den 3 april
Interpellation
2006/07:467 Vårdnadsbidrag och jämställdhet
av Carina
Adolfsson Elgestam (s)
till
integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (fp)
Socialdemokraternas
familjepolitik ska fortsätta att inriktas på det som de flesta vill – att kunna
ha både ett yrkesarbete och barn och familj. Vi kommer att fortsätta driva de
här kraven:
-
Ytterligare utbyggnad av föräldraförsäkringen och
mer personal i barnomsorgen.
-
Tillsammans med de fackliga organisationerna vill
vi stärka löntagarnas ställning för att få bra villkor på arbetsplatserna.
-
Vi ska fortsätta skapa förutsättningar så att män
och kvinnor kan ta gemensamt ansvar för hem, familj och barn.
-
Framför allt många kvinnor är ensamstående med barn
och kan behöva stöd som är anpassat till den situationen.
För oss
socialdemokrater handlar jämställdhet om att utjämna könsskillnaden på alla
samhällsområden. Ett exempel är arbetslivet och då främst löneskillnaden,
vilket i sin tur påverkar hur mycket man får i pension.
Det har
bara varit de kvinnor som tillhört en högre samhällsklass som haft möjlighet
att avstå från lönearbete. Redan på 1800-talet kämpade Fredrika Bremer för
kvinnans rätt i samhället och möjlighet till utbildning. Därför känns det
märkligt att på 2000-talet få höra att vårdnadsbidrag är en jämställdhetsreform
när risken är att det är mest kvinnor som kommer att ta del av reformen.
Arbetarklassens
kvinnor har i alla tider varit med och tagit försörjningsansvaret för familjen.
Därför har socialdemokratin alltid drivit rätten till barnomsorg. Vi har fört
kampen att alla som vill ska få barnomsorg. Ingen kvinna ska behöva avstå från
yrkesarbete på grund av att barnomsorgen inte är löst.
Innan
vi byggde förskolorna på 1970-talet och gav fler möjlighet till trygg och
pedagogisk barnomsorg hände det att kvinnor fick avstå från lönearbete eller
anlita en svart dagmamma. Vårdnadsbidrag är därför ett steg bakåt.
Den
borgerliga regeringens stora satsning inom familjepolitiken är att införa ett
vårdnadsbidrag. Socialminister Göran Hägglund har nu meddelat att det blir ett
vårdnadsbidrag från den 1 januari 2008 på 3 000 kronor.
För de
flesta barnfamiljer är huvudfrågan i stället det jag har beskrivit
inledningsvis, att kunna förena yrkes- och familjeliv. Vi vet alla att det är
knepigt många gånger. Men lösningen kan inte vara att ge kvinnor 3 000
kronor i månaden. För det är förstås framför allt kvinnor som kommer att
utnyttja den här möjligheten.
Vårdnadsbidraget
blir på så sätt en kvinnofälla. Jag är övertygad att de allt fler unga kvinnor
som skaffar sig en bra utbildning vill kunna yrkesarbeta samtidigt som de har
barn och familj.
Det
handlar också om möjligheten till egen försörjning och att inte vara beroende
av en annan människa. Vad händer till exempel när kvinnan vill, eller ser sig
tvingad att, bryta upp från ett förhållande och har fastnat i kvinnofällan utan
att ha en egen yrkesroll? Var finns då den valfrihet som borgerliga politiker
talar om?
Det är
för mig obegripligt att politiska partier som säger sig arbeta för ett
jämställt samhälle och ett samhälle där det är möjligt att kunna både
yrkesarbeta och ha barn och familj kan acceptera att ett vårdnadsbidrag införs.
Det blir inte minst märkligt mot bakgrund av att den borgerliga regeringen
påstår sig sätta jobben främst. Det måste rimligtvis innebära att man inriktar
sig på att män och kvinnor ska ha samma möjligheter på arbetsmarknaden och att
också kvinnor ska kunna leva ett självständigt liv med en inkomst som de kan
försörja sig på. Det handlar om politisk vilja – inte
om allmänt tal om valfrihet.
Mot
bakgrund av att ett vårdnadsbidrag med den utformning som här har beskrivits av
allt att döma kommer att införas vill jag fråga det för jämställdheten
ansvariga statsrådet:
På
vilket sätt kommer statsrådet att arbeta för att vårdnadsbidragets negativa
konsekvenser för jämställdheten så långt möjligt kan minskas?