den 28 mars
Interpellation
2006/07:445 Berlindeklarationen
av Ulf Holm
(mp)
till
statsminister Fredrik Reinfeldt (m)
Helgen
den 24–25 mars 2007 hölls ett informellt EU-toppmöte i samband med firandet av
att det var 50 år sedan Romfördraget undertecknades. I anslutning till detta
firande lades den så kallade Berlindeklarationen fram av det tyska
ordförandeskapet.
Under
flera månader har det rått en viss förvirring kring hanteringen av denna
deklaration. Det hela slutade med att den inte formellt antogs av medlemsstaterna
utan presenterades av EU:s ordförandeskap, som detta halvår leds av Tysklands
förbundskansler Angela Merkel. Det var Merkel som tillsammans med
EU-kommissionens ordförande och EU-parlamentets talman undertecknade
deklarationen.
I det
högtidliga tal Angela Merkel höll i samband med Romfördragets 50-årsfirande
angav hon att Berlindeklarationen ”var ett avstamp” för de fortsatta
förhandlingarna om EU:s nya fördrag, det vill säga EU-konstitutionen, och att
hon tyckte sig ha fått mandat att driva processen vidare.
EU-konstitutionen
har legat i träda sedan Frankrike och Holland i folkomröstningar sade nej tack
till den. Och enligt gällande fördrag betyder det att frågan fallit, eftersom
alla EU:s länder måste vara eniga om det ska bli en konstitution.
I
Berlindeklarationen står följande att läsa: ”… är därför vårt gemensamma mål i
dag att fram till Europaparlamentsvalet 2009 ge Europeiska unionen en förnyad
gemensam grundval.” Denna mening kan tolkas på många olika sätt.
Inför
svenska medier i Berlin sade statsministern att han inte känner sig bunden av
något som står i deklarationen. Detta står i stark kontrast till Angela Merkels
tal, där hon hävdade att just Berlindeklarationen var förutsättningen för att
föra frågan om en ny konstitution framåt. Frågan som då genast infinner sig är
om statsministern säger samma till kollegerna på EU-mötena som till de svenska
medierna. Om nu statsministern inte känner sig politiskt bunden vid
deklarationen måste man väl förutsätta att detta besked framförts till de andra
stats- och regeringscheferna på toppmötet, och framför allt då till Angela
Merkel. Utifrån hennes tal verkar dock så inte vara fallet.
Ytterligare
en intressant sak som förbundskansler Angela Merkel framförde i sitt tal – i
egenskap av företrädare för EU då Tyskland just nu innehar ordförandeskapet –
var att ”man kan naturligtvis inte diskutera allt offentligt”. De fortsatta
överläggningarna om ett nytt fördrag/grundval/EU-konstitution ska uppenbarligen
processas fram på samma sätt som gjordes med Berlindeklarationen, det vill säga
av en företrädare för respektive land – i Sveriges fall statssekreterare på
statsrådsberedningen. Vart tog öppenheten vägen? Ska verkligen Sverige
acceptera detta arbetssätt?
När
EU-toppmötet i Laeken 2001 tillsatte ett konvent för att påbörja arbetet med en
ny EU-konstitution var det för att EU skulle komma närmare människorna och det
fanns ändå en ambition att ha en mycket öppen process med full insyn, just för
att tydligt markera att det skulle vara slut på hemlighetsmakeriet i EU. Nu gör
man precis tvärtom.
Mot
bakgrund av ovanstående vill jag fråga statsministern:
1. Har statsministern på det informella
EU-toppmötet framfört till de andra stats- och regeringscheferna, inklusive
Tysklands förbundskansler Angela Merkel, att statsministern inte känner sig
politiskt bunden av Berlindeklarationen?
2. Avser statsministern att verka för att frågor
rörande EU:s framtid ska behandlas i offentlighet för medborgarna i EU och inte
i slutna rum?