den 1 november
Interpellation
2006/07:43 Rambeslut inom det straffrättsliga samarbetet
av Thomas Bodström (s)
till justitieminister Beatrice Ask
(m)
Kampen mot den
internationaliserade och organiserade brottsligheten är viktig. Den tidigare
socialdemokratiska regeringen har därför under ett antal år drivit på det
rättsliga samarbetet inom EU starkt. Inom det straffrättsliga samarbetet har
det funnits en stark önskan att bli snabbare och effektivare eftersom
medlemsstaternas samarbete på detta område inte fungerat tillräckligt bra.
Införandet av rambeslut var ett led i strävandena att förbättra det
straffrättsliga samarbetet och göra det snabbare inom EU. Möjligheterna att
använda sig av rambeslut infördes genom Amsterdamfördraget, som trädde i kraft
den 1 maj 1999.
Ett rambeslut kräver ingen
efterföljande ratifikation. Medlemsstaterna är skyldiga att se till att
beslutet genomförs i enlighet med sina respektive konstitutionella
bestämmelser. För Sveriges del krävs det att regeringen inför ett rambeslut
inhämtar riksdagens godkännande i de fall då beslutet förutsätter att lag
ändras eller upphävs eller att ny lag stiftas eller om beslutet i övrigt gäller
ett ämne i vilket riksdagen ska besluta. Det har visat sig att de tidsramar som
gäller för antagande av ett rambeslut i regel innebär att följdlagstiftning
inte hinner tas innan regeringen för riksdagens godkännande lägger fram ett
utkast till rambeslut. Detta förfarande har starkt kritiserats i riksdagen av Moderaterna
som menar att det inte är en acceptabel lagstiftningsteknik. Moderaterna menar
att det bör vara ett krav att den lagstiftning som bedöms bli aktuell
presenteras i sin helhet. Annars blir det inte möjligt att göra en bedömning av
rambeslutet och vilka konsekvenser det kommer att få för den svenska
lagstiftningen.
Min fråga till justitieministern
är följande:
Vilka initiativ avser
justitieministern att vidta för att kunna presentera en följdlagstiftning
samtidigt som rambeslut tas i framtiden?