Interpellation
2006/07:384 Svenska jägares möjlighet till småviltsjakt i
fjällvärlden
av Krister
Hammarbergh (m)
till
jordbruksminister Eskil Erlandsson (c)
År
1993 togs beslut om att upplåta statens marker ovan odlingsgränsen runt
Västerbotten och Norrbotten samt på renbetesfjället i Jämtlands län för
småviltsjakt. Beslutet innebar att småviltsjakten skulle upplåtas till svenska
medborgare samt även till utländska medborgare. Länsstyrelsen administrerar
jakten på berörda områden och har i stor utsträckning sett till att även
utländska jägare har omfattats av samma villkor som de svenska jägarna. Detta
har även gällt i tider när länsstyrelsen valt att begränsa jaktens omfattning
genom olika restriktioner. Sverige är dock det enda landet som tillåter jakt på
lika villkor mellan svenska och utländska medborgare. Detta innebär bland annat
att till exempel norska medborgare kan bedriva jakt på lika villkor som svenska
jägare i de svenska jaktområdena medan svenskarna däremot inte har tillträde
till samma förmåner i Norge. Detta eftersom Norge inte tillåter utländska
medborgare att bedriva jakt på samma villkor.
Trycket
från utländska jägare har stundtals varit mycket hårt. Under ett flertal år har
länsstyrelsernas hantering av regelverket kritiserats. Föregående år ändrades
tillämpningen efter ett beslut av Länsstyrelsen i Norrbotten. Länsstyrelsen
tillämpade därmed lagstiftningen på det sätt som den ursprungligen var avsedd
att användas.
Detta
ledde senare till att Kommerskollegium i ett yttrande till Länsstyrelsen i
Norrbotten önskade en återgång till tidigare tillämpning. Man hävdar att den
mer restriktiva tillämpningen skulle vara diskriminerande gentemot utlänningar.
Man hävdar vidare att detta skulle strida mot EG-rätten.
Svenska
jägare upplever att deras tillgång till jaktmöjligheter begränsas genom denna
tolkning. Antalet utländska jägare har ökat, vilket resulterat i att dessa står
för i storleksordningen hälften av all viltfångst. Enligt Jägarförbundet står
redan i dag norrmän och italienare för 75 procent av jaktkorten i Norrbotten.
För inte så länge sedan reagerade också de svenska jägarna på att norska jägare
avslöjats med grova regelbrott samtidigt som svenska jägare förbjudits att jaga
i attraktiva områden.
Detta
drabbar främst den lokala och regionala jaktintresserade befolkningen.
Tillgången till vilt borde rimligen ses som en naturresurs, i det yttrande som
Kommerskollegium lämnat fokuserar man starkt på jakten som en tjänst. Även om
en del av regleringen av den naturresurs som viltet utgör innebär en
försäljning av jaktkort, så leder Kommerskollegiums snäva tolkning av småviltsjakten
som en tjänst till felaktiga slutsatser. Tillgången på vilt måste rimligen
betraktas som en naturresurs.
Med
anledning av ovanstående vill jag ställa följande fråga till jordbruksminister
Eskil Erlandsson:
Avser
jordbruksministern att vidta några åtgärder som kan underlätta en reglering av
småviltsjakten ovanför odlingsgränsen så att utländska jägares rätt till det
svenska viltet kan begränsas?