den 1 mars
Interpellation
2006/07:366 Fibromyalgipatienters ställning i vården och
sjukskrivningsprocessen
av Elina Linna
(v)
till
socialminister Göran Hägglund (kd)
Ungefär
2 procent av befolkningen i Sverige lider av dag av fibromyalgi. De flesta som
får sjukdomen är 30–50 år när de insjuknar och tendensen visar att sjukdomen
sprider sig allt längre ned i åldrarna. 80–90 procent av alla som har
fibromyalgi är kvinnor, men antalet män med fibromyalgi ökar.
Sjukdomen
kännetecknas av molande värk, ömhet och trötthet i musklerna på flera ställen i
kroppen, särskilt i nacke, axlar, nedre delen av ryggen eller i händer och
fötter. Trötthet, magproblem och huvudvärk är andra vanliga symtom.
För
inte så länge sedan sågs fibromyalgi som en trivial åkomma eller till och med
som en kvinnlig ”egenskap” snarare än ett symtom på ohälsa. Sjukdomen var en
del av en ohälsa som den medicinska vetenskapen under lång tid tenderat att
bortförklara på osaklig grund. Först i början av 1990-talet började man
diskutera avsaknaden av ett jämställdhetsperspektiv inom vård och behandling
och började kräva könsuppdelad statistik. Fortfarande finns stora
kunskapsluckor när det gäller kvinnors hälsa.
1990
fastställdes också kriterierna för diagnosen fibromyalgi av American College of
Reumatology. Avsaknad av laboratorieprov eller röntgenfynd som objektivt kan
stödja diagnosen har gjort att diagnosen fibromyalgi ibland ifrågasätts. Men i
och med detta har diagnosen fått acceptans internationellt och ingår i
Socialstyrelsens klassifikation med eget klassificeringsnummer (M79.7). Detta
har inneburit ett stort framsteg vad gäller erkännandet av dessa patienter. Men
det finns fortfarande stora brister.
Eftersom
forskning om och utprovning av behandlingsmetoder och rehabilitering utgått
från mäns kroppar finns stora kunskapsbrister när det gäller kvinnors
ohälsotillstånd. Det gäller också valet av vilka sjukdomar och ohälsotillstånd
som utforskas mest frekvent. Mot denna bakgrund är det viktigt att
kunskapsläget när det gäller kvinnors ohälsa ses över och stärks.
Utöver
dessa kunskapsskillnader finns det även skillnader i hur män och kvinnor
behandlas inom vården. Fler kvinnor än män upplever att de inte blir trodda,
att de blir missförstådda och får vänta på utredningar för diagnos inom framför
allt primärvården och psykiatrin. För att bedömningen av kvinnors
ohälsotillstånd ska få rättssäker och likvärdig bedömning och vidare adekvat
behandling är det viktigt att även läkarutbildningen ges utbildning i
genuskunskap. Därför bör nödvändiga förändringar göras i högskoleförordningens
examensordningar. Vänsterpartiet har vidare bland annat föreslagit att en
nationell handlingsplan för jämställdhet i vård och omsorg ska upprättas.
Okunskapen
om fibromyalgi har inneburit att många med sjukdomen har känt sig ifrågasatta
och inte tagna på allvar. Många fibromyalgipatienter kan berätta om bristande
bemötande såväl inom vården som vid kontakter med Försäkringskassan. Många
känner sig misstrodda och det är inte ovanligt att personer med diagnostiserad
fibromyalgi nekats sjukersättning mot bakgrund av att diagnosen inte godtas som
grund. Det finns också många exempel på att beslut om godkänd arbetsskada
dragits in när personer senare fått diagnosen fibromyalgi.
Det är
en allmän tendens att Försäkringskassan allt oftare ifrågasätter de sjukintyg
som behandlande läkare skriver. Detta har medfört att många förlorat sin
ersättning. Redan sjuka och svaga riskerar att skadas allvarligt.
Försäkringskassans hårdnade attityd har också medfört att personer hamnar
mellan stolarna och avvisas från arbetsförmedlingen som säger att de är för
sjuka för att söka jobb, samtidigt som Försäkringskassan nekar dem sjukpenning.
Detta
har bland annat sin grund i en bristande kunskap hos Försäkringskassans
handläggare om fibromyalgi. Försäkringskassans handläggare ska ha kompetens att
göra självständiga prövningar av försäkringsläkares utlåtande.
Försäkringskassans tjänstemän har en annan typ av erfarenhet och kompetens än
den som försäkringsläkarna har, som är viktigt för bedömningen av ärendet. Försäkringsläkarnas
utlåtande ska betraktas som ett av de underlag som ska vägas in i den
helhetsbedömning som Försäkringskassan ska göra självständigt. Därför är det
viktigt att Försäkringskassans personal ges tillräcklig kunskap och inte minst
att tillsynsfrågan när det gäller försäkringsläkarna får sin lösning. Men
kanske mest avgörande när det gäller fibromyalgipatienters rättssäkerhet i
sjukskrivningsprocessen är att kunskapen om fibromyalgi och om de människor som
har sjukdomen ökar hos sjukskrivande läkare. För om inte de underlag som ska
ligga till grund för sjukskrivning ens erkänner diagnosen är det svårt att
ställa krav på att den bedömning som görs i sjukskrivningsprocessen ska göra
det.
Mot
bakgrund av ovanstående vill jag ställa följande frågor till statsrådet Göran
Hägglund:
1. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för
att kunskapsläget om kvinnors ohälsa ska stärkas inom läkarkåren och inom vård
och omsorg i övrigt?
2. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för
att stärka kunskapen om fibromyalgi inom Försäkringskassan?
3. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att sjukskrivande läkares kunskap om diagnosen
fibromyalgi ska öka?