den 1 mars

Interpellation

2006/07:366 Fibromyalgipatienters ställning i vården och sjukskrivningsprocessen

av Elina Linna (v)

till socialminister Göran Hägglund (kd)

Ungefär 2 procent av befolkningen i Sverige lider av dag av fibromyalgi. De flesta som får sjukdomen är 30–50 år när de insjuknar och tendensen visar att sjukdomen sprider sig allt längre ned i åldrarna. 80–90 procent av alla som har fibromyalgi är kvinnor, men antalet män med fibromyalgi ökar.

Sjukdomen kännetecknas av molande värk, ömhet och trötthet i musklerna på flera ställen i kroppen, särskilt i nacke, axlar, nedre delen av ryggen eller i händer och fötter. Trötthet, magproblem och huvudvärk är andra vanliga symtom.

För inte så länge sedan sågs fibromyalgi som en trivial åkomma eller till och med som en kvinnlig ”egenskap” snarare än ett symtom på ohälsa. Sjukdomen var en del av en ohälsa som den medicinska vetenskapen under lång tid tenderat att bortförklara på osaklig grund. Först i början av 1990-talet började man diskutera avsaknaden av ett jämställdhetsperspektiv inom vård och behandling och började kräva könsuppdelad statistik. Fortfarande finns stora kunskapsluckor när det gäller kvinnors hälsa.

1990 fastställdes också kriterierna för diagnosen fibromyalgi av American College of Reumatology. Avsaknad av laboratorieprov eller röntgenfynd som objektivt kan stödja diagnosen har gjort att diagnosen fibromyalgi ibland ifrågasätts. Men i och med detta har diagnosen fått acceptans internationellt och ingår i Socialstyrelsens klassifikation med eget klassificeringsnummer (M79.7). Detta har inneburit ett stort framsteg vad gäller erkännandet av dessa patienter. Men det finns fortfarande stora brister.

Eftersom forskning om och utprovning av behandlingsmetoder och rehabilitering utgått från mäns kroppar finns stora kunskapsbrister när det gäller kvinnors ohälsotillstånd. Det gäller också valet av vilka sjukdomar och ohälsotillstånd som utforskas mest frekvent. Mot denna bakgrund är det viktigt att kunskapsläget när det gäller kvinnors ohälsa ses över och stärks.

Utöver dessa kunskapsskillnader finns det även skillnader i hur män och kvinnor behandlas inom vården. Fler kvinnor än män upplever att de inte blir trodda, att de blir missförstådda och får vänta på utredningar för diagnos inom framför allt primärvården och psykiatrin. För att bedömningen av kvinnors ohälsotillstånd ska få rättssäker och likvärdig bedömning och vidare adekvat behandling är det viktigt att även läkarutbildningen ges utbildning i genuskunskap. Därför bör nödvändiga förändringar göras i högskoleförordningens examensordningar. Vänsterpartiet har vidare bland annat föreslagit att en nationell handlingsplan för jämställdhet i vård och omsorg ska upprättas.

Okunskapen om fibromyalgi har inneburit att många med sjukdomen har känt sig ifrågasatta och inte tagna på allvar. Många fibromyalgipatienter kan berätta om bristande bemötande såväl inom vården som vid kontakter med Försäkringskassan. Många känner sig misstrodda och det är inte ovanligt att personer med diagnostiserad fibromyalgi nekats sjukersättning mot bakgrund av att diagnosen inte godtas som grund. Det finns också många exempel på att beslut om godkänd arbetsskada dragits in när personer senare fått diagnosen fibromyalgi.

Det är en allmän tendens att Försäkringskassan allt oftare ifrågasätter de sjukintyg som behandlande läkare skriver. Detta har medfört att många förlorat sin ersättning. Redan sjuka och svaga riskerar att skadas allvarligt. Försäkringskassans hårdnade attityd har också medfört att personer hamnar mellan stolarna och avvisas från arbetsförmedlingen som säger att de är för sjuka för att söka jobb, samtidigt som Försäkringskassan nekar dem sjukpenning.

Detta har bland annat sin grund i en bristande kunskap hos Försäkringskassans handläggare om fibromyalgi. Försäkringskassans handläggare ska ha kompetens att göra självständiga prövningar av försäkringsläkares utlåtande. Försäkringskassans tjänstemän har en annan typ av erfarenhet och kompetens än den som försäkringsläkarna har, som är viktigt för bedömningen av ärendet. Försäkringsläkarnas utlåtande ska betraktas som ett av de underlag som ska vägas in i den helhetsbedömning som Försäkringskassan ska göra självständigt. Därför är det viktigt att Försäkringskassans personal ges tillräcklig kunskap och inte minst att tillsynsfrågan när det gäller försäkringsläkarna får sin lösning. Men kanske mest avgörande när det gäller fibromyalgipatienters rättssäkerhet i sjukskrivningsprocessen är att kunskapen om fibromyalgi och om de människor som har sjukdomen ökar hos sjukskrivande läkare. För om inte de underlag som ska ligga till grund för sjukskrivning ens erkänner diagnosen är det svårt att ställa krav på att den bedömning som görs i sjukskrivningsprocessen ska göra det.

Mot bakgrund av ovanstående vill jag ställa följande frågor till statsrådet Göran Hägglund:

1. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att kunskapsläget om kvinnors ohälsa ska stärkas inom läkarkåren och inom vård och omsorg i övrigt?

2. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att stärka kunskapen om fibromyalgi inom Försäkringskassan?

3. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att sjukskrivande läkares kunskap om diagnosen fibromyalgi ska öka?