den 23 februari
Interpellation
2006/07:347 Sveriges medansvar för skuldsättning i Syd
av Hans Linde
(v)
till
statsrådet Gunilla Carlsson (m)
Skuldkrisen
i många länder i Syd utgör i dag ett avgörande hinder för utveckling. I många
länder förhindrar utgifter för räntor och amorteringar att satsningar på
utbildning, hälsovård och infrastruktur genomförs, vilket i grunden hotar
möjligheterna till grundläggande utveckling. En förutsättning för utveckling i
Syd är därför att omfattande skuldavskrivningar genomförs samtidigt som
biståndet ökar.
En stor
del av dagens skulder härrör från 1970- och 1980-talen då de internationella
finansinstitutionerna lånade ut pengar på lösa grunder till regimer som ofta
var genomkorrumperade och odemokratiska. I flera fall utlånades pengar till
projekt vars syfte snarare var att gynna långivarens näringsliv än låntagarens
utveckling.
När i
dag många stater i Syd tar stapplande steg mot demokrati och utveckling gör de
det tyngda av skulder som befolkningen eller de nuvarande ledarna inte beslutat
om. Efter apartheids fall var den nya sydafrikanska demokratiska regeringen
under Nelson Mandela tvungen att betala den gamla regimens skulder. Den nya
ledningen i DRC, som förra året valdes i landets första flerpartival, tvingas
nu betala räntor och amorteringar som uppstod under diktatorn Mobuto. Gårdagens
skulder lägger därigenom orimliga bördor på dagens ledare och befolkning i Syd.
Ett
typexempel på denna typ av skuld var de fordringar på Liberia som Sverige
avskrev i den senaste budgeten. Fordringarna bestod till större delen av
krediter som uppstod 1979 när den liberianska regimen inhandlade tre
kustbevakningsbåtar från Karlskrona varv. 1979 var Liberia en genomkorrumperad
enpartistat under president William Richard Tolbert, Jr:s styre, där
majoriteten av befolkningen i praktiken var utestängd från beslutsfattande och
samhällsservice.
Den
norske biståndsministern Erik Solheim beslutade förra året att erkänna att
Norge har ett medansvar för delar av de fordringar man har mot länder i Syd.
Följaktligen ansåg man att Norge saknade rätt att inkräva dessa fordringar, att
skulderna var illegitima.
Norge
inledde därför i år omfattande ovillkorad skuldavskrivning till Egypten,
Ecuador, Jamaica, Sierra Leone och Peru. Dessa skuldavskrivningar genomförs
utanför den norska biståndsramen. Dessa skulder härrörde från den så kallade
skeppskampanjen 1976–1980. Likheten är slående med de krediter som EKN,
Exportkreditnämnden, utfärdade 1979 vid försäljningen av kustbevakningsbåtarna
till Liberia.
Den norska
regeringen angav i sin regeringsförklaring, den så kallade Soria
Moria-deklarationen, att man inom FN kommer att verka för att en
”skuldtribunal” ska tillsättas för att avgöra vilka skulder som kan anses vara
illegitima och därför ovillkorligen borde avskrivas.
En
förutsättning för att Norge ska få gehör för sina krav är att fler länder
stöder deras förslag.
Jag
vill därför fråga statsrådet:
1. Är statsrådet beredd att, likt sin norske
kollega, erkänna Sveriges medansvar för skulder som länder i Syd har till
Sverige?
2. Är statsrådet
beredd att erkänna vissa skulder som illegitima på grund av att lån- eller
kreditgivaren inte tog sitt ansvar?
3.
Avser statsrådet att stödja Norges krav på att en ”skuldtribunal” upprättas
inom FN?