den 23 februari
Interpellation
2006/07:346 Sveriges inställning till IMF:s och
Världsbankens regelverk
av Hans Linde
(v)
till
statsrådet Gunilla Carlsson (m)
Den
stora utmaningen för länderna i Syd är att uppnå millenniemålen om bland annat
halverad fattigdom till 2015 och att demokratiseras. Eftersom ett stort antal
av länderna i Syd är starkt beroende av lån och ekonomiska bidrag från IMF och
Världsbanken spelar dessa institutioner en avgörande roll i denna utveckling.
IMF:s betydelse förstärks genom att ett flertal bilaterala och multilaterala
givare knutit sitt utvecklingssamarbete till att IMF:s program genomförs.
Tyvärr
kan vi i dag se hur IMF och Världsbanken genom att villkora lån och ekonomiskt
stöd snarare försvårar förutsättningarna för utveckling, fattigdomsbekämpning
och demokratisering.
I en
undersökning från Eurodad, World Bank and IMF conditionality: a development
injustice, visar man att de undersökta länderna var tvungna att
uppnå i genomsnitt 67 villkor för att kunna låna pengar från Världsbanken.
Uganda var tvunget att uppfylla 197 för att landet skulle få tillgång till
avgörande resurser.
De krav
som IMF och Världsbanken sätter upp omfattar ett stort antal samhällsområden.
Bland villkoren finns krav om privatiseringar och handelsliberaliseringar;
kontroversiella reformer som i många fall inte resulterat i att fattigdomen
minskat utan i stället slagit hårt just mot de fattiga. I ett par fall har man
även krävt att tillgången till vatten ska privatiseras, bland annat i Uganda.
Att så
få krav på privatisering av vatten ställs beror på att man redan lyckats
genomdriva den typen av reformer i ett stort antal fattiga länder, bland annat
i Bolivia och Mali. De norska och brittiska regeringarna har kritiserat IMF och
Världsbanken för dessa typer av villkor och beslutat att i fortsättningen inte
knyta sitt utvecklingssamarbete till krav på privatiseringar och
liberaliseringar.
Vid ett
flertal tillfällen har IMF och Världsbanken ställt krav som stått i strid mot
demokratiskt fattade beslut. År 2005 frös IMF utbetalningarna till Nicaragua på
grund av den statsbudget som parlamentet antagit. Man tvingade dessutom
Nicaragua att frysa utgifterna för utbildning till 3 procent av bnp fram till
2008, trots att man skulle behöva öka utgifterna för utbildning till 4,7
procent av bnp för att uppnå millenniemålet om att alla barn ska ha tillgång till
grundskoleutbildning 2015.
IMF och
Världsbanken förhindrade därigenom aktivt att milleniemålen uppfylls i
Nicaragua. Samtidigt urholkar man den nicaraguanska demokratin genom att sätta
sig över de beslut parlamentet fattat och genom att starkt begränsa
beslutandemakten hos de folkvalda representanterna för nicaraguanerna.
Samtidigt
som lokalt ägandeskap blivit ett av modeorden för utvecklingssamarbete har
antalet villkor ökat. Villkoren har även blivit alltmer detaljerade. Exempel på
denna detaljreglering var när Världsbanken 2005 krävde att Burkina Faso
införskaffade ett visst datasystem och samma år krävde att Mali flyttade ett
regeringskontor till en annan ort. Denna typ av detaljreglering torde knappast
stärka det lokala ägandet av utvecklingssamarbetet.
Jag
vill därför fråga statsrådet:
1. Avser statsrådet att inom IMF och Världsbanken
verka för att antalen villkor vid utlåning och ekonomsikt stöd minskar?
2. Avser statsrådet, likt den norska och brittiska
regeringen, att upphöra att villkora utvecklingssamarbete med privatiseringar
och handelsliberaliseringar?