den 21 februari

Interpellation

2006/07:333 Flyktingskap från Afrikas horn

av Kalle Larsson (v)

till statsrådet Tobias Billström (m)

Situationen i länderna på Afrikas horn är mycket svår. Regionen är en av världens fattigaste, och samtliga länder präglas av såväl interna som gränsöverskridande konflikter. Jag vill i detta sammanhang särskilt peka på MR- och säkerhetsläget i Eritrea, Etiopien och Somalia och belysa situationen i Sverige för asylsökande från dessa tre ursprungsländer.

När det gäller situationen i Eritrea har regimen sedan 2001 utövat alltmer auktoritära metoder mot den interna oppositionen. Det handlar om gripanden av oppositionella och journalister liksom andra kraftiga ingrepp mot pressfriheten och demokratiska och mänskliga rättigheter. Även om den eritreanska strafflagen formellt förbjuder tortyr finns det åtskilliga rapporter om tortyr och misshandel. Det är också vanligt förekommande att det sker fängslanden under mycket svåra förhållanden. Enligt gällande lagstiftning kan dödsstraff utdömas, bland annat för brott mot landets säkerhet.

MR-situationen i Eritrea är alltså akut. Någon rättssäkerhet i landet existerar inte. I de specialdomstolar som påstås utgöra en del av det eritreanska rättsväsendet sker inga offentliga förhandlingar. Bland de många politiska fångar och journalister som fängslats och som förvägrats rättvisa rättegångar finns den eritreanske och svenske medborgaren och journalisten Dawit Isaak, som suttit fängslad sedan 2001.

Sedan 2005 har över hälften av de personer från Eritrea som sökt asyl i Sverige fått uppehållstillstånd. I de flesta fall handlar det om personer som flytt undan militärtjänst eller politisk förföljelse. För dem som fått avslag har fram till nyligen verksällighetshinder varit gällande med hänvisning till det svåra säkerhetsläget i landet. I december 2006 avslog dock Migrationsverket en ansökan om att ställa in avvisningen av en eritreansk man och under den senaste tiden har länsrätterna i flera fall slagit fast att utvisningar till Eritrea nu får verkställas. Detta sker i strid med UNHCR:s och Amnesty Internationals mycket uttryckliga rekommendationer att inte verkställa avvisningar till Eritrea. Sverige kan bli det enda land i världen som i nuläget verkställer avvisningar av eritreaner som fått avslag.

Samstämmiga uppgifter från bland annat UNHCR, Amnesty International, Human Rights Watch och Home Office, Storbritannien visar att säkerhetsläget i Eritrea snarast har förvärrats under den senaste tiden. Allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna sker i allt större utsträckning och risken för tortyr och annan omänsklig behandling har ökat. Detta gäller inte minst för personer som vapenvägrat eller deserterat. Vidare löper eritreanska män i vapenför ålder en fortsatt stor risk att tvångsrekryteras till militärtjänstgöring på obestämd tid, vilket ska ses i ljuset av att risken för ett nytt krigsutbrott i konflikten mellan Eritrea och Etiopien är överhängande. I juli 2005 fastställde Europadomstolen i Strasbourg i en dom att det föreligger mycket stor risk för tortyr eller annan omänsklig behandling vid avvisning av personer i vapenför ålder till Eritrea.

Det finns ingenting i händelseutvecklingen som skulle motivera en ändring av praxis i den riktning som Migrationsverket inlett. Frågan är därför vad den svenska regeringen anser om händelseutvecklingen i Eritrea och om den anser att det går att nu verkställa avvisningar av eritreanska asylsökande. Det krävs ett klargörande.

När det sedan gäller situationen i Somalia har de oroligheter som pågått sedan slutet på 1980-talet kraftigt förvärrats. Sedan det USA-stödda etiopiska angreppet i december 2006 råder krigstillstånd i landet. Angreppet från USA och Etiopien strider mot internationell rätt. Att konflikten i Somalia kunnat hållas vid liv och under så lång tid antagit så blodiga former beror till stor del på att flera länder, bland annat Etiopien och Eritrea, nonchalerat FN:s vapenembargo.

Före attacken i december pågår sedan många år ett blodigt inbördeskrig i landet. Sedan Somalias centralregering störtades 1991 har klanvåldet blivit vardag. Landet saknar sedan dess en erkänd regering liksom fungerande myndigheter och förvaltning. Det saknas också ett nationellt rättssystem och det förekommer både dödsstraff och godtyckliga arresteringar. Shariarätten är överordnad mänskliga rättigheter, vilket i många fall resulterar i straffrihet för brott mot mänskliga rättigheter.

Svenska Utrikesdepartementet beskriver situationen för mänskliga rättigheter i Somalia som ”fortsatt mycket allvarlig”. I Utrikesdepartementets rapport om MR-läget 2005 framkommer vidare att politiskt våld och utbredd kriminalitet förekommer i stora delar av landet. Utrikesdepartementet beskriver vidare att internflyktingar och olika minoritetsgrupper är särskilt utsatta och att kvinnor och barn ofta utsätts för allvarliga övergrepp i lägren för internflyktingar.

Enligt UNHCR:s rekommendationer från januari 2004 bör inga somaliska flyktingar skickas tillbaka till Somalia. Trots detta har Migrationsverket vid olika tillfällen gjort bedömningen att situationen kan anses till den grad tillfredsställande att man påbörjat avvisningar till landet. Detta trots att MR- och säkerhetsläget i landet varit oförändrat akut – en bedömning som alltså delas i det svenska Utrikesdepartementets rapportering.

När det gäller asylsökande från Somalia har Migrationsverket dessutom i flera fall hänvisat till det klansystem som råder i landet. Man har i beslutsmotiveringar angett att dessa klaner anses kunna ge beskydd till de avvisade flyktingarna och hänvisat till internflyktsalternativet. UNHCR har i sina riktlinjer skarpt understrukit just med hänvisning till det gällande klansystemet att internflyktsalternativet inte är applicerbart gällande Somalia.

Frågan är vad det rådande krigstillståndet i Somalia innebär för den svenska regeringens bedömning av hur man ska garantera somaliska asylsökandes säkerhet. Det krävs ett klargörande.

När det avslutningsvis gäller situationen i Etiopien präglas den, särskilt sedan valen 2005, av allvarligt bristande demokratiskt styre med omfattande massarresteringar och andra allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna. I november 2005 arresterades ett antal ledande företrädare för det största oppositionspartiet liksom ett antal journalister och representanter från frivilligorganisationer. Polisens och militärens angrepp mot de demonstrationer som uppstod i anslutning till valet innebar flera dödsfall och många skadade.

Amnesty International, Human Rights Watch och Ethiopian Human Rights Council rapporterar om frekventa övergrepp mot enskilda från polis, militär och andra myndighetspersoner. Det handlar om övergrepp som sker i form av mord, godtyckliga arresteringar samt tortyr och annan form av omänsklig behandling. Vidare bör den etiopiska regimens agerande när det gäller angreppet mot Somalia ses i ljuset av landets regionala stormaktsambitioner och dess strävan att dölja de övergrepp som sker mot oppositionen i det egna landet. Frågan är hur den svenska regeringen ser på skyddsbehoven hos asylsökande från Etiopien, bland annat mot bakgrund av den förföljelse som sker av regimens politiska motståndare. Det krävs ett klargörande.

Jag vill mot bakgrund av ovanstående ställa följande frågor till statsrådet Tobias Billström:

1. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att säkerställa att hanteringen vad gäller skydd av asylsökande från Eritrea ska vara i överensstämmelse med våra konventionsåtaganden?

2. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att säkerställa att hanteringen vad gäller skydd av asylsökande från Somalia ska vara i överensstämmelse med våra konventionsåtaganden?

3. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att säkerställa att hanteringen vad gäller skydd av asylsökande från Etiopien ska vara i överensstämmelse med våra konventionsåtaganden?