den 15 februari

Interpellation

2006/07:314 Blodgivning och regler för att motverka överföring av smittsamma sjukdomar

av Barbro Westerholm (fp)

till statsrådet Maria Larsson (kd)

Samhället har ett stort behov av frivilliga blodgivare för att trygga sjukvårdens tillgång på blod och blodpreparat. Samtidigt krävs regler för att minimera risken för överföring av olika slags blodburen smitta och därigenom trygga hälsan för de patienter som är i behov av blodtransfusioner eller blodpreparat. För att balansen mellan dessa olika mål ska kunna hållas måste reglerna vara tydliga, kända och respekterade.

Hivepidemin har drabbat män som har sex med män särskilt hårt. Enligt svensk statistik är risken för hiv för män vid sexuellt umgänge med andra män mer än hundra gånger större än för sex mellan kvinna och man. Det är därför fullt försvarligt att sjukvården är ytterst restriktiv med att ta emot blod från personer som tillhör denna grupp. Det är emellertid också viktigt att regelverket är utformat på ett sätt som inte upplevs som diskriminerande eftersom respekten för det annars hotar att minska.

Tidigare har reglerna, med stort stöd från HBT-personers organisationer, inneburit att män som har sex med män inte kan bli blodgivare. I dag kan det dock ifrågasättas om smittskyddsskäl berättigar att män som haft sexuella kontakter med andra män ska avstängas på livstid från blodgivning. Särskilt gäller detta från hivsynpunkt, eftersom det sedan länge finns testmetoder som med synnerligen hög säkerhet kan avgöra om en person är hivsmittad eller inte förutsatt att inkubationstiden passerats.

Under senare år har det därför funnits en växande kritik mot dessa regler. Vid den översyn av reglerna som Socialstyrelsen vidtog med anledning av riksdagens antagande av prop. 2005/06:141 Genomförande av EG-direktivet om kvalitet och säkerhet hos blod och blodkomponenter, föreslogs också att avstängningen på livstid skulle ersättas av en karenstid. Sådana tidsgränser ska givetvis i så fall vara tillräckligt långa för att ge en tydlig säkerhetsmarginal.

Efter protester från ett flertal remissinstanser har dock Socialstyrelsen backat och beslutat om fortsatt livstidsavstängning för män som har sex med män. Styrelsen har dessutom valt att utvidga detta till att omfatta bland annat även män som vid något tillfälle köpt sexuella tjänster av prostituerade.

Det är fullt möjligt att denna åtgärd i formell mening innebär att risken för att reglerna ska vara diskriminerande minskar, men det är högst osannolikt att det uppfattas så i de grupper som detta gäller. Särskilt eftersom skälet till reglerna är det motstånd som finns inom sjukvården, som i en del fall redan uppfattas som en samhällssektor med kvardröjande homofobi, är allmänt känt. Det finns därför en uppenbar risk att män som har sex med män uppfattar reglerna som osakliga och diskriminerande och därför väljer att tiga om sina sexuella kontakter i kontakter med blodgivningen. Reglerna blir då kontraproduktiva.

Till detta kommer att förbud mot diskriminering finns genomgående i konventioner och andra instrument om mänskliga rättigheter. I den stadga om de grundläggande rättigheterna i Europeiska unionen som antogs år 2000 ska diskriminering av olika skäl, däribland sexuell läggning, vara förbjuden. Som en fortsättning på lagstiftningsarbetet mot diskriminering har EU-kommissionen utnämnt 2007 till Europeiska året för lika möjligheter för alla (European Year of Equal Opportunities for All).

Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga vilka åtgärder statsrådet avser att vidta för att säkerställa att reglerna för blodgivning även i fortsättningen kommer att vara väl avvägda vad gäller såväl skydd mot smitta som respekt och acceptans i samhället.