den 12 februari

Interpellation

2006/07:308 Livskraftiga vargstammar

av Wiwi-Anne Johansson (v)

till jordbruksminister Eskil Erlandsson (c)

Människans aktiviteter belastar jorden i så hög utsträckning att ekosystemens förmåga att försörja framtida generationer inte längre kan tas för given. Fler arter dör ut än någonsin tidigare i jordens historia. Enligt ny omfattande internationell forskning, Millennium Ecosystem Assessment, är nära två tredjedelar av jordens ekosystemtjänster på väg att förstöras eller utnyttjas på ett ohållbart sätt. Ekosystemtjänster är de förhållanden och processer genom vilka ekosystem ger förutsättningar för och underhåller mänskligt liv, exempelvis fotosyntes, nybildning av matjord, pollinering och erosionskontroll. Tyvärr har vi tagit dessa naturens tjänster för givna vilket resulterat i bristfällig skötsel av ekosystem och deras biologiska mångfald.

De stora rovdjuren är toppredatorer och står överst i näringskedjan. Därmed har de en viktig roll i ekosystemet. Ny forskning visar att rovdjurens betydelse för biologisk mångfald är mycket större än vad man tidigare trott. När en toppredator dör ut kan det få ett helt ekosystem att kollapsa, speciellt om artrikedomen är låg (till exempel Borrvall, Biodiversity and Species Extinctions in Model Food Webs 2006). När vargen fördrevs av människan i exempelvis den amerikanska nationalparken Yellowstone betades växtligheten ned av hjortdjur och hela ekosystemet förändrades. Sedan vargen återinfördes har situationen så småningom återgått till det normala.

Även i Sverige ser vi att obalansen mellan antalet få stora rovdjur och många betande djur får negativa effekter för miljön. Betningsskadorna i skogsbruket värderas årligen till miljardbelopp och föryngringen av många lövträd är nästan obefintlig.

De stora rovdjuren är emellertid inte livskraftiga i vårt land. I synnerhet vargstammen är akut hotad. I början av 1800-talet var vargen spridd över hela Sverige och vid mitten av seklet fanns den fortfarande i alla svenska landskap utom på Gotland och Öland. Därefter gick tillbakagången mycket snabbt. Mellan åren 1647 och 1965 var det skottpengar på varg. Därefter fredades den. På 1970-talet syntes bara någon enstaka varg i landet, men på 1990-talet ökade antalet på nytt.

År 2001 antog riksdagen en rovdjurspolitik som bland annat innebär att det fastställdes ett etappmål för varg i Sverige. Etappmålet är att 20 valpkullar ska födas årligen, vilket motsvarar ca 200 djur. Målet har ännu inte nåtts och antalet valpkullar bedömdes år 2005 vara 13. Vargstammen är långt ifrån säkrad. Den är genetiskt svag och den illegala jakten har vuxit till ett omfattande hot mot dess överlevnad. Av den anledningen finns det stränga begränsningar för skyddsjakten på varg. Det är bara tillåtet att fälla enstaka djur som orsakar problem.

Nu har regeringen sagt sig vilja ändra på 28 § jaktförordningen för att det ska bli enklare att skjuta varg ute i skogen om den angriper ett tamdjur, vilket oftast sker i samband med jaktsäsong. Detta är något som debatterats livligt och vissa kommuner har till och med haft folkomröstningar om frågan. Frågan är om debatten står i proportion till problemets storlek, mot bakgrund av hur hotad vargstammen är. Åtta hundar dödades och sex hundar skadades av varg år 2004. Långt fler hundar dödas och skadas av jägarna själva än av rovdjuren, enligt Agria djurförsäkringars statistik.

Något som dessutom sällan framkommer i debatten, men som regeringen rimligtvis bör känna till, är att det redan i dag är fullt lagligt att skjuta en varg som angriper ett tamdjur utanför inhägnat område. Dödandet av vargen måste då ske i omedelbar anslutning till att vargen har angripit och skadat eller dödat tamdjuret och det ska inte gå att avvärja angreppet genom att skrämma bort rovdjuret.

Lagen har formulerats på det här viset för att det ska vara möjligt att bevisa att ett vargangrepp har skett. En alltför lättvindig skrivning av paragrafen ökar risken för missbruk och försvårar eller omöjliggör bevisföringen på åklagarsidan. Landets åklagarväsende har pekat på detta vid ett flertal tillfällen när de gett remissvar på olika förändringsförslag på 28 § jaktförordningen. En lättvindig skrivning av paragrafen skulle kunna öka risken för att fler vargar och andra rovdjur skjuts illegalt. Vi ser mycket allvarligt på detta. Frågan är hur regeringen ska garantera att den nya lagstiftningen inte missbrukas.

En annan viktig fråga är hur regeringen ska genomföra planerad förändring av jaktförordningen utan att bryta mot EU:s art- och habitatdirektiv (92/43/EEG).

Direktivet innefattar ett förbud mot att avsiktligt fånga eller döda varg, oavsett hur detta görs. Förutsatt att det inte finns någon annan lämplig lösning och att upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos vargen inte försvåras får medlemsstaterna dock göra undantag från förbudet. Det kan vara för att ”undvika allvarlig skada, särskilt på gröda, boskap, skog, fiske, vatten och andra typer av egendom”, eller ”av hänsyn till allmän hälsa och säkerhet, eller av andra tvingande orsaker som har ett allt överskuggande allmänintresse, inbegripet orsaker av social eller ekonomisk karaktär och betydelsefulla positiva konsekvenser för miljön”.

Kan åtta dödade och sex skadade hundar per år anses vara ett tillräckligt starkt motiv för ett undantag från förbudet, i synnerhet mot bakgrund av att vargstammen i Sverige är akut hotad? I Finland har jakt på varg tillåtits, vilket lett till att EG-domstolens generaladvokat rekommenderat att Finland bör få en fällande dom för att ha brutit mot art- och habitatdirektivet. Frågan är hur regeringen ska undvika att sätta Sverige i en liknande situation.

Jag vill fråga statsrådet:

1. Vilka konkreta åtgärder avser statsrådet att vidta för att riksdagens etappmål för den akut hotade vargstammen ska kunna nås?

2. Hur avser statsrådet att genomföra den aviserade förändringen av 28 § jaktförordningen utan att den rättsliga bevisföringen försvåras eller omöjliggörs?

3. Hur avser statsrådet att utforma den aviserade förändringen av 28 § jaktförordningen så att den överensstämmer med EU:s art- och habitatdirektiv?