den 25 januari
Interpellation
2006/07:258 Gränshinder i Norden
av Hans
Wallmark (m)
till
statsrådet Cristina Husmark Pehrsson (m)
Under
sin första tid som nordisk samarbetsminister förklarade sig Cristina Husmark
Pehrsson ha som berömvärd intention att genomföra hearingar i svenska
gränsbygder för att på så sätt få reda på de konkreta problem som medborgare
och företagare upplever i sin vardag.
Ett
första sådant möte har tisdagen den 16 januari gått av stapeln i Haparanda. Ett
knappt hundratal deltagare kunde följa ett några timmar långt samtal där både
problem och möjligheter ventilerades.
Efter
denna framgångsrika sammankomst som kretsade kring svensk-finländska
förhållanden är det fredagen den 2 mars dags för en liknande hearing i
Öresundsområdet tillsammans med Region Skåne.
Nordiskt
samarbete måste präglas av ett medborgarperspektiv. I annat fall blir det
vackra formuleringar i tal och skrift utan innehåll och mening.
Det
utbyte kommunerna och människorna har av varandra på båda sidor gränsälven i
Tornedalen visar på en genuin vilja att åstadkomma saker. Så är läget även
exempelvis mellan Skåne och Själland där Öresund binder samman men också
skiljer åt.
En
återkommande kommentar i Haparanda löd: ”Inte fråga, bara göra”. Det är ett
handlingskraftigt förhållningssätt som onekligen gett resultat bland annat
genom den Ikeaetablering som väckt stor uppmärksamhet i hela Barentsregionen.
Samtidigt är det onekligen ett trovärdighetsproblem för lagstiftare och
myndigheter ifall det offentliga inte i alla stycken uppfattas som en
konstruktiv medaktör utan som ett rundningsmärke.
Några
av de utmaningar som radades upp vid gränsmötet i Haparanda:
– Varför
måste mödrar i Tornedalen åka till BB på den svenska sidan när det för många är
mycket närmare till Kemi på den finländska sidan som ligger endast drygt 20
kilometer från Haparanda?
– Räddningstjänsten
från Finland kan inte vid olycka eller brand operera i Sverige med finländsk
personal som räddningsledare utan särskild dispens.
– Polis
och säkerhetsföretag kan inte bistå sina kolleger på andra sidan gränsen.
– Det
går inte att använda arbetsmarknadsmedel för exempelvis köp av utbildningar
eller andra åtgärder mellan länderna trots en ganska så gemensam arbetsmarknad
i Tornedalsregionen.
– Den
euro som kommer in i butikerna i handelsstaden Haparanda kan inte med nuvarande
regelverk enkelt fraktas till Torneå 800 meter bort utan måste med alla de
säkerhetsproblem det innebär skickas 130 kilometer västerut till Luleå.
– Gränsmedborgare
i Barentsregionen som handlar i Tornedalen och betalar med kort räknas som
utländska köpare med högre avgifter som följd.
– Försäkringskassan
har svårigheter att få rätt inkomstuppgifter från Finland och därmed försvåras
möjligheten att betala ut korrekt ersättning.
Mycket
av detta är inte specifikt för förhållandena mellan Sverige och Finland utan
känns också igen i fråga om Sverige–Danmark och Sverige–Norge.
Rimligtvis
måste samordningen mellan myndigheter i Norden kunna bli bättre så att inte
medborgare uppfattar att de bollas mellan olika handläggare där det tröstlösa
svaret många gånger lyder: Detta är någon annans ansvarsområde!
Rörligheten
i Norden kommer att öka. Människor kommer att bo, arbeta, handla, utbilda sig
och söka kultur och underhållning på båda sidor i de gränsregioner som finns.
Just därför gäller det att följa upp och försöka åtgärda alla förtretliga
vardagsproblem.
Att
polis och säkerhetsföretag skulle kunna agera på båda sidor uppfattas nog av
många medborgare som naturligt. Inte minst sedan åtskilliga fått se hur den lokala
polisstationen stängts och det i dag kan ta timmar innan hjälp kommer ifall så
ens sker.
Med ett
ökat medborgarfokus borde inte nations‑, landstings- eller kommungränser få avgöra
var en havande kvinna ska föda eller den hjälpbehövande åldringen bosätta sig.
Och
även om betalkort i stor utsträckning är en fråga för banker och kreditinstitut
borde de nordiska regeringarna göra allt för att ytterligare underlätta handel
och kapitalrörelser. I Öresundsregionen uppfattar många svenskar att
användandet av endast danska Dankort på den södra sidan av Öresund fungerar som
en effektiv barriär. Lika konstigt är det att det ska kosta mer eller uppfattas
som en utländsk transaktion när kunden kommer två kilometer österifrån i
Haparanda eller tio kilometer norrut i Helsingör.
Mina
frågor till Cristina Husmark Pehrsson:
1. Vilka frågor avser statsrådet att belysa vid
sammankomsten i Skåne den 2 mars?
2. Vilka åtgärder avser
statsrådet att vidta tillsammans med övriga nordiska samarbetsministrar för att
ytterligare underlätta handeln i gränsregioner?