den 22 december
Interpellation
2006/07:203 Omhändertagande av kvinnor utsatta för
övergrepp i krigsdrabbade länder
av Désirée
Pethrus Engström (kd)
till
statsrådet Gunilla Carlsson (m)
Den
senaste tiden har alltfler rapporter kommit om oroligheter i Kongo-Kinshasa.
Strider mellan rebeller och den FN-understödda regeringsarmén driver många
människor på flykt. Kongo-Kinshasa har just hållit sina första demokratiska val
på 40 år. Många har ställt förhoppningar till att detta skulle innebära slutet
på våld och övergrepp. Dessvärre ser vi nu att situationen är mycket ostabil i
landet.
Krig
drabbar kvinnor och barn hårt. I FN:s resolution 1325 från 2000 om kvinnor,
fred och säkerhet tas just kvinnoperspektivet upp på krig och konflikter. Den
påvisar att det finns många områden där världssamfundet kan agera för att
förbättra för kvinnor som lever i krigsområden.
Tidningen
Dagen har den senaste månaden rapporterat om våld och övergrepp på kvinnor i
Kongo-Kinshasa. De beskriver hur kvinnor utsätts för systematiska våldtäkter.
Bara i Sydkivuprovinsen sker mellan 20 000 och 30 000 våldtäkter om
året. Dessa kvinnor har utsatts för mycket grova våldtäkter och de som överlevt
får ofta livslånga skador. Många drabbas av svåra både fysiska och psykiska
skador och smittas ofta av hiv. Många kvinnor har utsatts för flera övergrepp
och är i behov av vård och behandling.
En
annan svår omständighet är att kvinnorna ofta förskjuts av sina familjer och av
det lokalsamhälle de lever i. Kvinnorna har ofta fysiska skador som innebär att
de inte kan arbeta på fälten och många kvinnor vågar heller inte gå ut på
fälten då det ofta är just där de utsätts för övergreppen. Detta innebär ett
hårt slag mot dessa kvinnors försörjning.
Sveriges
skickar bistånd till Kongo-Kinshasa. Det bör komma dessa kvinnor till del.
Mot
bakgrund av detta vill jag ställa följande frågor till biståndsministern:
Vad
avser statsrådet att vidta för åtgärder för att de
utsatta kvinnorna ska kunna få relevant vård och behandling efter de övergrepp
de utsatts för?
Vad avser
statsrådet att göra för att säkra dessa kvinnors och deras barns fortsatta
försörjning?