den 10 oktober

Interpellation

2006/07:2 Personlig integritet

av Lena Olsson (v)

till justitieminister Beatrice Ask (m)

I regeringsförklaringen står det att läsa att regeringen ska verka för att ”den personliga integriteten ska skyddas, och oskyldigas rätt värnas i all lagstiftning”.

Under de senaste åren har ett stort antal förslag till riksdagen som direkt eller indirekt kränker integriteten för enskilda medborgare lagts fram. Dessa förslag har aldrig granskats som en helhet vilket är mycket olyckligt. Men även som enskilda förslag är det mycket svårt att se hur målsättningen att värna den personliga integriteten till exempel går ihop med att regeringen också vill införa buggning. Justitieministern sade i våras också ja till den dåvarande regeringens förslag att ge polis rätten att använda de nuvarande hemliga tvångsmedlen utan konkret brottsmisstanke.

De instrument som i dag finns för insyn i den hemliga tvångsmedelsanvändningen är dels en årlig skrivelse till riksdagen om användningen av hemliga tvångsmedel, dels den kontroll som Registernämnden bedriver när det gäller Säkerhetspolisen. Bägge dessa instrument är kritiserade och otillfredsställande @ skrivelsen för att den inte ger någon faktisk bild av hur effektiva tvångsmedlen är och Registernämnden för att den består av representanter enbart från två partier och därför inte kan anses tillräckligt demokratiskt förankrad.

Det system med offentliga ombud som skulle garantera allmänhetens intressen i mål om användande av tvångsmedel har också kritiserats hårt. Flera ombud har lämnat sina uppdrag eftersom de anser att det material de har att utgå från inte ger dem möjlighet att utföra ett tillfredsställande arbete.

En person som i dag utsätts för exempelvis hemlig telefonavlyssning eller hemlig teleövervakning och som sedermera åtalas i domstol får den bevisning som finns till hands presenterad för sig och ges självklart också möjlighet att bemöta densamma. Detta gäller även bevisning som framkommit genom hemliga tvångsmedel. Ett stort antal personer där avlyssningen inte lett till rättsliga åtgärder förblir dock ovetande om att de utsatts för integritetskränkande behandlig. Självklart är det orimligt att den som är åtalad får kunskap om detta men inte den som fått misstankarna mot sig obekräftade.

Förutom de givna krav som alltid finns när det gäller tvångsmedel såsom bevisat behov och bevisad effektivitet och att intrånget i den personliga integriteten inte ska vara större än nödvändigt finns självklart ett behov av att medborgarna känner tilltro till systemet. Om allmänhetens insyn via parlamentarisk kontroll eller liknande inte finns riskerar tilltron till hela rättssystemet att rubbas. Via säkerhetskommissionens rapport har vi också fått bevisat hur enkelt dessa instrument kan missbrukas. Under ett antal år avlyssnades flera hundra tusen personer utan att någon anklagats eller ställts inför rätta för något brott. Denna erfarenhet borde vara tillräcklig för att bevisa att det är nödvändigt att se till att systemet för insyn fungerar.

De som drabbades av dessa övergrepp har aldrig fått en officiell ursäkt. Även den nuvarande justitieministerns parti har varit delaktigt i och ansvarigt för denna odemokratiska övervakning.

Mina frågor till justitieministern är:

1. Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att stärka rätten till personlig integritet?

2. Avser ministern att inrätta en tvångsmedelsnämnd med representation från samtliga riksdagspartier?

3. Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att personer som felaktigt utsatts för hemliga tvångsmedel ska få kännedom om detta?