den 18 december

Interpellation

2006/07:173 Teckenspråket

av Alice Åström (v)

till statsminister Fredrik Reinfeldt (m)

I utredningen Teckenspråk och teckenspråkiga, SOU 2006:54, står det bland annat: ”För döva är tillgången till information och möjligheten att göra sig förstådda på teckenspråk en grundläggande förutsättning för tillgänglighet och delaktighet.” Det står också: ”För att uppnå de handikappolitiska målen för teckenspråkiga fordras att möjligheten till utbildning, information och övrigt samhällsstöd på teckenspråk säkerställs.”

Det är bra. Det är också bra att utredningen föreslår att det svenska teckenspråket tillerkänns en folkrättslig ställning motsvarande den ställning som getts nationella minoritetsspråk.

Sveriges Dövas Riksförbund (SDRF) vill se de teckenspråkigas behov utifrån tre perspektiv: språkpolitiskt, handikappolitiskt och demokratiskt. Här vill man särskilt poängtera det språkpolitiska perspektivet som innebär att teckenspråkiga ska ges rätten och möjligheten att använda teckenspråket och inte diskrimineras på grund av sitt språk.

Många ser teckenspråket som enbart ett hjälpmedel för att kommunicera på svenska. De som är mer insatta vet att det faktiskt är ett eget språk, ett förstaspråk för 10 000 barn (som dessutom ytterligare 10 000 hörselskadade och vuxendöva har behov av).

Jag vill gärna, i likhet med Sveriges Dövas Riksförbund, understryka döva och hörselskadade barns rätt till teckenspråk. Döva och hörselskadade barn med hörapparat eller cochleaimplantat ska tillförsäkras undervisning i båda språken, teckenspråk och svenska. De måste få tillgång till, lära sig och utveckla sina kunskaper i teckenspråk från tidig ålder och under hela skoltiden oavsett skolform. På så sätt får vi trygga barn som genom hela livet själva kan avgöra när de vill kommunicera på svenska eller på teckenspråk.

I dag saknas det i alldeles för stor utsträckning teckentolkade tv-program – det innebär till exempel att barnen inte kan delta i samtal med sina hörande, icke hörselskadade kamrater om sådant de sett på tv. Att känna igen sig själv och sin egen situation i tv-programmen är också ett självklart behov, även för döva, men nyheter från de dövas värld klassas mestadels som ett ”särintresse”.

Dessutom saknas det modersmålsundervisning på teckenspråk, en rättighet som andra barn har i samhället. Och det saknas ett bibliotek för teckenspråkiga – ett som kunde motsvara tal- och punktskriftsbiblioteket för en annan stor grupp. SDRF räknar med att för 2–3 miljoner kronor skulle man kunna skapa en informationsbank och nå ut till de döva och hörselskadade.

Ett problem som särskilt förs fram av Sveriges Dövas Riksförbund är att vi inte har någon beredskap, och därmed ingen samordning, när det gäller asylsökande döva barn som dessutom ofta kan komma ensamma till Sverige. De sitter sedan helt isolerade på någon flyktingförläggning utan någon enda människa att kommunicera med. Det här gäller ganska många barn och varje sådant fall är givetvis en mänsklig katastrof.

Det är nu sju månader sedan utredningen lade fram sitt betänkande. Vi har fått en ny regering och vi har fått en kulturminister med egna erfarenheter av vad det vill säga att vara hörselskadad. Men vi har inte fått någon klarhet i, ännu, vem i regeringen som ska ta ansvar för de här frågorna och hanteringen av utredningens betänkande.

Jag vill därför fråga statsministern:

1. Har statsministern tagit ställning till vilken minister som ska ansvara för den vidare behandlingen av teckenspråksutredningen?

2. Avser statsministern att verka för att det finns en minister med särskilt ansvar för de här frågorna?

3. När, enligt statsministerns bedömning, kommer en proposition i teckenspråksfrågan?