den 18 december
Interpellation
2006/07:173 Teckenspråket
av Alice Åström
(v)
till
statsminister Fredrik Reinfeldt (m)
I
utredningen Teckenspråk
och teckenspråkiga, SOU 2006:54, står det bland annat: ”För döva är
tillgången till information och möjligheten att göra sig förstådda på
teckenspråk en grundläggande förutsättning för tillgänglighet och delaktighet.”
Det står också: ”För att uppnå de handikappolitiska målen för teckenspråkiga
fordras att möjligheten till utbildning, information och övrigt samhällsstöd på
teckenspråk säkerställs.”
Det är
bra. Det är också bra att utredningen föreslår att det svenska teckenspråket
tillerkänns en folkrättslig ställning motsvarande den ställning som getts
nationella minoritetsspråk.
Sveriges
Dövas Riksförbund (SDRF) vill se de teckenspråkigas behov utifrån tre
perspektiv: språkpolitiskt, handikappolitiskt och demokratiskt. Här vill man
särskilt poängtera det språkpolitiska perspektivet som innebär att
teckenspråkiga ska ges rätten och möjligheten att använda teckenspråket och
inte diskrimineras på grund av sitt språk.
Många
ser teckenspråket som enbart ett hjälpmedel för att kommunicera på svenska. De
som är mer insatta vet att det faktiskt är ett eget språk, ett förstaspråk för
10 000 barn (som dessutom ytterligare 10 000 hörselskadade och
vuxendöva har behov av).
Jag
vill gärna, i likhet med Sveriges Dövas Riksförbund, understryka döva och
hörselskadade barns rätt till teckenspråk. Döva och hörselskadade barn med
hörapparat eller cochleaimplantat ska tillförsäkras undervisning i båda
språken, teckenspråk och svenska. De måste få tillgång till, lära sig och
utveckla sina kunskaper i teckenspråk från tidig ålder och under hela skoltiden
oavsett skolform. På så sätt får vi trygga barn som genom hela livet själva kan
avgöra när de vill kommunicera på svenska eller på teckenspråk.
I dag
saknas det i alldeles för stor utsträckning teckentolkade tv-program – det
innebär till exempel att barnen inte kan delta i samtal med sina hörande, icke
hörselskadade kamrater om sådant de sett på tv. Att känna igen sig själv och
sin egen situation i tv-programmen är också ett självklart behov, även för
döva, men nyheter från de dövas värld klassas mestadels som ett ”särintresse”.
Dessutom
saknas det modersmålsundervisning på teckenspråk, en rättighet som andra barn
har i samhället. Och det saknas ett bibliotek för teckenspråkiga – ett som
kunde motsvara tal- och punktskriftsbiblioteket för en annan stor grupp. SDRF
räknar med att för 2–3 miljoner kronor skulle man kunna skapa en
informationsbank och nå ut till de döva och hörselskadade.
Ett
problem som särskilt förs fram av Sveriges Dövas Riksförbund är att vi inte har
någon beredskap, och därmed ingen samordning, när det gäller asylsökande döva
barn som dessutom ofta kan komma ensamma till Sverige. De sitter sedan helt
isolerade på någon flyktingförläggning utan någon enda människa att kommunicera
med. Det här gäller ganska många barn och varje sådant fall är givetvis en
mänsklig katastrof.
Det är
nu sju månader sedan utredningen lade fram sitt betänkande. Vi har fått en ny
regering och vi har fått en kulturminister med egna erfarenheter av vad det
vill säga att vara hörselskadad. Men vi har inte fått någon klarhet i, ännu,
vem i regeringen som ska ta ansvar för de här frågorna och hanteringen av
utredningens betänkande.
Jag vill
därför fråga statsministern:
1. Har statsministern tagit ställning till vilken
minister som ska ansvara för den vidare behandlingen av
teckenspråksutredningen?
2. Avser statsministern att verka för att det
finns en minister med särskilt ansvar för de här frågorna?
3. När, enligt statsministerns bedömning, kommer
en proposition i teckenspråksfrågan?