den 11 december
Interpellation
2006/07:150 EU och alkoholen
av Egon Frid
(v)
till
statsrådet Maria Larsson (kd)
Sveriges
medlemskap i EU har inneburit att flera av de verksamma instrument som
medverkat till att begränsa alkoholskadorna trubbats av, vilket fått till följd
att totalkonsumtionen av alkohol ökat kraftigt. När den ökar vet vi hur
folkhälsan försämras och missbruksproblemen förvärras. Sverige har tvingats
sänka alkoholskatten på öl och vin och slopa införselkvoterna för privat
konsumtion.
Trycket
mot Systembolagets monopol har ökat. Detta menar vi i Vänsterpartiet är
särskilt oroande, eftersom Systembolaget är ett mycket viktigt alkoholpolitiskt
instrument genom sitt folkhälsopolitiska uppdrag att bland annat kontrollera
att alkohol inte säljs till underåriga. Till skillnad från privata företag har
inte Systembolaget uppdraget från sin ägare att maximera sin vinst.
Folkhälsomotiven
överskuggar statens intresse av att ha en expansiv marknadsföring och
avkastning. Dessutom medverkar Systembolaget till att nå en bred allmänhet med
information om alkohol och dess skadeverkningar på ett betydligt bättre sätt än
andra avsändare. Företaget har genom sin monopolställning också en möjlighet
att genom lokala beslut begränsa tillgängligheten på alkohol genom sina
öppettider.
I
folkomröstningen inför EU-medlemskapet varnade Vänsterpartiet för att
medlemskapet skulle bidra till ökad alkoholkonsumtion medan andra partier
försäkrade att vi inom ramen för EU-medlemskapet skulle kunna behålla en
restriktiv alkoholpolitik. Vi kan nu konstatera att det inte var sant.
Det är
bara att beklaga att vi fick rätt eftersom konsekvenserna av en ökad alkoholkonsumtion
är så allvarliga – flera alkoholrelaterade skador, ökad misshandel, flera som
dör på grund av alkoholmissbruk och ökad rattonykterhet. Kort sagt: folkhälsan
har försämrats! Det är en utveckling som förskräcker.
Som
bekant har en höjning av minimiskatterna på alkohol i EU föreslagits, men denna
höjning innebar endast ett återställande av skattesatserna för de senaste årens
inflation. EU-länderna lyckades dock inte ens komma överens om detta lilla
steg. I stället ska kommissionen genomföra en studie om alkoholbeskattning. Det
är anmärkningsvärt hur oförmögna EU-länderna är att genomföra förbättringar på
alkoholområdet.
Nyligen
kom en EU-strategi för att stödja medlemsstaterna i arbetet med att minska de
alkoholrelaterade skadorna. Visserligen är det positivt att man på EU-nivå
börjat tala om folkhälsoaspekten på alkoholfrågan, men strategin ligger ändå
väldigt långt från utgångspunkten att totalkonsumtionen måste minska.
Strategin
innehåller ingen kritik av alkoholkonsumtion i sig, utan den är helt inriktad
på skadlig och riskfylld konsumtion. Vidare saknas i grunden också alla förslag
om åtgärder mot vuxnas alkoholkonsumtion. Det får trots allt betraktas som
något förvånande då det så sent som i våras slagits fast att 200 000
människor i Europa går en för tidig död till mötes som en följd av alkoholrelaterade
skador och olyckor.
De
skarpa förslag som uppenbarligen fanns i de tidigare strategiutkasten har
förkastats och ersatts med åtgärder som man erfarenhetsmässigt vet saknar
effekt på skador och samhällsekonomi. Man har betonat att strategin inte berör
alkoholbruk som sådant utan endast alkoholmissbruk och dess skadeverkningar.
Respekten för de olika medlemsländernas dryckesvanor och dryckeskulturer
betonas också.
Det
sammantagna intrycket av alkoholstrategin är att EU fortfarande sitter i knät
på alkoholindustrin medan de organisationer som företräder folkhälsointressen
och en restriktiv alkoholsyn har svårare att göra sin röst hörd i EU-sammanhang
än till exempel företrädare för alkoholindustrin.
Därför
vill jag fråga statsrådet:
1. Hur avser statsrådet att agera för att arbeta
vidare med alkoholstrategin och för att långsiktigt kunna föra in mera
resultatinriktade åtgärder?
2. Vad avser statsrådet att göra för att föra upp
frågan om totalkonsumtionsmodellen som utgångspunkt för alkoholarbetet i
EU-sammanhang?
3. Finns det enligt statsrådet någon risk att EU:s
strategi påverkar den svenska alkoholpolitiken i urholkande riktning?