den 12 oktober

Interpellation

2006/07:15 Avvisning av homosexuella asylsökande

av Kalle Larsson (v)

till statsrådet Tobias Billström (m)

Den 22 september 2006 avslog Migrationsdomstolen i Stockholm en asylansökan från en homosexuell man från Iran. Mannen har i sin överklagan av Migrationsverkets avvisningsbeslut och i migrationsdomstolen uppgett att han våldtagits, misshandlats och frihetsberövats i hemlandet och att han på grund av sin sexuella läggning riskerar dödsstraff om han återvänder.

Migrationsdomstolen hänvisar i sitt avslagsbeslut till en rapport från Utrikesdepartementet om situationen för mänskliga rättigheter i Iran från 2005. I rapporten erkänns att homosexuella visserligen riskerar grymma straff för homosexuella handlingar. För män gäller dödsstraff vid penetration och piskning för annan form av sexuell handling. För könsumgänge mellan kvinnor utdöms hundra piskrapp för vardera parten.

Men samtidigt kan man enligt rapporten inte säga att de iranska myndigheterna aktivt förföljer homosexuella. De flesta homosexuella i Iran kan undgå fara om de lever ”diskret och tillbakadraget”, som det skrivs i rapporten. HBT-personer från Iran avvisas alltså från Sverige med argumentet att det inte finns några allvarliga problem med att leva som homosexuell i Iran så länge man inte öppet manifesterar sin sexuella läggning. Denna motivering har legat till grund för flera beslut av regeringen.

Riksdagen har dock i socialförsäkringsutskottets betänkande (2005/06:SfU4) uttalat: ”Det hindrar dock inte att den enskilde, på grund av sin sexuella läggning, skall anses tillhöra en viss samhällsgrupp och det får aldrig krävas att personen i fråga skall göra avkall på en sådan grundläggande egenskap vid ett återvändande.”

Utskottet uttalar vidare: ”Enligt utskottets mening kan det aldrig komma i fråga att avvisa t.ex. en homosexuell person till hemlandet om han eller hon riskerar förföljelse på grund av sin sexuella läggning. Huruvida ett döljande av den sexuella läggningen utesluter risken för förföljelse torde vara en mycket grannlaga uppgift att bedöma. Beträffande den som dolt sin läggning såväl i hemlandet som i Sverige, och uppgett det riktiga förhållandet endast för migrationsmyndigheterna, är sannolikt risken för förföljelse på denna grund minimal. Men för den som levt helt öppet som homosexuell i Sverige även utan uppmärksamhet i svenska massmedier är risken förmodligen betydligt större. Redan det förhållandet att personen levt öppet som homosexuell i Sverige torde kunna innebära en risk för avslöjande och därmed förföljelse i hemlandet, t.ex. om det finns personer som av någon anledning vill skada honom eller henne. Dessutom anser utskottet att det inte är rimligt att kräva att en person som levt öppet i Sverige som homosexuell i fortsättningen skall dölja sin sexuella läggning för att undgå förföljelse i hemlandet.” Riksdagens mening verkar inte ha fått genomslag i Migrationsverkets och Migrationsdomstolens bedömningar.

Migrationsdomstolen i Stockholm anser att det inte finns något generellt skyddsbehov för homosexuella iranier och inte heller någon konkret och individuell risk för mannen att återvända.

Förra sommaren stoppade Sverige tillfälligt avvisningar av homosexuella till Iran efter uppgifter om att två homosexuella tonåringar hängts. Pojkarna avrättades på grund av att de haft sex med varandra och för att de druckit alkohol. En av de två männen var under 18 år och avrättningen skedde offentligt. Enligt uppgift har de två unga männen suttit fängslade i 14 månader före avrättningen och där fått utstå svåra spöstraff med 228 piskrapp. Genom Migrationsdomstolens beslut har detta avvisningsstop för homosexuella från Iran nu brutits.

Att Sverige avvisar personer till ett land där han eller hon riskerar dödsstraff på grund av sin sexuella läggning är skamligt och även ett brott mot de konventioner som Sverige undertecknat om att inte återsända människor till länder där de riskerar dödsstraff, tortyr och annan omänsklig eller förnedrande behandling. FN:s särskilda rapportör för summariska avrättningar, Philip Alston, har rapporterat om risken för dödsstraff för homosexuella i Iran. Motsvarande har rapporterats från internationella organisationer som UNHCR och Amnesty International. Bland annat har Amnesty rapporterat om risken för hemliga avrättningar av homosexuella och om att man använder sig av annan brottsrubricering för att göra sig av med homosexuella.

Enligt den svenska utlänningslagen har varje utlänning som ”på grund av sitt kön eller homosexualitet känner välgrundad fruktan för förföljelse” i sitt hemland rätt till skydd i Sverige.

Eftersom det är klarlagt att människor kan avrättas på grund av sin sexuella läggning i Iran bör asylsökande homosexuella iraniers fruktan anses vara välgrundad så länge paragrafen om dödsstraff finns kvar i den iranska strafflagen.

Att som Migrationsdomstolen i Stockholm, liksom den svenska regeringen fram till avvisningsstoppet 2005, hävda att enbart de homosexuella iranier som ”öppet har manifesterat sin sexuella läggning” ska ha rätt till fristad har haft till följd att de personer som helt enkelt inte har kommit ut i rikstäckande medier har blivit avvisade.

Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga statsrådet Tobias Billström:

1. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att Sverige ska efterleva de åtaganden man förbundit sig till genom internationella överenskommelser om skydd undan dödsstraff, tortyr och annan omänsklig eller förnedrande behandling?

2. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att det inte ska vara upp till journalister att avgöra homosexuella asylsökandes öde i stället för en rättssäker prövning av svenska myndigheter?

3. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att riksdagens uttalande i socialförsäkringsutskottets betänkande 2005/06:SfU4 enligt ovan ska få genomslag?