den 5 december

Interpellation

2006/07:130 Uranbrytning i Sverige

av Karin Åström (s)

till näringsminister Maud Olofsson (c)

Uran är ett av de mineral som omfattas av minerallagen vilket ger enskilda företag rätt att ansöka om bland annat undersökningstillstånd. Det är bergmästaren som utfärdar ett sådant tillstånd. Undersökningstillstånd ger i princip endast ensamrätt för företaget att söka efter angivet mineral inom området. För provborrning krävs därefter ytterligare tillstånd från markägare och eventuellt tillstånd enligt miljöbalken. När det gäller hantering av uran finns en omfattande lagstiftning utöver minerallagen. Bearbetning, transport eller annan befattning med uran regleras främst av lagen om kärnteknisk verksamhet men också av flera andra lagar, till exempel miljöbalken och minerallagen.

Vad gäller eventuellt brytvärt uran innebär minerallagen att upphittaren har företräde men att det är staten bestämmer. Den tidigare socialdemokratiska regeringen var här mycket tydlig. Att bryta uran i Sverige var absolut inte aktuellt och regeringen avsåg också att verka för att brytning av uranhaltigt mineral inte skulle bli aktuellt i vare sig miljökänsliga eller andra områden i Sverige. Den borgerliga regeringen har nu dock intagit en rakt motsatt uppfattning.

I tidningen Ny Teknik den 15 november under rubriken ”Nya regeringen öppnar för uranbrytning” ställde sig näringsminister Maud Olofsson positiv till uranbrytning i Sverige och uttalade: ”Jag kommer att behandla ärenden om uranbrytning precis som alla andra ärenden.” Denna kursändring har skapat mycket stor oro på de orter där dagens kända urantillgångar finns. Mina frågor till näringsministern lyder därför som följer:

1. Vilka överväganden ligger bakom näringsministerns beslut att öppna upp för uranbrytning i Sverige?

2. Vilka områden i landet ser ministern som mest intressanta för uranbrytning?