den 11 oktober

Interpellation

2006/07:12 Svenskt uran till kärnvapen

av Wiwi-Anne Johansson (v)

till miljöminister Andreas Carlgren (c)

Uranbrytning är en oerhört miljöförstörande verksamhet. I dag förekommer ingen uranbrytning i Sverige. Den lades ned på grund av olönsamhet och av miljöskäl. Efter det korta uranbrytningsäventyret i Västergötland på 1950- och 1960-talen finns fortfarande ärr i naturen som inte kunnat läkas trots att 180 miljoner kronor lagts ned på restaurering av området.

Vänsterpartiet har en tydlig hållning i kärnkraftsfrågan. Vi vill avveckla kärnkraften eftersom den är en ohållbar energiform och hela verksamheten, inklusive uranbrytning och hantering av avfallet, medför alltför stora risker. Det är inte solidariskt att oftast fattiga människor i andra länder (indianer i Kanada, aboriginer i Australien och så vidare) ska lida av uranbrytningens konsekvenser för att vi ska kunna köra våra kärnkraftverk. Logiken av detta blir att kärnkraften måste avvecklas. För detta har vi dock tyvärr inget stöd i riksdagen i dag.

Nu söker utländska, transnationella bolag efter uran på ett 20-tal platser i Sverige. De undersöker var det kan bli lönsamt att bryta den uranmalm som uranet sedan ska extraheras ur och anrikas till kärnkrafts- eller vapenkvalitet. Detta, menar man, ska bli en lönsam verksamhet när det blir ont om uran till världens kärnreaktorer och vapenprogram.

Enligt Euratomfördraget är allt klyvbart material gemensam EU-egendom. Medlemsländer, företag eller personer som producerat eller importerat materialet ska ha obegränsad rätt att utnyttja det @ men Euratom har företrädesrätt. Det här skrevs när man förväntade sig att det kunde uppkomma en brist på uran. När så inte skedde försvarade Euratoms förespråkare texten med att den ändå aldrig kommit till användning. Därmed står den kvar. Vänsterpartiet och många med oss har länge påpekat att Euratomfördraget är föråldrat och bör tas bort.

Nu står vi inför en situation då uranpriserna stiger och malmen i Sverige kan komma att vara lönsam att bryta. Det kan också fortare än vi trott bli möjligt att EU verkligen gör anspråk på svenska urantillgångar.

Inom EU finns förutom länder med kärnkraft också två kärnvapenstater. Att separera vilket uran som går till civil kraft och vilket som eventuellt går till vapentillverkning lär inte vara någon lätt, om ens möjlig, uppgift.

Jag vill därför fråga ministern:

1. Hur kommer ministern att ställa sig till uranbrytning i Sverige?

2. Vilka åtgärder är ministern beredd att vidta för att förhindra att uran från gruvor i Sverige hamnar i engelska eller franska kärnvapen?