Interpellation
2006/07:11 Public service
av Rossana Dinamarca (v)
till statsrådet Cecilia Stegö Chilò
(m)
När jag deltog i arbetet
med det nya sändningstillståndet för radio och tv i allmänhetens tjänst, det
vill säga public service, fanns två tydliga grupperingar. Dels var det de som
ville ha en bred radio och tv i allmänhetens tjänst, med ett utbud som gör att
den som vill kan klara sig utan kommersiella kanaler och dyra extraabonnemang.
Den andra grupperingen, m och fp, ville smalna av public service till att
omfatta enbart nyheter och sådana program som ”inte har någon naturlig
avsättning på marknaden”.
Båda grupperingarna var dock
överens om att programföretagen ska fortsätta att vidga och fördjupa sitt
kulturansvar. Nyhetsförmedling och samhällsbevakning ska utgå från olika
perspektiv, så att händelser speglas utifrån olika geografiska, sociala och
andra utgångspunkter. Man ska beakta funktionshindrades behov och språkliga och
etniska minoriteters intressen och spegla de olika kulturer som finns i Sverige.
Det utländska programutbudet ska
spegla olika kulturkretsar. Jämställdhet mellan kvinnor och män ska ses som en
självklar del av den demokratiska grundtanken om alla människors lika
rättigheter. För SVT:s del ska man inte öka volymen av inköpta program, men man
ska ägna program för barn och ungdomar mer uppmärksamhet och till dem
”förmedla kulturella och konstnärliga upplevelser samt nyheter och
information”. För SR däremot öppnar sändningstillståndet 2007@2012 för
visst ökat intag av program utifrån.
Nu aviserar båda företagen att fler
program kommer att köpas in utifrån. Man hävdar också, från SVT:s sida, att man
har sändningstillståndets stöd för de ändringar i programtablån som nu
kritiserats kraftigt i medierna. För oss är det svårt att förstå hur den text
som vi varit med om att arbeta fram kan tolkas på detta sätt.
Men precis som vi förstått att
kulturministern ser det, så ser vi inom Vänsterpartiet det som en demokratisk
självklarhet att regering och riksdag inte ska lägga sig i själva
programinnehållet @ utom att man bör hålla sig inom de ramar som
sändningstillståndet ger.
Vi har dock från Vänsterpartiets
sida alltid oroat oss för hur det ska gå om man övergår till en mycket smal public
service, kanske med en enda tv-kanal och enbart nyhets- och samhällsredovisande
program. Vi tror inte att hushållen kommer att vara beredda att betala
licensavgift om man släpper efter på kraven som formulerades i
sändningstillståndet. Det innebär att public service blir beroende av statligt
anslag, precis som kommersiella programföretag för sin överlevnad helt logiskt
är beroende av sina annonsörer. Därmed skulle man bli direkt beroende av den
politiska makten. Som vi ser det betyder detta public servicetankens död.
Om vi på det viset låter public service
dö, hur blir det då med servicen till områden och grupper som det inte är
lönsamt att försörja med program som rör deras verklighet och deras omgivning?
Allt det som PS-kanalerna i dag faktiskt har skyldighet att tillgodose:
textning för hörselskadade, reportage om hemtjänsten i Karesuando, om hur det
är att vara invandrad i Landskrona eller om hur det är ställt med
jämställdheten i regeringen och på arbetsmarknaden.
Jag vill därför fråga statsrådet:
1. Kommer
statsrådet att försvara modellen med licensavgifter?
2. Hur
kommer statsrådet att försvara public services grundtanke om frihet från den
politiska makten och samtidig frihet från kommersiella intressen?
3. Ser
statsrådet någon möjlighet att en avsmalnad public service kan tillgodose de
krav som vi gemensamt ställt i det nya sändningstillståndet?