Regeringens proposition |
Prop. 2006/07:5 |
|
|
2006/07:5 |
|
Nya kapitaltäckningsregler |
Prop. |
|
2006/07:5 |
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. |
|
Stockholm den 26 oktober 2006 |
|
Fredrik Reinfeldt |
|
Mats Odell |
|
(Finansdepartementet) |
|
Propositionens huvudsakliga innehåll
Europaparlamentet och rådet antog den 14 juni 2006 direktiv (2006/48/EG) om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut och direktiv (2006/49/EG) om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut.
Denna proposition innehåller förslag till hur direktiven skall införlivas med svensk rätt. Det föreslås en ny lag om kapitaltäckning och stora exponeringar. Lagen är en ramlag och innehåller omfattande bemyn- diganden för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att besluta om kompletterande föreskrifter. I och med den nya kapitaltäckningslagen upphävs lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag. Det görs även följdändringar i andra lagar.
Genom den nya kapitaltäckningslagen införs bl.a. möjligheter för instituten att beräkna kapitalkraven med hjälp av metoder med olika grader av komplexitet och riskkänslighet. Ju mer riskkänslig en metod är desto bättre bild av risken i verksamheten ger den.
Enligt gällande rätt beräknar instituten kapitalkrav för kreditrisker och marknadsrisker. Sådana kapitalkrav skall även beräknas enligt den nya kapitaltäckningslagen. Ändringarna av reglerna om marknadsrisker innebär att i stället för att behandla de olika beräkningsmetoderna i lag kommer de att framgå av föreskrifter meddelade av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Kapitalkravet för kreditrisker skall beräknas på sätt som skiljer sig från gällande rätt. Instituten får antingen använda schablonmetoden eller, efter tillstånd av Finansinspektionen, en internmetod. Enligt schablon- metoden beräknas kapitalkravet för kreditrisker i likhet med gällande
rätt, med utgångspunkt från den exponeringsklass – stat, företag, hushåll
1
– som exponeringen tillhör. För varje exponeringsklass gäller olika Prop. 2006/07:5 riskvikter. Riskvikten skall bestämmas med stöd av det kreditbetyg
(rating) som exponeringarna har enligt externa kreditvärderingsföretag eller exportkreditorgan. Om någon rating inte finns tillgänglig för en exponering, bestäms riskvikten av vilken exponeringsklass den tillhör. Enligt internmetoden beräknas värdet på riskvägda exponeringsbelopp med stöd av institutets interna riskklassificeringssystem. Schablon- metoden är mer riskkänslig, dvs. den speglar på ett mer precist sätt de kreditrisker instituten är exponerade för i sin dagliga verksamhet, än den metod som är tillåten i dag. Internmetoden är i sin tur mer riskkänslig än schablonmetoden.
Kapitalkravet för kreditrisker kombineras med bestämmelser om att säkerheter, garantier och andra kreditriskskydd som reducerar kredit- risken i verksamheten får beaktas när kapitalkravet beräknas. Vidare skall instituten vid beräkning av kapitalkravet för kreditrisk även beakta sådana engagemang som baseras på värdepapperisering.
Genom den nya kapitaltäckningslagen införs en skyldighet att beräkna kapitalkrav även för operativa risker. Detta kapitalkrav skall beräknas med stöd av en basmetod, en schablonmetod eller, efter tillstånd av Finansinspektionen, en internmätningsmetod. Enligt de två förstnämnda metoderna beräknas kapitalkravet i förhållande till institutens rörelse- intäkter. Enligt internmätningsmetoden bestäms kapitalkravet med stöd av institutets eget riskmätningssystem. Basmetoden är mindre riskkänslig än schablonmetoden, som i sin tur är mindre riskkänslig än intern- mätningsmetoden.
De specifika kapitalkraven för kreditrisker, marknadsrisker och operativa risker skall alltid vara uppfyllda. Men ett institut skall också ha ett kapital som täcker de övriga riskerna i verksamheterna. Instituten skall ha fungerande system för att hantera riskerna i verksamheten. Bland annat om det finns brister i dessa system kan inspektionen besluta att instituten skall ha en större kapitalbas än den som annars följer av bestämmelserna om kapitalkraven för kreditrisker, marknadsrisker och operativa risker.
Nuvarande bestämmelser om kapitalbasens beståndsdelar och om stora exponeringar överförs i stort sett oförändrade till den nya lagen. En nyhet är att ett institut som omfattas av lagen skall offentliggöra information om sin kapitaltäckning och riskhantering som behövs för att bedöma dess finansiella ställning.
Instituten skall stå under individuell tillsyn och tillsyn på gruppnivå tillsammans med övriga företag i en finansiell företagsgrupp.
Finansinspektionen har tillsyn över att bestämmelserna i den nya kapitaltäckningslagen följs.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 februari 2007.
2
2.2Förslag till lag om införande av lagen (2006:000) om
kapitaltäckning och stora exponeringar ............................ |
2.3Förslag till lag om ändring i lagen (1980:1097) om
Svenska skeppshypotekskassan ........................................ |
2.4Förslag till lag om ändring i försäkringsrörelselagen
(1982:713)......................................................................... |
2.5Förslag till lag om ändring i sparbankslagen (1987:619) .44
2.6Förslag till lag om ändring i lagen (1991:980) om
handel med finansiella instrument .................................... |
2.7Förslag till lag om ändring i lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse .......................................................... |
2.8Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1559) om
|
||
|
||
|
medlemsbanker ................................................................. |
2.10Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1571) om
insättningsgaranti .............................................................. |
2.11Förslag till lag om ändring i lagen (2000:35) om byte av
redovisningsvaluta i finansiella företag ............................ |
2.12Förslag till lag om ändring i lagen (2000:192) om
allmänna pensionsfonder |
2.13Förslag till lag om ändring i lagen (2000:562) om
internationell rättslig hjälp i brottmål ............................... |
2.14Förslag till lag om ändring i lagen (2002:149) om
utgivning av elektroniska pengar ...................................... |
2.15Förslag till lag om ändring i lagen (2003:1223) om
utgivning av säkerställda obligationer .............................. |
2.16Förslag till lag om ändring i lagen (2004:46) om
investeringsfonder............................................................. |
2.17Förslag till lag om ändring i lagen (2004:297) om bank-
och finansieringsrörelse .................................................... |
2.18Förslag till lag om ändring i lagen (2006:531) om
6.1Vissa definitioner i kreditinstitutsdirektivet och
4
Återgång till en mindre riskkänslig metod ...222 Prop. 2006/07:5 |
10.3.4Internmetoden får införas delvis eller
stegvis ........................................................... |
10.4Beräkning av exponeringsvärde för vissa exponeringar.230
12.2Beräkning av riskvägda exponeringsbelopp för
15.1Begränsningar och rapporteringar av stora
exponeringar m.m. .......................................................... |
15.2Undantag från stora exponeringar, beräkning av värde
av stora exponeringar, m.m............................................. |
15.3Överskridande av gränsvärden för stora exponeringar i
16.3Hur och hur ofta skall informationen offentliggöras?.....304
16.4Riktlinjer och instruktioner för offentliggörande av
17.3Undantag från den gruppbaserade tillsynen för vissa
Möjligheten att undanta institut från individuell tillsyn .329 |
Prop. 2006/07:5 |
||
Beaktande av dotterföretag ............................................. |
|
||
17.8Ansökningar om att få använda enhetliga metoder för
20.4Ägarposter i försäkringsföretag, återförsäkringsföretag
och försäkringsholdingföretag ........................................ |
20.5Exponeringar mot stater och centralbanker i en annan
valuta än den nationella valutan...................................... |
20.6Undantag från gränsvärdena för stora exponeringar
beträffande värdepappersbolag ....................................... |
20.7Undantag från reglerna om kapitalkrav för vissa
värdepappersbolag .......................................................... |
20.8Ett alternativt kapitalkrav för operativa risker för vissa
22.1Förslag till lag om kapitaltäckning och stora
exponeringar ................................................................... |
22.2Förslag till lag om införande av lagen (2006:000) om
kapitaltäckning och stora exponeringar .......................... |
22.3Förslag till lag om ändring i försäkringsrörelselagen
(1982:713)....................................................................... |
22.4Förslag till lag om ändring i lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse ........................................................ |
22.5Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1559) om
årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag ...432
22.6Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1571) om
insättningsgaranti ............................................................ |
6
Prop. 2006/07:5 |
||
|
allmänna pensionsfonder |
22.8Förslag till lag om ändring av lagen om utgivning av
elektroniska pengar ......................................................... |
22.9Förslag till lag om ändring i lagen (2003:1223) om
utgivning av säkerställda obligationer ............................ |
22.10Förslag till lag om ändring i lagen (2004:297) om
bank- och finansieringsrörelse ........................................ |
|
22.11 Övriga lagändringar ........................................................ |
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 oktober 2006...439
7
1 |
Förslag till riksdagsbeslut |
Prop. 2006/07:5 |
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1.lag om kapitaltäckning och stora exponeringar,
2.lag om införande av lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar,
3.lag om ändring i lagen (1980:1097) om Svenska skeppshypoteks- kassan,
4.lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713),
5.lag om ändring i sparbankslagen (1987:619),
6.lag om ändring i lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument,
7.lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse,
8.lag om ändring i lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag,
9.lag om ändring i lagen (1995:1570) om medlemsbanker,
10.lag om ändring i lagen (1995:1571) om insättningsgaranti,
11.lag om ändring i lagen (2000:35) om byte av redovisningsvaluta i finansiella företag,
12.lag om ändring i lagen (2000:192) om allmänna pensionsfonder
13.lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål,
14.lag om ändring i lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar,
15.lag om ändring i lagen (2003:1223) om utgivning av säkerställda obligationer,
16.lag om ändring i lagen (2004:46) om investeringsfonder,
17.lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,
18.lag om ändring i lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.
8
2 |
Lagtext |
Prop. 2006/07:5 |
2.1Förslag till lag om kapitaltäckning och stora exponeringar
Härigenom föreskrivs1 följande.
1 kap. Inledande bestämmelser
Lagens tillämpningsområde
1 § Denna lag innehåller bestämmelser om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag.
Av 2 kap. 10 och 10 a §§ lagen (2004:46) om investeringsfonder fram- går att vissa bestämmelser i denna lag gäller även för fondbolag.
Särskilda bestämmelser för europabolag och europakooperativ
2 § I fråga om europabolag och europakooperativ med ett sådant förvaltningssystem som avses i artiklarna
Av 16 § andra stycket och 22 § lagen (2004:575) om europabolag samt 21 § andra stycket och 26 § lagen (2006:595) om europakooperativ framgår att de bestämmelser som anges i första stycket skall tillämpas också på ledamot i ett europabolags eller ett europakooperativs lednings- eller förvaltningsorgan.
Definitioner
3 § I denna lag betyder
1.anknutet företag: ett svenskt eller utländskt företag vars huvudsak- liga verksamhet består i att äga eller förvalta fast egendom, tillhandahålla datatjänster eller driva annan liknande verksamhet som har samband med den huvudsakliga verksamheten i ett eller flera kreditinstitut, värde- pappersbolag, institut för elektroniska pengar eller motsvarande ut- ländska företag,
2.behörig myndighet: Finansinspektionen eller en annan myndighet inom EES som utövar tillsyn över institut, institut för elektroniska pengar eller motsvarande utländska företag,
1Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/48/EG av den 14 juni 2006 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (omarbetning) (EUT L 177, 30.6.2006, s. 1, Celex 32006L0048) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/49/EG av den 14 juni 2006 om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut (omarbetning) (EUT L 177, 30.6.2006, s. 201, Celex 32006L0049).
2EGT L 294, 10.11.2001, s. 1 (Celex 32001R2157).
3 EUT L 207, 18.8.2003, s. 1 (Celex 32003R1435). |
9 |
3. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, |
Prop. 2006/07:5 |
4.exponeringar: poster som redovisas som tillgång i balansräkningen, derivatavtal som redovisas som skulder eller åtaganden utanför balans- räkningen,
5.finansiellt holdingföretag: ett finansiellt institut som inte är ett blandat finansiellt holdingföretag enligt 1 kap. 3 § 3 lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat och
a) som har minst ett dotterföretag som är kreditinstitut, värde- pappersbolag, institut för elektroniska pengar eller motsvarande utländskt företag, och
b) vars dotterföretag uteslutande eller huvudsakligen utgörs av sådana företag som avses i a eller finansiella institut,
6.finansiellt institut: ett svenskt eller utländskt företag som inte är kre- ditinstitut, värdepappersbolag, institut för elektroniska pengar eller mot- svarande utländskt företag och vars huvudsakliga verksamhet är att
a) förvärva eller inneha aktier eller andelar,
b) driva värdepappersrörelse utan att vara tillståndspliktigt enligt
1 kap. 3 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse, eller
c)driva en eller flera av de verksamheter som anges i 7 kap. 1 § andra stycket
7. finansiellt instrument: ett avtal som ger upphov till en finansiell tillgång för en part samtidigt som en annan part får en finansiell skuld eller utfärdar ett egetkapitalinstrument,
8. finansiellt moderholdingföretag inom EES: ett inom EES etablerat finansiellt holdingföretag, som inte är dotterföretag till ett institut eller ett motsvarande utländskt företag som auktoriserats inom EES eller till ett annat finansiellt holdingföretag som är etablerat inom EES,
9. holdingföretag med blandad verksamhet: ett svenskt eller utländskt moderföretag som inte är kreditinstitut, värdepappersbolag, institut för elektroniska pengar, motsvarande utländskt företag, finansiellt holding- företag eller ett blandat finansiellt holdingföretag enligt 1 kap. 3 § 3 lagen om särskild tillsyn över finansiella konglomerat, men som har minst ett dotterföretag som är kreditinstitut, värdepappersbolag, institut för elektroniska pengar eller motsvarande utländskt företag,
10. institut: kreditinstitut och värdepappersbolag,
11. kapitalkravsdirektivet: Europaparlamentets och rådets direktiv
2006/49/EG av den 14 juni 2006 om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut (omarbetning)4,
12. kreditinstitut: bank, kreditmarknadsföretag och Svenska skepps- hypotekskassan,
13. kreditinstitutsdirektivet: Europaparlamentets och rådets direktiv
2006/48/EG av den 14 juni 2006 om rätten att starta och driva verk- samhet i kreditinstitut (omarbetning)5,
14. moderinstitut inom EES: ett institut eller motsvarande utländskt företag som auktoriserats inom EES och som
4EUT L 177, 30.6.2006, s. 201 (Celex 32006L0049).
5 EUT L 177, 30.6.2006, s. 1 (Celex 32006L0048). |
10 |
a)har ett institut, ett finansiellt institut eller ett motsvarande utländskt företag som dotterföretag eller som har ett ägarintresse i ett sådant företag, och
b)inte är dotterföretag till ett annat institut eller ett motsvarande utländskt företag som auktoriserats inom EES eller till ett finansiellt holdingföretag som är etablerat inom EES,
15. operativa risker: risker för förluster till följd av inte ändamåls- enliga eller inte fungerande interna förfaranden eller system eller på grund av mänskliga fel eller yttre händelser, samt rättsliga risker,
16. riskvikt: en procentsats som beskriver en risknivå hos en expone- ring,
17. värdepapperisering: en transaktion eller ett program varigenom den kreditrisk som är förenad med en exponering eller en grupp exponeringar delas upp i delar, och som har följande egenskaper:
a)betalningarna inom ramen för transaktionen eller programmet är beroende av utvecklingen av exponeringen eller gruppen av expo- neringar, och
b)prioriteringen av delarna avgör hur förluster fördelas under den tid transaktionen eller programmet pågår,
18. värdepappersbolag: ett svenskt aktiebolag som har fått tillstånd att driva värdepappersrörelse enligt lagen (1991:981) om värdepappers- rörelse.
4 § Ett institut, ett finansiellt holdingföretag eller ett holdingföretag med blandad verksamhet är moderföretag och en annan juridisk person är dotterföretag, om moderföretaget
1.innehar mer än hälften av rösterna för samtliga aktier eller andelar i den juridiska personen,
2.äger aktier eller andelar i den juridiska personen och på grund av avtal med andra delägare i denna förfogar över mer än hälften av rösterna för samtliga aktier eller andelar,
3.äger aktier eller andelar i den juridiska personen och har rätt att utse eller avsätta mer än hälften av ledamöterna i dess styrelse eller motsva- rande ledningsorgan, eller
4.äger aktier eller andelar i den juridiska personen och har rätt att en- samt utöva ett bestämmande inflytande över denna på grund av avtal med den juridiska personen eller på grund av bestämmelse i dess bolags- ordning, bolagsavtal eller därmed jämförbara stadgar.
Vidare är en juridisk person dotterföretag till moderföretaget, om ett annat dotterföretag till moderföretaget eller moderföretaget tillsammans med ett eller flera andra dotterföretag eller flera andra dotterföretag till- sammans
1.innehar mer än hälften av rösterna för samtliga aktier eller andelar i den juridiska personen,
2.äger aktier eller andelar i den juridiska personen och på grund av avtal med andra delägare i denna förfogar över mer än hälften av rösterna för samtliga aktier eller andelar, eller
3.äger aktier eller andelar i den juridiska personen och har rätt att utse eller avsätta mer än hälften av ledamöterna i dess styrelse eller motsva- rande ledningsorgan.
Prop. 2006/07:5
11
Om ett dotterföretag äger aktier eller andelar i en juridisk person och på grund av avtal med den juridiska personen eller på grund av bestämmelse i dess bolagsordning, bolagsavtal eller därmed jämförbara stadgar har rätt att ensamt utöva ett bestämmande inflytande över den juridiska personen, är även denna dotterföretag till moderföretaget.
Moderföretag och dotterföretag utgör tillsammans en koncern.
5 § Det finns ett ägarintresse om
1.en juridisk person är intresseföretag till ett företag enligt 1 kap. 5 § årsredovisningslagen (1995:1554), eller
2.ett företag direkt eller indirekt äger minst 20 procent av kapitalet eller av samtliga röster i ett annat företag.
6 § I de fall som avses i 4 § första stycket
När antalet röster i ett dotterföretag eller ett företag enligt 5 § bestäms, skall inte de aktier eller andelar i respektive företag som innehas av företaget självt eller av dess dotterföretag tas med. Detsamma gäller aktier eller andelar som innehas av den som handlar i eget namn men för något av företagens eller deras dotterföretags räkning.
Handelslager
7 § Ett instituts handelslager består av alla positioner i finansiella instrument och råvaror, som
1.institutet innehar i handelssyfte eller för att säkra andra positioner i handelslagret, och
2.inte är förenade med villkor som begränsar möjligheten att handla med dem eller, om de är förenade med sådana villkor, är möjliga att säkra.
Med positioner avses institutets egna positioner och positioner som härrör från verksamhet för kunders räkning eller som marknadsgarant.
8 § En position innehas i handelssyfte om syftet med innehavet är att på kort sikt sälja positionen vidare eller att på kort sikt dra nytta av faktiska eller förväntade kortsiktiga skillnader mellan inköps- och försäljnings- priser eller andra förändringar av priser eller räntesatser.
9 § Även andra positioner än sådana som avses i 7 § får ingå i handelslagret om det framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 13 kap. 1 § 2.
10 § Ett institut skall fastställa vilka positioner som skall ingå i handelslagret enligt 7 och 9 §§. För de positioner som innehas i handels- syfte skall instituten ha en handelsstrategi samt kunna styra handeln med positionerna och övervaka positionerna mot handelsstrategin. Institutet skall för dessa ändamål ha lämpliga metoder samt de skriftliga riktlinjer och instruktioner som behövs.
Prop. 2006/07:5
12
Av 1 kap. 6 d § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse och 6 kap. Prop. 2006/07:5
2 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse framgår att instituten skall kunna hantera de risker som följer med verksamheten i handelslagret.
2 kap. Vilka kapitalkrav som skall täckas av kapitalbasen
Kapitalbaskravet
1 § Ett institut skall vid varje tidpunkt ha en kapitalbas som
1.motsvarar minst summan av kapitalkraven för kreditrisker, marknadsrisker och operativa risker beräknade enligt
2.framgår av ett beslut enligt 2 §.
Av 7 kap. 8 § framgår att ett institut som efter tillstånd av Finans- inspektionen överskrider gränsvärdena för stora exponeringar, skall uppfylla ett särskilt kapitalkrav.
I 7 kap. 11 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse finns det ytterligare bestämmelser som rör beräkningen av kapitalbaskravet.
2 § Finansinspektionen skall besluta att ett institut skall ha en viss minsta storlek på sin kapitalbas som är större än vad som krävs enligt 1 § första stycket 1, om
1.institutet inte uppfyller något av kraven i 1 kap. 6
2.det inte är troligt att någon annan åtgärd är tillräcklig för att få institutet att rätta till bristerna inom rimlig tid.
Första stycket skall inte tillämpas, om överträdelsen är så allvarlig att verksamhetstillståndet i stället skall återkallas.
Kapitalkravet för kreditrisker
3 § För kreditrisker krävs ett kapital som motsvarar minst åtta procent av institutets riskvägda exponeringsbelopp beräknat enligt 4 kap.
Kapitalkravet för marknadsrisker
4 § För marknadsrisker krävs ett kapital som uppgår till summan av kapitalkraven för
1.motpartsrisker för verksamhet i handelslagret,
2.avvecklingsrisker för verksamhet i handelslagret,
3.positionsrisker (ränte- och aktiekursrisk) för verksamhet i handels- lagret, och
4.valutakursrisker och råvarurisker i hela verksamheten.
Något kapitalkrav behöver inte beräknas för positioner som dragits av från kapitalbasen.
5 § Kapitalkravet för marknadsrisker beräknas enligt någon av de metoder som anges i 5 kap., om inte något annat följer av ett beslut enligt
6 §.
13
6 § För sådana marknadsrisker som avses i 4 § första stycket
1.normalt inte överstiger 5 procent av summan av institutets totala balansomslutning och totala åtagande utanför balansräkningen,
2.normalt inte överstiger ett belopp som motsvarar 15 miljoner euro,
och
3.inte vid något tillfälle överstiger 6 procent av institutets totala balansomslutning och totala åtaganden utanför balansräkningen och inte heller överstiger ett belopp som motsvarar 20 miljoner euro.
Om ett institut som har fått ett tillstånd enligt första stycket inte längre uppfyller kraven för tillståndet, skall det övergå till att beräkna kapital- kravet enligt 5 § och genast underrätta Finansinspektionen om detta.
Kapitalkravet för operativa risker
7 § För operativa risker krävs ett kapital som beräknas enligt någon av de metoder som anges i 6 kap., om inte något annat följer av ett beslut enligt 8 §.
8 § Ett värdepappersbolag får, efter tillstånd av Finansinspektionen, beräkna kapitalkravet för operativa risker enligt andra stycket om det tillhör någon av följande kategorier:
1.Värdepappersbolag som handlar med finansiella instrument för egen räkning bara i syfte att
a) utföra en order för kunds räkning, eller
b) få tillträde till system för clearing och avveckling eller en erkänd börs när de uppträder som agent eller utför kundorder.
2.Värdepappersbolag
a)som inte innehar klienters pengar eller värdepapper,
b)som enbart handlar med finansiella instrument för egen räkning,
c)som inte har några externa kunder, och
d)för vilkas transaktioner ansvaret för genomförandet och avräkningen ligger hos ett clearinginstitut och garanteras av samma clearinginstitut.
Kapitalkravet för operativa risker skall motsvara minst 25 procent av värdepappersbolagets fasta omkostnader beräknade enligt 10 §.
Ett alternativt kapitalkrav för vissa värdepappersbolag
9 § Ett värdepappersbolag som inte ägnar sig åt handel med finansiella instrument för egen räkning, garantigivning eller annan medverkan vid emissioner av fondpapper eller erbjudanden om köp eller försäljning av finansiella instrument som är riktade till en öppen krets, får i stället för det som anges i 1 § första stycket 1 ha en kapitalbas som motsvarar det största av
Prop. 2006/07:5
14
1. summan av kapitalkraven för kreditrisker och marknadsrisker beräk- Prop. 2006/07:5 nade enligt
2. 25 procent av bolagets fasta omkostnader beräknade enligt 10 §.
Beräkning av fasta omkostnader
10 § Med ett värdepappersbolags fasta omkostnader avses bolagets fasta omkostnader för det föregående räkenskapsåret eller, om bolagets verksamhet pågått i mindre än ett år, de fasta omkostnader som angetts i bolagets verksamhetsplan.
Om omfattningen av bolagets verksamhet ändrats väsentligt sedan det föregående året eller om Finansinspektionen finner att verksam- hetsplanen behöver korrigeras, får inspektionen besluta om ändring av beräkningsunderlaget enligt första stycket.
3 kap. Kapitalbasen
Sammansättning
1 § Kapitalbasen består av summan av primärt och supplementärt kapital, beräknat enligt detta kapitel.
Det primära kapitalet enligt 2 och 4 §§ skall vara minst lika stort som det supplementära kapitalet enligt 3 och 4 §§.
En kapitalbas beräknad enligt
1.kreditrisker enligt 2 kap. 3 §,
2.marknadsrisker enligt 2 kap. 4 § första stycket 1 och 2, och
3.operativa risker enligt 2 kap. 7 §.
En kapitalbas beräknad enligt
1.för marknadsrisker enligt 2 kap. 4 § första stycket 3 och 4,
2.motsvarande 25 procent av ett värdepappersbolags fasta omkostnader enligt 2 kap.
3.för exponeringar som överskrider gränsvärdena för stora exponeringar enligt 7 kap. 8 §.
Primärt kapital
2 § I det primära kapitalet får följande ingå:
1.Eget kapital enligt 5 kap. 4 § lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag,
a) för bankaktiebolag, kreditmarknadsbolag och värdepappersbolag dock inte kumulativa preferensaktier och uppskrivningsfonder,
b) för sparbanker dock endast reservfonder,
c) för medlemsbanker och kreditmarknadsföreningar dock inte förlags- insatser och uppskrivningsfonder,
2.För Svenska skeppshypotekskassan: kassans reservfond.
3.För banker, kreditmarknadsföretag och värdepappersbolag: kapital- andelen av skatteutjämningsreserv och periodiseringsfond.
15
4. För banker och kreditmarknadsföretag: kapitalandelen av det belopp Prop. 2006/07:5 som svarar mot bankens eller företagets reserver till följd av avskrivning
på egendom som upplåtits till nyttjande.
Från summan av posterna enligt första stycket skall räknas av
1.förluster under löpande räkenskapsår,
2.immateriella anläggningstillgångar enligt bilaga 1 till lagen om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag, punkten 9 under rubriken tillgångar, och
3.den nettovinst som hos ett institut som är originator till en värdepapperisering uppkommer till följd av kapitalisering av framtida inkomster av de värdepapperiserade tillgångarna och som ger en kredit- förstärkning till positioner i värdepapperiseringen.
Supplementärt kapital
3 § I det supplementära kapitalet får efterställda skuldförbindelser med en ursprunglig löptid på minst fem år ingå.
Andra poster som får ingå i det primära eller det supplementära kapitalet
4 § I primärt eller supplementärt kapital får dessutom, efter tillstånd av Finansinspektionen, ingå värdet av förlagsinsatser samt andra kapital- tillskott och reserver än de som anges i 2 och 3 §§.
Avräkning från det primära och det supplementära kapitalet
5 § Från det primära och det supplementära kapitalet skall institutet, på sätt som anges i 8 §, räkna av det bokförda värdet av aktierna eller av vad som har skjutits till i annan form (tillskott) i
1.ett institut, ett institut för elektroniska pengar, ett försäkringsbolag eller motsvarande utländska företag,
2.ett finansiellt institut,
3.ett utländskt återförsäkringsföretag, eller
4.ett försäkringsholdingföretag.
En sådan avräkning skall göras, om
1.institutets ägarandel överstiger 10 procent av företagets kapital, eller
2.ägarandelen är mindre än enligt 1, och
a)tillskottet eller summan av tillskotten överstiger 10 procent av det egna kapitalet eller de egna fonderna i företaget eller det sammanlagda bokförda värdet av sådana tillskott överstiger 10 procent av summan av institutets primära och supplementära kapital, eller
b)institutet har ett ägarintresse i det andra företaget.
Avräkning skall inte göras för tillskott som avser företag som omfattas av samma gruppbaserade redovisning som institutet enligt 9 kap. 9 och 10 §§ genom fullständig konsolidering eller genom en klyvningsmetod.
Avräkning skall inte heller göras för tillskott som avser företag som gemensamt med institutet omfattas av tillsyn enligt lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.
16
6 § Vid bedömningen enligt 5 § andra stycket av hur stort ett tillskott är Prop. 2006/07:5 skall ett institut inte räkna in tillskott som det kan visa att det är marknadsgarant för, om institutet uppfyller de villkor som framgår av
föreskrifter meddelade med stöd av 13 kap. 1 § 6.
7 § Ett institut får från det primära och det supplementära kapitalet räkna av värdet av positioner i värdepapperisering som annars skulle ges riskvikten 1 250 procent.
8 § Av det sammanlagda belopp som räknas av enligt 5 och 7 §§ skall ena hälften dras av från det primära kapitalet och den andra hälften från det supplementära kapitalet.
Om det belopp som skall dras av från det supplementära kapitalet är större än detta, skall det överskjutande beloppet dras av från det primära kapitalet.
Förväntat förlustbelopp m.m.
9 § För ett institut som tillämpar en internmetod för kreditrisker gäller att, på sätt framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 13 kap. 1 § 7, kapitalbasens storlek påverkas av
1.förväntade förlustbelopp för aktieexponeringar och
2.positiva och negativa belopp som uppkommer när gjorda avsätt- ningar och värderegleringar jämförs med förväntade förlustbelopp.
Utvidgad kapitalbas
10 § För att uppfylla de kapitalkrav som avses i 1 § fjärde stycket får ett institut – utöver de poster som enligt
4 kap. Kapitalkravet för kreditrisker
Exponeringar som omfattas av kapitalkravet för kreditrisker samt för marknadsrisker enligt 2 kap. 6 §
1 § Ett kapitalkrav för kreditrisker skall beräknas för sådana expone- ringar som inte ingår i handelslagret. Något kapitalkrav behöver inte beräknas för exponeringar som har dragits av från kapitalbasen.
När Finansinspektionen enligt 2 kap. 6 § har gett tillstånd till att kapitalkravet för marknadsrisker beräknas enligt detta kapitel, skall även exponeringar som ingår i handelslagret beaktas.
2 § Ett kapitalkrav för kreditrisker skall även beräknas för exponeringar som ett institut har värdepapperiserat om det
1. inte i samband med värdepapperiseringen har överfört en betydande
kreditrisk till tredje man, eller
17
2. har gett stöd till värdepapperiseringen utöver sina avtalsmässiga Prop. 2006/07:5 förpliktelser.
Om ett institut medverkar vid en värdepapperisering av ett annat instituts exponeringar skall det, om det har gett stöd till värdepapperise- ringen utöver sina avtalsmässiga förpliktelser, beräkna ett kapitalkrav för exponeringarna.
3 § Ett institut som skall beräkna ett kapitalkrav enligt 2 § första stycket 2 eller andra stycket skall offentliggöra att det har tillhandahållit där angivet stöd och hur detta påverkar institutets kapitalkrav.
Hur det riskvägda beloppet beräknas
4 § För varje exponering skall ett riskvägt exponeringsbelopp beräknas. Exponeringarna delas in i olika exponeringsklasser. Det riskvägda beloppet för en enskild exponering bestäms av exponeringens värde multiplicerad med dess riskvikt.
De olika exponeringarnas värden och riskvikter beräknas enligt en schablonmetod eller, efter tillstånd av Finansinspektionen, en intern- metod. Vid beräkning av exponeringars värde får ett institut, efter tillstånd av Finansinspektionen, även använda en metod med interna modeller.
Schablonmetod
5 § Ett institut skall beräkna riskvägda exponeringsbelopp enligt en schablonmetod för kreditrisker, om inte något annat framgår av ett beslut enligt 7 §.
Vid tillämpning av schablonmetoden framgår exponeringarnas värden och riskvikter av föreskrifter meddelade med stöd av 13 kap. 1 § 10.
6 § Riskvikten för en exponering beror på vilken exponeringsklass expo- neringen tillhör. Riskvikten får bestämmas med beaktande av expo- neringens kreditkvalitet enligt kreditvärderingar som gjorts av
1.kreditvärderingsföretag som godkänts av Finansinspektionen enligt 12 §, eller
2.vissa exportkreditorgan, om kreditvärderingarna avser exponeringar mot stater eller centralbanker.
Internmetod |
|
7 § Ett institut får, efter tillstånd av Finansinspektionen, använda en |
|
internmetod i stället för schablonmetoden för att beräkna riskvägda |
|
exponeringsbelopp. Ett sådant tillstånd får avse en grundläggande eller |
|
en avancerad internmetod. |
|
Enligt internmetoden beräknas riskvägda exponeringsbelopp med stöd |
|
av institutets interna riskklassificeringssystem och enligt särskilda |
|
formler som gäller för respektive exponeringsklass. Institutet uppskattar |
|
självt värdet på fler av de riskfaktorer som ingår i formlerna enligt den |
|
avancerade internmetoden än enligt den grundläggande metoden. |
18 |
|
8 § Tillstånd för ett institut att använda en internmetod skall ges om förutsättningarna i 9 § är uppfyllda och om
1.institutet har ett för ändamålet lämpligt utformat riskhanterings- system för kreditrisker som uppfyller kraven i 1 kap. 6 d och 6 h §§ lagen (1991:981) om värdepappersrörelse och 6 kap. 2 och 5 §§ lagen
(2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,
2.institutets riskklassificeringssystem är tillförlitligt och tillräckligt integrerat med institutets övriga verksamhet, och
3.institutet dokumenterar sitt riskklassificeringssystem och motiven för dess utformning.
Om ett moderinstitut inom EES och dess dotterföretag eller ett finansiellt moderholdingföretag inom EES och dess dotterföretag använder internmetoden enhetligt, får företagen i den omfattning som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 13 kap. 1 § 13 betraktas som en enhet vid bedömningen av om kraven i första stycket är uppfyllda.
9 § När ett institut använder internmetoden för beräkning av riskvägda exponeringsbelopp skall det använda metoden för alla exponeringar.
Finansinspektionen får dock ge ett institut tillstånd att
1.använda schablonmetoden för vissa exponeringar,
2.stegvis gå över från schablonmetoden till den internmetod det avser att använda, eller
3.stegvis gå över från en grundläggande internmetod till en avancerad internmetod.
När ett institut använder en internmetod för att beräkna riskvägda exponeringsbelopp, skall även de övriga dotterföretag som är institut eller motsvarande utländska företag och som ingår i samma finansiella företagsgrupp använda en internmetod. Finansinspektionen får i ett en- skilt fall besluta om undantag från detta stycke.
10 § Om ett institut som har fått tillstånd att använda en internmetod inte längre uppfyller kraven i 8 §, skall det för Finansinspektionen redovisa en plan för hur det avser att rätta till bristerna. Någon sådan plan behöver inte upprättas, om institutet kan visa att överträdelsen är ringa.
11 § Ett institut som använder en internmetod får inte byta till schablon- metoden. Ett institut får inte heller byta från en avancerad internmetod till en grundläggande internmetod. Efter ansökan från ett institut får dock Finansinspektionen ge tillstånd till ett sådant byte, om institutet kan visa att det finns godtagbara skäl för bytet.
Finansinspektionen får också besluta att ett institut skall återgå till en mindre riskkänslig metod, om det inte längre uppfyller villkoren för den internmetod som det har tillstånd att använda och det inte är lämpligt att ålägga institutet en förhöjd kapitalbas.
Kreditvärderingsföretags kreditvärderingar
12 § Ett kreditvärderingsföretag får ansöka hos Finansinspektionen om att det skall godkännas. När ett kreditvärderingsföretag godkänts får dess
Prop. 2006/07:5
19
kreditvärderingar användas av institut för att bestämma riskvikter. Ett Prop. 2006/07:5 godkännande får avse kreditvärderingar i syfte att bestämma
1.riskvikter för positioner i värdepapperiseringar eller vissa expo- neringar som institutet har värdepapperiserat, eller
2.riskvikter för andra exponeringsklasser enligt schablonmetoden.
Ett kreditvärderingsföretag får godkännas, om
1.dess kreditvärderingsmetod är objektiv, oberoende och genomlys-
bar,
2.kreditvärderingarna ses över löpande, och
3.kreditvärderingarna uppfattas som trovärdiga och är tillgängliga på likvärdiga villkor för dem som har ett berättigat intresse av kredit- värderingarna.
Om ett kreditvärderingsföretag har godkänts av en utländsk behörig myndighet för ett av syftena i första stycket, får Finansinspektionen godkänna kreditvärderingsföretaget i samma syfte utan att göra någon egen prövning enligt andra stycket.
När förutsättningarna i andra eller tredje stycket inte längre är uppfyllda, skall Finansinspektionen återkalla godkännandet.
13 § Finansinspektionen skall genom ett beslut dela in de godkända kreditvärderingsföretagens kreditvärderingar i kreditkvalitetssteg. Varje kreditkvalitetssteg skall motsvara en viss riskvikt.
Om en annan behörig myndighet än Finansinspektionen har delat in ett kreditvärderingsföretags kreditvärderingar i kreditkvalitetssteg, får in- spektionen besluta att använda samma indelning.
14 § Hur instituten får använda kreditvärderingarna framgår av före- skrifter meddelade med stöd av 13 kap. 1 § 16.
Minskning av det riskvägda exponeringsbeloppet med hjälp av kreditriskskydd
15 § Vid beräkningen av det riskvägda beloppet för en viss exponering får ett institut ta hänsyn till sådana säkerheter, garantier och andra kreditriskskydd som minskar den kreditrisk som exponeringen innebär. För ett institut som använder schablonmetoden eller den grundläggande internmetoden för en exponering gäller första meningen med de begränsningar som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 13 kap. 1 § 17.
Första stycket gäller inte om kreditriskskyddet redan har beaktats vid beräkningen av det riskvägda exponeringsbeloppet enligt
5 kap. Kapitalkravet för marknadsrisker
Beräkningen av kapitalkravet för i marknadsrisker ingående motpartsrisker
1 § Ett institut skall beräkna kapitalkravet för de motpartsrisker som |
|
ingår i marknadsrisker enligt en schablonmetod eller en internmetod för |
|
kreditrisker. Kapitalkravet skall motsvara minst åtta procent av riskvägda |
|
exponeringsbelopp. |
20 |
Vid beräkning av de riskvägda exponeringsbeloppen gäller 4 kap. 4– Prop. 2006/07:5 15 §§. Det som där sägs om kreditrisker skall i stället avse mot-
partsrisker.
Schablonmetoder för i marknadsrisker ingående positionsrisker, avvecklingsrisker, valutakursrisker och råvarurisker
2 § Kapitalkraven för positionsrisker, avvecklingsrisker, valutakursrisker och råvarurisker skall, i enlighet med föreskrifter meddelade med stöd av 13 kap. 1 § 19, beräknas och bestämmas enligt olika schablonmetoder beroende på vilken riskkategori det rör sig om. Detta gäller dock bara om inte något annat följer av ett beslut enligt 3 §.
Egna riskberäkningsmodeller för i marknadsrisker ingående positionsrisker, valutakursrisker och råvarurisker
3 § Ett institut får, efter tillstånd av Finansinspektionen, använda egna riskberäkningsmodeller för att beräkna kapitalkraven för positionsrisker, valutakursrisker och råvarurisker. Tillstånd skall ges om institutet
1.har ett för ändamålet lämpligt utformat riskhanteringssystem för marknadsrisker som uppfyller kraven i 1 kap. 6 d och 6 h §§ lagen (1991:981) om värdepappersrörelse och 6 kap. 2 och 5 §§ lagen
(2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,
2.använder en riskberäkningsmodell som ger en tillförlitlig bild av marknadsriskernas storlek och som är tillräckligt integrerad med institutets övriga verksamhet, och
3.dokumenterar sin riskberäkningsmodell och motiven för dess utformning.
Byte av metod
4 § Ett institut får inte byta från en egen riskberäkningsmodell till en schablonmetod. Efter ansökan från ett institut får dock Finans- inspektionen ge tillstånd till ett sådant byte, om institutet kan visa att det finns godtagbara skäl för bytet.
Finansinspektionen får också besluta att ett institut skall återgå till en |
|
schablonmetod, om det inte längre uppfyller villkoren för den egna |
|
riskberäkningsmodell som det har tillstånd att använda och det inte är |
|
lämpligt att ålägga institutet en förhöjd kapitalbas. |
|
6 kap. Kapitalkravet för operativa risker |
|
1 § Om inte annat framgår av ett beslut enligt 8 §, skall ett institut |
|
använda en och samma metod för att beräkna kapitalkravet för samtliga |
|
operativa risker. |
|
Basmetoden |
|
2 § Kapitalkravet för operativa risker skall beräknas enligt en basmetod, |
|
om inte något annat följer av |
21 |
|
Vid tillämpning av basmetoden motsvarar kapitalkravet för operativa Prop. 2006/07:5 risker 15 procent av genomsnittet av de årliga rörelseintäkterna under de
tre senaste räkenskapsåren eller av ett annat beräkningsunderlag som motsvarar rörelseintäkterna.
Schablonmetoden
3 § Ett institut får, efter anmälan till Finansinspektionen, beräkna kapitalkravet för operativa risker enligt en schablonmetod.
Vid tillämpning av schablonmetoden skall institutet dela in sin verksamhet i olika affärsområden. För varje affärsområde skall institutet beräkna ett kapitalkrav. Kapitalkravet för vart och ett av affärsområdena skall motsvara en viss procentsats, mellan 12 och 18 procent, av genomsnittet av de årliga rörelseintäkterna under de tre senaste räkenskapsåren eller av ett annat beräkningsunderlag som motsvarar rörelseintäkterna. Summan av kapitalkraven för de enskilda affärs- områdena utgör kapitalkravet för operativa risker.
4 § Ett institut som använder schablonmetoden för operativa risker skall
1.med stöd av skriftliga riktlinjer och instruktioner som ses över regelbundet fördela rörelseintäkterna, eller det beräkningsunderlag som motsvarar rörelseintäkterna, mellan olika affärsområden på ett lämpligt sätt, och
2.ha ett för ändamålet lämpligt utformat riskhanteringssystem för operativa risker som uppfyller kraven i 1 kap. 6 d och 6 h §§ lagen (1991:981) om värdepappersrörelse och 6 kap. 2 och 5 §§ lagen
(2004:297) om bank- och finansieringsrörelse.
Den alternativa schablonmetoden
5 § Ett institut får, efter tillstånd av Finansinspektionen, använda en annan beräkningsgrund än rörelseintäkterna eller ett annat beräknings- underlag som motsvarar rörelseintäkterna för ett eller flera affärs- områden.
Internmätningsmetoden
6 § Ett institut får, efter tillstånd av Finansinspektionen, använda en internmätningsmetod för att beräkna kapitalkravet för operativa risker.
Vid tillämpning av internmätningsmetoden beräknas kapitalkravet för operativa risker med stöd av institutets eget riskmätningssystem.
7 § Tillstånd att använda internmätningsmetoden skall ges, om
1.institutet har ett för ändamålet lämpligt utformat riskhanterings- system för operativa risker som uppfyller kraven i 1 kap. 6 d och 6 h §§ lagen (1991:981) om värdepappersrörelse och 6 kap. 2 och 5 §§ lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, och
2.institutets riskmätningssystem är tillförlitligt och tillräckligt integrerat med institutets övriga verksamhet.
22
Om ett moderinstitut inom EES och dess dotterföretag eller ett Prop. 2006/07:5 finansiellt moderholdingföretag inom EES och dess dotterföretag
använder en internmätningsmetod enhetligt, får företagen i den omfattning som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 13 kap.
1 § 26 betraktas som en enhet vid bedömningen av om kraven i första stycket är uppfyllda.
Kombination av olika metoder
8 § Ett institut får, efter tillstånd av Finansinspektionen, kombinera
1.internmätningsmetoden med antingen bas- eller schablonmetoden,
eller
2.basmetoden med schablonmetoden.
Ett tillstånd att kombinera två metoder enligt första stycket 1 får avse att ett institut stegvis går över från bas- eller schablonmetoden till internmätningsmetoden enligt en bestämd tidsplan eller att institutet utan tidsbegränsning får kombinera två metoder. Basmetoden och schablon- metoden får dock kombineras enligt första stycket 2, bara om det finns särskilda skäl och om institutet åtagit sig att gå över till schablonmetoden för hela verksamheten enligt en bestämd tidsplan.
Byte av metod
9 § Om inte annat följer av ett tillstånd som har meddelats enligt 8 §, får ett institut inte byta
1.från schablonmetoden till basmetoden, eller
2.från internmätningsmetoden till basmetoden eller schablonmetoden. Efter ansökan från ett institut får dock Finansinspektionen ge tillstånd
till ett sådant byte som avses i första stycket, om institutet kan visa att det finns godtagbara skäl för bytet.
Finansinspektionen får också besluta att ett institut skall återgå till en mindre riskkänslig metod, om det inte längre uppfyller villkoren för att använda internmätningsmetoden och det inte är lämpligt att ålägga institutet en förhöjd kapitalbas.
7 kap. Stora exponeringar
1 § Detta kapitel tillämpas inte på Svenska skeppshypotekskassan.
2 § Vid tillämpning av 3 och 5 §§ skall kapitalbasen beräknas enligt 3 kap.
3 § Värdet av ett instituts exponering gentemot en kund eller en grupp av kunder med inbördes anknytning får inte överstiga 25 procent av institutets kapitalbas.
Om en kund eller en grupp av kunder med inbördes anknytning är moderföretag eller dotterföretag till institutet eller dotterföretag till moderföretaget, får värdet av exponeringen inte överstiga 20 procent av institutets kapitalbas.
23
4 § Med en grupp av kunder med inbördes anknytning avses två eller Prop. 2006/07:5 flera fysiska eller juridiska personer som, om inte annat visas, utgör en
helhet från risksynpunkt därför att
1.någon av dem har, direkt eller indirekt, ägarinflytande över en eller flera av de övriga i gruppen, eller
2.de utan att stå i sådant förhållande som avses i 1 har sådan inbördes anknytning att någon eller samtliga av de övriga kan befaras råka i betalningssvårigheter om en av dem drabbas av finansiella problem.
Med kund avses i fråga om placeringar i finansiella instrument emittenten eller, om instrumentet har andra finansiella instrument som underliggande tillgång, emittenten av denna tillgång och i fråga om andra fordringar eller åtaganden den som svarar för fordringen eller åtagandet.
5 § Det sammanlagda värdet av ett instituts stora exponeringar får inte överstiga 800 procent av institutets kapitalbas.
En stor exponering är en exponering som ett institut har gentemot en kund eller en grupp av kunder med inbördes anknytning när värdet av exponeringen är 10 procent eller mer av institutets kapitalbas.
6 § Vid beräkningen av ett instituts exponeringar enligt 3 och 5 §§ skall följande exponeringar inte räknas in:
1.exponeringar som vid valutatransaktioner uppkommer i samband med normal avveckling av en transaktion under två dygn efter betalning,
2.exponeringar som vid köp eller försäljning av finansiella instrument uppkommer i samband med normal avveckling av en transaktion under fem vardagar efter den tidpunkt då antingen betalning har skett eller de finansiella instrumenten har levererats,
3.exponeringar som ett institut har mot ett annat koncernföretag, om företagen är föremål för gruppbaserad tillsyn som utövas av en behörig myndighet eller likvärdig tillsyn i tredje land, och
4.poster som räknats av från institutets kapitalbas.
Andra poster än de som anges i första stycket får helt eller delvis undantas från beräkningarna enligt 3 och 5 §§, om kreditrisken är låg.
7 § Under de förutsättningar som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 13 kap. 1 § 30 får ett institut uppskatta exponeringens värde
1.med stöd av internmetoden, eller
2.med beaktande av ett kreditriskskydds riskreducerande effekt.
Om ett institut utnyttjar möjligheten i första stycket, skall den del av exponeringen som täcks av en säkerhet behandlas som en exponering mot emittenten av säkerheten och inte mot kunden.
8 § Värdet av ett instituts exponeringar i handelslagret mot en kund eller en grupp av kunder med inbördes anknytning får, efter tillstånd av Finansinspektionen, överstiga de gränsvärden som anges i 3 och 5 §§, om institutet uppfyller det särskilda kapitalkrav och de övriga villkor som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 13 kap. 1 § 31.
24
8 kap. Offentliggörande av informationProp. 2006/07:5
1 § Bestämmelserna i detta kapitel gäller för ett enskilt institut som inte ingår i en finansiell företagsgrupp eller en motsvarande grupp enligt en utländsk offentlig reglering som bygger på kreditinstitutsdirektivet eller kapitalkravsdirektivet. För finansiella företagsgrupper finns bestäm- melser i 9 kap.
2 § Ett institut skall offentliggöra information som rör dess kapitaltäckning och dess strategier, system och målsättningar för hantering av dess risker och exponeringar. Sådan information som inte är väsentlig, som utgör en företagshemlighet eller som är konfidentiell behöver dock inte offentliggöras.
Om ett institut inte offentliggör information med motiveringen att den utgör en företagshemlighet eller är konfidentiell, skall det ange skälet till det samt i stället offentliggöra mer allmänna upplysningar om det som informationskravet gäller.
3 § Styrelsen i ett institut skall se till att det finns skriftliga riktlinjer och instruktioner för hur institutet skall uppfylla kraven på offentliggörande av information enligt 2 § och för hur det skall utvärdera om den offentliggjorda informationen är tillfredsställande, vilket skall inkludera hur informationen kontrolleras samt hur ofta den offentliggörs.
9 kap. Finansiella företagsgrupper
En finansiell företagsgrupp
1 § En finansiell företagsgrupp består av
1.ett institut eller ett finansiellt holdingföretag hemmahörande inom EES och de dotterföretag som är institut, institut för elektroniska pengar, motsvarande utländska företag eller finansiella institut, eller
2.ett institut eller ett finansiellt holdingföretag hemmahörande inom EES och de institut, institut för elektroniska pengar, motsvarande utländska företag eller finansiella institut som det inledningsvis nämnda institutet eller holdingföretaget har ägarintresse i och som leds tillsammans med ett eller flera andra företag, om ägarnas ansvar är begränsat till den andel av kapitalet som dessa innehar, eller
3.ett institut eller ett finansiellt holdingföretag hemmahörande inom EES och de institut, institut för elektroniska pengar, motsvarande utländska företag eller finansiella institut som det inledningsvis nämnda institutet eller holdingföretaget har en gemensam eller i huvudsak gemensam ledning med, eller
4.ett institut eller ett finansiellt holdingföretag hemmahörande inom EES och dotterföretag enligt 1 samt företag som det finns ägarintresse i enligt 2 eller gemensam eller i huvudsak gemensam ledning med enligt 3.
När en finansiell företagsgrupp finns enligt första stycket, skall även ett anknutet företag som är dotterföretag eller som det finns ägarintresse i anses ingå i gruppen.
25
2 § Om det framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 13 kap. 1 § 33, skall bestämmelserna om finansiella företagsgrupper gälla även för
1.ett institut eller ett finansiellt holdingföretag hemmahörande inom EES och de institut, institut för elektroniska pengar, motsvarande utländska företag eller finansiella institut som det finns andra ägarintressen i än sådana som anges i 1 § första stycket 2,
2.ett institut eller ett finansiellt holdingföretag hemmahörande inom EES och de institut, institut för elektroniska pengar, motsvarande utländska företag eller finansiella institut, som det inledningsvis nämnda institutet eller holdingföretaget har andra former av kapitalbindningar till, eller
3.ett institut eller ett finansiellt holdingföretag hemmahörande inom EES och de institut, institut för elektroniska pengar, motsvarande utländska företag eller finansiella institut, som det inledningsvis nämnda institutet eller holdingföretaget utövar ett väsentligt inflytande över.
Om bestämmelserna om finansiella företagsgrupper skall gälla för företag som avses i första stycket, skall även ett anknutet företag som är dotterföretag eller som det finns ägarintresse i anses ingå i gruppen.
3 § För en finansiell företagsgrupp skall ansvaret för att de gruppbaserade kraven uppfylls åligga det institut
1.som inte är dotterföretag till ett annat institut eller ett svenskt finansiellt holdingföretag, eller
2.vars moderföretag är ett finansiellt holdingföretag som inte är dotterföretag till ett institut eller ett svenskt finansiellt holdingföretag.
Om ett finansiellt holdingföretag som avses i första stycket 2 är moderföretag till både ett kreditinstitut och ett värdepappersbolag, är det kreditinstitutet som skall ansvara för att de gruppbaserade kraven är uppfyllda.
Om holdingföretaget är moderföretag till två eller flera kreditinstitut eller till två eller flera värdepappersbolag, skall det kreditinstitut respektive det värdepappersbolag som har den största balans- omslutningen ansvara för att de gruppbaserade kraven uppfylls.
4 § Ett institut får, efter tillstånd av Finansinspektionen, räkna in dotterföretag vid beräkning av kapitalkraven enligt 2 kap. och vid beräkning av att gränsvärdena för stora exponeringar enligt 7 kap. följs.
De gruppbaserade kraven
5 § Det ansvariga institutet enligt 3 § skall se till att den finansiella företagsgruppen sammantaget uppfyller kraven i
1.2 kap.
2.7 kap. om stora exponeringar,
3.7 kap.
4.3 kap. 1 a § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse om ett värdepappersbolags kvalificerade innehav av aktier eller andelar i företag med annan verksamhet än finansiell verksamhet, om ett värde-
Prop. 2006/07:5
26
pappersbolag som har tillstånd att bedriva verksamhet som avses i 3 kap. Prop. 2006/07:5 4 § första stycket 4 och 5 samma lag ingår i gruppen, och
5.1 kap. 6 c § och 6 d § andra stycket lagen om värdepappersrörelse eller 6 kap. 1 § och 2 § andra stycket lagen om bank- och finansierings- rörelse om soliditet och riskhantering.
En finansiell företagsgrupp skall uppfylla kraven i 1 kap. 6 d § första stycket och 6 e § lagen om värdepappersrörelse samt 6 kap. 2 § första stycket och 3 § lagen om bank- och finansieringsrörelse om riskhantering och genomlysning.
6 § Bestämmelserna i 5 § skall tillämpas även på den del av en finansiell företagsgrupp som består av
1.ett institut och de utländska institut, finansiella institut eller förvaltningsbolag i ett land utanför EES som är dotterföretag till institutet eller som institutet har ägarintresse i, eller
2.ett institut vars moderföretag är ett finansiellt holdingföretag och de utländska institut, finansiella institut eller förvaltningsbolag i ett land utanför EES som är dotterföretag till holdingföretaget eller som holding- företaget har ägarintresse i.
Med förvaltningsbolag avses ett utländskt företag som i sitt hemland har tillstånd att förvalta investeringsfonder.
7 § Ett institut som är moderinstitut inom EES eller vars moderföretag är ett finansiellt moderholdingföretag inom EES skall uppfylla kraven i 8 kap. om offentliggörande av information på gruppnivå. Om ett moderinstitut har ett betydande dotterföretag som är institut, skall även dotterföretaget offentliggöra sådan information om bland annat kapitalbasen och kapitalkravet samt institutets riskhantering som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 13 kap. 1 § 35.
Finansinspektionen får efter ansökan i ett enskilt fall besluta om undantag från första stycket, om ett institut omfattas av information som skall offentliggöras av ett moderföretag utanför EES och den informationen är likvärdig med den information som skall offentliggöras enligt denna lag.
8 § Om det inte ingår något kreditinstitut i den finansiella företags- gruppen och de värdepappersföretag som ingår i gruppen är sådana värdepappersbolag som anges i 2 kap. 8 eller 9 § eller motsvarande ut- ländska företag, får Finansinspektionen efter ansökan besluta att det gruppbaserade kapitalkravet beräknas på något av de sätt som anges i andra och tredje styckena i stället för enligt 5 § första stycket 1.
Om det i företagsgruppen ingår sådana värdepappersföretag som anges i 2 kap. 8 §, skall den sammanlagda kapitalbasen för gruppen uppgå till minst summan av
1.kapitalkraven för kreditrisker och marknadsrisker beräknade enligt 2 kap.
2.25 procent av bolagets fasta omkostnader beräknade enligt 2 kap. 10 §.
27
Om värdepappersföretagen bara driver sådan verksamhet som anges i Prop. 2006/07:5
2 kap. 9 §, skall den sammanlagda kapitalbasen för företagsgruppen uppgå till minst det största av
1.summan av kapitalkravet för kreditrisker och marknadsrisker beräknade enligt 2 kap.
2.25 procent av bolagets fasta omkostnader beräknade enligt 2 kap. 10 §.
Gruppbaserad redovisning
9 § För tillämpningen av
Den gruppbaserade redovisningen skall upprättas med tillämpning av de regler som gäller för upprättandet av koncernbalansräkning och koncernresultaträkning enligt 7 kap. lagen (1995:1559) om årsredo- visning i kreditinstitut och värdepappersbolag. Detta gäller inte om något annat följer av denna lag eller föreskrifter meddelade med stöd av denna lag.
Konsolidering
10 § Vid upprättande av den redovisning som avses i 9 § skall
1.dotterföretagen konsolideras fullständigt,
2.ägarintressen som avses i 1 § första stycket 2 konsolideras med tillämpning av klyvningsmetoden enligt 7 kap. 30 § årsredovisningslagen (1995:1554), och
3.konsolideringen i de övriga fall som avses i 1 eller 2 § ske på det sätt som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 13 kap. 1 § 37.
Beräkning av kapitalbas m.m.
11 § Kapitalbasen för den finansiella företagsgruppen skall beräknas i enlighet med vad som anges i 3 kap.
12 § Vid beräkning av kapitalkraven för kreditrisker, marknadsrisker och operativa risker skall bestämmelserna i
Ledningen i ett finansiellt holdingföretag |
|
13 § Den som ingår i ledningen för ett finansiellt holdingföretag skall ha |
|
tillräcklig insikt och erfarenhet för att delta i ledningen av företaget och |
|
även i övrigt vara lämplig för en sådan uppgift. |
28 |
Undantag från de gruppbaserade kraven för vissa företag |
Prop. 2006/07:5 |
14 § Finansinspektionen får efter ansökan besluta att ett dotterföretag eller ett företag som det finns ägarintresse i enligt 1 eller 2 § skall undantas vid beräkning enligt
1.företaget är beläget i ett land utanför EES där det finns rättsliga hinder för överföring av nödvändig information,
2.företaget är av försumbar betydelse med hänsyn till syftet med till- synen, eller
3.en sammanställning av företagets finansiella ställning skulle vara olämplig eller vilseledande med hänsyn till syftet med tillsynen.
Om ett dotterföretag som är ett institut är undantaget från beräkning eller utelämnat från tillsynsredovisningen enligt första stycket 2 eller 3, skall moderföretaget till Finansinspektionen lämna de upplysningar som inspektionen behöver för sin tillsyn över institutet.
10 kap. Tillsyn
Tillämpliga tillsynsregler
1 § Finansinspektionen övervakar att denna lag följs.
I fråga om tillsynen gäller bestämmelserna i de lagar som reglerar institutens verksamhet, om inte annat följer av denna lag.
Tillsynsansvaret för en finansiell företagsgrupp
2 § Finansinspektionen skall utöva tillsyn över en finansiell företags- grupp som avses i 9 kap. 1 eller 2 §, om
1.det i toppen av den finansiella företagsgruppen finns ett institut,
2.det finansiella holdingföretaget är moderföretag till ett institut men inte till något motsvarande utländskt företag,
3.det finansiella holdingföretaget är etablerat i Sverige och är moderföretag till institut och motsvarande utländska företag,
4.det finns två eller flera finansiella holdingföretag med huvudkontor i olika stater inom EES, däribland Sverige, som är moderföretag till både institut och motsvarande utländska företag och ett institut är det dotterföretag som har den största balansomslutningen, eller
5.det finansiella holdingföretaget är moderföretag till två eller flera institut och motsvarande utländska företag, som inte är auktoriserade i den stat inom EES där holdingföretaget är etablerat, och ett institut har den största balansomslutningen.
Finansinspektionen skall även utöva tillsynen om inspektionen tillsammans med övriga berörda behöriga myndigheter kommer överens om det i enlighet med bestämmelserna i 4 §.
I 11 kap. finns bestämmelser om tillsyn över ett institut vars moderföretag är ett institut eller ett finansiellt holdingföretag som har sitt huvudkontor utanför EES.
3 § När Finansinspektionen enligt 2 § första stycket |
|
tillsynen, får inspektionen komma överens med övriga berörda behöriga |
29 |
|
myndigheter om att en annan behörig myndighet inom EES än |
Prop. 2006/07:5 |
inspektionen skall ansvara för tillsynen. Finansinspektionen får ingå en |
|
sådan överenskommelse, om det är olämpligt att inspektionen ansvarar |
|
för tillsynen med hänsyn till de institut det gäller och den relativa |
|
betydelsen av deras verksamheter i de olika länderna. |
|
I ett sådant fall skall moderinstitutet inom EES, det finansiella |
|
moderholdingföretaget inom EES eller det institut som har den största |
|
balansomslutningen, beroende på vad som är tillämpligt, ges tillfälle att |
|
yttra sig innan Finansinspektionen och de övriga berörda behöriga |
|
myndigheterna ingår överenskommelsen. Europeiska gemenskapernas |
|
kommission skall underrättas om sådana överenskommelser. |
|
4 § Om det skulle vara olämpligt med hänsyn till de institut det gäller |
|
och den relativa betydelsen av deras verksamheter i de olika länderna, att |
|
tillsynen utövas av den myndighet som enligt artikel 126.1 och 126.2 i |
|
kreditinstitutsdirektivet skall utöva tillsynen över en finansiell |
|
företagsgrupp, får Finansinspektionen komma överens med de övriga |
|
berörda behöriga myndigheterna om att inspektionen eller någon annan |
|
behörig myndighet skall ansvara för tillsynen. |
|
I ett sådant fall skall moderinstitutet inom EES, det finansiella |
|
moderholdingföretaget inom EES eller det institut som har den största |
|
balansomslutningen, beroende på vad som är tillämpligt, ges tillfälle att |
|
yttra sig innan Finansinspektionen och de övriga berörda behöriga |
|
myndigheterna ingår överenskommelsen. Europeiska gemenskapernas |
|
kommission skall underrättas om sådana överenskommelser. |
|
Ansökningar om tillstånd |
|
5 § När Finansinspektionen ansvarar för tillsynen över en finansiell |
|
företagsgrupp som består av ett moderinstitut inom EES eller ett institut |
|
vars moderföretag är ett finansiellt moderholdingföretag inom EES, får |
|
moderföretagen och dotterföretagen i gruppen gemensamt ansöka om |
|
tillstånd hos inspektionen om att använda metoden med interna modeller, |
|
internmetoden för kreditrisker, egna riskberäkningsmodeller för |
|
marknadsrisker eller internmätningsmetoden för operativa risker. Om ett |
|
institut ingår i en motsvarande utländsk grupp enligt en offentlig reg- |
|
lering som bygger på kreditinstitutsdirektivet eller kapitalkravsdirektivet, |
|
får institutet göra en sådan ansökan hos den behöriga myndighet som |
|
ansvarar för tillsynen. |
|
När Finansinspektionen prövar en ansökan enligt första stycket |
|
tillämpas denna lag. Inspektionen får dock även tillämpa bestämmelser |
|
som enligt författningar i en annan stat inom EES gäller för den metod |
|
som ansökan avser. När ansökan har getts in till inspektionen gäller detta |
|
dock bara om det är nödvändigt för en effektiv tillsyn över institut eller |
|
motsvarande utländska företag. |
|
6 § Finansinspektionen skall inom sex månader från det att en komplett |
|
ansökan enligt 5 § har getts in komma överens med de övriga berörda |
|
behöriga myndigheterna om vilket beslut som bör fattas med anledning |
|
av ansökan. Denna överenskommelse och skälen för den skall redovisas |
|
skriftligen. Om Finansinspektionen är ansvarig för den gruppbaserade |
30 |
tillsynen inom EES, skall inspektionen fatta ett beslut i enlighet med Prop. 2006/07:5 överenskommelsen och sända över det till sökandena.
Om de behöriga myndigheterna inte har kommit överens inom sex månader, skall Finansinspektionen, om ansökan getts in till inspektionen, ensam fatta beslut med anledning av ansökan. Beslutet skall innehålla de skäl som har bestämt utgången i ärendet och redovisa synpunkter och reservationer från övriga behöriga myndigheter som kommit till uttryck under sexmånadersperioden.
Ett beslut som fattas av en utländsk behörig myndighet efter en överenskommelse enligt första stycket eller på grund av att de behöriga myndigheterna inte har kommit överens inom sex månader gäller i Sverige. Det är bindande för det berörda institutet och för Finansinspektionen samt skall ligga till grund för inspektionens tillsyn.
Företags uppgiftsskyldighet till Finansinspektionen
7 § Följande företag skall till Finansinspektionen lämna de upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter som inspektionen begär för tillsynen:
1.företag som ingår i en finansiell företagsgrupp enligt denna lag eller enligt en utländsk offentlig reglering som bygger på kredit- institutsdirektivet eller kapitalkravsdirektivet,
2.andra dotterföretag till ett institut eller ett finansiellt holdingföretag än de som avses i 1, och
3.ett holdingföretag med blandad verksamhet och dotterföretag till ett holdingföretag med blandad verksamhet.
Om företaget inte lämnar upplysningarna till Finansinspektionen, får inspektionen förelägga företaget att göra det.
8 § Ett kreditvärderingsföretag skall lämna Finansinspektionen de upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande om- ständigheter som inspektionen behöver för att kontrollera om förut- sättningarna i 4 kap. 12 § är uppfyllda.
Samarbete och utbyte av information med utländska myndigheter
9 § Finansinspektionen skall i sin tillsynsverksamhet samarbeta och utbyta information med utländska behöriga myndigheter och med myndigheter inom EES som har tillsyn över försäkringsföretag i den utsträckning som följer av kreditinstitutsdirektivet och kapitalkravs- direktivet.
10 § Finansinspektionen skall, efter begäran från en utländsk behörig myndighet, inom ramen för sin befogenhet lämna eller kontrollera information som behövs för att den utländska myndigheten skall kunna utöva sin tillsyn. Den utländska myndigheten får närvara vid en kontroll som görs av inspektionen.
31
Tillsynsredovisning |
Prop. 2006/07:5 |
11 § För en finansiell företagsgrupp skall, i den omfattning som följer av |
|
denna lag eller föreskrifter meddelade med stöd av denna lag, uppgifter |
|
lämnas i en särskild redovisning som avser gruppens samlade |
|
ekonomiska ställning (gruppbaserad redovisning). |
|
Ett holdingföretag med blandad verksamhet skall lämna den |
|
information som behövs för tillsynen över de dotterföretag som är institut |
|
(samlad information). |
|
12 § Ett institut och ett finansiellt holdingföretag som avses i 9 kap. 3 § |
|
skall upprätta och ge in den gruppbaserade redovisningen till |
|
Finansinspektionen för de räkenskapsperioder och vid de tidpunkter som |
|
framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 13 kap. 1 § 40. I fråga om |
|
en finansiell företagsgrupp enligt 9 kap. 2 §, skall redovisningen upp- |
|
rättas och ges in av de företag som anges i föreskrifter meddelade med |
|
stöd av 13 kap. 1 § 41. |
|
Ett holdingföretag med blandad verksamhet skall upprätta och ge in |
|
den samlade informationen till Finansinspektionen för de räken- |
|
skapsperioder och vid de tidpunkter som framgår av föreskrifter med- |
|
delade med stöd av 13 kap. 1 § 40. |
|
13 § Ett företag som ingår i en finansiell företagsgrupp och övriga |
|
dotterföretag till ett institut eller ett holdingföretag med finansiell |
|
verksamhet samt dotterföretag till ett holdingföretag med blandad |
|
verksamhet skall lämna de uppgifter som krävs för tillsynsredovisningen |
|
till det företag som enligt 12 § skall upprätta gruppbaserad redovisning |
|
eller samlad information. |
|
Första stycket gäller även ett svenskt företag i förhållande till ett |
|
utländskt sådant inom EES som skall upprätta och ge in en rapport enligt |
|
en utländsk offentlig reglering som bygger på kreditinstitutsdirektivet |
|
eller kapitalkravsdirektivet. |
|
Undersökning |
|
14 § Finansinspektionen får göra undersökningar hos de företag som |
|
enligt 13 § skall lämna uppgifter samt hos finansiella holdingföretag och |
|
blandade finansiella holdingföretag för att kontrollera den gruppbaserade |
|
redovisningen eller samlade informationen som företagen är skyldiga att |
|
lämna. |
|
Rapportering av stora exponeringar |
|
15 § Ett institut och det företag i en finansiell företagsgrupp som enligt |
|
11 § skall upprätta den gruppbaserade redovisningen skall fortlöpande |
|
rapportera stora exponeringar till Finansinspektionen. |
|
Om ett instituts eller en finansiell företagsgrupps exponeringar |
|
överstiger något av de i 7 kap. angivna gränsvärdena, skall institutet eller |
|
det företag som enligt 12 § skall upprätta den gruppbaserade redo- |
|
visningen omgående anmäla detta till Finansinspektionen. Inspektionen |
|
32
får i ett beslut ange en viss tid inom vilken exponeringarna skall sänkas Prop. 2006/07:5 till de tillåtna gränsvärdena.
Rapportering av kapitalbas och kapitalkrav
16 § Ett institut skall fortlöpande rapportera sin kapitalbas och sitt kapitalkrav till Finansinspektionen.
Tystnadsplikt
17 § En styrelseledamot eller befattningshavare hos ett holdingföretag med finansiell verksamhet eller ett holdingföretag med blandad verksamhet som i den egenskapen får kunskap om affärsförhållanden i ett företag som enligt 13 § skall lämna uppgifter, får inte obehörigen röja vad han eller hon fått veta och inte heller utnyttja kunskapen i strid med det uppgiftslämnande företagets intresse.
Uppgiftsskyldighet till undersökningsledare eller åklagare
18 § Ett holdingföretag med finansiell verksamhet och ett holdingföretag med blandad verksamhet är skyldiga att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget, om det under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av under- sökningsledare eller om det i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol begärs av åklagare.
Meddelandeförbud
19 § Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 18 § får förordna att holdingföretaget samt dess styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 18 § eller att det pågår en förundersökning eller ett ärende om rättslig hjälp i brottmål.
Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott inte skall äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige. Förbudet skall vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål får dock förbudet tidsbegränsas endast om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp samtycker till detta.
Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet, skall undersökningsledaren eller åklagaren besluta att förordnandet skall upphöra.
33
Avgifter |
|
|
|
|
|
|
Prop. 2006/07:5 |
|
20 § Institut som står under tillsyn enligt denna lag skall bekosta |
|
|||||||
Finansinspektionens verksamhet med årliga avgifter. |
|
|
|
|||||
Om Finansinspektionen behöver anlita någon med särskild fack- |
|
|||||||
kunskap för bedömning av en viss fråga vid tillsynen enligt denna lag, |
|
|||||||
skall kostnaden för detta betalas av det institut som tillsynen avser. |
|
|||||||
11 kap. Moderföretag utanför EES |
|
|
|
|
||||
1 § Om ett institut inte står under gruppbaserad tillsyn enligt artikel 125 |
|
|||||||
eller 126 i kreditinstitutsdirektivet och dess moderföretag är ett utländskt |
|
|||||||
institut eller ett finansiellt holdingföretag som har sitt huvudkontor |
|
|||||||
utanför |
EES gäller 2 och 3 §§ |
för det fall Finansinspektionen enligt |
|
|||||
10 kap. |
gruppen om de |
|
||||||
bestämmelserna hade gällt. |
|
|
|
|
|
|||
2 § Finansinspektionen skall kontrollera om den gruppbaserade tillsyn |
|
|||||||
som utövas av tillsynsmyndigheten i tredje land är likvärdig med den |
|
|||||||
gruppbaserade tillsyn som anges i kreditinstitutsdirektivet. |
|
|||||||
Finansinspektionen är skyldig att på begäran av moderföretaget eller |
|
|||||||
av ett institut, institut för elektroniska pengar eller motsvarande |
|
|||||||
utländska företag som ingår i företagsgruppen och som auktoriserats |
|
|||||||
inom EES utföra kontrollen. Innan Finansinspektionen tar ställning till |
|
|||||||
om tillsynen är likvärdig, skall inspektionen höra övriga berörda |
|
|||||||
behöriga myndigheter inom EES. Inspektionen skall också före |
|
|||||||
ställningstagandet ha rådfrågat den Europeiska bankkommittén. |
|
|||||||
3 § Om |
tillsynen |
inte |
bedöms |
likvärdig, |
skall |
Finansinspektionen |
|
|
tillämpa bestämmelserna om finansiella företagsgrupper i 9 och 10 kap. |
|
|||||||
som om moderföretaget haft sitt huvudkontor inom EES. |
|
|||||||
Efter att ha hört övriga berörda behöriga myndigheter får Finans- |
|
|||||||
inspektionen i stället besluta att använda sig av andra tillsynsmetoder |
|
|||||||
som säkerställer att instituten i företagsgruppen är föremål för tillräcklig |
|
|||||||
tillsyn. Inspektionen får därvid förelägga en ägare till institutet att inrätta |
|
|||||||
ett finansiellt holdingföretag med huvudkontor inom EES och tillämpa |
|
|||||||
bestämmelserna i denna lag på instituten i den företagsgrupp som leds av |
|
|||||||
detta holdingföretag. |
|
|
|
|
|
|
||
Finansinspektionen skall underrätta de berörda behöriga myndig- |
|
|||||||
heterna och Europeiska gemenskapernas kommission när sådana andra |
|
|||||||
tillsynsmetoder som anges i andra stycket används. |
|
|
|
|||||
12 kap. Ingripanden och ansvarsbestämmelse |
|
|
|
|||||
Förelägganden och vite |
|
|
|
|
|
|
||
1 § Om ett institut eller en finansiell företagsgrupp inte uppfyller kraven i |
|
|||||||
denna lag eller föreskrifter meddelade med stöd av lagen, skall |
|
|||||||
Finansinspektionen förelägga institutet eller det företag i en finansiell |
|
|||||||
företagsgrupp som enligt 10 kap. 12 § skall upprätta den gruppbaserade |
|
|||||||
redovisningen att |
inom |
viss tid |
begränsa |
rörelsen |
i |
något avseende, |
34 |
|
minska riskerna i den eller vidta någon annan åtgärd för att komma till Prop. 2006/07:5 rätta med situationen.
Om ett institut bryter mot denna lag eller föreskrifter meddelade med stöd av lagen, gäller dessutom bestämmelserna om ingripande i de lagar som reglerar institutens verksamhet.
2 § Finansinspektionen skall förelägga ett finansiellt holdingföretag eller ett holdingföretag med blandad verksamhet att vidta åtgärder för att göra rättelse, om holdingföretaget inte uppfyller de krav som ställs på det enligt denna lag eller föreskrifter meddelade med stöd av lagen. Ett sådant föreläggande skall också riktas mot ett finansiellt holdingföretag, vars ledning inte uppfyller kraven i denna lag.
3 § Om Finansinspektionen meddelar föreläggande enligt denna lag, får inspektionen förelägga vite.
Förseningsavgift
4 § Om ett institut, ett finansiellt holdingföretag eller ett holdingföretag med blandad verksamhet med huvudkontor i Sverige inte i tid lämnar upplysningar enligt föreskrifter meddelade med stöd av 13 kap. 1 § 39, 42 och 43, får Finansinspektionen besluta att företaget skall betala en förseningsavgift med högst 100 000 kronor.
Avgiften tillfaller staten.
5 § Förseningsavgiften skall betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar efter det att beslutet vunnit laga kraft eller den längre tid som anges i beslutet.
6 § Finansinspektionens beslut att ta ut förseningsavgift får verkställas utan föregående dom eller utslag, om avgiften inte har betalats inom den tid som anges i 5 §.
7 § Om förseningsavgiften inte betalas inom den tid som anges i 5 §, skall Finansinspektionen lämna den obetalda avgiften för indrivning. Bestämmelser om indrivning av statliga fordringar finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.
8 § En förseningsavgift faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet vann laga kraft.
Ansvarsbestämmelse
9 § Till böter döms den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot ett meddelandeförbud enligt 10 kap. 19 §.
13 kap. Bemyndiganden |
|
1 § Regeringen eller den myndighet som regeringen |
bestämmer får |
meddela föreskrifter om |
35 |
1. vilka positioner som skall ingå i handelslagret enligt 1 kap. 7 § och Prop. 2006/07:5 omfattningen av dessa,
2.vilka positioner som får ingå i handelslagret enligt 1 kap. 9 § och villkoren för det,
3.vilka åtgärder ett institut skall vidta för att dess riktlinjer och instruktioner skall uppfylla kraven i 1 kap. 10 § första stycket,
4.villkoren för att beräkna kapitalkravet enligt 2 kap. 6 § och hur kapitalkravet enligt den paragrafen skall beräknas,
5.beräkningen av fasta omkostnader enligt 2 kap. 10 §,
6.villkoren för att räkna in poster i kapitalbasen och räkna av poster från densamma enligt 3 kap., omfattningen av dessa poster och hur kapitalbasen i övrigt skall beräknas enligt samma kapitel,
7.hur ett institut som har tillstånd att använda en internmetod för kreditrisker skall beräkna förväntade förlustbelopp och de avsättningar och värderegleringar som gjorts för att täcka förlusterna samt hur förväntade förlustbelopp för aktieexponeringar och positiva eller negativa belopp som uppkommer vid en jämförelse mellan förväntade förlustbelopp i övrigt och gjorda avsättningar och värderegleringar skall behandlas enligt 3 kap. 9 § när kapitalbasens storlek beräknas,
8.när ett institut som värdepapperiserat sina tillgångar och ett med- verkande institut skall beräkna ett kapitalkrav för exponeringarna enligt 4 kap. 2 §,
9.vilka krav ett institut skall uppfylla för att få tillstånd att använda metoden med interna modeller enligt 4 kap. 4 § andra stycket,
10.hur ett institut som använder schablonmetoden enligt 4 kap. 5 § skall beräkna de riskvägda exponeringsbeloppen och vilka förutsättningar som skall vara uppfyllda för att ett exportkreditorgans kreditvärderingar skall få användas för att bestämma riskvikter enligt 4 kap. 6 §,
11.hur ett institut som har tillstånd att använda internmetoden skall beräkna de riskvägda exponeringsbeloppen enligt 4 kap. 7 §,
12.vilka krav ett institut skall uppfylla för att få tillstånd att använda internmetoden enligt 4 kap. 7 §,
13.i vilken omfattning moder- och dotterföretag får betraktas som en enhet enligt 4 kap. 8 § andra stycket,
14.under vilka förutsättningar ett institut får kombinera schablon- och internmetoderna eller införa en internmetod stegvis enligt 4 kap. 9 §,
15.vilka krav kreditvärderingsföretagens metoder och kreditvärde- ringar skall uppfylla för att kreditvärderingsföretagen skall godkännas enligt 4 kap. 12 §,
16.hur ett institut får använda kreditvärderingar gjorda av kredit- värderingsföretag för att beräkna de riskvägda exponeringsbeloppen,
17.vilka kreditriskskydd som får användas för att reducera ett riskvägt exponeringsbelopp, under vilka förutsättningar olika kreditriskskydd får beaktas och hur kreditriskskyddets riskreducerande effekter skall beräknas enligt 4 kap. 15 § för ett institut som använder schablon- metoden eller den grundläggande internmetoden för exponeringen,
18.hur kapitalkravet för motpartsrisker som ingår i marknadsrisker skall beräknas enligt 5 kap. 1 §,
36
19. hur ett institut som använder någon av schablonmetoderna för Prop. 2006/07:5 positionsrisk, avvecklingsrisk, valutakursrisk eller råvarurisk skall
beräkna kapitalkravet för marknadsrisker enligt 5 kap. 2 §,
20.vilka krav som skall vara uppfyllda för att ett institut skall få tillstånd att använda egna riskberäkningsmodeller enligt 5 kap. 3 §,
21.hur ett institut som använder basmetoden skall beräkna kapital- kravet enligt 6 kap. 2 §,
22.hur ett institut som använder schablonmetoden för operativa risker skall beräkna kapitalkravet enligt 6 kap. 3 och 5 §§,
23.vilka krav som ställs på ett institut som använder schablonmetoden för operativa risker enligt 6 kap. 4 §,
24.vilka villkor ett institut skall uppfylla för att få använda en annan beräkningsgrund för vissa affärsområden enligt 6 kap. 5 §,
25.vilka krav som skall vara uppfyllda för att ett institut skall få tillstånd att använda internmätningsmetoden enligt 6 kap. 7 §,
26.i vilken omfattning moder- och dotterföretag får betraktas som en enhet enligt 6 kap. 7 § andra stycket,
27.vilka krav som skall vara uppfyllda för att ett institut skall få tillstånd att kombinera olika metoder för operativ risk enligt 6 kap. 8 §,
28.hur exponeringarna skall värderas vid beräkningen av ett instituts exponeringar enligt 7 kap. 3 och 5 §§,
29.vilka poster som helt eller delvis får undantas vid beräkningen av ett instituts stora exponeringar enligt 7 kap. 6 § andra stycket,
30.under vilka förutsättningar ett institut i de fall som avses i 7 kap. 7 § får beräkna en exponerings värde med stöd av internmetoden eller med beaktande av kreditriskskydd och vilka krav ett institut som använder någon av dessa beräkningsmetoder skall uppfylla,
31.vilket särskilt kapitalkrav och vilka övriga villkor ett institut skall uppfylla enligt 7 kap. 8 §,
32.vilken information som skall offentliggöras enligt 8 kap. 2 §, vid vilken tidpunkt, på vilken plats och med vilka intervall informationen skall lämnas och hur informationens riktighet skall kontrolleras,
33.i vilka fall bestämmelserna om finansiella företagsgrupper skall gälla enligt 9 kap. 2 §,
34.under vilka förutsättningar tillstånd att räkna in vissa dotterföretag enligt 9 kap. 4 § får ges,
35.vilken information som skall offentliggöras enligt 9 kap. 7 §, vid vilken tidpunkt, på vilken plats och med vilka intervall informationen skall lämnas och hur informationens riktighet skall kontrolleras,
36.hur gruppbaserad redovisning enligt 9 kap. 9 § skall upprättas för sådana institut som tillämpar Europaparlamentets och rådets förordning
(EG) nr 1606/2002 av den 19 juli 2002 om tillämpning av internationella redovisningsstandarder6,
37.hur konsolideringen skall ske enligt 9 kap. 10 §,
38.hur kapitalbasen skall beräknas enligt 9 kap. 11 §,
39.innehållet, utformningen och omfattningen av den redovisning eller information som skall lämnas enligt 10 kap. 11 §,
40.vilka räkenskapsperioder den gruppbaserade redovisningen och den samlade informationen skall avse och vid vilka tidpunkter den
6 EGT L 243, 11.9.2002, s. 1 (Celex 32002R1606). |
37 |
gruppbaserade redovisningen och den samlade informationen skall ges in Prop. 2006/07:5 enligt 10 kap. 12 §,
41.vilka företag som enligt 10 kap. 12 § skall upprätta och ge in den gruppbaserade redovisningen om det finns en finansiell företagsgrupp enligt 9 kap. 2 §,
42.omfattningen och fullgörandet av skyldigheten att rapportera stora exponeringar enligt 10 kap. 15 §, och
43.omfattningen och fullgörandet av skyldigheten att rapportera kapitalbas och kapitalkrav enligt 10 kap. 16 §.
2 § Regeringen får meddela föreskrifter om
1.indelningen i kreditkvalitetssteg enligt 4 kap. 13 §, och
2.sådana avgifter för tillsyn som avses i 10 kap. 20 § första stycket.
14 kap. Överklaganden
1 § Beslut som Finansinspektionen meddelar enligt denna lag eller med stöd av föreskrifter meddelade med stöd av lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Detta gäller dock inte beslut i ärenden som avses i 20 § första stycket 5 förvaltningslagen (1986:223).
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Finansinspektionen får bestämma att ett beslut skall gälla omedelbart.
Föreskrifter om ikraftträdande av denna lag meddelas i lagen (2006:000) om införande av lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar.
38
2.2 |
Förslag till lag om införande av lagen (2006:000) om Prop. 2006/07:5 |
|
kapitaltäckning och stora exponeringar |
Härigenom föreskrivs1 följande.
1 § Lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar och denna lag träder i kraft den 1 februari 2007.
Den avancerade internmetoden enligt 4 kap. 7 § lagen om kapital- täckning och stora exponeringar får inte tillämpas före år 2008 för att beräkna riskvägda exponeringsbelopp i fråga om exponeringar mot stater och centralbanker, institut och företag. Detsamma gäller internmätnings- metoden enligt 6 kap. 6 § samma lag för att beräkna kapitalkravet för operativa risker.
2 § Genom lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar upphävs lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag.
3 § Ett medgivande för ett institut enligt 4 kap. 9 § lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag att använda egna riskberäkningsmodeller för att beräkna kapitalkravet för marknadsrisker som gäller vid ikraftträdandet skall fortsätta att gälla som tillstånd enligt 5 kap. 3 § lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka krav som dessa institut skall uppfylla.
4 § Medgivanden enligt 2 kap. 4 § och 6 § fjärde stycket samt 5 kap. 6 § lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag som gäller vid denna lags ikraftträdande skall fortsätta att gälla som tillstånd enligt 2 kap. 6 §, 3 kap. 4 § respektive 7 kap. 8 § lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar.
5 § Ett institut som enligt 4 kap. 7 § lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar har tillstånd att tillämpa en internmetod för att beräkna kapitalkravet för kreditrisker eller för motpartsrisker som ingår i marknadsrisker, skall under åren 2007, 2008 och 2009 ha en kapitalbas som motsvarar minst 95, 90 respektive 80 procent av kapitalkraven för
1.kreditrisker och marknadsrisker enligt 2 kap. 2, 3 och 5 §§ lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag, och
2.exponeringar som överskrider gränsvärdena för stora exponeringar enligt 5 kap. 6 § samma lag.
Ett institut som enligt 6 kap. 6 § lagen om kapitaltäckning och stora
exponeringar har tillstånd att tillämpa en internmätningsmetod för att
1Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/48/EG av den 14 juni 2006 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (omarbetning) (EUT L 177, 30.6.2006, s. 1, Celex 32006L0048) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/49/EG av den 14 juni 2006 om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut (omarbetning) (EUT L 177,
30.6.2006, s. 201, Celex 32006L0049). |
39 |
beräkna kapitalkravet för operativa risker skall ha en kapitalbas som åren 2008 och 2009 motsvarar minst 90 respektive 80 procent av summan av kapitalkraven enligt första stycket 1 och 2.
Första och andra styckena gäller både när kapitalkravet beräknas för det individuella institutet och för en finansiell företagsgrupp.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur kapitalbasen skall beräknas enligt denna paragraf.
6 § Ett institut får under år 2007 när det beräknar kapitalkravet för kreditrisker eller kapitalkravet för motpartsrisker som ingår i marknadsrisker, tillämpa bestämmelserna i 3 kap. lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värde- pappersbolag i stället för schablonmetoden för kreditrisker enligt 4 kap. 5 § lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar. Ett institut som utnyttjar denna möjlighet för alla exponeringar får även under det året tillämpa bestämmelserna om stora exponeringar i 5 kap. i den förstnämnda lagen i stället för bestämmelserna i 7 kap. lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar.
Om ett institut utnyttjar möjligheten i första stycket första meningen, skall det vid tillämpningen av övriga bestämmelser i lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar anses tillämpa schablonmetoden. Bestämmelserna om kreditriskskydd och offentliggörande av information skall dock inte tillämpas. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att bestämmelserna om värdepapperisering inte heller skall tillämpas.
För ett institut som utnyttjar möjligheten i första stycket skall kapitalkravet för operativa risker enligt 6 kap. lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar, minskas med den andel som motsvarar kvoten av värdet på de exponeringar för vilka kreditinstitutet beräknar riskvägda exponeringsbelopp enligt första stycket och det totala värdet på institutets exponeringar.
7 § Ett institut, vars innehav av aktier eller tillskott i försäkringsbolag eller i ett motsvarande utländskt företag, i ett utländskt återför- säkringsföretag eller i ett försäkringsholdingföretag före den 20 juli 2006 uppgick till de nivåer som anges i 3 kap. 5 § andra stycket lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar behöver inte tillämpa 3 kap. 8 § samma lag före år 2013. I stället får institutet räkna av dessa aktier och tillskott från summan av det primära och det supplementära kapitalet.
8 § Ett värdepappersbolag som tillhandahåller investeringstjänster avseende sådana finansiella instrument som anges i punkterna
Prop. 2006/07:5
40
upphävande av rådets direktiv 93/22/EEG2, senast ändrat genom Prop. 2006/07:5 Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/31/EG3, får till och med år
2010 efter tillstånd av Finansinspektionen överskrida de gränsvärden som anges i 7 kap. 3 och 5 §§ lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar utan att beräkna något särskilt kapitalkrav enligt
7 kap. 8 § samma lag. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka villkor som skall vara uppfyllda för tillståndet.
9 § Till och med år 2010 tillämpas inte bestämmelserna om kapitalkrav som avser värdepappersbolag i lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar för sådana värdepappersbolag vars huvudsakliga verksamhet är att tillhandahålla investeringstjänster avseende sådana finansiella instrument som anges i punkterna
10 § Till och med år 2011 får ett värdepappersbolag, vars totala positioner i handelslagret aldrig överstiger 50 miljoner euro och som under räkenskapsåret i genomsnitt har högst 100 anställda, efter tillstånd av Finansinspektionen beräkna kapitalkravet för operativa risker till det lägsta av följande krav:
1.kapitalkravet enligt 2 kap.7 § lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar, och
2.en viss andel av det högsta av
a)summan av kapitalkraven för kreditrisker och marknadsrisker enligt 2 kap. 3 och 4 §§ samma lag, och
b)25 procent av bolagets fasta omkostnader för det närmast föregående räkenskapsåret eller, om bolagets verksamhet pågått mindre än ett år, de fasta omkostnader som angetts i bolagets verksamhetsplan.
Det sammanlagda kapitalkravet får dock inte understiga det kapitalkrav som gällde för värdepappersbolaget den 31 december 2006, om inte detta beror på att bolagets verksamhet har minskat.
Den andel som anges i första stycket 2 skall öka årligen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilken andel som varje år skall gälla.
2EUT L 145, 30.4.2004, s. 1 (Celex 32004L0039).
3EUT L 114, 27.4.2006, s. 60 (Celex 32006L0031).
41
2.3 |
Förslag till lag om ändring i lagen (1980:1097) om |
Prop. 2006/07:5 |
||
|
Svenska skeppshypotekskassan |
|
|
|
Härigenom föreskrivs att 3 a § |
lagen (1980:1097) |
om Svenska |
|
|
skeppshypotekskassan skall ha följande lydelse. |
|
|
||
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
|
|
|
|
3 a §1 |
|
|
|
Bestämmelser om kapitaltäck- |
Bestämmelser om |
kapitaltäck- |
|
|
ning finns i lagen (1994:2004) om |
ning finns i lagen (2006:000) om |
|
||
kapitaltäckning och stora expone- |
kapitaltäckning och stora expone- |
|
||
ringar för kreditinstitut och värde- |
ringar. |
|
|
|
pappersbolag. |
|
|
|
|
Denna lag träder i kraft den 1 februari 2007.
1Senaste lydelse 1994:2006.
42
2.4 |
Förslag till lag om ändring i försäkringsrörelselagen |
Prop. 2006/07:5 |
|
|
(1982:713) |
|
|
Härigenom föreskrivs |
att 7 kap. 24 a § försäkringsrörelselagen |
|
|
(1982:713)1 skall ha följande lydelse. |
|
||
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
|
|
7kap. 24 a §2
Från kapitalbasen enligt 22 eller 24 § skall försäkringsbolaget i de fall som avses i andra stycket räkna av det bokförda värdet av aktierna eller av vad som skjutits till i annan form (tillskott) i
1.ett försäkringsbolag, ett kreditinstitut, ett institut för elektroniska pengar, ett värdepappersbolag eller motsvarande utländska företag,
2.ett utländskt återförsäkringsföretag,
3.ett försäkringsholdingföretag eller
4.ett finansiellt institut.
En sådan avräkning skall göras om |
1. försäkringsbolagets ägarandel |
||||||
1. försäkringsbolagets ägarandel |
|||||||
överstiger 5 procent av företagets |
överstiger 10 procent av företagets |
||||||
egna kapital, eller |
|
egna kapital, eller |
|
||||
2. försäkringsbolagets ägarandel |
2. försäkringsbolagets ägarandel |
||||||
understiger 5 procent av företagets |
understiger |
10 procent |
av före- |
||||
egna kapital men |
|
tagets egna kapital men |
|
||||
a) tillskottet |
eller |
summan av |
a) tillskottet |
eller summan av |
|||
tillskotten överstiger 5 procent av |
tillskotten överstiger 10 procent av |
||||||
det egna kapitalet eller de egna |
det egna kapitalet eller de egna |
||||||
fonderna i företaget eller det |
fonderna i företaget eller det |
||||||
sammanlagda bokförda värdet av |
sammanlagda bokförda värdet av |
||||||
sådana |
tillskott |
överstiger |
sådana |
tillskott |
överstiger |
||
10 procent |
av |
försäkringsbolagets |
10 procent |
av |
försäkringsbolagets |
||
kapitalbas, eller |
|
kapitalbas, eller |
|
||||
b)företaget är ett intresseföretag eller försäkringsbolaget direkt eller indirekt äger minst 20 procent av kapitalet eller av samtliga röster i företaget.
Avräkning skall inte göras för tillskott som avser företag som omfattas av samma beräkning av gruppbaserad ekonomisk ställning som försäkringsbolaget enligt 7 a kap. 5 §.
Avräkning skall inte heller göras för tillskott som avser företag som gemensamt med försäkringsbolaget omfattas av tillsyn enligt lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 2007.
1Lagen omtryckt 1995:1567.
2Senaste lydelse 2006:533.
43
2.5 |
Förslag till lag om ändring i sparbankslagen |
Prop. 2006/07:5 |
|
|
(1987:619) |
|
|
Härigenom föreskrivs att 9 kap. 1 § sparbankslagen (1987:619)1 skall |
|
||
ha följande lydelse. |
|
|
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
|
|
|
|
9 kap. |
|
|
|
1 §2 |
|
En stiftare, huvudman, styrelse- ledamot eller delegat, som när han eller hon fullgör sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar en sparbank, skall ersätta skadan. Detsamma gäller när skadan tillfogas någon annan genom överträdelse av denna lag, lagen (1994:2004) om kapital- täckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värde- pappersbolag, tillämplig lag om årsredovisning, lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller bankens reglemente.
En stiftare, huvudman, styrelse- ledamot eller delegat, som när han eller hon fullgör sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar en sparbank, skall ersätta skadan. Detsamma gäller när skadan tillfogas någon annan genom överträdelse av denna lag, lagen (2006:000) om kapital- täckning och stora exponeringar, tillämplig lag om årsredovisning, lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller bankens reglemente.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 2007.
1Lagen omtryckt 1996:1005.
2Senaste lydelse 2004:304.
44
2.6 |
Förslag till lag om ändring i lagen (1991:980) om |
Prop. 2006/07:5 |
|
|
handel med finansiella instrument |
|
|
Härigenom föreskrivs1 |
att 3 kap. 1 och 3 §§ lagen (1991:980) |
om |
|
handel med finansiella instrument2 skall ha följande lydelse. |
|
||
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
|
|
3kap. 1 §3
Om ett företag som står under tillsyn av Finansinspektionen vill ingå avtal med ägaren till ett finansiellt instrument om att företaget skall ha rätt att förfoga över det finansiella instrumentet för egen räkning, skall avtalet slutas skriftligen i en för ändamålet särskilt upprättad handling som i någon läsbar och varaktig form är tillgänglig för parterna. Detsamma gäller om företaget medverkar till ett sådant avtal mellan andra parter. Det förfogande som avses skall anges noggrant.
Första stycket gäller inte om företagets motpart eller parterna i ett avtal som företaget medverkar till är
1.ett annat företag som står under tillsyn av Finansinspektionen eller ett utländskt företag inom EES som i sitt hemland får driva jämförbar verksamhet och som står under betryggande tillsyn av myndighet eller annat behörigt organ,
2.Riksgäldskontoret eller ett utländskt offentligt organ inom EES som är ansvarigt för eller deltar i förvaltningen av statsskulden eller är behörigt att föra konton för kunders räkning,
3. Riksbanken eller en utländsk |
3. Riksbanken eller en utländsk |
centralbank inom EES, inklusive |
centralbank inom EES, inklusive |
Europeiska Centralbanken, |
Europeiska centralbanken, |
4.en multilateral utvecklingsbank, Banken för internationell betal- ningsutjämning, Internationella valutafonden eller Europeiska investe- ringsbanken, eller
5. ett sådant kreditinstitut som anges i förteckningen i artikel 2.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG av den 20 mars 2000 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinsti- tut senast ändrat genom Europeiska gemenskapernas kom- missions direktiv 2004/69/EG.
1Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/48/EG av den 14 juni 2006 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (omarbetning) (EUT L 177, 30.6.2006, s. 1, Celex 32006L0048).
2Lagen omtryckt 1992:558.
3Senaste lydelse 2005:199.
4EUT L 177, 30.6 2006, s. 1 (Celex 32006L0048).
45
3 §5 |
Prop. 2006/07:5 |
Om ett sådant företag som avses i 1 § första stycket har fått finansiella |
|
instrument som pant, får företaget i sin tur pantsätta eller överlåta |
|
panträtten bara tillsammans med den fordran som de utgör pant för. För |
|
återpantsättning eller överlåtelse på annat sätt fordras sådant avtal som |
|
anges i 1 § första stycket. Återpantsättning eller överlåtelse får inte ske |
|
för högre belopp eller på strängare villkor än vad som gäller hos |
|
panthavaren. |
|
Första stycket gäller inte om pantsättaren är |
|
1.ett annat företag som står under tillsyn av Finansinspektionen eller ett utländskt företag inom EES som i sitt hemland får driva jämförbar verksamhet och som står under betryggande tillsyn av myndighet eller annat behörigt organ,
2.Riksgäldskontoret eller ett utländskt offentligt organ inom EES som är ansvarigt för eller deltar i förvaltningen av statsskulden eller är behörigt att föra konton för kunders räkning,
3. Riksbanken eller en utländsk |
3. Riksbanken eller en utländsk |
centralbank inom EES, inklusive |
centralbank inom EES, inklusive |
Europeiska Centralbanken, |
Europeiska centralbanken, |
4.en multilateral utvecklingsbank, Banken för internationell betal- ningsutjämning, Internationella valutafonden eller Europeiska investe- ringsbanken, eller
5. ett sådant kreditinstitut som anges i förteckningen i artikel 2.3 i Europaparlamentets och rådets di- rektiv 2000/12/EG av den 20 mars 2000 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut senast ändrat genom Europeiska gemen- skapernas kommissions direktiv 2004/69/EG.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 2007.
5Senaste lydelse 2005:199.
6EUT L 177, 30.6 2006, s. 1 (Celex 32006L0048).
46
2.7 |
Förslag till lag om ändring i lagen (1991:981) om |
Prop. 2006/07:5 |
|
värdepappersrörelse |
|
Härigenom föreskrivs1 i fråga om lagen (1991:981) om värde- pappersrörelse
dels att 1 kap. 2 §, 2 kap. 1 §, 5 kap. 1 § och 6 kap. 3 b och 3 f §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas sju nya paragrafer, 1 kap. 6
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
1kap. 2 §2
I denna lag betyder
1.värdepappersrörelse: verksamhet som består i att yrkesmässigt till- handahålla sådana tjänster som anges i 3 §,
2.värdepappersbolag: svenskt aktiebolag som fått tillstånd enligt denna lag att driva värdepappersrörelse,
3.kreditinstitut: bank, kreditmarknadsföretag och utländskt bank- eller kreditföretag som driver bank- eller finansieringsrörelse från filial här i landet,
4.värdepappersinstitut: värdepappersbolag, svenska kreditinstitut som fått tillstånd enligt denna lag att driva värdepappersrörelse och utländska företag som driver värdepappersrörelse från filial här i landet,
5.EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,
6.kvalificerat innehav: ett direkt eller indirekt ägande i ett företag, om innehavet representerar 10 procent eller mer av kapitalet eller av samtliga röster eller annars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget,
7.filial: ett avdelningskontor med självständig förvaltning; om ett utländskt företag etablerar sig i Sverige enligt 3 c § 1 eller 2 kap. 7 § första stycket, skall etableringen anses som en enda filial, även om flera driftställen inrättas,
8.koncern: detsamma som i 1 kap. 11 och 12 §§ aktiebolagslagen (2005:551), varvid vad som sägs om moderbolag tillämpas även på andra juridiska personer än aktiebolag,
9. startkapital: det kapital |
som |
9. startkapital: det kapital som |
definieras i artikel 34.2.1 och |
definieras i artikel 57 a och b i |
|
34.2.2 i Europaparlamentets |
och |
Europaparlamentets och rådets di- |
rådets direktiv 2000/12/EG av den |
rektiv 2006/48/EG av den 14 juni |
|
20 mars 2000 om rätten att starta |
2006 om rätten att starta och driva |
|
och driva verksamhet i kredit- |
verksamhet i kreditinstitut (omar- |
|
1Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/48/EG av den 14 juni 2006 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (omarbetning) (EUT L 177, 30.6.2006, s. 1, Celex 32006L0048) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/49/EG av den 14 juni 2006 om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut (omarbetning) (EUT L 177, 30.6.2006, s. 201, Celex 32006L0049).
2 Senaste lydelse 2005:913. |
47 |
institut.betning)3.Prop. 2006/07:5 Ett värdepappersbolag och ett annat företag skall anses ha nära
förbindelser, om
1.det ena företaget direkt eller indirekt genom dotterbolag äger minst 20 procent av kapitalet eller disponerar över minst 20 procent av samtliga röster i det andra företaget,
2.det ena företaget direkt eller indirekt utgör moderföretag till det andra eller det finns en annan likartad förbindelse mellan företagen, eller
3.båda företagen är dotterföretag till eller har en likartad förbindelse med en och samma juridiska person eller står i ett motsvarande förhållande till en och samma fysiska person.
Nära förbindelser föreligger även mellan en fysisk person och ett värdepappersbolag, om den fysiska personen
1.äger minst 20 procent av kapitalet eller disponerar över minst 20 procent av samtliga röster i värdepappersbolaget, eller
2.på annat sätt har sådant inflytande över värdepappersbolaget att personens ställning motsvarar den som ett moderföretag har i förhållande till ett dotterföretag eller det finns annan likartad förbindelse mellan honom och värdepappersbolaget.
Soliditet m.m.
Soliditet och likviditet
6 c §
Ett värdepappersbolags rörelse skall drivas på ett sådant sätt att bolagets förmåga att fullgöra sina förpliktelser inte äventyras.
Riskhantering
6 d §
Ett värdepappersbolag skall identifiera, mäta, styra, internt rapportera och ha kontroll över de risker som dess rörelse är för- knippad med. Bolaget skall härvid se till att det har en tillfreds- ställande intern kontroll.
Ett värdepappersbolag skall särskilt se till att dess kreditrisker, marknadsrisker, operativa risker och andra risker sammantagna inte medför att dess förmåga att fullgöra sina förpliktelser även- tyras. För att uppfylla detta krav skall det åtminstone ha metoder som gör det möjligt att fortlöpande
3 EUT L 177, 30.6.2006, s. 1 (Celex 32006L0048). |
48 |
värdera och upprätthålla ett Prop. 2006/07:5 kapital som till belopp, slag och
fördelning är tillräckligt för att täcka arten och nivån på de risker som det är eller kan komma att bli exponerat för. Värdepappers- bolaget skall utvärdera dessa me- toder för att säkerställa att de är heltäckande.
Genomlysning
6 e §
Ett värdepappersbolags rörelse skall organiseras och drivas på ett sådant sätt att bolagets struktur, förbindelser med andra företag och ställning kan överblickas.
Proportionalitet
6 f §
Bestämmelserna i 6
Styrelsens ansvar
6 g §
Styrelsen i ett värdepappers- bolag ansvarar för att kraven i 6
6 h § |
|
|
|
|
Styrelsen i ett värdepappers- |
|
|||
bolag skall se till att det finns |
|
|||
skriftliga |
interna |
riktlinjer |
och |
|
instruktioner i den omfattning som |
|
|||
behövs för att uppfylla kraven i |
|
|||
6 |
|
|||
rörelsen. |
Dessa |
riktlinjer |
och |
|
instruktioner skall utvärderas och |
|
|||
ses över regelbundet. |
|
|
||
Bemyndigande |
|
|
|
|
6 i § |
|
|
|
|
Regeringen eller den myndighet |
49 |
|||
som regeringen bestämmer får Prop. 2006/07:5 meddela föreskrifter om vilka åt-
gärder som ett värdepappersbolag skall vidta för att uppfylla de krav på soliditet och likviditet, risk- hantering och genomlysning samt riktlinjer och instruktioner som avses i 6
2kap. 1 §4
Tillstånd för ett svenskt aktiebolag att driva värdepappersrörelse får meddelas endast om
1.bolagsordningen inte strider mot denna lag eller någon annan författning,
2.den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven på en sund värdepappersrörelse,
3.det kan antas att de som kommer att ha ett kvalificerat innehav i bolaget inte kommer att motverka en sund utveckling av verksamheten i bolaget och även i övrigt är lämpliga att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av ett värdepappersbolag,
4.de som avses ingå i bolagets styrelse och vara verkställande direktör eller dennes ställföreträdare har de insikter och den erfarenhet som måste krävas av den som deltar i ledningen av ett värdepappersbolag och även i övrigt är lämpliga för en sådan uppgift, och
5.bolaget uppfyller de villkor som i övrigt anges i denna lag.
Tillstånd att driva värdepappersrörelse får inte beviljas, om det kan antas att
1.någon som i väsentlig mån har åsidosatt sina skyldigheter i näringsverksamhet eller i andra ekonomiska angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet kommer att ha ett kvalificerat innehav i bolaget, eller
2. ledningen i ett holdingföretag med finansiell verksamhet eller ett blandat finansiellt holdingföretag som kommer att ha ett kvalificerat innehav i bolaget inte uppfyller de krav som ställs på ledningen i ett sådant företag enligt 6 kap. 11 § lagen (1994:2004) om kapitaltäck- ning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbo- lag respektive 5 kap. 16 § lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.
Om bolaget kommer att ha nära förbindelser med någon annan, får tillstånd meddelas endast om förbindelserna inte hindrar en effektiv tillsyn av värdepappersbolaget.
4 Senaste lydelse 2006:534. |
50 |
5kap. 1 §5
Bestämmelser |
om |
kapital- |
Bestämmelser |
om |
kapital- |
täckning och stora |
exponeringar |
täckning och stora |
exponeringar |
||
finns i lagen (1994:2004) om |
finns i lagen (2006:000) om |
||||
kapitaltäckning och stora expone- |
kapitaltäckning och stora expone- |
||||
ringar för kreditinstitut och värde- |
ringar. |
|
|
||
pappersbolag. |
|
|
|
|
|
Ett värdepappersbolags kapitalbas får inte understiga det belopp som enligt 2 kap. 5 § krävdes när rörelsen påbörjades. För ett värdepappers- bolag som har bytt redovisningsvaluta gäller i stället att kapitalbasen inte får understiga det högsta av de belopp som avses i 6 och 7 §§ lagen (2000:35) om byte av redovisningsvaluta i finansiella företag.
6kap.
3 b §6
Tillstånd skall ges till förvärv som avses i 3 a §, om det kan antas att förvärvaren inte kommer att motverka en sund utveckling av bolagets verksamhet och om förvärvaren även i övrigt är lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av ett värdepappersbolag.
Tillstånd får inte ges, om förvärvaren
1.i väsentlig mån har åsidosatt skyldigheter i näringsverksamhet eller i andra ekonomiska angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet, eller
2. är ett holdingföretag med finansiell verksamhet eller ett blandat finansiellt holdingföretag och dess ledning inte uppfyller de krav som ställs på ledningen i ett sådant företag enligt 6 kap. 11 § lagen (1994:2004) om kapitaltäck- ning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappers- bolag respektive 5 kap. 16 § lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.
Om förvärvet skulle leda till nära förbindelser mellan bolaget och någon annan, skall tillstånd ges endast om förbindelserna inte hindrar en effektiv tillsyn av värdepappersbolaget.
Finansinspektionen |
får |
före- |
Finansinspektionen |
får |
besluta |
skriva en viss tid inom vilken ett |
en viss tid inom vilken ett förvärv |
||||
förvärv skall genomföras. |
|
skall genomföras. |
|
|
|
Finansinspektionen |
skall |
meddela |
beslut i ett ärende |
enligt |
denna |
paragraf inom tre månader från det att ansökan om tillstånd gjordes.
5Senaste lydelse 2000:40.
6Senaste lydelse 2006:534.
Prop. 2006/07:5
51
3 f §7 |
Prop. 2006/07:5 |
Finansinspektionen får besluta att ägaren till ett kvalificerat innehav av |
|
aktier vid stämman inte får företräda fler aktier än som motsvarar ett |
|
innehav som inte är kvalificerat, om ägaren |
|
1.utövar eller kan antas komma att utöva sitt inflytande på ett sätt som motverkar en sund utveckling av verksamheten i värdepappersbolaget,
2.i väsentlig mån har åsidosatt skyldigheter i näringsverksamhet eller i andra ekonomiska angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet, eller
3. är ett holdingföretag med finansiell verksamhet eller ett blandat finansiellt holdingföretag och dess ledning inte uppfyller de krav som ställs på ledningen i ett sådant företag enligt 6 kap. 11 § lagen (1994:2004) om kapitaltäck- ning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappers- bolag respektive 5 kap. 16 § lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.
Om ägaren till ett kvalificerat innehav av aktier har underlåtit att ansöka om tillstånd till ett förvärv som avses i 3 a §, får inspektionen besluta att ägaren vid stämman inte får företräda aktierna till den del de omfattas av ett krav på tillstånd.
Om någon i strid med ett beslut av inspektionen har ett kvalificerat innehav av aktier, får innehavaren inte företräda aktierna vid stämman till den del innehavet står i strid med beslutet.
Finansinspektionen får förelägga en ägare som avses i första stycket att avyttra så stor del av aktierna att innehavet därefter inte är kvalificerat. En ägare som avses i andra eller tredje stycket får föreläggas att avyttra så stor del av aktierna att innehavet inte står i strid med inspektionens beslut.
Aktier som omfattas av ett förbud eller föreläggande enligt denna paragraf skall inte medräknas när det fordras samtycke av ägare till en viss del av aktierna i bolaget för att ett beslut skall bli giltigt eller en befogenhet skall få utövas, såvida inte förvaltare har förordnats enligt 3 g §.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 2007.
7Senaste lydelse 2006:534.
52
2.8 |
Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1559) om |
Prop. 2006/07:5 |
|
|
årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag |
|
|
Härigenom föreskrivs1 i fråga om lagen (1995:1559) om års- |
|
||
redovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag |
|
||
dels att 2 kap. 1 §, 6 kap. 3 § och 7 kap. 1 § skall ha följande lydelse, |
|
||
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 5 kap. 7 §, och närmast |
|
||
före 5 kap. 7 § en ny rubrik, av följande lydelse. |
|
||
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
|
|
|
|
2 kap. |
|
|
|
1 §2 |
|
Ikreditinstitut och värde- pappersbolag som omfattas av lagen (1994:2004) om kapital- täckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värde- pappersbolag, skall en kapitaltäck- ningsanalys ingå i årsredovis- ningen.
Ikreditinstitut och värde- pappersbolag som omfattas av lagen (2006:000) om kapital- täckning och stora exponeringar, skall en kapitaltäckningsanalys ingå i årsredovisningen.
5 kap.
Upplysningar om kapitaltäck- ningen m.m.
7 §
Utöver vad som följer av 1 § skall uppgift lämnas om var sådan information som skall offentlig- göras enligt 8 kap. lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar tillhanda- hålls, om den inte finns i årsredo- visningen.
6kap. 3 §
I kapitaltäckningsanalysen skall uppgifter lämnas om kapitalbasen
och kapitaltäckningen för kreditrisker och marknadsrisker enligt lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora expo- neringar för kreditinstitut och värdepappersbolag.
I kapitaltäckningsanalysen skall uppgifter lämnas om kapitalbasen och kapitaltäckningen för kredit- risker, marknadsrisker och opera- tiva risker enligt lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar.
1Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/48/EG av den 14 juni 2006 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (omarbetning) (EUT L 177, 30.6.2006, s. 1, Celex 32006L0048) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/49/EG av den 14 juni 2006 om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut (omarbetning) (EUT L 177, 30.6.2006, s. 201, Celex 32006L0049).
2 Senaste lydelse 2006:872. |
53 |
Företag som är moderföretag i en sådan finansiell företagsgrupp som avses i 6 kap. 1 och 2 §§ lagen (1994:2004) om kapital- täckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värde- pappersbolag, skall lämna de upp- gifter som anges i första stycket beträffande gruppen.
Företag |
som |
är moderföretag i |
Prop. 2006/07:5 |
||
en sådan |
finansiell företagsgrupp |
||||
som avses i |
9 kap. 1 |
och |
2 §§ |
|
|
lagen om kapitaltäckning och stora |
|||||
exponeringar, |
skall |
lämna |
de |
||
uppgifter som anges i första stycket beträffande gruppen.
7kap. 1 §3
Kreditinstitut och värdepappersbolag som är moderföretag och sådana finansiella holdingföretag som avses i 1 kap. 1 § andra stycket skall för varje räkenskapsår upprätta koncernredovisning enligt denna lag, om inte annat följer av 5 §.
För finansiella holdingföretag som omfattas av lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kredi- tinstitut och värdepappersbolag, skall en kapitaltäckningsanalys enligt 6 kap. 3 § ingå i koncern- redovisningen.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 2007.
3Senaste lydelse 2006:872.
54
2.9Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1570) om medlemsbanker
Härigenom föreskrivs att 11 kap. 1 och 3 §§ lagen (1995:1570) om medlemsbanker skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
11kap.
1 §1
Prop. 2006/07:5
En styrelseledamot eller delegat, som när han eller hon fullgör sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar en medlems- bank, skall ersätta skadan. Det- samma gäller när skadan tillfogas en medlem eller någon annan genom överträdelse av denna lag, lagen (1994:2004) om kapital- täckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värde- pappersbolag, tillämplig lag om årsredovisning, lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller bankens stadgar.
En styrelseledamot eller delegat, som när han eller hon fullgör sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar en medlems- bank, skall ersätta skadan. Det- samma gäller när skadan tillfogas en medlem eller någon annan genom överträdelse av denna lag, lagen (2006:000) om kapital- täckning och stora exponeringar, tillämplig lag om årsredovisning, lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller bankens stadgar.
3 §2
En medlem i en medlemsbank eller en röstberättigad som inte är medlem skall ersätta skada som han uppsåtligen eller av grov oaktsamhet tillfogar medlems- banken, en medlem eller någon annan genom att medverka till överträdelse av denna lag, lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kredit- institut och värdepappersbolag, tillämplig lag om årsredovisning, lagen (2004:297) om bank- och
finansieringsrörelse eller stadgarna.
En medlem i en medlemsbank eller en röstberättigad som inte är medlem skall ersätta skada som han eller hon uppsåtligen eller av grov oaktsamhet tillfogar med- lemsbanken, en medlem eller någon annan genom att medverka till överträdelse av denna lag, lagen (2006:000) om kapital- täckning och stora exponeringar, tillämplig lag om årsredovisning, lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller stadgar- na.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 2007.
1Senaste lydelse 2004:318.
2Senaste lydelse 2004:318.
55
2.10 |
Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1571) om |
Prop. 2006/07:5 |
||||||
|
insättningsgaranti |
|
|
|
|
|
||
Härigenom föreskrivs att 13 § lagen (1995:1571) om insättningsgaranti |
|
|||||||
skall ha följande lydelse. |
|
|
|
|
|
|
||
Nuvarande lydelse |
|
Föreslagen lydelse |
|
|
||||
|
|
|
|
13 §1 |
|
|
|
|
Nämnden skall årligen bestämma hur stort belopp varje institut skall |
|
|||||||
betala i avgift. Avgiften skall betalas inom en månad från dagen för |
|
|||||||
beslutet. |
|
|
|
Avgiften skall motsvara sum- |
|
|||
Avgiften skall motsvara sum- |
|
|||||||
man av institutets insättningar till |
man av institutets insättningar till |
|
||||||
den del de omfattas av garantin, |
den del de omfattas av garantin, |
|
||||||
multiplicerat med lägst 60 procent |
multiplicerat med lägst 60 procent |
|
||||||
och högst 140 procent av det tal |
och högst 140 procent av det tal |
|
||||||
som tillämpas |
enligt 12 § |
andra |
som tillämpas enligt 12 § |
andra |
|
|||
stycket. Avgiften skall bestämmas |
stycket. Avgiften skall bestämmas |
|
||||||
med hänsyn till institutets kapital- |
med hänsyn till institutets kapital- |
|
||||||
täckningsgrad, |
beräknad |
enligt |
täckningsgrad, |
beräknad |
enligt |
|
||
2 kap. 1 § |
lagen (1994:2004) om |
2 kap. 1 § |
första |
stycket 1 |
lagen |
|
||
kapitaltäckning och stora expone- |
(2006:000) |
om |
kapitaltäckning |
|
||||
ringar för kreditinstitut och värde- |
och stora exponeringar. |
|
|
|||||
pappersbolag. |
|
|
|
|
|
|
|
|
Dröjsmålsränta skall tas ut på avgifter som inte betalas i rätt tid, om det inte finns särskilda skäl mot det. Dröjsmålsränta skall beräknas för år enligt en räntefot som motsvarar den av Riksbanken fastställda, vid varje tid gällande referensräntan enligt 9 § räntelagen (1975:635) med ett tillägg av åtta procentenheter.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 2007
1Senaste lydelse 2005:257.
56
2.11 |
Förslag till lag om ändring i lagen (2000:35) om byte Prop. 2006/07:5 |
|
av redovisningsvaluta i finansiella företag |
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (2000:35) om byte av redovis- ningsvaluta i finansiella företag skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
2 §1
I denna lag avses med
1.försäkringsbolag: försäkringsaktiebolag och ömsesidigt försäkrings- bolag som omfattas av försäkringsrörelselagen (1982:713),
2.understödsförening: förening som avses i 1 kap. 1 § lagen (1972:262) om understödsföreningar,
3.kreditinstitut: bankaktiebolag, sparbank och medlemsbank samt kreditmarknadsföretag enligt 1 kap. 5 § 11 lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse och institut för elektroniska pengar enligt 1 kap. 2 § lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar,
4.finansiellt företag: de företag som anges i punkterna
a)värdepappersbolag enligt 1 kap. 2 § 2 lagen (1991:981) om värdepappersrörelse,
b) fondbolag enligt 1 § 7 lagen |
b) fondbolag enligt 1 kap. 1 § 7 |
(2004:46) om investeringsfonder, |
lagen (2004:46) om investerings- |
|
fonder, |
c)börs enligt 1 kap. 4 § 1 lagen (1992:543) om börs- och clearing- verksamhet,
d)auktoriserad marknadsplats enligt 1 kap. 4 § 3 lagen om börs- och clearingverksamhet,
e)clearingorganisation enligt 1 kap. 4 § 5 lagen om börs- och clearingverksamhet och
f)central värdepappersförvarare enligt 1 kap. 3 § lagen (1998:1479)
om kontoföring av finansiella instrument, |
|
|
|
|
|||||
5. finansiell |
företagsgrupp: |
5. finansiell |
företagsgrupp: |
||||||
grupp |
av |
företag |
som |
avses i |
grupp |
av |
företag |
som avses i |
|
6 kap. 1 § lagen (1994:2004) om |
9 kap. |
1 § |
lagen |
(2006:000) |
om |
||||
kapitaltäckning och stora expone- |
kapitaltäckning och stora expone- |
||||||||
ringar för kreditinstitut och värde- |
ringar eller annan grupp av företag |
||||||||
pappersbolag eller annan grupp av |
på vilka, enligt föreskrift med- |
||||||||
företag på vilka, enligt föreskrift |
delad med stöd av 13 kap. 1 § 33 |
||||||||
meddelad med stöd av 6 kap. 2 § |
samma |
lag, bestämmelserna |
om |
||||||
samma |
lag, bestämmelserna om |
finansiell |
företagsgrupp |
skall |
|||||
finansiell |
företagsgrupp |
skall |
tillämpas och |
|
|
||||
tillämpas och |
|
|
|
|
|
|
|
||
6.koncern: detsamma som i 1 kap. 11 och 12 §§ aktiebolagslagen (2005:551), varvid vad som sägs om moderbolag tillämpas även på andra juridiska personer än aktiebolag.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 2007.
1Senaste lydelse 2005:925.
57
2.12Förslag till lag om ändring i lagen (2000:192) om allmänna pensionsfonder
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 11 § lagen (2000:192) om allmänna pensionsfonder
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
4kap. 11 §
Av var och en av
1. svenska staten, en svensk kommun eller därmed jämförlig samfällighet, och
2. utländska stater, central- banker, utländska kommuner eller därmed jämförliga samfälligheter, och andra emittenter, som får noll procent riskvikt med stöd av schablonmetoden för kreditrisker enligt 4 kap. 5 § lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar.
Med grupp av emittenter med inbördes anknytning avses två eller flera fysiska eller juridiska personer som utgör en helhet från risksynpunkt därför att
1.någon av dem har direkt eller indirekt ägarinflytande över en eller flera av de övriga i gruppen, eller
2.de utan att stå i sådant förhållande som avses i 1 har sådan inbördes anknytning att någon eller samtliga av de övriga kan befaras råka i betalningssvårigheter om en av dem drabbas av finansiella problem.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 2007.
Prop. 2006/07:5
58
2.13Förslag till lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål
Härigenom föreskrivs att 5 kap. 10 § lagen (2000:562) om inter- nationell rättslig hjälp i brottmål skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
5kap. 10 §1
Bestämmelser om uppgiftsskyl- |
Bestämmelser om uppgiftsskyl- |
||||||||||||
dighet |
finns |
i |
26 i § |
lagen |
dighet finns |
i |
26 j § |
lagen |
|||||
(1972:262) |
om |
|
understödsföre- |
(1972:262) |
om |
|
understödsföre- |
||||||
ningar, 7 a kap. 10 a § försäkrings- |
ningar, 7 a kap. 10 a § försäkrings- |
||||||||||||
rörelselagen |
(1982:713), |
1 kap. |
rörelselagen |
(1982:713), 1 kap. |
|||||||||
8 a § lagen (1991:981) om värde- |
8 a § lagen (1991:981) om värde- |
||||||||||||
pappersrörelse, |
2 kap. 9 § |
lagen |
pappersrörelse, |
2 kap. 9 § |
lagen |
||||||||
(1992:543) om börs- och clearing- |
(1992:543) om börs- och clearing- |
||||||||||||
verksamhet, |
7 kap. 13 a § |
lagen |
verksamhet, |
8 kap. |
2 a § |
lagen |
|||||||
(1994:2004) |
om |
kapitaltäckning |
(1998:1479) |
om |
kontoföring |
av |
|||||||
och stora exponeringar för kredit- |
finansiella instrument, 4 kap. |
5 § |
|||||||||||
institut |
och |
värdepappersbolag, |
lagen (2002:149) om utgivning av |
||||||||||
8 kap. 2 a § lagen (1998:1479) om |
elektroniska |
pengar, |
2 kap. |
20 § |
|||||||||
kontoföring av finansiella instru- |
lagen (2004:46) om investerings- |
||||||||||||
ment, 4 kap. 5 § lagen (2002:149) |
fonder, |
1 kap. 11 § |
lagen |
||||||||||
om utgivning av elektroniska pen- |
(2004:297) |
om |
|
bank- |
|
och |
|||||||
gar, 2 kap. 20 § |
lagen (2004:46) |
finansieringsrörelse, |
6 kap. |
|
8 § |
||||||||
om investeringsfonder, 1 kap. 11 § |
lagen (2006:531) om särskild till- |
||||||||||||
lagen (2004:297) om bank- och |
syn |
över finansiella |
konglomerat |
||||||||||
finansieringsrörelse och 6 kap. 8 § |
och 10 kap. 18 § lagen (2006:000) |
||||||||||||
lagen (2006:531) om särskild till- |
om |
kapitaltäckning |
och |
stora |
|||||||||
syn över finansiella konglomerat. |
exponeringar. |
|
|
|
|
|
|||||||
I de lagar som anges i första stycket finns även bestämmelser om meddelandeförbud och ansvarsbestämmelser för den som bryter mot ett sådant förbud.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 2007.
1Senaste lydelse 2006:540.
Prop. 2006/07:5
59
2.14 |
Förslag till lag om ändring i lagen (2002:149) om |
Prop. 2006/07:5 |
|
|
utgivning av elektroniska pengar |
|
|
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 2 § lagen (2002:149) om utgivning av |
|
||
elektroniska pengar skall ha följande lydelse. |
|
||
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
|
|
2kap. 2 §1
Tillstånd att ge ut elektroniska pengar får ges till ett svenskt aktiebolag eller en svensk ekonomisk förening endast om
1.bolagsordningen eller stadgarna inte strider mot denna lag och andra författningar,
2.det finns skäl att tro att den planerade verksamheten kommer att ha en sund administration och redovisning som möjliggör tillräcklig intern kontroll,
3.det finns skäl att tro att den som kommer att ha ett kvalificerat inne- hav i institutet inte kommer att motverka en sund utveckling av verksam- heten i institutet och även i övrigt är lämplig att utöva ett väsentligt in- flytande över ledningen av ett institut,
4.den som skall ingå i institutets styrelse eller vara verkställande direktör eller dennes ställföreträdare har tillräcklig insikt och erfarenhet för att delta i ledningen av ett institut för elektroniska pengar och även i övrigt är lämplig för en sådan uppgift, och
5.företaget uppfyller de villkor som i övrigt anges i denna lag och föreskrifter som meddelats med stöd av lagen.
Tillstånd att ge ut elektroniska pengar får inte ges om det finns skäl att tro att
1.någon som i väsentlig utsträckning har åsidosatt sina skyldigheter i näringsverksamhet eller i andra ekonomiska angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet kommer att ha ett kvalificerat innehav i institutet, eller
2. ledningen i ett holdingföretag |
2. ledningen |
i |
ett |
finansiellt |
||||||||
med finansiell verksamhet eller ett |
holdingföretag |
eller |
ett blandat |
|||||||||
blandat |
finansiellt |
holdingföretag |
finansiellt |
holdingföretag |
som |
|||||||
som kommer att ha ett kvalificerat |
kommer att ha ett kvalificerat |
|||||||||||
innehav i institutet inte uppfyller |
innehav i institutet inte uppfyller |
|||||||||||
de krav som ställs på ledningen i |
de krav som ställs på ledningen i |
|||||||||||
ett |
sådant företag |
enligt |
6 kap. |
ett |
sådant |
företag |
enligt |
9 kap. |
||||
11 |
§ |
lagen |
(1994:2004) |
om |
13 § |
lagen |
(2006:000) |
om |
||||
kapitaltäckning och stora expone- |
kapitaltäckning och stora expone- |
|||||||||||
ringar för kreditinstitut och värde- |
ringar respektive 5 kap. 16 § lagen |
|||||||||||
pappersbolag |
respektive |
5 kap. |
(2006:531) |
om |
särskild |
tillsyn |
||||||
16 |
§ lagen (2006:531) om särskild |
över finansiella konglomerat. |
||||||||||
tillsyn över finansiella konglo- merat.
1 Senaste lydelse 2006:541. |
60 |
Om institutet kommer att ha nära förbindelser med någon annan, får Prop. 2006/07:5 tillstånd ges endast om förbindelserna inte hindrar en effektiv tillsyn av
institutet.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 2007.
61
2.15 |
Förslag till lag om ändring i lagen (2003:1223) om |
Prop. 2006/07:5 |
|
utgivning av säkerställda obligationer |
|
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 §, 3 kap. 1 och 2 §§ samt 6 kap. 3 § lagen (2003:1223) om utgivning av säkerställda obligationer skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
1kap. 2 §1
I denna lag avses med emittentinstitut: en bank eller ett
kreditmarknadsföretag som fått tillstånd enligt 2 kap. 1 § att ge ut säkerställda obligationer,
säkerställda obligationer: obli- gationer och andra jämförbara skuldförbindelser som är förenade med förmånsrätt i emittentinstitu- tets säkerhetsmassa,
fyllnadssäkerheter: tillgångar som enligt 3 kap. 2 § får ingå i säkerhetsmassan,
derivatavtal: avtal som träffats mellan ett emittentinstitut och motparter som avses i 3 kap. 1 § första stycket A
I denna lag avses med emittentinstitut: en bank eller ett
kreditmarknadsföretag som fått tillstånd enligt 2 kap. 1 § att ge ut säkerställda obligationer,
säkerställda obligationer: obli- gationer och andra jämförbara skuldförbindelser som är förenade med förmånsrätt i emittentinsti- tutets säkerhetsmassa,
fyllnadssäkerheter: tillgångar som enligt 3 kap. 2 § får ingå i säkerhetsmassan,
derivatavtal: avtal som träffats, i syfte att uppnå balans mellan finansiella villkor för tillgångar i säkerhetsmassan och motsvarande villkor för de säkerställda obliga- tionerna, mellan ett emittentinsti- tut och
1.svenska staten, en svensk kommun eller därmed jämförlig samfällighet,
2.Europeiska gemenskaperna eller någon av de utländska stater eller centralbanker som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 1,
3.en sådan utländsk kommun eller därmed jämförlig sam- fällighet, med befogenhet att kräva in offentlig uppbörd, som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 1,
4.Sveriges allmänna hypoteks- bank, ett kreditinstitut eller ett vär- depappersbolag med tillstånd enligt 3 kap. 4 § första stycket 4
1 Senaste lydelse 2004:443. |
62 |
säkerhetsmassa: krediter, fyll- nadssäkerheter och i registret antecknade medel enligt 4 kap. 4 § i vilka obligationsinnehavarna och emittentinstitutets motparter i deri- vatavtal har förmånsrätt i enlighet med bestämmelserna i denna lag och förmånsrättslagen (1970:979),
bank: ett svenskt bankaktiebo- lag, en svensk sparbank eller en svensk medlemsbank,
kreditmarknadsföretag: ett svenskt aktiebolag eller en svensk ekonomisk förening som har fått tillstånd att driva finansierings- rörelse enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse.
och 5 lagen (1991:981) om värde- Prop. 2006/07:5 pappersrörelse,
5.en kommun eller därmed jämförlig samfällighet i någon av de utländska stater som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 1,
6.ett utländskt kreditinstitut i någon av de utländska stater som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 1,
7.de internationella utveck- lingsbanker som framgår av före- skrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 1, eller
8.andra motparter som i enlig- het med föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 1 kan be- dömas inte vara mer riskfyllda än de som anges i
säkerhetsmassa: krediter, fyll- nadssäkerheter och i registret an- tecknade medel enligt 4 kap. 4 § i vilka obligationsinnehavarna och emittentinstitutets motparter i deri- vatavtal har förmånsrätt i enlighet med bestämmelserna i denna lag och förmånsrättslagen (1970:979),
bank: ett svenskt bankaktiebo- lag, en svensk sparbank eller en svensk medlemsbank, och
kreditmarknadsföretag: ett svenskt aktiebolag eller en svensk ekonomisk förening som har fått tillstånd att driva finansierings- rörelse enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse.
3kap. 1 §
Säkerhetsmassan får bestå av
1.krediter som lämnats mot inteckning i fast egendom som är avsedd för
2. krediter |
för vilka |
låntagare |
2. krediter för |
vilka följande |
|
som avses |
i 3 kap. |
1 § första |
låntagare svarar |
eller garanterar |
63 |
|
|
|
|
|
stycket A |
(offentliga krediter): |
Prop. 2006/07:5 |
|||
om kapitaltäckning |
och |
stora |
a) svenska staten, en |
svensk |
|
exponeringar för kreditinstitut och |
kommun eller |
därmed jämförlig |
|||
värdepappersbolag |
svarar |
eller |
samfällighet, |
|
|
garanterar (offentliga krediter). |
b) Europeiska |
gemenskaperna |
|||
|
|
|
eller någon av de utländska stater |
||
|
|
|
eller centralbanker som |
framgår |
|
|
|
|
av föreskrifter |
meddelade med |
|
|
|
|
stöd av 6 kap. 3 § 4, |
|
|
c)en sådan utländsk kommun eller därmed jämförlig sam- fällighet, med befogenhet att kräva in offentlig uppbörd, som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 4, och
d)andra motparter som i enlighet med föreskrifter med- delade med stöd av 6 kap. 3 § 4 kan bedömas inte vara mer riskfyllda än de som anges i
framgår av föreskrifterna.
Hypotekskrediter som lämnats mot inteckning i fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt som är avsedd för kontors- eller affärsändamål får utgöra högst 10 procent av säkerhetsmassan.
|
|
|
|
|
|
2 § |
|
|
|
|
|
|
|
|
I |
säkerhetsmassan |
får |
ingå |
I |
säkerhetsmassan |
får |
ingå |
|
||||||
fyllnadssäkerheter. Dessa får bestå |
fyllnadssäkerheter. Dessa får bestå |
|
||||||||||||
av sådana tillgångar som anges i |
av följande tillgångar: |
|
|
|
|
|||||||||
3 kap. 1 § första stycket A lagen |
1. inneliggande |
kassa, checkar |
|
|||||||||||
(1994:2004) |
om |
kapitaltäckning |
och postremissväxlar, |
|
|
|
|
|||||||
och |
stora |
exponeringar |
för |
2. placeringar |
och |
|
fordringar |
|
||||||
kreditinstitut |
och |
värdepappers- |
för vilka svenska staten, en svensk |
|
||||||||||
bolag. Finansinspektionen |
får |
kommun eller |
därmed |
jämförlig |
|
|||||||||
tillåta att även sådana tillgångar |
samfällighet svarar, |
|
|
|
|
|||||||||
som |
anges |
i 3 kap. |
1 § |
första |
3. placeringar |
och |
|
fordringar |
|
|||||
stycket B samma lag används som |
för vilka en utländsk stat eller |
|
||||||||||||
fyllnadssäkerheter. |
|
|
|
centralbank svarar, om place- |
|
|||||||||
|
|
|
|
|
|
ringen eller fordran gäller i den |
|
|||||||
|
|
|
|
|
|
utländska statens valuta och är |
|
|||||||
|
|
|
|
|
|
refinansierad i samma valuta, |
|
|
||||||
|
|
|
|
|
|
4. övriga |
|
placeringar |
och |
|
||||
|
|
|
|
|
|
fordringar |
för |
vilka |
Europeiska |
|
||||
|
|
|
|
|
|
gemenskaperna eller någon av de |
|
|||||||
|
|
|
|
|
|
utländska |
|
stater |
eller |
|
||||
|
|
|
|
|
|
centralbanker |
som |
framgår |
av |
|
||||
|
|
|
|
|
|
föreskrifter |
meddelade |
med |
stöd |
|
||||
|
|
|
|
|
|
av 6 kap. 3 § 5 svarar, |
|
|
|
|||||
|
|
|
|
|
|
5. placeringar |
och |
|
fordringar |
|
||||
|
|
|
|
|
|
för |
vilka |
en |
|
sådan |
utländsk |
64 |
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
kommun eller därmed jämförlig Prop. 2006/07:5 samfällighet, med befogenhet att
kräva in offentlig uppbörd, som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 5 svarar,
6. andra |
placeringar, |
ford- |
|
|||||
ringar, |
garantiförbindelser |
och |
|
|||||
åtaganden som i enlighet med |
|
|||||||
föreskrifter |
meddelade |
med |
stöd |
|
||||
av 6 kap. 3 § 5 kan bedömas inte |
|
|||||||
vara mer riskfyllda än de som |
|
|||||||
anges i |
|
|
|
|
|
|||
7. placeringar, fordringar, |
ga- |
|
||||||
rantiförbindelser och andra åta- |
|
|||||||
ganden, |
för |
vilka |
säkerheten |
|
||||
utgörs av sådana placeringar eller |
|
|||||||
fordringar som anges i |
|
|
||||||
Finansinspektionen |
får |
efter |
|
|||||
ansökan besluta att även följande |
|
|||||||
tillgångar får användas som fyll- |
|
|||||||
nadssäkerheter: |
|
|
|
|
|
|||
1. placeringar |
och |
fordringar |
|
|||||
för |
vilka |
Sveriges |
allmänna |
|
||||
hypoteksbank, |
ett |
kreditinstitut |
|
|||||
eller ett |
värdepappersbolag |
med |
|
|||||
tillstånd |
enligt |
3 |
kap. 4 § första |
|
||||
stycket 4 och 5 lagen (1991:981) |
|
|||||||
om värdepappersrörelse svarar, |
|
|||||||
2. placeringar |
och |
fordringar |
|
|||||
för vilka en kommun eller därmed |
|
|||||||
jämförlig samfällighet i någon av |
|
|||||||
de utländska stater som framgår |
|
|||||||
av |
föreskrifter |
meddelade |
med |
|
||||
stöd av 6 kap. 3 § 5 svarar, |
|
|
||||||
3. placeringar |
och |
fordringar |
|
|||||
med en återstående löptid av högst |
|
|||||||
ett år för vilka ett utländskt |
|
|||||||
kreditinstitut svarar, |
|
|
|
|||||
4. placeringar |
och |
fordringar |
|
|||||
för vilka ett utländskt kreditinstitut |
|
|||||||
i någon av de utländska stater som |
|
|||||||
framgår av föreskrifter meddelade |
|
|||||||
med stöd av 6 kap. 3 § 5 svarar, |
|
|||||||
5. placeringar |
och |
fordringar |
|
|||||
för vilka någon av de inter- |
|
|||||||
nationella |
utvecklingsbanker |
som |
|
|||||
framgår av föreskrifter meddelade |
|
|||||||
med stöd av 6 kap. 3 § 5 svarar, |
|
|||||||
6. andra |
placeringar, |
ford- |
|
|||||
ringar, |
garantiförbindelser |
och |
|
|||||
åtaganden |
som |
i |
enlighet |
med |
65 |
|||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Fyllnadssäkerheterna får utgöra högst 20 procent av säkerhets- massan. Om det finns särskilda skäl får Finansinspektionen tillåta att andelen för en begränsad tid får utgöra högst 30 procent.
föreskrifter meddelade med stöd Prop. 2006/07:5 av 6 kap. 3 § 5 kan bedömas inte
vara mer riskfyllda än de som anges i
7.placeringar, fordringar, ga- rantiförbindelser och andra åta- ganden, för vilka säkerheten ut- görs av sådana placeringar eller fordringar som anges i
Fyllnadssäkerheterna får utgöra högst 20 procent av säkerhets- massan. Om det finns särskilda skäl får Finansinspektionen i ett enskilt fall besluta att andelen under en begränsad tid får utgöra högst 30 procent.
6kap. 3 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1.innehållet i de planer som krävs enligt 2 kap. 1 § första stycket 3 och 4,
2.fast egendom, tomträtt och bostadsrätt som avses i 3 kap. 1 § första stycket 1,
3.hur värdering av säkerheterna enligt 3 kap. 5 § skall utföras,
4.hur kontrollen av marknads- värdet enligt 3 kap. 7 § skall ut- föras,
1.motparter och utländska stater som avses i 1 kap. 2 §,
2.innehållet i de planer som krävs enligt 2 kap. 1 § första stycket 3 och 4,
3.fast egendom, tomträtt och bostadsrätt som avses i 3 kap. 1 § första stycket 1,
4.låntagare som avses i 3 kap.
1§ första stycket 2,
5.vilka utländska stater och centralbanker som avses i 3 kap.
2§ första stycket 4, vilka utländ- ska kommuner och därmed jäm- förliga samfälligheter som avses i
3kap. 2 § första stycket 5, vilka utländska stater som avses i 3 kap.
2§ andra stycket 2 och 4, vilka internationella utvecklingsbanker som avses i 3 kap. 2 § andra stycket 5 samt om tillgångar som avses i 3 kap 2 § första stycket 6 och andra stycket 6,
6.hur värdering av säkerheterna enligt 3 kap. 5 § skall utföras,
7.hur kontrollen av marknads- värdet enligt 3 kap. 7 § skall ut-
föras, |
66 |
|
5. villkor |
för |
derivatavtal samt |
8. villkor |
för |
derivatavtal samt Prop. 2006/07:5 |
|
beräkning av och villkor för risk- |
beräkning av och villkor för risk- |
|||||
exponering |
och |
räntebetalningar |
exponering |
och |
räntebetalningar |
|
enligt 3 kap. 9 §, |
|
|
enligt 3 kap. 9 §, |
|
||
6. hur registret skall föras enligt |
9. hur registret skall föras enligt |
|||||
3 kap. 10 §, |
|
|
|
3 kap. 10 §, |
|
|
7. den oberoende |
granskarens |
10. den oberoende granskarens |
||||
kompetens, uppgifter och rappor- |
kompetens, uppgifter och rappor- |
|||||
teringsskyldighet enligt 3 kap. 12 |
teringsskyldighet enligt 3 kap. 12 |
|||||
och 13 §§, och |
|
|
och 13 §§, och |
|
||
8. sådana |
avgifter |
för tillsyn |
11. sådana |
avgifter för tillsyn |
||
som avses i 5 kap. 7 §. |
|
som avses i 5 kap. 7 §. |
||||
Denna lag träder i kraft den 1 februari 2007.
67
2.16 |
Förslag till lag om ändring i lagen (2004:46) om |
Prop. 2006/07:5 |
|
|
investeringsfonder |
|
|
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 10 och 10 a §§ lagen (2004:46) om |
|
||
investeringsfonder skall ha följande lydelse. |
|
||
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
|
|
|
|
2 kap. |
|
|
|
10 §1 |
|
Ett fondbolag som förvaltar någon annans finansiella instru- ment skall för denna förvaltning och de tjänster enligt 7 kap. 1 § första stycket som bolaget utför ha det eventuella ytterligare kapital för kreditrisker och marknadsris- ker som enligt lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag krävs av ett värdepappersbolag med motsva- rande verksamhet.
Ett fondbolag som förvaltar någon annans finansiella instru- ment skall för denna förvaltning och de tjänster enligt 7 kap. 1 § första stycket som bolaget utför ha det eventuella ytterligare kapital för kreditrisker, marknadsrisker och operativa risker som enligt lagen (2006:000) om kapital- täckning och stora exponeringar krävs av ett värdepappersbolag med motsvarande verksamhet.
10 a §2
För ett fondbolag som förvaltar någon annans finansiella instru- ment tillämpas, utöver vad som följer av 10 §, även övriga bestämmelser i lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag som gäller för ett värdepappersbolag med mot- svarande verksamhet.
För fondbolag som inte förvaltar någon annans finansiella instru- ment tillämpas de bestämmelser om finansiella företagsgrupper i 6 och 7 kap. lagen om kapitaltäck- ning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappers- bolag som gäller för ett värde- pappersbolag. Det som föreskrivs om kapitalkrav för fondbolag i 8, 9 och 11 §§ i detta kapitel skall då tillämpas även på en finansiell företagsgrupp.
1 |
Senaste lydelse 2006:542. |
68 |
2 |
Senaste lydelse 2006:542. |
När ett fondbolag är moder- företag i en finansiell företags- grupp, skall den gruppbaserade redovisningen i 6 kap. 5 § lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag upprättas med tillämpning av de regler som gäller för upprättandet av koncern- balansräkning och koncernresultat- räkning enligt 7 kap. årsredo- visningslagen (1995:1554). Detta gäller dock inte om annat följer av lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag eller före- skrifter som har meddelats med stöd av den lagen.
företag i en finansiell företags- Prop. 2006/07:5 grupp, skall den gruppbaserade redovisningen i 9 kap. 9 § lagen
om kapitaltäckning och stora exponeringar upprättas med till- ämpning av de regler som gäller för upprättandet av koncern- balansräkning och koncernresul- taträkning enligt 7 kap. årsredo- visningslagen (1995:1554). Detta gäller dock inte om något annat följer av lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar eller före- skrifter meddelade med stöd av den lagen.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 2007.
69
2.17 |
Förslag till lag om ändring i lagen (2004:297) om |
Prop. 2006/07:5 |
|
bank- och finansieringsrörelse |
|
Härigenom föreskrivs1 i fråga om lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse
dels att 1 kap. 5 och 8 §§, 3 kap. 2 §, 6 kap. 2, 3 och 5 §§, 7 kap. 11 §,
9 kap. 1 §, 10 kap. 37 §, 12 kap. 20 §, 13 kap. 11 §, 14 kap. 2 och 6 §§ samt 15 kap. 1 § skall ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 13 kap. 7 § skall sättas närmast efter föregående paragraf,
dels att det i lagen skall införas tre nya paragrafer, 6 kap. 4 a och
4 b §§ samt 13 kap. 6 a §, samt två nya rubriker närmast före 6 kap. 4 a och 4 b §§ av följande lydelse.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
1kap. 5 §
I denna lag betyder
1.anknutet företag: ett svenskt eller utländskt företag vars huvud- sakliga verksamhet består i att äga eller förvalta fast egendom, till- handahålla datatjänster eller driva annan liknande verksamhet som har samband med den huvudsakliga verksamheten i ett eller flera kredit- institut, värdepappersbolag, institut för elektroniska pengar eller mot- svarande utländska företag,
2.bank: bankaktiebolag, sparbank och medlemsbank,
3.bankaktiebolag: ett aktiebolag som har fått tillstånd att driva bank- rörelse,
4.behörig myndighet: en utländsk myndighet som har behörighet att utöva tillsyn över utländska kreditinstitut,
5.EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,
6.filial: ett avdelningskontor med självständig förvaltning, varvid även ett utländskt kreditinstituts etablering av flera driftställen skall anses som en enda filial,
7. finansiellt institut: ett företag |
7. finansiellt institut: ett |
företag |
som inte är kreditinstitut, värde- |
som inte är kreditinstitut, värde- |
|
pappersbolag, institut för elekt- |
pappersbolag, institut för elekt- |
|
roniska pengar eller motsvarande |
roniska pengar eller motsvarande |
|
utländskt företag och vars huvud- |
utländskt företag och vars huvud- |
|
sakliga verksamhet är att |
sakliga verksamhet är att |
|
a) förvärva aktier eller andelar, |
a) förvärva eller inneha |
aktier |
|
eller andelar, |
|
b) driva värdepappersrörelse utan |
att vara tillståndspliktigt |
enligt |
1 kap. 3 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse, eller
c)driva en eller flera av de verksamheter som anges i 7 kap. 1 § andra stycket
1Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/48/EG av den 14 juni 2006 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (omarbetning) (EUT L 177, 30.6.2006, s. 1,
Celex 32006L0048). |
70 |
8. hemland: det land där ett företag har fått tillstånd till rörelse som Prop. 2006/07:5
avses i denna lag, |
|
|
|
9. kapitalbas: detsamma |
som i |
9. kapitalbas: detsamma som i |
|
2 kap. |
(1994:2004) |
3 kap. lagen (2006:000) om kapi- |
|
om kapitaltäckning |
och |
stora |
taltäckning och stora expone- |
exponeringar för kreditinstitut och |
ringar, |
||
värdepappersbolag, |
|
|
|
10.kreditinstitut: bank och kreditmarknadsföretag,
11.kreditmarknadsbolag: ett aktiebolag som har fått tillstånd att driva finansieringsrörelse,
12.kreditmarknadsförening: en ekonomisk förening som har fått tillstånd att driva finansieringsrörelse,
13.kreditmarknadsföretag: kreditmarknadsbolag och kreditmarknads- förening,
14.kvalificerat innehav: ett direkt eller indirekt ägande i ett företag, om innehavet representerar tio procent eller mer av kapitalet eller av samtliga röster eller annars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget,
15.medlemsbank: en ekonomisk förening som avses i lagen (1995:1570) om medlemsbanker,
16.sparbank: ett företag som avses i sparbankslagen (1987:619),
17. startkapital: det kapital som |
17. startkapital: det kapital som |
definieras i artikel 34.2.1 och |
definieras i artikel 57 a och b i |
34.2.2i Europaparlamentets och Europaparlamentets och rådets
rådets direktiv 2000/12/EG av den |
direktiv 2006/48/EG av den |
20 mars 2000 om rätten att starta |
14 juni 2006 om rätten att starta |
och driva verksamhet i kredit- |
och driva verksamhet i kredit- |
institut, |
institut (omarbetning)2, |
18.utländskt bankföretag: ett utländskt företag som i hemlandet har tillstånd att driva bankrörelse,
19.utländskt kreditföretag: ett utländskt företag som i hemlandet har tillstånd att driva finansieringsrörelse, och
20.utländskt kreditinstitut: ett utländskt bankföretag och ett utländskt kreditföretag.
|
|
|
|
8 § |
|
|
|
Om ett kreditinstitut ingår i en |
Om ett kreditinstitut ingår i en |
||||||
finansiell |
företagsgrupp |
enligt |
finansiell |
företagsgrupp |
enligt |
||
6 kap. 1 § |
lagen |
(1994:2004) om |
9 kap. 1 § |
lagen |
(2006:000) om |
||
kapitaltäckning och stora expone- |
kapitaltäckning och stora expo- |
||||||
ringar för kreditinstitut och värde- |
neringar, skall bestämmelserna i 6– |
||||||
pappersbolag, skall bestämmelser- |
9, 13 och 15 kap. denna lag samt |
||||||
na i |
bestämmelserna i lagen om kapital- |
||||||
samt bestämmelserna i lagen om |
täckning och stora exponeringar om |
||||||
kapitaltäckning och stora expone- |
ett instituts rörelse och om tillsyn |
||||||
ringar för kreditinstitut och värde- |
över ett institut, gälla i tillämpliga |
||||||
pappersbolag om ett instituts rörel- |
delar för övriga företag i företags- |
||||||
se och om tillsyn över ett institut, |
gruppen. |
Begränsningarna i |
fråga |
||||
gälla i tillämpliga |
delar för |
övriga |
om ett instituts |
rörelse skall |
avse |
||
2 EUT L 177, 30.6.2006, s. 1 (Celex 32006L0048). |
|
|
71 |
||||
företag i företagsgruppen. |
Be- |
företagen i företagsgruppen gemen- Prop. 2006/07:5 |
gränsningarna i fråga om |
ett |
samt. |
instituts rörelse skall avse företagen i företagsgruppen gemensamt.
Om det finns särskilda skäl får ett företag undantas från bestämmelserna i första stycket. Frågor om sådana undantag prövas av Finansinspektionen. Ärenden som är av principiell betydelse eller av synnerlig vikt prövas dock av regeringen.
3kap. 2 §3
Ett svenskt företag skall ges tillstånd att driva bankrörelse eller finan- sieringsrörelse, om
1.bolagsordningen, stadgarna eller reglementet stämmer överens med denna lag och andra författningar och i övrigt innehåller de särskilda be- stämmelser som behövs med hänsyn till omfattningen och arten av den planerade verksamheten,
2.det finns skäl att anta att den planerade rörelsen kommer att drivas enligt bestämmelserna i denna lag och andra författningar som reglerar företagets verksamhet,
3. det finns skäl att anta att den |
3. det finns skäl att anta att den |
som har eller kan förväntas koma |
som har eller kan förväntas komma |
att få ett kvalificerat innehav i |
att få ett kvalificerat innehav i |
företaget |
företaget |
a)inte kommer att motverka att rörelsen drivs på ett sätt som är fören- ligt med denna lag och andra författningar som reglerar företagets verk- samhet, och
b)även i övrigt är lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över led- ningen av ett kreditinstitut, och
4. den som skall ingå i företagets styrelse eller vara verkställande di- rektör, eller vara ersättare för någon av dem, har tillräcklig insikt och erfarenhet för att delta i ledningen av ett kreditinstitut och även i övrigt är lämplig för en sådan uppgift.
Tillstånd får inte ges, om
1. någon som i väsentlig utsträckning har åsidosatt sina skyldigheter i näringsverksamhet eller andra ekonomiska angelägenheter eller gjort sig
skyldig till allvarlig brottslighet har eller kan förväntas komma att få ett kvalificerat innehav i företaget, eller
2. ledningen i ett holdingföretag med finansiell verksamhet eller ett blandat finansiellt holdingföretag som kommer att ha ett kvalificerat innehav i företaget inte uppfyller de krav som ställs på ledningen i ett sådant företag enligt 6 kap.
11 § lagen (1994:2004) om kapi- taltäckning och stora exponeringar
för kreditinstitut och värde- pappersbolag respektive 5 kap.
3 Senaste lydelse 2006:543. |
72 |
16 § lagen (2006:531) om särskild över finansiella konglomerat. tillsyn över finansiella konglo-
merat.
Om företaget har eller kan förväntas komma att få nära förbindelser med någon annan, får tillstånd ges bara om förbindelserna inte hindrar en effektiv tillsyn av företaget.
6kap. 2 §
Prop. 2006/07:5
Ett kreditinstitut skall iden- tifiera, mäta, styra och ha kontroll över de risker som dess rörelse är förknippad med.
Ett institut skall särskilt se till att dess kreditrisker, marknads- risker, operativa risker och andra risker sammantagna inte medför att institutets förmåga att fullgöra sina förpliktelser äventyras.
Ett kreditinstitut skall iden- tifiera, mäta, styra, internt rapportera och ha kontroll över de risker som dess rörelse är för- knippad med. Institutet skall härvid se till att det har en tillfredsställande intern kontroll.
Ett kreditinstitut skall särskilt se till att dess kreditrisker, marknads- risker, operativa risker och andra risker sammantagna inte medför att institutets förmåga att fullgöra sina förpliktelser äventyras. För att uppfylla detta krav skall det åtminstone ha metoder som gör det möjligt att fortlöpande värdera och upprätthålla ett kapital som till belopp, slag och fördelning är tillräckligt för att täcka arten och nivån på de risker som det är eller kan komma att bli exponerat för. Kreditinstitutet skall utvärdera dessa metoder för att säkerställa att de är heltäckande.
|
3 § |
Ett kreditinstituts rörelse skall |
Ett kreditinstituts rörelse skall |
organiseras och drivas på ett |
organiseras och drivas på ett |
sådant sätt att institutets ställning |
sådant sätt att institutets struktur, |
kan överblickas. |
förbindelser med andra företag |
|
och ställning kan överblickas. |
|
Proportionalitet |
|
4 a § |
|
Bestämmelserna i |
|
tillämpas i proportion till arten |
|
och omfattningen av kreditinsti- |
|
tutets verksamheter och till deras |
|
komplexitetsgrad. |
73
Styrelsens ansvar |
Prop. 2006/07:5 |
4 b §
Styrelsen i ett kreditinstitut ansvarar för att kraven i
5 §
Styrelsen i ett kreditinstitut skall se till att det finns skriftliga interna riktlinjer och instruktioner i den omfattning som behövs för att styra rörelsen.
Styrelsen i ett kreditinstitut skall se till att det finns skriftliga interna riktlinjer och instruktioner i den omfattning som behövs för att uppfylla kraven i
7kap. 11 §
De i 9 § första stycket angivna gränserna får överskridas om |
|
|
||||||||||
1. det |
belopp |
med |
|
vilket |
det |
1. det |
belopp |
med |
vilket |
det |
||
kvalificerade innehavet överskrids |
kvalificerade |
innehavet |
överskri- |
|||||||||
täcks av institutets kapitalbas, och |
der gränserna täcks av institutets |
|||||||||||
|
|
|
|
|
|
|
kapitalbas, och |
|
|
|
||
2. det |
görs |
avdrag |
|
för |
mot- |
2. det |
görs |
avdrag |
för |
mot- |
||
svarande del av kapitalbasen vid |
svarande del av kapitalbasen vid |
|||||||||||
beräkningen |
av |
kapitaltäck- |
beräkningen av kapitalbaskraven i |
|||||||||
ningsgraden |
|
enligt |
lagen |
2 kap. 1 § lagen |
(2006:000) |
om |
||||||
(1994:2004) |
om |
kapitaltäckning |
kapitaltäckning och stora expone- |
|||||||||
och stora exponeringar för kredit- |
ringar. |
|
|
|
|
|
||||||
institut och värdepappersbolag.
Om båda de gränser som anges i 9 § första stycket överskrids, skall det största belopp som någon gräns överskrids med, täckas på det sätt som beskrivs i första stycket.
9kap. 1 §
Bestämmelser om kapitaltäck- ning och stora exponeringar finns i lagen (1994:2004) om kapital- täckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värde- pappersbolag.
Bestämmelser om kapitaltäck- ning och stora exponeringar finns i lagen (2006:000) om kapital- täckning och stora exponeringar.
10kap.
37 §4
Vad som i 29 kap. |
Vad som i 29 kap. |
4 Senaste lydelse 2005:932. |
74 |
bolagslagen (2005:551) föreskrivs om ansvar vid överträdelse av där angivna bestämmelser gäller för bankaktiebolag även vid över- trädelse av denna lag och lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kredit- institut och värdepappersbolag.
bolagslagen (2005:551) föreskrivs Prop. 2006/07:5 om ansvar vid överträdelse av där
angivna bestämmelser gäller för bankaktiebolag även vid över- trädelse av denna lag och lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar.
12kap. 20 §
Vad som i 13 kap.
Vad som i 13 kap.
13kap.
6 a §
Finansinspektionen skall i sin tillsynsverksamhet samarbeta och utbyta information med utländska behöriga myndigheter i den ut- sträckning som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen.
|
|
|
|
11 § |
|
|
|
|
Styrelsen i en sparbank, en |
Styrelsen i en sparbank, en |
|||||||
medlemsbank eller i en kredit- |
medlemsbank eller i en kredit- |
|||||||
marknadsförening är |
skyldig att |
marknadsförening |
är skyldig |
att |
||||
genast låta upprätta en särskild |
genast låta upprätta en särskild |
|||||||
balansräkning, om det finns skäl |
balansräkning, om det finns skäl |
|||||||
att anta att institutet inte kan |
att anta att institutet inte kan |
|||||||
uppfylla kravet på kapitaltäckning |
uppfylla kravet på kapitaltäckning |
|||||||
enligt |
lagen |
(1994:2004) |
om |
enligt |
lagen (2006:000) |
om |
||
kapitaltäckning och stora expo- |
kapitaltäckning och stora expo- |
|||||||
neringar |
för |
kreditinstitut |
och |
neringar. |
|
|
||
värdepappersbolag. |
|
|
|
|
|
|
||
Balansräkningen |
skall |
granskas |
av |
institutets |
revisor. |
Om |
||
granskningen visar att kravet inte är uppfyllt, skall institutets styrelse genast underrätta Finansinspektionen.
75
14 kap. |
Prop. 2006/07:5 |
2 §5 |
|
Tillstånd skall ges till förvärv som avses i 1 § om det finns skäl att anta |
|
att förvärvaren |
|
1.inte kommer att motverka att rörelsen drivs på ett sätt som är fören- ligt med denna lag och andra författningar som reglerar institutets verk- samhet, och
2.även i övrigt är lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över led- ningen av ett kreditinstitut.
Tillstånd får inte ges, om förvärvaren
1.i väsentlig utsträckning har åsidosatt sina skyldigheter i när- ingsverksamhet eller i andra ekonomiska angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet, eller
2. är ett holdingföretag med finansiell verksamhet eller ett blandat finansiellt holdingföretag och dess ledning inte uppfyller de krav som ställs på ledningen i ett sådant företag enligt 6 kap. 11 § lagen (1994:2004) om kapitaltäck- ning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappers- bolag respektive 5 kap. 16 § lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.
Om förvärvet skulle leda till nära förbindelser mellan kreditinstitutet och någon annan, får tillstånd ges bara om förbindelserna inte hindrar en
effektiv tillsyn av institutet. |
|
Finansinspektionen får besluta |
Finansinspektionen |
får |
|
föreskriva en viss tid inom vilken |
en viss tid inom vilken ett förvärv |
|
ett förvärv skall genomföras. |
|
skall genomföras. |
Finansinspektionen skall meddela beslut i ett ärende enligt denna para- graf inom tre månader från det att ansökan om tillstånd gjordes.
6 §6
Finansinspektionen får besluta att den som har ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar i ett kreditinstitut vid stämman inte får företräda fler aktier eller andelar än som motsvarar ett innehav som inte är kvalificerat, om innehavaren
1.motverkar eller kan antas komma att motverka att kreditinstitutets rörelse drivs på ett sätt som är förenligt med denna lag eller andra författningar som reglerar institutets verksamhet,
2.i väsentlig utsträckning har åsidosatt sina skyldigheter i när- ingsverksamhet eller i andra ekonomiska angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet, eller
|
3. är ett holdingföretag med fi- |
3. är ett finansiellt |
holding- |
nansiell verksamhet eller ett blan- |
företag eller ett blandat finansiellt |
||
dat finansiellt holdingföretag och |
holdingföretag och dess |
ledning |
|
5 |
Senaste lydelse 2006:543. |
|
76 |
6 |
Senaste lydelse 2006:543. |
|
|
dess ledning inte uppfyller de krav |
inte uppfyller de krav som ställs på Prop. 2006/07:5 |
|||||||
som ställs på ledningen i ett sådant |
ledningen i ett sådant företag en- |
|||||||
företag |
enligt 6 kap. 11 § |
lagen |
ligt |
9 kap. 13 § lagen |
(2006:000) |
|||
(1994:2004) |
om |
kapitaltäckning |
om |
kapitaltäckning |
och |
stora |
||
och stora exponeringar för kredit- |
exponeringar respektive |
5 kap. |
||||||
institut |
och |
värdepappersbolag |
16 § lagen (2006:531) om särskild |
|||||
respektive |
5 kap. |
16 § |
lagen |
tillsyn över finansiella konglo- |
||||
(2006:531) |
om särskild |
tillsyn |
merat. |
|
|
|||
över finansiella konglomerat.
Om den som har ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar inte har ansökt om tillstånd till ett förvärv som avses i 1 §, får Finansinspektionen besluta att innehavaren vid stämman inte får företräda aktierna eller an- delarna till den del de omfattas av ett krav på tillstånd.
Om någon i strid med ett beslut av Finansinspektionen har ett kvalifi- cerat innehav av aktier eller andelar, får innehavaren inte företräda akti- erna eller andelarna vid stämman till den del innehavet står i strid med beslutet.
15kap. 1 §
Om ett kreditinstitut har åsidosatt sina skyldigheter enligt denna lag, andra författningar som reglerar institutets verksamhet, institutets bolagsordning, stadgar eller reglemente eller interna instruktioner som har sin grund i författningar som reglerar institutets verksamhet, skall
Finansinspektionen ingripa. |
Ingripande sker genom ut- |
||
Ingripande sker genom ut- |
|||
färdande av föreläggande att vidta |
färdande av föreläggande att inom |
||
åtgärd inom viss tid, förbud att |
viss tid begränsa rörelsen i något |
||
verkställa beslut eller genom |
avseende, minska riskerna i den |
||
anmärkning. Om överträdelsen är |
eller vidta någon annan åtgärd för |
||
allvarlig skall kreditinstitutets till- |
att komma till rätta med |
||
stånd återkallas eller, om det är |
situationen, |
förbud |
att verkställa |
tillräckligt, varning meddelas. |
beslut eller |
genom |
anmärkning. |
|
Om överträdelsen är allvarlig skall |
||
kreditinstitutets tillstånd återkallas eller, om det är tillräckligt, varning meddelas.
Finansinspektionen får avstå från ingripande om en överträdelse är ringa eller ursäktlig, om institutet gör rättelse eller om någon annan myndighet har vidtagit åtgärder mot institutet och dessa åtgärder bedöms tillräckliga.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 2007.
77
2.18Förslag till lag om ändring i lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat
dels att 5 kap. 8 § skall ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 1 kap. 2 § skall lyda ”Särskilda bestämmelser för europabolag och europakooperativ”.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
5kap. 8 §
Prop. 2006/07:5
Om ett blandat finansiellt holdingföretag finns i toppen av ett finansiellt konglomerat, vars största sektor är bank- och värde- papperssektorn, gäller bestämmel- serna om stora exponeringar i 5 kap. lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora expone- ringar för kreditinstitut och värde- pappersbolag för samtliga företag som tillhör den sektorn och för det blandade finansiella holdingföreta- get.
Om ett blandat finansiellt holdingföretag finns i toppen av ett finansiellt konglomerat, vars största sektor är bank- och värde- papperssektorn, gäller bestämmel-
serna |
om stora |
exponeringar i |
7 kap. |
lagen |
(2006:000) om |
kapitaltäckning och stora expone- ringar för samtliga företag som tillhör den sektorn och för det blandade finansiella holdingföreta- get.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 2007.
78
3 Ärendet och dess beredning
Bakgrund
Den 14 juli 2004 lade kommissionen fram förslag till omarbetning av Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG av den 20 mars 2000 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut och rådets direktiv 93/6/EEG av den 15 mars 1993 om kapitalkrav för värde- pappersföretag och kreditinstitut. I förslaget fanns delvis nya regler om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värde- pappersbolag, som skulle vara genomförda i medlemsstaterna den 31 december 2006.
Kommissionens förslag förhandlades av rådet och Europaparlamentet under andra hälften av 2004 och fram till september 2005. Behandlingen ledde till ett stort antal ändringsförslag men institutionerna lyckades trots det nå en överenskommelse som bekräftades genom en omröstning i parlamentet den 27 september 2005 och genom en politisk överens- kommelse i rådet den 11 oktober 2005.
Med utgångspunkt från den politiska överenskommelsen utarbetades en promemoria inom Finansdepartementet (Promemoria om nya kapitaltäckningsregler). I promemorian lämnas förslag till hur de nämnda direktiven bör införlivas med svensk rätt. Promemorians lagförslag finns i bilaga 1. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 2. En remissammanställning finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (dnr Fi2005/6495).
Efter språkgranskning antogs direktiven; Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/48/EG av den 14 juni 2006 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (omarbetning) (kreditinstitutsdirektivet) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/49/EG av den 14 juni 2006 om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut (omarbetning) (kapitalkravsdirektivet). Direktiven finns i bilagorna 3 och 4.
Denna proposition innehåller förslag till hur direktiven bör införlivas med svensk rätt.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 6 juli 2006 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 5. Lagrådets yttrande finns i bilaga 6.
Regeringen har i propositionen i allt väsentligt följt Lagrådets förslag. Dessa och eventuella avvikelser från Lagrådets förslag redovisas i första hand i författningskommentaren men även i avsnitt 5 och 19.1. Utöver vad som nu har angetts har vissa redaktionella ändringar gjorts.
Formaliafrågor
Regeringen gör bedömningen att 10 kap. 5 § regeringsformen skall tillämpas vid riksdagens beslut, dvs. beslutet skall tas med minst med tre fjärdedels majoritet av de röstande (se avsnitt 17.2 och 17.8).
Prop. 2006/07:5
79
Begreppen kreditinstitutsdirektivet och kapitalkravsdirektivet |
Prop. 2006/07:5 |
I promemorian används begreppen 2006 års kreditinstitutsdirektiv och |
|
2006 års kapitalkravsdirektiv. Dessa begrepp syftar på det omarbetade |
|
kreditinstitutsdirektivet och det omarbetade kapitalkravsdirektivet. Även |
|
när begreppen kreditinstitutsdirektivet och kapitalkravsdirektivet används |
|
utan årsangivelser avses – om inte annat framgår av omständigheterna – |
|
de omarbetade direktiven. När begreppen 2000 års kreditinstitutsdirektiv |
|
och 1993 års kapitalkravsdirektiv används, avses kreditinstitutsdirektivet |
|
respektive kapitalkravsdirektivet i dess lydelse före ikraftträdandet av de |
|
omarbetade direktiven. |
|
80
4 |
Bakgrund |
Prop. 2006/07:5 |
4.1Allmänt om regleringen av den finansiella sektorn
Genom det finansiella systemet tillhandahålls ett antal grundläggande funktioner som är av stor betydelse för en väl fungerande samhällsekonomi. Dit hör att det skall finnas effektiva betalningssystem, en fungerande kapitalförsörjning samt funktioner för att hantera och omfördela risker. Flera företag – främst banker och försäkringsbolag, men också kreditmarknadsföretag och värdepappersbolag – är väsentliga för att dessa funktioner skall kunna upprätthållas. Om det uppstår stora störningar i någon av dessa funktioner, kan de samhällsekonomiska konsekvenserna bli mycket allvarliga. Att värna om stabiliteten och effektiviteten i det finansiella systemet är ett skäl till att finansiella företag är föremål för en omfattande näringsrättslig reglering utöver den allmänna associationsrättsliga regleringen. Ett annat viktigt skäl för särskild reglering är behovet av ett gott konsumentskydd på det finansiella området.
Bland de regler som tar sikte på att upprätthålla den finansiella stabiliteten, är reglerna i lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag (1994 års kapital- täckningslag) centrala. Det huvudsakliga syftet med lagen är att trygga att kreditinstitut (dvs. banker och kreditmarknadsbolag) och värde- pappersbolag upprätthåller en viss soliditetsnivå. Detta åstadkoms genom att det i lagen ställs krav på hur stort buffertkapital de måste ha i relation till riskerna i rörelsen. Kapitaltäckning är således i grunden ett soliditetsmått även om det formuleras på ett annorlunda sätt än för företag i allmänhet. Försäkringsbolagen är föremål för en liknande reglering i försäkringsrörelselagen (1982:713), men dessa regler behandlas inte närmare här.
Vid sidan av kapitaltäckningslagen finns dessutom i rörelse- lagstiftningen bestämmelser som syftar till att kreditinstitut och värdepappersbolag skall sprida och hantera sina risker på ett lämpligt sätt, samt att de skall ha fungerande system för detta. Bestämmelserna är tillämpliga både på individuella företag och s.k. finansiella företags- grupper.
I det följande beskrivs den övergripande regleringen av banker, kreditmarknadsföretag och värdepappersbolag, (i det följande institut) närmare. Därefter behandlas kapitaltäckningsreglerna m.m.
4.2Den sektorspecifika regleringen
4.2.1Regleringen av banker och kreditmarknadsföretag
Bankernas centrala roll i det finansiella systemet motiverar att de står under särskild reglering och tillsyn. Stabila banker med en god motståndskraft mot påfrestningar är viktigt för att undvika kriser i det finansiella systemet och de höga samhällsekonomiska kostnader som riskerar att följa av sådana kriser. Även kreditmarknadsföretagen är
81
föremål för särskild reglering och tillsyn på grund av deras betydelse för kreditförsörjningen.
En bank är ett företag som har tillstånd att driva bankrörelse. Med bankrörelse avses rörelse i vilken ingår såväl betalningsförmedling via generella betalningssystem som mottagande av medel som efter uppsägning är tillgängliga för fordringsägaren inom högst 30 dagar.
Ett kreditmarknadsföretag är ett företag som har tillstånd att driva finansieringsrörelse, dvs. rörelse i vilken det ingår verksamhet som har till ändamål att:
1.ta emot återbetalningspliktiga medel från allmänheten, direkt eller indirekt via ett företag med vilket det finns ett nära samband, och
2.lämna kredit, ställa garanti för kredit eller i finansieringssyfte förvärva fordringar eller upplåta lös egendom till nyttjande (finansiell leasing).
I lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse används begreppet kreditinstitut som den gemensamma beteckningen på en bank (bankaktiebolag, sparbank eller medlemsbank) och ett kreditmarknads- företag (kreditmarknadsbolag eller kreditmarknadsförening).
Av definitionerna av bank- och finansieringsrörelse framgår vilka sam- hällsviktiga funktioner som ansetts behöva omfattas av den närings- rättsliga regleringen.
Enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse får en bank och ett kreditmarknadsföretag bara driva finansiell verksamhet och verksamhet som har naturligt samband med den. Till den verksamhet som får drivas hör bl.a. kreditgivning, finansiell leasing, betalningsförmedling, värdepappersrörelse, valutahandel och ekonomisk rådgivning. Banker och kreditmarknadsföretag kan alltså erbjuda fler tjänster än de som kommer till uttryck i definitionerna av bankrörelse och finansierings- rörelse. Den enda skillnaden mellan den verksamhet banker och kredit- marknadsföretag får driva är att banker, men inte kreditmarknadsföretag, kan kombinera betalningsförmedling i generella system med mottagande av kortfristiga medel.
Lagen om bank- och finansieringsrörelse innehåller rambestämmelser om soliditet och likviditet, riskhantering samt genomlysning. Soliditets- och likviditetsbestämmelsen anger att bankers och kredit- marknadsföretags rörelser skall drivas på ett sådant sätt att deras förmåga att fullgöra sina förpliktelser inte äventyras. Enligt bestämmelsen om riskhantering skall banker och kreditmarknadsföretag identifiera, mäta, styra och ha kontroll över de risker som deras rörelser är förknippade med. Bestämmelsen om genomlysning innebär att rörelsen skall organiseras och drivas på ett sådant sätt att institutets ställning kan överblickas.
Bestämmelserna i lagen om bank- och finansieringsrörelse har delvis
I 2006 års kreditinstitutsdirektiv definieras ett kreditinstitut som ett företag vars verksamhet består i att från allmänheten ta emot insättningar eller andra återbetalbara medel och att bevilja krediter för egen räkning. Det är samma definition som fanns i 2000 års kreditinstitutsdirektiv
Prop. 2006/07:5
82
(Europaparlamentets och rådets direktiv (2000/12/EG) av den 20 mars Prop. 2006/07:5 2000 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut).
Vid en jämförelse av definitionen av kreditinstitut i 2006 års kre- ditinstitutsdirektiv och definitionerna av bankrörelse och finansierings- rörelse i lagen om bank- och finansieringsrörelse, framgår att Sverige har valt definitioner av nämnda rörelser som är vidare än den för kreditinstitut i
2006 års kreditinstitutsdirektiv innehåller också regler om bl.a. kapital- krav för kreditrisker, stora exponeringar och finansiella företagsgrupper. Dessa regler behandlas i följande avsnitt.
4.2.2Regleringen av värdepappersbolag
Konsumentskyddet är ett viktigt motiv bakom den svenska regleringen av värdepappersbolag. Därtill syftar regleringen till att underlätta för värdepappersmarknaden att på ett effektivt sätt fylla behovet av kapital och investeringsmöjligheter.
För värdepappersbolag finns rörelseregler i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse. Där definieras värdepappersrörelse som verksamhet som består i att yrkesmässigt tillhandahålla någon eller flera av följande tjänster:
1.handel med finansiella instrument för annans räkning i eget namn,
2.förmedling av kontakt mellan köpare och säljare av finansiella instrument eller i annat fall medverkan vid transaktioner avseende sådana instrument,
3.handel med finansiella instrument för egen räkning,
4.förvaltning av någon annans finansiella instrument, och
5.garantigivning eller annan medverkan vid emissioner av fondpapper eller erbjudanden om köp eller försäljning av finansiella instrument som är riktade till en öppen krets.
Ett svenskt aktiebolag som har fått tillstånd att driva värdepappers- rörelse kallas för värdepappersbolag. Tillstånd att driva värde- pappersrörelse kan även ges till en bank eller ett kreditmarknadsföretag.
Ett värdepappersbolag som har fått tillstånd att driva värde- pappersrörelse, kan få tillstånd att ägna sig åt vissa sidoverksamheter. Dit hör rådgivning i finansiella frågor, förvaring av värdepapper, mottagande av medel med redovisningsskyldighet, mottagande av medel på konto för att underlätta värdepappersrörelsen, kreditgivning mot säkerhet för placeringar i finansiella instrument för att underlätta värdepappers- rörelsen och valutaväxling.
Lagen om värdepappersrörelse innehåller inte några rambestämmelser om soliditet, likviditet m.m. liknande dem som finns i lagen om bank- och finansieringsrörelse. Värdepappersrörelse skall dock drivas så att allmänhetens förtroende för värdepappersmarknaden upprätthålls och enskildas kapitalinsatser inte äventyras samt i övrigt så att rörelsen kan anses sund.
Den
83
(investeringstjänstedirektivet) och direktivet 2006/49/EG av den 14 juni Prop. 2006/07:5 2006 om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut. Det
sistnämnda direktivet ersätter rådets direktiv 93/6/EEG om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut.
Europaparlamentets och rådet antog i april 2004 direktiv 2004/39/EG om marknader för finansiella instrument och om ändring av rådets direktiv 85/611/EEG och 93/6/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG samt upphävande av rådets direktiv 93/22/EEG (MiFID). Detta direktiv, skall enligt nu gällande bestämmelser vara genomfört i nationell rätt senast den 31 januari 2007 och tillämpas fr.o.m. den 1 november 2007.
4.3Risker i institutens verksamhet
Inledning
Den verksamhet som finansiella företag bedriver handlar i stor utsträck- ning om att omfördela och hantera finansiella risker i affärsrörelsen. Det förekommer även
Kreditrisker
Kreditrisk kan definieras som risken för att en part i en finansiell transaktion inte uppfyller villkoren i kontraktet och förorsakar fordrings- ägaren kapital- eller ränteförlust, eller ökade kostnader. Således är institutens innehav av kreditfordringar, certifikat och obligationer för- enade med kreditrisk, dvs. risk för att låntagaren inte uppfyller sina åtaganden gentemot instituten vad gäller betalning av räntor och amor- teringar på avtalad tid.
Kreditrisker utgör i allmänhet den dominerande riskexponeringen för kreditinstitut, medan värdepappersbolag i regel har en lägre grad av kreditriskexponeringar. Detta kommer sig av att kreditinstitut i huvudsak ägnar sig åt kreditgivning och liknande verksamhet (i kombination med inlåning eller upplåning), medan värdepappersbolag i första hand ägnar sig åt värdepappersrörelse. Det senare är sällan förknippat med några större kreditrisker.
Marknadsrisker
Värdepappersrörelse, som drivs av värdepappersbolag och ofta även av kreditinstitut, innefattar bl.a. handel med finansiella instrument för egen eller annans räkning, förmedling av kontakter mellan köpare och säljare av finansiella instrument eller garantigivning vid emission av fondpapper och dylikt.
Handeln med finansiella instrument syftar i hög grad till att uppnå vinster genom att omsätta olika typer av tillgångar på de finansiella marknaderna. Sådana affärer är ofta av kortsiktig karaktär och handlar sällan om att bedöma och hantera kreditrisker. I stället är instituten
84
utsatta för andra typer av risker som i huvudsak är förknippade med Prop. 2006/07:5 prisutvecklingen på de finansiella marknaderna, s.k. marknadsrisker.
Med marknadsrisker avses i traditionell mening risken för att marknadsvärdet (priset) på en tillgång förändras i oönskad riktning. Förändringar i marknadsvärdet på exempelvis aktier, räntebärande instrument, råvaror eller valutakurser tillhör denna kategori av risk. I kapitaltäckningslagen finns emellertid en något vidare definition av marknadsrisker. Med marknadsrisk avses där även avvecklings- och motpartsrisker, dvs. risken för att en affär inte kan avvecklas enligt överenskommelse eller för att motparten misslyckas med att fullgöra sina åtaganden.
Likviditetsrisker
Likviditetsrisk är risken för att ett institut inte har tillgång till tillräcklig mängd likvida medel för att i tid infria sina förpliktelser gentemot sina motparter, t.ex. återbetala en insättares medel när denne begär det eller återbetala andra skulder, hjälpa dotterbolag med behov av likvida medel eller genomföra någon annan nödvändig transaktion eller investering som kräver likviditet.
Operativa risker
Operativ risk är risken för förluster till följd av inte ändamålsenliga eller inte fungerande interna förfaranden eller system eller på grund av mänsk- liga fel eller yttre händelser, inbegripet rättsliga risker.
4.4Kapitalets betydelse för de finansiella företagen
Ilikhet med
En schematisk bild av hur förluster kan påverka ett instituts resultat illustreras i diagrammet nedan. Av diagrammet framgår att förlusterna i verksamheten fördelar sig över tiden enligt en sannolikhetsfördelning. Institutet räknar med att verksamheten över tid genererar en viss genomsnittlig förlustnivå (förväntade förluster). Eftersom institutet räknar med att vissa förluster (t.ex. i form av lån som inte återbetalas)
85
kommer att uppstå prissätter de sina produkter så att intäkterna i Prop. 2006/07:5 verksamheten skall täcka förlustutfallet. Om institutets intäkter precis
täcker det högsta (genomsnittliga) förväntade förlustutfallet förväntas verksamheten att generera ett nollresultat. I så fall kommer alla utfall som överstiger den förväntade förlustnivån att leda till ett negativt resul- tat i verksamheten, dvs. verksamheten går med förlust. För att hantera sådana förlustscenarion håller institutet kapital som absorberar de oväntade förlusterna upp till en viss nivå. Det skulle dock kunna inträffa att verksamheten genererar en förlust vid en enskild tidpunkt som är oväntat stor. Om institutet inte avsatt kapital för att täcka denna oväntade förlust kommer institutets skulder överstiga dess tillgångar. Utan nya kapitaltillskott innebär detta att institutet kan komma att sättas i konkurs1.
Förlust- frekvens
Nollresultat
Kapital
Förlustnivå där befintligt kapital är otillräckligt
Förväntad |
Oväntad |
Förluster |
|
förlust |
förlust |
||
|
Syftet med kapitalkrav är att tillförsäkra att instituten har tillräckligt med kapital för att täcka förluster som är större än förväntat, dvs. utgöra en buffert mot oväntade förluster.
Samtidigt som kapitalet utgör ett skydd mot förluster i rörelsen är det kostsamt för instituten att hålla kapital. De krav som ställs på buffert- kapitalet, blir därför en avvägning mellan effektivitet och stabilitet. Både lönsamhet och konkurssannolikhet är beroende av mängden avsatt kapital. Institutets ägare har ett intresse av att göra institutet så lönsamt som möjligt samtidigt som det finns ett samhällsekonomiskt intresse av att upprätthålla finansiell stabilitet. Ur detta perspektiv kan det finnas en intressekonflikt mellan institutets ägare och samhället om vilket belopp ett institut skall avsätta. Det enskilda institutet kan inte förväntas att fullt ut beakta de samhällsekonomiska kostnaderna av finansiell instabilitet. Därmed finns det risk att det väljer att hålla mindre kapital än vad som är önskvärt ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Genom att föreskriva ett
1Förutsättningen för att ett institut skall sättas i konkurs är att det inte kan rätteligen betala
sina skulder och att denna oförmåga inte är endast tillfällig. |
86 |
kapitalkrav för instituten kan lagstiftaren uppnå en balans mellan Prop. 2006/07:5 effektivitet och stabilitet som anses samhällsekonomiskt motiverad. Det
är dock varken praktiskt möjligt eller önskvärt att instituten håller så mycket kapital att konkurssannolikheten helt elimineras. En sådan ordning skulle försvåra för instituten att fullgöra sina funktioner i det finansiella systemet. Utgångspunkten bör i stället vara att försöka hitta en storlek på det kapital som ett institut bör avsätta som är tillräcklig för att, tillsammans med övrig reglering och tillsyn, upprätthålla finansiell stabi- litet.
4.5De nuvarande reglerna om kapitaltäckning m.m.
4.5.1Baselkommittén och Basel I - överenskommelsen
Dagens kapitaltäckningsregler har sitt ursprung i den så kallade Baselöverenskommelsen från 1988 mellan länderna inom
Baselkommittén (The Basel Committee on Banking Supervision) är ett samarbetsorgan mellan G
Baselkommittén antog år 1988 en rekommendation om gemensamma kapitaltäckningsregler för internationellt verksamma banker: The Basel Capital Accord – International Convergence of Capital Measurement and Capital Standards, July 1988. Rekommendationen brukar på svenska benämnas Baselöverenskommelsen (numera vanligen Basel I).
Baselöverenskommelsen är avsedd att tjäna två syften. Det ena syftet är att öka soliditeten hos internationellt verksamma banker. Det andra syftet är att möjliggöra en konkurrens på lika villkor mellan banker i olika länder.
Ursprungligen innehöll Baselöverenskommelsen enbart kapitalkrav för kreditrisker men utvidgades 1996 till att omfatta även kapitalkrav för marknadsrisker. Utgångspunkten i överenskommelsen är att kapitalkravet skall vara anpassat till de risker som finns i verksamheten. Sättet att fastställa kapitalkravet för kreditrisker och marknadsrisker skiljer sig åt. Generellt kan dock sägas att kapitalkravet varierar beroende på den risknivå som anses vara förenad med tillgångarna. För kreditrisker gäller exempelvis att utlåning till stater tillskrivs ett lägre kapitalkrav än utlåning till banker eller hushåll eftersom sådan utlåning anses vara mindre riskfylld.
För att kapitalkravet på ett korrekt sätt skall spegla riskerna i institutens verksamhet görs en uppdelning av verksamheten mellan det s.k. handelslagret och den övriga verksamheten. Verksamhet som ingår i handelslagret avser huvudsakligen institutens handel med finansiella instrument. I sådan verksamhet är instituten främst exponerade för marknadsrisker. Den övriga verksamheten innefattar huvudsakligen
87
kreditgivning, vilken främst är föremål för kreditrisker. Kapitalkraven är Prop. 2006/07:5 därför konstruerade så att kapitalkravet för marknadsrisk, med vissa
undantag, beräknas för verksamhet i handelslagret och kapitalkravet för kreditrisk beräknas för den övriga verksamheten.
4.5.2EG:s regelverk
Det kapitalkrav som ställs på kreditinstitut och värdepappersföretag reglerades tidigare av 2000 års kreditinstitutsdirektiv och 1993 års kapitalkravsdirektiv.
2000 års kreditinstitutsdirektiv
2000 års kreditinstitutsdirektiv innehåller regler om bl.a. kapitalkrav för kreditrisker, stora exponeringar och finansiella företagsgrupper.
Enligt direktivet skall kreditinstitut ha en kapitalbas som motsvarar |
|
minst åtta procent av de riskvägda tillgångarna. Tillgångarna viktas |
|
procentuellt utifrån den kreditrisk som de anses föra med sig. Kravet |
|
bestäms med hänsyn till tillgångarna i och utanför balansräkningen med |
|
undantag för handelslagret. Kapitalkravet för positioner i handelslagret |
|
(marknadsrisker) skall i stället beräknas enligt särskilda regler i 1993 års |
|
kapitalkravsdirektiv. |
|
I direktivet finns även regler som anger vad ett kreditinstitut får räkna |
|
in i kapitalbasen. |
|
Vidare innehåller direktivet regler som begränsar kreditinstitutens stora |
|
exponeringar. Syftet med dessa regler är att motverka oacceptabelt stora |
|
förlustrisker som uppstår till följd av en alltför stor koncentration av |
|
exponeringar gentemot en enskild kund eller grupp av kunder med |
|
inbördes anknytning. |
|
Enligt direktivet gäller reglerna om kapitalbasen, kapitalkravet och |
|
stora exponeringar inte bara för individuella kreditinstitut utan även för |
|
s.k. finansiella företagsgrupper. |
|
1993 års kapitalkravsdirektiv |
|
1993 års kapitalkravsdirektiv kompletterar kreditinstitutsdirektivet i olika |
|
avseenden. |
|
I direktivet finns det bestämmelser om kapitalbas och startkapital för |
|
värdepappersföretag. |
88 |
Genom bestämmelser i kapitalkravsdirektivet görs också bl.a. följande Prop. 2006/07:5 regler i kreditinstitutsdirektivet tillämpliga på värdepappersföretag.
1.Reglerna om kapitalkrav för kreditrisker. Detta innebär att kapital- kraven för kreditrisker i princip blir enhetliga för värdepappersföretag och kreditinstitut.
2.Reglerna om övervakning och kontroll av stora exponeringar. (Kapitalkravsdirektivet innehåller därutöver bestämmelser för beräkning av stora exponeringar som ingår i institutens handelslager.)
3.Reglerna om gruppbaserad tillsyn.
Enligt direktivet skall värdepappersföretag och kreditinstitut ha en kapitalbas för att – utöver kreditrisker – kunna täcka de risker som existerar på de finansiella marknaderna, dvs. marknadsrisker.
Kapitalkravet för marknadsrisker omfattar bl.a. positionsrisk samt avvecklings- och motpartsrisker som ett institut är utsatt för i sin verksamhet i handelslagret samt valutakursrisker och råvarurisker för hela verksamheten.
4.5.3Svenska bestämmelser om kapitaltäckning och stora exponeringar
Författningarna
Bestämmelserna i 2000 års kreditinstitutsdirektiv och 1993 års kapitalkravsdirektiv om kapitaltäckning och stora exponeringar har inför- livats med svensk rätt genom bestämmelser i 1994 års kapitaltäcknings- lag och myndighetsföreskrifter (Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd [2003:10] om kapitaltäckning och stora exponeringar).
I kapitaltäckningslagen finns bestämmelser som är gemensamma för instituten. Lagen innehåller dels kapitaltäckningsregler, dvs. bestäm- melser som syftar till att säkerställer att instituten har ett tillräckligt stort kapital i förhållande till riskerna i verksamheten, dels regler om stora exponeringar för de individuella instituten. Lagen innehåller även bestämmelser om finansiella företagsgrupper.
Kapitalbasens beståndsdelar
Enligt 1994 års kapitaltäckningslag skall ett institut vid varje tidpunkt ha en kapitalbas av en viss minsta storlek. Kapitalbasen består av primärt och supplementärt kapital. Efter justeringar för vissa poster, bl.a. goodwill, består det primära kapitalet i princip av institutets egna kapital (för sparbanker vissa fonder). Som supplementärt kapital räknas bl.a. vissa förlagslån. Det primära kapitalet skall alltid utgöra minst hälften av kapitalbasen.
Det sammanlagda kapitalkravet
Kapitalbasen skall vid varje tidpunkt motsvara summan av kapitalkraven för kreditrisker och marknadsrisker. För värdepappersbolag gäller dessutom att kapitalbasen aldrig får understiga motsvarande 25 procent
av bolagets fasta omkostnader för det föregående året eller, om bolagets
89
verksamhet pågått i mindre än ett år, 25 procent av de fasta omkostnader Prop. 2006/07:5 som har angetts i bolagets verksamhetsplan.
Dessutom får kapitalbasen aldrig understiga ett instituts startkapital, dvs. det lägsta kapital som institutet måste ha för att få börja driva rörelse. Ett bankaktiebolag måste exempelvis ha ett startkapital som motsvarar minst fem miljoner euro. För värdepappersbolag varierar startkapitalets miniminivå mellan fem miljoner och 50 000 euro beroende på vilken verksamhet bolaget skall bedriva.
Kapitalkravet för kreditrisker
Kapitalkravet för kreditrisker bestäms med hänsyn till ett instituts till- gångar och dess åtaganden (exponeringar) som inte ingår i handels- lagret2.
Kapitalkravet för kreditrisk beräknas på följande sätt. De olika exponeringarna värderas och placeras i olika riskklasser. Det finns fyra riskklasser. Varje riskklass har åsatts en viss i förväg bestämd riskvikt som i grova drag skall återspegla hur riskfyllda olika motparter anses vara. Riskvikten, som bestämmer hur stor andel av exponeringen som behöver räknas med när det riskvägda beloppet bestäms, har vägnings- talen 0, 20, 50 eller 100 procent. Genom att summera de riskvägda beloppen för varje riskklass får man det totala riskvägda beloppet. Det är detta belopp som skall jämföras med kapitalbasen. Den senare måste vara åtminstone lika stor som åtta procent av det riskvägda beloppet. Exponeringar som tillhör en riskklass som har noll procents riskvikt kommer således inte att medföra något kapitalkrav, medan exponeringar som tas upp till 100 procents riskvikt ger ett kapitalkrav på åtta procent av det riskvägda exponeringsbeloppet.
Kapitalkravet för marknadsrisker
I 1994 års kapitaltäckningslag delas marknadsriskerna in i positions- risker, avvecklingsrisker, motpartsrisker, råvarurisker och valutakurs- risker. Med undantag för råvaru- och valutakursrisker beräknas kapitalkravet för marknadsrisker för de positioner som räknas till det s.k. handelslagret. Kapitalkrav för råvaru- och valutakursrisker skall beräknas på ett instituts totala verksamhet.
Efter medgivande av Finansinspektionen får ett institut, för de risker som avser handelslagret, beräkna kapitalkravet enligt bestämmelserna om kapitalkrav för kreditrisker om handelslagrets storlek är begränsat.
Efter tillstånd från Finansinspektionen får ett institut vidare använda egna modeller för att beräkna kapitalkravet för marknadsrisker.
2Ett instituts handelslager utgörs av sådana positioner i finansiella instrument och råvaror som institutet tagit för att på kort sikt göra en vinst eller för att skydda andra positioner i handelslagret. Till handelslagret skall också räknas sådana exponeringar som uppkommit till följd av oavslutade affärer i finansiella instrument och råvaror, eller inte fullgjorda
leveranser av sådana instrument och råvaror. |
90 |
Stora exponeringar |
Prop. 2006/07:5 |
I 1994 års kapitaltäckningslag finns också bestämmelser om kontroll och |
|
övervakning av stora exponeringar, som har till syfte att begränsa |
|
storleken på den förlust ett institut kan ådra sig i det fall en kund eller |
|
grupp av kunder inte kan infria sina lån eller andra åtaganden mot |
|
företaget. Värdet av ett instituts exponering mot en kund eller en grupp |
|
av kunder med inbördes anknytning får inte överstiga 25 procent av |
|
kapitalbasen. Om denna kund eller grupp av kunder är institutets moder- |
|
företag eller dotterföretag, får exponeringen inte överstiga 20 procent av |
|
kapitalbasen. Dessutom får inte det sammanlagda värdet av ett instituts |
|
stora exponeringar överstiga 800 procent av kapitalbasen. Med stor |
|
exponering avses en exponering mot en kund eller en grupp av kunder |
|
med inbördes anknytning som överstiger 10 procent av institutets |
|
kapitalbas. |
|
Finansiella företagsgrupper |
|
Det har inte ansetts tillräckligt att övervaka kreditinstitutens och |
|
värdepappersbolagens ekonomiska ställning individuellt. Reglerna om |
|
kapitalkrav för kreditrisker och marknadsrisker samt kontroll av stora |
|
exponeringar skall därför tillämpas på den samlade ekonomiska ställ- |
|
ningen för en finansiell företagsgrupp. I tillsynen ingår även att se till att |
|
det finns tillfredsställande interna kontrollrutiner hos företag som skall |
|
upprätta eller ingå i en gruppbaserad redovisning. |
|
Samlad information |
|
I fråga om grupper som består av kreditinstitut vars moderföretag är ett |
|
s.k. holdingföretag med blandad verksamhet är inte reglerna om |
|
finansiella företagsgrupper tillämpliga. I stället skall gruppen lämna så- |
|
dan information som kan vara av betydelse för tillsynen över de dotter- |
|
företag som är institut. |
|
Med ett holdingföretag med blandad verksamhet avses ett svenskt eller |
|
utländskt moderföretag som inte är kreditinstitut, värdepappersbolag eller |
|
institut för elektroniska pengar, motsvarande utländskt företag eller |
|
holdingföretag med finansiell verksamhet men som har minst ett dotter- |
|
företag som är kreditinstitut, värdepappersbolag, institut för elektroniska |
|
pengar eller motsvarande utländskt företag. Ett holdingföretag med |
|
blandad verksamhet företag kan exempelvis vara ett försäkringsföretag. |
|
4.6 Motiven för ett reviderat regelverk
Erfarenheter från finansiella kriser
Ett av huvudsyftena med den ursprungliga Baselöverenskommelsen från 1988 var att stärka soliditeten i internationellt verksamma banker genom att ange ett kapitalkrav för dem. Detta skulle främja den finansiella stabiliteten och reducera risken för att finansiella kriser uppstod.
91
Finansiella kriser medför ofta stora samhällsekonomiska kostnader. En Prop. 2006/07:5 studie som Internationella valutafonden (IMF) genomförde 2003 visar att
i genomsnitt över 10 procent av den inhemska bruttonationalprodukten har gått förlorad under de bankkriser som inträffat sedan
Under den svenska bankkrisen i början av
En revidering av Baselreglerna inleddes i slutet av
Regleringen av kapitalkrav för kreditrisker är inte tillräckligt träffsäker
Utvecklingen har visat att indelningen av exponeringar i olika riskklasser utifrån kreditriskens storlek som görs enligt det befintliga regelverket är för grov. Reglerna tillskriver olika riskvikter för olika kategorier av tillgångar, såsom lån till stater, banker, företag och hushåll. Inom dessa riskklasser tas ingen hänsyn till den individuella tillgångens kreditrisk vilket ger instituten incitament att inom respektive riskklass öka andelen tillgångar som är underprissatta ur kapitaltäckningshänseende och minska andelen tillgångar som på motsvarande sätt är överprissatta. Detta har gjort att kapitalkraven inte alltid ger en rättvisande bild av den faktiska risken i institutens tillgångar, vilket får ofördelaktiga konsekven- ser för såväl effektiviteten som stabiliteten i det finansiella systemet. Bland annat bidrar kapitaltäckningsreglerna oavsiktligt till en försämring av kreditkvaliteten i institutens tillgångsportfölj.
Vidare tillåter inte det befintliga regelverket att instituten i någon större omfattning får beakta kreditriskreducerande åtgärder – såsom exempelvis säkerheter i finansiella eller fysiska tillgångar – vid beräk- ning av kapitalkravet. Eftersom sådana åtgärder inte får tillgodoräknas, blir kapitalkravet omotiverat högt i förhållande till den sammanlagda kreditriskexponeringen. Detta innebär, förutom en mindre effektiv kapitalallokering i instituten, att incitament att använda sig av och ytterligare utveckla tekniker för att reducera risker försvagas kraftigt.
92
Reglerna tar inte tillräcklig hänsyn till förekomsten av värdepapperisering |
Prop. 2006/07:5 |
Värdepapperisering är ett begrepp som används för de tekniker där en |
|
grupp av tillgångar och de intäkter som flyter in från dessa skiljs från ett |
|
instituts övriga tillgångar för separat finansiering. Dessa separerade |
|
tillgångar finansieras genom emission av värdepapper som har en direkt |
|
koppling till tillgångarna. I princip innebär detta att värdepappers- |
|
innehavaren åtminstone delvis övertar den risk som tillgångarna besitter |
|
från den som värdepapperiserar. |
|
Med en ökad grad av värdepapperisering följer att riskbilden för insti- |
|
tuten delvis har förändrats. Det nuvarande kapitaltäckningsregelverket är |
|
för enkelt för att kunna hantera den komplicerade riskbild som värde- |
|
papperiseringen innebär för både den som innehar värdepapperena och |
|
det institut vars tillgångar värdepapperiserats. Liksom i övriga delar av |
|
det nuvarande regelverket saknas riskkänsligheten även när det gäller |
|
regler om värdepapperisering. |
|
Regelverket täcker inte operativa risker |
|
Varken Baselregelverket (Basel I) eller 2000 års kreditinstitutsdirektiv |
|
innehåller ett uttryckligt kapitalkrav för operativa risker. I stället har |
|
operativa risker underförstått beaktats genom att kapitalkravet för kredit- |
|
risker anses mer omfattande än vad som är motiverat enbart med hänsyn |
|
till kreditriskerna. |
|
Under de senaste åren har förekomsten av operativa risker i finansiella |
|
företag rönt allt större uppmärksamhet. Det ökande medvetandet beror |
|
framför allt på att många kriser kan tillskrivas sådana faktorer som inte är |
|
hänförliga till institutets finansiella risker. Denna kategori av risker |
|
omfattar exempelvis brister i system eller processer, bedrägerier, |
|
insiderhandel, terrorism och naturkatastrofer. Fokusering på de operativa |
|
riskerna har möjliggjort utvecklingen av tekniker för att mäta och hantera |
|
operativa risker. Förutsättningar har därmed skapats för att utforma |
|
tillförlitliga metoder för att bestämma ett kapitalkrav för operativa risker. |
|
Kraven på tillsynsmyndigheterna är inte tillräckliga |
|
För tillsynsmyndigheter saknas det tydliga krav på granskning av |
|
institutens risker och om det kapital ett institut håller är rimligt i för- |
|
hållande till riskerna. Tillsynsmyndigheterna har heller inte tillräckliga |
|
krav på sig att samarbeta över statsgränser. Ett nära samarbete mellan |
|
tillsynsmyndigheterna är en förutsättning för att institut som bedriver |
|
gränsöverskridande verksamhet inte skall riskera att drabbas av stora |
|
regleringsbördor. |
|
Möjligheten att genomlysa institutens riskhantering är begränsad |
|
Möjligheten till genomlysning av institutens riskhantering och kapital- |
|
allokering är begränsad i det befintliga regelverket. Detta försvårar för |
|
marknadsaktörer att göra välgrundande bedömningar av ett instituts |
|
93
finansiella ställning, vilket är en förutsättning för en effektiv och väl Prop. 2006/07:5 fungerande finansmarknad.
4.7De nya kapitaltäckningsreglerna
4.7.1Basel II - överenskommelsen
Mot bakgrund av de brister som uppmärksammats i det befintliga regel- verket påbörjade Baselkommittén år 1998 arbetet med att ta fram nya kapitaltäckningsregler (Basel II). Sverige deltog i arbetet genom Finans- inspektionen och Riksbanken. I juni 2004 undertecknade Basel- kommitténs medlemmar den nya överenskommelsen. Basel II är en överenskommelse om gemensamma principer för kapitaltäckning. Efter- som överenskommelsen är en rekommendation, är de länder som undertecknat överenskommelsen inte juridiskt bundna att införa kapital- täckningsreglerna – som de uttrycks i Basel II – i den nationella lagstift- ningen.
Utgångspunkten för arbetet med de nya kapitaltäckningsreglerna har varit att vidareutveckla regelverket i enlighet med de grundläggande principer som ligger till grund för Basel I, nämligen att tillhandahålla ett regelverk som stärker soliditeten och stabiliteten i det internationella banksystemet och samtidigt skapar konkurrensneutralitet mellan inter- nationellt verksamma banker.
Utvecklingen av regelverket har framför allt varit inriktat på att öka riskkänsligheten i kapitalkraven. Detta har skett genom att låta kapital- kraven mer direkt avspegla bankernas faktiska risker och samtidigt föra in en mer heltäckande behandling av olika typer av risk. Dessutom har det införts möjligheter för instituten att använda sig av olika metoder för beräkning av kapitalkraven. Genom att regelverket dessutom är kon- struerat så att mer avancerade metoder genererar ett lägre kapitalkrav ges instituten incitament till att utveckla förbättrade riskhanteringsrutiner, vilket främjar den finansiella stabiliteten.
Viktiga grundprinciper från den tidigare Baselöverenskommelsen behålls, bl.a. kravet på att banker skall hålla kapital motsvarande minst åtta procent av de riskvägda tillgångarna och hur kapitalbasen skall fastställas. Samtidigt tillkommer en rad viktiga principiella nyheter i det nya regelverket, däribland en möjlighet för institut att tillämpa olika metoder för beräkning av kapitalkravet för kreditrisk samt ett särskilt kapitalkrav för operativ risk. Sedan tidigare finns det redan en möjlighet att tillämpa olika metoder för att beräkna kapitalkravet för marknads- risker.
Nuvarande Baselregler omfattar i huvudsak harmoniserade minimikrav på kapital. Det nya regelverket delas upp i tre pelare där den första pelaren består av reviderade minimiregler för kapital, dvs. en omarbetning av de tidigare reglerna. Till detta läggs ett helt nytt regelverk som i den andra pelaren innehåller bestämmelser om en aktiv risktillsyn och i den tredje pelaren bestämmelser om genomlysning av risker och kapital.
Baselreglerna är avsedda att träda i kraft fr.o.m. årsskiftet 2006/2007, med undantag för de regler som avser de mer avancerade metoderna för
94
beräkning av kapitalkraven. Dessa är avsedda att tillämpas fr.o.m. Prop. 2006/07:5 årsskiftet 2007/2008.
4.7.2De omarbetade
Den 14 juni 2006 antogs de två direktiven om omarbetning av 2000 års kreditinstitutsdirektiv och 1993 års kapitalkravsdirektiv, dvs. 2006 års kreditinstitutsdirektiv och 2006 års kapitalkravsdirektiv. Direktiven bygger i huvudsak på de nya regler som följer av den nya Baselöverens- kommelsen (Basel II). De viktigaste förändringarna och nyheterna i de respektive direktiven beskrivs nedan.
Gemensamt för ändringarna av de båda direktiven är att det görs en distinktion mellan principbestämmelser och bestämmelser av mer teknisk karaktär. De senare återfinns huvudsakligen i bilagor till direktiven som i viss uträckning kan ändras genom ett förenklat förfarande. Skälet till denna konstruktion är att det är nödvändigt att på ett smidigt sätt kunna anpassa regelverket till utvecklingen på de finansiella marknaderna.
4.7.3Ändringar i kreditinstitutsdirektivet Kapitalkrav för kreditrisker
Även efter de ändringar som gjorts i kreditinstitutsdirektivet skall kapitalbasen motsvara minst åtta procent av de riskvägda expo- neringarna. Kapitalkravet skall dock bestämmas på ett annat sätt än enligt de gällande reglerna.
I överensstämmelse med Baselöverenskommelsen skall kapitalkravet för kreditrisker beräknas enligt schablonmetoden eller enligt den grund- läggande eller den avancerade internmetoden. Alla institut får använda schablonmetoden, men det krävs tillstånd från tillsynsmyndigheten för att ett institut i stället skall få använda någon av internmetoderna.
Schablonmetoden har vissa likheter med de regler som i dag finns i 2000 års kreditinstitutsdirektiv och kapitaltäckningslagen. Kapitalkravet för kreditrisker skall, liksom nu, bestämmas med utgångspunkt från vilken exponeringsklass exponeringen tillhör. För varje exponeringsklass gäller olika riskvikter. Till skillnad från i dag kan det dock finnas flera olika riskvikter inom samma exponeringsklass. I 2006 års kredit- institutsdirektiv är utgångspunkten – något förenklat – att riskvikten skall bestämmas med stöd av det kreditbetyg (rating) som åsatts exponeringen av ett s.k. kreditvärderingsföretag. Om det inte är möjligt, anger direk- tivet vilken riskvikt som skall gälla. Med stöd av riskvikten beräknas det s.k. riskvägda beloppet, vilket ligger till grund för beräkning av kapitalkravet.
Internmetoderna introducerar ett nytt sätt att beräkna kapitalkravet för kreditrisker. Liksom enligt schablonmetoden hör varje exponering till en exponeringsklass. I stället för att med stöd av ett kreditbetyg eller att direkt i regelverket föreskriva vilken riskvikt som gäller för en exponeringsklass, bestäms det riskvägda exponeringsbeloppet av riskparametrar som tas fram med stöd av institutens interna riskklassi-
ficeringssystem. Det är institutens uppskattning av riskparametrarna som
95
är avgörande för det riskvägda beloppets storlek. Inom ramen för den Prop. 2006/07:5 avancerade internmetoden beräknar instituten själva de flesta av de
ingående riskparametervärdena. I den grundläggande internmetoden är i stället vissa av parametervärdena givna.
De nya metoderna för beräkning av kapitalkrav för kreditrisker innebär olika grader av riskkänslighet. Graden av riskkänslighet ökar från schablonmetoden via den grundläggande internmetoden till den avan- cerade internmetoden. En ökad grad av riskkänslighet anses främja institutens riskhantering vilket i sin tur bidrar till stabiliteten i det finansiella systemet. Samtidigt innebär den ökade riskkänsligheten även effektivare kapitalallokering för instituten. Genom att kapitalkravet i genomsnitt kan förväntas bli lägre för institut som använder någon av internmetoderna finns också ett inbyggt incitament i regelverket för att övergå till mer riskkänsliga metoder.
Direktivet innehåller också regler om s.k. kreditriskreducerande åtgärder. Denna del av regelverket handlar om hur hänsyn skall tas till sådana kreditriskreducerande metoder (s.k. kreditriskskydd) som t.ex. säkerheter och garantier när ett institut beräknar sitt kapitalkrav. Den bakomliggande tanken är att ett instituts kapitalkrav skall minska om risken har reducerats genom ett kreditriskskydd. I regelverket finns det omfattande kriterier för godkännande av olika riskreducerande åtgärder samt olika metoder att beräkna effekter av riskreducerande åtgärder på instituts kapitalkrav.
I regelverket ingår det också kriterier och metoder för hur ett institut skall beräkna kapitalkrav för värdepapperiserade tillgångar.
Externa kreditvärderingsföretag
Vid beräkningen av kapitalkrav för kreditrisker spelar kreditvärderings- företag (ratingföretag) en viktig roll. Beräkningen av kapitalkravet för kreditrisker enligt schablonmetoden bygger på kreditvärderingar som görs av kreditvärderingsföretagen. Genom att kreditvärderingsföretagen tillhandahåller kreditbetyg kan kreditinstitut som av olika anledningar inte anser det lämpligt att tillämpa någon av internmetoder i stället använda sig av externt producerade kreditvärderingar. För att detta skall vara möjligt, skall emellertid tillsynsmyndigheterna godkänna kreditvärderingsföretagen. För att kunna bli godkända måste kreditvärderingsföretagen uppfylla vissa krav.
Kapitalkrav för operativa risker
En nyhet i 2006 års kreditinstitutsdirektiv är att det innehåller särskilda regler om kapitalkrav för operativa risker. Tre metoder kan användas för att beräkna kapitalkravet för operativ risk, nämligen basmetoden, schablonmetoden samt internmätningsmetoden.
Både bas- och schablonmetoden bygger på att kapitalkravet skall beräknas utifrån ett instituts genomsnittliga rörelseintäkter. Enligt bas- metoden sker detta genom att rörelseintäkterna i hela verksamheten multipliceras med en faktor om 15 procent. Enligt schablonmetoden
delas i stället institutets verksamhet in i något av åtta angivna
96
affärsområdena, vilka bl.a. innefattar företagsfinansiering, handel och Prop. 2006/07:5 finansförvaltning, hushållsbank m.m. Varje affärsområde åsätts en viss
procentsats för beräkning av kapitalkravet.
För affärsområdena hushållsbank och storkundsbank får tillsyns- myndigheterna under vissa villkor ge ett institut tillstånd att använda en alternativ schablonmetod.
Slutligen får ett institut beräkna kapitalkravet för operativa risker med hjälp av internmätningsmetoden, om tillsynsmyndigheten ger tillstånd till det. För att få ett sådant tillstånd skall institutet – förutom att ha riskhanteringssystem som uppfyller vissa allmänna krav – uppfylla vissa kvantitativa och kvalitativa kriterier. Bland annat skall institutets system för att mäta operativ risk vara nära integrerat med den dagliga riskhante- ringsprocessen.
Liksom för beräkning av kapitalkrav för kreditrisker innebär metoder- na för beräkning av kapitalkravet för operativa risker olika grader av riskkänslighet.
Riskhantering m.m.
2006 års kreditinstitutsdirektiv ställer också krav på institutens riskhanteringssystem. Instituten skall ha effektiva styrformer som bl.a. omfattar
–en tydlig organisationsstruktur med en väl definierad, överblickbar och konsekvent ansvarsfördelning,
–effektiva metoder för att identifiera, hantera, övervaka och rapportera de risker som institutet är eller skulle kunna bli exponerat för, och
–tillfredsställande rutiner för intern kontroll, däribland sunda förfaranden för administration och redovisning.
Dessutom skall instituten se till att de har ett internt kapital som är tillräckligt stort i förhållande till de risker de tar. Det sistnämnda kravet är en central del av regelverket, eftersom det ställer krav på instituten att göra en egen bedömning av det interna kapitalbehovet. Således kan insti- tuten inte enbart förlita sig på det minimikapital som följer av kapital- täckningsreglerna.
Genomlysning
Kreditinstitutsdirektivet innehåller även krav på offentliggörande av uppgifter om risker, kapital och riskhantering. Syftet med detta är att ge marknadens aktörer en bättre möjlighet att bedöma institutens risknivå, rutiner för riskhantering och kapitaliseringsgrad. En förbättrad genom- lysning främjar ett likformigt genomförande av det nya regelverket och underlättar jämförbarheten mellan olika institut.
Tillsyn
Tillsynsmyndigheten skall utvärdera institutens interna bedömning av kapitalbehovet och strategier för att upprätthålla den målsatta kapital- nivån, samt förmågan att efterleva de legala kapitalkraven. Myndigheten
97
skall vidta åtgärder om de anser att institutets egen bedömning och Prop. 2006/07:5 strategi inte är tillfredsställande.
Den samlade bedömningen som görs med stöd av dessa regler kan för det enskilda institutet leda till ett kapitalkrav som är högre än det som fastställs i de generella kapitalkraven.
En ökad grad av gränsöverskridande verksamhet inom den europeiska banksektorn ställer högre krav på samarbete mellan nationella tillsyns- myndigheter. Direktivbestämmelserna avseende tillsynssamordning har därför utvecklats, bl.a. genom stärkta befogenheter för den tillsyns- myndighet som är huvudansvarig för ett institut som bedriver gränsöver- skridande verksamhet.
Övriga ändringar
Utöver de nyheter som introduceras i de reviderade direktiven görs också en rad mindre omfattande ändringar, bl.a. i de regler som behandlar stora exponeringar och finansiella företagsgrupper. I fråga om stora expone- ringar innebär ändringarna bl.a. att hänsyn får tas till riskreducerande åtgärder vid beräkning av stora exponeringar.
4.7.4Ändringar i kapitalkravsdirektivet
Genom olika bestämmelser i 2006 års kapitalkravsdirektiv görs regler som finns i kreditinstitutsdirektivet tillämpliga även på värdepappers- företag. Det innebär att ändringar och tillägg som görs i kredit- institutsdirektivet också blir tillämpliga för värdepappersföretag. Detta gäller exempelvis de generella kapitalkraven för kreditrisker och opera- tiva risker. I kapitalkravsdirektivet anpassas dock dessa bestämmelser utifrån vad som är lämpligt för den verksamhet som värdepappersföretag bedriver.
I kapitalkravsdirektivet regleras kapitalkrav för marknadsrisker i såväl värdepappersföretag som kreditinstitut. Dessa regler har dock enbart varit föremål för smärre justeringar. Bland dessa kan nämnas att det införs en ny definition av ett instituts handelslager. Syfte med den nya definitionen är att på ett tydligare sätt än i dag ange vilka kapitalkrav som ställs på tillgångar i handelslagret samt att undvika att institut utnyttjar brister i regelverket för att minska kapitalbasen.
98
5 |
Genomförande av ändringarna i |
|
|
Prop. 2006/07:5 |
|
|
|
kreditinstitutsdirektivet och |
|
|
|
|
|
kapitalkravsdirektivet |
|
|
|
|
|
|
|
||
|
Regeringens förslag: Reglerna i 2006 års kreditinstitutsdirektiv och |
|
|||
|
2006 års kapitalkravsdirektiv om kapitaltäckning m.m. skall huvud- |
|
|
||
|
sakligen tas in i en ny lag om kapitaltäckning och stora exponeringar |
|
|
||
|
och i föreskrifter som meddelas med stöd av den lagen. 1994 års lag |
|
|
||
|
om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och |
|
|
||
|
värdepappersbolag skall samtidigt upphöra att gälla. |
|
|
|
|
|
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. |
|
|
|
|
|
Remissinstanserna: Riksbanken anser att de principer som bör vara |
|
|||
vägledande vid genomförande av direktivet är dels, vilket är det |
|
||||
viktigaste, att regleringen skall värna om stabiliteten i det finansiella |
|
||||
systemet, dels att så långt som möjligt undvika nationella särregler. |
|
||||
Därigenom främjas en effektiv inre marknad för finansiella tjänster. Det |
|
||||
innebär bl.a. att direktivens grundregler i första hand bör gälla och att |
|
||||
svenska nationella undantag bör undvikas. Riksbanken stödjer konstruk- |
|
||||
tionen med en ramlag men anser, liksom Sveriges Advokatsamfund, att |
|
||||
den valda lagstiftningstekniken, kan vara problematisk med hänsyn till |
|
||||
Finansinspektionens dubbla roller som regelgivare och tillsynsmyndig- |
|
||||
het. De pekar härvid på vikten av tydliga lagbestämmelser och vägledan- |
|
||||
de förarbetsuttalanden. Finansinspektionen anser att det i första hand är |
|
||||
direktivens grundregler som skall införlivas med svensk rätt om inte skäl |
|
||||
talar för att, i mån det är möjligt, avvika från direktivens grundregler. |
|
||||
Inspektionen anser vidare att det skulle vara till stöd för bedömningen av |
|
||||
det konkreta innehållet i föreskrifterna om det finns en uttrycklig |
|
||||
bestämmelse som anger att ledstjärnan för utarbetande av förordningar |
|
||||
och föreskrifter är att åstadkomma en harmoniserad implementering av |
|
||||
de berörda direktiven. Konkurrensverket. Juridiska fakultetsnämnden vid |
|
||||
Stockholms universitet, Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) och |
|
||||
Finansförbundet anser att direktiven inte bör införlivas med svensk rätt |
|
||||
på ett sätt som snedvrider konkurrensen. Svenska Bankföreningen, |
|
||||
Svenska Fondhandlareföreningen och Finansbolagens Förening anser att |
|
||||
lagtexten bör omarbetas så att den blir tydlig och begriplig. De anser |
|
||||
vidare att det centrala med kapitaltäckningsregelverket är att säkerställa |
|
||||
att svenska institut inte drabbas av hårdare regler och högre kapital- |
|
||||
kostnader än konkurrerande institut i andra länder. Eventuella avvikelser |
|
||||
från direktiven bör motiveras med nationella särförhållanden. Fond- |
|
||||
handlareföreningen understryker vidare att regleringen bör utformas så |
|
||||
att den ger instituten de valmöjligheter som direktiven medger, |
|
||||
exempelvis när det gäller val av metod för riskberäkning. Företagarna |
|
||||
anför att det är viktigt att införlivandet av |
|
||||
svenska småföretag får sämre tillgång till lånefinansiering eller dyrare |
|
||||
lån än företag i andra länder. |
|
|
|
||
|
Skälen för regeringens förslag: Som framgår av föregående avsnitt är |
|
|||
ändringarna i kreditinstitutsdirektivet och kapitalkravsdirektivet om- |
|
||||
fattande. Därför bedöms det lämpligt att upphäva den nuvarande lagen |
|
||||
om |
kapitaltäckning och stora exponeringar (lagen [1994:2004] |
om |
99 |
||
|
|
|
|
|
|
kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värde- Prop. 2006/07:5 pappersbolag) och ta in de bestämmelser som behövs i en ny lag om kapitaltäckning och stora exponeringar samt överföra de äldre bestäm-
melser som inte ändras till den nya lagen.
Många av reglerna i direktiven är mycket detaljerade och tekniskt komplicerade. De innehåller bl.a. matematiska formler och beskrivningar av vilka krav som ställs på olika interna system i instituten. Regelverket är vidare mycket omfattande och behöver sannolikt ändras ofta för att hållas aktuellt och följa utvecklingen på de finansiella marknaderna. Det är därför inte lämpligt att ge hela regelverket form av lag (jfr Lagrådets yttrande i prop. 1998/99:130 Ny bokföringslag m.m., del 2 s. 254). Utgångspunkten är därför att införliva direktiven genom en kombination av lag och myndighetsföreskrifter, dvs. samma lösning som valts i gällande rätt.
Regeringsformen
En förutsättning för att det skall vara möjligt att införliva direktiven delvis genom föreskrifter är emellertid att regeringsformen (RF) medger att normgivningsmakten delegeras från riksdagen till regeringen och från regeringen till en myndighet. Avgörande för om detta är möjligt är hur den föreslagna lagstiftningen förhåller sig till bestämmelserna i 8 kap. 2 och 3 §§ RF, dvs. om lagstiftningen skall anses vara av privaträttslig eller offentligrättslig karaktär.
Enligt 8 kap. 2 § RF skall föreskrifter om enskildas personliga ställ- ning samt om deras personliga och ekonomiska förhållanden inbördes meddelas genom lag. Sådana privaträttsliga föreskrifter tillhör det obligatoriska lagområdet och riksdagen får inte delegera föreskriftsrätten inom detta område.
Enligt 8 kap. 3 § RF skall föreskrifter om förhållandet mellan enskilda och det allmänna som gäller åligganden för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden meddelas genom lag. Beträffande sådana offentligrättsliga föreskrifter är det möjligt att delegera föreskriftsrätten i de fall som anges i 8 kap. 7 § RF. Det gäller bl.a. i fråga om kreditgivning och näringsverksamhet.
Oavsett om en regel är av det ena eller det andra slaget har regeringen enligt 8 kap. 13 § RF möjlighet att utan riksdagens bemyndigande med- dela s.k. verkställighetsföreskrifter. Regeringen kan också bemyndiga en förvaltningsmyndighet att meddela sådana föreskrifter. Med verkställig- hetsföreskrifter avses i första hand föreskrifter av rent administrativ karaktär. I viss utsträckning kan visserligen verkställighetsföreskrifter användas för att fylla ut de bestämmelser som finns i en lag. Detta förutsätter emellertid att den lagbestämmelse som skall kompletteras är så detaljerad att regleringen inte tillförs något väsentligt nytt genom verkställighetsföreskriften (se prop. 1973:90 s. 211). Vilken grad av precision hos lagbestämmelsen som krävs är inte helt klart. För att i det aktuella fallet få en lämplig balans mellan den nya kapitaltäckningslagen och föreskrifter, är det emellertid nödvändigt att kunna meddela före- skrifter som går längre än rena verkställighetsföreskrifter.
100
Kapitaltäckningsreglernas syfte i svensk rätt |
|
Prop. 2006/07:5 |
|
Bestämmelserna om kapitaltäckning och stora exponeringar syftar till att |
|
||
öka den finansiella motståndskraften hos de finansiella företagen för att |
|
||
därigenom värna den finansiella stabiliteten. Att de finansiella företagen |
|
||
är motståndskraftiga skyddar i första hand den samhällsekonomiska |
|
||
funktion som tillståndskravet avser att upprätthålla (betalningssystemet |
|
||
och kapitalförsörjningen). Kapitaltäckningsbestämmelser ger samtidigt |
|
||
ett kundskydd, eftersom de minskar risken för att instituten inte längre |
|
||
kan fullgöra sina åtaganden. |
|
|
|
Att regleringen innebär ett kundskydd är naturligt eftersom det som en |
|
||
del i rörelsen ingår bl.a. mottagande av återbetalbara medel. Kapitaltäck- |
|
||
ningsbestämmelserna syftar emellertid inte till att reglera förhållanden |
|
||
mellan enskilda kunder och institut. I stället skyddar bestämmelserna |
|
||
kundkollektivet. Det finns andra offentligrättsliga lagar vars huvud- |
|
||
sakliga syfte är att skydda kundkollektivet. Som exempel kan nämnas |
|
||
marknadsföringslagen (1995:450) och prisinformationslagen (2004:347). |
|
||
Kapitaltäckningsbestämmelserna kan vara skadeståndsgrundande |
|
|
|
När den nuvarande kapitaltäckningslagen infördes gjordes bedömningen |
|
||
att föreskrifter om kapitaltäckning m.m. är offentligrättsliga (prop. |
|
||
1994/95:50 s. 283 ff). De ändringar som därefter har gjorts i den lagen |
|
||
har inte förändrat bestämmelsernas karaktär eller syfte. |
|
|
|
För kreditinstitut, men inte för värdepappersbolag, gäller dock sedan |
|
||
den 1 juli 2004 att överträdelser av kapitaltäckningslagen kan grunda rätt |
|
||
till skadestånd för bl.a. aktieägare, medlemmar eller andra. De som kan |
|
||
bli skadeståndsskyldiga är bl.a. styrelseledamot, verkställande direktör, |
|
||
revisor, lekmannarevisor, granskare, aktieägare samt medlem eller |
|
||
röstberättigad i en bank eller ett kreditmarknadsföretag. (9 kap. 1 och |
|
||
2 §§ sparbankslagen [1987:619], 11 kap. |
|
||
medlemsbanker samt 10 kap. 37 §, 11 kap. 1 § och 12 kap. 20 § lagen |
|
||
[2004:297] om bank- och finansieringsrörelse). |
|
|
|
I förarbetena till dessa bestämmelser (prop. 2002/03:139 s. 473 f) |
|
||
konstaterade regeringen bl.a. att lagstiftarens syfte med att föreskriva |
|
||
särskilda regler för hur bankrörelse skall bedrivas är att skydda det |
|
||
finansiella systemets funktion, vilket i sin tur har bedömts vara |
|
||
samhällsekonomiskt motiverat. Genom att lagstiftaren söker uppnå att |
|
||
enskilda banker är solida, minskar enligt regeringen risken för kriser som |
|
||
sprider sig till andra skyddsvärda institut. Detta innebär i sin tur att |
|
||
skyddet för t.ex. den som lämnar kredit till banken blir bättre. Enligt |
|
||
regeringen kan rörelsereglerna i så måtto sägas skydda borgenärer och |
|
||
andra tredje män, även om detta inte är det direkta syftet med dem. Då |
|
||
det av olika lagstiftningsärenden och av kreditinstitutsdirektivet framgår |
|
||
att kapitaltäckningsreglerna bl.a. syftar till att skydda företagens kunder |
|
||
och sparmedel |
(se prop. 1989/90:43 s. 87, prop. 1990/91:142 s. 129, |
|
|
prop. 1990/91:154 s. 42 samt skäl 5 i 2000 års kreditinstitutsdirektiv) |
|
||
ansåg regeringen att kapitaltäckningslagen bör grunda skadestånds- |
|
||
skyldighet. Den anförde vidare att det var lämpligt att välja samma |
|
||
lösning som för andra aktiebolag än bankaktiebolag, nämligen att |
|
||
överlämna till |
rättstillämpningen att avgöra när överträdelser |
av |
101 |
|
|
|
|
rörelsereglerna skall grunda rätt till skadestånd. Enligt regeringen fanns Prop. 2006/07:5 det emellertid inte skäl att sanktionera överträdelser av Finans- inspektionens föreskrifter med skadestånd. Föreskrifterna kommer dock
enligt regeringen att indirekt att kunna bli sanktionerade med skadestånd, eftersom de kan anses fylla ut och ge lagbestämmelserna ett mer konkret innehåll.
Som ovan har nämnts är kapitaltäckningsreglerna i 1994 års kapital- täckningslag offentligrättsliga. Genom det nyss nämnda lagstiftnings- ärendet infördes bestämmelser om att 1994 års kapitaltäckningslag skall vara skadeståndsgrundande, trots att det var möjligt att meddela före- skrifter med stöd av bemyndiganden i den lagen. Enligt vår mening ändrade detta inte lagstiftningens karaktär av offentligrättslig.
Om även den nya kapitaltäckningslagen blir skadeståndsgrundande skulle det dock kunna hävdas att bestämmelserna i lagen enligt 8 kap. 2 § regeringsformen är av privaträttslig karaktär eftersom en enskild kan förpliktas betala skadestånd till en annan enskild. Här görs dock den bedömningen att enbart den omständigheten att det i en lag kan finnas bestämmelser som enligt en särskild skadeståndsregel kan vara skadeståndsgrundande inte medför att i grunden offentligrättsliga före- skrifter förvandlas till föreskrifter av privaträttslig karaktär. Eftersom reglerna i den nya kapitaltäckningslagen i grunden är offentligrättsliga ändrar alltså det förhållandet att bestämmelserna är förknippade med skadeståndsanktion inte bestämmelsernas offentligrättsliga karaktär (prop. 1997/98:44 s. 58 ff och prop. 1998/99:130 s. 181 f).
Syftet med den
I 2006 års kreditinstitutsdirektiv och 2006 års kapitalkravsdirektiv görs inte på samma sätt som i svensk rätt en skillnad mellan privaträttsliga och offentligrättsliga föreskrifter. Av båda direktiven framgår dock syftet med regleringen.
För kreditinstitutdirektivet är den rättsliga grunden artikel 47.2 i EG- fördraget. Enligt denna bestämmelse skall rådet för att underlätta för personer att starta och utöva förvärvsverksamhet som egenföretagare utfärda direktiv om samordning av medlemsstaternas bestämmelser i la- gar och andra författningar om upptagande och utövande av förvärvs- verksamhet som egenföretagare. Enligt skäl 3 i kreditinstitutsdirektivet utgör direktivet det väsentliga instrumentet för uppbyggnad av den inre marknaden. Enligt skäl 7 i samma direktiv är syftet med den väg som valts bara att uppnå en sådan harmonisering som är nödvändig och tillräcklig för att säkra ett ömsesidigt erkännande av auktorisationer och av tillsynsfunktioner, en harmonisering som skall möjliggöra ett enda för hela gemenskapen giltig verksamhetstillstånd samt tillämpning av principen om hemlandstillsyn.
Skyddet för spararna nämns bl.a. i skäl 5, där det sägs att sam- ordningen bör gälla alla kreditinstitut både för att ge skydd åt sparmedel och för att skapa lika konkurrensvillkor för instituten. I skäl 9 sägs att enhetliga finansiella krav behövs för att ge spararna likvärdigt skydd och för att skapa rättvisa konkurrensvillkor mellan jämförbara grupper av kreditinstitut.
102
Trots vad som sägs om skyddet för spararna finns det inte några Prop. 2006/07:5 bestämmelser i direktivet som ger dem rätt till ekonomisk ersättning för
det fall att reglerna i det överträds. I stället innehåller direktivet krav som företagen skall uppfylla och ålägger de nationella tillsynsmyndigheterna att övervaka regelefterlevnaden. Kreditinstitutsdirektivet innehåller inte heller några regler vars syfte är att direkt skydda individuella sparare.
I kapitalkravsdirektivet (skäl 2) anges att syftet med direktivet är att göra det möjligt för värdepappersföretag som är auktoriserade av de behöriga myndigheterna i hemlandet och övervakade av dessa myndig- heter, att grunda filialer och fritt tillhandahålla tjänster i andra medlemsstater.
Av vad som har sagts i det föregående framgår att inte heller i EG- direktiven är det skyddet för den enskilde som är det huvudsakliga syftet med regleringen.
Den nya lagens utformning
Mot bakgrund av vad som anförts ovan är slutsatsen att regleringen av kapitaltäckning och stora exponeringar för institut i grunden är offentlig- rättslig. Detta gör det möjligt för riksdagen att delegera föreskriftsrätt i ämnet till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Reglerna i 2006 års kreditinstitutsdirektiv och 2006 års kapital- kravsdirektiv bör huvudsakligen tas in i en ny lag om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag och föreskrifter meddelade av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Som framgår av de följande avsnitten föreslås att lagen utformas som en ramlag, vilken i huvudsak anger vilka metoder in- stituten får använda för att beräkna sina kapitalbaser, kapitalkrav och gränsvärdena för stora exponeringar samt under vilka förutsättningar dessa metoder får användas. Den närmare innebörden av dessa metoder etc. kommer dock att framgå av myndighetsföreskrifter. Dessa myndig- hetsföreskrifter kommer i sin tur att reglera olika alternativa möjligheter att beräkna kapitalkravet; se t.ex. avsnitt 13 om marknadsrisker. Föreskrifternas närmare innehåll styrs av 2006 års kreditinstitutsdirektiv och 2006 års kapitalkravsdirektiv.
Skälen för att denna lagstiftningsteknik valts behandlas dels ovan, dels i de avsnitt som behandlar de enskilda reglernas utformning. Vid utformningen av den nya kapitaltäckningslagen har dock en strävan varit att undvika att instituten samtidigt måste tillämpa regler i såväl lag som myndighetsföreskrifter. Detta åstadkoms genom att ramarna för reglerna anges i lag, medan de regler som rör den dagliga tillämpningen av metoder etc. tas in i myndighetsföreskrifter. Detta torde för övrigt öka möjligheten att löpande anpassa den svenska regleringen efter vad som gäller i övriga medlemsstater, vilket i sin tur kan öka de svenska företagens konkurrenskraft. Som Svenska Fondhandlareföreningen anför bör såväl den nya kapitaltäckningslagen som de föreskrifter som meddelas med stöd av den lagen – inom de ramar som direktiven medger
–utformas på ett sätt som ger instituten flexibilitet vid anpassningen till reglerna.
Svenska Bankföreningen, Svenska Fondhandlareföreningen och
Finansbolagens Förening anser att promemorians förslag till bestäm- |
103 |
melser i den nya kapitaltäckningslagen inte är så tydligt och begripligt Prop. 2006/07:5 |
|
utformade att man kan bedöma effekterna av dess tillämpning. Enligt |
|
föreningarna måste läsaren vara förtrogen med kreditinstitutsdirektivet |
|
och kapitalkravsdirektivet för att förstå vad de svenska bestämmelserna |
|
betyder. De anser att lagförslaget måste arbetas om för att andra än dem |
|
som är experter på dessa direktiv skall förstå lagen. Behovet av tydlighet |
|
och begriplighet av lagen understryks av att beslut som Finans- |
|
inspektionen meddelar enligt lagen får överklagas hos allmän förvalt- |
|
ningsdomstol, som måste kunna förstå och tolka lagtexten. En tydlig |
|
lagtext är nödvändig för en konsekvent rättstillämpning och för |
|
rättsäkerheten. |
|
I syfte att förbättra lagen utvidgas därför som Bankföreningen, |
|
Fondhandlareföreningen, Finansbolagens förening och Finansförbundet |
|
föreslår antalet definitioner i lagen. Vi anser emellertid inte att lagens |
|
läsbarhet eller tillämpning underlättas av att en stor del av direktivens |
|
bestämmelser, som totalt omfattar cirka 250 sidor, tas in i lag. Det är |
|
dessutom ogörligt. Reglernas läsbarhet eller tillämpning underlättas inte |
|
heller av att vissa av direktivets detaljbestämmelser finns i lag, medan |
|
andra finns i myndighetsföreskrifter. Ett problem med flera definitioner i |
|
direktiven är att de i sin tur innehåller termer som behöver definieras. |
|
Dessutom är vissa begrepp som används i lagen inte definierade i direk- |
|
tiven. Vi har dock med beaktande av vad Bankföreningen m.fl. har anfört |
|
om behovet av förtydliganden och de förslag till förbättringar som |
|
lämnats av bl.a. Finansinspektionen, Riksbanken och Sveriges Advokat- |
|
samfund gjort vissa förtydliganden i lagtexten. Dessa behandlas i |
|
följande avsnitt. |
|
Riksbanken och Sveriges Advokatsamfund tar upp frågan om Finans- |
|
inspektionens dubbla roller som både normgivare och normtillämpare. |
|
Den dubbla rollen som regelgivare och tillsynsmyndighet är dock inte |
|
unik för inspektionen. Dessutom har inspektionen dubbla roller även på |
|
andra områden, t.ex. på redovisningsområdet. Det har inte genom |
|
remisskritiken eller på annat sätt framkommit något som ger vid handen |
|
att inspektionens dubbla roller på något av dessa områden skulle vara |
|
otillfredsställande i praktiken. Det är också enligt vår mening svårt att se |
|
att förhållandena på kapitaltäckningsområdet, förutom såvitt avser |
|
omfattningen av den föreskriftsrätt som delegeras, skiljer sig påtagligt |
|
från förhållandena inom de andra områdena. |
|
Som Lagrådet anför bör den dubbelroll som uppkommer för |
|
Finansinspektionen inte leda till problem i de fall Finansinspektionen |
|
bemyndigas att i föreskriftsform precisera och komplettera regel- |
|
systemet. Lagrådet anser dock att det förhåller sig något annorlunda i de |
|
fall Finansinspektionen bemyndigas att meddela olika tillstånd i enlighet |
|
med föreskrifter som myndigheten kommer att utfärda. Som Lagrådet |
|
anför har dock förfarandet med att en myndighet meddelar tillstånd eller |
|
undantag med utgångspunkt från av myndigheten meddelade föreskrifter |
|
dock godtagits i andra sammanhang, bl.a. i nu gällande kapital- |
|
täckningslag. Enligt Lagrådet bör förfarandet även kunna accepteras i |
|
detta sammanhang där det är fråga om en i princip på detaljnivå |
|
direktivbunden föreskriftsrätt. Vi delar Lagrådets bedömning och anser |
|
att detta faktum avsevärt minskar problemet att ge inspektionen en så |
|
omfattande föreskriftsrätt som här föreslås. Delegationen rör dessutom |
104 |
|
sådana detaljerade frågor som inspektionen är mest lämpad att hantera |
Prop. 2006/07:5 |
eftersom inspektionen på grund av sitt dagliga arbete med frågorna har |
|
bäst kännedom om de praktiska förhållandena och utvecklingen på mark- |
|
naden. Den valda ordningen underlättar dessutom för inspektionen i dess |
|
samarbete med andra tillsynsmyndigheter och bör bidra till att regel- |
|
verken i de olika medlemsstaterna tillnärmas. |
|
Mot denna bakgrund anser vi att myndighetens dubbla roller som |
|
regelgivare och tillsynsmyndighet avseende bestämmelserna om kapital- |
|
täckning och stora exponeringar inte utgör ett problem av sådan om- |
|
fattning att det bör förhindra delegation i den omfattning som här |
|
föreslås. |
|
Vilka överväganden bör ligga till grund för avvikelser från direktiven? |
|
Det finns alltid en möjlighet för medlemsstaterna att på ett valfritt sätt – i |
|
överensstämmelse med |
|
utanför den |
|
genom att en medlemsstat väljer att låta fler företag eller fler produkter |
|
omfattas av en viss reglering än vad direktivet kräver. Det kan också ske |
|
genom att medlemsstaterna ställer fler krav på instituten än vad ett |
|
direktiv gör. Det kan emellertid i vissa fall vara svårt att avgöra vad som |
|
tas om hand av direktivet och vad som faller utanför det. Om ett direktiv |
|
är ett s.k. minimidirektiv, vilket innebär att medlemsstaterna får införa |
|
strängare regler än de som framgår av direktivet – är det inte lika viktigt |
|
att bestämma vad som regleras av direktivet eller inte. Det avgörande är |
|
att de regler som föreslås inte får vara mindre stränga än direktivets. Ett |
|
direktiv behöver dock inte i sin helhet vara ett minimidirektiv. I stället |
|
kan det finnas vissa regler som är minimiregler och andra som inte är det. |
|
För bl.a. lagstiftaren är det viktigt att ta ställning till om de regler som |
|
finns i direktivet är minimiregler eller inte, eftersom det anger ramarna |
|
för hur långtgående de nationella reglerna får vara. |
|
Den rättsliga grunden för kreditinstitutsdirektivet är artikel 47.2 i EG- |
|
fördraget. Den rättsliga grunden ger dock inte något svar om direktivets |
|
karaktär. Kapitalkravsdirektivet, som också har samma rättsliga grund, |
|
föreskriver att medlemsstaterna bör kunna fastställa strängare regler än |
|
de som finns i det direktivet (skäl 8 och artikel 1.2). Någon bestämmelse |
|
motsvarande den i kapitalkravsdirektivet finns emellertid inte i kredit- |
|
institutsdirektivet. Direktivet (bl.a. skäl 15) kan dock tolkas på så sätt att |
|
bl.a. reglerna om kapitalkrav för kreditrisker och operativa risker är |
|
minimiregler. |
|
Kreditinstitutsdirektivet och kapitalkravsdirektivet innehåller också |
|
s.k. nationella val. De nationella valen gör det möjligt för medlems- |
|
staterna eller de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna att välja om |
|
de vill tillämpa eller inte tillämpa en viss bestämmelse. De kan också ge |
|
de behöriga myndigheterna ett utrymme att tillämpa olika alternativa |
|
lösningar på en specifik situation. Det finns mer än 100 nationella val i |
|
direktivet. Vissa val har tillkommit för att anpassa regleringen till |
|
särskilda nationella förhållanden, t.ex. marknadsstrukturer, och andra har |
|
tillkommit på grund av att medlemsstaterna inte har kunnat enas om vad |
|
som bör gälla. Som exempel på nationella val som förespråkats av |
|
Sverige kan nämnas möjligheten att undanta interna transaktioner i en |
105 |
finansiell företagsgrupp från beräkning av riskvägda exponeringsbelopp Prop. 2006/07:5 |
|
(artikel 80.7, se avsnitt 10.2.1). I Sverige finns det omfattande finansiella |
|
företagsgrupper. Ett effektivt utnyttjande av kapitalet inom grupper |
|
innebär att kapitalet kan röra sig fritt och kostnadseffektivt. Att inte |
|
ålägga ett kapitalkrav på interna transaktioner är ett sätt att främja ett |
|
effektivt utnyttjande av kapitalet inom grupper. Nationella val medges |
|
även i Basel II. I vissa avseenden avviker direktiven från Basel II för att |
|
ta hänsyn till de specifika situationerna i EU:s medlemsstater. |
|
Enligt artikel 144 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv skall de behöriga |
|
myndigheterna offentliggöra information om hur de nationella valen ut- |
|
nyttjas (se avsnitt 18.6). Härigenom blir det möjligt att jämföra hur |
|
medlemsstaterna utnyttjat de nationella valen. |
|
I promemorian anfördes att om myndigheten inför strängare regler |
|
eller avstår från att utnyttja en valmöjlighet som direktivet ger, torde |
|
detta ha föregåtts av noggranna överväganden av hur det påverkar den |
|
finansiella stabiliteten och effektiviteten. Finansinspektionen anser att |
|
detta resonemang är rimligt om inspektionen inför strängare regler än i |
|
direktivet men inte i fråga om utnyttjande av nationella val. Enligt in- |
|
spektionen bör det vara besluten att utnyttja nationella val som skall |
|
föregås av noggranna överväganden, eftersom det är direktivens |
|
grundregler som skall genomföras. Inspektionen skall därför inte behöva |
|
motivera varför den följer grundreglerna genom att inte utnyttja natio- |
|
nella val, utan en motivering bör krävas när inspektionen väljer att |
|
avvika från grundreglerna. Inspektionen måste dock ta ställning till om |
|
de nationella valen skall utnyttjas. Riksbanken delar denna bedömning. |
|
Även Konkurrensverket, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms |
|
universitet, TCO och Finansförbundet framhåller vikten av harmoni- |
|
sering. Flera remissinstanser påpekar också att det är viktigt att reglerna |
|
inte ges en utformning som påverkar de svenska institutens inter- |
|
nationella konkurrenskraft negativt. |
|
Vid införlivande av ett enskilt direktiv är det mycket viktigt att ta |
|
hänsyn till de aktuella reglernas syfte. Om ett svenskt institut får |
|
ekonomiska problem är det bl.a. en fråga för Finansinspektionen, |
|
Riksbanken och de svenska garantisystemen (insättningsgarantisystemet |
|
och investerarskyddet). Som Riksbanken anför är det viktigaste syftet |
|
med kapitaltäckningsreglerna att värna den finansiella stabiliteten. Detta |
|
syfte har beaktats vid utformningen av |
|
utgångspunkt är därför att reglerna i direktivet är tillräckliga för att uppnå |
|
detta syfte. |
|
Ett viktigt övergripande mål för EU och för Sverige är att skapa en inre |
|
marknad för finansiella tjänster. En viktig förutsättning för den inre |
|
marknaden är harmonisering. Sverige ansvarar dock inte ensamt för att |
|
skapa en inre marknad. En viktig byggsten – vid sidan om den EG- |
|
rättsliga regleringen och lagstiftningen – är ett nära fungerande |
|
samarbete mellan tillsynsmyndigheterna. Om tillsynsmyndigheterna upp- |
|
når en samsyn om regelverk, tillsyn och rapportering är mycket vunnet. |
|
Ett sådant samarbete mellan tillsynsmyndigheterna i EU finns bl.a. |
|
genom CEBS (Committee of European Banking Supervisors). |
|
Ett annat viktigt mål är att ge svenska institut likvärdiga konkurrens- |
|
förutsättningar med utländska institut. Detta kan uppnås genom att avstå |
|
från att införa strängare regler för de svenska instituten än vad som gäller |
106 |
|
för deras utländska motsvarigheter. I detta sammanhang bör det också, som Företagarna påpekar, beaktas att kapitaltäckningsreglerna inte bara påverkar instituten, även om det är dess primära syfte, utan även institu- tens kunder. För institutens kunder, t.ex. små och medelstora företag, är det därför viktigt att de svenska institutens konkurrensförutsättningar inte är sämre än för motsvarande institut i andra länder.
Frågan är hur dessa tre mål skall vägas mot varandra i det aktuella fallet. Det bör härvid beaktas att en utgångspunkt för regleringen på finansmarknadsområdet är att inte införa strängare regler än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med regleringen. Det saknas enligt vår mening anledning att anlägga ett annat synsätt när det är fråga om införlivande av
I fråga om sådana regler i direktivet som är minimiregler bör alltså utgångspunkten vara att inte införa strängare regler än i direktiven om inte syftet med regleringen, att värna den finansiella stabiliteten, motiverar det.
Även vid bedömningen av om nationella val skall utnyttjas bör utgångspunkten vara att välja den lösning som bedöms motiverad med hänsyn till syftet med regleringen. Det är dock rimligt att införa direk- tivens grundregler om det inte finns några konkreta skäl som talar för de nationella valen. Finansinspektionen bör alltså aktivt ta ställning till om ett nationellt val skall införas eller inte.
Det är inte möjligt att på förhand avgöra hur de svenska institutens konkurrenskraft påverkas av om ett nationellt val utnyttjas eller inte eftersom det beror på hur de utländska tillsynsmyndigheterna väljer att införliva direktiven. Det kan också finnas variationer i nationell rätt som innebär att tillämpningen av nationella val får skilda effekter i olika medlemsstater. Som nämns i det föregående är det viktigt att tillsyns- myndigheterna samarbetar och utbyter erfarenheter med varandra för att om möjligt uppnå en samsyn i centrala frågor. På sikt bör detta kunna leda till en långtgående harmonisering av reglerna.
Anvisningar om lagen förhåller sig till direktivet?
Finansinspektionen anser att det i den nya kapitaltäckningslagen bör införas en bestämmelse av vilken det framgår att ledstjärnan för ut- arbetande av föreskrifterna är att införliva reglerna i 2006 års kredit- institutsdirektiv och 2006 års kapitalkravsdirektiv med svensk rätt. Vi delar dock inte denna bedömning. Som framgår av bl.a. avsnitt 4 inne- håller direktiven regler om bl.a. kapitaltäckning och stora exponeringar. Medlemsstaterna är skyldiga att införliva direktivens regler med nationell rätt. När det i svensk rätt finns bestämmelser om kapitaltäckning och stora exponeringar bör de därför tolkas i ljuset av
Prop. 2006/07:5
107
täckningslagen, liksom de föreskrifter som utfärdas med stöd av den, Prop. 2006/07:5 syftar till att införliva
Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen anser att det av lagen skall framgå dels att kapitaltäckningsföreskrifterna inte skall medföra strängare regler för svenska institut än vad
Några bestämmelser av det slag som föreningarna efterlyser finns inte i någon annan lag som genomför
108
6 |
Definitioner |
Prop. 2006/07:5 |
I artikel 4 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv och artikel 3 i 2006 års kapitalkravsdirektiv finns definitioner av olika begrepp som används i direktiven. Det är emellertid inte alla begrepp som avser reglerna om kapitaltäckning och stora exponeringar (se t.ex. artikel 4 punkterna 3, 7, 8 och 11 i kreditinstitutsdirektivet).
Direktivens bestämmelser om kapitaltäckning och stora exponeringar avses att genomföras genom en kombination av lag och myndighets- föreskrifter (se avsnitt 5.1). Flera av de begrepp som finns i direktiven behöver inte användas i den nya kapitaltäckningslagen. Dit hör exempel- vis begreppen i artikel 4 punkterna
6.1Vissa definitioner i kreditinstitutsdirektivet och kapitalkravsdirektivet
Regeringens förslag: I den nya kapitaltäckningslagen definieras kreditinstitut, värdepappersbolag, behörig myndighet, finansiellt institut, institut, ägarintresse, koncern, moderinstitut inom EES, finansiellt moderholdingföretag inom EES, finansiellt holdingföretag, holdingföretag med blandad verksamhet och anknutet företag.
Promemorians förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Finansinspektionen anser att definitionen av finansiellt holdingföretag bör ändras. Sveriges Advokatsamfund menar att begreppen kreditinstitut och värdepappersbolag bör definieras genom hänvisningar till dessa begrepp i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse respektive lagen (1991:981) om värdepappersrörelse.
Skälen för regeringens förslag
Kreditinstitut
Enligt artikel 4.1 i kreditinstitutsdirektivet och artikel 3.1 första stycket a i kapitalkravsdirektivet avses med kreditinstitut
a)ett företag vars verksamhet består i att från allmänheten ta emot in- sättningar eller andra återbetalbara medel och att bevilja krediter för egen räkning, eller
b)ett institut för elektroniska pengar i enlighet med direktiv 2000/46/EG1.
1Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/46/EG av den 18 december 2000 om rätten att starta och driva affärsverksamhet i institut för elektroniska pengar samt om tillsyn av
sådan verksamhet. |
109 |
Definitionen överensstämmer med de i 2000 års kreditinstitutsdirektiv |
Prop. 2006/07:5 |
och 1993 års kapitalkravsdirektiv. |
|
Enligt lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar |
|
för kreditinstitut och värdepappersbolag (1994 års kapitaltäckningslag) |
|
definieras ett kreditinstitut som ”bank, kreditmarknadsföretag och |
|
Svenska skeppshypotekskassan” (1 kap. 1 § första stycket 4). Samma |
|
företagstyper bör omfattas av den nya definitionen. Enligt artikel 2 i |
|
2000 års kreditinstitutsdirektiv och samma artikel i 2006 års direktiv, |
|
skall direktivet visserligen inte gälla för Svenska skeppshypotekskassan. |
|
Denna undantagsbestämmelse har dock inte utnyttjats i 1994 års kapital- |
|
täckningslag i fråga om Skeppshypotekskassan (prop. 1994/1995:50 |
|
s. 167). Vi ser ingen anledning att nu ändra på detta. |
|
I lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse finns en defini- |
|
tion av bankrörelse som skiljer sig från definitionen av kreditinstitut i |
|
kreditinstitutsdirektivet. Med bankrörelse avses i nämnda lag ”rörelse i |
|
vilken det ingår betalningsförmedling via generella betalsystem och |
|
mottagande av medel som efter uppsägning är tillgängliga för fordrings- |
|
ägaren inom högst 30 dagar”. Av detta följer att en bank enligt svensk |
|
rätt inte nödvändigtvis behöver vara ett kreditinstitut i |
|
ning. Även om definitionen av banker enligt svensk rätt inte överens- |
|
stämmer med definitionen av kreditinstitut i |
|
banker omfattas av regleringen i den nya kapitaltäckningslagen. Ett skäl |
|
för detta är bankers betydelse för stabiliteten i det finansiella systemet. |
|
Enligt artikel 4 i kreditinstitutsdirektivet och artikel 3 i kapitalkravs- |
|
direktivet omfattas institut för elektroniska pengar av kreditinstituts- |
|
definitionen. Enligt artikel 2 i direktivet om elektroniska pengar undantas |
|
dock instituten för elektroniska pengar från tillämpningen av vissa regler |
|
i 2000 års kreditinstitutsdirektiv. Till de regler som undantas hör de om |
|
kapitaltäckning och stora exponeringar. Instituten för elektroniska pengar |
|
omfattas dock av reglerna om finansiella företagsgrupper (se avsnitt 17). |
|
Eftersom instituten för elektroniska pengar bara kommer att omfattas av |
|
vissa bestämmelser i den nya kapitaltäckningslagen, är det mindre |
|
lämpligt att låta dessa företag ingå i definitionen av kreditinstitut (se även |
|
definitionen av institut i det följande). När en bestämmelse gäller även |
|
institut för elektroniska pengar bör det i stället framgå genom att de |
|
nämns uttryckligen. |
|
I promemorian föreslås att ett kreditinstitut definieras som en bank |
|
eller ett kreditmarknadsföretag enligt lagen om bank- och finansierings- |
|
rörelse samt Svenska skeppshypotekskassan. Sveriges Advokatsamfund |
|
anser dock att termen kreditinstitut bör definieras genom en hänvisning |
|
till kreditinstitutsdefinitionen i 1 kap. 5 § 10 lagen om bank- och |
|
finansieringsrörelse med tillägg för Svenska Skeppshypotekskassan. Vi |
|
anser dock att den i promemorian föreslagna definitionen ger bättre in- |
|
formation om vilka företag som avses och föredrar därför den definition |
|
som föreslås där. |
|
Värdepappersföretag |
|
Enligt artikel 3.1 första stycket b i kapitalkravsdirektivet avses med |
|
värdepappersföretag institut såsom de har definierats i artikel 4.1 i |
|
Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG av den 21 april 2004 |
110 |
om marknader för finansiella instrument och om ändring av rådets Prop. 2006/07:5 direktiv 85/611/EEG och 93/6/EEG och Europaparlamentets och rådets
direktiv 2000/12/EG samt upphävande av rådets direktiv 93/22/EEG (MiFID) och som är underkastade de krav som åläggs genom det direk- tivet. Ett värdepappersföretag är enligt denna definition en juridisk person vars regelmässiga verksamhet eller rörelse består i att yrkesmässigt tillhandahålla en eller flera investeringstjänster till tredje man och/eller att utföra en eller flera investeringsverksamheter. Med- lemsstaterna får i definitionen av värdepappersföretag inbegripa värde- pappersföretag som inte är juridiska personer om vissa förutsättningar är uppfyllda. Begreppet omfattar dock inte
i)Kreditinstitut.
ii)Lokala företag, dvs. företag som handlar för egen räkning på mark- nader för finansiella terminer eller optioner eller andra derivatinstrument och på kontantmarknader enbart i syfte att säkra positioner på derivatmarknader eller som handlar för andra medlemmar på de mark- nader som är garanterade av clearingmedlemmar på samma marknader där ansvaret för att säkerställa efterlevnaden av avtal som ingås av sådana företag bärs av clearingmedlemmar på samma marknader.
iii)Företag som endast är auktoriserade att tillhandahålla investerings- rådgivning och/eller ta emot och vidarebefordra kundorder utan att inneha kontanter eller värdepapper som tillhör företagets klienter och som därför aldrig står i skuld gentemot sina klienter.
Definitionen i 2006 års kapitalkravsdirektiv överensstämmer i allt väsentligt med den i 1993 års kapitalkravsdirektiv. I det sistnämnda direktivet definieras ett värdepappersföretag genom en hänvisning till den definition av ett sådant företag som finns i investerings- tjänstedirektivet (93/22/EEG). Dock undantas kreditinstitut, lokala företag och företag som endast tar emot och vidarebefordrar kundorder utan att inneha kontanter eller värdepapper som tillhör företagets klienter och som därför aldrig står i skuld gentemot sina klienter.
MiFID är ännu inte införlivat med svensk rätt. Utredningen om värdepappersmarknadsfrågor (Fi 2004:11) har i huvudbetänkandet En ny lag om värdepappersmarknaden (SOU 2006:50) och slutbetänkandet En ny lag om värdepappersmarknaden – supplement (SOU 2006:74), lämnat förslag till hur MiFID bör genomföras. I avvaktan på att MiFID införlivas med svensk rätt föreslogs i promemorian att ett värdepappers- bolag bör definieras på samma sätt som i 1994 års kapitaltäckningslag, dvs. som ett svenskt aktiebolag som har fått tillstånd att driva värdepappersrörelse enligt lagen (1991:981) om värdepappersrörelse. Sveriges Advokatsamfund anser dock att värdepappersbolag bör definie- ras genom en hänvisning till 1 kap. 2 § 2 lagen om värdepappersrörelse. Vi anser dock att den i promemorian föreslagna definitionen ger bättre information om vilka bolag som avses och föredrar därför den definitionen.
Erkänt värdepappersföretag i tredje land |
|
Enligt artikel 3.1 andra stycket kapitalkravsdirektivet skall vid tillämp- |
|
ning av gruppbaserad tillsyn begreppet värdepappersföretag omfatta |
|
värdepappersföretag i tredje land. Enligt artikel 3.1 första stycket d i |
111 |
samma direktiv avses med ett erkänt värdepappersföretag i tredje land Prop. 2006/07:5 företag som uppfyller följande villkor.
i)Företag som om det vore upprättat inom gemenskapen skulle omfattas av definitionen av värdepappersföretag.
ii)Företag som är auktoriserat i ett tredje land.
iii)Företag som är underkastat och uppfyller försiktighetsregler som enligt de behöriga myndigheternas uppfattning är minst lika stränga som de som fastställts i detta direktiv.
Den ovan återgivna definitionen av erkänt värdepappersföretag i tredje land överensstämmer med den som finns i 1993 års direktiv. I 1994 års kapitaltäckningslag finns ingen definition av erkänt värdepappersföretag
itredje land. I stället omfattas sådana företag av beteckningen ”mot- svarande utländska företag”. Samma lagtekniska lösning bör väljas i den nya kapitaltäckningslagen.
Behörig myndighet
Enligt artikel 4.4 i kreditinstitutsdirektivet definieras behöriga myndigheter som de nationella myndigheter som enligt lag eller annan författning har behörighet att utöva tillsyn över kreditinstitut. I artikel 3.3 c i kapitalkravsdirektivet definieras behöriga myndigheter som de nationella myndigheter som enligt lag eller förordning erhållit befogenhet att övervaka värdepappersföretag. Definitionerna är desamma som i tidigare direktiv.
1994 års kapitaltäckningslag innehåller inte någon definition av be- hörig myndighet. En definition baserad på definitionen i kreditinstituts- direktivet finns däremot i lagen om bank- och finansieringsrörelse. I den definieras behörig myndighet som en utländsk myndighet som har behörighet att utöva tillsyn över utländska kreditinstitut. Denna definition bör tas som utgångspunkt i den nya kapitaltäckningslagen. Till skillnad från lagen om bank- och finansieringsrörelse bör definitionen dock omfatta såväl den svenska tillsynsmyndigheten (Finansinspektionen) som de utländska myndigheter inom EES som har tillsyn över banker, kredit- marknadsföretag värdepappersföretag, institut för elektroniska pengar eller motsvarande utländska företag.
Finansiellt institut
Enligt artikel 4.5 i kreditinstitutsdirektivet definieras finansiella institut som företag som inte är kreditinstitut men vars huvudsakliga verksamhet består i att förvärva aktier eller andelar eller att utföra en eller flera av de verksamheter som är upptagna i punkterna
Enligt artikel 3.2 i kapitalkravsdirektivet har begreppet samma innebörd i det direktivet som i kreditinstitutsdirektivet.
En definition av finansiellt institut som införlivar definitionen i kreditinstitutsdirektivet finns bl.a. i lagen om lagen om bank- och finansieringsrörelse och i 1994 års kapitaltäckningslag. Där definieras finansiellt institut som företag som inte är ett kreditinstitut, värde-
112
pappersbolag, institut för elektroniska pengar eller motsvarande utländskt Prop. 2006/07:5 företag och vars huvudsakliga verksamhet är att
a) förvärva aktier eller andelar,
b) driva värdepappersrörelse utan att vara tillståndspliktigt enligt
1 kap. 3 § lagen om värdepappersrörelse, eller
c)driva en eller flera av de verksamheter som anges i 7 kap. 1 § andra stycket
En liknande definition bör tas in i den nya kapitaltäckningslagen. Definitionen bör dock förtydligas såvitt avser uttrycket ”förvärva aktier eller andelar” i punkten a. Detta uttryck har i Finansinspektionens praxis ansetts omfatta både holdingföretags innehav och andra mer långsiktiga äganden (t.ex. investmentföretag). Kortsiktigare innehav omfattas i stället av punkten 7 i bilagan till kreditinstitutsdirektivet (handel för egen eller kunders räkning med överlåtbara värdepapper). Handel med aktier eller andelar faller alltså under punkten c i den ovan nämnda bestämmelsen.
Definitionen av finansiellt holdingföretag (se nedan) förutsätter vidare att det finns ett finansiellt institut, vars dotterföretag uteslutande eller huvudsakligen är kreditinstitut eller finansiella institut. Begreppet finansiellt holdingföretag, som har betydelse för om det finns en finansiell företagsgrupp eller inte, förutsätter alltså att det finns mer lång- siktiga förbindelser mellan det finansiella institutet och dess dotter- företag. Sådana förbindelser måste därför omfattas av definitionen av finansiellt institut. För att klargöra att punkten a i definitionen av finansiellt institut inte enbart syftar på tillfälliga innehav, bör den ges lydelsen ”förvärva eller inneha” aktier eller andelar i stället för ”för- värva” aktier eller andelar. Motsvarande ändring bör göras i lagen om bank- och finansieringsrörelse. Definitionen i övrigt bör vara oförändrad.
Ett finansiellt institut är alltså något annat än ett institut (se nedan).
Institut
Enligt artikel 4.6 i kreditinstitutsdirektivet avses med institut vid tillämpningen av bestämmelserna i avsnitten 2 och 3 i kapitel 2 i av- delning V detsamma som institut enligt definitionen i artikel 3.1 c i kapitalkravsdirektivet. I den sistnämnda artikeln definieras institut som kreditinstitut och värdepappersföretag.
I 1994 års kapitaltäckningslag definieras institut som kreditinstitut och värdepappersbolag. En motsvarande definition bör tas in i den nya kapitaltäckningslagen.
Ägarintresse
I artikel 4.10 i kreditinstitutsdirektivet definieras ägarintresse vid tillämpningen av artikel 57 punkterna o och p och artiklarna
–ägarintresse i den mening som avses i artikel 17 första meningen i rådets fjärde direktiv 78/660/EEG av den 25 juli 1978 om årsbokslut i vissa typer av bolag (fjärde bolagsdirektivet), eller
113
– direkt eller indirekt innehav av 20 procent eller mer av rösterna eller Prop. 2006/07:5 kapitalet i ett företag.
Definitionen gäller bara vid tillämpning av bestämmelser om finansiella företagsgrupper, tillsyn och om avräkning från kapitalbasen.
Definitionen av ägarintresse fick sin nuvarande lydelse genom konglo- meratdirektivet 2002/87/EG2 och har inte ändrats därefter. I 1 kap. 1 § andra stycket i 1994 års kapitaltäckningslag (prop. 2005/06:45) anges att det finns ägarintresse om
a)en juridisk person är intresseföretag till ett företag enligt 1 kap. 5 § årsredovisningslagen (1995:1554), eller
b)ett företag direkt eller indirekt äger minst 20 procent av kapitalet eller av samtliga röster i ett annat företag.
En motsvarande definition bör tas in i den nya kapitaltäckningslagen.
Moderföretag och dotterföretag (koncern)
I artikel 4.12 och 4.13 i kreditinstitutsdirektivet definieras moderföretag och dotterföretag. Enligt artikel 3.2 i kapitalkravsdirektivet har be- greppen moderföretag och dotterföretag samma innebörd vid tillämp- ningen av reglerna i kapitalkravsdirektivet.
Definitionerna motsvarar dem i 2000 års kreditinstitutsdirektiv och 1993 års kapitalkravsdirektiv (prop. 1994/95:50 s. 247 f och prop. 1995/96:10 del 3 s. 103 f). Bestämmelsen har i gällande rätt genomförts genom 1 kap. 2 och 3 §§ 1994 års kapitaltäckningslag under den gemensamma beteckningen koncern. Eftersom direktivet inte har ändrats bör den bestämmelsen tas in i den nya kapitaltäckningslagen. Som framgår av prop. 2004/05:24 Internationell redovisning i svenska företag (s. 87 f) kommer dock frågan om en ny koncerndefinition att beredas inom Regeringskansliet. Justitiedepartementet avser att remittera en promemoria om frågan tidigast våren 2007. Av detta följer att koncern- definitionen snart kan komma att ändras.
Moderkreditinstitut och modervärdepappersföretag inom EU
I artikel 4.16 i kreditinstitutsdirektivet definieras moderkreditinstitut inom EU som ett moderkreditinstitut i en medlemsstat som inte självt är ett dotterföretag till ett kreditinstitut som auktoriserats i någon medlems- stat eller till ett finansiellt holdingföretag som är etablerat i någon medlemsstat.
En liknande definition av modervärdepappersföretag inom EU finns i artikel 3.1 första stycket g i kapitalkravsdirektivet.
Båda definitionerna är nya.
Definitionerna omfattar de företag som finns i toppen av en finansiell företagsgrupp om alla gruppföretag inom EU beaktas. En motsvarighet
2Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/87/EG av den 16 december 2002 om extra tillsyn över kreditinstitut, försäkringsföretag och värdepappersföretag i ett finansiellt konglomerat och om ändring av rådets direktiv 73/239/EEG, 79/267/EEG, 92/49/EEG, 92/96/EEG, 93/6/EEG och 93/22/EEG samt Europaparlamentets och rådets direktiv 98/78/EG och 2000/12/EG, ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv
2005/1/EG. |
114 |
bör tas in i svensk rätt, som omfattar både moderkreditinstitut och Prop. 2006/07:5 modervärdepappersföretag inom EES och betecknas moderinstitut inom
EES.
Finansiellt moderholdingföretag inom EU
Med finansiellt moderholdingföretag inom EU avses enligt artikel 4.17 i kreditinstitutsdirektivet ett finansiellt moderholdingföretag i en medlems- stat som inte är dotterföretag till ett kreditinstitut som auktoriserats i nå- gon medlemsstat eller till ett holdingföretag etablerat i någon medlems- stat.
Enligt artikel 3.2 i kapitalkravsdirektivet har begreppet samma inne- börd vid tillämpningen av reglerna i det direktivet, med den skillnaden att hänvisningen till kreditinstitut skall läsas som hänvisning till institut.
Definitionen av finansiellt moderholdingföretag inom EU är ny och syftar på det holdingföretag som finns i toppen av en finansiell företags- grupp om alla gruppföretag belägna inom EU beaktas. En definition mot- svarande den i direktivet bör tas in i svensk rätt. Den bör dock avse finansiella moderholdingföretag inom EES.
Finansiellt holdingföretag
Enligt artikel 4.19 i kreditinstitutsdirektivet avses med ett finansiellt holdingföretag ett finansiellt institut vars dotterföretag uteslutande eller huvudsakligen är kreditinstitut eller finansiella institut, varvid minst ett av dotterföretagen skall vara ett kreditinstitut, och som inte är ett blandat finansiellt holdingföretag i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/87/EG (konglomeratdirektivet).
Enligt artikel 3.2 i kapitalkravsdirektivet har begreppet samma inne- börd vid tillämpningen av reglerna i det direktivet, med den skillnaden att hänvisningen till kreditinstitut skall läsas som hänvisning till institut. I artikel 3.3 i samma direktiv finns en definition av finansiellt holdingföretag som skall användas på grupper som inte innehåller något kreditinstitut. Enligt den definitionen har ordet kreditinstitut i defini- tionen i kreditinstitutsdirektivet bytts ut mot värdepappersföretag.
Definitionen har inte ändrats i 2006 års direktiv. I promemorian kon- stateras att det i 1 kap. 1 § 7 i 1994 års kapitaltäckningslag finns en definition av holdingföretag motsvarande den i direktiven. I prome- morian föreslogs, med utgångspunkt från definitionen i 1994 års kapitaltäckningslag (prop. 2005/06:45) följande definition av finansiellt holdingföretag: Ett finansiellt institut som inte är ett blandat finansiellt holdingföretag enligt 1 kap. 3 § 3 lagen om särskild tillsyn över finansiella konglomerat och
a)som har minst ett dotterföretag som är kreditinstitut, värde- pappersbolag, institut för elektroniska pengar eller motsvarande utländskt företag, och
b)vars dotterföretag även i övrigt uteslutande eller huvudsakligen ut- görs av sådana företag eller finansiella institut som avses i a,
Finansinspektionen anser att definitionen bör ges en annan lydelse för att motsvara bestämmelse i 1994 års kapitaltäckningslag (prop.
115
1994/95:50 s. 295). Enligt inspektionen har den i sin praxis ansett att Prop. 2006/07:5 bestämmelsen är tillämplig om det med beaktande av alla dotterföretag
uteslutande eller huvudsakligen finns dotterföretag som är institut etc. Den föreslagna lagtexten synes i stället ange att dotterföretagen vid sidan av kreditinstitutet enligt punkt a skall utgöra en grupp för sig som enligt punkt b skall uppfylla kravet på uteslutande eller huvudsakligen skall utgöra vissa typer av företag. Inspektionen anser att den praxis som gällt har fungerat bra. Det är enligt inspektionen viktigt att hindra att man kan kringgå reglerna genom att lägga in fler dotterföretag som inte driver finansiell verksamhet.
Enligt 1994 års kapitaltäckningslag definierades holdingföretag med finansiell verksamhet som ett finansiellt institut som har minst ett dotter- företag som är kreditinstitut, värdepappersbolag eller motsvarande utländska företag och vars dotterföretag även i övrigt uteslutande eller huvudsakligen utgörs av sådana företag eller finansiella institut. Enligt förarbetena till den bestämmelsen skall dotterföretagen uteslutande eller huvudsakligen vara kreditinstitut, värdepappersbolag, motsvarande ut- ländska företag eller finansiella institut (prop. 1994/95: 50 s. 295). Den lydelse som föreslås i promemorian har alltså i allt väsentligt samma lydelse som den som infördes ursprungligen. Mot bakgrund av vad som anförts av Finansinspektionen anser vi dock att punkten b ovan bör ges lydelsen ”vars dotterföretag uteslutande eller huvudsakligen utgörs av sådana företag som avses i a eller finansiella institut”. Orden ”även i övrigt” utgår alltså.
Holdingföretag med blandad verksamhet
I artikel 4.20 i kreditinstitutsdirektivet definieras holdingföretag med blandad verksamhet som ett moderföretag som inte är ett finansiellt holdingföretag, ett kreditinstitut eller ett blandat finansiellt holding- företag i den mening som avses i direktiv 2002/87/EG (konglomerat- direktivet), och som har minst ett kreditinstitut bland sina dotterföretag.
I artikel 3.3 b i kapitalkravsdirektivet finns en definition av holding- företag med blandad verksamhet som skall användas på grupper som inte innehåller något kreditinstitut. Enligt den definitionen har ordet kreditinstitut i definitionen i kreditinstitutsdirektivet bytts ut mot värde- pappersföretag.
Definitionen av holdingföretag med blandad verksamhet har inte ändrats. Den har i gällande rätt genomförts genom bestämmelsen i 1 kap. 1 § 8 i 1994 års kapitaltäckningslag, som har fått ny lydelse fr.o.m. den 1 juli 2006. Definitionen i kapitaltäckningslagen bör oförändrad tas in i den nya kapitaltäckningslagen.
Företag som tillhandahåller anknutna tjänster
Enligt artikel 4.21 i kreditinstitutsdirektivet är ett företag som till- handahåller anknutna tjänster ett företag vars huvudsakliga verksamhet består i att äga eller förvalta fast egendom, tillhandahålla datatjänster eller bedriva annan liknande verksamhet som har samband med ett eller
flera kreditinstituts huvudsakliga verksamhet.
116
Enligt artikel 3.2 i kapitalkravsdirektivet har begreppet samma Prop. 2006/07:5 innebörd vid tillämpningen av reglerna i det direktivet, med den
skillnaden att hänvisningen till kreditinstitut skall läsas som hänvisning till institut.
Definitionen har inte ändrats i 2006 års direktiv. Den har införlivats med svensk rätt genom bestämmelsen i 1 kap. 1 § 9 i 1994 års kapital- täckningslag. Den definitionen bör föras över till den nya kapital- täckningslagen.
6.2Handelslagret
Regeringens förslag: Ett instituts handelslager består av alla positioner i finansiella instrument och råvaror som
1.institutet innehar i handelssyfte eller för att säkra andra positioner
ihandelslagret, och
2.inte är förenade med villkor som begränsar möjligheten att handla med dem eller, om de är förenade med sådana villkor, är möjliga att säkra.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Finansinspektionen anser att lagtexten bör återge de grundläggande riktlinjerna för vilka positioner, vid sidan av dem som uppfyller kraven enligt huvudregeln, som skall ingå i handelslagret. Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen anser att styrelsen inte skall behöva godkänna ett instituts handelsstrategi. Ett institut skall inte heller ha någon skyldighet att utfärda instruktioner. Sveriges Advokatsamfund önskar ett förtydligande av vad som avses med de olika begreppen position, exponering och innehav. Samfundet ställer sig också frågande till vad som avses med råvaror.
Kapitalkravsdirektivets innehåll
Handelslager
Artikel 11.1 i 2006 års kapitalkravsdirektiv innehåller en ny definition av begreppet handelslager (trading book). Enligt definitionen skall ett instituts handelslager bestå av alla positioner i finansiella instrument och råvaror som innehas antingen i avsikt att bedriva handel (”trading intent”) eller för att säkra (hedga)3 andra delar av handelslagret som antingen måste vara fria från alla villkor som inskränker möjligheten att handla med dem eller måste kunna säkras.
I begreppet position skall enligt artikel 11.2 i kapitalkravsdirektivet ingå egna positioner och positioner som härrör från verksamhet för kunders räkning eller som marknadsgarant.
3Med ”hedge” avses de tekniker som en aktör, t.ex. en bank, kan använda sig av för att minska risknivån i en position eller uppsättning av positioner. Som exempel kan nämnas
derivatinstrument. |
117 |
Handelssyfte |
Prop. 2006/07:5 |
Enligt artikel 11.2 i kapitalkravsdirektivet definieras positioner som innehas i avsikt att bedriva handel som sådana positioner som avsiktligt innehas för försäljning på kort sikt och/eller i avsikt att på kort sikt dra nytta av faktiska eller förväntade skillnader mellan inköps- och försälj- ningspriserna eller andra förändringar av priser eller räntesatser. Denna avsikt skall enligt artikel 11.3 i samma direktiv styrkas på grundval av de strategier, riktlinjer och förfaranden som institutet satt upp för att hantera positionen eller portföljen i enlighet med del A i bilaga VII. Enligt bilagan skall positioner/portföljer som innehas i avsikt att bedriva handel uppfylla följande krav:
–Det måste finnas en tydligt dokumenterad handelsstrategi för positionen/instrumentet eller portföljerna, som godkänts av personer i ledande befattning (senior management) och som omfattar den för- väntade innehavsperioden.
–Det skall finnas klart definierade riktlinjer och förfaranden för aktiv förvaltning av positionerna. Dessa skall innehålla bl.a. fastställda positionslimiter (gränser), handlarmandat och positionsrapportering till personer i ledande befattning.
–Det skall finnas klart definierade riktlinjer och förfaranden för att övervaka positionen mot institutets handelsstrategi.
System och kontrollfunktioner
Av artikel 11.4 i kapitalkravsdirektivet framgår att instituten skall bygga upp och upprätthålla system och kontroller för att hantera handelslagret i enlighet med delarna B och D i bilaga VII till samma direktiv.
Av del B framgår att instituten skall bygga upp och upprätthålla system och kontroller som skall vara tillräckliga för att ge försiktiga och tillförlitliga värderingar av positionerna i handelslagret. Systemen och kontrollfunktionerna skall omfatta åtminstone följande.
– Skriftliga riktlinjer och förfaranden för värderingsprocessen.
– Rapporteringsvägarna för den avdelning som är ansvarig för värde- ringsförfarandet skall vara tydliga och oberoende av handelsavdelningen.
– Vissa metoder för försiktig värdering.
– Förfaranden för prisjusteringar och avsättningar till värderings- reserver.
Se även artikel 33 i kapitalkravsdirektivet.
Enligt del D skall ett institut ha tydligt definierade riktlinjer och förfaranden för att fastställa vilka positioner som skall införas i handelslagret. Dessa riktlinjer och förfaranden skall vara förenliga med de kriterier som finns i artikel 11 i kapitalkravsdirektivet och ta hänsyn till institutets förmåga och praxis när det gäller riskhantering. Att dessa riktlinjer och förfarande efterlevs skall dokumenteras och underkastas regelbunden intern kontroll.
Instituten skall vidare ha klart definierade riktlinjer och förfaranden för den övergripande förvaltningen av handelslagret. Dessa riktlinjer och förfaranden skall sammanfattningsvis åtminstone ange följande.
– De verksamheter som av institutet anses vara handel och som utgör
en del av handelslagret för kapitalkravsändamål.
118
– I vilken omfattning en position kan marknadsvärderas dagligen. |
Prop. 2006/07:5 |
–Vissa särskilda upplysningar om risker med positioner som är modellvärderade.
–I vilken omfattning institutet kan, och är skyldigt att åstadkomma värderingar för positionen som kan valideras externt och på ett konsekvent sätt.
–I vilken omfattning rättsliga restriktioner eller andra driftkrav skulle hindra institutets möjligheter att genomföra en avveckling eller säkring av positionen på kort sikt.
–I vilken omfattning institutet kan, och är skyldigt att, aktivt riskhan- tera positionen inom sin handelsverksamhet.
–I vilken omfattning institutet kan överföra risker eller positionen genom att registrera dem utanför eller i handelslagret och kriterierna för sådana överföringar.
Enligt del D i bilaga VII får de behöriga myndigheterna medge att vissa innehav av aktier eller andelar samt vissa tillskott som enligt kapitalbasreglerna skall avräknas från kapitalbasen får ingå i handels- lagret. En förutsättning för att det skall få ske är att institutet kan visa att det är en aktiv marknadsgarant för dessa positioner (punkten 3). Även terminshandelsrelaterade transaktioner av repotyp som instituten redovisar utanför handelslagret får enligt de i bilagan angivna förut- sättningar ingå i handelslagret (punkten 4).
Interna säkringar (internal hedge)
Enligt artikel 11.5 i kapitalkravsdirektivet får interna säkringar (internal hedges) ingå i handelslagret. När så är fallet tillämpas del C i bilaga VII till samma direktiv. Enligt bilagan avses med intern säkring en position som helt eller i väsentlig grad täcker komponentriskdelen4 av ett innehav utanför handelslagret eller en grupp av innehav.
Sådana positioner får höra till handelslagret om de förutsättningar som anges i del C i bilaga VII är uppfyllda. Dit hör att de innehas i avsikt att bedriva handel och att institutet uppfyller de allmänna kriterier som gäller för avsikt att bedriva handel och för försiktig värdering enligt delarna A och B i bilagan.
Skälen för regeringens förslag: De risker som instituten utsätter sig för i de olika verksamheterna har skiftande karaktär. Ett instituts strategier för att uppnå lönsamhet i den del av verksamheten som omfattar kreditgivning till hushåll är inte desamma som i den del av verksamheten som ägnar sig åt kapitalförvaltning. Ett mål med kapitaltäckningsreglerna är att anpassa kapitalkraven efter institutens affärsstrategiska syften och de risker som följer av verksamhetens olika inriktningar. Genom att – såsom i direktiven – göra en skillnad mellan kapitalkravet för positioner i handelslagret och kapitalkravet för expone- ringar i övrig verksamhet uppnås detta mål.
Som framgår av avsnitt 9 hänför sig kapitalkravet för marknadsrisker, med undantag för valutakurs- och råvarurisker, uteslutande till de
4Med komponentriskdel avses de risker som den interna säkringen är avsedd att täcka, t.ex.
ränteriskdelen för en kredit. |
119 |
positioner som ingår i handelslagret. För valutakurs- och råvarurisker Prop. 2006/07:5 |
|
skall kapitalkravet beräknas för hela verksamheten. |
|
Det kan inte generellt slås fast att det är förmånligare för beräkningen |
|
av kapitalkravet om en position tillhör handelslagret än om den tillhör |
|
den övriga verksamheten. Direktivets bestämmelser riskerar emellertid |
|
att urholkas om det råder tveksamhet om vilka positioner som skall ingå i |
|
handelslagret och vilka som skall ligga utanför detta. Detta skulle kunna |
|
leda till att företagen varierar sammansättningen av handelslagret i syfte |
|
att reducera kapitalkravet. Vidare kan det försvåra en effektiv kontroll av |
|
att kapitaltäckningsreglerna följs. |
|
I förhållande till gällande direktivbestämmelser ges handelslagret en |
|
tydligare definition i 2006 års kapitalkravsdirektiv. Vid sidan av att den |
|
befintliga definitionen av vad som avses med handelssyfte behålls, ställs |
|
krav på att instituten skall ha riktlinjer för vilka positioner som skall |
|
inkluderas i handelslagret, hur instituten skall styrka handelssyftet samt |
|
att instituten skall ha system och kontrollfunktioner för att hantera |
|
handelslagret. Syftet med den utvidgade definitionen är just att skapa en |
|
ökad klarhet om vilka kapitalkrav som är tillämpliga och begränsa |
|
möjligheterna för instituten att utnyttja regelverket för att minska |
|
kapitalkravet. |
|
Med hänsyn till handelslagrets centrala betydelse för beräkningen av |
|
kapitalkravet, bör begreppet handelslagret definieras i den nya kapital- |
|
täckningslagen. Definitionen bör ha samma funktionella inriktning som i |
|
direktivet och fånga in de delar av verksamheten som avser ett instituts |
|
positioner som innehas i handelssyfte. Härigenom anpassas kapitalkraven |
|
till den verksamhet instituten bedriver. |
|
Begreppet position utgör en central komponent i definitionen av |
|
handelslagret. Med en position avses exempelvis ett innehav i ett |
|
finansiellt instrument eller en exponering, t.ex. tillgångar i balans- |
|
räkningen och derivatkontrakt som redovisas som skulder (se avsnitt |
|
10.2.1). Termerna exponering och position är alltså delvis överlappande. |
|
Termen position brukar dock användas i den verksamhet som avser |
|
värdepappersrörelse och används där som en beteckning för de poster |
|
som ingår i handelslagret. Termen syftar på posten som sådan. Dess |
|
värde bestäms sedan av de metoder som tillämpas för bestämmande av |
|
de olika kapitalkraven. |
|
Trots att kapitalkravsdirektivet är ett minimidirektiv är det med hänsyn |
|
till samspelet mellan reglerna om kapitalkrav för kreditrisker i |
|
kreditinstitutsdirektivet och reglerna om kapitalkrav för marknadsrisker i |
|
kapitalkravsdirektivet, tveksamt om det är lämpligt att välja en annan |
|
definition av handelslaget än den som finns i kapitalkravsdirektivet. |
|
Varje utvidgning eller inskränkning av begreppet handelslagret riskerar |
|
nämligen att inskränka respektive vidga den del av institutets verksamhet |
|
som inte tillhör handelslagret och vars exponeringar skall kapitaltäckas |
|
enligt bestämmelserna om kreditrisker. Skilda regler i olika länder på- |
|
verkar naturligtvis konkurrensen mellan instituten. En nationell |
|
definition som skiljer sig från |
|
sträng än kapitalkravsdirektivets definition, eftersom det kan vara svårt |
|
att förutse vilket resultat den kommer att ge i varje enskilt fall. Mot |
|
denna bakgrund görs bedömningen att den svenska bestämmelsen bör |
|
ges en utformning som stämmer överens med den i direktivet. |
120 |
|
Av definitionen av handelslagret bör det framgå att handelslagret Prop. 2006/07:5 består av alla positioner i finansiella instrument och råvaror som ett
institut innehar antingen i handelssyfte eller för att säkra andra positioner i handelslagret. Det bör också framgå att för att ingå i handelslagret får positionen inte vara förenad med något villkor som begränsar möjlig- heten att handla med den eller, om de är förenade med sådana villkor, är möjliga att säkra (dvs. hedgas). Ytterligare vägledning om vilka poster som får ingå i handelslagret och omfattningen av dessa, bör framgå av föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
I direktivet definieras ”finansiellt instrument” (se avsnitt 6.3). Någon motsvarande definition finns, som påpekas av Sveriges Advokatsamfund, dock inte av termen råvara. Begreppet definieras inte heller i gällande rätt. I de ändringar som gjordes för att inkorporera marknadsriskerna i Basel I5, definierades råvara (commodity) som en fysisk produkt som är eller kan bli föremål för handel på en andrahandsmarknad, t.ex. jord- bruksprodukter, mineraler (inklusive olja) och ädelmetaller. När det infördes en skyldighet att beräkna ett kapitalkrav för marknadsrisken råvarurisk i svensk rätt exemplifierades begreppet råvaror med metaller, pappersmassa, jordbruksprodukter, elektrisk kraft och andra energi- produkter (prop. 1999/2000:94 s. 36). I Basel II6 (punkt 224) anges som exempel på råvaror (commodities) råolja, metaller och skördeprodukter. Av dessa exempel framgår att termen råvara används i en mycket vid betydelse och omfattar såväl obearbetade produkter eller på annat sätt förädlade produkter. Vi anser dock att termen inte bör definieras i den nya kapitaltäckningslagen.
Observera att även om guld är en råvara så ingår det inte i beräkningen av marknadsrisken råvarurisk utan behandlas på samma sätt som valutakursrisker (se avsnitt 13.1).
Handelssyfte
Av artikel 11.2 i kapitalkravsdirektivet framgår under vilka förutsättningar en position innehas i avsikt att bedriva handel med den. Eftersom uttrycket är centralt för den närmare innebörden av begreppet handelslagret bör även det uttrycket definieras i lagen. I överens- stämmelse med vad som framgår av kapitalkravsdirektivet bör det framgå av den nya kapitaltäckningslagen att handelssyfte tar sikte på positioner som innehas i syfte att på kort sig säljas vidare eller i syfte att på kort sikt dra nytta av faktiska eller förväntade skillnader mellan inköps- och försäljningspriser eller andra förändringar av priser eller räntesatser.
Som konstaterats ovan skall instituten ha riktlinjer och förfaranden för att bestämma vilka positioner som skall ingå i handelslagret. Vid utformningen av dessa riktlinjer måste instituten beakta innebörden av handelssyfte. Av artikel 11.3 i kapitalkravsdirektivet framgår emellertid att det även skall finnas strategier, riktlinjer och förfaranden som behandlar de positioner som instituten har i handelssyfte.
5 |
Amendment to the Capital Accord to Incorporate Market Risks, januari 1996, s. 27. |
121 |
6 |
International Convergence of Capital Measurement and Capital Standards, juni 2006. |
Mot denna bakgrund föreslås i promemorian att det i svensk rätt bör |
Prop. 2006/07:5 |
tas in en bestämmelse av vilken det framgår att för de positioner som |
|
innehas i handelssyfte skall instituten ha en handelsstrategi samt kunna |
|
styra handeln med positionerna och övervaka positionerna mot handels- |
|
strategin. Enligt promemorian skall det för dessa ändamål finns skriftliga |
|
riktlinjer och instruktioner. Om ett institut saknar riktlinjer etc. för så- |
|
dana positioner som de uppenbarligen har i handelssyfte strider detta mot |
|
reglerna. |
|
Enligt Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen |
|
anger direktivet inte att det behöver finnas några instruktioner. Vi menar |
|
emellertid att den omständigheten att instituten skall ha metoder för att |
|
kunna styra handeln etc. måste dessa metoder komma till uttryck på |
|
något sätt. Eftersom begreppet instruktioner används i svensk rätt för att |
|
beskriva dokument som verkställer inriktningen i de mer övergripande |
|
riktlinjerna, är det lämpligt att detta nämns i lag. Avsikten är dock inte att |
|
gå längre än direktivet. Detta kan förtydligas genom att bestämmelsen |
|
anger att institutet skall ha de riktlinjer och instruktioner som behövs. |
|
Enligt promemorian är det styrelsen som ansvarar för att det finns |
|
riktlinjer och instruktioner. Svenska Bankföreningen och Svenska Fond- |
|
handlareföreningen anser att de svenska bestämmelserna bör följa |
|
direktivet så att styrelsen inte tillförs frågor av operativ karaktär. De |
|
påpekar att enligt kapitalkravsdirektivet är det ”den högsta ledningen” |
|
(senior management) som skall godkänna handelsstrategin. Vi delar |
|
föreningarnas uppfattning att styrelsen inte bör pekas ut som ansvarig för |
|
det närmare innehållet i dessa riktlinjer etc. |
|
System och kontrollfunktioner |
|
Av artikel 11.4 i kapitalkravsdirektivet framgår att instituten skall bygga |
|
upp och upprätthålla system och kontrollfunktioner för att hantera |
|
handelslagret. Av del B i bilaga VII framgår att systemen och |
|
kontrollerna skall ge försiktiga och tillförlitliga uppskattningar av |
|
positionernas värden. |
|
De positioner som ingår i handelslagret värderas från olika typer av |
|
marknadsinformation. Ofta kan värdet av en position utläsas av de priser |
|
som finns tillgängliga på marknaden. Ibland krävs det dock att instituten |
|
själva, med stöd av relevant marknadsinformation, beräknar värdet på |
|
positionen. Eftersom positionernas värde utgör underlag för beräkningen |
|
av kapitalkraven är en korrekt värdering av positionerna en förutsättning |
|
för att kapitalkravsberäkningarna också skall bli korrekta. En felaktig |
|
värdering av en position innebär att det kapitalkrav som beräknas på |
|
positionen blir felaktigt. |
|
Det framgår inte uttryckligen av kapitalkravsdirektivet om adekvata |
|
system och kontroller är en förutsättning för att positionerna skall |
|
medräknas i handelslagret, eller om det är ett fristående krav. Här görs |
|
dock bedömningen att det är det sistnämnda alternativet som avses. |
|
Det behövs emellertid inte någon särskild bestämmelse om att ett |
|
institut skall ha betryggande system för att kunna uppskatta värdet på |
|
positionerna i handelslagret. Som framgår ovan måste alla institut ha |
|
riskhanteringssystem som gör det möjligt att mäta bl.a. riskens storlek, |
|
rapportera och ha kontroll över riskerna i institutet. Ett instituts system |
122 |
och kontrollfunktioner för att värdera positionerna i handelslagret är en Prop. 2006/07:5 del av dess riskhantering.
Riktlinjer för positioner i handelslagret
Enligt del D i bilaga VII till kapitalkravsdirektivet skall instituten ha riktlinjer och förfaranden för att bestämma vilka positioner som skall ingå i handelslagret. Dessutom skall instituten ha riktlinjer och förfaranden för den övergripande förvaltningen av handelslagret. Av dessa skall det framgå bl.a. vilken verksamhet instituten anser utgör handel och hur instituten kan hantera riskerna i handelslagret (se avsnitt 7.1). I del D finns det också vissa närmare bestämmelser om hur specifika finansiella instrument skall hanteras när de ingår i handelslagret (se nedan). Syftet med dessa regler torde vara att det tydligt skall framgå var gränsen går mellan handelslagret och den övriga verksamheten för att därigenom undvika att kapitalkraven beräknas på ett felaktigt sätt samt att se till att det finns riktlinjer för hanteringen av riskerna i verksamheten.
I överensstämmelse med direktivet bör det införas en bestämmelse av vilken det framgår att ett institut skall fastställa vilka positioner som skall ingå i handelslagret. För detta ändamål skall instituten ha riktlinjer och instruktioner. Dessa riktlinjer, som skall utformas med utgångspunkt från de krav den nya kapitaltäckningslagen ställer, kommer att utgöra utgångspunkten när det bestäms om en position ingår i handelslagret eller inte. Om riktlinjerna avviker från lagen kan Finansinspektionen ingripa med sanktioner.
Enligt 6 kap. 2 § lagen om bank- och finansieringsrörelse skall banker och kreditmarknadsföretag ha tillförlitliga riskhanteringssystem. Enligt 6 kap. 5 § samma lag styrelsen i ett sådant företag vidare se till att det finns riktlinjer och instruktioner i den omfattning som behövs för att styra rörelsen. Dessa bestämmelser har kombinerats med en möjlighet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilka åtgärder instituten skall vidta för att uppfylla de an- givna kraven. I avsnitt 7 föreslås att motsvarande bestämmelser skall införas för värdepappersbolag.
De krav som direktivet ställer på den övergripande förvaltningen av handelslagret framgår av de bestämmelser som enligt gällande rätt gäller för banker och kreditmarknadsföretag och som här föreslås för värdepappersbolag (se avsnitt 7.1). Någon särskild bestämmelse härom behövs därför inte tas in i den nya kapitaltäckningslagen.
Interna säkringar, aktier och tillskott samt återköpsavtal relaterade till handelslagret
Enligt del D i bilaga VII får de behöriga myndigheterna tillåta att aktier och andelar och vissa tillskott som skall avräknas från kapitalbasen får ingå i handelslagret om institutet kan visa att det för dessa instrument är en aktiv marknadsgarant (market maker), dvs. har åtagit sig att köpa och sälja finansiella instrument för att upprätthålla likviditeten i instrumentet.
Instrument som ett institut är aktiv marknadsgarant för ingår emellertid i
123
handelslagret redan enligt den ovan beskrivna huvudregeln. En följd av Prop. 2006/07:5 regeln i kapitalkravsdirektivet torde dock vara att dessa poster inte skall
räknas av från kapitalbasen utan i stället skall ingå i handelslagret för beräkning av kapitalkravet för marknadsrisker. Denna undantags- bestämmelse behandlas närmare i avsnitt 8.2.2.
Enligt kapitalkravsdirektivet får emellertid även interna säkringar, aktier och vissa tillskott samt återköpsavtal relaterade till handelslagret under vissa förutsättningar ingå i handelslagret.
Med en intern säkring (internal hedge) avses enligt direktivet en position som helt eller delvis eliminerar risken i en exponering utanför handelslagret, exempelvis genom att ett institut säkrar kreditrisken i en exponering i verksamhet som ligger utanför handelslagret genom ett kreditderivat som ingår i handelslagret.
Enligt kapitalkravsdirektivet får en intern säkring räknas till handelslagret om den innehas i handelssyfte och kraven på försiktig värdering är uppfyllda (se föregående avsnitt). Syftet med denna bestämmelse är att instituten i kapitaltäckningshänseende skall kunna behandla interna säkringar som innehas i handelssyfte på samma sätt som om en sådan position ingåtts med en extern motpart. Institutet kan dock inte genom en intern säkring få några lättnader från de kapitalkrav som gäller i den övriga verksamheten så länge inte risken i handelslagret förs vidare till en extern motpart.
Enligt bilaga D får även vissa terminshandelsrelaterade transaktioner av repotyp som ett institut redovisar utanför handelslagret under vissa förutsättningar ingå i handelslagret.
Enligt de angivna bestämmelserna får de ovan angivna instrumenten räknas in i handelslagret trots att de inte ingår i handelslagret enligt huvudregeln i artikel
De positioner som avses i kapitalkravsdirektivet, och som får räknas till handelslagret, utgör en begränsad krets av positioner. Det är således inte fråga om att föreskriva att vilka positioner som helst kan hänföras till handelslagret. Vi delar promemorians bedömning att lagen inte bör tyngas med en uppräkning av olika instrument som får inkluderas i handelslagret. Inte heller bör lagen ställa upp särskilda krav för vissa enskilda kategorier av positioner som i vissa specifika fall kan tillåtas ingå i handelslagret. Vilka positioner som får räknas till handelslagret samt kraven för att så skall få ske, utöver vad som följer av huvudregeln, bör i stället klargöras i föreskriftsform.
124
6.3 |
Finansiellt instrument |
Prop. 2006/07:5 |
Regeringens förslag: Med ett finansiellt instrument avses ett avtal som ger upphov till en finansiell tillgång för en part samtidigt som en annan part får en finansiell skuld eller utfärdar ett egetkapital- instrument.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Sveriges Advokatsamfund anser att definitionen av finansiellt instrument är välfunnen och bör kunna läggas till grund för motsvarande definitioner också i annan lagstiftning, med i varje enskilt fall erforderliga kvalifikationer.
Kapitalkravsdirektivets innehåll
Den nya definitionen av finansiellt instrument
Enligt artikel 3.1 första stycket e i 2006 års kapitalkravsdirektiv definieras finansiellt instrument som varje avtal som ger upphov till en finansiell tillgång för en part, samtidigt som en annan part ådrar sig en finansiell skuld eller utfärdar ett ägarandelsbevis.
Enligt artikel 3.1 tredje stycket skall finansiella instrument omfatta både primära finansiella instrument eller likvida instrument och finansiella derivatinstrument vilkas värde är beroende av priset för ett underliggande finansiellt instrument eller av räntesats, index eller pris för någon annan underliggande faktor och åtminstone omfattar de instrument som anges i avsnitt C i bilaga 1 i direktiv 2004/39/EG.
Finansiellt instrument enligt direktivet om marknader för finansiella instrument (2004/39/EG) (MiFID)
I del C i bilaga 1 till MiFID definieras ett finansiellt instrument som
1.Överlåtbara värdepapper.
2.Penningmarknadsinstrument.
3.Andelar i företag för kollektiva investeringar.
4.Optioner, terminskontrakt, swappar, räntesäkringsavtal och varje annat derivatkontrakt som avser värdepapper, valutor, räntor eller avkastningar, eller andra derivatinstrument, finansiella index eller finansiella mått som kan avvecklas fysiskt eller kontant.
5.Optioner, terminskontrakt, swappar, räntesäkringsavtal och varje annat derivatkontrakt som avser råvaror, som måste avvecklas kontant eller kan avvecklas kontant på en av parternas begäran (på grund av ett annat skäl än utebliven betalning eller någon annan händelse som leder till kontraktets upphörande).
6.Optioner, terminskontrakt, swappar och varje annat derivatkontrakt som avser råvaror som kan avvecklas fysiskt förutsatt att de handlas på en reglerad marknad och/eller en
7.Optioner, terminskontrakt, swappar, terminer och varje annat derivatkontrakt som avser råvaror, som kan avvecklas fysiskt om inget
125
annat anges i C punkten 6 och som inte är för kommersiella ändamål, Prop. 2006/07:5 som anses ha egenskaper som andra derivat till finansiella instrument,
med utgångspunkt från bland annat om clearing och avveckling sker via erkända avvecklingsorganisationer, eller om de är föremål för regel- mässiga marginalsäkerhetskrav.
8.Derivatinstrument för överföring av kreditrisk.
9.Finansiella kontrakt avseende prisdifferenser.
10.Optioner, terminskontrakt, swappar, räntesäkringsavtal och varje annat derivatkontrakt som avser klimatvariationer, fraktavgifter, utsläppsrätter eller inflationstakten eller någon annan officiell ekonomisk statistik, som måste avvecklas kontant eller kan avvecklas kontant på en av parternas begäran (på grund av ett annat skäl än utebliven betalning eller någon annan händelse som leder till kontraktets upphörande), samt varje annat derivatkontrakt som avser tillgångar, rättigheter, skyldigheter, index och åtgärder om inte något annat anges i detta avsnitt C, som anses ha egenskaper som andra derivat till finansiella instrument, med utgångspunkt från bland annat om det handlas på en reglerad marknad eller en
Överlåtbara värdepapper är enligt artikel 4.1.18 värdepapper (utom betalningsmedel) som kan bli föremål för handel på kapitalmarknaden. Som exempel anges
a) aktier och andra värdepapper som motsvarar andelar i aktiebolag, bolag med personligt ansvar eller andra enheter samt depåbevis för aktier,
b) obligationer eller andra skuldförbindelser, inklusive depåbevis för sådana värdepapper,
c) alla andra värdepapper som ger rätt att förvärva eller sälja sådana överlåtbara värdepapper eller som resulterar i en kontantavveckling som beräknas utifrån noteringar för överlåtbara värdepapper, valutor, räntor eller avkastningar, råvaror, eller andra index eller mått.
Penningmarknadsinstrument är enligt artikel 4.1.19 sådana kategorier av instrument som normalt omsätts på penningmarknaden. Som exempel anges statsskuldväxlar, inlåningsbevis och företagscertifikat, med undantag av betalningsmedel.
Skälen för regeringens förslag: Till skillnad från 1993 års kapitalkravsdirektiv innehåller 2006 års kapitalkravsdirektiv inte någon mer eller mindre uttömmande uppräkning av vad som avses med ett finansiellt instrument. I stället definieras ett finansiellt instrument som varje avtal som ger upphov till en finansiell tillgång för en part, samtidigt som en annan part ådrar sig en finansiell skuld eller utfärdar ett ägarandelsbevis.
En definition av finansiella instrument liknande den i kapitalkravs- direktivet finns i punkten 11 i den internationella redovisningsstandarden IAS 32 (Finansiella instrument; upplysningar och klassificering). Där definieras ett finansiellt instrument som varje form av avtal som ger upphov till både en finansiell tillgång i ett företag och en finansiell skuld eller ett egetkapitalinstrument i ett annat företag.
Enligt IAS 32 är en finansiell tillgång varje tillgång i form av
a) kontanter, |
126 |
|
b) egetkapitalinstrument i ett annat företag, |
Prop. 2006/07:5 |
c) avtalsenlig rätt att |
|
i)erhålla kontanter eller annan finansiell tillgång från ett annat företag,
ii)byta en finansiell tillgång eller en finansiell skuld med annat företag enligt villkor som kan komma att visa sig vara förmånliga,
d) avtal som kommer eller kan komma att regleras i företagets egna egetkapitalinstrument och är
i)ett instrument som inte är derivat och som medför att företaget är eller kan bli förpliktigat att erhålla ett variabelt antal av företagets eget- kapitalinstrument,
ii)ett derivat som kommer eller kan komma att regleras på annat sätt än genom att byta ett fastställt kontantbelopp eller annan finansiell tillgång mot ett fastställt antal av företagets egna egetkapitalinstrument. I detta syfte innefattar företagets egna egetkapitalinstrument inte instrument som i sig själva är avtal om framtida mottagande eller leverans av företagets egna egetkapitalinstrument.
En finansiell skuld är varje skuld som a) innebär en avtalsenlig skyldighet
i)att erlägga kontanter eller annan finansiell tillgång till ett annat företag, eller
ii)att byta en finansiell tillgång eller en finansiell skuld med annat företag under villkor som kan komma att visa sig vara oförmånliga.
b) avtal som kommer eller kan komma regleras i företagets egna kapitalinstrument och är
i)ett instrument som inte är derivat och som medför att företaget är eller kan bli förpliktigat att erlägga ett variabelt antal av företagets egna egetkapitalinstrument
ii)ett derivat som kommer eller kan komma att regleras på annat sätt än genom att byta ett fastställt kontantbelopp eller annan finansiell tillgång mot ett fastställt antal av företagets egna egetkapitalinstrument. I detta syfte innefattar företagets egna egetkapitalinstrument inte instrument som i sig själva är avtal om framtida mottagande eller leverans av företagets egna egetkapitalinstrument.
Enligt IAS 32 avses med ett egetkapitalinstrument varje form av avtal som styrker en residual rätt i ett företags tillgångar efter avdrag för alla dess skulder.
Som exempel på finansiella instrument nämns i IAS 32 (VT 3 och 4)
– kontanter,
– tillgodohavande i en bank,
– kundfordringar och leverantörskrediter,
– kortfristiga värdepapper som fordringar respektive skulder,
– lånefordringar och låneskulder, och
– obligationsfordringar och obligationsskulder.
Med egetkapitalinstrument avses en rätt i ett företags nettotillgångar t.ex. en aktie. Även derivat utgör ett finansiellt instrument. Ett derivat är ett kontrakt vars värde bestäms av förändringen i exempelvis en särskild ränta eller priset på ett värdepapper. En vanlig typ av derivat är optioner att i framtiden förvärva aktier till ett förutbestämt pris. Många derivat kan anta såväl ett positivt som ett negativt värde.
127
Utöver vad som nu sagts skall dock alla de instrument som räknas upp Prop. 2006/07:5 i MiFID omfattas av definitionen av finansiellt instrument i kapitalkravsdirektivet.
Begreppet finansiellt instrument i kapitalkravsdirektivet har en delvis annan innebörd än i t.ex. lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument och lagen (2005:377) om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument. I båda dessa lagar definieras finansiellt instrument som ”fondpapper och annan rättighet eller förpliktelse avsedd för handel på värdepappersmarknaden”. För att det inte skall råda någon tveksamhet om vad som avses med finansiella instrument i kapitaltäckningssammanhang, bör begreppet definieras i den nya kapitaltäckningslagen.
Eftersom kapitalkravsdirektivet är ett minimidirektiv (se t.ex. skäl 8 och artikel 1.2) får dock medlemsstaterna införa strängare bestämmelser än de som finns i direktivet. Vi ser dock inte något behov av att gå längre än vad direktivet föreskriver. Mot denna bakgrund bör definitionen av finansiella instrument ges en lydelse motsvarande den i kapitalkravs- direktivet. I stället för att använda begreppet ägarandelbevis bör dock i likhet med IAS 32 begreppet ”egetkapitalinstrument” användas.
I avsnitt 6.2 föreslås att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka poster som får ingå i handelslagret och omfattningen av dessa. Detta bemyndigande gör det möjligt att föreskriva vilka finansiella instrument (enligt definitionen ovan) som skall ingå i handelslagret.
128
7 |
Riskhantering m.m. och |
Prop. 2006/07:5 |
|
kapitalutvärderingsprocessen |
|
7.1Styrformer, riskhantering och intern kontroll
Regeringens förslag: En bank och ett kreditmarknadsföretag skall identifiera, mäta, styra, internt rapportera och ha kontroll över de risker deras rörelser är förknippade med. Företagen skall vidare ha en tillfredställande intern kontroll.
En banks och ett kreditmarknadsföretags rörelser skall organiseras och drivas på ett sådant sätt att deras struktur, förbindelser med andra företag och ställning kan överblickas.
Styrelsen skall ansvara för att kraven på soliditet och likviditet, riskhantering och genomlysning är uppfyllda.
Motsvarande bestämmelser skall införas i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse. Styrelsen i ett värdepappersbolag skall vidare se till att det finns riktlinjer och instruktioner i den omfattning som behövs för att styra rörelsen.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Promemorian innehöll emellertid inte någon ändring av bestämmelsen om genomlysning eller någon uttrycklig bestämmelse om proportionalitet eller om att styrelsens ansvar för att kraven på soliditet och likviditet, riskhantering och genomlysning är uppfyllda. Den angav vidare att rutinerna för intern kontroll skall vara tillfredsställande.
Remissinstanserna: Riksbanken påpekar att artikel 22 i kreditinstitutsdirektivet även ställer krav på att instituten skall vara genomlysbara. Finansinspektionen anser att lagtexten närmare bör anpassas till ordalydelsen i direktivet. De befintliga bestämmelserna i lagen om och bank- och finansieringsrörelse bör därför kompletteras med en bestämmelse om att instituten skall ha effektiva styrformer som bl.a. omfattar en tydlig organisationsstruktur, effektiva metoder med en väl definierad, överblickbar och konsekvent ansvarsfördelning för att identifiera, hantera övervaka och rapportera de risker som institutet är eller kan komma att bli exponerat för. Det bör också framgå att varje institut skall ha en tillfredsställande intern kontroll, däribland sunda rutiner för administration och redovisning. Det bör också uttryckligen framgå att kraven på styrformer, organisation, riskhantering samt intern kontroll skall omfatta hela institutets verksamhet och stå i proportion till arten och omfattningen av institutets verksamhet och komplexitetsgrad. Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen anför att det inte är rutinerna för intern kontroll utan hela den interna kontrollen som skall vara tillfredsställande.
Kreditinstitutsdirektivets och kapitalkravsdirektivets innehåll: En- ligt artikel 22.1 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv skall hemländernas behöriga myndigheter kräva att varje kreditinstitut har effektiva styrformer, som bl.a. omfattar en tydlig organisationsstruktur med en väl definierad, överblickbar och konsekvent ansvarsfördelning, effektiva metoder för att identifiera, hantera, övervaka och rapportera de risker
som kreditinstitutet är eller skulle kunna bli exponerat för,
129
tillfredsställande rutiner för intern kontroll, däribland sunda förfaranden Prop. 2006/07:5 för administration och redovisning.
Enligt artikel 22.2 i samma direktiv skall dessa styrformer, metoder och rutiner omfatta hela verksamheten och stå i proportion till arten och omfattningen av kreditinstitutets verksamheter och till dess kom- plexitetsgrad. De tekniska kriterierna i bilaga V skall beaktas.
Enligt artikel 68.1 i kreditinstitutsdirektivet skall varje kreditinstitut individuellt uppfylla de förpliktelser som anges i artikel 22.
Av artiklarna 2 och 34 i 2006 års kapitalkravsdirektiv framgår att reglerna i artiklarna 22, 68.1 och bilaga V till kreditinstitutsdirektivet gäller även för värdepappersföretag.
I bilaga V till kreditinstitutsdirektivet finns tekniska kriterier för organisation och riskhantering. Dessa behandlas i det följande.
Styrning
Enligt punkten 1 i bilaga V skall den ansvariga ledningen ange formerna för uppdelningen av ansvar inom organisationen och förebyggande av intressekonflikter.
De krav som ställs på riskhanteringssystem
Enligt punkten 2 i bilaga V, som behandlar riskhantering, skall den ansvariga ledningen godkänna och periodiskt se över strategier och riktlinjer för att ta på sig, hantera, övervaka och reducera de risker som kreditinstituten är exponerade eller kan exponeras för, däribland de risker som skapas av den makroekonomiska miljön där de verkar med hänsyn till konjunkturcykelns olika faser.
Kredit- och motpartsrisker behandlas i punkterna
Beträffande kvarstående risker skall enligt punkten 6 risken för att kreditinstitutets erkända kreditriskreducerande tekniker visar sig vara mindre effektiva än förväntat, åtgärdas och kontrolleras genom skriftliga riktlinjer och förfaranden.
Enligt punkten 7 skall koncentrationsrisker som uppstår till följd av exponering mot motparter, grupper av motparter med inbördes anknytning och motparter inom samma ekonomiska sektor, geografiska region, eller exponeringar som avser samma verksamhet eller råvara, och vid tillämpning av metoder för kreditriskreducering, inbegripet särskilt risker i samband med stora indirekta kreditexponeringar (exempelvis mot en enskild emittent av säkerheter) åtgärdas och kontrolleras genom skriftliga riktlinjer och förfaranden.
130
Enligt punkten 8 skall risker som uppstår till följd av värdepapperisering där kreditinstitutet är originator eller medverkande institut utvärderas och åtgärdas genom lämpliga riktlinjer och förfaranden för att bl.a. säkerställa att transaktionens ekonomiska innehåll avspeglas fullständigt i riskbedömning och ledningens beslut. Likviditetsplaner för att åtgärda effekterna av både planerad och förtida amortering skall finnas hos det kreditinstitut som initierar rullande värdepapperisering med bestämmelser om förtida amortering (punkten 9).
Enligt punkten 10 skall det införas riktlinjer och förfaranden för mätning och hantering av alla väsentliga källor till och effekter av marknadsrisker.
Av punkten 11 framgår att det skall inrättas system för att utvärdera och hantera risker till följd av möjliga ränteförändringar, i den utsträck- ning som de påverkar kreditinstitutets
Reglerna i punkterna 12 och 13 behandlar operativ risk. Enligt dessa regler skall det införas riktlinjer och förfaranden för att utvärdera och hantera exponering för operativ risk, inbegripet extrema händelser med stor inverkan på institutets verksamhet. Det skall vidare finnas beredskaps- och kontinuitetsplaner för att säkerställa ett kreditinstituts förmåga att verka löpande och begränsa förlusterna vid en allvarlig störning i verksamheten.
För likviditetsrisker föreskrivs i punkten 14 att det skall finnas riktlinjer och förfaranden för kontinuerlig och framåtblickande mätning och hantering av institutets nettofinansieringsposition och finansierings- behov. Alternativa scenarion skall övervägas och de antaganden som ligger till grund för besluten om nettofinansieringspositionen skall ses över regelbundet. Enligt punkten 15 skall det också finnas beredskapsplaner för att hantera likviditetskriser.
Skälen för regeringens förslag: Av de regler som beskrivits i det föregående framgår vilka krav som direktiven ställer på ett instituts styrformer, riskhantering och interna kontroll. Kraven gäller för alla kreditinstitut och värdepappersbolag. De nämnda företagens verksam- heter kan dock vara begränsade i olika avseenden. Kraven får då an- passas till verksamhetens omfattning, se artikel 22.2 i kreditinstituts- direktivet. Som exempel kan nämnas att inte alla värdepappersbolag lämnar kredit. Av detta följer att flera av de specifika krav som gäller för kreditrisker enligt bilaga V till kreditinstitutsdirektivet inte gäller för dessa företag. Kraven får vidare anpassas till omfattningen av den verksamhet som drivs av instituten.
De krav som ställs upp är ett led i att se till att instituten har tillräckligt stort kapital i förhållande till sina risker (se även avsnitt 7.2).
Gällande rätt
I lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse finns ett antal övergripande bestämmelser om bankers och kreditmarknadsföretags (kreditinstitut) rörelser. Enligt bestämmelsen om soliditet och likviditet skall ett kreditinstituts rörelse drivas på ett sådant sätt att institutets förmåga att fullgöra sina förpliktelser inte äventyras (6 kap. 1 §).
Prop. 2006/07:5
131
Bestämmelsen om soliditet och likviditet behandlas utförligare i avsnitt Prop. 2006/07:5 |
|
7.2. |
|
Enligt en bestämmelse om riskhantering skall ett kreditinstitut |
|
identifiera, mäta, styra och ha kontroll över de risker som dess rörelse är |
|
förknippad med. Kreditinstitutet skall därvid särskilt se till att dess |
|
kreditrisker, marknadsrisker, operativa risker och andra risker samman- |
|
tagna inte medför att institutets förmåga att fullgöra sina förpliktelser |
|
äventyras (6 kap. 2 §). Av motiven till bestämmelsen (prop. 2002/03:139 |
|
s. 278 ff) framgår bl.a. att den ställer upp de mål som ett fungerande |
|
riskhanteringssystem skall uppnå, men utan att närmare ange hur det |
|
skall ske. Grundläggande beståndsdelar i ett bra riskhanteringssystem |
|
sägs vara fungerande informationsvägar, beslutssystem samt styrning och |
|
styrsystem. |
|
I de nämnda förarbetena beskrivs riskhanteringsprocessen på följande |
|
sätt. Det första ledet i processen är att identifiera vilka riskerna är. |
|
Därefter skall riskens storlek uppskattas (mätas). Detta gäller både |
|
enskilda risker och rörelsens samlade risk. I begreppet styra ligger att |
|
instituten skall ha kunskap och förmåga att aktivt styra sina risker. Detta |
|
krav innebär att institutet måste kunna styra rörelsens utveckling och |
|
aktivt utnyttja riskreducerande möjligheter. Till grund för bedömningen |
|
av vilka riskbegränsade åtgärder som skall vidtas måste ligga en |
|
uppfattning om vilka risker som är acceptabla i rörelsen. Med begreppet |
|
ha kontroll avses att det måste finnas en kontrollfunktion som granskar |
|
efterlevnaden av olika system och instruktioner. |
|
Att det skall vara möjligt att genomlysa en banks och ett |
|
kreditmarknadsföretags rörelser framgår av 6 kap. 3 § lagen om bank- |
|
och finansieringsrörelse. Enligt den bestämmelsen skall rörelsen |
|
organiseras och drivas på ett sådant sätt att företagets ställning kan |
|
överblickas. När det gäller rörelsens bedrivande innebär bestämmelsen |
|
att företagets tillgångar skall vara överblickbara och dess ekonomiska |
|
ställning möjlig att värdera med någorlunda säkerhet. När det gäller |
|
organisationen av rörelsen innebär bestämmelsen att såväl den juridiska |
|
personen som den faktiska strukturen skall vara uppbyggd så att det utan |
|
svårighet går att överblicka ansvars- och ägarförhållanden. Detta gäller i |
|
förhållande till såväl Finansinspektionen och Riksbanken som externa |
|
intressenter samt företagens ägare och ledning (prop. 2002/03:139 s. 276 |
|
f). |
|
Det övergripande ansvaret för att bestämmelserna om soliditet och |
|
likviditet, riskhantering och genomlysning är uppfyllda vilar på styrelsen |
|
(prop. 2002/03:139 s. 530). Enligt 6 kap. 5 § lagen om bank- och |
|
finansieringsrörelse skall styrelsen i ett kreditinstitut se till att det finns |
|
interna riktlinjer och instruktioner i den omfattning som behövs för att |
|
styra rörelsen. Begreppet riktlinjer omfattar strategi- och policy- |
|
dokument, medan begreppet instruktioner omfattar mer grundläggande |
|
regler för t.ex. kreditgivning och kredithantering. Som exempel på vad |
|
riktlinjerna kan komma att innehålla nämns vilka risknivåer som är |
|
acceptabla. Syftet med bestämmelsen är att instituten skall förmås att |
|
ange inriktningen för olika verksamheter, risker eller funktioner i den |
|
omfattning som behövs för att på ett övergripande plan styra rörelsen |
|
(prop. 2002/03:139 s. 351 ff). Om det är erforderligt med riktlinjer och |
|
instruktioner för en viss verksamhet avgörs främst med ledning av de |
132 |
|
krav som kommer till uttryck i bestämmelserna om soliditet och Prop. 2006/07:5 likviditet, riskhantering och genomlysning. En verksamhets relativa vikt i
förhållande till den samlade rörelsen är av betydelse. Ju mer omfattande eller potentiellt resultatpåverkande en verksamhet är desto större skäl finns det att utfärda riktlinjer eller instruktioner för den (prop. s. 531).
Det finns inte några motsvarande bestämmelser i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse. Enligt den lagen skall dock värdepappersrörelse drivas så att allmänhetens förtroende för värdepappersmarknaden upprätthålls och enskildas kapitalinsatser inte otillbörligen äventyras samt i övrigt så att rörelsen kan anses sund.
Effektiva metoder för riskhantering
Av artikel 22.1 i kreditinstitutsdirektivet framgår att ett institut skall ha effektiva metoder för att identifiera, hantera, övervaka och rapportera de risker som kreditinstitutet är eller skulle kunna bli exponerat för. Vad detta innebär preciseras i bilaga V. De kriterier som beskrivs i bilagan skall dock inte ses som en uttömmande uppräkning av vilka krav som ställs på riskhanteringssystemen för att metoderna skall anses uppfylla kraven i artikel 22.1. De mål som kreditinstitutsdirektivet anger att ett riskhanteringssystem skall uppnå motsvarar dem som finns i 6 kap. 2 § lagen om bank- och finansieringsrörelse.
Begreppet ”identifiera” förekommer i lagen om bank och finansieringsrörelse och kreditinstitutsdirektivet. I övrigt använder de båda regelverken olika formuleringar för att beskriva beståndsdelarna i ett effektivt riskhanteringssystem. Innebörden i de båda regelverken torde dock vara desamma. Det i kreditinstitutsdirektivet använda begreppet ”hantera” torde innebära att institutet skall kunna uppskatta riskens storlek (mäta den) och vidta de åtgärder som bedöms nödvändiga (styra). Det i kreditinstitutsdirektivet använda begreppet ”övervaka” torde innebära att instituten skall kontrollera hur riskernas utvecklas över tiden. Även detta torde rymmas under rekvisitet ”styra” i riskhanteringsbestämmelsen i lagen om bank- och finansieringsrörelse.
Kravet på rapportering i kreditinstitutsdirektivet innebär att det skall finnas fungerande informationsvägar för att hålla såväl institutets styrelse och övriga ledning som handläggare och andra beslutsfattare i organisationen underrättade om riskernas storlek och utveckling. Begreppet ”rapportera” i kreditinstitutsdirektivet har inte någon uttrycklig motsvarighet i lagen om bank- och finansieringsrörelse. Som framgår av förarbetena till bestämmelsen i lagen om bank- och finansieringsrörelse är dock fungerande informationsvägar en grundläggande beståndsdel i ett bra riskhanteringssystem (prop. 2002/03:139 s. 278). Även om ett institut knappast kan uppfylla de fyra övergripande målen (identifiera, mäta, styra och ha kontroll över riskerna) utan att ha fungerande informationsvägar, bör dock även rapporteringskravet för tydlighetens skull komma till uttryck i riskhanteringsbestämmelsen. Av riskhanteringsbestämmelsen i 6 kap. 2 § lagen om bank och finansieringsrörelse bör det därför framgå att ett kreditinstitut – förutom att identifiera, mäta, styra och ha kontroll – internt skall rapportera sina risker.
133
Enligt 16 kap. 1 § lagen om bank- och finansieringsrörelse får Prop. 2006/07:5 regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela före-
skrifter om vilka åtgärder som ett kreditinstitut skall vidta för att uppfylla kraven på riskhantering i 6 kap. 2 §. Detta bemyndigande gör det möjligt
–och även nödvändigt för att genomföra kreditinstitutsdirektivet – att meddela föreskrifter med ett sådant innehåll som avses i bl.a. bilaga V till detta direktiv.
Lagen om värdepappersrörelse innehåller inte någon bestämmelse motsvarande den som finns i lagen om bank- och finansieringsrörelse. För värdepappersbolag torde dock motsvarande följa av sundhets- bestämmelsen i lagen (1 kap. 7 §). Med hänsyn till vikten av att det finns fungerande riskhanteringssystem i bolagen är denna lösning emellertid inte tillfredsställande. För värdepappersbolagen bör det därför införas bestämmelser motsvarande dem i direktivet. Här föreslås att den bestämmelsen skall ges samma lydelse som den bestämmelse som finns i lagen om bank- och finansieringsrörelse.
Styrformer
Enligt artikel 22 i kreditinstitutsdirektivet och kapitalkravsdirektivet skall ett institut ha effektiva styrformer som bl.a. omfattar en tydlig organisa- tionsstruktur med en väl definierad överblickbar och konsekvent ansvarsfördelning. Ett annat sätt att uttrycka detta är att säga att institutet skall vara genomlysbart, se 6 kap. 3 § lagen om bank- och finansierings- rörelse. Effektiva styrformer är emellertid också en nödvändig bestånds- del i ett fungerande riskhanteringssystem. I promemorian gjordes bedöm- ningen att regeln i artikel 22 om effektiva styrformer får anses omhändertagen genom bestämmelserna om riskhantering i 6 kap. 2 § lagen om bank- och finansieringsrörelse och bestämmelsen i 5 § samma kapitel om att styrelsen skall se till att det finns skriftliga interna rikt- linjer och instruktioner i den omfattning som behövs för att styra rörelsen.
Vi delar emellertid Riksbankens och Finansinspektionens bedömning att det som sägs om effektiva styrformer i artikel 22 tydligare bör komma till uttryck i lag. Som Riksbanken anför bör det ske genom en hänvisning till bestämmelsen om genomlysning i 6 kap. 3 § lagen om bank- och finansieringsrörelse.
Enligt nämnda paragraf är en banks eller ett kreditmarknadsföretags organisation genomlysbar om företagets ställning går att överblicka. Regeln i kreditinstitutsdirektivet föreskriver emellertid att organisations- strukturen skall vara tydlig. Bestämmelsen i lagen om bank- och finansieringsrörelse bör därför preciseras något. Av bestämmelsen bör det framgå att en banks och ett kreditmarknadsföretags rörelse skall organiseras och drivas på ett sådant sätt att inte bara dess ställning utan även dess strukturer kan överblickas. Det bör emellertid också förtydligas att en bank eller ett kreditmarknadsföretag är genomlysbart om också dess förbindelser med andra företag går att överblicka.
Som framgår av förarbetsuttalandena i gällande rätt (se ovan) har styrelsen det övergripande ansvaret för att instituten uppfyller kraven på soliditet och likviditet, riskhantering och genomlysning. För att framhålla
134
detta bör styrelsens ansvar för styrningen av institutet framgå av en ny Prop. 2006/07:5 bestämmelse i lagen om bank- och finansieringsrörelse.
För värdepappersbolag bör det i lagen om värdepappersrörelse införas motsvarande bestämmelser. Det kan visserligen diskuteras om bestämmelserna i den lagen behöver ha samma innebörd som bestäm- melserna i lagen om bank- och finansieringsrörelse. Den verksamhet som drivs av värdepappersbolag är nämligen inte lika riskfylld som den som drivs av kreditinstitut. Direktivens utformning ger dock ett mycket litet utrymme för att utforma kraven på olika sätt för kreditinstitut och värdepappersbolag. De skilda verksamheter som drivs av kreditinstitut och värdepappersbolag bör återspeglas i de krav som ställs på respektive institutstyp (se även om proportionalitetsprincipen nedan).
Intern kontroll
Enligt 2006 års kreditinstitutsdirektiv skall ett institut också ha tillfredsställande rutiner för intern kontroll, däribland sunda förfaranden för administration och redovisning. En i sak överensstämmande regel fanns i 2000 års kreditinstitutsdirektiv, som föreskrev att kreditinstituten skall tillämpa sunda rutiner för administration, redovisning och erforderlig intern kontroll.
Begreppet intern kontroll definieras inte i kreditinstitutsdirektivet. Viss vägledning av vad som i allmänhet avses med intern kontroll finns dock i Finansinspektionens allmänna råd (2005:1) om styrning och kontroll av finansiella företag. Där lämnar inspektionen rekommendationer be- träffande den interna kontrollen. Enligt dessa allmänna råd kan ett företag genom god intern kontroll säkerställa
–en ändamålsenlig och effektiv organisation av verksamheten,
–tillförlitlig finansiell rapportering,
–effektiv drift och förvaltning av organisationssystem,
–en god förmåga att identifiera, mäta, övervaka och hantera sina risker, och
–en god förmåga att efterleva lagar, förordningar, interna regler och god sed eller god standard.
I de allmänna råden anger Finansinspektionen att en god intern kon- troll kan uppnås exempelvis genom att
–följa upp verksamheten löpande och se till att det finns kontroller som säkerställer att rapporteringen på ett rimligt sätt återspeglar verk- samheten,
–kontrollera löpande att resurser utnyttjas effektivt och i syfte att nå företagets mål,
–ta fram interna regler, samt dokumentera och uppdatera dessa löpande,
–fördela ansvar och arbete så att intressekonflikter undviks,
–se till att en befattningshavare inte ensam handlägger en transaktion genom hela behandlingskedjan (dualitetsprincipen),
–säkerställa genom kontroller att information lämnas om utvecklingen inom ett verksamhetsområde avviker från riktlinjer och mål i företaget,
–säkerställa genom kontroller för informationssäkerhet och fysisk säkerhet, kontinuitet i verksamheten och skydda företagets och
kundernas tillgångar, |
135 |
– se till att informations- och rapporteringssystem säkerställer aktuell |
Prop. 2006/07:5 |
och relevant information om institutets verksamhet och riskexponering |
|
etc. |
|
Av inspektionens föreskrifter framgår vidare att det i företaget bör |
|
finnas en funktion för självständig riskkontroll liksom en funktion som |
|
utgör ett stöd för att verksamheten drivs enligt gällande regler |
|
(compliancefunktion). Styrelsen bör vidare se till att det finns en |
|
oberoende granskningsfunktion (internrevision) som utvärderar den in- |
|
terna kontrollen (som innefattar riskkontrollen och compliance- |
|
funktionen). |
|
Av beskrivningen i det föregående framgår att det finns ett nära |
|
samband mellan en fungerande riskhantering och god intern kontroll. |
|
Som exempel kan nämnas den operativa risken. I kreditinstitutsdirektivet |
|
definieras operativ risk som risken för förluster till följd av icke |
|
ändamålsenliga eller inte fungerande interna förfaranden, mänskliga fel, |
|
system eller yttre händelser, inbegripet rättsliga risker (artikel 4.22). I |
|
hanteringen av den operativa risken ingår en fungerande intern kontroll. |
|
På liknande sätt ingår intern kontroll i hanteringen av de övriga riskerna, |
|
t.ex. de finansiella riskerna kreditrisk och marknadsrisk. |
|
De krav som riskhanteringsbestämmelsen i lagen om bank- och |
|
finansieringsrörelse ställer upp, kan bara uppfyllas om det finns en god |
|
intern kontroll. En god intern kontroll är alltså en del i en fungerande |
|
riskhantering och kapitalutvärdering. Det är därför inte nödvändigt att |
|
införa någon uttrycklig bestämmelse i lagen om bank- och finansierings- |
|
rörelse om att ett kreditinstitut skall ha tillfredsställande intern kontroll. |
|
Det kan dock finnas ett värde i att vara tydlig. Här föreslås därför att |
|
riskhanteringsbestämmelsen preciseras så att det framgår att |
|
tillfredsställande intern kontroll är ett moment i en fungerande risk- |
|
hantering. I promemorian föreslogs att bestämmelsen skulle ange att |
|
instituten skall ha tillfredsställande rutiner för intern kontroll. Som |
|
Finansinspektionen, Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhand- |
|
lareföreningen pekar på är det den interna kontrollen och inte bara |
|
rutinerna för den som skall vara tillfredsställande. |
|
Finansinspektionen anser att det dessutom av den nya kapital- |
|
täckningslagen bör framgå att den interna kontrollen inkluderar sunda |
|
rutiner för administration och redovisning. Eftersom detta bara är en del |
|
av den interna kontrollen anser vi att en sådan precisering skulle bli |
|
missvisande. |
|
Lagen om värdepappersrörelse innehåller inte någon uttrycklig |
|
bestämmelse om intern kontroll. En bestämmelse motsvarande den i |
|
kreditinstitutsdirektivet bör därför tas in i den lagen. |
|
Proportionalitetsprincipen |
|
Redan av förarbetena till de nuvarande bestämmelserna framgår att de |
|
krav som ställs på instituten enligt bestämmelserna om soliditet och |
|
likviditet, riskhantering och genomlysning kan variera med de |
|
verksamheter instituten ägnar sig åt (prop. 2002/03:39 s. 275, 277 och |
|
279 f). Med hänsyn till Finansinspektionens önskemål bör det dock |
|
direkt av den nya kapitaltäckningslagen framgå att de krav som ställs på |
|
stabilitet och likviditet, riskhantering, genomlysning samt strategier, |
136 |
riktlinjer och instruktioner skall tillämpas i proportion till arten och Prop. 2006/07:5 omfattningen av ett instituts verksamheter och deras komplexitetsgrad.
Vi vill erinra om att denna princip också bör beaktas vid utformningen av inspektionens föreskrifter.
Regleringen i lagen om bank- och finansieringsrörelse och lagen om värdepappersrörelse omfattar hela institutets verksamhet om inte annat framgår av respektive lag. Det är därför inte nödvändigt att, som Finans- inspektionen föreslår, uttryckligen ange att de nämnda bestämmelserna gäller för hela institutets verksamhet.
7.2Kapitalutvärderingsprocessen
Regeringens förslag: Ett institut skall ha metoder som gör det möjligt att fortlöpande värdera och upprätthålla ett kapital som till belopp, slag och fördelning är tillräckligt för att täcka arten och nivån på de risker som det är eller kan komma att bli exponerat för. Institutet skall utvärdera dessa metoder för att säkerställa att de är heltäckande. En motsvarande bestämmelse skall tas in för värdepappersbolag. För värdepappersbolag skall det också införas en bestämmelse om soliditet och likviditet enligt vilken ett värdepappersbolags rörelse skall drivas på ett sådant sätt att dess förmåga att fullgöra sina förpliktelser inte äventyras.
Promemorians förslag: Innehöll inte någon uttrycklig bestämmelse om kapitalutvärderingsprocessen.
Remissinstanserna: Finansinspektionen anser att kapitalutvärderings- processen i artikel 123 uttryckligen bör framgå av lagtext. Inspektionen anser vidare att kapitaltäckningsgraden inte är ett soliditetsmått och efterlyser klargörande i lagtext. FAR noterar att det är mycket begränsade förändringar som görs i lagen om bank- och finansieringsrörelse och som inte reflekterar de förändringar i kapitalutvärderingsprocessen som instituten förväntas göra.
Kreditinstitutsdirektivets och kapitalkravsdirektivets innehåll: I avsnitt 7.1 har det redovisats vilka krav som ställs på ett instituts riskhantering och dess genomlysning. Enligt skäl 53 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv bör kreditinstituten säkerställa att de har internt kapital som är tillfredsställande i fråga om kvantitet, kvalitet och fördelning med hänsyn till de risker de är eller kan komma att bli exponerade för. De bör därför ha inrättat strategier och metoder för att bedöma om det interna kapitalet är tillräckligt och för att fortlöpande hålla det på en tillräcklig nivå.
Enligt artikel 123 i direktivet skall ett kreditinstitut ha infört sunda, effektiva och heltäckande strategier och metoder för att fortlöpande värdera och upprätthålla internt kapital som till belopp, slag och fördelning enligt deras uppfattning är tillräckligt för att täcka arten och nivån på de risker som de är eller kan komma att bli exponerade för. Dessa strategier och metoder skall regelbundet utvärderas internt för att säkerställa att de fortfarande är heltäckande och står i proportion till arten om omfattningen av kreditinstitutets verksamheter och till dessas
137
komplexitetsgrad. Tillsynen över att denna bestämmelse följs behandlas i Prop. 2006/07:5 artikel 124 i kreditinstitutsdirektivet (se avsnitt 18.1).
Enligt artikel 68.2 i direktivet skall varje kreditinstitut som varken är ett dotterföretag i den medlemsstat där det auktoriserats och står under tillsyn eller ett moderföretag och varje kreditinstitut som inte ingår i sammanställningen enligt artikel 73 individuellt uppfylla kraven i artikel
123.Enligt skäl 15 i direktivet kan medlemsstaterna även kräva att artikel 123 uppfylls individuellt.
Av skäl 29 i och artiklarna 2 och 34 i 2006 års kapitalkravsdirektiv framgår att artikel 123 i kreditinstitutsdirektivet gäller även för värdepappersföretag.
Skälen för regeringens förslag
Vilken innebörd har artikel 123 i kreditinstitutsdirektivet? |
|
Av artikel 22 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv framgår att instituten skall |
|
ha effektiva riskhanteringssystem. Av den artikeln framgår dock bara att |
|
instituten skall ha god kontroll över sina risker, men den anger inte |
|
vilken risknivå som är acceptabel. Av artikel 123 i samma direktiv |
|
framgår emellertid att ett institut skall ha strategier och metoder för att |
|
kunna upprätthålla ett internt kapital som är tillräckligt stort i förhållande |
|
till dess risker. |
|
Artikel 123 behandlar enligt sin ordalydelse bara vilka krav som ställs |
|
på ett instituts strategier och metoder. Artikeln anger dock inte |
|
uttryckligen att institutet faktiskt skall ha ett tillräckligt stort kapital i |
|
förhållande till sina risker. Eftersom kraven på innehållet i strategier och |
|
metoder saknar betydelse om det inte ställs något krav på storleken av |
|
kapitalet, får det ändå förutsättas att avsikten är att medlemsstaterna skall |
|
kräva att institutens risknivå anpassas till dess kapitalstyrka (se även skäl |
|
53 i kreditinstitutsdirektivet och skäl 29 i kapitalkravsdirektivet). Att |
|
detta är avsikten framgår också av artikel 124.3 i kreditinstitutsdirektivet |
|
som anger att de behöriga myndigheterna skall fastställa om de |
|
styrformer, strategier, metoder och mekanismer som instituten infört och |
|
den kapitalbas de förfogar över är tillräckliga för att säkerställa en sund |
|
hantering och täckning av de risker de är exponerade för (se avsnitt |
|
18.1). |
|
Av artikel 123 följer att instituten skall se till att deras interna |
|
kapitalutvärderingsprocess är tillräcklig med hänsyn till riskerna i |
|
verksamheten och institutens verksamhetsbetingelser. För att kunna |
|
uppfylla detta krav är det viktigt att både institutens kapitalplanering och |
|
riskhantering är effektiv. I detta ingår bl.a. en strategi för att upprätthålla |
|
det kapital som behövs. Processen skall utmynna i en bedömning av om |
|
kapitalet är tillräckligt i förhållande till riskerna i rörelsen. |
|
Innebörden av detta krav är att instituten utöver att uppfylla det |
|
lagstadgade kapitalkravet (avsnitt 9) har ett eget ansvar för att det interna |
|
kapitalet är tillräckligt för att täcka samtliga risker i rörelsen. Instituten |
|
skall för detta ändamål utvärdera hur det interna kapitalet förhåller sig till |
|
samtliga de risker som institutet är, eller kan bli, exponerade mot. |
|
Utvärderingen syftar således till att både fånga de risker som inte till |
138 |
fullo beaktas inom ramen för det lagstadgade minimikravet och de risker |
Prop. 2006/07:5 |
som inte ingår i det lagstadgade minimikravet, såsom exempelvis |
|
strategiska och konjunkturella risker. I sammanhanget bör understrykas |
|
att kravet i artikel 123 inte skall tolkas som att instituten per definition |
|
åläggs ett extra kapitalkrav. Om den interna kapitalutvärderingen visar |
|
att minikravet på kapital utgör en tillräcklig buffert för att täcka |
|
institutets samtliga risker, krävs det inte att institutet gör några ytterligare |
|
avsättningar eller anpassar verksamheten i något annat avseende. Om |
|
resultatet av utvärderingen däremot ger vid handen att det lagstadgade |
|
minimikravet på kapital inte utgör en tillräcklig buffert, kommer |
|
institutet att behöva hålla ett högre kapital i förhållande till sina tillgångar |
|
än vad som ges genom minimikraven. |
|
Gällande rätt |
|
I lagen om bank- och finansieringsrörelse finns redan bestämmelser som |
|
kräver att banker och kreditmarknadsföretag anpassar risknivån till |
|
kapitalstyrkan. Enligt 6 kap. 1 § i den lagen skall en bank- och ett |
|
kreditmarknadsföretags rörelse drivas på ett sådant sätt att deras förmåga |
|
att fullgöra sina förpliktelser inte äventyras. Av förarbetena till |
|
bestämmelsen framgår bl.a. följande (prop. 2002/03:139 s. 274 och 529 |
|
f). Bestämmelsen har införts för att se till att instituten är |
|
motståndkraftiga mot störningar av olika slag, dvs. solida. Bestämmelsen |
|
innebär i realiteten en skyldighet att avpassa storleken på och risknivån i |
|
rörelsen efter kapitalstyrkan. Finansinspektionen har tillsyn över att |
|
regeln följs. Om inspektionen t.ex. gör bedömningen att risknivån är för |
|
hög i förhållande till buffertkapitalet, kan inspektionen inskrida med de |
|
sanktioner som den finner lämpliga trots att de formella kraven i övrigt – |
|
t.ex. kapitaltäckningskraven, reglerna om stora exponeringar eller |
|
liknande – är uppfyllda. Formellt riktas regeln endast mot det sätt som ett |
|
institut driver sin rörelse. Med ett visst givet buffertkapital får institutet |
|
inte driva sin rörelse på sätt som är för riskfyllt i förhållande till det givna |
|
buffertkapitalets storlek. Buffertkapital och risk är emellertid i viss |
|
bemärkelse utbytbara. I stället för att avstå från ett visst sätt att driva |
|
rörelsen kan ett institut välja att öka buffertkapitalet. Bestämmelsen är en |
|
rambestämmelse. Dess närmare innebörd kommer som regel att framgå |
|
av mer detaljerade bestämmelser i andra författningar. Dit hör t.ex. |
|
kapitaltäckningsreglerna. Regeln går emellertid ett steg längre än så och |
|
ålägger instituten att göra en fristående bedömning av om soliditeten och |
|
likviditeten är tillräcklig. |
|
Av 6 kap. 2 § andra stycket lagen om bank- och finansieringsrörelse |
|
framgår att företagen vid sin riskhantering särskilt skall se till att deras |
|
kreditrisker, marknadsrisker, operativa risker och andra risker |
|
sammantagna inte medför att institutets förmåga att fullgöra sina |
|
förpliktelser äventyras. |
|
Enligt 6 kap. 5 § samma lag skall styrelsen i ett kreditinstitut se till att |
|
det finns skriftliga interna riktlinjer och instruktioner i den omfattning |
|
som behövs för att styra rörelsen. Begreppet riktlinjer omfattar strategi- |
|
och policydokument, medan begreppet instruktioner omfattar mer |
|
grundläggande regler för t.ex. kreditgivning och kredithantering. |
|
Finansinspektionen kan ingripa mot ett institut som inte har nödvändiga |
139 |
eller ändamålsenliga riktlinjer eller instruktioner (prop. 2002/03:139 s. Prop. 2006/07:5 531).
Hur bör artikel 123 i kreditinstitutsdirektivet införlivas med svensk rätt? |
|
Ett |
|
resultat som skall uppnås men överlåter åt medlemsstaterna att bestämma |
|
form och tillvägagångssätt för genomförandet. Detta innebär att |
|
medlemsstaterna inte är bundna av t.ex. ett direktivs terminologi och |
|
systematik om väl det avsedda resultatet uppnås med en annan |
|
terminologi och systematik. Avgörande är att lagstiftningen uppnår det |
|
resultat som direktivet eftersträvar. Frågan är därför om de bestämmelser |
|
som finns i lagen om bank- och finansieringsrörelse är tillräckliga för att |
|
införliva artikel 123 i kreditinstitutsdirektivet. |
|
Enligt artikel 123 skall ett institut avpassa kapitalet till risknivån i |
|
rörelsen. Bestämmelsen i 6 kap. 1 § lagen om bank- och finansierings- |
|
rörelse innebär dock att instituten skall avpassa risknivån till kapitalet. |
|
Det är dock bara olika sätt att uttrycka samma sak. Visserligen kan |
|
inspektionen med stöd av den svenska bestämmelsen bara förelägga |
|
institutet att dra ner på rörelsen men inte att höja kapitalet. Ett institut |
|
kan dock ändå välja den senare lösningen. Som framgår av avsnitt 19.1 |
|
kan dock inspektionen med stöd av den svenska bestämmelsen förelägga |
|
ett institut att ha en högre kapitalbas om institutet bryter mot bl.a. |
|
soliditetsregeln. Både artikel 123 i kreditinstitutsdirektivet och de |
|
svenska bestämmelserna förutsätter att instituten fortlöpande, dvs. hela |
|
tiden, har en lämplig relation mellan kapital och risknivå. |
|
Enligt artikel 123 i kreditinstitutsdirektivet skall kapitalet till belopp, |
|
slag och fördelning vara tillräckligt för att täcka arten och nivån på de |
|
risker instituten är eller kan komma att bli exponerade för. Även om det |
|
inte anges uttryckligen i 6 kap. 1 § och 2 § andra stycket lagen om bank- |
|
och finansieringsrörelse, krävs emellertid detsamma för att ett institut |
|
skall anses driva verksamheten på ett sådant sätt att det inte äventyrar sin |
|
förmåga att fullgöra sina förpliktelser. Även de nämnda svenska |
|
bestämmelserna omfattar riskernas storlek och art. Som framgår av dessa |
|
bestämmelser skall kreditinstituten inte äventyra förmågan att fullgöra |
|
sina förpliktelser. Av detta framgår att bestämmelserna omfattar såväl |
|
kända risker som andra förutsebara risker. |
|
Enligt artikel 123 skall instituten dessutom ha infört sunda effektiva |
|
och heltäckande strategier och metoder för att utvärdera kapitalet. Av |
|
6 kap. 5 § lagen om bank- och finansieringsrörelse framgår att instituten |
|
skall ha strategier som behövs för att styra rörelsen. Varken 6 kap. 1, 2 |
|
eller 5 §§ anger dock uttryckligen att det måste finnas metoder som gör |
|
det möjligt att utvärdera kapitalet. Ett institut kan dock inte ”se till” att |
|
dess risker inte äventyrar dess förmåga att fullgöra sina förpliktelser om |
|
det inte har metoder som är avpassade för detta. Dessutom skall |
|
instituten, förutom att ha strategier, ha sådana instruktioner som behövs |
|
för att styra rörelsen. |
|
Slutligen framgår av artikel 123 att ett institut regelbundet skall |
|
utvärdera sina strategier och metoder. Det torde ligga i sakens natur att |
|
ett institut inte kan driva sin rörelse på det sätt som anges i 6 kap. 1 § och |
|
2 § andra stycket om det inte regelbundet ser över sin rörelse. |
140 |
Bestämmelserna i 6 kap. 1 §, 2 § andra stycket och 5 § lagen om bank- |
Prop. 2006/07:5 |
och finansieringsrörelse är alltså enligt vår bedömning tillräckliga för att |
|
införliva artikel 123 i kreditinstitutsdirektivet. Finansinspektionen anser |
|
dock att kapitalutvärderingsprocessen i artikel 123 uttryckligen bör fram- |
|
gå av lagtexten. Enligt inspektionen ger artikeln uttryck för grund- |
|
läggande och viktiga principer för instituten och tillsynsmyndigheterna. |
|
Dessa principer om institutens egna interna kapitalutvärdering måste |
|
därför tydligt framgå av lag. En anledning till detta är att undvika |
|
eventuella rättsprocesser. Om bestämmelsen inte finns i lag finns det |
|
enligt inspektionen en risk för att en rättsprocess till stor del kommer att |
|
handla om vilka legala ingripandemöjligheter inspektionen har i stället |
|
för om den har tillräcklig saklig grund för att besluta om en sanktion. |
|
För att tillgodose Finansinspektionens önskemål anser vi, trots |
|
slutsatserna i det föregående, att ett krav på kapitalutvärderingsprocess |
|
bör få komma till uttryck i lag. Det bör ske genom en bestämmelse som |
|
anger att som ett led i institutets riskhantering skall institutet bl.a. ha |
|
metoder som gör det möjligt att fortlöpande värdera och upprätthålla ett |
|
kapital som till belopp, slag och fördelning är tillräckligt för att täcka |
|
arten och nivån på de risker som det är eller kan komma att bli exponerat |
|
för. Instituten skall utvärdera dessa metoder för att säkerställa att de är |
|
heltäckande och står i proportion till arten och omfattningen av |
|
kreditinstitutets verksamheter och till dessas komplexitetsgrad. |
|
Som har nämnts i det föregående följer det av 6 kap. 5 § lagen om |
|
bank- och finansieringsrörelse att ett institut skall ha de strategier som |
|
behövs för att styra rörelsen. Enligt artikel 123 i kreditinstitutsdirektivet |
|
skall strategierna utvärderas regelbundet. Att strategierna utvärderas och |
|
ses över regelbundet torde dock vara en nödvändig förutsättning för att |
|
instituten skall kunna bedöma deras lämplighet och ändamålsenlighet. |
|
Enligt promemorian behövs därför inte någon uttrycklig bestämmelse om |
|
detta i lag, vilket i och för sig inte utesluter att detta kommer att framgå |
|
av föreskrifter, jfr 16 kap. 1 § 3 lagen om bank- och finansieringsrörelse. |
|
Vi delar i och för sig denna bedömning. Med hänsyn till Finans- |
|
inspektionens önskemål, anser vi dock att principen för utvärdering och |
|
översyn bör anges i nämnda paragraf. Att det uttryckligen i 6 kap. 5 |
|
lagen om bank- och finansieringsrörelse sägs att riktlinjerna och |
|
instruktionerna skall ses över regelbundet skall dock inte tolkas |
|
motsatsvis i andra sammanhang. Det får i varje enskilt fall bedömas om |
|
de krav som ställs på instituten innebär att instituten regelbundet ser över |
|
sin verksamhet. Enligt förarbetena till nyss nämnda paragraf så omfattar |
|
begreppet riktlinjer såväl strategidokument som policydokument. |
|
Enligt artikel 68.2 i kreditinstitutsdirektivet gäller reglerna i artikel 123 |
|
om institutens värderingsmetoder inte för alla kreditinstitut. Dessa regler |
|
är dock lika centrala för bedömningen av ett instituts ekonomiska |
|
ställning som reglerna om riskhantering och kapitaltäckning. Eftersom de |
|
sistnämnda reglerna skall följas av varje kreditinstitut individuellt, bör |
|
detsamma gälla om bestämmelserna om institutens värderingsmetoder. |
|
Övriga frågor |
|
I förarbetena till lagen om bank- och finansieringsrörelse anges att |
|
bestämmelsen om soliditet och likviditet är en rambestämmelse, vars |
141 |
närmare innebörd som regel kommer att framgå av mer detaljerade Prop. 2006/07:5 bestämmelser i andra författningar, t.ex. kapitaltäckningsreglerna. Regeln
går emellertid ett steg längre än så och ålägger instituten att göra en fristående bedömning av om soliditeten och likviditeten är tillräcklig (prop. 2002/03:139 s. 530).
Finansinspektionen anser emellertid nu att hänvisningen till begreppen soliditet och likviditet inte är tillräckligt klargörande. Soliditet är enligt Finansinspektionen ett allmänt finansiellt nyckeltal som uttrycker en relation mellan ett företags egna kapital och dess samlade tillgångar. Det är givetvis besläktat med den kapitalstyrka (kapitaltäckningsgrad) som finns i kapitaltäckningslagen men skillnaderna är mycket stora. Om man bara pratar om soliditet missar man, enligt inspektionen, det centrala att det vid kapitaltäckningen sker en riskvägning av tillgångarna. Dessutom är det också skillnader mellan kapitalbasbegreppet i finanssektorn och det egna kapitalet. Mot denna bakgrund är det enligt inspektionen av största betydelse att det klart framgår av lagtexten att kapitaltäcknings- regleringen med alla sina riskområden och beräkningsformler är att se som en precisering av vad som menas med kravet på soliditet i rörelselagstiftningen.
Som framgår av förarbetena till lagen om bank- och finansierings- rörelse avses med soliditet ett företags motståndskraft mot störningar, dvs. betalningsförmåga på lång sikt. Soliditet kan beräknas på olika sätt och kapitaltäckningsgraden utgör ett av de sätt på vilka soliditeten kan mätas. Med hänsyn till detta och till det ovan redovisade förarbets- uttalandet anser vi att något ytterligare förtydligande inte är nödvändigt.
Värdepappersbolag
Lagen om värdepappersrörelse innehåller inte några bestämmelser om soliditet och riskhantering motsvarande de som finns i lagen om bank- och finansieringsrörelse. Oavsett om regeln i artikel 123 kan anses täckas in av sundhetsbestämmelsen i lagen om värdepappersrörelse (1 kap. 7 §) eller inte, är regeln i artikel 123 av sådan betydelse att den bör införlivas med svensk rätt genom uttryckliga bestämmelser i lagen. De nya bestämmelserna bör härvid ges samma utformning som bestämmelserna i lagen om bank- och finansieringsrörelse. I avsnitt 7.1 har det redan föreslagits att det skall införas en riskhanteringsbestämmelse av samma innebörd som i 6 kap. 2 § lagen om bank- och finansieringsrörelse, en bestämmelse om genomlysning och en bestämmelse om riktlinjer och instruktioner motsvarande 6 kap. 5 § samma lag. Till detta bör emellertid läggas en bestämmelse om soliditet och likviditet av samma innebörd som 6 kap. 1 § i den lagen.
142
8 |
Kapitalbasen |
Prop. 2006/07:5 |
Kapitalbasen är det buffertkapital som instituten skall ha för att kunna skydda sig mot förluster i verksamheten. Storleken på kapitalbasen, samt hur den beräknas, är således en hörnpelare i kapitaltäckningsreglerna. I det följande kommer kapitalbasens olika delar att behandlas.
I 2006 års kreditinstituts- och kapitalkravsdirektiv har kapitalbas- reglerna lämnats i huvudsak oförändrade. Det kommer i stället att ske en särskild översyn av detta regelkomplex framöver. Arbetet med detta har påbörjats men när sådana regler kan bli aktuella att införa i svensk rätt är i dagsläget osäkert.
De delar av Basel
8.1Poster som får ingå i kapitalbasen
8.1.1Utgångspunkten i kreditinstitutsdirektivet
Regeringens förslag: Nuvarande regler om vilka poster som får ingå i kapitalbasen överförs väsentligen oförändrade till den nya kapital- täckningslagen.
Regeringens bedömning: Den grundläggande principen vid bedömningen av om hybridkapital skall få ingå i det primära kapitalet bör vara att kapitalet finns tillgängligt för att täcka förluster – utan föregående konkurs – om en kris inträffar.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag och bedömning.
Remissinstanserna: Riksbanken delar promemorians bedömning att det är olämpligt att i lag definiera vilket hybridkapital som kan tillåtas i det primära kapitalet. En sådan definition skulle bli otymplig och relativt snart föråldrad. Samtidigt finns det enligt Riksbankens mening anledning att i lagen eller författningskommentarerna etablera vilka principer som skall vara vägledande för om hybridkapitalet skall få räknas in i det primära kapitalet. Den grundläggande principen som bör framhållas är att kapitalet verkligen finns tillgängligt för att täcka förluster – utan föregående konkurs – om en kris inträffar. Detta synsätt överensstämmer också med Baselkommitténs principer. För att upprätthålla stabiliteten i det finansiella systemet behöver Finansinspektionen få vägledning i denna fråga, speciellt eftersom det normalt ligger i en enskild banks intresse att få en så vid definition som möjligt, särskilt om banken befinner sig i finansiellt trångmål.
143
Kreditinstitutsdirektivets och kapitalkravsdirektivets innehåll: Prop. 2006/07:5 2006 års kreditinstitutsdirektiv innehåller inga förändringar av vilka
poster som får ingå i ett kreditinstituts kapitalbas. Det har däremot gjorts omfattande redaktionella ändringar.
Enligt artikel 13 i 2006 års kapitalkravsdirektiv skall reglerna i kreditinstitutsdirektivet om hur kapitalbasen bestäms även tillämpas på värdepappersföretag. I artiklarna
Av kreditinstitutsdirektivet (artikel 61) och kapitalkravsdirektivet (artikel 1) framgår att medlemsstaterna får införa strängare regler än de som följer av direktivet.
Kreditinstitutsdirektivet skiljer mellan primärt och supplementärt kapital där det primära har högre kvalitet än det supplementära. Det finns därför regler som begränsar det supplementära kapitalets storlek.
Nedan beskrivs det huvudsakliga innehållet i kreditinstitutsdirektivet avseende de poster som får ingå i kapitalbasen.
Primärt kapital
Enligt artikel 66 och artikel 57
–inbetalt eget kapital, tecknat av aktieägare eller andra innehavare, med undantag för kumulativa preferensaktier, samt överkurs vid aktie- emission (punkten a),
–vissa kapitalreserver som definieras i artikel 23 i direktiv 86/635/EG samt balanserad vinst och förlust från föregående räkenskapsår (punkten b), och
–reserveringar för allmänna risker i bankrörelse (punkten c).
Vid tillämpningen av punkt b får medlemsstaterna medge kreditinstitut att inräkna delårsöverskott redan innan stämmobeslut föreligger, dock endast om sådant överskott verifierats av de för revisionen ansvariga och förutsatt att de behöriga myndigheterna finner det styrkt att beloppet räknats fram enligt de principer som anges i rådets direktiv 86/635/EEG av den 8 december 1986 om årsbokslut och sammanställd redovisning för banker och andra finansiella institut (bankredovisningsdirektivet).
Supplementärt kapital
Enligt artikel 66 och artikel 57
–uppskrivningsfonder enligt artikel 33 i direktiv 78/660/EEG (punkten
d),
–värderegleringskonton som avses i artikel 37.2 i direktivet 86/635/EEG (punkten e),
–övriga poster som avses i artikel 63 (punkten f),
–förpliktelser som gäller för medlemmar i kreditinstitut, bildade som kooperativa institut, och solidariska förpliktelser för låntagare hos vissa institut av sådan fondkaraktär som avses i artikel 64.1 (punkten g), samt
144
–kumulativa preferensaktier med bestämd löptid samt sådana Prop. 2006/07:5 skuldförbindelser med efterställd rätt till betalning som avses i artikel
64.3 (punkten h).
Medlemsstaterna får enligt artikel 64.3 räkna in kumulativa preferensaktier med bestämd löptid och efterställda skuldförbindelser i kapitalbasen som nämns i artikel 57 h i kapitalbasen, förutsatt att det finns ett bindande avtal enligt vilket sådana förbindelser, vid likvidation eller konkurs, efterställs alla andra borgenärers fordringar och inte åter- betalas förrän alla andra utestående skulder har reglerats. För efterställda skuldförbindelser krävs dessutom att följande krav är uppfyllda:
–endast helt inbetalda medel får beaktas,
–lånen skall ha en ursprunglig löptid på minst fem år, varefter de får
återbetalas,
–den del till vilken lånen får räknas in i kapitalbasen skall gradvis minska under i vart fall de fem sista åren före förfallodagen,
–låneavtalet skall inte innehålla någon bestämmelse om att skulden skall förfalla till betalning före avtalad förfallodag under några andra särskilda omständigheter än då institutet är föremål för likvidation.
Övriga poster som får ingå i det supplementära kapitalet
Enligt artikel 57 f och artikel 63 kan medlemsstaterna inkludera s.k. övriga poster i det supplementära kapitalet, förutsatt att de uppfyller följande krav
–de kan fritt nyttjas av kreditinstitutet till täckning av normala risker i bankrörelse i fall där förlust eller nedgång i kapitalet ännu inte har konstaterats,
–de framgår av kreditinstitutets internredovisning, och
–deras storlek är fastställd av kreditinstitutets verkställande ledning, är reviderad av fristående revisorer, tillkännagiven av de behöriga myndig- heterna och underkastad deras tillsyn.
Värdepapper med obegränsad löptid och andra instrument kan också godtas i kapitalbasen som supplementärt kapital om de uppfyller följande villkor:
–de skall inte kunna återbetalas på innehavarens initiativ eller utan behörig myndighets förhandsgodkännande,
–i låneavtalet skall kreditinstitutet tillförsäkras möjlighet att uppskjuta betalning av skuldräntan,
–långivarens fordran på kreditinstitutet skall vara helt efterställd samtliga fordringar vars rätt till betalning ej är efterställd,
–de handlingar, i vilka emissionsvillkoren anges, skall innehålla en bestämmelse om att skuld och obetald ränta skall kunna tas i anspråk till täckning av förluster, så att kreditinstitutet ges möjlighet att fortsätta sin verksamhet, och
–endast till fullo inbetalt belopp får medräknas.
Enligt artikel 63.3 framgår vidare att vissa ytterligare belopp kan få ingå i kapitalbasen som ett resultat av beräkningen av förväntade förlust- belopp. Denna regel behandlas ytterligare i avsnitt 8.2.3.
145
Vilka redovisningsmetoder skall användas vid beräkningen av |
Prop. 2006/07:5 |
kapitalbasen? |
|
Enligt skäl 33 i kreditinstitutsdirektivet bör de närmare redovisnings- metoder som skall användas vid beräkningen av ett kreditinstituts kapitalbas och vid bedömningen av dess tillräcklighet med hänsyn till kreditinstitutets riskexponering och av koncentrationen av exponeringar, stå i överensstämmelse med bestämmelserna i bankredovisnings- direktivet eller Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1606/2002 av den 19 juli 2002 om tillämpning av internationella redo- visningsstandarder
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Som framgår av beskrivningen i det föregående har det inte skett någon ändring av vilka poster som får ingå i kapitalbasen. Detta förhållande och den omständigheten att kapitalbasbegreppet kommer att bli föremål för översyn talar för att nu bara göra begränsade ändringar av de befintliga bestämmelserna.
I överensstämmelse med gällande rätt bör termerna primärt och supple- mentärt kapital användas för att beteckna kapital av olika kvalitet.
Primärt kapital
I kreditinstitutsdirektivet görs ingen ändring av vilka poster som får ingå i det primära kapitalet. I överensstämmelse med gällande svensk rätt bör därför följande poster ingå i det primära kapitalet enligt den nya kapital- täckningslagen:
– i bankaktiebolag, kreditmarknadsbolag och värdepappersbolag: eget kapital med undantag för kumulativa preferensaktier och uppskrivnings- fond,
– i sparbanker: reservfonder,
– i medlemsbanker och kreditmarknadsföreningar: eget kapital med undantag för förlagsinsatser och uppskrivningsfond, samt
– i Svenska skeppshypotekskassan: kassans reservfond. Uppskrivningsfonder får enligt kreditinstitutsdirektivet alltså inte ingå
i det primära kapitalet. De kan emellertid ingå i det supplementära kapitalet enligt artikel 57 d i kreditinstitutsdirektivet. Trots att uppskriv- ningsfonderna utgör bundet eget kapital i svensk rätt har det ansetts att de har sämre kvalitet i kapitaltäckningssammanhang, eftersom det under- liggande värdet på tillgångarna som har skrivits upp kan sjunka, vilket skulle urholka värdet av uppskrivningsfonderna. Det skulle innebära att de inte uppfyller kravet på att permanent finnas till hands för förlust- täckning. De redovisningsregler som styr hur tillgångar får skrivas upp är emellertid strikta. Enligt 4 kap. 6 § årsredovisningslagen (1995:1554) får ett aktiebolags eller en ekonomisk förenings materiella eller finansiella anläggningstillgångar som har ett tillförlitligt och bestående värde som väsentligt överstiger bokfört värde skrivas upp mot uppskrivningsfonden. Det kan därför argumenteras för att uppskrivningsfonderna trots allt håller hög kvalitet för kapitaltäckning. Genom att reglerna är så tydliga i
kreditinstitutsdirektivet på den här punkten bör emellertid svenska insti-
146
tut, liksom i gällande rätt, inte få räkna in uppskrivningsfonderna i det Prop. 2006/07:5 primära kapitalet, utan endast i det supplementära.
Det kan även noteras att av de egna fonderna i sparbankerna, dvs. grundfond, reservfond, garantifond och uppskrivningsfond, är det bara reservfonden som får ingå i det primära kapitalet. De övriga fonderna bör dock liksom tidigare kunna räknas in i det supplementära kapitalet efter medgivande från Finansinspektionen (se nedan).
Utöver de nämnda posterna bör även följande reserver ingå i det pri- mära kapitalet:
–i banker, kreditmarknadsföretag och värdepappersbolag: kapital- andelen av skatteutjämningsreserv och periodiseringsfond,
–i banker och kreditmarknadsföretag: kapitalandelen av det belopp som svarar mot bankens eller företagets reserver till följd av avskrivning på egendom som upplåtits till nyttjande (s.k. överavskrivning på leasing- objekt).
De uppräknade reserverna som enligt 1994 års kapitaltäckningslag ingår i det primära kapitalet, motsvarar de poster som nämns i artikel 57 b i 2006 års kreditinstitutsdirektiv.
Enligt artikel 57 c får även reserveringar för allmänna risker i bankverksamhet ingå i det primära kapitalet. Dessa har emellertid ingen motsvarighet i svensk rätt.
Supplementärt kapital
Enligt 2006 års kreditinstitutsdirektiv består det supplementära kapitalet av de poster som anges i artikel 57
1994 års kapitaltäckningslag nämner bara en av de poster som enligt direktivet får ingå i det supplementära kapitalet. Det är efterställda skuldförbindelser med en ursprunglig löptid på minst fem år. De övriga poster som nämns i direktivet får emellertid efter medgivande av Finansinspektionen ingå i det supplementära kapitalet.
Vi gör ingen annan bedömning än att den ordningen kan överföras till den nya kapitaltäckningslagen. En bestämmelse med innebörd att efterställda skuldförbindelser med en ursprunglig löptid på minst fem år får ingå i det supplementära kapitalet bör därför behållas i den nya kapitaltäckningslagen. Sveriges Advokatsamfund efterlyser en definition av termen ”efterställd”. Som framgår av artikel 64.3 i kredit- institutsdirektivet är en förutsättning för att en efterställd skuldför- bindelse skall få ingå i kapitalbasen att det finns ett bindande avtal enligt vilket sådana förbindelser, vid likvidation eller konkurs, efterställs alla andra borgenärers fordringar och inte återbetalas förrän alla andra ute- stående skulder har reglerats. Det som kännetecknar en efterställd skuldförbindelse framgår för övrigt av artikel 21 i bankredovisnings- direktivet. Där sägs att om det genom avtal bestämts att vissa skulder, vare sig de är representerade av värdepapper eller inte, skall i händelse av likvidation eller konkurs återbetalas först efter det att alla övriga borgenärer tillgodosetts, skall sådana skulder tas upp under posten efterställda skulder i balansräkningen (se även prop. 1995/96:10 del 3 s. 225).
147
Kapital som får räknas in i kapitalbasen efter tillstånd
Som framgår av beskrivningen i det föregående kommer inte alla poster som enligt kreditinstitutsdirektivet får ingå i det primära och det supple- mentära kapitalet att anges i lag. Det bör därför införas en bestämmelse i nya kapitaltäckningslagen som gör det möjligt för instituten att i kapitalbasen räkna in åtminstone de övriga poster som nämns i direktivet. I gällande rätt regleras detta i 2 kap. 6 § fjärde stycket i 1994 års kapital- täckningslag som säger att ”som primärt eller supplementärt kapital får dessutom, efter medgivande från Finansinspektionen, räknas värdet av förlagsinsatser samt andra kapitaltillskott och reserver än som sägs i andra och tredje styckena”.
Syftet med nämnda reglering är att åstadkomma en ökad flexibilitet. Det finns ett flertal finansiella instrument som inte är definierade i lag och utvecklingen på de finansiella marknaderna är snabb. Det är dess- utom i många fall svårt att införa adekvata definitioner i lag. Det bör där- för även i den nya kapitaltäckningslagen finnas en bestämmelse som ger Finansinspektionen en möjlighet att godkänna poster som primärt eller supplementärt kapital i kapitalbasen.
Det finns inga rekvisit i 1994 års kapitaltäckningslag som anger ramen för vad som får godkännas som primärt kapital eller supplementärt kapi- tal. Finansinspektionen har bl.a. medgett att s.k. hybridkapital skall räknas in i kapitalbasen som primärt kapital. Hybridkapital är redovis- ningsmässigt en skuld men har i vissa avseenden karaktär av eget kapital. Ett exempel på sådant hybridkapital är primärkapitaltillskotten som finns reglerade i Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd (FFFS 2003:10) om kapitaltäckning och stora exponeringar.
I artikel 57
Frågan är om det finns skäl som talar för att ändå tillåta hybridkapital, t.ex. primärkapitaltillskott, i det primära kapitalet. Principerna för vilket kapital som skall få räknas in i Tier 1, dvs. det primära kapitalet, behandlades av Baselgruppen 1998, som ett svar på utvecklingen av innovativa kapitalinstrument på finansmarknaderna. Resultatet av detta arbete blev att kapitalbasreglerna för Tier
–det skall vara utgivet och till fullo inbetalt,
–
–det skall ha förmåga att löpande absorbera förluster inom banken,
–det skall vara efterställt alla andra skulder i banken,
–det skall vara permanent,
Prop. 2006/07:5
148
– återköp på utgivarens initiativ skall tidigast få ske efter fem år och då Prop. 2006/07:5 endast med behörig myndighets godkännande, och
–räntebetalning får endast ske om det finns utdelningsbara medel tillgängliga i banken.
Genom de krav som ställdes upp uppnåddes en flexibilitet samtidigt som det primära kapitalets integritet behölls.
I 2006 års kreditinstitutsdirektiv har man inte ändrat definitionerna av primärt och supplementärt kapital med anledning av de omtolkade Basel- reglerna. Anledningen till att man inte har sett över definitionerna är att man avvaktar tills en planerad grundläggande revision av kapitalbas- reglerna görs.
Det finns ett flertal medlemsstater som tillåter hybridkapital i det primära kapitalet trots att kreditinstitutsdirektivet inte medger det. Som exempel kan nämnas Danmark, Finland, Tyskland, Storbritannien, Frankrike, Italien, Spanien, Belgien, Nederländerna och Irland. Hybrid- kapitalet är förenat med olika villkor i respektive land men gemensamt för dessa är att de uppfyller de nya kraven som Baselreglerna ställer upp för Tier
Man kan således säga att, i avvaktan på att direktivets regler för kapitalbasen omarbetas, så har det vuxit fram en europeisk praxis som innebär att hybridkapital får ingå i det primära kapitalet, förutsatt att villkoren för Tier
Institut från länder som tillåter hybridkapital i det primära kapitalet skulle kunna få en fördel i jämförelse med sina svenska motsvarigheter om de svenska instituten inte får använda hybridkapital genom att finansieringskostnaden för dessa hybridinstrument generellt sett är lägre än för eget kapital. Det är önskvärt att de svenska instituten så långt som möjligt skall kunna tillämpa samma regler som sina utländska motsvarigheter, vilket talar för att tillåta hybridkapital som uppfyller kraven för Tier
Vi gör den bedömningen att hybridkapital som uppfyller Basel- reglernas krav på Tier
149
Föreskriftsrätt |
Prop. 2006/07:5 |
|||
I det föregående har det redovisats vilka poster som får ingå i |
|
|||
kapitalbasen. De bestämmelser som föreslås ingå i lagen kommer inte att |
|
|||
innehålla alla de villkor som instituten enligt kreditinstitutsdirektivet |
|
|||
måste uppfylla för att räkna in posterna i kapitalbasen. De kommer inte |
|
|||
heller att framgå av lagen hur de olika posterna skall värderas. Detta bör i |
|
|||
stället regleras i föreskrifter som meddelas av regeringen eller den |
|
|||
myndighet som regeringen bestämmer. |
|
|||
|
Som har nämnts i tidigare lagstiftningsärenden (prop. 2002/03:121 s. |
|
||
63 och prop. 2004/05:24 s. 139) kan det emellertid uppstå situationer då |
|
|||
det finns anledning för regeringen eller den myndighet som regeringen |
|
|||
bestämmer att begränsa vad som annars får ingå i kapitalbasen. Som |
|
|||
exempel kan nämnas nya regler om hur tillgångarna skall värderas i |
|
|||
redovisningen. Instituten kommer att beräkna kapitalbasen antingen med |
|
|||
stöd av lagen om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag |
|
|||
eller enligt |
|
|||
göra kapitalbasreglerna neutrala i förhållande till vilka redovisnings- |
|
|||
principer som används, dels göra det möjligt att uppställa kvalitativa krav |
|
|||
på de poster som får ingå i kapitalbasen. I likhet med vad som gäller |
|
|||
enligt 1994 års kapitaltäckningslag bör det bemyndigande som ges till |
|
|||
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer utformas så |
|
|||
att det blir möjligt att meddela föreskrifter som begränsar vad som enligt |
|
|||
lag annars skall ingå i kapitalbasen. Denna möjlighet bör dock utnyttjas |
|
|||
med försiktighet och bara för sådana eller liknande ändamål som |
|
|||
beskrivits i det föregående. |
|
|||
|
Mot denna bakgrund bör såsom i dag det av lagen framgå att rege- |
|
||
ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela |
|
|||
föreskrifter om villkoren för att räkna in poster i kapitalbasen, |
|
|||
omfattningen av dessa poster och hur kapitalbasen i övrigt skall beräknas |
|
|||
enligt samma paragrafer. |
|
|||
8.1.2 |
Den utvidgade kapitalbasen enligt kapitalkravsdirektivet |
|
||
|
|
|
|
|
|
Regeringens förslag: Nuvarande regler om den utvidgade kapital- |
|
|
|
|
basen överförs väsentligen oförändrade till den nya lagen om kapital- |
|
|
|
|
täckning. |
|
|
|
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna har inga invändningar mot förslaget. Kapitalkravsdirektivets innehåll: Enligt artikel 13 i det nya
kapitalkravsdirektivet skall reglerna i kreditinstitutsdirektivet om hur kapitalbasen bestäms tillämpas även på värdepappersföretag. I artiklarna
Enligt artikel 13.2 i kapitalkravsdirektivet får de behöriga myndig- heterna medge att ett institut får använda ett alternativt beräkningssätt för att beräkna kapitalbasen för att uppfylla följande kapitalkrav:
–kravet i artikel 21 att kapitalbasen i värdepappersföretag skall motsvara 25 procent av föregående års fasta omkostnader eller, om bola-
150
gets verksamhet har pågått mindre än ett år, 25 procent av de kostnader som har angetts i bolaget verksamhetsplan,
–kapitalkravet för stora exponeringar beräknat enligt artikel
–kapitalkravet för positionsrisk, valutakursrisk och råvarurisk enligt bilaga I,
Det sistnämnda innebär en viss förändring jämfört med 1993 års kapitalkravsdirektiv, eftersom den utvidgade kapitalbasen inte längre kan användas för att täcka kapitalkravet för motpartsrisker och avveckling- srisker.
Den utvidgade kapitalbasen består enligt artikel 13.2 i kapital- kravsdirektivet av följande poster.
–kapitalbasen som den definieras i kreditinstitutsdirektivet,
–institutets nettovinst i handelslagret, exklusive vissa poster, och
–förlagslån (dvs. efterställda skuldförbindelser) som uppfyller kraven i artiklarna 13.3, 13.4 och 14. I stället för sådana efterställda skuldförbin- delser, eller i kombination med dessa, kan de behöriga myndigheterna enligt artikel 13.5 tillåta att institutet räknar med sådana poster som an- ges i artikel 57
idet supplementära kapitalet).
De behöriga myndigheterna får besluta att ett institut skall räkna av de icke likvida tillgångar som anges i artikel 15, bl.a. materiella anlägg- ningstillgångar, innehav i andra företag och underskott i dotterföretag. Om det görs, påverkar det emellertid beräkningen av kapitalbasen enligt kreditinstitutsdirektivet (se första strecksatsen i det föregående stycket).
Skälen för regeringens förslag: Bestämmelserna om utvidgad kapitalbas som finns i den nuvarande kapitaltäckningslagen infördes för att ge instituten möjlighet att möta de nya utvidgade kapitalkraven för marknadsrisker som trädde i kraft år 1995 (se prop. 1994/95:50 s. 200 ff).
Den kortaste tillåtna ursprungliga löptiden på skuldförbindelser som enligt kreditinstitutsdirektivet kan ingå i kapitalbasen är fem år. Det skall ses mot bakgrund av att kapitalbasen från början var anpassad till kapitalkravet för kreditrisker. De låneengagemang som är förknippade med kreditrisker är nämligen huvudsakligen långsiktiga och icke likvida och bokförs enligt lägsta värdets princip. Den handelsverksamhet som ger upphov till marknadsrisker är däremot mer kortsiktig genom att vinster och förluster realiseras oftare. Handelslagret värderas i kapital- täckningssammanhang till marknadsvärdet. Härigenom kan kapital- kraven för marknadsrisker komma att variera mer i tiden än kapital- kraven för kreditrisker. Dessa omständigheter motiverar att den kapital- bas som används för att täcka kapitalkravet för marknadsrisker får innehålla poster av delvis annan karaktär än den kapitalbas som används för att täcka kapitalkravet för kreditrisker.
Reglerna i 1993 års kapitalkravsdirektiv har införlivats med svensk rätt genom bestämmelsen i 2 kap. 8 § i 1994 års kapitaltäckningslag. Enligt den bestämmelsen får den utvidgade kapitalbasen, förutom primärt och supplementärt kapital, innehålla
–nettovinster hänförliga till institutets handelslager, och
–förlagslån med en ursprunglig löptid på minst två år.
Från dessa poster skall instituten räkna av icke likvida tillgångar.
Prop. 2006/07:5
151
Enligt 1994 års kapitaltäckningslag får den utvidgade kapitalbasen Prop. 2006/07:5 endast användas för att täcka kapitalkraven för de risker som anges i kapitalkravsdirektivet, dvs. marknadsrisker och stora exponeringar. Värdepappersbolag får även använda den utvidgade kapitalbasen för att
uppfylla kapitalkravet för s.k. kostnadsrisker, vilka regleras i 2 kap. 5 § i 1994 års kapitaltäckningslag. Poster som används i den utvidgade kapitalbasen får inte samtidigt användas för att täcka andra kapitalkrav.
Finansinspektionen skall enligt gällande rätt meddela föreskrifter om vilka poster som får ingå i den utvidgade kapitalbasen och omfattningen av dessa samt vilka icke likvida tillgångar som skall räknas av från kapitalbasen (8 kap. 1 § 2 kapitaltäckningslagen och 1 § 2 förordningen [2000:669] om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag).
De beskrivna bestämmelserna i 1994 års kapitaltäckningslag om den utvidgade kapitalbasen överensstämmer i huvudsak med regleringen i det nya kapitalkravsdirektivet. Den nuvarande uppdelningen mellan lag och föreskrifter bedöms också lämplig med hänsyn till regleringens komplexitet. Utgångspunkten bör därför vara att bestämmelserna i 1994 års kapitaltäckningslag skall föras över till den nya kapitaltäckningslagen utan några ändringar i sak. 2006 års kapitalkravsdirektiv har dock inskränkt möjligheterna att utnyttja den utvidgade kapitalbasen genom att den inte längre får användas för att täcka kapitalkraven för avvecklings- risker och motpartsrisker. Denna förändring bör återspeglas i den nya kapitaltäckningslagen.
8.2Avdrag från kapitalbasen
I det föregående har beskrivits vilka poster som får ingå i det primära och det supplementära kapitalet samt i den utvidgade kapitalbasen. I artikel 66 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv beskrivs dels relationen mellan det primära och det supplementära kapitalet, dels vilka poster som skall dras av från kapitalbasen.
8.2.1Avdrag från det primära kapitalet
Regeringens förslag: Från det primära kapitalet skall räknas av immateriella anläggningstillgångar, förluster uppkomna under löpande räkenskapsår och nettovinster till följd av kapitalisering av framtida inkomster av värdepapperiserade tillgångar.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Finansinspektionen anser att som grundprincip bör vad som utgör primärt och supplementärt kapital anges i lag. Därefter kan Finansinspektionen ges bemyndigande att närmare precisera primärt och supplementärt kapital.
Kreditinstitutsdirektivets och kapitalkravsdirektivets innehåll: Av artikel 57 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv jämförd med artikel 66 i
samma direktiv framgår att posterna i artikel 57
152
de poster som får ingå i det primära kapitalet. De poster som skall avräknas är
–kreditinstitutets innehav av egna aktier till bokfört värde,
–vissa immateriella tillgångar, nämligen
a)bolagsbildningskostnader, och
b)immateriella anläggningstillgångar, däribland goodwill,
– väsentliga förluster under löpande räkenskapsår.
De nu beskrivna reglerna är desamma som i 2000 års direktiv.
Enligt artikel 57 tredje stycket skall dessutom ett kreditinstitut som är
originator till en värdepapperisering undanta nettovinst som uppkommer till följd av kapitalisering av framtida inkomster av de värdepapperi- serade tillgångarna och som ger en kreditförstärkning till positioner i värdepapperiseringen. Nettovinster skall undantas från de kapitalreserver som få ingå i det primära kapitalet och balanserad vinst och förlust från föregående räkenskapsår (artikel 57 b).
Enligt artikel 13 i 2006 års kapitalkravsdirektiv skall reglerna om avräkning tillämpas även på värdepappersföretag.
Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 57 i i 2006 års kreditinstitutsdirektiv skall egna aktier som innehas av institutet räknas av från kapitalbasen. Enligt 4 kap. 1 § lagen (1995:1559) om årsredovis- ning i kreditinstitut och värdepappersbolag och 4 kap. 14 § årsredovis- ningslagen (1995:1554) skall egna aktier inte tas upp som en tillgång i balansräkningen. Det är därför inte nödvändigt att i den nya kapital- täckningslagen ta in en bestämmelse som föreskriver avräkning för innehav av egna aktier.
I fråga om precisering av vad som utgör immateriella anläggnings- tillgångar hänvisar artikel 57 j till artikel 4.9 i bankredovisningsdirektivet (86/635/EEG). Regeln i bankredovisningsdirektivet hänvisar i sin tur till immateriella anläggningstillgångar enligt artikel 9 i det fjärde bolags- rättsliga direktivet (78/660/EEG). Dessa immateriella anläggnings- tillgångar anges i svensk rätt i bilaga 1 till lagen om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag, punkten 9 under rubriken till- gångar. Av den nya kapitaltäckningslagen bör det framgå att avräkning skall ske för dessa poster. Detta innebär en förändring jämfört med 1994 års kapitaltäckningslag, som föreskriver att avräkning endast skall ske för övervärden vid förvärv av rörelse (inkråmsgoodwill). Eftersom det av 2 kap.
Enligt artikel 57 k i 2006 års kreditinstitutsdirektiv skall instituten räkna av väsentliga förluster under löpande räkenskapsår från det primära kapitalet. Regeln är införd i gällande rätt genom 2 kap. 7 § i 1994 år kapitaltäckningslag. Eftersom ingen förändring har skett i 2006 års direktiv jämfört med det föregående direktivet bör en motsvarande be- stämmelse införas i den nya kapitaltäckningslagen. Att inte heller
Prop. 2006/07:5
153
uppskrivningsfonden får ingå i det primära kapitalet framgår av avsnitt Prop. 2006/07:5 8.1.1.
Finansinspektionen anser att även skyldigheten för ett institut som är originator i en värdepapperisering att från kapitalbasen dra av netto- vinster som uppkommer till följd av kapitalisering av framtida inkomster av de värdepapperiserade tillgångarna och som ger en kreditförstärkning till positioner i värdepapperiseringen, skall regleras i lag i stället för – som föreslogs i promemorian – i föreskrifter. Vi delar denna bedömning.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör liksom för närvarande meddela föreskrifter om villkoren för att räkna av poster från kapitalbasen och hur kapitalbasen i övrigt skall beräknas.
8.2.2Avdrag från kapitalbasen för tillskott i finansiella företag
Regeringens förslag: Från det primära och supplementära kapitalet skall i lika delar avräknas det bokförda värdet av aktier och vissa till- skott i företag inom finansiell sektor. Om det avdrag som skall göras från det supplementära kapitalet är större än detta, skall överskottet avräknas från det primära kapitalet.
En sådan avräkning skall göras om
1.institutets ägarandel överstiger 10 procent av företagets kapital,
eller
2.ägarandelen är mindre än enligt 1, och
a)tillskottet eller summan av tillskotten överstiger 10 procent av det egna kapitalet eller de egna fonderna i företaget eller det sammanlagda bokförda värdet av sådana tillskott överstiger 10 procent av summan av institutets primära och supplementära kapital, eller
b)institutet har ett ägarintresse i det andra företaget.
Avräkning från den individuella och den gruppbaserade kapital- basen skall inte göras för tillskott som belöper på företag som om- fattas av samma gruppbaserade redovisning som institutet genom full- ständig konsolidering eller genom en klyvningsmetod.
Avräkning från den individuella kapitalbasen skall inte göras för tillskott som belöper på företag som gemensamt med institutet om- fattas av tillsyn enligt lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.
Promemorians förslag: Enligt promemorian skall avräkning ske redan när institutets ägarandel överstiger fem procent av företagets kapital eller när tillskottet eller summan av tillskotten överstiger fem procent av det egna kapitalet eller det egna kapitalet i fonderna. Vidare skall avdrag från den gruppbaserade kapitalbasen inte göras för tillskott i företag som ingår i samma finansiella konglomerat som institutet.
Remissinstanserna: Finansinspektionen anser att avdrag från kapitalbasen skall göras för aktier eller tillskott som får ingå i ett instituts handelslager. Inspektionen ser inga skäl till varför de vanliga avdrags- reglerna för vissa innehav skall tillämpas oberoende av var institutet väljer att boka en position. Inspektionen och FAR avstyrker förslaget att avdrag från den gruppbaserade kapitalbasen inte behöver göras för
tillskott i företag som ingår i samma finansiella konglomerat som
154
institutet. Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen Prop. 2006/07:5 påpekar att enligt promemorian anges gränsvärdena för avräkning till
fem procent medan motsvarande gränser i kreditinstitutsdirektivet är tio procent. Detta innebär konkurrens- och kostnadsnackdelar för svenska institut. Föreningarna menar att en strängare svensk regel inte kan motiveras av nationella särförhållanden eller av hänsyn till den finansiella stabiliteten
Kreditinstitutsdirektivets och kapitalkravsdirektivets innehåll
Avräkning av poster från det primära och det supplementära kapitalet
Av artikel 57
–ägarposter i andra kreditinstitut och finansiella institut som motsvarar mer än 10 procent av dessa instituts kapital (punkten l),
–fordringar med efterställd rätt till betalning samt vissa andra instrument som återfinns i artikel 63 och 64.3 i direktivet som ett kreditinstitut innehar hos andra kreditinstitut eller finansiella institut, i vilka kreditinstitutet har en ägarandel som i varje enskilt fall motsvarar mer än 10 procent (punkten m),
–ägarposter i andra kreditinstitut och finansiella institut som mot- svarar högst 10 procent av det mottagande institutets kapital, fordringar med efterställd rätt till betalning samt vissa andra instrument som återfinns i artikel 63 och 64.3 i direktivet som ett kreditinstitut innehar hos andra kreditinstitut och finansiella institut än de som nämnts i föregående strecksats om dessa ägarposter, fordringar och instrument tillsammans överstiger 10 procent av institutets egen kapitalbas bestämd före avdrag för posterna enligt art. 57
–ägarintressen i försäkringsföretag, återförsäkringsföretag och försäkringsholdingföretag (punkten o),
–vissa andra instrument som företaget har i företagen i föregående strecksats, t.ex. kumulativa preferensaktier, förlagslån och fordringar med efterställd rätt till betalning (punkten p).
Enligt artikel 13 i 2006 års kapitalkravsdirektiv är de ovan beskrivna reglerna tillämpliga även på värdepappersföretag.
Dessa bestämmelser är desamma jämfört med tidigare direktiv.
Hur avräkningen skall ske
Enligt artikel 66.2 skall avräkning av summan av de ovan nämnda posterna göras med hälften från det primära kapitalet, efter avdrag för posterna i artikel 57
överstigande beloppet avräknas från det primära kapitalet.
155
I 2000 års direktiv finns ingen regel om med vilka andelar posterna |
Prop. 2006/07:5 |
skall räknas av från primärt respektive supplementärt kapital. Det |
|
bestäms således av instituten själva. |
|
Enligt artikel 13 i 2006 års kapitalkravsdirektiv skall reglerna om hur |
|
avräkning skall ske tillämpas även på värdepappersföretag. |
|
Skälen för regeringens förslag |
|
Avräkning av tillskott i andra företag i finansiell sektor |
|
De poster som nämns i artikel 57 |
|
behandlar sådant kapital som kan ingå i ett instituts kapitalbas. Motiven |
|
för att de angivna posterna skall dras av från institutets kapitalbas är att |
|
kapital som används för risktäckning inte samtidigt skall utgöra |
|
riskkapital i ett annat institut. Smärre tillskott som i realiteten inte inne- |
|
bär något ansvar skall dock undantas från avräkning. |
|
Reglerna om avräkning från kapitalbasen i 2006 års kreditinstituts- |
|
direktiv överensstämmer väsentligen med dem som finns i 2000 års |
|
kreditinstitutsdirektiv. Den största skillnaden ligger i hur tillskotten i |
|
företag i finansiell sektor enligt artikel 66 i 2006 års direktiv skall |
|
avräknas. Reglerna om avräkning i 2000 års direktiv har införlivats i |
|
svensk rätt genom 2 kap. 7 § |
|
täckningslag. I promemorian föreslogs en bestämmelse som i fråga om |
|
beräkningen av den individuella kapitalbasen överensstämde med 1994 |
|
års kapitaltäckningslag. |
|
Gränsvärdena för avräkning i 1994 års kapitaltäckningslag är strängare |
|
än de som anges i 2000 års kreditinstitutsdirektiv. Svenska |
|
Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen menar att detta |
|
innebär konkurrens- och kostnadsnackdelar för svenska institut. |
|
Gränserna har såvitt avser de företag som tillhör banksektorn och för |
|
försäkringsföretag använts sedan länge. Motiveringen i förarbetena till att |
|
en strängare gräns valdes i den svenska bestämmelsen var följande: ”Jag |
|
föreslår att gränsen sätts till 5 procent av företagens egna kapital eller |
|
motsvarande… En sådan gräns stämmer också relativt väl med den gräns |
|
som har valts inom EG och som satts vid 10 procent av företagets på |
|
visst sätt beräknade kapital.” (prop. 1989/90:43 s. 98 f). Det har således |
|
inte i förarbetena påståtts att särregleringen har motiverats av nationella |
|
särförhållanden eller av hänsyn till den finansiella stabiliteten. Något |
|
annat vägande skäl att låta särregleringen kvarstå kan såvitt vi bedömer |
|
heller inte anföras. Gränserna bör därför justeras till att överensstämma |
|
med de i 2006 års kreditinstitutsdirektiv. |
|
Enligt 1994 års kapitaltäckningslag skall avdrag ske inte bara för |
|
innehav i försäkringsföretag utan även för innehav i andra företag inom |
|
försäkringssektorn och för avräkning av sådana innehav skall tillämpas |
|
samma gränsvärden som de som tidigare gällt för innehav i företag som |
|
tillhör banksektorn och för innehav i försäkringsföretag. Detta har |
|
motiverats med att syftet med regeln – att undvika s.k. double gearing – |
|
bedöms väga lika tungt oavsett om institutet äger aktier eller har skjutit |
|
till kapital i ett annat företag inom bank- eller värdepapperssektorn eller |
|
om tillskottet avser försäkringssektorn (prop. 2005/06:45 s. 188). Det |
|
finns inte anledning att nu göra någon annan bedömning av frågan i den |
156 |
delen och bestämmelsen i 1994 års kapitaltäckningslag om avräkning av aktier och vissa tillskott från kapitalbasen bör därför tas in i den nya kapitaltäckningslagen med den justering av gränsvärdena som ovan behandlats.
Enligt promemorian behöver dock ett institut inte göra avräkning för tillskott som omfattas av samma gruppbaserade redovisning som institutet eller som ingår i samma finansiella konglomerat som institutet. Detta gäller enligt promemorian både vid beräkning av den individuella och den gruppbaserade kapitalbasen. Finansinspektionen och FAR av- styrker dock att instituten på gruppnivå inte skall behöva göra avdrag för innehav i företag som ingår i samma finansiella konglomerat. Som Finansinspektionen anmärker skiljer sig promemorians förslag i denna del från den bestämmelse som trädde i kraft den 1 juli 2006. Enligt den bestämmelsen får avräkning ske på individuell nivå men inte på gruppnivå. Liksom FAR anser vi att den regel som beträffande kapitalbasen på gruppnivå föreslås i promemorian inte innebär lika behandling och att det uppkommer en nackdel för en finansiell företagsgrupp som t.ex. äger en försäkringsverksamhet men som inte omfattas av särskild tillsyn över finansiella konglomerat. Vi delar därför de nämnda remissinstansernas bedömning att det för beräkningen av den gruppbaserade kapitalbasen inte skall införas något undantag som gör det möjligt för ett institut att låta bli att räkna av aktieinnehav etc. för företag som ingår i samma finansiella konglomerat som institutet.
Hur avräkning av tillskott i vissa företag inom finansiell sektor bör ske
Enligt 2006 års kreditinstitutsdirektiv skall avräkningen av tillskotten i de finansiella företagen göras med hälften från det primära kapitalet – beräknat efter avdrag för posterna i artikel 57
Det kan finnas situationer då det supplementära kapitalet är mindre än det belopp som skall avräknas. I så fall skall det belopp som inte kan avräknas från det supplementära kapitalet i stället räknas av från det primära kapitalet.
Bestämmelsen om avräkning enligt 1994 års kapitaltäckningslag skiljer sig från motsvarande regel i 2006 års kreditinstitutsdirektiv. För att införliva direktivet med svensk rätt bör därför en bestämmelse motsvarande den i direktivet tas in i den nya kapitaltäckningslagen. Den bestämmelsen bör ha det innehåll som beskrivits i det föregående. Den nya bestämmelsen torde inte innebära någon förändring av institutens kapitaltäckningsgrad. Den kommer däremot att försämra relationen mellan tillgångarna och det primära kapitalet (primärkapitalgraden). De problem som detta kan innebära för instituten tas om hand av en över- gångsregel som behandlas i avsnitt 20.4.
Avräkningen skall göras efter att man tillämpat regeln om att det supplementära kapitalet aldrig får överstiga det primära kapitalet samt att summan av kumulativa preferensaktier med bestämd löptid och efterställda lån, som ingår i det supplementära kapitalet, inte får uppgå till mer än hälften av det primära kapitalet (se avsnitt 8.3).
Prop. 2006/07:5
157
När avräkning inte behöver ske |
Prop. 2006/07:5 |
|||
De behöriga myndigheterna får enligt punkten 3 i del D i bilaga VII till |
|
|||
2006 års kapitalkravsdirektiv medge att sådana aktier och tillskott som |
|
|||
ett institut innehar i egenskap av marknadsgarant får ingå i handelslagret |
|
|||
(se avsnitt 6.2). Även om det inte uttryckligen framgår av direktivet torde |
|
|||
de poster som omfattas av ett sådant medgivande inte behöva avräknas |
|
|||
från kapitalbasen, eftersom de i stället ingår i underlaget för beräkning av |
|
|||
kapitalkravet för marknadsrisker. En bestämmelse med denna innebörd |
|
|||
bör tas in i den nya kapitaltäckningslagen. Finansinspektionen ser inte |
|
|||
några skäl till varför de vanliga avdragsreglerna för vissa innehav inte |
|
|||
skall gälla oberoende av var institutet väljer att boka en position och |
|
|||
anser att regeln inte bör införas. Vi menar dock att det kan medföra |
|
|||
negativa följder för instituten att inte införa en sådan regel. Syftet med |
|
|||
avräkningsreglerna är att undvika s.k. double gearing, dvs. att det kapital |
|
|||
som skall användas till skydd för institutets verksamhet samtidigt utgör |
|
|||
riskkapital i ett annat institut eller försäkringsföretag. Innehav av aktier |
|
|||
och tillskott som ett institut har i egenskap av marknadsgarant kan dock |
|
|||
inte sägas ha till funktion att utgöra riskkapital. Instituten kan dessutom |
|
|||
på grund av ett sådant innehav hamna i en situation där man passerar de |
|
|||
gränsvärden för avräkning som har uppställts, och därmed måste avräkna |
|
|||
ytterligare aktier och tillskott. En sådan effekt är inte motiverad med |
|
|||
tanke på karaktären på innehavet av aktier och tillskott som ett institut |
|
|||
har i egenskap av marknadsgarant. En regel som innebär att instituten |
|
|||
inte behöver beakta sådana innehav bör därför införas i svensk rätt. |
|
|||
8.2.3 |
Ytterligare justeringar av kapitalbasen |
|
||
|
|
|
||
|
Regeringens förslag: Av den nya kapitaltäckningslagen skall det |
|
|
|
|
framgå att för ett institut som tillämpar en internmetod för kreditrisker |
|
||
|
påverkas kapitalbasens storlek, på sätt som framgår av föreskrifter |
|
||
|
meddelade av regeringen eller den myndighet som regeringen |
|
||
|
bestämmer, av |
|
||
1.förväntade förlustbelopp för aktieexponeringar och
2.positiva och negativa belopp som uppkommer när gjorda av- sättningar och värderegleringar jämförs med förväntade förlustbelopp.
I den nya kapitaltäckningslagen skall det vidare tas in en bestäm- melse som anger att ett institut, i stället för att beräkna ett riskvägt exponeringsbelopp för en position i värdepapperisering som åsätts riskvikten 1 250 procent, får välja att räkna av positionens värde från kapitalbasen.
Promemorians förslag: Promemorians innehåll överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag, men enligt promemorians förslag skall möjligheten att räkna av värdet på positioner i värdepapperisering som ges riskvikten 1 250 procent framgå av föreskrifter.
Remissinstanserna: Riksbanken anser att Finansinspektionen inom ramen för granskningen av ett instituts kapitalutvärdering bör säkerställa att tillräckliga förlustavsättningar sker så att kapitalbasen speglar det verkliga läget. Vidare anser Riksbanken att det är viktigt att både
158
instituten och Finansinspektionen bevakar att förväntade förluster i Prop. 2006/07:5 |
|
portföljen täcks genom reserver och löpande intäkter. Finansinspektionen |
|
anser att Sverige inte bör implementera det nationella valet som gör det |
|
möjligt att i kapitalbasen räkna in positiva belopp som uppkommer när |
|
de förväntade förlusterna är mindre än de avsättningar som gjorts för att |
|
täcka förlusten. Enligt inspektionen kan en parallell dras med de |
|
generella reserver som länderna enligt nuvarande regler kan räkna in i |
|
kapitalbasen, men där Sverige har avstått från att föra in någon sådan |
|
regel. Det är svårt att hävda att kreditförlustreserveringarna i den externa |
|
redovisningen är onödigt stora och att det skulle vara rimligt att räkna en |
|
del av beloppet som en generell reserv som fritt kan täcka andra förluster |
|
i kapitaltäckningssammanhang. Även om kopplingen till kapitalbasen |
|
endast är aktuell för de institut som tillämpar internmetoden så är den så |
|
principiellt viktig att den bör synas i lagen och inte införas enbart med |
|
stöd av bemyndiganden. Det gäller både avdraget och det eventuella |
|
tillägget. Inspektionen ifrågasätter också om det inte av lag bör framgå |
|
att instituten för positioner i värdepapperisering som ges riskvikten 1 250 |
|
procent kan välja mellan att dra av positionens belopp från kapitalbasen |
|
eller att beräkna ett kapitalkrav för positionen. |
|
Kreditinstitutsdirektivets och kapitalkravsdirektivets innehåll: En |
|
ny post som skall läggas till eller räknas av från kapitalbasen finns |
|
reglerad i artikel 57 q och artikel 63.3 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv. |
|
Det rör sig om skillnaden mellan de avsättningar som har gjorts i |
|
balansräkningen för att täcka förluster för vissa exponeringar och |
|
beloppen för de förväntade förlusterna för dessa exponeringar. |
|
Regeln togs upp till diskussion i ett sent skede i Basel II- |
|
förhandlingarna. Instituten argumenterade för att förväntade förluster i |
|
allmänhet täcks av olika slags avsättningar i balansräkningen. Bankerna |
|
ansåg därför att kapitalbasen enbart skulle användas för att täcka |
|
förluster som inte var förväntade. Man menade att i den mån som |
|
avsättningarna för förluster motsvarade de förväntade förlusterna så |
|
skulle ingen ytterligare kapitaltäckning behövas för dessa. En sådan regel |
|
togs också in i Basel |
|
Enligt regeln i artikel 57 q i kreditinstitutsdirektivet skall ett kredit- |
|
institut som använder internmetoder för kreditrisker (se avsnitt 10.3) |
|
räkna av negativa belopp som uppstår vid beräkning enligt punkten 36 i |
|
del 1 i bilaga VII och belopp för förväntade förluster beräknade enligt |
|
punkterna |
|
Enligt punkten 36 i nämnda bilaga skall kreditinstituten jämföra de |
|
totala avsättningar och värderegleringar som gjorts för att täcka förluster |
|
för exponeringar enligt punkterna 30 (förväntade förluster för expone- |
|
ringar mot företag, institut, nationella regeringar och centralbanker samt |
|
hushållsexponeringar), 31 (förväntade förluster för exponeringar mot |
|
specialutlåning) och 35 (förväntade förluster för förvärvade fordringars |
|
utspädningsrisk) med de totala förväntade förlustbeloppen för dessa |
|
exponeringar. Förväntade förlustbelopp för värdepapperiserade |
|
exponeringar, samt värderegleringar och avsättningar som avser dessa |
|
exponeringar, skall inte tas med i denna beräkning (se vidare avsnitt |
|
10.3.2). Om de gjorda avsättningarna överstiger de motsvarande för- |
|
väntade förlustbeloppen, får det enligt artikel 63.3 i direktivet godtas att |
|
kreditinstituten räknar in överskottet som supplementärt kapital i kapital- |
159 |
|
basen med en summa motsvarande högst 0,6 procent av det sammanlagda riskvägda beloppet för institutet beräknat enligt intern- metoden. För sådana kreditinstitut skall värderegleringar och avsättningar som ingår i den beräkningen som avses i punkt 36 i del 1 i bilaga VII och avsättningar för exponeringar enligt artikel 57 e (värderegleringskonton) inte räknas in i kapitalbasen på annat sätt än som anges i artikel 63.3. I detta avseende skall i riskvägda exponeringsbelopp inte medräknas belopp som beräknats för positioner inom värde- papperisering med en riskvikt på 1 250 procent.
Om det i stället visar sig att avsättningarna enligt punkten 36 är mindre än motsvarande förväntade förlustbelopp, skall kreditinstituten enligt artikel 57 q i direktivet dra av underskottet i sin helhet från kapitalbasen.
Som framgår av artikel 57 q skall instituten även göra en avräkning från kapitalbasen för hela det förväntade förlustbelopp som räknas fram enligt punkterna 32 och 33 i del 1 i bilaga VII, dvs. det beräknade förlustbeloppet för aktieexponeringar.
Vissa värdepapperiseringspositioner skall enligt del 4 i bilaga IX åsättas en riskvikt på 1 250 procent. Enligt artiklarna 57 r och 66.2 får ett institut emellertid välja mellan att dra av positionens belopp från kapitalbasen eller att inkludera det i beräkningen av de riskvägda exponeringsbeloppen enligt artikel 75 med den angivna riskvikten 1 250 procent
Summan av de belopp som skall dras av från kapitalbasen enligt artikel 57
Enligt artikel 66.3 skall man bortse från artikel 57 q och r och artikel
63.3vid tillämpning av reglerna om stora exponeringar i avsnitt 15. Enligt artikel 13 i 2006 års kapitalkravsdirektiv skall de ovan nämnda
bestämmelserna gälla även för värdepappersföretag.
Skälen för regeringens förslag: Enligt artiklarna 57 och 63 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv skall instituten jämföra de avsättningar och värderegleringar som har gjorts för att täcka förluster för vissa exponeringar med de förväntade förlustbeloppen för dessa exponeringar. Om de förväntade förlustbeloppen överstiger avsättningarna och värderegleringarna, måste detta netto dras av från kapitalbasen. Om däremot avsättningarna och värderegleringarna överstiger de förväntade förlustbeloppen, får medlemsstaterna medge att detta netto räknas som supplementärt kapital. Finansinspektionen menar att Sverige bör avstå från att införa en sådan rätt att räkna in detta netto i kapitalbasen. Reglerna i 2006 års kreditinstitutsdirektiv om hur man beräknar förvän- tade förlustbelopp anses dock inte lämpade att ta in i den nya kapital- täckningslagen. Här föreslås i stället att det överlämnas till regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, att reglera beräkningsmetoden i föreskrifter, se avsnitt 10.3.2. Detta talar för att även reglerna för hur avsättningar och värderegleringar för förluster i förhållande till motsvarande förväntade förlustbelopp skall påverka kapitalbasen bör framgå av sådana föreskrifter. Detsamma gäller skyldig- heten att avräkna det förväntade förlustbeloppet för aktieexponeringar.
Prop. 2006/07:5
160
De regler om kapitalbasen som har föreslagits i tidigare avsnitt gäller Prop. 2006/07:5 dessutom för samtliga institut, oavsett vilken metod de använder för
beräkning av kreditrisk. Möjligheten att räkna in de ovan nämnda posterna i det supplementära kapitalet, liksom skyldigheten att avräkna dem från kapitalbasen, gäller emellertid bara för företag som beräknar kapitalkravet för kreditrisker enligt internmetoden, vilket även det talar för att dessa regler bör tas om hand i föreskrifter.
Som anförs av Riksbanken bör Finansinspektionen inom ramen för sin granskning av instituts kapitalutvärdering (se avsnitten 7.2 och 18.1) säkerställa att tillräckliga förlustavsättningar sker så att kapitalbasen avspeglar det verkliga läget. Enligt Riksbanken är det också viktigt att både institut och inspektionen bevakar att förväntade förluster i port- följen täcks genom reserver och genom löpande intäkter.
Finansinspektionen anser också att det bör framgå av lag att instituten för positioner i värdepapperisering som ges riskvikten 1 250 procent får välja mellan att dra av positionens belopp från kapitalbasen eller att beräkna ett kapitalkrav för positionen. Vi delar denna bedömning.
Bestämmelserna tillämpas inte för stora exponeringar och kvalificerade innehav av aktier och andelar
Enligt kreditinstitutsdirektivet skall man bortse från posterna i artikel 57 q och r och 63.3 vid tillämpningen av reglerna om stora exponeringar och kvalificerade innehav av aktier och andelar i
Att de aktuella posterna inte skall beaktas vid tillämpningen av bestämmelserna om stora exponeringar eller kvalificerade innehav bör hanteras i föreskrifter.
8.3Begränsningar i kapitalbasen
Regeringens förslag: Det primära kapitalet skall uppgå till minst hälften av kapitalbasen.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna har inga invändningar mot förslaget. Kreditinstitutsdirektivets innehåll: I artikel 66.1 a och b i 2006 års
kreditinstitutsdirektiv finns två begränsningsregler för kapitalbasen. Dessa är följande
a)det supplementära kapitalet får inte överstiga 100 procent av det primära kapitalet efter avdrag för summan av posterna i artikel 57
b)summan av följande två poster får inte överstiga 50 procent av det primära kapitalet efter avdrag för summan av posterna i artikel 57
– förpliktelser som gäller för medlemmar i kreditinstitut, bildade som kooperativa institut, och solidariska förpliktelser för låntagare hos vissa
institut av sådan fondkaraktär som avses i artikel 64.3 (artikel 57 g), samt |
161 |
–kumulativa preferensaktier med bestämd löptid samt sådana Prop. 2006/07:5 skuldförbindelser med efterställd rätt till betalning som avses i artikel
64.3 (artikel 57 h).
Enligt artikel 66.4 får de behöriga myndigheterna medge att ett institut överskrider dessa gränsvärden under förhållanden som är exceptionella och av tillfällig natur.
Skälen för regeringens förslag: Det faktum att det primära kapitalet är av högre kvalitet i risktäckningshänseende än det supplementära kapitalet ligger till grund för regleringen i både det nuvarande och 2006 års kreditinstitutsdirektiv. Reglerna som återfinns i artikel 66 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv är desamma som i det tidigare.
Svensk rätt måste innehålla båda de gränsvärden som beskrivs i det föregående. Det saknas skäl att införa strängare regler än i kreditinstituts- direktivet.
En regel motsvarande den i artikel 66.1 a i 2006 års kreditinstituts- direktiv är införd i 2 kap. 6 § andra meningen i 1994 års kapitaltäck- ningslag. Där sägs att det primära kapitalet skall utgöra minst hälften av kapitalbasen. Den bestämmelsen bör föras över till den nya kapitaltäck- ningslagen.
Regeln i artikel 66.1 b har i gällande rätt införts genom Finansinspektionens föreskrifter. Möjligheten att räkna in kumulativa preferensaktier i det supplementära kapitalet kommer inte att framgå av lag. De kumulativa preferensaktierna kan ingå i kapitalbasen först efter tillstånd av Finansinspektionen. Detta har kombinerats med en möjlighet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilka poster som kan ingå i kapitalbasen. Det är mot denna bakgrund lämpligast att i sådana föreskrifter reglera även för- hållandet mellan de kumulativa preferensaktierna och de efterställda skuldförbindelserna å ena sidan och det primära kapitalet å andra sidan.
Enligt artikel 66.4 får de behöriga myndigheterna medge att ett institut överskrider dessa gränsvärden under förhållanden som är exceptionella och av tillfällig natur. Någon sådan möjlighet finns inte för Finansinspek- tionen i 1994 års kapitaltäckningslag och föreslås inte heller införas i den nya kapitaltäckningslagen.
162
9 |
Det sammanlagda kapitalkravet |
Prop. 2006/07:5 |
9.1Det sammanlagda kapitalkravet enligt huvudregeln
Regeringens förslag: Ett institut skall vid varje tidpunkt ha en kapitalbas som åtminstone motsvarar de sammanlagda kapitalkraven för kreditrisker, marknadsrisker och operativa risker.
Kapitalkravet för kreditrisker skall uppgå till åtta procent av det riskvägda exponeringsbeloppet. Det beräknas på samtliga expo- neringar utom de som
1.ingår i handelslagret, eller
2.har räknats av från kapitalbasen.
Kapitalkravet för marknadsrisker avser positionsrisker, avvecklings- risker och motpartsrisker beräknade på positioner i handelslagret och råvarurisker och valutakursrisker beräknade för hela verksamheten. Dessutom skall det beräknas ett särskilt kapitalkrav för exponeringar i handelslagret som överstiger gränsvärdena för stora exponeringar (avsnitt 15.3).
Kapitalkravet för operativa risker skall beräknas för hela verk- samheten. Med operativa risker avses risker för förluster till följd av inte ändamålsenliga eller inte fungerande interna förfaranden eller system eller på grund av mänskliga fel eller yttre händelser, samt rättsliga risker.
Promemorians förslag: Överensstämmer i sak med regeringens |
|
förslag men innehåller inte någon definition av operativ risk. |
|
Remissinstanserna: Riksbanken, Svenska Bankföreningen, Svenska |
|
Fondhandlareföreningen och Finansförbundet anser att begreppet |
|
operativa risker bör definieras. Enligt Riksbanken bör begreppet operativ |
|
risk definieras i enlighet med artikel 4.22 i kreditinstitutsdirektivet. I |
|
annat fall kan risker som inte är avsedda att omfattas av begreppet |
|
operativ risk enligt kreditinstitutsdirektivet komma att inkluderas i de |
|
operativa riskerna. Följden av detta skulle i så fall kunna bli att dessa inte |
|
kommer beaktas inom ramen för den s.k. interna kapitalutvärderingen (se |
|
avsnitt 7.1) utan i stället faller in under det kapitalkrav som beräknas för |
|
de operativa riskerna. Finansinspektionen ifrågasätter om det inte är |
|
bättre att föreskriva att tillgångar som dragits av från kapitalbasen skall |
|
ges riskvikten noll procent än att föreskriva att det inte skall beräknas |
|
något kapitalkrav för dem. Inspektionen menar vidare att lagtexten bör |
|
använda begreppen kapitalbas och kapitalkrav på samma sätt som dessa |
|
begrepp används i artikel 75 i kreditinstitutsdirektivet. I stället för att |
|
ange att det skall finnas ett minsta kapital i samband med de olika |
|
riskområdena skall där endast användas begreppet kapitalkrav. |
|
Kapitalkravet för ett riskområde blir med detta synsätt ett exakt belopp, |
|
inte minst detta belopp. Att instituten bör ha en säkerhetsmarginal i sin |
|
kapitaltäckning kommer till uttryck på den samlade nivån där kravet är |
|
att kapitalbasen minst skall motsvara summan av de enskilda kapital- |
|
kraven. Det överordnade kravet borde kunna kallas kapitalbaskrav, |
|
eftersom kravet just avser storleken av det som på svenska kallas |
|
kapitalbasen. Att på den punkten tala om kapitalkrav kan sägas vara |
|
osystematiskt. Det är institutets verksamhet som leder till att kapitalkrav |
163 |
för olika risktyper skall beräknas och sedan är det ett krav på institutet att Prop. 2006/07:5 det måste ha en kapitalbas som täcker de samlade kapitalkraven. Insättningsgarantinämnden anser att de nya kapitaltäckningsreglerna på
ett bättre sätt speglar riskerna i instituten vilket är positivt för insättningsgarantisystemet. Nämnden tillstyrker därför förslaget. Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen anser att lagen skall innehålla bestämmelser om att det både på konsoliderad nivå och för individuella företag skall vara tillåtet att beträffande dotterbolag och filialer utomlands använda de kapitaltäckningsregler som de utländska tillsynsmyndigheterna använder. I annat fall drabbas de svenska instituts- grupperna av konkurrensnackdelar vid beräkningen av det totala kapitalkravet. Dessutom skulle det innebära att instituten måste göra parallella beräkningar. Det är vidare förenat med betydande svårigheter att i vissa fall tillämpa svenska principer för samtliga verksamheter i en finansiell företagsgrupp (se även avsnitt 17.1).
Kreditinstitutsdirektivet och kapitalkravsdirektivets innehåll: Instituten skall ha ett buffertkapital, den s.k. kapitalbasen, som skydd mot förluster i verksamheten. Hur stor kapitalbasen skall vara bestäms av riskerna i verksamheten.
Enligt artikel 75 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv skall medlems- staterna kräva att kreditinstitut kan redovisa en kapitalbas som vid varje tillfälle är minst lika med det sammanlagda beloppet av kapitalkrav för:
1.Kreditrisk och utspädningsrisk i samband med all affärsverksamhet i institutet, med undantag för verksamhet med handelslagret och icke likvida tillgångar om dessa dragits av från kapitalbasen. Kapitalkravet skall uppgå till åtta procent av de samlade riskvägda exponeringarna beräknade i enlighet med de metoder som föreskrivs i kreditinstituts- direktivet.
2.Positionsrisk, avvecklingsrisk och motpartsrisk samt, om institutet fått medgivande att överskrida gränserna för stora exponeringar, stora exponeringar utöver dessa gränser i samband med institutets verksamhet med handelslagret beräknade i enlighet med kapitalkravsdirektivet.
3.Valutakursrisk och råvarurisk i samband med all affärsverksamhet beräknade i enlighet med kapitalkravsdirektivet.
4.Operativa risker i samband med all affärsverksamhet i institutet beräknade i enlighet med kreditinstitutsdirektivet.
Enligt artikel 20 i 2006 års kapitalkravsdirektiv skall, om inte annat föreskrivs, kapitalkraven i artikel 75 i kreditinstitutsdirektivet även gälla för värdepappersföretag (se även avsnitt 9.2).
Skälen för regeringens förslag: 2006 års direktiv innebär inte några egentliga förändringar av hur kapitalbasens miniminivå (kapitalkravet) bestäms. Liksom enligt gällande rätt bestäms kapitalbasens miniminivå av kapitalkraven för de olika risktyperna. Tidigare uppställde direktiven dock bara kapitalkrav för kreditrisker respektive för positionsrisker, av- vecklingsrisker, motpartsrisker, valutakursrisker och råvarurisker (s.k. marknadsrisker). 2006 års direktiv innehåller utöver detta även ett särskilt kapitalkrav för operativa risker som inte funnits tidigare.
Vilka metoder som skall användas för att beräkna kapitalkravet för respektive risktyp framgår inte av artikel 75 utan av andra regler i kreditinstitutsdirektivet och kapitalkravsdirektivet. Förutom att det införs
regler om hur kapitalkravet för operativa risker bestäms, innehåller 2006 |
164 |
|
års kreditinstitutsdirektiv nya regler av betydelse för beräkningen av Prop. 2006/07:5 |
|
kapitalkravet för kreditrisker (se nedan). Som anförs av Insättnings- |
|
garantinämnden speglar de nya reglerna på ett bättre sätt än de nuvaran- |
|
de riskerna i instituten. |
|
Enligt 2 kap. 1 § i 1994 års kapitaltäckningslag skall ett institut vid |
|
varje tidpunkt ha en kapitalbas som motsvarar summan av kapitalkraven |
|
för kreditrisker och marknadsrisker. I överensstämmelse med 2006 års |
|
kreditinstitutsdirektiv bör dessa element även fortsättningsvis ingå i det |
|
sammanlagda kapitalkravet enligt svensk rätt. Liksom 2000 års |
|
kreditinstitutsdirektiv och 1993 års kapitalkravsdirektiv saknar emellertid |
|
1994 års kapitaltäckningslag ett särskilt kapitalkrav för operativa risker. |
|
För att införliva 2006 års direktiv bör även kapitalkravet för operativa |
|
risker ingå i beräkningen av det sammanlagda kapitalkravet. I prome- |
|
morian föreslogs en redaktionell lösning som överensstämde med |
|
gällande rätt. Vi ser dock inga problem med att avvika från denna lösning |
|
och ge lagtexten den redaktionella utformning som förespråkas av |
|
Finansinspektionen. Av den nya kapitaltäckningslagen bör det alltså |
|
framgå att ett institut skall ha en kapitalbas som åtminstone motsvarar |
|
kapitalkraven för kreditrisker inklusive utspädningsrisker, marknads- |
|
risker och operativa risker. Den lösningen bör dock kompletteras med en |
|
bestämmelse som anger hur kapitalbasen skall beräknas för de olika |
|
risktyperna. |
|
I överensstämmelse med artikel 75 i kreditinstitutsdirektivet skall |
|
kapitalkravet vara uppfyllt hela tiden, dvs. vid varje tidpunkt. Hur den |
|
bestämmelsen närmare skall utformas behandlas i det följande. |
|
Enligt direktiven skall kapitalkravet för operativa risker beräknas för |
|
hela verksamheten. Detsamma gäller kapitalkraven för valutakursrisker |
|
och råvarurisker. Därutöver skall instituten för sin verksamhet beräkna |
|
ett kapitalkrav antingen för kreditrisker eller för positionsrisker, mot- |
|
partsrisker och avvecklingsrisker. För detta ändamål skall instituten dela |
|
upp sin verksamhet i verksamhet som ingår i handelslagret och |
|
verksamhet som inte ingår i handelslagret. För verksamhet som ingår i |
|
handelslagret skall instituten beräkna ett kapitalkrav för |
|
motparts- och avvecklingsrisker. Om verksamheten inte ingår i handels- |
|
lagret, skall de i stället beräkna ett kapitalkrav för kreditrisker. Samma |
|
verksamhet behöver alltså inte åsättas både ett kapitalkrav för |
|
kreditrisker och ett kapitalkrav för |
|
risker. |
|
Att verksamheten kategoriseras utifrån vad som räknas till handels- |
|
lagret eller inte syftar till att kapitalkravet på ett korrekt sätt skall spegla |
|
förekomsten av de risker som finns i den verksamhet som bedrivs av |
|
institutet. Verksamhet inom handelslagret kan något förenklat beskrivas |
|
som ett instituts kortsiktiga handel med värdepapper. Sådan verksamhet |
|
handlar sällan om att bedöma och hantera kreditrisker. I stället är de |
|
centrala riskkomponenterna i denna verksamhet huvudsakligen sådana |
|
risker som innefattas i begreppet marknadsrisker. Verksamhet utanför |
|
handelslagret däremot avser i huvudsak institutens kreditgivning, vilken i |
|
stort sett handlar om institutets förmåga att bedöma och hantera |
|
kreditrisker. Kapitalkrav för risker som är oberoende av om |
|
verksamheten ingår i handelslagret eller inte, beräknas för hela |
|
verksamheten. Genom att på detta sätt identifiera i vilka delar av |
165 |
|
verksamheten de relevanta riskerna finns och utifrån detta formulera ett Prop. 2006/07:5 kapitalkrav tillskapas ett ändamålsenligt kapitaltäckningsregelverk.
Förutom reglerna om operativa risker, som är nya, överensstämmer regleringen i 2006 års direktiv med den tidigare regleringen. Det saknas skäl att i den nya kapitaltäckningslagen frångå direktivens reglering för vilka delar av verksamhet som de olika kapitalkraven skall beräknas. Regler motsvarande direktivets bör därför tas in i svensk rätt.
För vissa typer av värdepappersbolag som bedriver begränsad verk- samhet kan emellertid behovet av ett heltäckande kapitalkrav vara min- dre än för exempelvis banker. För detta ändamål ger 2006 års kapital- kravsdirektiv de behöriga myndigheterna möjligheten att – om värde- pappersföretaget uppfyller särskilda villkor som föreskrivs i kapital- kravsdirektivet – medge att kapitalkravet beräknas på ett annat sätt än det som anges i artikel 75 i kreditinstitutsdirektivet. Dessa undantag behand- las i avsnitt 9.2 och 13.2.
Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen anser att den nya kapitaltäckningslagen bör innehålla en bestämmelse om att det skall vara tillåtet att tillämpa utländska regler för beräkning av kapitalkravet i utländska dotterföretag och filialer till svenska institut. Svensk rätt reglerar emellertid inte vilka kapitaltäckningsregler som gäller för utländska företag, t.ex. utländska dotterföretag till svenska institut. Vilka regler som skall gälla för dessa företag styrs alltså av lagen i det land där företaget är etablerat.
En filial är en integrerad del av ett företag. Enligt såväl kreditinstitutsdirektivet (artiklarna 40 och 41) som Baselreglerna framgår att tillsynen över att kapitaltäckningsreglerna följs skall hanteras av hemlandsmyndigheterna. Att, som föreningarna föreslår, föreskriva att utländska regler skall tillämpas på ett instituts utländska filialer är alltså inte aktuellt.
Närmare om kapitalkravet för kreditrisker
Enligt 2000 års kreditinstitutsdirektiv skall ett institut ha en kapital- täckningsgrad som uppgår till minst åtta procent för att uppfylla kapitalkravet för kreditrisker. Kapitaltäckningsgraden är ett mått som anger kapitalbasens andel av de riskvägda exponeringsbeloppen. De riskvägda exponeringsbeloppen är desamma som värdet av institutets tillgångar i och utanför balansräkningen, riskjusterade enligt särskilda beräkningsmetoder.
Kapitalkravet för kreditrisker enligt 2000 års kreditinstitutsdirektiv
Kapitaltäckningsgrad = |
Kapitalbas |
≥ 8 % |
Riskvägda Exponeringsbelopp |
Kapitalkrav
166
I 2006 års kreditinstitutsdirektiv används inte begreppet kapitaltäck- Prop. 2006/07:5 ningsgrad. Där uttrycks kapitalkravet i stället som att kapitalbasen skall
uppgå till minst 8 procent av samtliga riskvägda exponeringsbelopp. Detta är dock i praktiken bara en omformulering av det kapitalkrav som gäller enligt 2000 års kreditinstitutsdirektiv.
Kapitalkravet för kreditrisker enligt 2006 års kreditinstitutsdirektiv
Kapitalbas ≥ 8 % ⋅ Riskvägda Exponeringsbelopp
Kapitalkrav
Enligt 1994 års kapitaltäckningslag skall ett kreditinstitut för att uppfylla kapitalkravet för kreditrisker ha en kapitalbas som motsvarar minst åtta procent av institutets riskvägda tillgångar (2 kap. 2 §). Detta motsvarar alltså det minimikrav som ställs i 2006 års kreditinstituts- direktiv.
Det är dock möjligt för medlemsstaterna att införa strängare regler än de som framgår av artikel 75 i kreditinstitutsdirektivet, t.ex. föreskriva ett lägsta kapitalkrav för kreditrisker som överstiger åtta procent. Det har under den tid 1994 års kapitaltäckningslag har gällt, inte funnits skäl att överväga att höja miniminivån för kapitalkravet. Att ensidigt ställa ett högre kapitalkrav för de svenska instituten än vad som i andra länder ställs på de där verksamma företagen kan dessutom försämra de svenska företagens konkurrenskraft. Här görs därför bedömningen att även den nya kapitaltäckningslagen bör innehålla en bestämmelse enligt vilken kapitalkravet för kreditrisker skall uppgå till lägst åtta procent av det riskvägda exponeringsbeloppet. Av avsnitten 7.2 och 18.1 framgår att Finansinspektionen ändå i vissa fall kan kräva att företagen har ett större buffertkapital än vad som följer av denna huvudregel.
Eftersom kapitalkravet är bestämt som en given procentsats av de riskvägda exponeringsbeloppen kommer kapitalkravet för kreditrisker att styras av storleken på de riskvägda exponeringsbeloppen. Ju mer riskfyllda exponeringarna är desto högre blir det riskvägda exponerings- beloppen och därmed också det beloppsmässiga kapitalkravet. Hur de riskvägda exponeringsbeloppen beräknas är således av avgörande betydelse för kapitalkravets storlek. 2006 års kreditinstitutsdirektiv innehåller nya metoder för att beräkna de riskvägda exponeringsbeloppen (se avsnitten
Av artikel 75 a i 2006 års kreditinstitutsdirektiv framgår att även s.k. utspädningsrisker skall kapitaltäckas. Dessa risker är kopplade till verksamhet som avser ett instituts förvärv av fordringar, hushålls- eller företagsfordringar (t.ex. factoring, kontrakts- och reversfinansiering)7. Enligt artikel 4.24 i kreditinstitutsdirektivet definieras utspädningsrisk som risken för att beloppet av en fordran minskas på grund av
7Av artikel 87.2 och punkten 26 i del 1 i bilaga VII i 2006 års kreditinstitutsdirektiv (se också avsnitt 10) framgår att kapitalkravet för utspädningsrisker enbart skall beräknas för
förvärvade hushålls- och företagsfordringar. |
167 |
krediteringar, kontant eller i annan form, till gäldenären. Detta skulle Prop. 2006/07:5 exempelvis kunna ske om det finns fel i en vara som köpts på kredit. I
detta fall kan gäldenärens fordran komma att sättas ned vilket även kan komma att reducera det förvärvande institutets fordran mot gäldenären. Enligt gällande rätt beräknas inte något specifikt kapitalkrav för utspädningsrisker.
För exponeringar i form av förvärvade hushålls- och företagsfordringar skall det alltså beräknas ett kapitalkrav för både kreditrisker och utspäd- ningsrisker8. Detta kapitalkrav skall beräknas på institutets hela affärsverksamhet med undantag för verksamhet i handelslagret och icke likvida tillgångar om dessa har dragits av från kapitalbasen. Ett särskilt kapitalkrav för utspädningsrisker uppställs dessutom bara enligt en av de två huvudmetoderna för att beräkna kapitalkravet för kreditrisker, nämligen internmetoden. Enligt den andra metoden, schablonmetoden, förutsätts utspädningsrisken ingå som en del av kapitalkravet för kredit- risker. Enligt internmetoden beräknas kapitalkravet för utspädningsrisker enligt samma principer som gäller för kreditrisker. I kreditinstituts- direktivet behandlas vidare utspädningsrisker i avsnitt 3 som enligt rubriken handlar om kapitalkravet för kreditrisker. Mot denna bakgrund görs här bedömningen att det inte är nödvändigt att behandla utspäd- ningsrisker som en särskild risktyp i den nya kapitaltäckningslagen. I stället bör begreppet kreditrisker inkludera även utspädningsrisker.
Enligt artikel 75 a skall ett institut inkludera icke likvida tillgångar (t.ex. fastigheter) vid beräkning av kapitalkravet för kreditrisker, om dessa tillgångar inte har dragits av från den utvidgade kapitalbasen. I avsnitt 8.1.2 föreslås dock att ett institut skall räkna av de icke likvida tillgångarna från den utvidgade kapitalbasen. Av detta följer att det i så fall inte skall beräknas något kapitalkrav för dessa tillgångar. Av artikel
80.1och artikel 87.1 i kreditinstitutsdirektivet framgår dessutom att det inte skall beräknas något kapitalkrav för exponeringar som räknats av från kapitalbasen.
För institutet innebär ett avdrag från kapitalbasen att kapitalbasen minskar med den icke likvida tillgångens värde. En sådan minskning av kapitalbasen motsvarar ett kapitalkrav på 100 procent av tillgångens (exponeringens) värde. För tillgångar som inte räknats av från kapital- basen uppgår kapitalkravet till åtta procent av det riskvägda exponerings- beloppet, dvs. tillgångens (exponeringens) värde multiplicerat med riskvikten. Kapitalkravet för tillgångar som dras av från kapitalbasen är alltså strängare än för andra tillgångar. Vilka typer av tillgångar som skall dras av från kapitalbasen och motiven för detta behandlas i avsnitt 8.2.
Finansinspektionen ifrågasätter om det inte vore lämpligare att ange att exponeringarna skall åsättas en riskvikt på noll procent i stället för att ange att det inte skall beräknas något kapitalkrav för dem. Enligt inspektionen innebär den lösningen att dessa exponeringar finns med i rapporteringen. Vi anser det dock inte lämpligt att i lag slå fast en rapporteringsbörda som är mer långtgående än den i direktivet. Vi vill dock erinra om att enligt både 13 kap. 3 § lagen (2004:297) om bank-
8Kapitalkravet för kreditrisker beräknas efter det att kapitalkravet för utspädningsrisk har
dragit av från exponeringsvärdet. |
168 |
och finansieringsrörelse och 6 kap. 1 § lagen (1991:981) om värde- Prop. 2006/07:5 pappersrörelse skall ett institut lämna Finansinspektionen de uppgifter
som inspektionen behöver för sin tillsyn av institutet. Till dessa bestäm- melser är det kopplat en möjlighet för inspektionen att föreskriva vilka uppgifter instituten skall lämna.
Närmare om kapitalkravet för marknadsrisker
I förhållande till gällande bestämmelser innehåller 2006 års kapital- kravsdirektiv inga genomgripande förändringar av kapitalkraven för marknadsrisker (se avsnitt 13).
Enligt 1994 års kapitaltäckningslag är marknadsrisker ett samlings- begrepp för positionsrisker, avvecklingsrisker och motpartsrisker samt råvarurisker och valutakursrisker. Även i den nya kapitaltäckningslagen bör marknadsriskbegreppet användas som ett samlingsbegrepp för dessa risktyper. Även om det inte uttryckligen framgår av kapital- kravsdirektivet skall det inte beräknas något kapitalkrav för marknads- risker för sådana poster som dragits av från kapitalbasen.
Om den behöriga myndigheten har gett ett institut tillstånd att överskrida gränserna för stora exponeringar i handelslagret, skall ett ytterligare kapitalkrav beräknas för den del av exponeringen som överstiger dessa gränser. Av avsnitt 15.3 framgår att det även enligt den nya kapitaltäckningslagen bör finnas möjlighet för Finansinspektionen att tillåta att ett institut för stora exponeringar överskrider de gränsvärden som ställts upp för sådana exponeringar. Ett institut som har fått ett sådant medgivande skall uppfylla ett ytterligare kapitalkrav.
Närmare om kapitalkravet för operativa risker
Som nämnts ovan införs genom artikel 75 d i 2006 års kredit- institutsdirektiv ett särskilt kapitalkrav för operativa risker. Operativa risker definieras enligt artikel 4.22 i kreditinstitutsdirektivet som risken för förluster till följd av icke ändamålsenliga eller inte fungerande interna förfaranden, mänskliga fel, system eller yttre händelser, inbegripet rättsliga risker. De operativa riskerna innefattar således vissa risker i institutens verksamhet som är av
Däremot kan definitionen av de olika riskbegreppen ha betydelse för institutens interna kapitalutvärdering (avsnitt 7.2), dvs. den utvärdering som ligger till grund för institutets egen bedömning av hur stort kapital
som behövs för att täcka institutets samtliga risker. Om regelverket
169
saknar en definition av begreppet operativ risk kan, som Riksbanken Prop. 2006/07:5 anför, otydligheter uppstå kring vilka risker som skall beaktas inom
ramen för den interna kapitalutvärderingen. I likhet med vad som anförts av remissinstanserna bör lagtexten av detta skäl kompletteras med en definition av begreppet operativ risk. Definitionen av operativ risk bör ha samma innebörd som i kreditinstitutsdirektivet (artikel 4.22) och ges följande lydelse ”risken för förluster till följd av inte ändamålsenliga eller inte fungerande interna förfaranden eller system eller på grund av mänskliga fel eller yttre händelser, samt rättsliga risker”.
Varken det internationellt överenskomna Baselregelverket (Basel I) eller 2000 års kreditinstitutsdirektiv har tidigare innehållit något uttryckligt kapitalkrav för operativa risker. I stället har operativa risker underförstått beaktats genom att kapitalkravet för kreditrisker är mer omfattande än vad som är motiverat enbart med hänsyn till kredit- riskerna. Enligt de nya reglerna kommer dock kapitalkravet för kreditrisker mer precist spegla de faktiska kreditriskerna. I syfte att kapitaltäcka de operativa riskerna är det därför nödvändigt att bestämma ett separat kapitalkrav för dessa.
Hur kapitalkravet för operativa risker beräknas, behandlas i avsnitt 14.
9.2Undantag för vissa värdepappersföretag
Regeringens förslag: Vissa värdepappersföretag skall undantas från skyldigheten att beräkna det sammanlagda kapitalkravet som summan av kapitalkraven för kreditrisker, marknadsrisker och operativa risker.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Finansinspektionen anser att det inte bör krävas tillstånd för att beräkna ett särskilt kapitalkrav för sådana värde- pappersbolag som inte ägnar sig åt handel för egen räkning eller garanti- verksamhet. Svenska Fondhandlareföreningen menar att det inte före- kommer några kredit- eller marknadsrisker i de värdepappersbolag som inte ägnar sig åt handel för egen räkning eller garantiverksamhet. Därför är det tillräckligt om kapitalkravet för dessa bolag uppgår till 25 procent av bolagets fasta omkostnader.
Kapitalkravdirektivets innehåll: Enligt artikel 20.1 i 2006 års kapitalkravsdirektiv tillämpas artikel 75 i kreditinstitutsdirektivet om hur det sammanlagda kapitalkravet skall beräknas även för värdepappers- företag. Enligt artikel 20.2 och 20.3 i samma direktiv får emellertid de behöriga myndigheterna göra undantag från artikel 20.1 och tillåta att det sammanlagda kapitalkravet för värdepappersföretag beräknas på andra sätt.
Värdepappersbolag som inte har tillstånd att bedriva handel för egen räkning eller garantiverksamhet
Undantaget i artikel 20.2 |
i kapitalkravsdirektivet omfattar värdepappers- |
|
företag som inte är auktoriserade att tillhandahålla de investeringstjänster |
|
|
som anges i punkterna 3 |
och 6 i del A bilaga I till Europaparlamentets |
170 |
och rådets direktiv 2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för Prop. 2006/07:5 finansiella instrument och om ändring av rådets direktiv 85/611/EEG och
93/6/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG samt upphävande av rådets direktiv 93/22/EEG (MiFID), dvs. handel för egen räkning eller garantiverksamhet för finansiella instrument och/eller placering av finansiella instrument på grundval av ett fast åtagande. De behöriga myndigheterna får tillåta ett sådant värdepappersföretag att ha en kapitalbas som alltid skall uppgå till eller överstiga det högsta av följande poster9.
1)summan av kapitalkraven för kreditrisker och marknadsrisker samt för exponeringar i handelslagret som överskrider gränsvärdena för stora exponeringar (enligt artikel 75
2)25 procent av bolagets fasta omkostnader enligt artikel 21 i kapitalkravsdirektivet.
Värdepappersbolag som bedriver verksamhet med begränsad egen handel samt bolag som enbart handlar för egen räkning
Undantaget i artikel 20.3 i kapitalkravsdirektivet omfattar företag som enligt artikel 9 i samma direktiv skall ha ett startkapital på 730 000 euro och faller inom någon av följande kategorier:
a)Värdepappersföretag som handlar för egen räkning enbart i syfte att utföra en order för kunds räkning eller för att få tillträde till system för clearing och avveckling eller en erkänd börs när de uppträder som agent eller utför en kundorder.
b)Värdepappersföretag;
i)som inte innehar klienters pengar eller värdepapper,
ii)som enbart handlar för egen räkning,
iii)som inte har några externa kunder, och
iv)för vilkas transaktioner ansvaret för genomförandet och avräk- ningen ligger hos ett clearinginstitut och garanteras av samma clearing- institut.
De behöriga myndigheterna får tillåta att sådana värdepappersföretag har en kapitalbas som alltid minst skall uppgå till summan av kapitalkraven för kreditrisker och marknadsrisker samt för exponeringar i handelslagret som överskrider gränsvärdena för stora exponeringar plus 25 procent av bolagets fasta omkostnader enligt artikel 21 i kapital- kravsdirektivet.
Kostnadsregeln
Som framgår ovan gäller enligt artikel 21 i kapitalkravsdirektivet att kapitalbasen aldrig får understiga 25 procent av föregående års fasta omkostnader. Enligt artikel 20.5 i kapitalkravdirektivet gäller regeln i artikel 21 bara för sådana värdepappersföretag för vilka artikel 20.2 och 20.3 samt övergångsbestämmelsen i artikel 46 i samma direktiv är tillämpliga. För övriga värdepappersföretag kommer artikel 21, till
9Motsvarar den engelska lydelsen ”funds which are always more than or equal to the higher of the following”. Detta har i den svenska versionen felaktigt översattas till ”uppgå
till eller överstiga summan”. |
171 |
skillnad från i dag, inte längre att gälla. Beträffande artikel 46 hänvisas till avsnitt 20.8.
De behöriga myndigheterna får justera det ovan angivna kravet om det har inträffat en väsentlig förändring i verksamheten hos ett företag sedan det föregående året. Om ett företag inte har avslutat ett års verksamhet, inräknat den dag då verksamheten inleddes, är kapitalkravet 25 procent av det belopp för fasta omkostnader som anges i verksamhetsplanen, om inte myndigheterna kräver att planen justeras.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 1993 års kapitalkravsdirektiv gäller att det sammanlagda kapitalkravet för värdepappersföretag skall uppgå till summan av kapitalkraven för kreditrisker och marknadsrisker eller 25 procent av föregående års fasta omkostnader om detta belopp är högre. Liksom för kreditinstitut finns inget uttryckligt kapitalkrav för operativa risker.
Som konstateras i avsnitt 4 har utgångspunkten vid utformningen av det nya kapitaltäckningsregelverket varit att samma regler skall tillämpas för banker och värdepappersföretag. Syftet med detta är att skapa likartade konkurrensförutsättningar för banker och värdepappersföretag, som i många avseenden bedriver konkurrerande verksamhet. Samtidigt påpekas dock i skälen till kapitalkravsdirektivet att det är viktigt att vid utformningen av regelverket beakta skillnaderna i de verksamheter som olika institut inom EU bedriver.
För kreditrisker och marknadsrisker är det tämligen enkelt att konstruera kapitalkrav som beaktar sådana skillnader. Detta kommer sig av att det på ett enkelt sätt går att härleda förekomsten av kreditrisker och marknadsrisker till vissa verksamheter (t.ex. kreditgivning eller värdepappershandel) och därmed utforma ett kapitalkrav som står i direkt proportion till dessa risker. Enkelt uttryckt kan sägas att i den utsträckning ett institut tar på sig kreditrisker eller marknadsrisker i den egna verksamheten kommer detta också att avspeglas i kapitalkravet. Härigenom kommer således skillnader mellan olika instituts verk- samheter att beaktas per automatik. Kapitalkraven för kreditrisker och marknadsrisker är alltså utformade på ett sätt som säkerställer konkurrensneutralitet mellan olika institut.
För operativa risker är det dock inte möjligt att med samma träffsäkerhet utforma ett kapitalkrav som står i direkt proportion till den faktiska förekomsten av operativa risker. Detta beror framför allt på att det för de operativa riskerna inte på samma sätt som för de finansiella riskerna (kreditrisker och marknadsrisker) går att fastställa ett tydligt samband mellan avkastning och risk. De grundläggande metoder som skall användas för att beräkna kapitalkravet för operativa risker utgår från storleken på institutets rörelseintäkter. Även om detta mått i regel kan anses ge en god uppskattning av storleken på de operativa riskerna bör konsekvenserna av det nya kapitalkravet för instituten beaktas.
I och med att ett separat kapitalkrav har utformats för de operativa riskerna har samtidigt kapitalkravet för kreditrisker justerats ned för att det sammanlagda kapitalkravet skall ligga kvar på ungefär samma nivå som tidigare. Värdepappersföretag saknar i många fall kreditverksamhet eller bedriver bara sådan verksamhet i begränsad omfattning. Det nya kapitalkravet för operativa risker torde därför innebära att många värde-
Prop. 2006/07:5
172
pappersföretag får en väsentlig ökning av det sammanlagda kapital- Prop. 2006/07:5 kravet.
Kommissionen har undersökt effekterna på de sammanlagda kapital- kraven i värdepappersföretag vid tillämpningen av kapitalkravet för operativa risker. Denna analys bekräftar att när regelverket tillämpas på värdepappersföretag som har begränsade exponeringar mot kreditrisker och marknadsrisker, kommer det sammanlagda kapitalkravet att öka betydligt mer än vad som var avsikten i Baselöverenskommelsen10.
Undantagsbestämmelserna i artikel 20.2 och 20.3 i kapitalkravs- direktivet skall därför i huvudsak ses mot bakgrund av tillkomsten av särskilt kapitalkrav för operativa risker och de konsekvenser detta innebär för värdepappersföretagen.
Värdepappersföretag som inte har tillstånd att bedriva handel för egen räkning eller garantiverksamhet
De värdepappersföretag som enligt artikel 20.2 i kapitalkravsdirektivet får undantas är sådana företag som inte ägnar sig åt handel för egen räkning eller garantiverksamhet för finansiella instrument och/eller placering av finansiella instrument på grundval av ett fast åtagande11. För sådana företag får det sammanlagda kapitalkravet uppgå till summan av kapitalkraven för kreditrisker och marknadsrisker eller 25 procent av bolagets fasta omkostnader om detta belopp är högre. Detta undantag innebär en lättnad i de fall då det sammanlagda kapitalkravet beräknat enligt artikel 75 i kreditinstitutsdirektivet, överstiger 25 procent av företagets fasta omkostnader.
Svenska Fondhandlarföreningen anser att bestämmelsen i promemo- rian om att kapitalkravet minst skall uppgå till det högre av de nyss nämnda beloppen är överflödig. Eftersom det, enligt föreningen, inte förekommer några kredit- eller marknadsrisker i berörda värdepappers- bolag torde det vara tillfyllest om lagen föreskriver ett kapitalkrav som skall uppgå till minst 25 procent av de fasta omkostnaderna. Vårt förslag grundar sig emellertid på vad som sägs i kapitalkravsdirektivet. Eftersom det inte finns någon möjlighet att avvika från direktivets bestämmelse bör den införas i sin helhet.
Som bl.a. konstaterats av Fondhandlareföreningen bedriver de värde- pappersföretag som omfattas av undantaget i artikel 20.2 i kapital- kravsdirektivet i huvudsak sådan verksamhet som innebär att kredit- och marknadsriskerna i den egna verksamheten är begränsade. Eftersom dagens kapitalkrav baseras på omfattningen av dessa risker har tillämpningen av 1993 års kapitalkravsdirektiv (och 1994 års kapitaltäck- ningslag) inneburit att kapitalkravet för många av dessa värdepappers- företag har uppgått till den miniminivån som gäller för värdepappers- företag, nämligen minst 25 procent av föregående års fasta omkostnader (artikel 21).
Som anförts ovan innebär skyldigheten att beräkna ett särskilt kapitalkrav för operativa risker sannolikt en väsentlig ökning av det
10European Commission, 2004 Quantative Impact Study, Main Conclusions s. 5. paragraf
11 Enligt punkterna 3 och 6 i del A i bilaga I i direktiv 2004/39/EG. |
173 |
sammanlagda kapitalkravet för de företag som avses i artikel 20.2 i Prop. 2006/07:5 kapitalkravsdirektivet. För att undvika en sådan ökning medger direktivet
att dessa företag får fortsätta att beräkna kapitalkravet på samma sätt som i dag.
De värdepappersföretag som omfattas av undantaget konkurrerar bara i begränsad utsträckning med banker och andra kreditinstitut. Det bör därför inte vara någon konkurrensnackdel för banker att dessa företag får beräkna kapitalkravet på detta sätt. Situationen är snarare den motsatta. Om inte undantaget införs försämras värdepappersföretagens kon- kurrenssituation, eftersom de får ett omotiverat högt sammanlagt kapitalkrav. Denna omständighet tillsammans med vad som i det före- gående anförts, talar för att de svenska värdepappersbolagens bör ges samma möjligheter som sina konkurrenter i andra medlemsstater att ut- nyttja undantaget.
Som har nämnts ovan tar de värdepappersföretag som avses i artikel
20.2bara i mycket liten omfattning finansiella risker i den egna verk- samheten. Fallissemang i sådana bolag torde därför sällan kunna vara ett hot mot det finansiella systemets stabilitet. Därför kan ett avstående från att införa undantaget inte heller motiveras med att företagen i fråga ur ett systemskyddsperspektiv utgör en väsentlig risk.
Mot bakgrund av vad som anförts i det föregående bör utgångspunkten vara att värdepappersbolag som anges i artikel 20.2 i kapital- kravsdirektivet skall ges möjlighet att utnyttja det angivna undantaget. Det bör därför införas en möjlighet för dessa bolag att beräkna kapitalkravet på det alternativa sätt som förutsätts i denna artikel.
Finansinspektionen anför, i motsats till promemorians förslag, att möjligheten att beräkna kapitalkravet enligt ovanstående inte bör kräva tillstånd. Som skäl för detta anger inspektionen att en tillståndsprocess skulle vara en onödig administrativ börda för både instituten och tillsynsmyndigheten. Kapitalkravsdirektivet uppställer inget krav på tillstånd. Det är i stället upp till de behöriga myndigheterna att tillåta värdepappersbolagen att använda sig av detta alternativa kapitalkrav. Mot bakgrund av Finansinspektionens bedömning att tillsynen i detta fall inte kräver ett tillståndsförfarande bör ett sådant heller inte införas i den nya lagen.
Värdepappersföretag som bedriver verksamhet med begränsad egen handel samt bolag som enbart handlar med egna medel
För den grupp av värdepappersföretag som är möjliga att undanta enligt |
|
artikel 20.3 i kapitalkravsdirektivet gäller ett något strängare kapitalkrav |
|
än i artikel 20.2 i samma direktiv. Kapitalbasen måste i detta fall uppgå |
|
till summan av kapitalbaserna för kreditrisker och marknadsrisker samt |
|
25 procent av bolagets fasta omkostnader under föregående år. I detta fall |
|
ersätts kapitalkravet för operativa risker således av ett tillägg om 25 |
|
procent av de fasta omkostnaderna. För ett värdepappersföretag är det |
|
fördelaktigt att utnyttja detta undantag om kapitalkravet för operativa |
|
risker överstiger 25 procent av de fasta omkostnaderna. |
|
Undantaget omfattar företag som enligt artikel 9 i kapitalkravs- |
|
direktivet skall ha ett startkapital på 730 000 euro och som bedriver |
|
verksamhet som faller inom någon av de två kategorier som anges i |
174 |
artikel 20.3 a och b. Den första kategorin omfattar värdepappersföretag Prop. 2006/07:5 som handlar för egen räkning enbart i syfte att utföra en order för kunds
räkning eller för att få tillträde till system för clearing och avveckling eller en erkänd börs när de uppträder som agent eller utför en kundorder. I övrigt finns det inga begränsningar av vilka värdepapperstjänster företaget får tillhandahålla.
Den andra kategorin omfattar värdepappersföretag som bara handlar för egen räkning. Företagen i fråga innehar inte klienters värdepapper och har inte några externa kunder. Dessutom ligger ansvaret för före- tagens transaktioner hos ett clearinginstitut som också garanterar före- tagets transaktioner. Syftet med denna bestämmelse torde vara att identi- fiera de företag som i begränsad omfattning tar på sig finansiella risker och vars eventuella fallissemang därav utgör en begränsad risk för övriga aktörer i det finansiella systemet.
Som nämnts ovan har kommissionen i en särskild studie konstaterat att tillkomsten av kapitalkravet för operativa risker innebär en väsentlig ök- ning av det sammanlagda kapitalkravet för värdepappersföretag med be- gränsade exponeringar mot kredit- och marknadsrisker. Kommissionens beräkningar visar på att kapitalkravet för operativa risker innebär en ökning i förhållande till dagens kapitalkrav som är upp till tio gånger större än vad som avsågs vid utformningen av Basel II. Detta konstaterande resulterade bl.a. i att den undantagsmöjlighet som finns i artikel 20.3 i kapitalkravsdirektivet fördes in12.
Mot bakgrund av resultaten i ovanstående studie förefaller det mindre lämpligt att i de svenska bestämmelserna avstå från att införa undantaget i artikel 20.3. De kostnader i form av ett högre kapitalkrav som det nya regelverket skulle innebära för de berörda företagen framstår som omotiverade. De är inte heller rimliga i förhållanden till de fördelar som finns med att ha samma regler för kreditinstitut och värdepappersbolag. Att avstå från att införa undantaget kan inte heller motiveras med att företagen i fråga ur utgör en väsentlig risk ur ett stabilitetsperspektiv.
Mot bakgrund av vad som anförts i det föregående bör utgångspunkten vara att värdepappersbolag som anges i artikel 20.3 i kapitalkravs- direktivet skall ges möjlighet att utnyttja det angivna undantaget. Det bör därför införas en möjlighet för dessa bolag att, efter tillstånd av Finans- inspektionen, beräkna kapitalkravet på det alternativa sätt som förutsätts i denna artikel.
9.3Kapitaltäckningsregler för fondbolag
Regeringens förslag: Utöver det kapital som fondbolag skall ha för sin fondförvaltning, skall ett fondbolag som förvaltar någon annans finansiella instrument för den sistnämnda förvaltningen och de tjänster som bolaget utför som ett led i den verksamheten ha det eventuella ytterligare kapital för kreditrisker, marknadsrisker och operativa risker som enligt den nya kapitaltäckningslagen gäller för ett värdepappers- bolag med motsvarande verksamhet.
12European Commission, 2004 Quantative Impact Study, Main Conclusions s. 5 paragraf
18. |
175 |
Promemorians förslag: Behandlade inte kapitalkravet för operativ risk.
Remissinstanserna: Finansinspektionen anser att det bör införas regler motsvarande dem i 6 kap. 1 § lagen (2004:297) lagen om bank- och finansieringsrörelse (se avsnitt 7) även för fondbolag. Fondbolagens Förening anser att det bör tydliggöras att kapitalkravet för operativa risker för fondbolag omfattar enbart den verksamhet som avser förvaltning av annans finansiella instrument och inte dess samlade rörelse. Föreningen anser att den alternativa metoden för beräkningen av kapitalkrav för operativa risker, innebärande att bolag skall ha kapital motsvarande 12 procent av de genomsnittliga rörelseintäkterna, bör kunna användas av fondbolag. Vidare anser föreningen att hänvisningen till kapitaltäckningslagen avseende kreditrisker och marknadsrisker bör utgå. Dessutom bör det på ett tydligt sätt anges om Finansinspektionens tillstånd krävs för fondbolag vid tillämpning av undantagsbestämmelser gällande för värdepappersbolag.
Skälen för regeringens förslag: För den verksamhet ett fondbolag bedriver beräknas det ett särskilt kapitalkrav. Detta kapitalkrav skiljer sig delvis från det som gäller för institut.
Hur kapitalkraven för fondbolag beräknas framgår av 2 kap.
Ett fondbolag som har tillstånd att förvalta någon annans finansiella instrument skall dessutom för denna förvaltning och de tjänster som bolaget utför som ett led i den verksamheten, uppfylla kapitalkraven för kreditrisker och marknadsrisker enligt 1994 års kapitaltäckningslag (2 kap. 10 §). För ett sådant fondbolag gäller även övriga bestämmelser i den lagen som är tillämpliga för värdepappersbolag med motsvarande verksamhet (2 kap. 10 a §).
Slutligen får enligt 2 kap. 11 § de egna medlen aldrig understiga 25 procent av bolagets fasta omkostnader för det föregående året eller, om bolagets verksamhet pågått i mindre än ett år, 25 procent av de fasta om- kostnaderna som angetts i bolagets verksamhetsplan. Detta kapitalkrav beräknas för hela verksamheten, dvs. både den del som avser fond- förmögenheten och den del som avser förvaltningen av någon annans finansiella instrument.
I promemorian föreslås att hänvisningen i 2 kap. 10 a § lagen om investeringsfonder till 1994 års kapitaltäckningslag skall bytas ut mot en hänvisning till den nya kapitaltäckningslagen. Av den i promemorian föreslagna bestämmelsen framgår alltså att ett fondbolag som förvaltar någon annans finansiella instrument skall beräkna ett kapitalkrav för
Prop. 2006/07:5
176
kreditrisker och marknadsrisker enligt bestämmelserna i den nya Prop. 2006/07:5 kapitaltäckningslagen. Som redovisats ovan gäller dock enligt 2 kap.
10 a § lagen om investeringsfonder även övriga bestämmelser som är |
|
tillämpliga för värdepappersbolag med motsvarande verksamhet. |
|
Fondbolagens Förening påpekar i sitt remissvar att det är viktigt att |
|
det inte sker någon dubbelberäkning av kapitalkravet för fondbolag som |
|
förvaltar någon annans finansiella instrument. Kapitalkravet för |
|
fondförvaltningen bör räknas för sig och kapitalkravet för förvaltningen |
|
av någon annans finansiella instrument för sig. Enligt föreningen bör |
|
detta tydligare framgå av lagtexten. För att tillgodose föreningens syn- |
|
punkter föreslår vi att inte bara kapitalkravet för kreditrisker och |
|
marknadsrisker utan även kapitalkravet för operativa risker nämns bland |
|
de krav som ett fondbolag som förvaltar någon annans finansiella |
|
instrument enligt 2 kap. 10 § lagen om investeringsfonder skall uppfylla |
|
för denna förvaltning och de tjänster som bolaget utför som en del i den |
|
verksamheten. |
|
När det gäller beräkningen av kapitalkravet för operativa risker, bör |
|
bas- eller schablonmetoden, eller efter Finansinspektionens tillstånd, |
|
internmätningsmetoden användas. Fondbolagens Förening anser att den |
|
alternativa schablonmetoden för beräkningen av kapitalkrav för operativa |
|
risker skall kunna användas av fondbolag. Detta skulle enligt föreningen |
|
innebära att fondbolag skall ha kapital motsvarande 12 procent av de |
|
genomsnittliga rörelseintäkterna. |
|
Bakgrunden till att den alternativa schablonmetoden tillåts är att vissa |
|
institut skulle få ett orimligt högt kapitalkrav för operativa risker om det |
|
beräknades enligt schablonmetoden. Detta gäller främst institut som |
|
verkar på marknader som kännetecknas av svag konkurrens och hög |
|
kreditrisk, och till följd av detta har höga rörelseintäkter. Den alternativa |
|
schablonmetoden är dock inte tillämplig på fondbolag som förvaltar |
|
någon annans finansiella instrument. |
|
Som framgår av avsnitt 9.2 kan vissa värdepappersbolag undantas från |
|
huvudregeln att beräkna det sammanlagda kapitalkravet som summan av |
|
kapitalkraven för kreditrisker marknadsrisker och operativa risker. För |
|
dessa värdepappersbolag skall det sammanlagda kapitalkravet i stället |
|
beräknas som summan av kapitalkraven för kreditrisker och marknads- |
|
risker eller 25 procent av bolagets fasta omkostnader om detta belopp är |
|
högre. Undantagsmöjligheten gäller enbart för värdepappersbolag som |
|
inte bedriver handel för egen räkning eller garantiverksamhet för |
|
finansiella instrument och/eller placering av finansiella instrument på |
|
grundval av ett fast åtagande. Enligt hänvisningen i lagen om |
|
investeringsfonder skall denna undantagsmöjlighet tillämpas på samma |
|
sätt som för värdepappersbolag på fondbolag som har tillstånd att |
|
förvalta någon annans finansiella instrument och därför skall beräkna ett |
|
kapitalkrav för den delen av verksamheten i enlighet med den nya |
|
kapitaltäckningslagen. Som anförts i avsnitt 9.2 skall tillämpningen av |
|
detta undantag inte kräva tillstånd. |
|
Fondbolagens Förening anser att hänvisningen till kreditrisker och |
|
marknadsrisker bör utgå. Eftersom fondbolag aldrig tar egna positioner i |
|
finansiella instrument eller mottar annans medel eller finansiella |
|
instrument på konto, utsätter de sig nämligen inte för kredit- eller |
|
marknadsrisker. Kapitalkraven för fondbolag som förvaltar någon annans |
177 |
|
finansiella instrument kan närmast betraktas som ett kapitalkrav för Prop. 2006/07:5 operativa risker. Bestämmelsen som anger att ett fondbolag skall beräkna
ett kapitalkrav för kreditrisker och marknadsrisker är därför onödig och missvisande. Enligt Fondbolagens Förening finns det undersökningar som tyder på att de flesta fondbolag till största del enbart är utsatta för operativa risker. Detta skulle, som föreningen anför, tala för att fondbolag inte bör beröras av något kapitalkrav för kreditrisker och marknadsrisker. Enligt artikel 5.4 i
123 i kreditinstitutsdirektivet. Till skillnad från Finansinspektionen anser
vidärför att det inte bör införas några bestämmelser motsvarande dem som i 6 kap.
Frågan om vilka kapitaltäckningsregler som gäller för fondbolag som förvaltar någon annans finansiella instrument kan komma att behandlas igen i samband med beredningen Värdepappersmarknadsutredningens betänkanden.
178
10Beräkningen av de riskvägda exponeringsbeloppen för kreditrisker
10.1En schablonmetod och en internmetod
Regeringens förslag: Ett institut skall beräkna de riskvägda exponeringsbeloppen för kreditrisker enligt en schablonmetod eller en internmetod.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna har inga invändningar mot förslaget.
Kreditinstitutsdirektivets och kapitalkravsdirektivets innehåll: Enligt artikel 75 i kreditinstitutsdirektivet skall ett kreditinstitut för att uppfylla kapitalkravet för kreditrisker ha en kapitalbas som uppgår till åtta procent av värdet för de sammanlagda riskvägda exponeringarna (det sammanlagda exponeringsbeloppet). Kapitalkravet för kreditrisker beräknas för samtliga exponeringar utom exponeringar i samband med verksamhet med handelslagret eller sådana exponeringar som inte räknats av från kapitalbasen (se avsnitt 9.1).
Av artikel 76 i kreditinstitutsdirektivet framgår vilka metoder som ett kreditinstitut får använda för att beräkna de riskvägda exponerings- beloppen. Enligt artikeln skall instituten antingen använda schablon- metoden eller en metod baserad på intern riskklassificering (intern- metoden). En förutsättning för att instituten skall få använda den sistnämnda metoden är dock att de behöriga myndigheterna ger ett uttryckligt tillstånd till det.
Av artikel 20 i kapitalkravsdirektivet framgår att de ovan beskrivna beräkningsmetoderna är tillämpliga även för värdepappersföretag.
Enligt både schablonmetoden och internmetoden beror de riskvägda exponeringsbeloppens storlek på exponeringarnas värden och riskvikter (en procentsats som beskriver en risk hos en exponering). Exponeringarnas värden och riskvikter bestäms dock på olika sätt enligt de båda metoderna. Schablonmetoden innebär i stora drag att exponeringarnas värden och deras riskvikter bestäms med stöd av på förhand givna regler i direktivet. Liksom enligt gällande rätt skall kapitalkravet för kreditrisker bestämmas med utgångspunkt från den exponeringsklass – stat, företag, hushåll – som exponeringen tillhör. För varje exponeringsklass gäller olika riskvikter. Till skillnad från i dag kan det finnas flera olika riskvikter inom samma exponeringsklass. Direktivets utgångspunkt är – något förenklat – att riskvikten skall bestämmas med stöd av de kreditbetyg som exponeringarna har enligt externa kreditvärderingsföretag. Om någon rating inte finns tillgänglig, anger direktivet vilken riskvikt som skall gälla. Med denna metod kommer en viss exponering få samma riskvikt oavsett vilket institut som innehar exponeringen.
Internmetoden innebär – något förenklat – att instituten bygger upp egna riskklassificeringssystem. Med stöd av dessa system och inom vissa givna ramar beräknar institutet själv exponeringarnas värden och riskvikter. Med denna metod kan en viss exponerings riskvikt variera mellan olika institut. Internmetoden, som förutsätter att instituten har
Prop. 2006/07:5
179
tämligen avancerade system, bör ge ett kapitalkrav som mer korrekt Prop. 2006/07:5 speglar risken i tillgångarna än schablonmetoden.
Skälen för regeringens förslag: Schablonmetoden som är den metod som mest liknar den som enligt 1994 års kapitaltäckningslag används för att beräkna de riskvägda exponeringsbeloppen, är relativt enkel. Det ställs inte upp några särskilda krav för att ett institut skall få använda metoden utan tanken är att metoden skall kunna användas av alla institut. Schablonmetoden är dock mer riskkänslig, dvs. den speglar på ett bättre sätt de kreditrisker instituten är exponerade för i sin dagliga verksamhet, än den metod som används i dag. Internmetoden är i sin tur mer riskkänslig än schablonmetoden. Internmetoden ställer också större krav på institutens organisation än vad schablonmetoden gör.
Enligt skäl 38 i kreditinstitutsdirektivet är nämligen utgångspunkten att det bör finns olika metoder för att beräkna kapitalkraven och att dessa metoder bör skilja sig åt i fråga om riskkänslighet. Av samma skäl framgår också att instituten bör ges lämpliga incitament att övergå till mer riskkänsliga metoder. Att inte införa både schablonmetoden och internmetoden skulle alltså strida mot direktivets syfte med de nya kapitaltäckningsreglerna. Av detta följer att instituten bör ha möjlighet att välja mellan att använda schablonmetoden eller internmetoden. Under vilka förutsättningar de olika metoderna får användas behandlas i följande avsnitt.
10.2Schablonmetoden
10.2.1Beräkningen av de riskvägda exponeringsbeloppen
Regeringens förslag: Vid tillämpning av schablonmetoden framgår exponeringarnas värden och riskvikter av författningsbestämmelser.
Riskvikten för en exponering beror på vilken exponeringsklass exponeringen tillhör. Riskvikten får bestämmas av exponeringens kreditkvalitet enligt kreditvärderingar som gjorts av kreditvärderings- företag som godkänts av Finansinspektionen eller enligt kredit- värderingar som gjorts av vissa exportkreditorgan, om kredit- värderingarna avser exponeringar mot stater eller centralbanker.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur exponeringarnas värden och riskvikter skall beräknas.
Regeringens bedömning: Av en förordning meddelad av regering- en bör det framgå att
–en exponering mot en stat eller centralbank hemmahörande inom EES som är uttryckta och refinansierade i den valuta som gäller i det landet skall ges riskvikten noll (se även övergångsbestämmelserna i avsnitt 20.5).
–en exponering mot en svensk kommun eller jämförlig samhällighet skall ges samma riskvikt som en motsvarande expo- nering mot den svenska staten
–en exponering mot ett institut skall ges en riskvikt enligt den metod som baseras på hemstatens riskvikt.
180
Promemorians förslag och bedömning: Överensstämmer huvud- Prop. 2006/07:5 sakligen med regeringens förslag och bedömning.
Remissinstanserna: Finansinspektionen anser att termen ”expone- ring” skall definieras som ”en tillgång i balansräkningen, ett derivat som redovisas som en skuld i balansräkningen, poster inom linjen och andra åtaganden”. Inspektionen påpekar vidare att det som är avgörande för att bestämma riskvikten är en kombination av tillämplig exponeringsklass, och i förekommande fall, exponeringens kreditkvalitet. Riksgälds- kontoret anser att regeln i kreditinstitutsdirektivet om nollriskviktning för stater hemmahörande inom
Kreditinstitutsdirektivets och kapitalkravsdirektivets innehåll: Av reglerna i artiklarna
1.Exponeringarnas värden bestäms.
2.Exponeringarna delas in i olika exponeringsklasser.
3.För varje exponering bestäms en riskvikt.
4.Riskvikterna multipliceras med exponeringsvärdena, vilket ger de riskvägda exponeringsbeloppen.
I det följande beskrivs beräkningsmetoden mer i detalj. Hur de risk- vägda exponeringsbeloppen för positioner i värdepapperiseringar skall beräknas, behandlas dock i avsnitt 12 (jfr artikel 80.5).
Av artikel 20 i kapitalkravsdirektivet framgår att de regler som beskrivs i detta avsnitt gäller även för värdepappersföretag.
Exponering och exponeringens värde |
|
Med en exponering avses enligt artikel 77 i kreditinstitutsdirektivet en |
|
tillgång i balansräkningen eller en post utanför balansräkningen. |
181 |
Av artikel 78 i kreditinstitutsdirektivet framgår hur en exponerings Prop. 2006/07:5 värde bestäms.
Enligt artikel 78.1 bestäms exponeringsvärdet för en tillgångspost – dvs. en post som tas upp som en tillgång i balansräkningen – till dess värde enligt balansräkningen. För poster utanför balansräkning som tas upp i bilaga II (bl.a. garantier, remburser och oåterkallelliga kreditlöften), uppgår exponeringsvärdet till följande procentandelar av dess värde: 100 procent om det är en högriskpost, 50 procent om det är en medelriskpost, 20 procent om det är en
11.2om möjligheten att beakta kreditriskskydd för riskreducering) finns det särskilda regler om hur värdet bestäms för vissa exponeringar som uppkommer t.ex. genom att värdepapper eller råvaror säljs, ställs som säkerhet eller lånas ut inom ramen för repor, aktie- eller råvarulån och marginallån.
Enligt artikel 78.2 skall exponeringsvärden för derivatinstrument som räknas upp i bilaga IV, beräknas enligt bilaga III om motparts- kreditrisker. I bilagan anges olika beräkningsmetoder. Utöver de två metoder som tillåts enligt 2000 års kreditinstitutsdirektiv – marknads- värderingsmetoden och ursprungligt
Om en exponering är föremål för förbetalt kreditriskskydd får enligt artikel 78.3 det tillämpliga exponeringsvärdet för denna post ändras i enlighet med artiklarna
Enligt artikel 78.4 får utestående exponeringar med en central motpart under vissa förutsättningar bestämmas enligt särskilda regler i punkt 6 i del 2 i bilaga III till kreditinstitutsdirektivet.
Exponeringsklasser
Enligt artikel 79.1 i kreditinstitutsdirektivet skall varje exponering hänföras till någon av följande 16 exponeringsklasser:
a)Fordringar eller villkorade fordringar på nationella regeringar eller centralbanker.
b)Fordringar eller villkorade fordringar på delstatliga eller lokala självstyrelseorgan och myndigheter.
c)Fordringar eller villkorade fordringar på administrativa organ och
icke kommersiella företag. |
182 |
d) Fordringar eller villkorade fordringar på multilaterala utvecklings- Prop. 2006/07:5 banker.
e)Fordringar eller villkorade fordringar på internationella organisa- tioner.
f)Fordringar eller villkorade fordringar på institut.
g)Fordringar eller villkorade fordringar på företag.
h)Fordringar eller villkorade fordringar på hushåll.
i)Fordringar eller villkorade fordringar mot säkerhet i fastighet.
j)Oreglerade poster.
k)Poster som tillhör kategorier som enligt reglering präglas av hög risk.
l)Fordringar i form av täckta obligationer.
m)Positioner i värdepapperisering.
n)Kortfristiga fordringar på institut och andra företag.
o)Fordringar i form av andelar i företag för kollektiva investeringar (fondföretag).
p)Övriga poster.
För att en exponering skall kunna hänföras till klassen för hushålls- exponeringar (punkten h ovan) måste den enligt artikel 79.2 i kreditinstitutsdirektivet uppfylla följande villkor
a)Exponeringen skall gälla antingen en eller flera enskilda personer eller en liten eller medelstor juridisk person.
b)Exponeringen skall vara en av ett betydande antal exponeringar med liknande egenskaper, så att riskerna i samband med sådan utlåning minskas väsentligt.
c)Det totala beloppet för skulden till kreditinstitutet och moder- och syskonföretag, inklusive eventuella förfallna exponeringar, för den kund eller den grupp av kunder med inbördes anknytning som är gäldenär, får inte enligt kreditinstitutets kännedom överstiga en miljon euro. Vid bedömningen av skuldens storlek skall det dock bortses från fordringar mot säkerhet i bostadsfastighet. Kreditinstitutet skall vidta rimliga åtgärder för att fastställa att
dessa krav är uppfyllda.
Värdepapper får dock inte hänföras till klassen för hushålls- exponeringar.
Enligt artikel 79.3 i samma direktiv får även nuvärdet av minimihyresbetalningar från hushåll hänföras till klassen hushålls- exponeringar.
Allmänt om riskvikter |
|
För alla exponeringar som inte räknats av från kapitalbasen (se avsnitt |
|
9.1) skall det finnas riskvikter. Riskvikten varierar mellan |
|
Riskvikten skall enligt artikel 80.1 i kreditinstitutsdirektivet bygga på |
|
den exponeringsklass som exponeringen hänförts till och, i den |
|
utsträckning som anges i del 1 i bilaga VI, på exponeringens |
|
kreditkvalitet. Kreditkvaliteten får fastställas med stöd av ratinginstituts |
|
(dvs. kreditvärderingsföretags) kreditvärderingar eller kreditvärderingar |
|
som görs av vissa exportkreditorgan. |
|
Som framgår nedan innehåller kreditinstitutsdirektivet tämligen |
|
detaljerade regler om vilka riskvikter som får tilldelas exponeringar |
183 |
tillhörande olika exponeringsklasser. Om direktivet inte reglerar hur det Prop. 2006/07:5 riskvägda exponeringsbeloppet för en exponering skall beräknas, skall exponeringen enligt artikel 80.6 i samma direktiv tilldelas riskvikten 100
procent.
Enligt artikel 80.4 i kreditinstitutsdirektivet får den ursprungliga riskvikten för en exponering ändras om en exponering är föremål för förbetalt kreditskydd (se avsnitt 11.2).
Enligt artikel 80.7 i direktivet får de behöriga myndigheterna under där angivna förutsättningar medge att riskvikten sätts till noll procent för ett instituts exponeringar mot en motpart som är dess
12.1i direktiv 83/349/EEG (dvs. företag med vilka instituten har gemensam eller i huvudsak gemensam ledning). En första förutsättning är att exponeringen inte ger upphov till sådana poster som kan ingå i det primära eller supplementära kapitalet. Dessutom skall följande förutsättningar vara uppfyllda.
a) Motparten är ett institut eller ett finansiellt holdingföretag, ett finansiellt institut, ett kapitalförvaltningsbolag eller ett företag för anknutna tjänster som omfattas av tillfredsställande tillsynskrav.
b) Motparten ingår utan förbehåll i samma företagsgrupp som kredit- institutet.
c) Samma förfaranden för riskbedömning, riskmätning och kontroll gäller för motparten som för kreditinstitutet.
d) Motparten är etablerad i samma medlemsstat som kreditinstitutet. e) Det finns inte några rådande eller förutsedda materiella, praktiska
eller rättsliga hinder för att motparten snabbt skall kunna överföra medel ur kapitalbasen eller återbetala skulder till kreditinstitutet.
Enligt artikel 80.8 i samma direktiv får de behöriga myndigheterna under där angivna förutsättningar även ge noll procent i riskvikt för exponeringar mot en motpart om motparten och institutet tillhör samma system som skyddar dessa institut och säkerställer deras likviditet och solvens vid behov så att konkurs kan undvikas (institutionellt skydd- system). För att det skall vara möjligt skall bl.a. de ovan nämnda förutsättningarna i artikel 80.7 punkterna a, d och e vara uppfyllda.
Riskvikter för vissa exponeringsklasser
I del I i bilaga VI anges vilka riskvikter som skall åsättas exponeringarna tillhörande de olika exponeringsklasserna. I det följande redovisas ett urval av riskvikter. För en fullständig redogörelse hänvisas till direktivet.
För exponeringar mot nationella regeringar och centralbanker är utgångspunkten att exponeringen ges 100 procent i riskvikt (punkten 1), men exponeringar mot Europeiska centralbanken skall dock alltid ges noll procent i riskvikt (punkten 3).
Om det finns en kreditvärdering från ett utsett ratinginstitut (kreditvärderingsföretag) bestäms dock riskvikten för nationella regeringar och centralbanker av vilket kreditkvalitetssteg exponeringen tillhör (punkten 2).
184
Tabell 1 |
|
|
|
|
|
|
Prop. 2006/07:5 |
Kreditkvalitetssteg |
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
|
Riskvikt |
0 % |
20 % |
50 % |
100 % |
100 % |
150 % |
|
Exponeringar mot en medlemsstats nationella regering och centralbank som är uttryckta och refinansierade i den nationella valutan skall dock ges en riskvikt noll procent (punkten 4).
Om behöriga myndigheter i tredje land som tillämpar tillsyns- och regleringssystem som minst motsvarar de system som tillämpas i EU, ger en lägre riskvikt än vad som följer av punkterna 1 och 2 ovan för expo- neringar mot den egna nationella regeringen och centralbanken som är uttryckta och refinansierade i den nationella valutan, får medlemsstaterna tillåta sina kreditinstitut att ge sådana exponeringar samma riskvikt (punkten 5).
Om någon av de följande förutsättningarna är uppfyllda skall de behöriga myndigheterna även godkänna kreditvärderingar utfärdade av ett exportkreditorgan:
1.Kreditvärderingen uttrycker en konsensusklassificering från ett exportkreditorgan som godkänt OECD:s överenskommelse om riktlinjer för statsstödda exportkrediter.
2.Exportkreditorganet offentliggör sina kreditvärderingar, använder OECD:s metod och kreditvärderingen är bunden till en av de åtta minimipremierna för exportförsäkring som fastställs enligt OECD:s metod (punkterna 6 och 7).
Riskvikten för ett exportkreditorgans kreditvärdering beror på minimipremien för exportförsäkring:
Tabell 2 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Minimipremie |
|
0 |
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
|
7 |
|
för |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
exportförsäkring |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Riskvikt |
|
0 % |
0 % |
20 % |
50 |
100 |
100 |
100 |
|
150 |
|
|
|
|
|
|
% |
% |
% |
% |
|
% |
|
Enligt punkten 8 är utgångspunkten att exponeringar mot delstatliga |
|
||||||||||
eller lokala självstyrelseorgan eller myndigheter skall ges samma |
|
||||||||||
riskvikt som exponeringar mot institut (se nedan). Exponeringarna mot |
|
||||||||||
delstatliga eller lokala självstyrelseorgan eller myndigheter skall dock |
|
||||||||||
enligt punkten 9 behandlas på samma sätt som exponeringar mot den |
|
||||||||||
nationella regeringen inom vars territorium de är belägna, om det inte |
|
||||||||||
föreligger någon skillnad i risk mellan dessa exponeringar på grund av de |
|
||||||||||
delstatliga eller lokala självstyrelseorganens eller myndigheternas sär- |
|
||||||||||
skilda beskattningsrätt och förekomsten av särskilda institutionella |
|
||||||||||
ordningar som minskar risken för fallissemang. De behöriga myndig- |
|
||||||||||
heterna skall upprätta och offentliggöra en lista över vilka delstatliga |
|
||||||||||
eller lokala självstyrelseorgan eller myndigheter som skall riskviktas på |
|
||||||||||
samma sätt som regeringen. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|||
Om de behöriga myndigheterna i tredje land som enligt sin nationella |
|
||||||||||
rättsordning tillämpar tillsyns- och regleringssystem som minst mot- |
|
||||||||||
svarar de system som tillämpas i EU, behandlar exponeringar mot |
|
||||||||||
delstatliga eller |
lokala |
självstyrelseorgan eller myndigheter på |
samma |
185 |
|||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
sätt som exponeringar mot den egna nationella regeringen, får Prop. 2006/07:5 |
|
medlemsstaterna tillåta sina kreditinstitut att ge exponeringar mot sådana |
|
delstatliga eller lokala självstyrelseorgan eller myndigheter samma |
|
riskvikt (punkten 11). |
|
Av punkten 10 framgår att exponeringar kyrkor och religiösa samfund |
|
som bildats som juridiska personer enligt offentlig rätt och som har laglig |
|
rätt att uppbära skatt behandlas som exponeringar mot delstatliga och |
|
lokala myndigheter, förutom att punkten 9 inte skall gälla. |
|
När det gäller exponeringar mot administrativa organ och icke- |
|
kommersiella företag är utgångspunkten att de skall ges riskvikten 100 |
|
procent (punkten 12). Samma riskvikt skall åsättas ett offentligt organ. |
|
Ett offentligt organ är ett |
|
ansvarigt inför nationella regeringar eller delstatliga eller lokala |
|
självstyrelseorgan och myndigheter eller myndigheter som enligt de |
|
behöriga myndigheternas uppfattning utövar samma ansvar som |
|
delstatliga och lokala myndigheter (artikel 4.18 i kreditinstituts- |
|
direktivet). |
|
De behöriga myndigheterna får dock bestämma att exponeringar mot |
|
offentliga organ skall behandlas som exponeringar mot institut (punkten |
|
14). I exceptionella fall får exponeringar mot offentliga organ behandlas |
|
som exponeringar mot den regeringen inom vars jurisdiktion det |
|
offentliga organet är etablerat om den behöriga myndigheten bedömer att |
|
det inte föreligger någon skillnad i risk mellan dessa exponeringar på |
|
grund av förekomsten av en lämplig garanti från den nationella |
|
regeringen (punkten 15). Om de behöriga myndigheterna utnyttjar någon |
|
av dessa möjligheter, får de behöriga myndigheterna i en annan |
|
medlemsstat också tillåta sina kreditinstitut att tillämpa samma riskvikt |
|
för exponeringarna i fråga (punkten 16). |
|
Om de behöriga myndigheterna i tredje land som enligt sin nationella |
|
rättsordning tillämpar tillsyns- och regleringssystem som minst |
|
motsvarar de system som tillämpas i gemenskapen, behandlar expo- |
|
neringar mot offentliga organ på samma sätt som exponeringar mot |
|
institut, får medlemsstaterna tillåta sina kreditinstitut att ge exponeringar |
|
mot sådana offentliga organ samma riskvikt (punkten 17). |
|
Utgångspunkten är att exponeringar mot multilaterala utvecklings- |
|
banker i huvudsak skall behandlas på samma sätt som exponeringar mot |
|
institut. De 12 multilaterala utvecklingsbanker som räknas upp i punkten |
|
20 – bl.a. Nordiska investeringsbanken, Europeiska investeringsbanken |
|
och Europeiska investeringsfonden – skall dock ges riskvikten noll |
|
procent. En andel av kapitalet i Europeiska investeringsfonden som |
|
tecknats men inte betalts skall dock enligt punkten 21 ges riskvikten 20 |
|
procent. |
|
Av punkten 22 framgår att exponeringar mot Europeiska |
|
gemenskapen, Internationella valutafonden och Banken för internationell |
|
betalningsutjämning (BIS) skall ges riskvikten noll procent. |
|
Enligt artikel 80.3 i kreditinstitutsdirektivet skall medlemsstaterna |
|
besluta vilken av två metoder som skall användas för beräkningen av det |
|
riskvägda beloppet för exponeringar mot institut. Inte enligt någon av |
|
dessa metoder får ett institut som saknar kreditvärdering, ges en riskvikt |
|
som är lägre än den som ges till exponeringar mot dess nationella |
|
regering. |
186 |
|
Den ena metoden bygger på kreditkvaliteten hos den stat enligt vars Prop. 2006/07:5 rätt kreditinstitutet är etablerat. Enligt denna metod bestäms riskvikten
för en exponering mot ett institut av vilket kreditkvalitetssteg institutets hemstat tillhör.
Tabell 3
Kreditkvalitetssteg |
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
|
för hemstaten |
|
|
|
|
|
|
|
Riskvikt |
för |
20 % |
50 % |
100 % |
100 % |
100 % |
150 % |
exponering |
|
|
|
|
|
|
|
Den andra metoden bygger på kreditkvaliteten hos motpartsinstitutet. Enligt denna metod beror riskvikten dels på om exponeringen har tilldelats ett kreditbetyg och på exponeringens löptid. Om exponeringen har tilldelats ett kreditbetyg bestäms riskvikten till
Oavsett vilken metod som används skall placeringar av i andra institut utgivna aktier eller andra instrument som kan räknas in i kapitalbasen ha riskvikten 100 procent, om positionen inte har dragits av från kapitalbasen.
Dessa bestämmelser är inte bara tillämpliga på kreditinstitut. Av punkten 24 framgår att exponeringar mot finansiella institut som auktoriserats och övervakas av den behöriga myndighet som ansvarar för tillståndsgivningen och tillsynen av kreditinstitut och som omfattas av stabilitetskrav som motsvarar de krav som tillämpas på kreditinstitut, skall riskviktas som exponeringar mot institut.
Enligt punkten 71 kan riskvikten för säkerställda obligationer som emitterats av ett kreditinstitut reduceras och enligt punkten 73 gäller det särskilda bestämmelser för kortfristiga exponeringar mot kreditinstitut.
Exponeringar mot företag för vilka det finns en kreditvärdering skall erhålla en riskvikt beroende på vilket kreditkvalitetssteg exponeringen tillhör (punkten 41).
Tabell 4 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Kreditkvalitetssteg |
1 |
|
2 |
|
3 |
|
4 |
5 |
|
6 |
|
Riskvikt |
20 % |
|
50 % |
|
100 % |
100 % |
150 % |
|
150 % |
|
|
Om det inte finns någon kreditvärdering för exponeringen skall den |
|
||||||||||
ges en riskvikt på 100 procent eller den egna nationella regeringens |
|
||||||||||
riskvikt, om den är högre än 100 procent (punkten 42). Av punkten 73 |
|
||||||||||
framgår att särskilda bestämmelser gäller för kortfristiga exponeringar |
|
||||||||||
mot företag. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Hushållsexponeringar som uppfyller kriterierna i artikel 79.2 i |
|
||||||||||
kreditinstitutsdirektivet skall ges riskvikten 75 procent (punkten 43). |
|
||||||||||
Utgångspunkten är att egendom som säkrats fullt ut genom fast |
|
||||||||||
egendom skall ges riskvikten 100 procent. För exponeringar som enligt |
|
||||||||||
de behöriga myndigheternas bedömning är full säkrade genom panträtt i |
|
||||||||||
bostadsfastighet som är eller skall bli bebodd eller uthyrd av ägaren eller |
|
||||||||||
den verklige ägaren när det |
gäller |
privat |
investeringsföretag |
skall ges |
187 |
||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
riskvikten 35 procent (punkten 45). Samma riskvikt kan enligt punkten Prop. 2006/07:5 47 under vissa förutsättningar ges för exponeringar mot en hyrestagare
vid leasing av fast egendom. Av punkterna
Av punkterna
Riskvägda exponeringsbelopp
Enligt artikel 80.2 i kreditinstitutsdirektivet skall det riskvägda expo- neringsbeloppet för en exponering bestämmas genom att exponerings- värdet för exponeringen multipliceras med riskvikten.
Kapitalkrav för kreditrisker
De riskvägda exponeringsbeloppen för respektive exponeringsklass läggs därefter ihop och multipliceras med åtta procent. Det så framräknade beloppet motsvarar kapitalkravet för kreditrisker.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Begreppet exponering och exponeringsvärdet
Utgångspunkten för beräkning av det riskvägda exponeringsbeloppet är en exponering. Med begreppet ”exponering” avses enligt artikel 77 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv tillgångar i balansräkningen eller en post utanför balansräkningen. I detta avseende överensstämmer reglerna i 2006 års kreditinstitutsdirektiv med gällande rätt (artikel 40 i 2000 års kreditinstitutsdirektiv och 3 kap. 1 § i 1994 års kapitaltäckningslag).
I promemorian föreslås att en med direktivet överensstämmande definition av begreppet exponering skall tas in i den nya kapital- täckningslagen. Finansinspektionen menar att den föreslagna defini- tionen innebär problem när det gäller derivatavtal. Dessa är redovisnings- mässigt poster i balansräkningen men inte alltid tillgångar. Är värdet negativt skall de redovisas som skulder. Finansinspektionen anser att definitionen av exponering i stället bör vara följande: En tillgång i balansräkningen, ett derivatavtal som redovisas som skuld i balans- räkningen, poster inom linjen och andra åtaganden.
Med derivatavtal avses ett finansiellt avtal vars värde beror på en eller flera underliggande tillgångar eller index på sådana tillgångar. Som exempel på instrument kan nämnas terminer1, optioner2 och swappar3.
1 |
Ett avtal om skyldighet att köpa eller sälja tillgångar som mot ett i avtalet bestämt pris |
|
skall levereras vid en framtida tidpunkt eller ett avtal om att betalning mellan parterna i |
|
|
framtiden skall ske på grundval av ändringar i en underliggande tillgång. |
|
|
2 |
En rätt för optionsinnehavaren att till ett bestämt pris i framtiden få köpa eller sälja |
188 |
tillgångar eller en rätt att vid en framtida tidpunkt få ett belopp som räknas ut på grundval |
||
Vanliga underliggande tillgångar är valuta, räntebärande papper, råvaror |
Prop. 2006/07:5 |
och aktier. |
|
Beskrivningen av innebörden av termen exponering i artikel 77 i |
|
kreditinstitutsdirektivet kan tolkas som att den utesluter att poster som |
|
redovisas som skulder skall tas med vid beräkningen av de riskvägda |
|
beloppen. Av bilagan till kreditinstitutsdirektivet framgår dock att även |
|
derivatavtal som har ett negativt värde skall ingå i beräkningen av det |
|
riskvägda beloppet. Vi delar därför Finansinspektionens uppfattning att |
|
begreppet exponering bör omfatta även derivatavtal som redovisas som |
|
skulder. |
|
Med hänsyn till att Sveriges Advokatsamfund anser att begreppen |
|
tillgångar, åtaganden och exponering behöver förklaras tydligare än i |
|
promemorian vill vi anföra följande. Med tillgångar i balansräkningen |
|
avses de poster som redovisas som tillgångar i ett instituts balansräkning |
|
och med åtaganden utanför balansräkningen avses sådana poster som inte |
|
tas upp som tillgångar i balansräkningen men som t.ex. redovisas inom |
|
linjen enligt bilaga II till lagen (1995:1559) om årsredovisning i |
|
kreditinstitut och värdepappersbolag. Som exempel kan nämnas garantier |
|
och kreditderivat. Ytterligare exempel finns i bilaga II till kredit- |
|
institutsdirektivet. Termen exponering anvisar alltså bara vilka poster |
|
som skall tas med när kapitalkravet för kreditrisker beräknas. Dessa |
|
exponeringar skall sedan värderas och riskviktas. |
|
Hur exponeringsvärdet skall beräknas bör dock inte regleras i lag utan i |
|
föreskrifter (se dock avsnitt 10.4). Huvudregeln bör dock vara att |
|
exponeringen tas upp till det värde den har enligt balansräkningen. Som |
|
framgår av beskrivningen av direktivet finns det dock många undantag |
|
från denna huvudregel. |
|
Användning av kreditvärderingar från kreditvärderingsföretag vid |
|
bestämmande av riskvikter |
|
Som framgår av beskrivningen i det föregående beskriver riskvikten en |
|
risknivå hos en exponering En definition av termen bör tas in i den nya |
|
kapitaltäckningslagen. |
|
Både enligt 2000 års kreditinstitutsdirektiv och enligt 1994 års |
|
kapitaltäckningslag, anges en bestämd riskvikt för varje exponerings- |
|
klass. Enligt 2006 års kreditinstitutsdirektiv kan det finnas flera olika |
|
riskvikter inom samma exponeringsklass. Direktivets utgångspunkt är – |
|
något förenklat – att riskvikten skall bestämmas med stöd av den |
|
kreditvärdering (rating) som exponeringarna har enligt externa kredit- |
|
värderingsföretag. Om någon rating inte finns tillgänglig, anger |
|
direktivet vilken riskvikt som skall gälla. För t.ex. exponeringar mot |
|
hushåll är riskvikten bestämd i förväg. För schablonmetoden är det |
|
emellertid i många fall inte möjligt att på förhand ange vilken riskvikt en |
|
viss exponering kommer att få. Som exempel kan tas fordringar mot |
|
av ändringar i en underliggande tillgång. Optionsinnehavaren har rätt men inte skyldighet |
|
att begära att avtalet fullföljs. För optionsutfärdaren innebär optionen en förpliktelse att på |
|
anfordran köpa eller sälja den tillgång optionen avser eller att erlägga betalning. |
|
3 Ett avtal mellan parter om att byta betalningsflöden med varandra under viss tid, |
|
exempelvis ett byte av rörlig ränta mot fast ränta eller ränta i viss valuta mot ränta i en |
189 |
annan valuta. |
företag. Enligt 2000 års kreditinstitutsdirektiv ges en fordran mot ett Prop. 2006/07:5 |
|
företag som regel riskvikten 100 procent. Enligt schablonmetoden i 2006 |
|
års kreditinstitutsdirektiv är det dock inte möjligt att ange vilken riskvikt |
|
exponeringar mot företag får i alla situationer. Det kan bero t.ex. på |
|
löptiden på fordringen och eventuella säkerheter. Något förenklat kan |
|
dock sägas att enligt de mer nyanserade reglerna i kreditinstituts- |
|
direktivet får en exponering mot ett kreditvärderat företag en riskvikt på |
|
mellan 20 och 150 procent. Beroende på vilket kreditkvalitetssteg |
|
kreditvärderingen tillhör, kan riskvikten alltså bli antingen högre, |
|
densamma eller lägre än den riskvikt som följer av 2000 års kredit- |
|
institutsdirektiv. För ett inte kreditvärderat företag är dock riskvikten 100 |
|
procent eller den nationella regeringens riskvikt om den är högre. |
|
Enligt kreditinstitutsdirektivet skall riskvikten för hushållsfordringar |
|
vara 75 procent. Den riskvikten är lägre än den enligt gällande rätt. |
|
Enligt gällande rätt ges hushållsfordringar som inte är säkrade med |
|
panträtt i fastighet nämligen 100 procents riskvikt. Notera också att 2006 |
|
års kreditinstitutsdirektiv innehåller en tämligen förmånlig behandling |
|
för små och medelstora företag. Enligt artikeln artikel 79.2 får expone- |
|
ringar som inte överstiger en miljon euro nämligen ingå i exponerings- |
|
klassen hushållsexponeringar. Följaktligen kan utlåningar till små och |
|
medelstora företag som inte överstiger en miljon euro få 75 i stället för |
|
100 procents riskvikt. |
|
Möjligheten att använda lägre riskvikter för företag och flera andra |
|
exponeringsklasser, kan till viss del tillskrivas möjligheten att bestämma |
|
riskvikten för en exponering med stöd av kreditvärderingsföretags |
|
kreditvärdering. Om motparten inte är kreditvärderad blir riskvikten som |
|
regel i stället 100 procent. Tillförlitliga kreditvärderingar ger en bra bild |
|
av kreditrisken hos en motpart. Att inte införa möjligheten att använda |
|
sig av kreditvärderingar av externa kreditvärderingsföretag och i stället |
|
använda den fasta högre riskvikten är inte motiverat ur risksynpunkt och |
|
skulle dessutom stå i strid med direktivets syfte. Ett av syftena med |
|
schablonmetoden har just varit att skapa en mer riskkänslig metod för att |
|
beräkna kapitalkravet för kreditrisker än den som används i dag. Det är |
|
alltså motiverat att i svensk rätt införa möjligheten att – i de fall kredit- |
|
institutsdirektivet medger det – använda sig av externa kreditvärderings- |
|
företags kreditvärderingar vid bestämmande av riskvikten för en |
|
exponering. Av avsnitt 10.2.2.2 framgår att en förutsättning för att ett |
|
kreditvärderingsföretags kreditvärderingar skall kunna utnyttjas vid |
|
beräkning av kapitalkravet är att kreditvärderingsföretaget godkänts av |
|
en behörig myndighet. |
|
Även kreditvärderingar från exportkreditorgan bör accepteras om de |
|
uppfyller de villkor som anges i kreditinstitutsdirektivet. Detta blir dock |
|
bara aktuellt om exponeringen avser en stat eller en centralbank. Som |
|
exempel på ett exportkreditorgan kan nämnas Exportkreditnämnden. |
|
Av den nya kapitaltäckningslagen bör det framgå hur riskvikten |
|
bestäms. Med beaktande av vad Finansinspektionen anfört bör det av |
|
bestämmelsen framgå att riskvikten för en exponering beror på vilken |
|
exponeringsklass exponeringen tillhör och att riskvikten får bestämmas |
|
med beaktande av exponeringens kreditkvalitet enligt kreditvärderingar |
|
som gjorts av kreditvärderingsföretag som godkänts av inspektionen eller |
|
enligt kreditvärderingar som gjorts av vissa exportkreditorgan. |
190 |
|
Införlivande av kreditinstitutsdirektivets regler om schablonmetoden |
Prop. 2006/07:5 |
De riskvägda exponeringsbeloppen bestäms av exponeringarnas värde |
|
och riskvikter. Reglerna om hur exponeringsvärdena och riskvikterna |
|
bestäms är mycket tekniska. Det pågår också hela tiden en utveckling av |
|
nya metoder för mätning och hantering av kreditrisk som kan komma att |
|
kräva förändringar av regelverket. Detta har förutsetts vid utformningen |
|
av direktivet. Dessa omständigheter talar för att direktivreglerna genom- |
|
förs genom en kombination av bestämmelser i lag och föreskrifter. |
|
En viss fördelning mellan lag och föreskrifter finns redan i gällande |
|
rätt. 1994 års kapitaltäckningslag innehåller exempelvis bestämmelser |
|
om vilka exponeringsklasser och vilka riskvikter som gäller för |
|
respektive exponeringsklass (3 kap. 1 §). Närmare föreskrifter om hur |
|
kapitalkravet för kreditrisker skall beräknas finns i Finansinspektionens |
|
föreskrifter och allmänna råd (FFFS 2003:10) om kapitaltäckning och |
|
stora exponeringar. |
|
Enligt gällande rätt är det möjligt att i förväg ange vilken riskvikt en |
|
exponering som tillhör en viss exponeringsklass har. Alla exponeringar |
|
mot stater inom EU har exempelvis noll procents riskvikt och fordringar |
|
mot institut inom EU har alltid 20 procents riskvikt. Så som |
|
schablonmetoden beskrivs i 2006 års direktiv är det emellertid inte |
|
möjligt att ange att en viss exponeringsklass alltid har en viss riskvikt. |
|
2006 års kreditinstitutsdirektiv innehåller också betydligt fler |
|
exponeringsklasser än gällande rätt. För varje exponeringsklass bestäms |
|
riskvikten på olika sätt. Det kan också finnas olika riskvikter inom |
|
samma exponeringsklass. För vissa exponeringsklasser får instituten |
|
dessutom använda sig av kreditvärderingar som görs av kredit- |
|
värderingsföretag. Om exponeringsklasserna tas in i lagen måste det |
|
därför ske utan angivande av riskvikt. Att räkna upp exponerings- |
|
klasserna utan att ange riskvikten ger dock föga vägledning för |
|
Finansinspektionen och instituten. Det underlättar inte heller tillämp- |
|
ningen av schablonmetoden om vissa bestämmelser som berör den finns i |
|
lag och andra, minst lika viktiga bestämmelser i föreskrifter. Ur |
|
Finansinspektionens och institutens synvinkel torde det därför vara att |
|
föredra att reglerna om möjligt samlas på ett ställe. Att i lagen ange alla |
|
olika riskvikter som kan komma att tillämpas skulle innebära att lagen |
|
blir mycket detaljerad. |
|
Sammantaget kan det konstateras att den lämpligaste lösningen är att i |
|
övergripande termer beskriva metoden i lag men överlämna åt regeringen |
|
eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter |
|
om hur de riskvägda exponeringsbeloppen bestäms (dvs. hur |
|
exponeringarnas värden bestäms och vilka riskvikter som olika |
|
exponeringar kan ges när det riskvägda beloppet beräknas med stöd av |
|
schablonmetoden). I det följande behandlas dock innebörden av vissa av |
|
kreditinstitutsdirektivets riskviktsregler. |
|
Begreppet schablonmetoden för kreditrisker |
|
Som framgår av beskrivningen i det föregående innebär schablon- |
|
metoden att exponeringsvärden och riskvikter, och därmed också det |
|
sammanlagda riskvägda exponeringsbeloppet, bestäms av på förhand |
191 |
|
föreskrivna kriterier. Såväl exponeringsvärden som riskvikter kommer Prop. 2006/07:5 därför att styras av de bestämmelser som ställs upp i lag eller föreskrifter.
Eftersom uttrycket ”schablonmetoden för kreditrisker” är tämligen intetsägande bör innebörden av metoden i stora drag förklaras i den nya kapitaltäckningslagen. I överensstämmelse med beskrivningen ovan bör det framgå att vid tillämpningen av schablonmetoden framgår exponeringarnas värden och riskvikter av myndighetsföreskrifter.
Exponeringar mot nationella regeringar eller centralbanker
Som framgår av beskrivningen i det föregående är utgångspunkten att en exponering mot en nationell regering eller en centralbank ges 100 procents riskvikt, dvs. tas upp till sitt fulla värde. Om staten har kreditvärderingar som utfärdats av ett godkänt kreditvärderingsföretag beror dock riskvikten av kreditbetyget. För exponeringar mot en stat och en centralbank hemmahörande inom EES gäller emellertid att de – oavsett vilket kreditbetyg staten har – skall ges riskvikten noll procent, dvs. tas upp till noll, om exponeringen är uttryckt och refinansierad i statens valuta. Av detta följer att de svenska instituten skall ge noll procents vikt till svenska staten för exponeringar som är uttryckta och refinansierade i svenska kronor och till de stater som tillhör euroområdet om exponeringarna är uttryckta och refinansierade i euro.
Många stater är i dag kreditvärderade. Detta beror på att de flesta staterna behöver låna och att låta kreditvärdera sig är ett sätt att underlätta upplåningen. Kreditvärderingar för staterna inom EU varierar. De 15 medlemsstater som var medlemmar före maj 2004 har ett kreditbetyg som motsvarar en riskvikt om noll procent. Kreditbetygen för dessa stater har varit stabila sedan början av
Som framgår av slutsatserna i det föregående kommer riskvikten för stater inte att framgå av den nya kapitaltäckningslagen. En lämplig lösning är dock att reglera staternas riskvikter i en förordning beslutad av regeringen.
Exponeringar mot delstatliga eller lokala självstyrelseorgan eller myndigheter (kommuner och kommunala myndigheter eller landsting)
Utgångspunkten är att exponeringar mot kommuner eller kommunala myndigheter eller landsting skall ges samma riskvikt som exponeringar mot institut. Sverige skall dock enligt direktivet bestämma att exponeringar mot de svenska kommunerna eller landstingen behandlas på samma sätt som exponeringar mot svenska staten under förutsättning att det inte anses finnas någon skillnad i risk mellan dessa exponeringar på grund av kommunernas eller landstingens särskilda beskattningsrätt och förekomsten av särskilda institutionella ordningar som minskar
risken för fallissemang. Det är samma rekvisit som enligt 2000 års
192
kreditinstitutdirektiv gäller för att kommuner eller landsting får ges noll Prop. 2006/07:5 |
|
procents riskvikt (artikel 44). Sverige har i 1994 års kapitaltäckningslag |
|
utnyttjat denna möjlighet (3 kap. 1 §). |
|
Enligt promemorian ligger det nära till hands att göra samma |
|
bedömning som har gjorts i tidigare lagstiftningsärenden, nämligen att |
|
kommunerna eller landstingen är jämställda med staten i de avseenden |
|
som direktivet föreskriver. Riksgäldskontoret anser emellertid att |
|
kommuner skall likställas med kreditinstitut och värdepappersbolag i |
|
stället med staten. Riksgäldskontoret invänder mot promemorians |
|
bedömning att det generellt inte finns skillnad i risk mellan krediter till |
|
svenska staten och krediter till svenska kommuner. Kommuner har |
|
begränsad skattebas jämfört med staten. Dessutom måste en kommun |
|
alltid beakta risken för att skatteunderlaget urholkas genom att invånarna |
|
väljer att flytta. Att hantera en ekonomisk kris genom att höja den |
|
kommunala skattesatsen (eller sänka kostnaderna genom att i mot- |
|
svarande grad försämra den kommunala servicen) är därför ofta inte en |
|
framkomlig väg. Riksgäldskontoret anser att ”särskilda institutionella |
|
ordningar som minskar risken för fallissemang”, t.ex. statliga bidrag till |
|
kommuner och olika metoder för kommunal skatteutjämning är inte |
|
heller tillräckliga för att göra samtliga svenska kommuner lika |
|
kreditvärdiga som svenska staten. Vidare anser Riksgäldskontoret att |
|
förslaget i promemorian beträffande svenska kommuner riskerar att ge |
|
intrycket att staten står som garant för alla krediter till alla svenska |
|
kommuner. Någon ”institutionell ordning” med en sådan innebörd finns |
|
dock inte. |
|
Vi anser att riskerna när det gäller kommuner inte skall överdrivas. |
|
Visserligen har kommuner mindre skattebaser jämfört med svenska |
|
staten. Detta torde dock ha beaktats vid utformningen av direktivet. |
|
Förvisso kan det finnas mindre kommuner med en tendens till utflyttning |
|
av invånare och detta skulle kunna innebära en urholkning av en sådan |
|
kommuns skattebas. Man får dock inte bortse från att det kan finnas |
|
andra åtgärder än kommunal skatteutjämning för att motverka detta. Ett |
|
exempel på sådana åtgärder är att slå ihop de mindre kommunerna. |
|
Genom samgående av de mindre kommunerna, motverkas den sårbarhet |
|
som de mindre kommunerna är utsatta för. Andra åtgärder i framtiden |
|
som motverkar urholkningen av kommunernas skattebaser kan inte heller |
|
uteslutas. Mot denna bakgrund anser vi att villkoren för att behandla de |
|
svenska kommunerna på samma sätt som svenska staten är uppfyllda. |
|
I promemorian föreslås att riskvikten för svenska kommuner skall |
|
regleras i en förordning beslutad av regeringen. Sveriges Kommuner och |
|
Landsting och Kommuninvest i Sverige AB anser dock att det vore |
|
naturligt att bestämmelserna om nollriskviktning för svenska kommuner |
|
och landsting skrivs in i lag i stället för i en förordning. Som skäl anför |
|
de att liknande bestämmelser finns intagna i 1994 års kapitaltäcknings- |
|
lag. |
|
Den nya kapitaltäckningslagen avses ha en annan struktur än 1994 års |
|
kapitaltäckningslag. I den nya lagen har i princip alla detaljbestämmelser |
|
beträffande riskviktning delegerats till regeringen eller den myndighet |
|
som regeringen bestämmer. Det vore därför inte i linje med den valda |
|
lagstiftningstekniken att föra in en enstaka ingående detaljbestämmelse |
|
om riskvikter för kommuner och landsting i lag när lagen i övrigt är |
193 |
|
utformad som en ramlag med främst allmänna principer. Vi bedömer |
Prop. 2006/07:5 |
därför att promemorians förslag bör kvarstå. |
|
Ett fåtal bestämmelser har dock sådan politisk betydelse att det inte är |
|
lämpligt att regeringen delegerar föreskriftsrätten till en myndighet. Dit |
|
hör – förutom bestämmelserna om riskviktning av svenska staten – |
|
riksviktning av kommuner och landsting. Det bedöms därför som |
|
lämpligt att riskvikten för kommuner och landsting regleras i en |
|
förordning beslutad av regeringen. |
|
Exponeringar mot offentliga organ inklusive kyrkor och religiösa samfund |
|
Ett offentligt organ är ett |
|
ansvarigt inför nationella regeringar eller delstatliga eller lokala |
|
självstyrelseorgan och myndigheter eller myndigheter som enligt de |
|
behöriga myndigheternas uppfattning utövar samma ansvar som |
|
delstatliga och lokala myndigheter (artikel 4.18 i kreditinstituts- |
|
direktivet). |
|
Utgångspunkten är att sådana exponeringar skall tas upp till sitt fulla |
|
värde, dvs. ges 100 procents riskvikt. Tillsynsmyndigheterna får dock |
|
bestämma att sådana exponeringar skall behandlas på samma sätt som |
|
exponeringar mot institut. En liknande bestämmelse finns i kredit- |
|
institutsdirektivet (artikel 46). |
|
I exceptionella fall är det dessutom möjligt att behandla exponeringar |
|
mot offentliga organ på samma sätt som exponeringar mot regeringen. |
|
Detta förutsätter dock att tillsynsmyndigheten anser att det inte är någon |
|
skillnad i risk mellan dessa exponeringar på grund av en lämplig garanti |
|
som utfärdats av staten. |
|
I Sverige finns inga organ som omfattas av definitionen av offentliga |
|
organ enligt kreditinstitutsdirektivet. |
|
Enligt direktivet skall exponeringar mot kyrkor och religiösa samfund |
|
som har bildats som juridiska personer enligt offentlig rätt och som har |
|
laglig rätt att uppbära skatt behandlas som exponeringar mot delstatliga |
|
regeringar och lokala myndigheter. Enligt 2000 års kreditinstitutsdirektiv |
|
får exponeringar mot kyrkor och religiösa samfund som uppfyller |
|
motsvarande villkor ges 20 procents riskvikt. |
|
Svenska kyrkan har inte rätt att uppbära skatt. Den som tillhör kyrkan |
|
skall dock betala lokal och regional kyrkoavgift (se 7 § lagen |
|
[1998:1591] om Svenska kyrkan). Svenska kyrkan har rätt till hjälp av |
|
staten med bestämmande, debitering och redovisning av avgifter från |
|
dem som tillhör Svenska kyrkan (se 16 § lagen [1998:1593] om |
|
trossamfund). Avgiften skall beräknas på grundval av den till kommunal |
|
inkomstskatt beskattningsbara förvärvsinkomsten (se lagen [1999:291] |
|
om avgift till registrerat trossamfund). Vid bestämmande av debitering |
|
och redovisning av avgifter gäller skatteinbetalningslagen (1997:483). |
|
Andra trossamfund än Svenska kyrkan kan ansöka om att bli |
|
registrerade enligt lagen om trossamfund. |
|
Ett registrerat trossamfund kan ansöka hos regeringen om att få samma |
|
statliga hjälp som Svenska kyrkan med att uppbära avgifter (se 16 § |
|
lagen om trossamfund). |
|
Frågan vilken riskvikt Svenska kyrkan och registrerade trossamfund |
|
skall ges har varit uppe i ett tidigare lagstiftningsärende. I det ärendet |
194 |
konstaterades att trossamfunden kan komma att skilja sig åt vad gäller |
Prop. 2006/07:5 |
kapitalstyrka och organisation. Ett trossamfund kan t.ex. ha självständiga |
|
organisatoriska delar som var för sig kan förvärva rättigheter och |
|
skyldigheter mot tredje man. Mot denna bakgrund ansågs det lämpligt att |
|
överlämna åt regeringen eller, efter regeringens bemyndigande Finans- |
|
inspektionen, att i närmare föreskrifter reglera när en lägre riskvikt än |
|
100 procent, dvs. 20 procent enligt direktivet i dess då gällande lydelse, |
|
skall gälla (prop. 1999/2000:94 s. 45). Eftersom varken lagen om |
|
Svenska kyrkan, lagen om trossamfund eller innebörden av kredit- |
|
institutsdirektivet senare har ändrats i något avseende av betydelse, finns |
|
det inte nu anledning att göra en annan bedömning än att frågan om |
|
vilken riskvikt Svenska kyrkan eller trossamfund skall ges bör framgå av |
|
föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som |
|
regeringen bestämmer. |
|
Exponeringar mot institut |
|
Enligt artikel 80.3 i kreditinstitutsdirektivet skall medlemsstaterna |
|
besluta vilken av två metoder – den metod som bygger på hemstatens |
|
riskvikt eller den kreditbetygsbaserade metoden – som skall användas för |
|
beräkningen av det riskvägda beloppet för exponeringar mot institut. Av |
|
den bestämmelsen framgår att varje medlemsstat skall anvisa en metod |
|
för de exponeringar dess institut har mot andra institut, oavsett av vilken |
|
nationalitet de sistnämnda instituten är. Den metod som väljs kommer att |
|
tillämpas för exponeringar som svenska institut har mot andra svenska |
|
institut eller motsvarande utländska institut. Om ett utländskt institut har |
|
en exponering mot ett svenskt institut, bestäms riskvikten för |
|
exponeringen av regleringen i det andra landet. |
|
För ett inte kreditvärderat institut i en inte kreditvärderad medlemsstat |
|
uppgår riskvikten till 100 procent oavsett vilken metod som används, |
|
eftersom instituten i den situationen inte får ges en riskvikt som är lägre |
|
än statens (punkten 25). För dessa institut spelar det alltså inte någon roll |
|
vilken metod som används. |
|
För kreditvärderade institut som tillhör kreditkvalitetssteg 1 och som |
|
hör hemma i en medlemsstat som också tillhör kreditkvalitetssteg 1, |
|
spelar det inte heller någon roll vilken metod som används. Riskvikten |
|
blir densamma enligt båda metoderna nämligen 20 procent. Om staten |
|
tillhör ett sämre kreditkvalitetssteg än institutet, kan dock i några fall |
|
institutets egen kreditvärdering ge institutet en lägre riskvikt än staten. |
|
För de mindre instituten som normalt saknar kreditvärdering – t.ex. |
|
sparbanker samt många värdepappersbolag och kreditmarknadsföretag – |
|
har dock valet av metod betydelse. Merparten av exponeringarna mot |
|
dessa företag torde på grund av löptiden ges riskvikten 50 procent enligt |
|
den kreditbetygsbaserade metoden, dvs. samma riskvikt som de ges om |
|
den stat de hör hemma i tillhör kreditkvalitetssteg 2 enligt den metod |
|
som baseras på hemstatens riskvikt. Om staten tillhör kreditkvalitetssteg |
|
1, ges dock exponeringarna mot dessa förhållandevis små institut |
|
riskvikten 20 procent enligt metoden som baseras på hemstatens riskvikt. |
|
För exponeringar mot kreditvärderade institut i en stat som saknar |
|
kreditbetyg kan dock riskvikten bli lägre än statens 100 procent med |
|
kreditbetygsmetoden. Även om de svenska instituten har etablerat filialer |
195 |
i sådana länder torde deras utlåning – och sannolikt även utlåningen från |
Prop. 2006/07:5 |
andra institut hemmahörande inom EES – vara förhållandevis begränsad. |
|
För de institut som kreditvärderas är självfallet kreditbetyget det mest |
|
träffsäkra instrumentet för att bestämma riskvikten. För de övriga |
|
svenska instituten – dvs. som regel de mindre sparbankerna, värde- |
|
pappersföretagen och kreditmarknadsföretagen – kan dock denna metod |
|
uppfattas som lite väl sträng. Att alltid åsätta de mindre instituten en |
|
riskvikt om 50 procent återspeglar dock mindre väl att även de mindre |
|
instituten skall följa samma regler som de större, kreditvärderade |
|
instituten. |
|
Ett alternativ skulle kunna vara att föreskriva att den kredit- |
|
betygsbaserade metoden skall användas för det företag som åsatts ett |
|
kreditbetyg och metoden baserad på hemstatens riskvikt för övriga |
|
företag. Detta skulle dock kunna innebära att ett institut i en medlemsstat |
|
som tillhör kreditkvalitetssteg 1, avstår från att kreditvärdera sig. Att |
|
föreskriva olika metoder beroende på vilken kategori institut tillhör – |
|
bankaktiebolag, sparbank, värdepappersbolag – är också svårt eftersom |
|
det inom varje kategori kan finnas både små och stora institut. Dessutom |
|
finns det ägarförbindelser mellan de olika institutskategorierna – t.ex. |
|
mellan bankaktiebolag och kreditmarknadsbolag – vilket skulle kunna |
|
innebära att företag inom samma koncern får olika riskvikt enbart |
|
beroende på vilken kategori de tillhör. Eftersom direktivet synes |
|
förutsätta att en av de två metoder som direktivet anvisar skall tillämpas |
|
för alla institut, är det inte heller möjligt att göra någon sådan uppdelning |
|
som beskrivits i det föregående. |
|
Mot bakgrund av resultatet av de olika metoderna som redovisats i det |
|
föregående bedöms metoden baserad på hemstatens riskvikt mest lämplig |
|
att använda när de svenska instituten riskviktar institut i Sverige eller |
|
utomlands. Som har nämnts i det föregående kommer dock alla riskvikter |
|
att behandlas i föreskrifter som meddelas av regeringen eller den |
|
myndighet som regeringen bestämmer. En lämplig lösning kan dock vara |
|
att i förordning föreskriva att instituten skall använda metoden baserad |
|
på hemstatens riskvikt. |
|
Exponeringar mot hushåll |
|
I exponeringsklassen hushållsfordringar kan det ingå inte bara fordringar |
|
mot konsumenter (hushåll) utan även mot vissa företag. För att klassas |
|
som en hushållsfordran måste emellertid exponeringen uppfylla samtliga |
|
villkor som anges i artikel 79.2 i kreditinstitutsdirektivet. Exponeringen |
|
skall exempelvis vara en av ett betydande antal exponeringar med |
|
liknande egenskaper. Dessutom får den totala skuld som gäldenären har |
|
till institutet eller dotterföretag till institutet inte överstiga ett belopp |
|
motsvarande en miljon euro. Vid bedömningen av den totala skulden |
|
summeras alla skulder som kunden eller en grupp kunder med inbördes |
|
anknytning har utom lån mot säkerhet i bostadsfastigheter. Om |
|
exponeringens värde överstiger en miljon euro, är den inte en hushålls- |
|
exponering. I stället får den i sin helhet hänföras till någon av de andra |
|
exponeringsklasserna. |
|
Hushållsfordringar skall enligt kreditinstitutsdirektivet åsättas risk- |
|
vikten 75 procent. Den riskvikten är lägre än den enligt gällande rätt. |
196 |
Enligt gällande rätt ges fordringarna, om de inte är säkrade med panträtt i Prop. 2006/07:5 fastighet, nämligen 100 procents riskvikt. Lån mot säkerhet i bostads-
fastighet skall ges riskvikten 35 procent, vilket kan jämföras med 50 procent enligt det nuvarande regelverket.
Ingen riskvikt för vissa exponeringar mot vissa företag i samma grupp
Enligt artikel 80.7 i kreditinstitutsdirektivet får de behöriga myndig- heterna besluta att exponeringar som ett institut har mot ett företag i samma koncern inte skall åsättas någon riskvikt. Enligt 1994 års kapitaltäckningslag ges noll procents vikt till fordringar mot företag och fordringar som garanterats av företag som ingår i samma finansiella företagsgrupp som institutet och som omfattas av bestämmelserna för finansiella företagsgrupper om fullständig konsolidering eller konsoli- dering genom klyvningsmetod.
För en finansiell företagsgrupp tillgodoser bestämmelserna om gruppbaserad tillsyn att alla företag i gruppen gemensamt uppfyller kapitalkravet på gruppnivå (se avsnitt 17). Det är därför inte nödvändigt att i alla avseenden kontrollera exponeringar mellan företag i gruppen. Mot denna bakgrund bör det vara möjligt att – inom ramen för de förut- sättningar kreditinstitutsdirektivet ställer upp – undanta vissa expone- ringar inom finansiella företagsgrupper från kapitalkravet för kredit- risker.
Enligt artikel 80.8 i samma direktiv får de behöriga myndigheterna dessutom bestämma att exponeringar mot en motpart som tillhör samma system avsedda att skydda instituten mot konkurs skall ha noll procents riskvikt.
Dessa regler bör, liksom övriga riskvikter, införlivas med svensk rätt genom föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
10.2.2Godkännande av kreditvärderingsföretag m.m.
10.2.2.1Kreditvärderingsföretag
Det finns ett stort antal kreditvärderingsföretag. Enligt en undersökning gjord av Baselkommittén fanns det år 2003 över 130 kredit- värderingsföretag runt om i världen. Kreditvärderingsföretagen varierar när det gäller storlek, fokus och metoder som används. En del kreditvärderingsföretag är specialiserade på vissa regioner eller branscher och andra på privata företag. En del kreditvärderingsföretag erbjuder även s.k. anknutna tjänster, t.ex. hantering av kreditrisker och operativa risker samt relaterade konsulttjänster.
Kreditvärderingsföretagens kreditvärderingar är av stor betydelse för kapitalmarknaden. Medan en potentiell gäldenär känner till sin kreditvärdighet, har de potentiella borgenärerna inte samma kännedom utan måste använda finansiella resurser för att ta reda på kredit- värdigheten hos andra företag. Alternativt kräver borgenärerna en hög ränta som kompensation för osäkerheten om kreditrisken. En gäldenär kan ha svårt att övertyga borgenärer om sin kreditvärdighet. Följden av
197
detta blir att antingen får gäldenären betala en hög ränta eller så uteblir Prop. 2006/07:5 |
|
de tilltänkta investeringarna. I båda fallen innebär det effektivitets- |
|
förluster för samhället. Kreditvärderingsföretagens kreditvärderingar kan |
|
begränsa dessa problem genom att hjälpa dels investerare att förstå de |
|
risker och osäkerheter som finns, dels emittenter genom att minska deras |
|
kapitalkostnader. |
|
Det finns tre kreditvärderingsföretag som verkar internationellt. Det är |
|
Moody’s, Standard & Poor’s och Fitch. Dessa tre kreditvärderingsföretag |
|
kreditvärderar både företag och stater samt ränterelaterade finansiella |
|
instrument. Till skillnad från de flesta små kreditvärderingsföretagen, |
|
genererar de tre stora kreditvärderingsföretagen sina intäkter främst |
|
genom att ta betalt för sina kreditvärderingar. Kreditvärderingarna |
|
offentliggörs sedan för allmänheten utan kostnad. |
|
En kreditvärdering är ett mått på sannolikheten att företaget eller staten |
|
kommer att fullgöra sina förpliktelser. Kreditbetyget kan avse antingen |
|
en viss motpart eller vissa värdepapper, t.ex. obligationer. Kredit- |
|
värderingar brukar betecknas i form av bokstäver och ibland också |
|
siffror, AAA, AA+, A1, BB, osv. Det är inte bara kreditvärderingen som |
|
är viktig utan även hur kreditvärderingen förändras över tiden. När en |
|
kreditvärdering förändras från AAA till AA+, innebär det exempelvis en |
|
försämring av kreditvärderingen. |
|
De metoder som kreditvärderingsföretagen använder för sin |
|
kreditvärdering kan variera. En del kreditvärderingsföretag använder |
|
metoder som innebär att kreditbetyget till stor del bestäms av analytikers |
|
värdering av kvantitativa och kvalitativa faktorer och deras kredit- |
|
värderingsförslag. Andra kreditvärderingsföretag betonar kvantitativa |
|
modeller där värderingen är mer mekanisk och baserad på statistisk |
|
analys. |
|
De största internationella kreditvärderingsföretagen använder dock |
|
tämligen likartade metoder för kreditvärderingar av liknande ränte- |
|
bärande instrument. Kärnan i deras processer är en kreditvärderings- |
|
kommitté. Kreditvärderingskommitténs beslut uttrycker kreditvärderings- |
|
företagets uppfattning om sannolikheten för att företaget eller staten i |
|
fråga kan fullgöra sin förpliktelse. |
|
När kreditvärderingskommittén har fattat sitt beslut, får det berörda |
|
företaget del av det. Om den granskade anser att kreditvärderingen är |
|
orimlig, kan denne begära att kreditvärderingskommittén gör en ny |
|
kreditvärdering. Kommittén behandlar begäran bara om det finns ny eller |
|
felaktig information som behöver beaktas. När kommittén har beaktat |
|
företaget eller statens synpunkter, publicerar kreditvärderingsföretaget |
|
pressmeddelandet som innehåller kreditvärderingen och motiveringen för |
|
den. Kreditvärderingsföretaget brukar fortsätta övervaka företaget eller |
|
staten ett tag till. |
|
Även s.k. exportkreditorgan gör kreditvärderingar. Exportkreditorgan |
|
ger statliga lån, garantier, krediter och försäkringar till privata företag. |
|
Syftet med exportkreditorganen är att underlätta för privata företag att |
|
exportera eller investera utanför landet, speciellt i de länder där det råder |
|
stora finansiella och politiska risker. Exportkreditorganen, som är |
|
tämligen vanliga, utgör i dag som kollektiv en viktig källa för utländska |
|
engagemang i de mindre utvecklade länderna på samma sätt som |
|
Världsbanken. De flesta utvecklade länderna har i dag åtminstone ett |
198 |
|
exportkreditorgan. Exportkreditnämnden (EKN) är ett sådant organ i Prop. 2006/07:5 Sverige.
För att främja konkurrensneutralitet bland exportkreditorgan, i olika länder, tog OECD fram en överenskommelse om riktlinjer för statsstödda exportkrediter som trädde i kraft 1978. Överenskommelsen är inte juridisk bindande utan bara en s.k. ”gentlemen agreement”. Men de flesta utvecklade länderna, däribland Sverige, följer den överenskommelsen. Överenskommelsen har uppdaterats flera gånger och utgör i dag ett väletablerat system för värderingar av kreditrisker.
10.2.2.2Godkännande av kreditvärderingsföretag
Regeringens förslag: Finansinspektionen skall efter ansökan från ett kreditvärderingsföretaget godkänna kreditvärderingsföretaget om
1.dess kreditvärderingsmetod är objektiv, oberoende och genomlysbar,
2.kreditvärderingarna ses över löpande, och
3.kreditvärderingarna uppfattas som trovärdiga och är tillgängliga på likvärdiga villkor för dem som har ett berättigat intresse av kreditvärderingarna.
Om ett kreditvärderingsföretag har godkänts av en utländsk behörig myndighet, får Finansinspektionen godkänna kreditvärderings- företaget utan att göra någon egen prövning av om kraven är uppfyllda.
Promemorians förslag: I promemorian föreslogs att om ett kreditvärderingsföretag har godkänts av en utländsk behörig myndighet skall Finansinspektionen godkänna det utan att göra någon egen bedömning. Dessutom behövde kreditvärderingsföretaget inte ansöka om godkännande.
Remissinstanserna: Riksbanken anser att Finansinspektionen endast bör godkänna ett kreditvärderingsföretag om dess verksamhet och processer i Sverige inte markant avviker från dem i det land där det har godkänts. För att uppnå detta torde Finansinspektionen behöva göra en egen bedömning. Även Finansinspektionen anser att det måste finnas utrymme för inspektionen att göra en egen prövning för ett kredit- värderingsföretag som har godkänts av en behörig utländsk myndighet. Den anser också att en prövning av ett kreditvärderingsföretags kreditvärderingsmetod på sedvanligt sätt skall föregås av en ansökan från ett kreditvärderingsföretag eller ett institut. Det kan vara svårt för Finansinspektionen att i sin löpande verksamhet ta ställning till vilka kreditvärderingsföretag som bör bedömas. I praktiken kommer sannolikt alla sådana prövningar att ske på initiativ av ett kreditvärderingsföretag eller institut. Inspektionen anför vidare att begreppen ”valbart kreditvärderingsföretag” och ”kreditvärdering” bör definieras i lag. Sveriges Advokatsamfund anser att det inger betänkligheter att använda uttrycken ”löpande” och ”uppfattas som trovärdiga och är tillgängliga” utan att närmare definiera dessa begrepp. FAR anser att begreppet ”kreditvärderingsföretag” bör definieras och att de kriterier som skall
199
vara uppfyllda för att ett kreditvärderingsföretag skall godkännas bör |
Prop. 2006/07:5 |
framgå tydligare. |
|
Kreditinstitutsdirektivets och kapitalkravsdirektivets innehåll: Av |
|
artikel 80.1 i kreditinstitutsdirektivet framgår att riskvikten för en |
|
exponering får bestämmas med stöd av externa ratinginstituts (kredit- |
|
värderingsföretags) kreditvärderingar. En förutsättning för att den |
|
externa kreditvärderingen skall få användas för att fastställa riskvikten |
|
för exponeringen i fråga är enligt artikel 81.1 i samma direktiv att |
|
ratinginstitutet har förklarats valbart för detta ändamål, dvs. att det har |
|
blivit godkänt av en behörig myndighet i något |
|
Enligt artikel 81.2 i detta direktiv får de behöriga myndigheterna inte |
|
förklara ett ratinginstitut valbart om de inte är övertygade om att dess |
|
värderingsmetoder uppfyller kraven på objektivitet, oberoende, fort- |
|
löpande översyn och öppenhet samt att de kreditvärderingar som |
|
värderingsmetoderna leder till uppfyller krav på trovärdighet och |
|
öppenhet. En beskrivning av den närmare innebörden av dessa krav finns |
|
i del 2 i bilaga VI. |
|
Om ett ratinginstitut har förklarats valbart av de behöriga |
|
myndigheterna i en medlemsstat, får de behöriga myndigheterna i andra |
|
medlemsstater förklara institutet valbart utan att genomföra något eget |
|
bedömningsförfarande. Denna möjlighet till ömsesidigt erkännande |
|
framgår av artikel 81.3. |
|
Artikel 81.4 i kreditinstitutsdirektivet ställer krav på att de behöriga |
|
myndigheterna offentliggör information om processen. Enligt den |
|
artikeln skall de behöriga myndigheterna offentliggöra en förklaring av |
|
förfarandet för att förklara ratinginstitut valbara och en förteckning över |
|
valbara ratinginstitut. |
|
Av artikel 20 i kapitalkravsdirektivet framgår att de regler som |
|
beskrivs i detta avsnitt gäller även för värdepappersföretag. |
|
Skälen för regeringens förslag |
|
Förutsättningar för godkännande |
|
I avsnitt 10.2.2 har den bedömningen gjorts att det bör vara möjligt att |
|
beakta externa kreditvärderingsföretags kreditvärderingar i den |
|
omfattning som framgår av direktivet. För att ett kreditvärderingsföretags |
|
kreditvärdering skall få användas, bör dock dess värderingsmetoder hålla |
|
en viss standard. För att försäkra sig om att så är fallet måste en behörig |
|
myndighet godkänna företaget för det ändamålet. Av den nya |
|
kapitaltäckningslagen bör det därför framgå att det bara är kredit- |
|
värderingar som har gjorts av kreditvärderingsföretag som godkänts av |
|
Finansinspektionen som får användas för riskviktningen. Av lagen bör |
|
det också framgå vilka övergripande förutsättningar ett kredit- |
|
värderingsföretag skall uppfylla för att Finansinspektionen skall |
|
godkänna att dess kreditvärderingar får användas vid riskviktningen. |
|
Dessa förutsättningar bör utformas med utgångspunkt från artikel 81.2 i |
|
kreditinstitutsdirektivet. |
|
En första förutsättning bör vara att kreditvärderingsföretagets |
|
värderingsmetod uppfyller kraven på objektivitet och oberoende. Vid |
200 |
bedömningen av om metoden är objektiv skall den behöriga myndigheten Prop. 2006/07:5 |
|
kontrollera att metoden för att tilldela kreditbetyg är strikt, systematisk, |
|
konsekvent och valideras (riktigheten kontrolleras) på grundval av |
|
historiska erfarenheter. Vid bedömningen av om kreditvärderings- |
|
företagets metodik är oberoende skall de behöriga myndigheterna bl.a. |
|
beakta kreditvärderingsföretagets ägar- och organisationsstruktur och |
|
dess ekonomiska resurser. Detta krav motverkar t.ex. att den som |
|
kreditvärderas eller använder sig av kreditvärderingen utövar påtryck- |
|
ningar på kreditvärderingsföretaget för att få en kreditvärdering som |
|
passar dess syften. |
|
För att ett kreditvärderingsföretags kreditvärderingar skall kunna |
|
godkännas måste de också ses över löpande. Enligt del 2 i bilaga VI skall |
|
kreditvärderingarna vara föremål för fortlöpande översyn och beakta |
|
förändringar av de finansiella villkoren. En översyn skall genomföras |
|
efter alla betydande händelser och minst varje år. Dessutom skall |
|
kreditvärderingsföretagens värderingsmetoder uppfylla kravet på |
|
öppenhet, dvs. vara genomlysbara. Av del 2 i bilaga VI till kredit- |
|
institutsdirektivet framgår att detta krav innebär att metoden för |
|
tilldelning av kreditbetyg skall finnas offentligt tillgänglig för att alla |
|
eventuella användare skall kunna avgöra om de bygger på rimliga |
|
grunder. |
|
Dessutom skall de enskilda kreditvärderingarna vara trovärdiga, vilket |
|
bl.a. innebär att användarna på marknaden skall godta kredit- |
|
värderingsföretagens enskilda kreditbetyg som trovärdiga och till- |
|
förlitliga. De enskilda kreditvärderingarna skall vidare finnas tillgängliga |
|
på likvärdiga villkor för åtminstone alla parter som har ett berättigat |
|
intresse av dessa. |
|
Denna övergripande bestämmelse bör kombineras med en skyldighet |
|
för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att |
|
meddela närmare föreskrifter om vilka krav ett kreditvärderingsföretag |
|
skall uppfylla för att dess kreditvärderingar skall få användas för |
|
riskviktningen. Härigenom blir det möjligt att i föreskrifter ta in |
|
bestämmelser motsvarande de i del 2 i bilaga VI till samma direktiv. |
|
Sveriges Advokatsamfund och FAR anser att de kriterier som skall vara |
|
uppfyllda för att en kreditvärdering skall godkännas bör preciseras. Vi |
|
menar dock att de övergripande kriterier som beskrivs i det föregående |
|
preciseras i tillräcklig omfattning av de ovan angivna uttalandena som i |
|
sin tur hänvisar till kreditinstitutsdirektivet. Som nyss har nämnts |
|
kommer regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att ta |
|
in dessa kriterier i föreskrifter. |
|
Det bör vara möjligt för Finansinspektionen att kontrollera om |
|
kreditvärderingsföretagen uppfyller förutsättningarna för att dess kredit- |
|
värderingar skall få användas i kapitaltäckningssammanhang. Någon |
|
regelrätt tillsyn bör det dock inte vara frågan om. I stället bör det framgå |
|
att kreditvärderingsföretagen skall lämna Finansinspektionen de upplys- |
|
ningar som inspektionen begär för att kontrollera om kreditvärderings- |
|
företagens kreditvärderingsmetoder och kreditvärderingar uppfyller de |
|
krav som ställs. Det bör dock överlämnas till Finansinspektionen att |
|
bedöma hur ofta det behöver göras en sådan kontroll. |
|
I promemorian föreslogs att om ett kreditvärderingsföretag har |
|
godkänts av en utländsk behörig myndighet, skall Finansinspektionen |
201 |
|
godkänna att ett institut använder kreditvärderingsföretagets kredit- Prop. 2006/07:5 värderingar utan att göra någon egen prövning. Riksbanken och Finansinspektionen anser dock att det måste finnas utrymme för Finansinspektionen att göra en egen prövning. Enligt inspektionen kan
den utländska myndigheten t.ex. ha godkänt kreditvärderingsföretaget för kreditvärderingar i företagets hemland. Det är inte säkert att företagets kreditvärderingsmetoder är adekvata även för den svenska marknaden. Inspektionen nämner vidare att tillsynsmyndigheterna i CEBS (Kommittén för europeisk banktillsyn) har kommit överens om en gemensam process för godkännande av kreditvärderingsföretag. Enligt inspektionen skulle detta arbete inom CEBS försvåras om Finans- inspektionen alltid skall godkänna ett kreditvärderingsföretag som har godkänts av en annan tillsynsmyndighet.
CEBS antar i de riktlinjer som Finansinspektionen nämner4, ett gemensamt ansökningspaket som anger vad en ansökan minst måste innehålla. Detta förhindrar dock inte de behöriga myndigheterna från att efterfråga annan information för att bedöma länderspecfika frågor. CEBS konstaterar dock att det gemensamma ansökningspaket kommer att underlätta samarbetet mellan de behöriga myndigheterna och uppmuntra till indirekta godkänna av kreditvärderingsföretag eftersom de behöriga myndigheterna kommer att bli mer benägna att lita på varandra om besluten baseras på samma förfaranden och information. I riktlinjerna finns också bl.a. anvisningar om hur de behöriga myndigheterna skall samarbeta med varandra när ett kreditvärderingsföretag ger in ansökningar i flera medlemsstater samtidigt.
Vi anser att utgångspunkten bör vara att Finansinspektionen skall acceptera andra behöriga myndigheters beslut om att godkänna att ett kreditvärderingsföretags kreditvärderingar får användas för att bestämma riskvikter. En sådan bestämmelse reducerar den administrativa bördan både för kreditvärderingsföretagen och för inspektionen. Mot bakgrund av vad som anförts av remissinstanserna anser vi dock att det bör finnas utrymme för Finansinspektionen att göra en egen bedömning av om det utländska företagets beslut skall accepteras eller inte. Det bör därför framgå av bestämmelsen att Finansinspektionen får godkänna ett kredit- värderingsföretag som godkänts i ett annat land utan att göra någon egen prövning.
Skyldigheten i artikel 81.4 i kreditinstitutsdirektivet att offentliggöra en förklaring av förfarandet och en förteckning över de godkända kreditvärderingsföretagen bör inte tas in i lag utan bör i stället framgå av en förordning.
Finansinspektionen anser att begreppen ”valbart kreditvärderings- företag” och ”kreditvärdering” bör definieras och FAR anser dessutom att begreppet ”kreditvärderingsföretag” bör definieras. Någon definition av kreditvärderingsföretag finns inte i direktiven. En svensk definition av detta begrepp framstår redan av den anledningen som mindre lämplig. Av avsnitt 10.2.2.1 framgår dock vad som avses med kreditvärdering och vilken verksamhet som drivs av ett kreditvärderingsföretag. Syftet med de regler som föreslås här är inte att reglera kreditvärderingsföretagens verksamhet utan att göra det möjligt för instituten att lägga kredit-
4 Guidelines on the recognition of External Credit Assesment Institutions, 20 januari 2006. |
202 |
värderingsföretagens kreditvärderingar till grund för att bestämma Prop. 2006/07:5 riskvikter. För att det skall vara möjligt att beakta ett visst kredit- värderingsföretags kreditvärderingar måste dock kreditvärderings-
företaget och dess kreditvärderingar uppfylla de krav som har beskrivits i det föregående. Vi anser därför att det inte är nödvändigt att definiera termerna kreditvärderingsföretag och kreditvärdering.
Begreppet ”valbart kreditvärderingsföretag” förekommer inte i den nya kapitaltäckningslagen. Därför anser vi att begreppet inte bör definieras i den nya lagen.
Vem skall initiera ett godkännande?
Innan instituten får använda ett kreditvärderingsföretags kredit- värderingar för riskviktning av exponeringar, skall det alltså ske en tämligen ingående prövning av om kreditvärderingsföretagets kredit- värderingsmetod är tillförlitlig. I kreditinstitutsdirektivet föreskrivs de kriterier som ett kreditvärderingsföretag skall uppfylla för att kunna godkännas, men inte hur en prövning av kreditvärderingsföretaget skall initieras. Att ett kreditvärderingsföretag godkänns torde gynna dess eko- nomiska utveckling. Möjligheten att använda kreditvärderingsföretagens kreditvärderingar som utgångspunkt för riskviktningen torde emellertid också ge ett mer träffsäkert kapitalkrav för kreditrisker än om instituten använder de riskvikter som annars skall användas. Detta gynnar stabiliteten. Dessutom kan instituten få ett lägre kapitalkrav, vilket gynnar instituten som då kan minska sina utlåningskostnader. Nu nämnda förhållanden talar för att prövningen av om ett kreditvärderings- institut skall godkännas enligt den nya kapitaltäckningslagen inte bör föregås av något ansökningsförfarande utan bör vara en del av den behöriga myndighetens löpande verksamhet. Det var också den lösning som föreslogs i promemorian. Vi delar dock Finansinspektionens uppfattning om att ansökan bör initieras av kreditvärderingsföretaget genom en ansökan.
Kreditvärderingar av exportkreditorgan
Av punkten 6 i del 1 i bilaga VI till 2006 års kreditinstitutsdirektiv fram- går att även kreditvärderingar av ett exportkreditorgan får användas för fastställande av riskvikter, förutsatt att kreditvärderingarna och export- kreditorganen uppfyller vissa villkor. Direktiven kräver dock inte att exportkreditorganen skall godkännas av tillsynsmyndigheten, för att deras kreditvärderingar skall få användas. I stället är det fråga om att avgöra om några objektivt iakttagbara förutsättningar är uppfyllda. Det finns därför inte anledning att frångå direktivet och kräva att även export- kreditorganen skall godkännas av tillsynsmyndigheten innan kredit- värderingar får användas.
203
10.2.2.3 |
Kreditvärderingarna skall delas in i kreditkvalitetssteg |
Prop. 2006/07:5 |
Regeringens förslag: Finansinspektionen skall genom ett beslut dela in kreditvärderingarna i olika kreditkvalitetssteg. Om en annan behörig myndighet än Finansinspektionen har delat in ett kredit- värderingsföretags kreditvärderingar i kreditkvalitetssteg, får inspek- tionen besluta att godta denna indelning utan att göra någon egen indelning.
Promemorians förslag: I promemorian föreslogs att om en annan behörig myndighet än Finansinspektionen har delat in ett kredit- värderingsföretags kreditvärderingar i kreditkvalitetssteg skall inspek- tionen godta denna indelning utan göra någon egen indelning.
Remissinstanserna: Svenska Bankföreningen och Svenska Fond- handlareföreningen anser att det är bra om olika tillsynsmyndigheter har konvergenta uppfattningar om hur ett kreditvärderingsföretags kredit- värderingar skall delas in i kreditkvalitetssteg. Föreningarna undrar dock vad som händer om två utländska tillsynsmyndigheter har gjort olika indelningar. De anser att bestämmelsen bör förtydligas så att det framgår att den avser situationer när en utländsk tillsynsmyndighet har beslutat om lokalt anpassade kreditkvalitetssteg.
Kreditinstitutsdirektivets och kapitalkravsdirektivets innehåll: Av direktivet framgår enligt vilka principer de behöriga myndigheterna skall avgöra vilka kreditkvalitetssteg olika kreditvärderingsbetyg skall anses motsvara. Dessa avgöranden skall vara objektiva och konsekventa (artikel 82.1). I punkterna
När de behöriga myndigheterna i en medlemsstat har fattat ett avgörande, får de behöriga myndigheterna i andra medlemsstater erkänna detta avgörande utan att genomföra något eget förfarande för ett avgörande i frågan (artikel 82.2).
Av artikel 20 i kapitalkravsdirektivet framgår att de regler som beskrivs i detta avsnitt gäller även för värdepappersföretag.
Skälen för regeringens förslag: De beskrivna reglerna anger vilka krav som ställs på tillsynsmyndigheterna när de placerar in de olika kreditbetygen i olika kreditkvalitetssteg. Dessa regler är avgörande för
vilken riskvikt en viss exponering kommer att ges, vilket i sin tur
204
bestämmer kapitalkravet för kreditrisker. Denna mycket centrala Prop. 2006/07:5 bestämmelse bör framgå av lag. Direktivets bestämmelser om in-
placeringar av kreditvärderingar i kreditkvalitetssteg och om hur kredit- värderingarna får användas för att fastställa riskvikten är förhållandevis detaljerade och tekniska. Reglerna är baserade på den hittillsvarande utvecklingen av kreditvärderingsföretagen och deras kreditvärderingar. Det är emellertid sannolikt att det kommer att ske inte oväsentliga förändringar på detta område. Dessa omständigheter talar för att reglerna bör vara möjliga att ändra relativt enkelt. Den mest tilltalande lösningen är därför att ta in en övergripande bestämmelse i lag och överlämna åt regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela de närmare föreskrifter som behövs.
Av bestämmelsen i den nya kapitaltäckningslagen bör därför framgå att Finansinspektionen skall genom ett beslut skall dela in ett godkänt kreditvärderingsföretags kreditvärderingar i kreditkvalitetssteg, som mot- svarar en viss riskvikt. Det framgår av artikel 82.2 i kreditinstituts- direktivet att när de behöriga myndigheterna i en medlemsstat har fattat ett avgörande om indelningar av kreditvärderingar, får de behöriga myndigheterna i andra medlemsstater erkänna detta avgörande utan att genomföra någon egen bedömning av saken. Kreditinstitutsdirektivet ger alltså de behöriga myndigheterna möjligheten att godta en indelning som har gjorts av en utländsk myndighet utan att göra någon egen indelning. Ett syfte med den möjlighet som direktivet ger är att dra nytta av andra myndigheters arbete med indelning och därmed undvika dubbelarbete. Om alla myndigheter gör samma indelningar, ökar det också förut- sättningarna för att konkurrensförutsättningarna skall bli desamma för alla institut. I promemorian föreslogs att om en annan behörig myndighet har delat in ett kreditvärderingsföretags kreditvärderingar i kredi- kvalitetssteg, skall inspektionen använda samma indelning.
Som Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen anför kan det dock inte uteslutas att två utländska behöriga myndigheter har gjort olika indelningar och indelningarna kan också skilja sig från de gjorda av andra kreditvärderingsföretag i Sverige. Vi anser att det är lämpligt att Finansinspektionen i sådana fall upprättar och använder en egen indelning. Även i andra fall där Finansinspektionen anser att den utländska indelningen är mindre bra, är det viktigt att inspektionen gör en egen indelning. Mot denna bakgrund bör bestämmelsen i den nya kapitaltäckningslagen föreskriva att Finansinspektionen får besluta att använda samma indelning som en annan behörig myndighet. Finans- inspektionen bör dock alltid beakta indelningar som gjorts av andra behöriga myndigheter när den gör sina egna indelningar för att minska och, om möjligt, eliminera skillnaderna mellan sin indelning och utländska behöriga myndigheters indelningar.
I kreditinstitutsdirektivet (artikel 82.1) sägs att indelningarna skall vara objektiva och konsekventa. Detta behöver dock inte framhållas särskilt i den nya lagen.
205
10.2.2.4 Hur instituten får använda kreditvärderingar |
Prop. 2006/07:5 |
Regeringens förslag: Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, får meddela föreskrifter om hur instituten får använda kreditvärderingar gjorda av kreditvärderingsföretag.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna har inga invändningar mot förslaget.
Kreditinstitutsdirektivets och kapitalkravsdirektivets innehåll: Enligt artikel 83.1 i kreditinstitutsdirektivet skall ratinginstituts (kredit- värderingsföretags) kreditvärderingar vid beräkningen av ett kredit- instituts riskvägda exponeringsbelopp användas på ett konsekvent sätt. Kreditvärderingar får inte användas selektivt. Närmare regler om användning av kreditvärderingarna finns i del 3 i bilaga VI. Exempelvis måste ett institut som beslutar att använda kreditvärderingar från ett godkänt ratinginstitut för en viss kategori poster använda dessa kreditvärderingar genomgående för alla exponeringar som tillhör denna kategori. Där finns också en rad kriterier för kreditvärderingar av emittenter och emissioner, om kortfristiga kreditvärderingar samt om poster i nationell och utländsk valuta.
Också när det gäller instituts användning av ratinginstituts kredit- värderingar föreskrivs i artikel 83.2 i kreditinstitutsdirektivet att kredit- instituten skall använda sådana kreditvärderingar som ratinginstitut har utfärdat på begäran av en låntagare eller annan intressent. Med tillstånd av den ansvariga behöriga myndigheten får de dock även använda kreditvärderingar som ett ratinginstitut utfärdat på eget initiativ.
Av reglerna i artikel 83 och del 3 i bilaga VI framgår att ett institut kan utse en eller flera av de godkända ratinginstituten för att fastställa riskvikterna för dess exponeringar. Dessa ratinginstituts kredit- värderingar måste därefter användas bl.a. fortlöpande och konsekvent och enligt de övriga riktlinjer som anges i direktivet. I bilagan beskrivs bl.a. vilken kreditvärdering som skall användas om det finns flera kreditvärderingar tillgängliga. Dessutom får instituten bara använda kreditvärderingar från ratinginstitut som beaktar alla belopp – dvs. både kapital- och räntebelopp – som institutet har fordringar på.
Av artikel 20 i kapitalkravsdirektivet framgår att de regler som beskrivs i detta avsnitt gäller även för värdepappersföretag.
Skälen för regeringens förslag: Av avsnitt 10.2.2 framgår att ett institut får använda kreditvärderingar gjorda av kreditvärderingsföretag för att bestämma riskvikter. De regler som behandlas i förevarande avsnitt anger hur instituten får använda kreditvärderingarna. Dessa regler är emellertid, som många andra regler i direktivet, alltför tekniska och detaljerade för att i sin helhet tas in i den nya kapitaltäckningslagen. Hur instituten får använda kreditvärderingar utfärdade av godkända kredit- värderingsföretag bör i stället framgå av föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
206
10.3 |
Internmetoden |
Prop. 2006/07:5 |
10.3.1Beräkningen av riskvägda exponeringsbelopp
Regeringens förslag: Ett institut får använda antingen en grund- läggande eller en avancerad internmetod vid beräkning av riskvägda exponeringsbelopp för kreditrisker. Institutet uppskattar självt värdet på fler av de riskfaktorer som ingår i beräkningen enligt den avan- cerade internmetoden än enligt den grundläggande metoden.
Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, får meddela föreskrifter om hur de riskvägda exponeringsbeloppen skall beräknas.
Promemorians förslag: Överrensstämmer i sak med regeringens för- slag.
Remissinstanserna: Finansinspektionen, Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen menar att begreppen en grundläggande internmetod och en avancerad internmetod bör definieras eftersom de är av så central betydelse. Finansinspektionen menar vidare att det av lagtexten bör framgå att den avancerade internmetoden skall användas för hushållsexponeringar. FAR anser att den metod som i promemorian betecknas den ”enkla” internmetoden i stället skall kallas den ”grund- läggande” internmetoden. Kommuninvest i Sverige anser att det skall framgå av lag att svenska kommuner skall ges samma riskvikt som svenska staten.
Kreditinstitutsdirektivets och kapitalkravsdirektivets innehåll: Regler om hur ett instituts riskvägda exponeringsbelopp skall beräknas enligt internmetoden finns i artiklarna 86 och 87 i kreditinstituts- direktivet. Artikel 86 innehåller regler om indelning av olika exponeringsklasser. I artikel 87 finns det vissa regler om hur ett riskvägt belopp för en exponering som tillhör någon av de olika exponeringsklasserna skall beräknas. De regler som mer i detalj anger hur de riskvägda exponeringsbeloppen skall beräknas finns emellertid i delarna
Institutets sammanlagda riskvägda exponeringsbelopp är summan av de riskvägda beloppen för alla exponeringar. Eftersom summeringen i sig är rent mekanisk, behövs inte någon regel i de nya direktiven om hur denna skall gå till. Vad som föreskrivs är i stället hur det riskvägda beloppet för en exponering som tillhör en av de olika exponeringsklasserna skall beräknas.
Beräkningen av det riskvägda beloppet för en enskild exponering sker huvudsakligen i följande steg.
1.Vilken exponeringsklass exponeringen hör bestäms.
2.Vilken formel (riskviktfunktion) som skall användas för beräkning av riskvikten bestäms.
3.Värdena på de riskparametrar (faktorer som beskriver olika egenskaper hos kreditrisker) som ingår i formeln uppskattas.
4.Riskparametrarnas värden läggs in i formeln för att beräkna riskvikten.
207
5. Exponeringens värde uppskattas. |
Prop. 2006/07:5 |
6.Det riskvägda exponeringsbeloppet räknas fram genom att risk- vikten multipliceras med exponeringsvärdet.
I det följande finns en sammanfattande redogörelse för de regler som styr beräkningen av en exponerings riskvägda belopp.
Exponeringsklasser
Enligt reglerna i artikel 86.1 skall varje exponering hänföras till någon av följande exponeringsklasser:
a)Fordringar eller villkorade fordringar på nationella regeringar och centralbanker.
b)Fordringar eller villkorade fordringar på institut.
c)Fordringar eller villkorade fordringar på företag.
d)Fordringar eller villkorade fordringar på hushåll.
e)Aktieexponeringar.
f)Positioner i värdepapperisering.
g)Övriga motpartslösa tillgångar.
Enligt artikel 86.2 skall följande exponeringar behandlas som exponeringar mot nationella regeringar och centralbanker.
–Exponeringar mot delstatliga och lokala självstyrelseorgan och myndigheter eller offentliga organ som skall behandlas som exponeringar mot nationella regeringar enligt schablonmetoden.
–Exponeringar mot multilaterala utvecklingsbanker och internatio- nella organisationer som får noll procent riskvikt enligt schablonmetoden.
Om dessa krav inte är uppfyllda skall dessa exponeringar enligt artikel
86.3i stället behandlas som exponeringar mot institut. Även exponeringar mot offentliga organ som skall behandlas som exponeringar mot institut enligt schablonmetoden skall behandlas som exponeringar mot institut vid tillämpning av internmetoden.
Små och medelstora företag får enligt artikel 86.4 tillhöra exponeringsklassen hushållsexponeringar om de uppfyller följande kriterier.
– Företagets eller en grupp av företag med inbördes anknytning har en total skuld till kreditinstitutet, samt i förekommande fall dess moderföretag och syskonföretag, som såvitt kreditinstitutet känner till inte överstiger en miljon euro. Fordringar eller villkorade fordringar säkrade med panträtt i bostadsfastighet ingår dock inte i beräkningen. Kreditinstitutet skall ha vidtagit rimliga åtgärder för att förvisa sig om detta.
– Institutet skall i sin riskhantering behandla exponeringarna på ett konsekvent och likartat sätt.
– Exponeringarna skall inte förvaltas individuellt på ett sätt som är jämförbart med behandlingen av klassen för företagsexponeringar.
– Exponeringarna skall i samtliga fall ingå i en betydande grupp av exponeringar som förvaltas på likartat sätt.
Av artikel 86.5 framgår vidare vilka exponeringar som skall klassificeras som aktieexponeringar. Enligt artikel 86.6 skall instituten särskilja där angivna exponeringar som specialutlåning.
208
Om en fordran inte hänförs till någon av de exponeringsklasser som Prop. 2006/07:5 anges i artikel 86.1 punkterna a och b eller
anses tillhöra exponeringsklassen företagsutlåning.
Enligt artikel 86.9 skall de metoder som institutet använder vid fördelningen av exponeringar på de olika exponeringsklasserna vara lämpliga för ändamålet och tillämpas konsekvent.
Formler för att bestämma riskvikten
För varje exponering skall det bestämmas en riskvikt och därefter ett riskvägt belopp. För dessa beräkningar finns det olika formler. Formeln för att beräkna det riskvägda beloppet (exponeringsvärdet multiplicerat med riskvikten) är densamma för alla exponeringsklasser. Det finns emellertid olika formler för att bestämma riskvikten för en exponering.
Vilken formel som skall användas för att bestämma riskvikten beror på till vilken exponeringsklass exponeringen hör. Formlerna har utformats för att spegla den risk som en exponeringsklass innebär för ett instituts kreditverksamheter som helhet.
Det finns en riskviktsformel som är gemensam för exponeringar mot företag, institut, nationella regeringar och centralbanker samt för förvärvade fordringars utspädningsrisk. För exponeringar mot mindre företag, närmare bestämt företag med en omsättning som inte överstiger 50 miljoner euro, får instituten ändra formeln något. Det beror på att risknivån för exponeringar mot en grupp mindre företag anses vara lägre än för exponeringar mot en grupp större företag. (se punkterna
Det finns också särskilda formler för hushållsexponeringar (punkterna
Riskparametrar
Gemensamt för de olika formlerna är att de bygger på vissa risk- parametrar (faktorer som beskriver olika egenskaper hos kreditrisker) som gäller för exponeringen i fråga. Riskparametrarna är enligt artikel 87.3:
–PD (sannolikheten för en motparts fallissemang under en ettårsperiod uttryckt i procent),
–LGD (kvoten mellan förlusten på en exponering vid en motparts fallissemang och det utestående beloppet vid samma tidpunkt),
–M (löptiden), och
–exponeringsvärdet för exponeringen.
Riskvikten för en exponering bestäms genom att instituten för in de värden som de har tagit fram för PD, LGD och M i den riskviktsformel som gäller för exponeringen i fråga. Dessa parametrar behöver dock inte användas för förvärvade fordringar med regressrätt. Parametrarna behöver inte heller användas för exponeringar som inom ramen för exponeringsklassen företagsfordringar klassas som specialutlåning eller som tillhör exponeringsklassen aktieexponeringar om förutsättningarna i
artikel 87.4 och 87.5 är uppfyllda. I stället får de riskvägda
209
exponeringsbeloppen i dessa fall bestämmas enligt de enklare formler Prop. 2006/07:5 som finns i punkterna 6 respektive
Beräkningen av det riskvägda beloppet för fonder kan också i vissa fall skilja sig från det sätt som beskrivs ovan. Hur beräkningen går till i dessa fall framgår av artikel 87.11 och 87.12. Beräkningen av riskvägt belopp för värdepapperiserade exponeringar och positioner i värdepapperisering behandlas enligt reglerna i avsnitt 12.
Exponeringsvärdet, som inte ingår i riskviktsformeln, behandlas i det följande. I beräkningen av exponeringsvärdet kan dock ingå ytterligare en riskparametertyp, s.k. konverteringsfaktorer.
Exponeringsvärdet
Exponeringsvärdet anger vilket värde en exponering antas ha vid fallissemang. Reglerna om hur exponeringsvärdet bestäms framgår av del 3 i bilaga VII.
Exponeringsvärdet beror på exponeringens placering i balans- räkningen. För exponeringarna i balansräkningen, skall exponerings- värdet som regel tas upp till bruttovärdet, dvs. före avdrag för kreditförlustreserveringar eller andra värderegleringar5 (punkten 1 i del 3 i bilaga VII). För institut som använder ramavtal för nettning i fråga om repor/utlåning eller lån av värdepapper och vid nettning inom balansräkningen av lån och insättningar beräknas exponeringsvärdet med stöd av artiklarna
Exponeringsvärdet för derivat skall fastställas genom någon av de metoder som finns i bilaga III (marknadsvärderingsmetoden, ursprungligt
Det finns vidare regler om hur exponeringsvärdet och förvärvade fordringar skall beräknas och vilka konverteringsfaktorer som gäller för kreditlöften etc.
För poster utanför balansräkningen som inte omfattas av någon annan bestämmelse, uppgår exponeringsvärdet till följande procentandelar av exponeringens värde: 100 % om det är en högriskpost, 50 % om det är en medelriskpost, 20 % om det är en
Det riskvägda beloppet
När ett institut har tagit fram riskvikten och exponeringsvärdet för en exponering, räknas det riskvägda beloppet för exponeringen fram genom att riskvikten multipliceras med exponeringsvärdet. Även denna formel finns i del 1 i bilaga VII.
5T.ex. avsättningar och avskrivningar. Enligt Basel II gäller samma princip för
exponeringar utanför balansräkning (jfr paragraf 308). |
210 |
Kapitalkravet för kreditrisker |
|
Prop. 2006/07:5 |
När institutet har räknat fram det riskvägda beloppet för alla |
|
|
exponeringar som ingår i institutets kreditverksamhet, adderas dessa |
|
|
belopp. Summan är det sammanlagda riskvägda exponeringsbeloppet. |
|
|
Kapitalkravet för kreditrisker utgörs av 8 procent av det beloppet. |
|
|
Olika varianter av internmetoder |
|
|
Enligt internmetoden skall instituten alltid själva skatta värdet för PD |
|
|
(sannolikheten för fallissemang under en ettårsperiod), medan risk- |
|
|
parametern M (löptiden) följer av direktivet. För de övriga parametrarna |
|
|
– LGD och konverteringsfaktorer – kan instituten välja mellan olika |
|
|
alternativ. |
|
|
Enligt den mindre avancerade varianten av internmetoden bestäms |
|
|
även värdena för riskparametern LGD och konverteringsfaktorer av |
|
|
reglerna i direktivet. Den metoden kan användas för exponeringar mot |
|
|
regeringar och centralbanker, institut och företag (artikel 87.6 och 87.8). |
|
|
Det finns också en möjlighet för instituten att enligt den andra, |
|
|
avancerade internmetoden, själva beräkna värdet på riskparametrarna |
|
|
LGD och konverteringsfaktorer. Ett institut som använder internmetoden |
|
|
skall alltid – efter tillstånd – använda denna variant för exponeringar som |
|
|
tillhör exponeringsklassen hushållsexponeringar (artikel 87.6 och 87.7). |
|
|
Den får även användas för exponeringar mot regeringar etc. om den |
|
|
behöriga myndigheten gett ett särskilt tillstånd till det (artikel 87.9). |
|
|
Vilket värde som i förekommande fall skall åsättas till PD, LGD och |
|
|
konverteringsfaktorer framgår av delarna 2 och 3 i bilaga VII,. När ett |
|
|
institut beräknar egna |
|
|
faktorer finns det inte någon särskild metod föreskriven. Den metod som |
|
|
används måste dock uppfylla kraven i del 4 i bilaga VII (se avsnitt |
|
|
10.3.2). |
|
|
Skälen för regeringens förslag: Beträffande schablonmetoden |
|
|
konstateras i det föregående (avsnitt 10.2.1) att det inte är lämpligt att i |
|
|
lag ange vilken riskvikt som kommer att tilldelas en viss exponering. De |
|
|
skäl som där anförs för att bara ta in en övergripande bestämmelse om |
|
|
metoden i lagen och överlämna åt regeringen eller den myndighet som |
|
|
regeringen bestämmer att meddela närmare föreskrifter, gäller även för |
|
|
internmetoden. I den nya kapitaltäckningslagen bör det därför framgå att |
|
|
ett institut, efter tillstånd från Finansinspektionen, får använda en |
|
|
internmetod. Ett sådant tillstånd kan, med FAR:s terminologi, avse en |
|
|
grundläggande eller en avancerad internmetod. Bestämmelserna om hur |
|
|
de riskvägda exponeringsbeloppen (exponeringsvärde och riskvikter) |
|
|
skall beräknas bör dock framgå av föreskrifter meddelade av regeringen |
|
|
eller den myndighet som regeringen bestämmer. |
|
|
Ett institut kan tillämpa både en grundläggande och en avancerad |
|
|
internmetod samtidigt. Kreditinstitutsdirektivet ger instituten möjlighet |
|
|
att kombinera de två metoderna för olika exponeringsklasser. Detta kan |
|
|
utläsas av bl.a. artikel 87. Enligt artikel 87.7 och 87.9 skall instituten |
|
|
använda egna skattningar av |
|
|
exponeringsklassen hushåll. Det medför att instituten alltid skall ansöka |
|
|
om tillstånd för att få använda den avancerade internmetoden |
för |
211 |
|
|
|
exponeringsklassen hushåll. Något liknande krav finns det inte i Prop. 2006/07:5 direktivet för de andra exponeringsklasserna. Det innebär att för de andra exponeringsklasserna får instituten ansöka om antingen den avancerade
eller den grundläggande internmetoden. Således tillåter direktivet instituten att använda en kombination av den grundläggande och avancerade internmetoden.
Finansinspektionen, Svenska Bankföreningen och Svenska Fond- handlareföreningen menar att begreppen grundläggande internmetod och avancerad internmetod bör definieras eftersom de är av så central betydelse. Enligt promemorians förslag innebär internmetoden att det riskvägda exponeringsbeloppet för en exponering skall beräknas med stöd av institutets riskklassificeringssystem och enligt den särskilda formel som gäller för den exponeringsklass som exponeringen tillhör. Det som återstår för att gå remissinstanserna till mötes är alltså att klargöra vad som avses med den grundläggande respektive avancerade metoden. Vad som avses med dessa begrepp framgår närmast av artikel
87.6och 87.7 (se även artikel 84.3 och 84.4). Att lägga dessa bestämmelser till grund för en definition bedöms dock vara mindre meningsfullt eftersom det skulle innebära att definitionerna innehåller termer som PD, LGD och konverteringsfaktorer som i sin tur behöver definieras. Vi föreslår i stället en allmän bestämmelse som upplyser om att enligt den avancerade internmetoden uppskattar institut själv värdet på fler av de riskfaktorer som ingår i beräkningen av de riskvägda exponeringsbeloppen än enligt den grundläggande internmetoden.
Finansinspektionen anser att det av lagtexten bör framgå att den avancerade internmetoden skall användas för hushållsexponeringar. Vi anser inte att detta ligger i linje med kapitaltäckningslagens karaktär av ramlag och att inga särskilda skäl föreligger för att frångå denna lagstiftningsteknik i detta fall. Det kan dessutom vara missvisande att ange att den avancerade internmetoden skall användas för hushålls- exponeringar, eftersom instituten får använda metoden även för vissa andra exponeringsklasser.
10.3.2Krav på tillstånd för internmetoden
Regeringens förslag: Ett institut skall få tillstånd att använda en internmetod om institutet kan visa att det
1.har ett för ändamålet lämpligt utformat riskhanteringssystem för kreditrisker som uppfyller kraven i 1 kap. 6 d och 6 h §§ lagen (1991:981) om värdepappersrörelse och 6 kap. 2 och 5 §§ lagen
(2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,
2.har ett riskklassificeringssystem som är tillförlitligt och till- räckligt integrerat med institutets övriga verksamhet, och
3.dokumenterar riskklassificeringssystemet och motiven för dess utformning.
Om ett moderinstitut inom EES och dess dotterföretag eller ett finansiellt moderholdingföretag inom EES och dess dotterföretag använder internmetoden enhetligt, får företagen i den omfattning som framgår av föreskrifter meddelade av regeringen eller den myndighet
212
|
regeringen bestämmer betraktas som en enhet vid bedömningen av om |
|
Prop. 2006/07:5 |
|
kraven är uppfyllda. |
|
|
|
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. |
|
|
|
Remissinstanserna: Riksbanken anser att det är viktigt att bankerna |
|
|
får tillgång till behövlig information om kunderna. De integritetsbaserade |
|
||
krav som ställs upp i kreditupplysningslagen (1973:1173) och |
|
||
personuppgiftslagen (1998:204) bör kunna säkerställas genom att |
|
||
bankerna åläggs en konfidentiell hantering. Riksbanken anser också att |
|
||
det bör finnas skarpare och tydligare skrivningar om stresstester och att |
|
||
vad som räknas som normal betalningsutdräkt för definitionen av |
|
||
fallissemang bör fastställas till 90 dagar. Finansinspektionen anser att det |
|
||
är onödigt att genom hänvisningar till lagen om bank- och finansierings- |
|
||
rörelse och lagen om värdepappersrörelse ange vilka krav ett instituts |
|
||
riskhanteringssystem skall uppfylla för att institutet skall få tillstånd att |
|
||
tillämpa internmetoden, eftersom de angivna kraven gäller för alla |
|
||
företag som omfattas av dessa lagar, och detta alldeles oavsett om de |
|
||
önskar få tillstånd att använda särskilda metoder enligt kapital- |
|
||
täckningslagen. Inspektionen anser att bestämmelsen i promemorians |
|
||
förslag skall utgå och ersättas med ett mer allmänt hållet krav att |
|
||
institutet skall ha ett väl fungerande riskhanteringssystem kombinerat |
|
||
med en möjlighet att precisera detta krav i föreskrifter. Inspektionen |
|
||
motsätter sig vidare den bestämmelse som anger att samtliga krav skall få |
|
||
uppfyllas gemensamt av moderbolag och dotterbolag. I stället skall |
|
||
inspektionen bemyndigas att i föreskrifter ange vilka krav som får |
|
||
uppfyllas gemensamt respektive av varje enskilt institut. Finans- |
|
||
inspektionen anser vidare att regler för hur internmetoden skall användas |
|
||
på gruppnivå bör anges i det kapitel som handlar om gruppbaserade |
|
||
regler. Finansbolagens Förening anser att det skall framgå vilka |
|
||
principer som skall styra Finansinspektionens tillämpning av regelverket |
|
||
rörande institutens möjligheter att redan initialt uppfylla alla krav och |
|
||
villkor. Det kommer enligt föreningens mening vara nödvändigt med viss |
|
||
flexibilitet för att främja institutens övergång till mer riskkänsliga |
|
||
metoder. Flexibel tillämpning och vilka principer som skall styra gäller |
|
||
även förvärvssituationer och uppbyggnad av ny verksamhet. Det är |
|
||
viktigt att största möjliga förutsebarhet föreligger även där. |
|
||
Kreditinstitutsdirektivets och kapitalkravsdirektivets innehåll |
|
||
Tillstånd krävs för att få använda internmetoden |
|
||
Enligt artikel 84.1 i kreditinstitutsdirektivet får ett institut använda |
|
||
internmetoden för att beräkna sina riskvägda exponeringsbelopp bara om |
|
||
det har fått ett uttryckligt tillstånd av de behöriga myndigheterna. |
|
||
|
Av artikel 20 i kapitalkravsdirektivet framgår att reglerna om tillstånd i |
|
|
bl.a. artikel 84 i kreditinstitutsdirektivet är tillämpliga även på |
|
||
värdepappersföretag. |
|
||
213
De allmänna förutsättningarna för att tillstånd skall kunna ges |
Prop. 2006/07:5 |
Tillstånd får enligt artikel 84.2 i kreditinstitutsdirektivet ges bara om den behöriga myndigheten har övertygat sig om att det sökande institutets system för hantering och klassificering av exponeringar för kreditrisker är sunda och genomförs med integritet. Instituten skall också uppfylla följande normer.
–Institutets riskklassificeringssystem skall ge förutsättningar för en tillfredsställande bedömning av gäldenärer och transaktioner, lämplig riskdifferentiering samt träffsäkra och konsekventa kvantitativa skatt- ningar av risker.
–De interna riskklassificeringar och skattningar av sannolikheten för fallissemang och förluster, som används vid beräkningen av kapitalkravet och inom därmed sammanhängande system och förfaranden, skall vara av central betydelse för kreditinstitutets riskhantering och beslutsfattande samt för dess funktioner för godkännande av krediter, intern kapital- allokering och företagsstyrning.
–Institutet skall ha en enhet för kontroll av kreditrisker som ansvarar för dess riskklassificeringssystem och som har en tillfredsställande grad av oberoende och är fri från otillbörlig påverkan.
–Institutet skall samla in och bevara alla relevanta uppgifter som kan ge effektivt stöd för dess förfaranden för mätning och hantering av kreditrisker.
–Institutet skall dokumentera sina system för riskklassificering och motiven för deras utformning samt validera (kontrollera riktigheten av) dessa system.
De ovannämnda normerna beskriver i övergripande ordalag vilka krav som ställs på instituten. Den närmare innebörden av dessa normer framgår av del 4 i bilaga VII.
Av artikel 84.2 i kreditinstitutsdirektivet framgår att om ett moderkreditinstitut inom EU och dess dotterföretag eller ett finansiellt holdingföretag inom EU och dess dotterföretag tillämpar internmetoden enhetligt för både moder och dotterföretag, får de behöriga myndig- heterna tillåta att moderföretaget och dess dotterföretag betraktas som en enhet när det gäller minimikraven.
Enligt artikel 84.3 skall ett kreditinstitut som ansöker om att få använda internmetoden styrka att det för exponeringsklasserna i fråga har använt riskklassificeringssystem som stort sett uppfyller minimikraven i bilagan inom ramen för sin interna riskmätning och riskhantering under minst tre år innan det kan förklaras kvalificerat att tillämpa internmetoden. Av övergångsbestämmelserna (artikel 154.2 i kredit- institutsdirektivet) framgår att för ett kreditinstitut som ansöker om att få använda internmetoden före 2010 får de behöriga myndigheterna medge att treårsperioden reduceras till minst ett år.
Ett institut som ansöker om att få använda egna skattningar av LGD- värden eller konverteringsfaktorer skall enligt artikel 84.4 styrka att det har genomfört och använt egna skattningar av dessa värden på ett sätt som i stort överensstämmer med de minimikrav för användningen av egna skattningar av dessa parametrar som anges i bilagan under minst tre år innan det kan förklaras kvalificerat att använda de egna skattningarna.
214
Av artikel 154.3 i kreditinstitutsdirektivet framgår att t.o.m. den 31 Prop. 2006/07:5 december 2008 får denna period förkortas till två år.
I del 4 i bilaga VII till kreditinstitutsdirektivet finns en teknisk och omfattande beskrivning av vilka krav som ställs för att ett institut skall få använda internmetoden. Nedan följer en förenklad redogörelse för dessa minimikrav. Reglerna beskriver i huvudsak vilka krav som ett institut som använder internmetoden skall uppfylla men överlämnar åt instituten att bestämma hur det skall uppfylla kraven.
Begreppet riskklassificeringssystem, m.m.
Begreppet riskklassificeringssystem inkluderar alla metoder, tekniker, kontroller samt datainsamlings- och
Krav på riskklassificeringssystem
Punkterna
För exponeringar mot företag m.fl. skall ett riskklassificeringssystem för varje exponeringsklass ha en riskskala som uteslutande kvantifierar risken för gäldenärens fallissemang. Riskskalan delas in i ett visst antal gäldenärsklasser. En gäldenärsklass definieras som en riskkategori på systemets riskklasskala som gäldenären hänförts till på grundval av specificerade och klara ratingkriterier och från vilken
För hushållsexponeringar skall riskklassificeringssystemet avspegla både gäldenärs- och transaktionsrisk, och de skall beakta alla gäldenärs- och transaktionsspecifika särdrag.
215
Av punkterna |
|
dvs. vad instituten skall beakta när exponeringarna delas in i olika |
|
gäldenärs- eller produktriskklasser. Även här gäller det delvis olika |
|
regler beroende på om exponeringen avser företag, kreditinstitut, |
|
regeringar och centralbanker eller hushåll. För exponeringar mot företag |
|
m.fl. skall alla gäldenärer hänföras till en gäldenärsklass inom ramen för |
|
godkännande av krediter. De kreditinstitut som har tillåtelse att använda |
|
egna skattningar av |
|
dessutom ge alla exponeringar en produktriskklass. Alla enskilda |
|
juridiska personer som institutet är exponerat mot skall bedömas |
|
individuellt och huvudregeln är att alla exponeringar mot samma |
|
gäldenär skall hänföras till samma gäldenärsklass. För hushålls- |
|
exponeringar föreskrivs bara att alla exponeringar skall hänföras till en |
|
riskklass inom ramen för förfarandet för godkännande av krediter. Både |
|
för exponeringar mot företag m.fl. och mot hushåll gäller att |
|
kreditinstitutet får tillåta de egna medarbetarna att efter eget omdöme |
|
göra avvikelser från in- eller utdata i klassificeringsförfarandet. Instituten |
|
måste dock skriftligen redovisa de situationer då detta skall vara möjligt. |
|
I punkterna |
|
klassificeringen. Av dessa bestämmelser framgår bl.a. att instituten minst |
|
en gång om året måste uppdatera sina riskklassificeringar. För |
|
exponeringar mot företag m.fl. framgår också att riskklassificeringarna |
|
skall utföras eller godkännas av en oberoende part som inte har någon |
|
direkt vinning av kreditbeslutet. |
|
Instituten får använda modeller, t.ex. statistiska modeller och andra |
|
mekaniska metoder för att hänföra exponeringarna till olika gäldenärs- |
|
och produktriskklasser. Av punkten 31 framgår vilka villkor som då |
|
måste vara uppfyllda. Modellen skall exempelvis ha god prognosförmåga |
|
och får inte ha några väsentliga systematiska fel. |
|
Enligt punkterna |
|
klassificeringssystemens utformning och operativa detaljer. Av doku- |
|
mentationen skall det framgå att riskklassificeringssystemen |
|
överensstämmer med minimikraven i bilagan. Instituten skall också |
|
dokumentera motiven till och den analys som ligger till grund för valet |
|
av riskklassificeringskriterier och alla betydande förändringar av |
|
riskklassificeringsförfarandet. |
|
Instituten skall samla in och lagra uppgifter om sina interna |
|
riskklassificeringar enligt vad som krävs i artikel |
|
kreditinstitutsdirektivet. Detta och närmare vilka uppgifter som skall |
|
samlas in och bevaras framgår av punkterna |
|
Enligt punkterna |
|
bedömningen av sin kapitaltäckning. Dessa stresstester skall bl.a. syfta |
|
till att identifiera eventuella händelser eller framtida förändringar av de |
|
ekonomiska förhållanden som skulle kunna ha ofördelaktiga effekter på |
|
kreditinstitutens exponeringar och på bedömningen av kreditinstitutets |
|
förmåga att hantera sådana förändringar. Kreditinstituten skall regel- |
|
bundet utföra kreditriskstresstest för att bedöma effekten av vissa |
|
bestämda förhållanden på det totala kapitalkravet för kreditrisker. |
|
Kreditinstitutet får välja vilket test som skall användas förutsatt att det |
|
godkänns av tillsynsmyndigheten. Testet skall vara lämpligt, tämligen |
|
försiktigt och åtminstone beakta effekterna av lättare konjunktur- |
216 |
|
nedgångar. Instituten skall inom ramen för stresstestscenarierna bedöma Prop. 2006/07:5 övergången mellan riskklasser i sin riskklassificering. Portföljer som
utsätts för stresstestet skall innehålla en klar majoritet av institutets totala exponeringar.
Riskkvantifiering
Regler om riskkvantifiering, dvs. regler som rör beräkningen av riskens storlek, behandlas i punkterna
I punkterna
1.institutet anser att det är osannolikt att gäldenären kommer att betala sina kreditförpliktelser helt och hållet till institutet, moderföretaget eller till något av dess dotterföretag utan att institutet tillgriper åtgärder som att realisera säkerheter (om sådana ställts), eller
2.någon av gäldenärens väsentliga kreditförpliktelser mot institutet, moderföretaget eller något av dess dotterföretag är förfallen till betalning sedan mer än 90 dagar.
När det gäller exponeringar mot hushåll och offentliga organ skall de behöriga myndigheterna i varje medlemsstat fastställa det antal dagar efter förfallodagen som alla institut inom dess territorium skall iaktta för definitionen av fallissemang när det gäller exponeringar mot motparter som är belägna inom samma medlemsstat. Antalet dagar skall ligga inom intervallet
Reglerna i punkterna
Begreppet förväntad förlust används inte vid beräkningen av kapitalkravet för kreditrisker, men kan påverka kapitalbasens storlek (se avsnitt 8.2.3). Artikel 4.29 i kreditinstitutsdirektivet definierar förväntad förlust som kvoten av det belopp som förväntas gå förlorat av en exponering till följd av möjligt fallissemang för en motpart eller en utspädning under en ettårsperiod och det belopp som blir utestående vid fallissemang. Hur den förväntade förlusten beräknas framgår av del 1 i bilaga VII. Där framgår att EL= PD x LGD.
217
Validering av interna skattningar |
Prop. 2006/07:5 |
I punkterna |
|
skattningar (dvs. om kontroll av riktigheten av de egna beräkningarna). |
|
Av dessa regler framgår bl.a. att instituten skall ha inrättat stabila system |
|
för att validera (kontrollera riktigheten av) att riskklassificerings- |
|
systemen, förfarandena och skattningarna av alla relevanta risk- |
|
parametrar är korrekta och inbördes förenliga. Ett institut skall kunna |
|
visa att valideringsförfarandet gör det möjligt att bedöma funktionen hos |
|
de interna systemen för riskklassificering och riskskattning. |
|
Beräkning av riskvägda exponeringsbelopp för aktieexponeringar enligt |
|
egna modeller |
|
Punkterna |
|
exponeringsbelopp för aktieexponeringar enligt egna modeller. Reglerna |
|
behandlar i huvudsak beräkning av kapitalkrav och riskbedömning, |
|
riskhanteringsförfarande och kontroller samt validering och dokumenta- |
|
tion. |
|
Företagsstyrning och kontroll |
|
Av bestämmelserna om företagsstyrning i punkterna |
|
bl.a. att alla betydande delar i riskklassificerings- och skatt- |
|
ningsförfarandena skall godkännas av kreditinstitutets styrelse eller en |
|
kommitté som utsetts av styrelsen och den verkställande ledningen. |
|
Dessa parter skall ha allmänna insikter om kreditinstitutets risk- |
|
klassificeringssystem och detaljerade kunskaper om de förvalt- |
|
ningsrapporter som hänger samman med dessa. Vidare skall den |
|
verkställande ledningen underrätta styrelsen eller en av styrelsen utsedd |
|
kommitté om betydande förändringar av eller undantag från fastställda |
|
riktlinjer som kan få betydande effekter på riskklassificeringssystemets |
|
funktion. Den verkställande ledningen skall ha goda insikter om |
|
riskklassificeringssystemens utformning och funktion och löpande |
|
säkerställa att riskklassificeringssystemen fungerar korrekt. Kredit- |
|
riskkontrollenheterna (se nedan) skall regelbundet informera den |
|
verkställande ledningen om riskklassificeringsförfarandets genomförande |
|
och områden som måste förbättras samt ge lägesrapporter om |
|
förbättringar av tidigare identifierade svagheter. Därutöver skall en |
|
analys enligt internmetoden av kreditinstitutets kreditriskprofil vara en |
|
viktig del av förvaltningsrapporteringen till dessa parter. |
|
Ett institut skall också ha en kreditkontrollenhet som skall vara |
|
oberoende från de funktioner som ger upphov till exponeringarna. |
|
Kreditkontrollenheten skall rapportera direkt till den verkställande |
|
ledningen. Den skall ansvara för riskklassificeringssystemets utformning |
|
eller urval, genomförande kontroll och resultat. Kreditkontrollenhetens |
|
funktion och ansvarsområden framgår av punkterna |
|
218
Internrevision |
Prop. 2006/07:5 |
Av punkten 131 framgår att det minst en gång per år skall genomföras en |
|
internrevision som skall innefatta en översyn av kreditinstitutets risk- |
|
klassificeringssystem och dess transaktioner. Vid översynen skall alla |
|
minimikrav vara uppfyllda. |
|
Skälen för regeringens förslag
Internmetoden får användas bara om Finansinspektionen gett tillstånd
Av 2006 års kreditinstitutsdirektiv framgår att internmetoden får an- vändas bara om tillsynsmyndigheten gett sitt tillstånd för det. Av den nya kapitaltäckningslagen bör det därför framgå att internmetoden bara får användas efter tillstånd av Finansinspektionen.
Utformning av tillståndskraven
Artikel 84.2 i kreditinstitutsdirektivet innehåller de övergripande krav som ett institut skall uppfylla för att kunna få tillstånd att använda internmetoden. I del 4 i bilaga VII preciseras kraven ytterligare. Frågan är hur dessa krav skall komma till uttryck i svensk rätt.
Eftersom de regler som finns i direktivet är offentligrättsliga finns det ett val mellan att ta in regeln i artikel 84.2 i lag eller i myndighets- föreskrifter. Den senare metoden används för marknadsrisker enligt 4 kap. 9 § i 1994 års kapitaltäckningslag. Av den bestämmelsen framgår att ett institut, efter medgivande av Finansinspektionen får använda egna modeller för att beräkna kapitalkravet för marknadsrisker, om modellen uppfyller de krav regeringen föreskriver (se även avsnitt 13.5).
Om de huvudsakliga förutsättningarna anges i lag ökar förutsebarheten för instituten. De vet då vilka övergripande förutsättningar som de måste uppfylla för att få tillstånd. En övergripande bestämmelse anger också inom vilka ramar eventuella föreskrifter måste utformas. Dessa båda omständigheter talar för att, trots att det inte är nödvändigt, ta in de övergripande bestämmelserna i lag.
I promemorian föreslås att det i den nya kapitaltäckningslagen skall föreskrivas att ett institut skall få tillstånd att använda internmetoden om
1.institutet har ett för ändamålet lämpligt utformat riskhanterings- system för operativa risker som uppfyller kraven i lagen om värdepappersrörelse och lagen om bank- och finansieringsrörelse.
2.institutets riskklassificeringssystem ger en tillförlitlig bild av institutets kreditrisker,
3.institutets riskklassificeringssystem är tillräckligt integrerat med institutets övriga verksamhet, och
4.institutet dokumenterar riskklassificeringssystemet och motiven för dess utformning.
Som Finansinspektionen anför skall alla institut ha riskhanterings- system som uppfyller kraven i sektorslagstiftningen. Enligt inspektionen bör därför bestämmelsen utgå och ersättas med ett krav på att instituten
skall ha ett väl fungerande riskhanteringssystem. Enligt vår mening har |
219 |
|
dock den bestämmelsen samma innebörd som den som föreslås i promemorian eftersom ett system inte kan vara väl fungerande om de inte uppfyller de krav som anges i sektorsbestämmelserna. Att riskhanteringssystemet skall vara ”för ändamålet lämpligt utformat” innebär för övrigt att det skall vara utformat med beaktande av att institutet avser att använda en internmetod. Vi vill i detta sammanhang även nämna att enligt del 3 i bilaga X till kreditinstitutsdirektivet – måste ett institut för att få tillämpa internmetoden – förutom att uppfylla vissa angivna kvalificeringskriterier – uppfylla de allmänna riskhanterings- standarderna i artikel 22 och bilaga V. Detta torde ha samma innebörd som att riskhanteringssystemet skall vara sunt och genomfört med integritet (artikel 84.2 i kreditinstitutsdirektivet). Mot denna bakgrund delar vi promemorians bedömning (se det föregående stycket) av hur kraven på institutens riskhanteringssystem bör utformas. Vi anser att tillståndskriterierna även i övrigt bör utformas på det sätt som föreslås i promemorian.
Vilka åtgärder instituten skall vidta för att dess risk- klassificeringssystem skall uppfylla kraven i direktivet framgår bl.a. av reglerna i del 4 i bilaga VII till kreditinstitutsdirektivet. Reglerna i bilagan är emellertid mycket omfattande och tekniska. De lämpar sig redan av den anledningen mindre väl för att tas in i lag. Dessutom kan kraven löpande behöva anpassas till förändringar i omvärlden. För att den svenska regleringen skall vara tillräckligt flexibel bör det därför finnas en möjlighet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att föreskriva vilka åtgärder instituten skall vidta för att få tillstånd att använda internmetoden. Härigenom blir det möjligt att införliva kraven i bilagan och i artikel 84.3 och 84.4.
Finansbolagens Förening anser att det skall framgå vilka principer som skall styra Finansinspektionens tillämpning av regelverket rörande institutens möjligheter att redan initialt uppfylla alla krav och villkor. Det kommer enligt föreningens mening vara nödvändigt med viss flexibilitet för att främja institutens övergång till mer riskkänsliga metoder. Flexibel tillämpning och vilka principer som skall styra gäller även förvärvs- situationer och uppbyggnad av ny verksamhet. Det är viktigt att största möjliga förutsebarhet föreligger även där. Med tanke på den nya lagens karaktär av ramlag bör den innehålla enbart de övergripande principer som har beskrivits ovan. När det gäller den flexibilitet som finns i 2006 års kreditinstitutsdirektiv vad gäller tillståndskraven, anser vi att de principer som anförts i kapitel 5 vad gäller genomförandet av de nya direktiven bör gälla även här. Vid införandet av de nationella valen m.m. bör inspektionen alltså väga in de olika principerna, nämligen harmoniseringen av den inre marknaden, finansiella stabiliteten och konkurrensen. Liksom föreningen anser vi också att det är viktigt att regelbundet tillgodoser kravet på förutsebarhet.
Enligt artikel 84.2 andra stycket får – i de fall som där anges – de behöriga myndigheterna tillåta att ett moderföretag och dess dotterföretag betraktas som en enhet när det gäller minimikraven i del 4 i bilaga VII. För att instituten skall kunna använda sig av denna möjlighet måste den framgå av lag. I promemorian föreslogs en bestämmelse enligt vilken moderföretag och dotterföretag som använder en gemensam
Prop. 2006/07:5
220
internmetod skall betraktas som en enhet vid bedömningen av om kraven |
Prop. 2006/07:5 |
är uppfyllda. |
|
Som Finansinspektionen anför kan samtliga krav inte uppfyllas |
|
gemensamt av moder- och dotterföretag. De krav som rör styrelsens och |
|
VD:s roll och ansvar (punkterna |
|
institutsdirektivet) bör uppfyllas individuellt av respektive bolag. |
|
Inspektionen ifrågasätter vidare lämpligheten att tala om en gemensam |
|
internmetod. Detta kan lätt misstolkas till att internmetoden i moder- och |
|
dotterföretag måste vara exakt densamma. Enligt inspektionen är detta |
|
inte fallet. I de svenska bankgrupperna ligger ofta en viss typ av |
|
verksamhet i särskilda dotterbolag och därmed måste metoderna också |
|
kunna variera. Att kräva motsatsen skulle vara kontraproduktivt eftersom |
|
en enda metod inte kan passa alla typer av verksamheter. |
|
Enligt vår mening reglerar den i promemorian föreslagna bestäm- |
|
melsen inte vilka metoder som får användas av ett institut. Den anger |
|
bara när det är möjligt att ge ett institut tillstånd att använda |
|
internmetoden trots att det inte självt uppfyller samtliga krav. Detta |
|
hindrar inte de olika företagen i koncernen – precis som när motsvarande |
|
verksamhet drivs av ett enda företag – att använda olika tillvägagångssätt |
|
för att beräkna det riskvägda exponeringsbeloppet för olika exponeringar. |
|
För att undvika missförstånd bör, såsom Finansinspektionen föreslår, be- |
|
greppet ”gemensam internmetod” inte användas. I stället bör det framgå |
|
att om moderföretag och dotterföretag avser att tillämpa internmetoden |
|
enhetligt, får Finansinspektionen medge att moder- och dotterföretag |
|
betraktas som en enhet vid bedömningen av om kraven är uppfyllda. |
|
Detta kombineras med en möjlighet för regeringen eller den myndighet |
|
som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om i vilken |
|
omfattning företagen får betraktas som en enhet. |
|
Finansinspektionen anser vidare att regler för hur internmetoden skall |
|
användas på gruppnivå bör anges i det kapitel som handlar om grupp- |
|
baserade regler. Eftersom bestämmelsen innebär ett undantag från att |
|
varje institut måste uppfylla kraven individuellt anser vi emellertid att |
|
bestämmelsen hör hemma i anslutning till tillståndskraven. Dessutom |
|
omfattar bestämmelsen inte alla de företag som ingår i en finansiell |
|
företagsgrupp utan bara moder- och dotterföretag. |
|
Riksbanken anser att det bör vara skarpare och mer tydliga skrivningar |
|
om stresstester och att vad som räknas som normal betalningsutdräkt för |
|
definitionen av fallissemang bör fastställas till 90 dagar. Vi anser att de |
|
bör framgå av föreskrifter som meddelas av regeringen eller den |
|
myndighet som regeringen bestämmer. |
|
Internmetoden och dataskyddsreglerna |
|
Enligt artikel 84.2 skall ett institut samla in och bevara alla relevanta |
|
uppgifter som kan ge effektivt stöd för dess förfaranden för mätning och |
|
hantering av kreditrisker. Det kan ske genom att institutet själv samlar |
|
och bevarar uppgifterna. Detta kan emellertid vara betungande, särskilt |
|
för de institut som har många kunder. Ett alternativ är att inhämta |
|
åtminstone en del uppgifter från Upplysningscentralen eller något annat |
|
dataregister. Frågan är om detta externa uppgiftsinhämtande är förenligt |
|
med kreditupplysningslagen samt personuppgiftslagen. Riksbanken anser |
221 |
att det är viktigt att bankerna får tillgång till behövlig information om Prop. 2006/07:5 kunderna. De integritetsbaserade krav som ställs upp i dessa lagar bör
enligt Riksbanken kunna säkerställas genom att bankerna åläggs en konfidentiell hantering.
Det pågår redan ett arbete inom regeringskansliet med en promemoria om bl.a. institutens möjligheter att få inhämta kreditupplysningar för att kunna uppfylla kraven enligt reglerna i bl.a. den nya kapitaltäck- ningslagen och hur dessa möjligheter förhåller sig till bestämmelserna i kreditupplysningslagen och personuppgiftslagen. Beträffande de frågor som nyss nämnts hänvisas det därför till den kommande promemorian.
10.3.3Återgång till en mindre riskkänslig metod
Regeringens förslag: Om ett institut inte längre uppfyller kraven för att använda en internmetod, skall institutet för Finansinspektionen redovisa en plan för hur det avser att rätta till bristerna. Institutet behöver inte redovisa någon sådan plan om det kan visa att överträdelsen är ringa.
Ett institut som använder en internmetod får inte byta till schablon- metoden. Ett institut får inte heller byta från en avancerad internmetod till en grundläggande internmetod. Efter ansökan från ett institut får dock Finansinspektionen ge tillstånd till ett sådant byte, om institutet kan visa att det finns godtagbara skäl för bytet.
Finansinspektionen får också besluta att ett institut skall återgå till en mindre riskkänslig metod, om det inte längre uppfyller villkoren för den internmetod som det har tillstånd att använda och det inte är lämpligt att ålägga institutet en förhöjd kapitalbas.
Promemorians förslag: Överensstämmer huvudsakligen med rege- ringens förslag men innehåller inte någon bestämmelse om att Finans- inspektionen får återkalla ett tillstånd för avancerad eller grundläggande internmetod.
Remissinstanserna: Finansinspektionen anser att formuleringen om redovisningen av ett instituts plan som skall ges in till Finans- inspektionen om institutet inte längre uppfyller kraven för att använda internmetoden bör ligga närmare den i kreditinstitutsdirektivet. Enligt inspektionen innebär lagtexten att instituten inte behöver rätta till brister som är ringa och att det är upp till institutet att avgöra detta. Finansinspektionen anser vidare att sanktionsmöjligheterna enligt sektorsbestämmelserna inte alltid är lämpliga för en situation där ett institut inte längre klarar av att uppfylla de krav som ställdes vid tidpunkten för godkännandet. Finansinspektionen anser att det som ett komplement till dessa sanktionsmöjligheter bör införas en möjlighet för Finansinspektionen att återkalla ett givet tillstånd för ett institut som tillämpar egna modeller. Sveriges Advokatsamfund anser att det inger betänkligheter att använda det odefinierade uttrycket ”godtagbara skäl”.
Kreditinstitutsdirektivets och kapitalkravsdirektivets innehåll: Som framgår av det föregående avsnittet skall ett institut uppfylla vissa krav för att få använda internmetoden. Om ett institut inte längre
uppfyller kraven, skall det enligt artikel 84.5 i kreditinstitutsdirektivet
222
antingen redovisa en plan för den behöriga myndigheten för hur det inom Prop. 2006/07:5 |
|
skälig tid åter skall kunna uppfylla kraven eller styrka att effekterna av |
|
det bristande uppfyllandet är oväsentliga. |
|
Enligt artikel 85.4 får de kreditinstitut som har fått ett medgivande från |
|
de behöriga myndigheterna att använda internmetoden för beräkning av |
|
det sammanlagda riskvägda exponeringsbeloppet inte återgå till |
|
schablonmetoden om kreditinstitutet inte kan styrka att det finns goda |
|
skäl för detta. Enligt artikel 85.5 i samma direktiv får inte heller de |
|
institut som har fått ett medgivande att själva beräkna riskparametrarna |
|
LGD och konverteringsfaktorn, återgå till den internmetod som innebär |
|
att kreditinstitutet i stället skall använda de föreskrivna värdena av dessa |
|
riskparametrar om det inte finns goda skäl för detta. |
|
Av artikel 20 i kapitalkravsdirektivet framgår att de ovan beskrivna |
|
reglerna gäller även för värdepappersföretag. |
|
Skälen för regeringens förslag: Som framgår av föregående avsnitt |
|
skall ett institut uppfylla särskilda krav för att få tillstånd att använda |
|
internmetoden. Institutet skall därefter fortsätta att uppfylla kraven och |
|
detta är föremål för Finansinspektionens löpande tillsyn. Om ett institut |
|
inte uppfyller kraven, måste institutet vidta åtgärder och inspektionen |
|
kan ingripa med sanktioner. |
|
I promemorian föreslås att om ett institut som har fått tillstånd att |
|
använda en internmetod inte längre uppfyller tillståndskraven, skall det |
|
för Finansinspektionen redovisa en plan för hur det avser att rätta till |
|
bristerna. En sådan plan behöver inte upprättas om bristerna är ringa. |
|
Även om instituten inte behöver upprätta en sådan plan måste de dock |
|
rätta till bristerna. Bestämmelsen överlåter inte heller till instituten att |
|
bestämma om bristerna är ringa. Om bristerna skall anses som ringa är |
|
ytterst en fråga om en tolkning av lagen. |
|
Enligt 15 kap. 1 § första stycket lagen om bank- och finansierings- |
|
rörelse skall inspektionen ingripa mot institut som t.ex. åsidosatt sina |
|
skyldigheter enligt lag eller andra författningar. Med stöd av in- |
|
gripandebestämmelsen kan inspektionen t.ex. förelägga ett institut att |
|
komma in med en åtgärdsplan. Enligt 15 kap. 1 § andra stycket behöver |
|
inspektionen dock inte ingripa om överträdelsen är ringa eller ursäktlig. |
|
Av förarbetena till den bestämmelsen (prop. 2002/03:139) framgår dock |
|
inte när överträdelsen är ringa. Enligt vår bedömning är en överträdelse |
|
ringa om effekterna av den är oväsentliga. För att undvika att uttrycka |
|
samma sak på olika sätt anser vi att bestämmelsen i den nya |
|
kapitaltäckningslagen bör använda samma term (ringa) som redan finns i |
|
lagen och bank- och finansieringsrörelse. Av bestämmelsen i den nya |
|
kapitaltäckningslagen bör det alltså framgå att när ett institut inte längre |
|
uppfyller de krav som ställs för att det skall få tillämpa en internmetod |
|
skall det för Finansinspektionen redovisa en plan för hur det skall rätta |
|
till bristerna inom skälig tid. Institutet behöver dock inte redovisa någon |
|
sådan plan, om det kan visa att överträdelsen är ringa. |
|
När Finansinspektionen förelägger ett institut att komma in med en |
|
ändamålsenlig åtgärdsplan, kan inspektionen inte på den grunden |
|
samtidigt ingripa med andra sanktioner mot institutet. Om åtgärdsplanen |
|
inte är ändamålsenlig eller om den inte följs, torde emellertid |
|
inspektionen ha möjlighet att använda sig av någon av de sanktioner som |
|
sektorsbestämmelserna tillhandahåller. Det bör dock noteras att om |
223 |
|
verksamheten är riskfylld i förhållande till kapitalet måste institutet dra Prop. 2006/07:5 |
|
ned på sina risker eller tillföras ytterligare kapital. Om institutet inte |
|
vidtar någon av dessa åtgärder, kan inspektionen ingripa med sanktioner. |
|
Enligt 2006 års kreditinstitutsdirektiv får ett institut som har fått |
|
tillstånd att använda en grundläggande internmetod inte återgå till att |
|
använda schablonmetoden och ett institut som har fått tillstånd att |
|
använda den avancerade internmetoden får inte återgå till att använda |
|
den grundläggande internmetoden. Det finns åtminstone två skäl för det. |
|
Eftersom målet är att instituten skall övergå till att använda mer |
|
riskkänsliga metoder bör de inte vara alltför enkelt att upphöra att an- |
|
vända dem. Det finns också en risk att möjligheten att byta metoder kan |
|
användas för s.k. regelarbitrage, dvs. för att välja den metod som ger det |
|
lägsta kapitalkravet. Ett sådant regelarbitrage bör förhindras. |
|
Av den nya kapitaltäckningslagen bör det därför framgå att ett institut |
|
som använder den grundläggande internmetoden bara efter tillstånd av |
|
Finansinspektionens får byta till schablonmetoden. Det bör också framgå |
|
att institut som använder den avancerade internmetoden bara efter |
|
tillstånd av Finansinspektionen får byta till den grundläggande intern- |
|
metoden eller schablonmetoden. En förutsättning för ett sådant beslut är |
|
att institutet kan visa att det finns godtagbara skäl att gå över till en |
|
annan metod. |
|
Finansinspektionen anser att den även i andra fall bör ha möjlighet att |
|
återkalla ett tillstånd för en internmetod. |
|
I promemorian konstateras att ett institut också kan upphöra att |
|
uppfylla kraven på grund av försämringar av riskklassificeringssystemet. |
|
Vissa av dessa brister kan vara av det slaget att de kan hanteras genom |
|
att institutet följer den upprättade åtgärdsplanen. Enligt artikel 136 i |
|
kreditinstitutsdirektivet (se avsnitt 19.1) är det dock möjligt för |
|
tillsynsmyndigheterna att i vissa situationer kräva att instituten håller en |
|
kapitalbas som överstiger miniminivån. Den möjligheten skulle kunna |
|
användas för ett institut som använder internmetoden utan att uppfylla |
|
alla krav och det finns förutsättningar för att instituten uppfyller kraven |
|
igen. Det är i den situationen inte rimligt att institutet skall få återgå till |
|
t.ex. schablonmetoden för att sedan återgå till internmetoden. Det kan |
|
dock inte uteslutas att bristerna i något enstaka fall bedöms så allvarliga |
|
att det är svårt att se att institutet någonsin kommer att uppfylla kraven |
|
för att få använda internmetoden igen. Om den situationen uppkommer |
|
och inte någon av de sanktionsmöjligheter som sektorsbestämmelserna |
|
tillhandahåller inte bedöms lämpliga, är det sannolikt inte rimligt att |
|
instituten fortsätter att tillämpa internmetoden. I den situationen bör, som |
|
också anförs i promemorian, Finansinspektionen kunna besluta att |
|
institutet inte får fortsätta att använda den internmetod den använder. Vid |
|
ett sådant beslut skall institutet återgå till den grundläggande |
|
internmetoden eller schablonmetoden beroende vilket tillstånd som har |
|
återkallats. Vi delar alltså Finansinspektionens uppfattning att den bör ha |
|
möjlighet att återkalla ett tillstånd för en internmetod och anser att detta |
|
bör framgå av en uttrycklig bestämmelse i lagen. |
|
Det kan också vara så att Finansinspektionen har gett ett tillstånd till |
|
ett institut att använda en viss metod, och att praxis senare ändras så att |
|
hårdare krav ställs på de institut som vill tillämpa internmetoden. |
|
Instituten brukar då få en viss tid på sig att anpassa sig till de nya |
224 |
|
reglerna, men det är av stor vikt att alla institut därefter uppfyller den Prop. 2006/07:5 senaste ”best practice”.
10.3.4Internmetoden får införas delvis eller stegvis
Regeringens förslag: När ett institut använder internmetoden för beräkning av riskvägda exponeringsbelopp skall det använda metoden för alla exponeringar.
Finansinspektionen får dock ge ett institut tillstånd att
1.använda schablonmetoden för vissa exponeringar,
2.stegvis gå över från schablonmetoden till den internmetod den avser att använda stegvis, eller
3.stegvis gå över från en grundläggande internmetod till en avancerad internmetod.
När ett institut använder en internmetod för att beräkna riskvägda exponeringsbelopp, skall även de övriga dotterföretag som är institut eller motsvarande utländska företag som ingår i den finansiella företagsgrupp använda en internmetod. Finansinspektionen får i ett enskilt fall besluta om undantag från detta.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag, men regeln om användning av internmetoden inom en företagsgrupp är tillämplig både på institut och motsvarande utländska företag och dessutom förenad med en undantagsmöjlighet.
Remissinstanserna: Riksbanken och Finansinspektionen anser att det bör finnas en möjlighet för antingen moder- eller dotterföretag att använda internmetoden. Finansinspektionen anser också att det som anges i promemorian om att myndigheten och institutet skall komma överens om en övergångsperiod inte är förenligt med vad som normalt gäller för en tillståndsprocess. Vidare anser Finansinspektionen att övergångsperioden inte skall framgå av varje enskilt tillståndsbeslut. Av konkurrensskäl är det rimligare med generella regler på detta område, vilket enligt Finansinspektionen talar för att en enda övergångsperiod bör gälla för samtliga institut och att denna anges i lag eller i föreskrifter. Svenska Bankföreningen betonar att institut som använder internmetoden bör få möjlighet att använda riskvikten noll procent för interna exponeringar. Finansbolagens Föreningen anser att det bör klargöras att även de mindre eller mer specialiserade instituten har möjlighet att stegvis införa eller delvis använda internmetoder så långt det går i de fall där det är praktiskt genomförbart. Föreningen anser vidare att Finansinspektionen bör ges vägledning beträffande vad som avses med en skälig tidsperiod vid stegvis införande av internmetoderna. Härvid bör det beaktas att det för mindre institut kan vara skäligt med något längre övergångstider.
Kreditinstitutsdirektivets och kapitalkravsdirektivets innehåll: Enligt artikel 85.1 i kreditinstitutsdirektivet skall ett institut samt eventuella moderföretag och syskonföretag tillämpa internmetoden på alla exponeringar. Direktivet tillhandahåller emellertid också en möjlighet för instituten att använda internmetoden delvis eller att införa
225
den stegvis. Enligt artikel 20 i kapitalkravsdirektivet gäller dessa regler Prop. 2006/07:5 även för värdepappersföretag.
Möjligheten att tillämpa en internmetod delvis
Av artikel 89 i kreditinstitutsdirektivet framgår när ett institut får använda internmetoden delvis, dvs. inte för alla exponeringar.
Enligt artikel 89.1 får, om de behöriga myndigheterna ger sitt godkännande, institut som har tillstånd att använda internmetoden för beräkning av riskvägda exponeringsbelopp för en eller flera exponeringsklasser, tillämpa schablonmetoden på följande.
a)Den exponeringsklass som anges i artikel 86.1 a (fordringar eller villkorade fordringar på nationella regeringar och centralbanker), om antalet väsentliga motparter är litet och det skulle vara oskäligt betungande att kräva att institutet skulle införa ett riskklassifi- ceringssystem för dessa motparter.
b)Den exponeringsklass som anges i artikel 86.1 b (fordringar eller villkorade fordringar på institut), om antalet väsentliga motparter är litet och det skulle vara oskäligt betungande att kräva att institutet skulle införa ett riskklassificeringssystem för dessa motparter.
c)Exponeringar i icke väsentliga affärsenheter samt exponerings- klasser som med hänsyn till sin storlek och den riskprofil de företer är av mindre betydelse.
d)Exponeringar mot hemmedlemsstaternas nationella regeringar och deras delstatliga och lokala självstyrelseorgan och myndigheter samt administrativa organ, förutsatt att
i)det inte finns någon skillnad mellan riskerna vid exponeringar mot den nationella regeringen och vid de övriga nämnda exponeringarna på grund av riktade offentliga åtgärder, och att
ii)exponeringar mot de nationella regeringarna får riskvikten noll procent enligt schablonmetoden.
e)Exponeringar mot en motpart som är institutets moderföretag, dotterföretag eller syskonföretag, förutsatt att motparten är ett institut eller ett finansiellt holdingföretag, finansiellt institut, kapital- förvaltningsbolag eller ett företag som tillhandahåller anknutna tjänster och att motparten omfattas av tillfredsställande tillsynskrav, eller ett företag med en anknytning som omfattas av artikel 12.1 i rådets direktiv 83/349/EEG (dvs. företag med vilka instituten har en gemensam eller i huvudsak gemensam ledning). I denna kategori ingår också exponeringar mellan institut som uppfyller villkor i artikel 80.8 i kreditinstituts- direktivet.
f)Exponeringar i värdepapper mot juridiska personer vilkas kredit- åtaganden uppfyller kraven för noll procent riskvikt enligt schablon- metoden (inbegripet offentligt stödda enheter som riskvikten noll kan tillämpas på).
g)Aktieexponeringar som genomförs inom ramen för lagstiftnings- program för främjande av särskilda sektorer av näringslivet som i betydande grad subventionerar institutets investering och som är för-
enade med någon form av offentlig tillsyn och begränsningar av investe- |
|
ringarna i värdepapper. Detta undantag får tillämpas på högst totalt 10 % |
|
av den ursprungliga primärt och supplementärt kapital. |
226 |
h) Vissa exponeringar mot institut. |
Prop. 2006/07:5 |
i)En statlig eller statligt återförsäkrad garanti som uppfyller vissa villkor.
Vad som har sagts i det föregående skall inte hindra de behöriga myndigheterna i andra medlemsstater från att tillåta att bestämmelserna enligt schablonmetoden tillämpas på exponeringar i värdepapper för vilka sådan behandling har tillåtits i andra medlemsstater.
Möjligheten att genomföra internmetoden stegvis
Enligt artikel 85 i kreditinstitutsdirektivet är det möjligt för ett institut att under vissa förutsättningar genomföra internmetoden stegvis. Det får dock bara ske med den behöriga myndighetens godkännande. Av artikel 85.1 framgår att genomförandet av internmetoden får ske stegvis
1.per exponeringsklass enligt artikel 86 inom samma affärsenhet,
2.inom olika affärsenheter i samma företagsgrupp, eller
3.för användning av egna skattningar av
När det gäller exponeringsklassen hushållsexponeringar får genom- förandet ske stegvis per undergrupp av exponeringar som motsvarar de olika korrelationerna i punkterna
Enligt artikel 85.2 skall det stegvisa genomförandet av metoden ske under en skälig tidsperiod som skall överenskommas med de behöriga myndigheterna. För genomförandet skall vissa villkor gälla som skall bestämmas av de behöriga myndigheterna. Dessa villkor skall utformas så att de säkerställer att den flexibilitet som erbjuds genom punkten 1 inte utnyttjas selektivt i syfte att uppnå minskningar av kapitalkraven för de exponeringsklasser eller affärsenheter som ännu inte omfattas av internmetoden eller vid användningen av egna skattningar av LGD och konverteringsfaktorer. Institut som använder internmetoden för någon exponeringsklass skall även använda denna metod för klassen för aktieexponeringar.
Skälen för regeringens förslag
Internmetodens tillämpning på ett instituts verksamhet
Kreditinstitutsdirektivets utgångspunkt är att institut som har fått tillstånd att använda internmetoden skall använda den metoden för alla exponeringar (artikel 85.1). Det är viktigt att förhindra regelarbitrage, dvs. att instituten väljer att använda en viss metod för vissa exponeringar med avsikten att få ett lägre kapitalkrav för de exponeringarna. Även om det inte finns anledning att anta att instituten kommer att ägna sig åt regelarbitrage, bör regelverket ges en utformning som förhindrar det. I svensk rätt bör därför utgångspunkten vara att när internmetoden används skall den användas för alla exponeringar. En bestämmelse med sådan innebörd bör tas in i den nya lagen.
227
Internmetodens tillämpning inom en företagsgrupp |
Prop. 2006/07:5 |
Enligt artikel 85.1 i kreditinstitutsdirektivet skall instituten samt |
|
eventuella moderföretag och dotterföretag6 tillämpa internmetoden på |
|
alla exponeringar. Det är inte helt tydligt om denna regel innebär att ett |
|
tillstånd att använda internmetoden bara kan ges om både moder- och |
|
dess dotterföretag använder internmetoden eller om regeln innebär att när |
|
ett företag – och i förekommande fall de andra företagen i koncernen – |
|
väljer att använda internmetoden skall de göra det för alla exponeringar. I |
|
promemorian gjordes tolkningen att tillstånd bara kan ges om alla institut |
|
i koncernen använder internmetoden. Skälet för att tolka direktivregeln |
|
på så sätt är att det skulle kunna förhindra företagen att ägna sig åt |
|
regelarbitrage. Men som Riksbanken och Finansinspektionen påpekar ter |
|
sig denna tolkning orimlig om moder- och dotterföretag ligger i olika |
|
länder. Ett dotterföretag har ju ingen möjlighet att kräva att moder- |
|
företaget också skall ansöka om internmetoden. Om moderföretaget då |
|
ligger i ett annat land, som kanske inte beviljar företaget tillstånd att |
|
använda internmetoden, riskerar dotterföretaget att utestängas från |
|
användningen av internmetoden trots att det i övrigt uppfyller kraven. |
|
Med tanke på de olika situationer som kan uppstå görs här tolkningen |
|
att huvudregeln är att ett tillstånd att använda internmetoden bara kan ges |
|
om både moder- och dotterföretag använder den metoden. Som |
|
Finansinspektionen och Riksbanken utgår från i sina remissvar bör detta |
|
gälla både när dotterföretaget är ett institut och när det är ett motsvarande |
|
utländskt företag. Detta bör dock kombineras med en möjlighet för |
|
Finansinspektionen att besluta om undantag. Inspektionen bör vara |
|
restriktiv med sådana tillstånd och bl.a. kräva att företaget i vissa fall |
|
även rapporterar i enlighet med gruppens rapporteringsstandard. |
|
Regeln bör dock förstås som att det bara är de dotterföretag som är |
|
institut eller motsvarande utländska företag som berörs av regeln. De |
|
övriga företagen står ju inte under tillsyn. De bestämmelser som berörs |
|
av bestämmelsen är alltså i praktiken de dotterföretag som är institut och |
|
motsvarande utländska företag och som ingår i samma finansiella |
|
företagsgrupp som moderinstitutet. Som framgår av beskrivningen i det |
|
följande bör dock instituten under vissa förutsättningar få tillämpa |
|
internmetoden delvis eller införa den stegvis. |
|
Delvis tillämpning av internmetoden |
|
Trots att det är viktigt att de institut som har tillstånd att tillämpa |
|
internmetoden i princip tillämpar metoden för alla exponeringar, finns |
|
det flera skäl som talar för att det bör finnas en möjlighet för en delvis |
|
tillämpning. För det första är kravet på att instituten skall tillämpa |
|
internmetoden för alla exponeringar huvudsakligen avsett för de stora |
|
internationellt aktiva bankerna. Dessa banker har ganska ofta väl |
|
diversifierade kreditverksamheter för alla affärsenheter. Det är då mindre |
|
betungande för dem att uppfylla de ställda minimikraven för alla |
|
exponeringar och affärsenheter. Internmetoden får emellertid användas |
|
även av mindre banker och av värdepappersföretag. För dessa kan t.ex. |
|
6 Direktivet är felöversatt. Ordet ”subsidiaries” har felaktigt översatts med ”syskonföretag”. |
228 |
verksamheten inom en viss exponeringsklass vara begränsad eller antalet |
Prop. 2006/07:5 |
motparter vara litet. Det kan då vara svårt att bygga upp ett |
|
riskklassificeringssystem som ger tillförlitliga uppskattningar av kredit- |
|
risken för exponeringarna. I andra fall kan det finnas exponeringsklasser |
|
som är av mindre betydelse med hänsyn till sin storlek och riskprofil. I |
|
dessa fall kan det vara orimligt att kräva att institutens risk- |
|
klassificeringssystem omfattar även dessa exponeringar. I andra fall – |
|
t.ex. i fråga om exponeringar mot stat och kommun – anses risken i vissa |
|
fall vara så låg att det bedöms onödigt betungande att bygga upp ett |
|
riskklassificeringssystem som beaktar exponeringen. |
|
Mot denna bakgrund bör den nya kapitaltäckningslagen, i |
|
överensstämmelse med direktivet, ange att instituten, om Finans- |
|
inspektionen medger det, får använda internmetoden för vissa |
|
exponeringar och schablonmetoden för andra. De närmare förut- |
|
sättningarna för när det skall vara möjligt att kombinera internmetoden |
|
och schablonmetoden skall dock framgå av föreskrifter som meddelas av |
|
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmelser. Av dessa |
|
föreskrifter skall det alltså framgå bl.a. vilka exponeringar som kan |
|
komma i fråga och vilka övriga villkor som skall vara uppfyllda för att |
|
instituten skall kunna få tillstånd att använda internmetoden delvis. När |
|
Finansinspektionen med stöd av dessa föreskrifter beslutar att |
|
schablonmetoden får användas för vissa exponeringar kommer de för- |
|
fattningsbestämmelser som gäller för schablonmetoden att bli |
|
tillämpliga. Som Svenska Bankföreningen anför innebär detta att ett |
|
institut får tillämpa riskvikten noll procent för exponeringar som det har |
|
mot företag i samma grupp när schablonmetoden tillämpas på den |
|
exponeringen (se avsnitt 10.2.1). |
|
Stegvis tillämpning av internmetoden |
|
Det har konstaterats ovan att den möjlighet för delvis tillämpning av |
|
internmetoden som ges i 2006 års kreditinstitutsdirektiv bör införas i |
|
svensk rätt. Huvudskälet är att underlätta tillämpning av internmetoden |
|
för mindre institut. Av samma skäl bör det vara möjligt för institut att |
|
göra övergången successivt för att underlätta för institut eller |
|
företagsgrupper att gå över från schablonmetoden till internmetoden eller |
|
från en mindre avancerad till en mer avancerad internmetod. En |
|
bestämmelse med denna innebörd bör tas in i den nya lagen. Hur den |
|
närmare övergången skall gå till samt vilken metod som skall tillämpas |
|
för de exponeringar som omfattas av den stegvisa implementeringen bör |
|
dock framgå av föreskrifter som meddelas av regeringen eller den |
|
myndighet som regeringen bestämmer. |
|
För att det skall vara möjligt med en successiv övergång mellan |
|
metoderna skall övergången enligt kreditinstitutsdirektivet, ske under en |
|
skälig tidsperiod som institutet och de behöriga myndigheterna kommer |
|
överens om. Eftersom den stegvisa övergången bara får ske efter tillstånd |
|
av Finansinspektionen, är det dock oegentligt att tala om en |
|
överenskommelse. Ett tillstånd att få göra övergången stegvis kommer då |
|
att föregås av en ansökan av institutet. Av ansökan torde det framgå |
|
vilken övergångsperiod som institutet anser vara lämplig. Om |
|
inspektionen delar denna bedömning, kan inspektionen bifalla ansökan. |
229 |
Om inspektionen inte delar institutets bedömning torde den Prop. 2006/07:5 kommunicera detta till institutet. Om institutet och inspektionens
bedömningar trots detta inte stämmer överens torde institutets ansökan avslås. Övergångsperioden kommer alltså, när det råder samsyn mellan institutets och inspektionens uppfattning om hur lång övergångsperiod som är rimligt, att framgå av tillståndsbeslutet. Till skillnad från Finansinspektionen ser vi alltså inte något problem med detta. Enligt vår bedömning kan dock inspektionen i föreskrifter ange vilken tidsperiod som är den längsta som inspektionen kommer att acceptera.
Till detta kommer att övergången får ske bara om instituten uppfyller även vissa andra villkor. Av kreditinstitutsdirektivet framgår inte vilka konkreta villkor som skall gälla utan det framgår bara att det skall vara strikta villkor som skall fastställas av de behöriga myndigheterna (artikel 85.2). Det kan dock röra sig om villkor som rör de interna transaktionerna inom gruppen eftersom sådana transaktioner skulle kunna utnyttjas för att placera tillgången i det institut i företagsgruppen som ger den gynnsammaste riskvikten för tillgången i fråga. Vilka villkoren är bör framgå av Finansinspektionens beslut. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör vidare få meddela föreskrifter om vilka villkoren skall vara.
Finansbolagens Föreningen anser att Finansinspektionen bör ges vägledning beträffande vad som avses med en skälig tidsperiod vid stegvis införande av internmetoderna. Härvid bör det beaktas att det för mindre institut kan vara skäligt med något längre övergångstider. Vi anser att det är viktigt att svenska institut inte skall missgynnas i konkurrenshänseende jämfört med institut i andra medlemsstater. Inspektionen bör därmed noga följa vad som anses som en skälig tidsperiod i andra medlemsstater. I sammanhanget kan det nämnas att mycket talar för en skälig tidsperiod på maximalt tre år kommer att tillämpas i andra medlemsstater. I så fall bör denna tidsram också följas i Sverige. Vid bedömningen av en skälig tidsperiod, bör inspektionen se till att institut inte utnyttjar möjligheten för stegvis genomförande för regelarbitrage. Därtill bör inspektionen ta hänsyn till de praktiska svårigheter som råder hos instituten. Vissa mindre institut kan ha svårare att skyndsamt uppfylla kraven för internmetoden jämfört med större institut. I så fall bör inspektionen ta hänsyn till de svårigheterna vid sin bedömning. Att mindre institut generellt skall få längre övergångstider än större institut bedöms inte lämpligt och bör därmed inte ligga till grund för inspektionens bedömning av vad som är en skälig tidsperiod.
10.4Beräkning av exponeringsvärde för vissa exponeringar
Regeringens förslag: Finansinspektionen får medge att ett institut får använda metoden med interna modeller för beräkningen av exponeringsvärden för vissa exponeringar.
Promemorians förslag: Promemorian innehöll inget motsvarande förslag.
230
Remissinstanserna: Finansinspektionen anser att det bör framgå av lagen att det är möjligt för institut att få medgivande till metoden med interna modeller för beräkningen av exponeringsvärden för vissa exponeringar.
Kreditinstitutsdirektivets innehåll: Reglerna om hur exponerings- värden skall beräknas för vissa exponeringar framgår av bilaga III till kreditinstitutsdirektivet och är mycket tekniska till sin natur. Av punkterna 1 och 2 i del 2 i bilagan framgår vilka exponeringar som avses. Bland annat ingår olika typer av derivatkontrakt som räknas upp i bilaga IV till samma direktiv samt repor, värdepappers- och råvarulån, marginallånetransaktioner, och transaktioner med lång avvecklingscykel. Definitionerna av de exponeringar som skall omfattas framgår av del 1 i bilaga III.
I delarna
Den fjärde metoden, som är ny, är metoden med interna modeller. De interna modellerna är tekniskt sett tämligen avancerade, vilket innebär att instituten kan få betydande frihet när det gäller beräkningen av exponeringsvärden. Instituten får därför använda denna metod enbart efter att de behöriga myndigheterna har gett sitt godkännande. Av punkterna
Skälen för regeringens förslag: De generella reglerna i kreditinstitutsdirektivet om hur exponeringsvärden skall beräknas har beskrivits i avsnitt 10.2.1 och 10.3.1. Av avsnitt 10.2.1 framgår att exponeringsvärdet enligt schablonmetoden för en tillgångspost bestäms av dess värde enligt balansräkningen. För poster utanför balansräkningen justeras exponeringsvärdet med ett procenttal; 0 %, 20 %, 50 % eller 100
%.I förekommande fall får hänsyn tas till kreditriskskydd vid beräkningen av exponeringsvärden. Det nämns också på ett övergripande sätt hur beräkningen av exponeringsvärden för sådana exponeringar som t.ex. derivatinstrument och repor skall göras.
Av avsnitt 10.3.1 framgår att beräkningen av exponeringsvärden enligt internmetoden i en del avseenden är lik beräkningen enligt schablon- metoden. Det som skiljer metoden från schablonmetoden är framför allt beräkningen av exponeringsvärden för vissa exponeringar utanför balansräkningen. Enligt den grundläggande internmetoden skall exponeringsvärden justeras med ett procenttal, en s.k. konver- teringsfaktorer, som föreskrivs i direktivet. Enligt den avancerade internmetoden får instituten uppskatta dessa konverteringsfaktorer själva.
Prop. 2006/07:5
231
Här behandlas mer i detalj hur exponeringsvärden för sådana expo- Prop. 2006/07:5 neringar som t.ex. derivatinstrument och repor, som har nämnts tidigare,
på ett övergripande sätt skall beräknas.
Vi har i avsnitt 10.2.1 och 10.3.1 gjort bedömningen att hur exponeringsvärden skall beräknas tillhör sådana tekniska detaljer som bör meddelas i föreskrifter som regeringen eller den myndighet som regeringen bemyndigar. Enligt samma resonemang bör de huvudsakliga reglerna i direktivet om beräkningen av exponeringsvärden för expo- neringarna som berörs i detta avsnitt också meddelas i föreskrifter. Det gäller vilka exponeringar som skall omfattas, vilka metoder som skall eller får användas och hur metoderna skall användas. Däremot anser vi att det bör framgå av lagen att Finansinspektionen får medge att ett institut får använda metoden med interna modeller för beräkningen av exponeringsvärden för vissa exponeringar. Som Finansinspektionen har framfört i sitt remissyttrande, är de krav som skall vara uppfyllda för detta omfattande, eftersom det rör sig om mycket avancerade modeller. Eftersom volymen derivatkontrakt och andra transaktioner som berörs av bestämmelsen är mycket stor hos vissa institut, kan ett sådant tillstånd få tämligen stor betydelse för kapitalkravet för dessa institut.
Vidare föreskrivs det enligt artikel 129 i kreditinstitutsdirektivet att de berörda behöriga myndigheterna skall samarbeta och samordna sig när det gäller godkännande av internmetoden för kreditrisker, internmätningssmetoden för operativa risker och metoden med interna modeller för beräkningen av exponeringsvärden för vissa exponeringar (se avsnitt 17.8). Eftersom de andra metoderna framgår av lagen, bör också metoden för interna modeller framgå av lagen.
232
11 |
Kreditriskreduceringar |
Prop. 2006/07:5 |
11.1Bakgrund
Institut kan på olika sätt vidta åtgärder för att minska de kreditrisker som de är exponerade mot i verksamheten. Genom att exempelvis kräva säkerheter för en kredit erhåller institutet ett kreditriskskydd som begränsar de förluster som uppkommer, om motparten inte kan fullfölja sin del av avtalet. Kreditriskskydd kan åstadkommas på flera sätt och behöver inte nödvändigtvis ta formen av direkta avtal med motparten. De kan också tillhandahållas av en tredje man som förbinder sig att ersätta de kreditförluster som en kredit eller grupp av krediter orsakar institutet. Som exempel på sådana kreditriskskydd kan nämnas kreditgarantier eller kreditderivat.
11.2 |
Möjligheten att beakta kreditriskskydd |
|
||
|
|
|
|
|
|
Regeringens förslag: Vid beräkningen av det riskvägda beloppet för |
|
|
|
|
en exponering får ett institut ta hänsyn till sådana säkerheter, garantier |
|
|
|
|
och andra kreditriskskydd som minskar den kreditrisk som expo- |
|
|
|
|
neringen innebär. För ett institut som använder schablonmetoden eller |
|
|
|
|
den grundläggande internmetoden för exponeringen gäller det med de |
|
|
|
|
begränsningar som framgår av föreskrifter. Detta gäller inte för ett |
|
|
|
|
kreditriskskydd som redan har beaktats vid beräkningen av de |
|
|
|
|
riskvägda exponeringsbeloppen. |
|
|
|
|
Regeringens bedömning: Av en förordning meddelad av |
|
|
|
|
regeringen bör det framgå att ett institut som tillämpar schablon- |
|
|
|
|
metoden under vissa förutsättningar skall ge en exponering som är |
|
|
|
|
garanterad av en svensk kommun eller därmed jämförlig samfällighet |
|
|
|
|
samma riskvikt som en exponering mot kommunen eller |
|
|
|
|
samfälligheten. |
|
|
|
|
Promemorians förslag: Överensstämmer i sak med regeringens |
|
||
förslag. Promemorian innehöll dock inte någon bedömning av hur |
|
|||
exponeringar som garanterats av en svensk kommun skall behandlas. |
|
|||
|
Remissinstanserna: Finansinspektionen och Sveriges Advokat- |
|
||
samfund anser att begreppet kreditriskskydd bör definieras. Finans- |
|
|||
inspektionen, Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlare- |
|
|||
föreningen anser att det av lagtexten bör framgå att institut som använder |
|
|||
den avancerade internmetoden för kreditrisk får ta hänsyn till |
|
|||
kreditriskskydd. De påpekar vidare att möjligheten att beakta kredit- |
|
|||
riskskydd även måste gälla positioner som reducerar motpartsrisker i |
|
|||
handelslagret. Exportkreditnämnden tillstyrker förslaget om bemyn- |
|
|||
digandet att meddela föreskrifter om vilka kreditriskskydd som får |
|
|||
användas och deras utformning. Enligt nämnden innebär en sådan |
|
|||
ordning väsentligt ökade möjligheter att genomföra ändringar i |
|
|||
regelverket. Sveriges Kommuner och Landsting anser att det av lag eller |
|
|||
förordning bör framgå att lån som är garanterade av kommuner eller |
|
|||
landsting, t.ex. genom en kommunal borgen, skall ges samma riskvikt |
|
|||
som lån till stat och kommun. Kommuninvest i Sverige AB förespråkar en |
233 |
|||
|
|
|
|
|
liknande bestämmelse, men anser att den bör framgå av lag. Som skäl Prop. 2006/07:5 anför dessa remissinstanser att kapitaltäckningsreglerna bör hålla sig
neutrala till på vilket sätt kommuner väljer att driva sin verksamhet.
Kreditinstitutdirektivets och kapitalkravsdirektivets innehåll: Enligt artikel 91 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv får kreditinstitut som använder schablonmetoden eller internmetoden utan att använda egna skattningar av värdet vid förlust vid fallissemang
–riskvägda exponeringsbelopp i enlighet med bestämmelserna om kapitalkrav för kreditrisker (artikel 75 a kreditinstitutsdirektivet), eller
–relevanta belopp för justering av kapitalbasen för förväntade förluster (artikel 57 q och 63.3 i kreditinstitutsdirektivet).
I artikel 4.30 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv definieras kredit- riskreducering som en teknik som används av kreditinstitut för att minska den kreditrisk som är förenad med en eller flera exponeringar som kreditinstitutet fortfarande innehar.
Av artikel 20 i 2006 års kapitalkravdirektiv framgår att bestäm- melserna om riskreducering i artiklarna
Av avsnitt 13.1 framgår att bestämmelserna om riskreducering tillämpas även vid beräkning av kapitalkravet för marknadsrisken motpartskreditrisk.
Förbetalt och obetalt kreditriskskydd
Kreditriskskydd delas enligt direktivet in i två olika kategorier, förbetalt och obetalt kreditriskskydd.
Med förbetalt kreditriskskydd avses enligt artikel 4.31 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv en teknik för kreditriskreducering, där minsk- ningen av kreditrisken för ett kreditinstituts exponering följer av en rätt för kreditinstitutet att, i händelse av en motparts fallissemang eller om andra särskilt angivna kredithändelser som rör motparten inträffar, likvidera, få överförda, förvärva eller behålla vissa tillgångar eller belopp eller att minska beloppet för exponeringen till, eller ersätta den med, det belopp som motsvarar skillnaden mellan beloppet för exponeringen och beloppet för en fordran på kreditinstitutet.
Med obetalt kreditriskskydd avses enligt artikel 4.32 i samma direktiv en teknik för kreditriskreducering, där minskningen av kreditrisken för ett kreditinstituts exponering följer av att tredje man åtagit sig att betala ett belopp i händelse av en låntagares fallissemang, eller om andra särskilt angivna händelser inträffar.
I del 1 i bilaga VIII till 2006 års kreditinstitutsdirektiv anges vilka förbetalda respektive obetalda kreditriskskydd som instituten får använda för kreditriskreducering, dvs. som är godtagbara, vid beräkning av riskvägda belopp och förväntade förluster. Till godtagbart förbetalt kreditriskskydd hör bland annat:
i.nettning inom balansräkningen av ömsesidiga fordringar mellan institutet och motparten,
ii.bilaterala nettningsavtal som täcker repor, värdepappers- och
råvarulån eller andra kapitalmarknadsrelaterade transaktioner, |
234 |
iii. |
finansiella säkerheter (kontanta medel samt vissa räntebärande Prop. 2006/07:5 |
|
värdepapper, aktier, konvertibler etc.), och |
iv.fysiska säkerheter (t.ex. fastigheter).
Till godtagbart obetalt kreditriskskydd hör bland annat:
i.garantier,
ii.kreditderivat, och
iii.interna säkringar (intern hedge).
I vilken omfattning ett institut får ta hänsyn till de olika kreditriskskydd som anges ovan beror på om institutet använder sig av schablon- eller internmetoden för beräkning av kapitalkravet för kredit- risker. För institut som tillämpar internmetoden godtas fler kreditrisk- skydd än för institut som tillämpar schablonmetoden. Om ett kredit- riskskydd är godtagbart beror vidare på vilken metod som används för att beräkna kreditriskreducerande effekter för finansiella säkerheter. Fler typer av kreditriskskydd godtas för de institut som tillämpar den s.k. fullständiga metoden för finansiella säkerheter.
Vilka krav skall vara uppfyllda för att ett kreditriskskydd skall beaktas?
Av artikel 92.1 och 92.2 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv framgår vilka allmänna krav som skall vara uppfyllda för att ett institut skall få beakta de kreditriskreducerande effekterna av ett förbetalt eller ett obetalt kreditriskskydd:
–Den teknik som används för att skapa kreditriskskyddet skall, liksom de åtgärder det utlånande kreditinstitutet vidtar och de förfaranden och de riktlinjer som tillämpas, vara sådana att de resulterar i en ordning för kreditriskskydd som har rättsverkan och kan genomdrivas i alla relevanta jurisdiktioner.
–Det utlånande institutet skall vidta alla behövliga åtgärder för att säkerställa att ordningen för kreditriskskydd är effektiv och för att hantera risker i samband med den.
I artikel
När det gäller ett förbetalt kreditriskskydd skall de tillgångar som tas i anspråk vara tillräckligt likvida och ha ett tillräckligt stabilt värde över tiden för att kunna ge tillfredsställande säkerhet för det kreditriskskydd som skapats med beaktande av den metod som använts för att beräkna riskvägda exponeringsbelopp och av i vilken utsträckning skyddet god- känts för att beaktas i dessa beräkningar. Endast sådana tillgångar som anges i del 1 i bilaga VIII är godtagbara.
Vidare gäller för ett förbetalt kreditriskskydd att det utlånande kreditinstitutet skall ha rätt att – vid fallissemang, insolvens eller konkurs för gäldenären, eller i tillämpliga fall för den som innehar säkerheten, eller någon annan kredithändelse som anges i de handlingar som rör transaktionen – utan dröjsmål likvidera eller behålla de tillgångar som ligger till grund för säkerheten. Korrelationsgraden (sambandet) mellan värdet av de tillgångar som ligger till grund för skyddet och gäldenärens kreditkvalitet får inte vara oskäligt hög.
För att ett obetalt kreditriskskydd skall kunna beaktas skall den part
som gör åtagandet vara tillräckligt tillförlitlig och avtalet om skyddet ha |
235 |
rättsverkan i de relevanta jurisdiktionerna, så att tillfredsställande |
Prop. 2006/07:5 |
säkerhet skapas i fråga om det uppnådda kreditriskskyddet med beak- |
|
tande av den metod som används för att beräkna riskvägda exponerings- |
|
belopp och av i vilken utsträckning hänsyn får tas till skyddet. För att |
|
vara godtagbart skall skyddet vara utfärdat av sådana parter som anges i |
|
del 1 i bilaga VIII i någon av de former som anges i samma del av |
|
bilagan. |
|
Vilka närmare förutsättningar som måste vara uppfyllda för att |
|
enskilda tekniker för kreditriskskydd skall erkännas framgår av minimi- |
|
kraven i del 2 i bilaga VIII till kreditinstitutsdirektivet. Dessa omfattar |
|
bl.a. rättsliga krav på kreditskyddet, krav på institutens värdering av |
|
skyddet samt krav på riskkontroll och dokumentation. Kraven varierar |
|
mellan de olika kreditriskskydden. |
|
Beräkning av kreditriskskyddets effekter |
|
Enligt artikel 93.1 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv får instituten, om |
|
kraven i artikel 92 är uppfyllda, ändra de riskvägda exponeringsbeloppen |
|
och, i tillämpliga fall, de förväntade förlustbeloppen i enlighet med |
|
bestämmelserna i del 3 i bilaga VIII. |
|
Hur kreditriskskyddets effekter skall beräknas beror bl.a. på vilken typ |
|
av kreditriskskydd institutet innehar samt om institutet använder |
|
schablon- eller internmetoden för beräkning av kapitalkravet för |
|
kreditrisker. För institut som tillämpar schablonmetoden beaktas kredit- |
|
riskskydd genom att antingen riskvikten eller exponeringsvärdet ändras. |
|
Inom ramen för internmetoden beaktas skyddet i stället genom att något |
|
av de olika parametervärdena (PD, LGD eller exponeringsvärde) ändras. |
|
Kreditriskskydd som uppnås genom nettning beaktas exempelvis genom |
|
att exponeringsvärdet ändras, medan kreditriskskydd i form av garantier |
|
eller kreditderivat beaktas genom att |
|
metoderna som tillämpas blir emellertid effekten av ett godtagbart |
|
kreditriskskydd i slutändan att det riskvägda exponeringsbeloppet |
|
påverkas. |
|
För vissa typer av kreditriskskydd finns det möjlighet för instituten att |
|
beräkna de riskreducerande effekterna med hjälp av olika metoder. I |
|
likhet med vad som gäller enligt schablonmetoden och internmetoden för |
|
kreditrisker (avsnitt 10.2.1 och 10.3.1) bygger de olika metoderna på att |
|
instituten antingen tillämpar givna parametervärden eller på egen hand |
|
beräknar dessa värden. |
|
Vad gäller exponeringar som täcks av finansiella säkerheter, ges |
|
instituten möjlighet att använda sig av två olika metoder, en förenklad |
|
metod och en fullständig metod. |
|
Den förenklade metoden får bara användas av ett institut som använder |
|
schablonmetoden för kreditrisker. Metoden bygger på att den del av |
|
exponeringen som täcks av finansiella säkerheter skall ges den riskvikt |
|
som är tillämplig för säkerheterna i fråga. Med undantag för vissa typer |
|
av säkerheter skall denna riskvikt emellertid minst vara 20 procent. |
|
Den fullständiga metoden får användas både av de institut som |
|
tillämpar schablonmetoden och de som tillämpar internmetoden. Enligt |
|
denna metod skall instituten vid beräkningen av säkerhetens kreditrisk- |
|
reducerande effekt beakta variationer i valutakurser och tillgångspriser |
236 |
(s.k. valutakurs- och prisvolatilitet) samt beakta eventuell löptidsobalans Prop. 2006/07:5 (dvs. om kreditriskskyddets resterande löptid är kortare än den skyddade exponeringens löptid) mellan exponering och säkerhet. Instituten har
enligt denna metod möjlighet att beräkna ingående parametervärden på egen hand eller genom att använda schabloniserade värden givna i direktivet. För att få använda egna beräkningar av parametervärden krävs tillstånd från behörig myndighet.
Särskilda begränsningsregler
Enligt artikel 93.2 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv får ingen exponering, för vilken kreditriskskydd har erhållits, ges ett högre riskvägt expo- neringsbelopp eller förväntat förlustbelopp än en i övrigt identisk expo- nering, för vilken ingen kreditriskreducering har vidtagits.
Om ett kreditriskskydd redan har beaktats enligt artiklarna
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Allmänna utgångspunkter
Det nya kreditinstitutsdirektivet är utformat med utgångspunkt från att kreditriskreducering skall beaktas vid beräkning av kapitalkravet. Detta bygger på principen att kapitaltäckningsreglerna i högre grad skall anpassas till institutens faktiska risker och att instituten skall ges incitament till att begränsa riskerna i verksamheten.
Enligt 2000 års kreditinstitutsdirektiv är instituten berättigade att tillskriva tillgångar som skyddas av säkerheter i vissa finansiella instru- ment (t.ex. värdepapper utgivna av regeringar och centralbanker) en lägre riskvikt. Vidare får tillgångar i form av lån som är fullt ut säkrade genom panträtt i bostadsfastighet tillskrivas en lägre riskvikt än vad som hade varit fallet om panträtt saknats. Utöver detta är möjligheten att till- godoräkna kreditriskreducering begränsad enligt gällande
När ett institut använder sig av ett kreditriskskydd minskar institutets risk för förlust och därmed också institutets faktiska exponering mot kreditrisker. Detta minskar också behovet av buffertkapital för att täcka förluster som kan uppkomma till följd av exponeringen. Om kapital- kravet beräknas utan att hänsyn tas till kreditriskskyddet, kan kapital- kravet bli omotiverat högt. Ett ändamålsenligt kapitaltäckningsregelverk
–som har till syfte att på ett så korrekt sätt som möjligt spegla de faktiska riskerna i ett instituts verksamhet – förutsätter därför att instituten kan tillgodoräkna sig riskreduceringen vid beräkningen av kapitalkravet. Sådana bestämmelser bör därför införas i svensk rätt.
237
Förekomsten av kreditriskskydd torde som regel leda till att de |
Prop. 2006/07:5 |
riskvägda beloppen minskar och instituten kan avsätta mindre kapital för |
|
att täcka kreditrisker i verksamheten. Under speciella omständigheter är |
|
det dock möjligt att det justerade riskvägda exponeringsbeloppet blir |
|
högre än om kreditriskskyddet inte beaktats. Detta skulle exempelvis |
|
kunna bli fallet när kreditriskskyddet består av en garanti och garanti- |
|
givaren har en högre riskvikt än låntagaren. Denna effekt beror på |
|
utformningen av de beräkningsmetoder (formler) som används för att |
|
fastställa de riskvägda exponeringsbeloppen och inte på att kreditrisken |
|
för en given exponering blir högre på grund av kreditriskskyddet. |
|
Den praktiska betydelsen av en bestämmelse som anger att det |
|
riskvägda exponeringsbeloppet eller det förväntade förlustbeloppet inte |
|
får bli högre än om det inte vidtagits någon kreditriskreducering kan |
|
ifrågasättas. Det är nämligen instituten själva som avgör om de vill |
|
beakta kreditriskskyddets effekter vid beräkningen av kapitalkravet. Om |
|
det skulle visa sig att ett kreditriskskydd ger ett högre kapitalkrav än |
|
motsvarande exponering utan kreditskydd, kan institutet helt enkelt välja |
|
att inte beakta skyddet. |
|
Den principiella innebörden av direktivbestämmelsen är dock central |
|
eftersom en hantering som innebär att de institut som vidtar kredit- |
|
riskreducering skulle kunna få ett högre kapitalkrav strider mot en av de |
|
grundläggande principerna i det nya kreditinstitutsdirektivet, nämligen |
|
att skapa incitament för instituten att förbättra riskhanteringen. För att det |
|
inte skall finnas någon tveksamhet om att de riskreducerande åtgärderna |
|
inte får ge ett högre kapitalkrav bör denna princip beaktas vid |
|
utformningen av författningsbestämmelserna om kreditriskskydd. |
|
Möjligheten för ett institut som tillämpar schablonmetoden och den |
|
grundläggande internmetoden att beakta kreditriskskydd |
|
Med hänsyn till de utgångspunkter som har redovisats ovan bör det i den |
|
nya kapitaltäckningslagen införas en bestämmelse som anger att de |
|
institut som använder schablonmetoden eller den grundläggande |
|
internmetoden (dvs. institut som inte använder egna skattningar av LGD- |
|
värden och konverteringsfaktorer) vid beräkningen av det riskvägda |
|
beloppet för exponeringen får ta hänsyn till sådana säkerheter, garantier |
|
och andra kreditriskskydd som minskar den kreditrisk som exponeringen |
|
innebär. För att få beakta ett kreditriskskydd måste dock skyddet uppfylla |
|
de krav som anges i kreditinstitutsdirektivet. |
|
I del 1 i bilaga VIII till kreditinstitutsdirektivet görs en uppräkning av |
|
vilka sorters kreditriskskydd som är godtagbara, dvs. skydd vars risk- |
|
reducerande effekt får beaktas vid beräkning av de riskvägda expo- |
|
neringsbelopp och förväntade förlustbelopp. Denna uppräkning är |
|
omfattande och detaljerad. För att instituten skall få beakta ett kredit- |
|
riskskydd vid beräkningen av riskvägda exponeringsbelopp och för- |
|
väntade förlustbelopp måste, förutom att skyddet är godtagbart, särskilda |
|
krav avseende skyddets utformning och institutens handhavande av |
|
skyddet också vara uppfyllda. De allmänna kraven för erkännande av |
|
kreditriskskydd ges i artikel 92.1 och 92.2 i kreditinstitutsdirektivet. |
|
Under förutsättning att kreditriskskyddet är godtagbart och uppfyller |
|
kraven för erkännande kommer det att påverka storleken på det riskvägda |
238 |
exponeringsbeloppet och förväntade förlustbelopp enligt i direktivet Prop. 2006/07:5 föreskrivna metoder. På grund av utvecklingen på de finansiella
marknaderna kommer det sannolikt att bli nödvändigt att se över vilka kreditrisk som får användas, vilka krav de skall uppfylla och hur de riskreducerande effekterna skall beräknas. Det är bl.a. mot denna bakgrund mindre lämpligt att ta in direktivens bestämmelser i lag. I stället bör det framgå av föreskrifter vilka kreditriskskydd som får användas, under vilka förutsättningar olika kreditriskskydd får beaktas och hur kreditriskskyddets riskreducerande effekter skall beräknas. Som Exportkreditnämnden påpekar innebär en sådan ordning en väsentligt ökad möjlighet att snabbt kunna göra ändringar i regelverket om behov uppkommer.
Enligt regeln i artikel 93.3 i kreditinstitutsdirektivet får ett kredit- riskskydd inte beaktas mer än en gång vid beräkning av kapitalkravet. Att en sådan bestämmelse är nödvändig kan illustreras genom ett exempel.
Enligt schablonmetoden kan kapitalkravet för ett instituts exponeringar fastställas med hjälp av extern kreditvärdering, s.k. rating (se avsnitt 10.2). I många fall är det emittentens kreditvärdighet som sådan som betygssätts, men det förekommer också att enskilda tillgångslag kreditvärderas. I dessa fall har givetvis emittentens kreditvärdighet en avgörande betydelse för det kreditbetyg (rating) som tillgången i fråga erhåller. Tillgångar som emitterats av samma rättssubjekt kan dock erhålla olika kreditbetyg beroende på de villkor som gäller för emissionen. En tillgång till vilken det kopplats en garanti eller liknande som minskar kreditrisken kan exempelvis få ett högre kreditbetyg än en tillgång som emitterats av samma rättssubjekt men som saknar ett sådant villkor. Om ett kreditvärderingsföretag har tagit hänsyn till kredit- riskreducerande villkor för en tillgång eller ett tillgångslag som kreditvärderas, kommer kreditriskskyddets effekt att beaktas dubbelt om institutet också får tillämpa bestämmelserna enligt detta avsnitt. Detta skulle innebära att kapitalkravet för den berörda exponeringen blir lägre än avsett och därmed inte återspeglar kreditrisken på det sätt som åsyftas i regelverket. Av den nya kapitaltäckningslagen bör det därför framgå att för kreditriskskydd, som enligt schablonmetoden eller den grund- läggande internmetoden redan beaktats vid beräkning av riskvägda exponeringsbelopp, inte får beaktas ytterligare en gång.
Enligt kreditinstitutsdirektivet får de riskreducerande åtgärderna beaktas även vid beräkning av storleken på de förväntade förluster som kan komma att justera kapitalbasen (se avsnitt 8.2.3). Som framgår av det avsnittet och av avsnitt 10.3.1 om internmetoden för kreditrisker kommer den nya kapitaltäckningslagen inte att innehålla några bestämmelser om beräkningen av storleken på de förväntade förlusterna. I linje med detta bör det inte heller framgå av lag att instituten har möjlighet att ta hänsyn till riskreducering vid sådana beräkningar. Dessa bör i stället i sin helhet regleras av föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
239
Möjligheten för ett institut som tillämpar den avancerade internmetoden att beakta kreditriskskydd
Finansinspektionen, Svenska Bankföreningen och Svenska Fond- handlareföreningen anser att det bör framgå av lagen att även institut som tillämpar en avancerad internmetod skall få beakta kreditriskskydd vid beräkning av de riskvägda exponeringsbeloppen. Något annat avses inte heller i promemorians förslag. För institut som använder en avancerad internmetod är bestämmelserna om kreditriskreducering i artiklarna
För att undanröja eventuella tveksamheter bör det av bestämmelse i den nya kapitaltäckningslagen framgå att alla institut, även de som använder en avancerad internmetod, får ta hänsyn till sådana säkerheter, garantier och andra kreditriskskydd som minskar den kreditrisk som exponeringen innebär. Som har nämnts i det föregående får emellertid ett kreditriskskydd som redan har beaktats inom ramen för själva metoden inte beaktas ytterligare en gång. Av detta följer att kreditriskskydd som redan har beaktats inom ramen en avancerad internmetod inte får reducera det riskvägda beloppet mer än vad som framgår vid tillämpning av själva metoden.
Som har nämnts i det föregående bör regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas att för schablonmetoden och den grundläggande internmetoden meddela föreskrifter om vilka kredit- riskskydd som får användas, under vilka förutsättningar olika kredit- riskskydd får beaktas och hur kreditriskskyddets riskreducerande effekter skall beräknas. Något motsvarande bemyndigande bör inte ges be- träffande den avancerade internmetoden eftersom det, som ovan angetts, inte gäller lika omfattande begränsningar för de kreditriskskydd som används av institut som använder den avancerade internmetoden som för institut som använder de andra metoderna. De eventuella begränsningar som gäller för ett institut som använder den avancerade internmetoden kommer i stället att framgå av de föreskrifter som meddelas för själva metoden.
Möjligheten för ett institut som beräknar ett kapitalkrav för marknadsrisken motpartsrisker att beakta kreditriskskydd
I promemorian anges att när ett institut beräknar ett kapitalkrav för kreditrisker skall det kunna beakta kreditriskskydd i all affärsverksamhet med undantag för tillgångar som ingår i handelslagret och icke likvida tillgångar som dragits av från kapitalbasen i enlighet med artikel 13.2 d i kapitalkravsdirektivet. Bestämmelserna föreslås således avse den del av verksamheten för vilken ett kapitalkrav för kreditrisker skall beräknas.
Prop. 2006/07:5
240
Finansinspektionen, Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhand- lareföreningen framför att möjligheten att beakta kreditriskskydd även måste omfatta sådana positioner som reducerar marknadsrisken motpartsrisk. Kapitalkravet för motpartsrisker skall enligt punkten 6 i bilaga II till kapitalkravsdirektivet beräknas i enlighet med bestämmel- serna om beräkning av riskvägda exponeringsbelopp för kreditrisker. Av denna bestämmelse framgår – som remissinstanserna påpekar – att bestämmelserna om kreditriskreducering även bör gälla för positioner som reducerar motpartsrisker i handelslagret.
Enligt promemorians förslag skall det av föreskrifter framgå hur kapitalkravet för marknadsrisker skall beräknas. Denna i promemorian föreslagna föreskriftsrätten inkluderar möjligheten att beakta risk- reducerande åtgärder. Som framgår av avsnitt 13.1 föreslår vi att det skall införas en uttrycklig bestämmelse om att kapitalkrav för i marknadsrisker ingående motpartsrisker skall beräknas enligt bestämmelserna om kapitalkrav för kreditrisker. Denna hänvisning gäller även bestäm- melserna om kreditriskskydd. Några ytterligare bestämmelser fordras därför inte.
Skall termen kreditriskskydd definieras?
Finansinspektionen och Sveriges Advokatsamfund anser att termen ”kreditriskskydd” bör definieras. Enligt direktivet är ett kreditriskskydd en teknik som används av ett institut för att minska den kreditrisk som är förenad med en eller flera exponeringar som institutet innehar. Redan av den i det föregående föreslagna bestämmelsen framgår emellertid att ett kreditriskskydd är något som minskar kreditrisken för en exponering. Förutom i den aktuella bestämmelsen förekommer termen kredit- riskskydd bara i det bemyndigande som avser samma bestämmelse. Någon fristående definition bedöms därför inte nödvändig.
Exponeringar garanterade av kommuner och landsting
Sveriges Kommuner och Landsting och Kommuninvest i Sverige AB anser att lån som är garanterade av kommuner eller landsting skall ges samma riskvikt som lån direkt till kommunerna eller landstingen. De anförda skälen är följande: De kommunala företagens verksamheter utgör en mycket viktig del i den totala kommunala verksamheten och omfattar mycket stora ekonomiska värden. Många gånger är det mer effektivt för kommunerna att bedriva kommunal verksamhet i företags- form. Kommunallagen ger också stöd för att kommunerna bedriver verksamheten i företagsform. När så sker utnyttjar kommunerna i de flesta fall sin höga kreditvärdighet, genom att teckna borgen för de kommunala företagens upplåning. Vanligen är den tecknade borgen i form av kommunal proprieborgen. Medan vissa kommuner väljer att bedriva kommunal verksamhet i företagsform, väljer andra att sköta all sin upplåning själv och fördela upplånade medel inom kommun- koncernen genom en internbanksverksamhet. Sveriges Kommuner och Landsting och Kommuninvest i Sverige AB anser att om det inte tydliggörs att instituten kan likställa exponeringar mot kommunala
Prop. 2006/07:5
241
företag med exponeringar direkt mot kommuner eller landsting, kommer det med den finansiella lagstiftningen som grund att ske en icke önskvärd styrning av det sätt kommunerna eller landstingen väljer att bedriva kommunal verksamhet.
De kommunala företagen har onekligen stor betydelse ur ett sam- hällsekonomiskt perspektiv. Här bör det då framhållas att det inte är vår avsikt att styra det sätt som kommuner eller landsting bedriver sina verksamheter. Syftet med kapitaltäckningsreglerna är att på ett så korrekt sätt som möjligt beakta de kreditrisker som kommunala företag innebär för institut. Detta är som sagts tidigare viktigt för den finansiella stabiliteten. Följaktligen har vi ingenting emot att likställa exponeringar direkt mot kommuner (t.ex. krediter) och exponeringar mot kommunala företag som garanteras av en kommun, om direktivet medger det och om det inte föreligger någon skillnad i kreditrisken för dessa exponeringar.
Som framgår av beskrivningen ovan, ger 2006 års kredit- institutsdirektiv en möjlighet för institut att ta hänsyn till garantier och andra kreditriskskydd vid beräkning av riskvägda exponeringsbelopp. Möjligheten föreslås framgå av den nya kapitaltäckningslagen. Av detta följer att instituten i princip får ta hänsyn till sådana garantier som en kommunal borgen vid beräkningen av riskvägda exponeringsbelopp. Av punkterna 88 och 89 i del 3 i bilaga VIII till 2006 års kreditinstitutsdirektiv framgår hur ett institut som tillämpar schablonmetoden får reducera riskvikten för en exponering för vilken det finns en kommunal borgen. Enligt dessa regler ersätts låntagarens riskvikt med garantiställarens. Det innebär att i de fall där det ställs en kommunal borgen för lån till kommunala företag, är det kommunens riskvikt som gäller. I avsnitt 10.2.1 görs bedömningen att det bör vara möjligt att ge en exponering mot en kommun riskvikten noll procent, om exponeringen är uttryckt och refinansierad i den valuta som gäller i det landet. Övriga exponeringar mot kommuner ges samma riskvikt som exponeringar mot svenska staten, dvs. för närvarande noll procent. Följaktligen bör det vara möjligt att ge exponeringar för vilka det finnas en garanti i form av kommunal borgen samma riskvikt. Det bör dock gälla bara för de krediter som tas från ett institut som tillämpar schablonmetoden avseende sådana krediter och för ett institut som har tillstånd att använda internmetoden, men som använder schablonmetoden för exponeringar mot stat och kommun (se t.ex. artikel 89.1 d). Det gäller på samma sätt som i avsnitt 10.2.1 för schablonmetoden.
För att en kommunal borgen skall kunna reducera riskvikten till noll för en exponering, skall den emellertid uppfylla de krav som enligt direktivet ställs på en garanti. Dessa krav innefattar bl.a. följande:
–Kreditriskskyddet skall vara direkt.
–Kreditriskskyddets omfattning skall vara klart definierad och obestridlig.
–Avtalet om kreditriskskydd skall inte innehålla någon klausul vars uppfyllande ligger utanför långivarens direkta kontroll, och som
i) skulle göra det möjligt för tillhandahållaren av skyddet att ensidigt upphäva detta,
ii) skulle öka skyddets faktiska kostnader till följd av den skyddade exponeringens försämrade kreditkvalitet,
Prop. 2006/07:5
242
iii) skulle kunna befria tillhandahållaren av skyddet från skyldigheten Prop. 2006/07:5 att betala i rätt tid om den ursprunglige gäldenären inte fullgör någon av betalningarna, eller
iv)skulle kunna göra det möjligt för tillhandahållaren av skyddet att minska kreditriskskyddets löptid.
– Kreditriskskyddet måste vara rättsligt bindande i alla relevanta territorier.
Därutöver finns det också operativa krav. Institutet skall kunna förvissa tillsynsmyndigheten om att det har inrättat system för att hantera potentiella riskkoncentrationer till följd av institutets användning av garantier. Institutet måste också kunna visa hur dess strategi avseende användning av garantier samverkar med dess hantering av den över- gripande riskprofilen.
De ställda kraven för garantier är ett sätt att säkerställa att instituts kreditrisker påverkas så lite som möjligt av garantins utformning. Därför bör det även enligt svensk rätt gälla att riskvikten noll procent får ges för exponeringar för vilka en svensk kommun har utställts en garanti om garantin uppfyller de krav som kreditinstitutsdirektivet ställer upp för riskreducering.
Sveriges Kommuner och Landsting och Kommuninvest i Sverige AB anser att en bestämmelse om vilken riskvikt som gäller för exponeringar för vilka det finns en säkerhet i form av kommunal borgen bör framgå av lag. Av samma skäl som anförts beträffande riskvikter för kommuner eller landsting enligt schablonmetoden i avsnitt 10.2.1 görs emellertid bedömningen att bestämmelsen bör tas in i en av regeringen meddelad förordning.
Vad som ovan sagts om kommuner gäller även för svenska staten och svenska landsting.
243
12 |
Värdepapperisering |
Prop. 2006/07:5 |
12.1Inledning
Enkel beskrivning av värdepapperisering
Förekomsten av värdepapperisering har inte beaktats i 2000 års kredit- institutsdirektiv. Under de senaste åren har värdepapperisering utvecklats snabbt internationellt. Den snabba utvecklingen har inneburit att risk- bilden förändrats för kreditverksamheter, vilket motiverar en reformering av regelverket i detta avseende.
Värdepapperisering i den enklaste formen innebär att ett företag som kallas för originator skiljer av en grupp av tillgångar och de intäkter som flyter in från dessa från företagets övriga tillgångar. Originatorn överlåter därefter sina tillgångar till ett specialföretag som enbart äger dessa tillgångar och emitterar obligationer för att finansiera förvärvet.
Specialföretaget förmedlar också till investerarna de betalningsflöden som tillgångarna genererar. Investerarna kräver ofta att specialföretaget eller de emitterade värdepapperens kreditvärdighet förstärks genom någon form av kreditförstärkande åtgärd. Förstärkningen kan genomföras på olika sätt, t.ex. genom garantier. Dessa står oftast det överlåtande institutet (originatorn) för. För att bedöma specialföretaget eller värdepapperens kreditvärdighet och de legala förutsättningarna för värdepapperiseringstransaktionen är vanligen ett kreditvärderingsföretag involverat i transaktionen. De värdepapper som specialföretaget ger ut kan därmed åsättas en kreditbedömning.
Värdepapperisering enligt 2006 års kreditinstitutsdirektiv
Rent tekniskt är värdepapperisering en betydligt mer komplicerad process än den som beskrivits i det föregående. I 2006 års kredit- institutsdirektiv definieras värdepapperisering som en transaktion eller ett program varigenom den kreditrisk som är förenad med en exponering eller en grupp exponeringar delas upp i trancher1 och som har följande egenskaper.
a)Betalningarna inom ramen för transaktionen eller programmet är beroende av utvecklingen av exponeringen eller gruppen av exponeringar.
b)Prioriteringen av trancherna avgör hur förluster fördelas under den tid transaktionen eller programmet pågår.
Värdepapperisering kan konstrueras på olika sätt. I 2006 års kredit- institutsdirektiv nämns två typer av värdepapperisering; traditionell och syntetisk värdepapperisering.
Med traditionell värdepapperisering avses värdepapperisering vid vilken de exponeringar som värdepapperiseras överförs ekonomiskt till ett specialföretag för värdepapperisering som utfärdar värdepapper. Detta
1Genom avtal fastställt segment av den kreditrisk som är förenad med en eller flera exponeringar, varvid en position i segmentet medför en större eller mindre risk för kreditförlust än en position på samma belopp i varje annat sådant segment, utan beaktande av kreditriskskydd som ges av tredje man direkt till innehavarna av positioner i segmentet
eller i andra segment. |
244 |
skall ske genom att ägandet av de värdepapperiserade tillgångarna Prop. 2006/07:5 överförs från det institut som är originator eller genom ett sekundärt
deltagande. I bägge fallen medför de utfärdade värdepapperen inga betalningsförpliktelser för det institut som är originator.
Med syntetisk värdepapperisering avses värdepapperisering vid vilken uppdelningen på trancher görs genom kreditderivat eller garantier, medan gruppen av exponeringar inte avlägsnas från balansräkningen för det institut som är originator.
I en traditionell värdepapperisering uppnår originatorn både en finansieringseffekt och en överföring av kreditrisk till en eller flera andra parter. I en syntetisk värdepapperisering är syftet enbart att uppnå en överföring av kreditrisk. De underliggande exponeringarna finns kvar i originatorns balansräkning, men kreditrisken är i större eller mindre grad överförd till andra parter som ställt ut skydd, i form av en garanti eller ett kreditderivat, för olika delar av den samlade kreditrisken i expo- neringarna. Det avgörande för att transaktionen skall betecknas som en värdepapperisering är i båda fallen att risköverföringen sker så att det uppstår minst två trancher med olika prioritet i händelse av förluster i de underliggande exponeringarna.
Med originator avses enligt artikel 4.41 i 2006 års direktiv endera av följande:
a. en enhet som själv eller via anknutna enheter, direkt eller indirekt var part i det ursprungliga avtal som gav upphov till de förpliktelser eller potentiella förpliktelser för gäldenären eller den potentielle gäldenären som ligger till grund för den exponering som värdepapperiserats,
b. en enhet som förvärvar tredje mans exponeringar, tar upp dem i sin balansräkning och därefter värdepapperiserar dem.
I 2006 års kreditinstitutsdirektiv används även begreppet medverkande institut. Härmed avses enligt artikel 4.42 ett kreditinstitut, annat än det kreditinstitut som är originator, som upprättar och förvaltar ett till- gångsbaserat certifikatprogram eller någon annan värdepapperisering som förvärvar exponeringar från tredje man.
Med specialföretag avses enligt artikel 4.43 i samma direktiv ett aktiebolag eller annan juridisk person, annan än ett kreditinstitut, som inrättats för att genomföra en eller flera värdepapperiseringstransak- tioner, vars verksamheter inte går utöver vad som krävs för att genomföra denna uppgift, vars struktur är utformad för att särskilja specialföretagets förpliktelser från de förpliktelser det kreditinstitut som är originator har, och där de personer som har vinstintresse i företaget har obegränsad rätt att pantsätta eller omsätta dessa intressen.
I direktivet används också begreppen ”en position i värdepapperi- sering” och ”en värdepapperiserad exponering”. En position i värde- papperisering är enligt direktivet en exponering mot en värde- papperisering (artikel 4.40). Som exempel på en position i värde- papperisering kan nämnas innehav av värdepapper emitterade av special- företaget, kreditförstärkning2, likviditetsfaciliteter3, vissa swappar och
2Ett avtalsmässigt arrangemang, genom vilket kreditkvaliteten hos en position i en värdepapperisering förbättras i förhållande till om ingen förstärkning hade tillhandahållits, däribland även den förstärkning som ges genom lägre prioriterade trancher i värdepapperiseringen, och andra slag av kreditriskskydd (artikel 4.43 i 2006 års
kreditinstitutsdirektiv). |
245 |
derivatinstrument. En värdepapperiserad exponering är en exponering Prop. 2006/07:5 som värdepapperiserats, dvs. en tillgång eller ett åtagande som är underliggande.
12.2Beräkning av riskvägda exponeringsbelopp för värdepapperisering
Regeringens förslag: Värdepapperisering definieras som en transaktion eller ett program varigenom den kreditrisk som är förenad med en exponering eller en grupp exponeringar delas upp i delar (trancher), och som har följande egenskaper.
–Betalningarna inom ramen för transaktionen eller programmet är be- roende av utvecklingen av exponeringen eller gruppen av exponeringar.
–Prioriteringen av delarna avgör hur förluster fördelas under den tid transaktionen eller programmet pågår.
Vid beräkningen av kapitalkravet för kreditrisker skall ett institut även beräkna ett kapitalkrav för exponeringar som institutet har värde- papperiserat, om det inte i samband med värdepapperiseringen har överfört en betydande kreditrisk till tredje man.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag men innehåller inte någon definition av värdepapperisering.
Remissinstanserna: Finansinspektionen anser att lagen bör innehålla en definition av termen ”värdepapperisering”. Riksbanken anser att det bör införas en definition som på ett kvalitativt och strikt sätt beskriver när en betydande del av en kreditrisk är överförd.
Kreditinstitutsdirektivets och kapitalkravsdirektivets innehåll: När ett institut beräknar kapitalkravet för kreditrisker, skall det enligt 2006 års kreditinstitutsdirektiv beräkna ett sammanlagt riskvägt exponerings- belopp antingen enligt schablonmetoden eller en internmetod. Enligt båda dessa metoder skall institutet dela in sina exponeringar i olika exponeringsklasser. En av exponeringsklasserna är ”positioner i värdepapperisering” (artiklarna 79 m och 80 f). De riskvägda expo- neringsbeloppen för värdepapperiserade exponeringar och för positioner i värdepapperisering skall beräknas enligt reglerna i underavsnitt 4, dvs. artiklarna
Att reglerna i 2006 års kreditinstitutsdirektiv gäller även för värde- pappersföretag framgår av artikel 20 i 2006 års kapitalkravsdirektiv.
Hur beräknar originatorn det riskvägda exponeringsbeloppet vid värdepapperisering?
Enligt artikel 95.1 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv får ett kreditinstitut som är originator och som i samband med en värdepapperisering har överfört en betydande (väsentlig) kreditrisk
3Avtal om att tillhandahålla finansiering för att säkerställa att betalningsströmmarna når
investerarna i rätt tid (bilaga IX, del 1 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv). |
246 |
a. vid traditionell värdepapperisering: från beräkningen av riskvägda Prop. 2006/07:5 exponeringsbelopp och, i tillämpliga fall, förväntade förlustbelopp
undanta de exponeringar som det har värdepapperiserat, och
b. vid syntetisk värdepapperisering: beräkna riskvägda exponerings- belopp och, i tillämpliga fall, förväntade förlustbelopp för de värde- papperiserade exponeringarna i enlighet med del 2 i bilaga IX.
I del 2 i bilaga IX framgår vilka förutsättningar som skall vara uppfyllda för att en betydande kreditrisk skall anses överförd vid traditionell värdepapperisering. Dit hör bl.a. följande.
–Transaktionens ekonomiska innebörd framgår av värdepapperi- seringens dokumentation.
–Det kreditinstitut som är originator och dess fordringsägare skall inte kunna förfoga över de värdepapperiserade exponeringarna, till exempel vid konkurs och rekonstruktion. Detta skall styrkas genom ett utlåtande från en kvalificerad juridisk rådgivare.
–De emitterade värdepapperen medför inte någon betalnings- förpliktelse för det kreditinstitut som är originator.
–Förvärvaren är ett specialföretag för värdepapperisering.
–Det kreditinstitut som är originator behåller inte faktisk eller indirekt kontroll över de överförda exponeringarna.
För en betydande kreditrisk skall anses överförd vid syntetisk värde- papperisering, är det viktigt att
–Transaktionens ekonomiska innebörd framgår av värdepapperi- seringens dokumentation.
–Det kreditriskskydd genom vilket kreditrisken överförs uppfyller kraven på godtagbarhet och övriga krav enligt reglerna om kredit- riskskydd. Specialföretag skall i detta avseende inte erkännas som valbara tillhandahållare av obetalt skydd.
–De instrument som används för att överföra kreditrisk får inte innehålla vissa bestämmelser eller villkor. Vidare skall ett utlåtande ha inhämtats från en kvalificerad juridisk rådgivare som bekräftar att kreditriskskyddet kan hävdas inom alla relevanta territorier.
När ett kreditinstitut som är originator har överfört en betydande kreditrisk, skall det enligt artikel 95.2 beräkna de riskvägda exponeringsbeloppen för de eventuella positioner som det innehar i värdepapperiseringen.
Om det kreditinstitut som är originator inte överför någon betydande kreditrisk, behöver det enligt artikel 95.3 inte beräkna riskvägda exponeringsbelopp för de eventuella positioner det innehar i värde- papperiseringen i fråga.
Metoder för beräkning av riskvägda exponeringsbelopp enligt reglerna för värdepapperisering
2006 års kreditinstitutsdirektiv anger vilka metoder som kreditinstituten |
|
skall använda för att beräkna de riskvägda exponeringsbeloppen. Hur de |
|
riskvägda beloppen skall beräknas beror på om kreditinstitutet använder |
|
schablonmetoden eller internmetoden. För kreditinstitut som använder |
|
schablonmetoden för den exponeringsklass som de värdepapperiserade |
|
exponeringarna är hänförliga till, skall kreditinstituten beräkna det |
|
riskvägda exponeringsbeloppet i enlighet med punkterna |
247 |
bilaga IX. I samtliga andra fall skall kreditinstituten beräkna det Prop. 2006/07:5 riskvägda exponeringsbeloppet i enlighet med punkterna
bilaga IX. Hur det riskvägda exponeringsbeloppen skall beräknas inom ramen för respektive metod beror också på om innehavaren av positionerna är originator, ett medverkande kreditinstitut eller ett annat kreditinstitut. Som framgår av artikel 100 i 2006 års kreditinstituts- direktiv har det även betydelse vilken typ av exponering värdepapperi- seringen avser.
Ett institut som använder schablonmetoden skall beräkna det riskvägda exponeringsbeloppet genom att multiplicera exponeringsvärdet med en riskvikt som baserar sig på kreditvärderingar utfärdade av externa kreditvärderingsföretag. Dessa kreditvärderingar delas av de behöriga myndigheterna in i kreditkvalitetssteg som motsvarar en viss riskvikt. Antalet kreditkvalitetssteg och de riskvikter som åsätts dem skiljer sig dock från vad som annars gäller för ett institut som tillämpar schablonmetoden för kreditrisker. För en position som inte har någon kreditvärdering skall som huvudregel en riskvikt om 1 250 procent tillämpas (se punkten 10 i del 4 i bilaga IX). Kapitalkravet i ett sådant fall är mycket högt och uppgår till positionens belopp. Som framgår av avsnitt 8.2.3 får ett institut i stället för att ge exponeringen riskvikten
1 250 procent dra av den från kapitalbasen. Om kapitalkravet är 8 procent och riskvikten för en exponering är 1 250 procent uppgår kapitalkravet till exponeringens värde (t.ex. 100 x 0,08 x 12,50). I det fallet ger beräkningen av kapitalkravet och ett avdrag från kapitalbasen alltså samma resultat. Riskvikten 1 250 procent är sannolikt den högsta enskilda riskvikt som kan förekomma. Av avsnitt 9.1 framgår att ett institut inte behöver beräkna något kapitalkrav för exponeringar som dragits av från kapitalbasen.
Ett institut som har tillstånd att använda internmetoden skall enligt punkterna
–externratingmetoden för positioner med rating eller med härledd rating,
–den formelbaserade metoden för positioner utan rating om inte internmetoden är tillåten, och
–internmetoden för vissa speciellt angivna värdepapperiseringar. Externratingmetoden är ganska lik den metod som skall användas för
exponeringar enligt schablonmetoden. Enligt externratingmetoden finns |
|
det emellertid fler kreditkvalitetssteg och riskvikterna beror på |
|
positionernas kvalitet. Positionerna med bättre kvalitet får en lägre |
|
riskvikt jämfört med de med en sämre kvalitet. Riskvikterna beror också |
|
på antalet exponeringar som värdepapperiseras. Om antalet exponeringar |
|
som värdepapperiseras är färre än sex blir riskvikten för positionen högre |
|
än när de är fler. Antalet exponeringar som värdepapperiseras beräknas |
|
på ett särskilt sätt enligt vad som föreskrivs i punkten 49. Till skillnad |
|
från externratingmetoden är de två andra metoderna – den |
|
formelbaserade metoden och internmetoden – mer lik internmetoden för |
|
kreditrisker (se avsnitt 10.3.1). Enligt den formelbaserade metoden |
|
bestäms riskvikterna av en matematisk formel som tar hänsyn till de |
|
olika riskfaktorerna. Enligt internmetoden för positioner i vissa speciellt |
|
angivna värdepapperiseringar får ett kreditinstitut ge en position utan |
|
rating en bedömd rating. Metoden får bara användas om kreditinstitutet |
248 |
|
har fått ett godkännande från de behöriga myndigheterna. Godkännandet Prop. 2006/07:5 |
|
får ges om kreditinstitutet uppfyller villkoren i punkten 42 e i bilagan. Ett |
|
sådant villkor är att kreditinstitutets metod skall innefatta kreditbetyg |
|
som skall motsvara de valbara ratinginstitutens kreditbetyg. Detta skall |
|
dokumenteras tydligt och klart. |
|
Skälen för regeringens förslag: Även om det inte sägs uttryckligen i |
|
direktivet skall såväl originatorn, medverkande institut och andra institut |
|
som har positioner i värdepapperiseringar beräkna ett särskilt kapitalkrav |
|
för sådana positioner. För originatorn gäller dock särskilda regler. |
|
Vid traditionell värdepapperisering får ett institut som är originator |
|
undanta de exponeringar som det har värdepapperiserat från beräkningen |
|
av kapitalkravet för kreditrisker, om det i samband med värde- |
|
papperiseringen har överfört en betydande kreditrisk till tredje man. När |
|
så är fallet skall institutet beräkna ett riskvägt exponeringsbelopp för de |
|
eventuella positioner det har i värdepapperiseringen i fråga. Om institutet |
|
inte har överfört en betydande kreditrisk till tredje man, skall institutet |
|
beräkna ett kapitalkrav för exponeringarna som om ingen värde- |
|
papperisering ägt rum. I det fallet behöver institutet alltså inte beräkna |
|
något kapitalkrav för eventuella positioner i värdepapperiseringen. |
|
Vid traditionell värdepapperisering avförs lånen från originatorns |
|
balansräkning. Med den terminologi som används i den nya kapital- |
|
täckningslagen (och i kreditinstitutsdirektivet) finns det när en tillgång |
|
överlåts till ett specialföretag inte någon exponering (dvs. tillgångar som |
|
redovisas som tillgång i balansräkningen, derivatavtal som redovisas som |
|
skulder eller åtagande utanför balansräkningen) som skall kapitaltäckas. I |
|
den nya kapitaltäckningslagen bör det därför införas en bestämmelse av |
|
vilken det framgår att ett institut som inte har överfört en betydande |
|
kreditrisk till tredje man skall beräkna ett kapitalkrav för exponeringar |
|
som institutet värdepapperiserat. |
|
Vid syntetisk värdepapperisering skall ett institut som är originator |
|
beräkna ett särskilt kapitalkrav för tillgångarna om en betydande |
|
kreditrisk överförts till tredje man. Om inte en betydande kreditrisk har |
|
överförts, skall institutet beräkna ett kapitalkrav på samma sätt som om |
|
ingen värdepapperisering har skett. Eftersom tillgångarna vid syntetisk |
|
värdepapperisering kommer att finnas kvar i balansräkningen behövs det |
|
emellertid inte införas någon särskild bestämmelse för att klargöra det |
|
sistnämnda. |
|
Riksbanken anser att begreppet ”betydande” bör definieras på ett |
|
kvalitativt och strikt sätt. Det är visserligen viktigt att begrepp som |
|
används i lag är tydligt definierade. Som framgår av beskrivningen ovan, |
|
är begreppet ”betydande” mångfacetterat. För att en betydande kreditrisk |
|
skall anses överförd skall ett antal tekniska krav vara uppfyllda. Kraven |
|
skiljs också åt mellan traditionell och syntetisk värdepapperisering. |
|
Enligt vår mening är det därför lämpligare att i förarbeten redovisa |
|
begreppets innebörd och kombinera denna beskrivning med en |
|
föreskriftsrätt i frågan för regeringen eller den myndighet som regeringen |
|
bestämmer. |
|
Liksom Finansinspektionen anser vi att begreppet värdepapperisering |
|
bör definieras i den nya kapitaltäckningslagen. Eftersom det redan finns |
|
en definition i direktivet, bör den tas som utgångspunkt. Av definitionen i |
|
lagen bör det framgå att med värdepapperisering avses en transaktion |
249 |
|
eller ett program varigenom den kreditrisk som är förenad med en Prop. 2006/07:5 exponering eller en grupp exponeringar delas upp i delar (dvs. trancher),
och som har följande egenskaper:
–Betalningarna inom ramen för transaktionen eller programmet är beroende av utvecklingen av exponeringen eller gruppen av expo- neringar,
–Prioriteringen av delarna avgör hur förluster fördelas under den tid transaktionen eller programmet pågår.
Enligt direktivet skall instituten tillämpa särskilda regler för beräkningen av de riskvägda exponeringsbeloppen för värdepapperi- sering som skiljer sig från dem som gäller för de övriga exponerings- klasserna.
Som har nämnts i det föregående kommer den nya lagen inte att innehålla några bestämmelser som anger några exponeringsklasser eller riskvikter. I stället överlämnas till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om hur de riskvägda exponeringsbeloppen skall beräknas.
Enligt 2006 års kreditinstitutsdirektiv styrs de beräkningsmetoder som skall användas för positioner i värdepapperiseringar av vilken metod, schablonmetoden eller internmetoden, som instituten använder för exponeringsklassen i fråga. De institut som tillämpar schablonmetoden skall använda sig av en metod som liksom schablonmetoden bygger på externa kreditvärderingar. Ett institut som har tillstånd att använda internmetoden för exponeringsklasserna i fråga skall i stället använda en externratingmetod, en formelbaserad metod eller en internbedöm- ningsmetod. Dessa beräkningsmetoder skiljer sig från de metoder som normalt används enligt internmetoden. Även inom ramen för internmetoden används dock vissa schablonmetoder, se t.ex. artikel 87.5 om specialutlåning och artikel 87.11 om exponeringar mot fondföretag. Man kan alltså tala om en schablonmetod för värdepapperisering och en internmetod för värdepapperisering. Schablonmetoden skall användas för värdepapperiserade exponeringar och positioner i värdepapperiseringar som kan hänföras till en exponeringsklass för vilken instituten tillämpar schablonmetoden medan internmetoden skall användas i övriga fall. Det behövs dock inte någon särskild bestämmelse om detta i den nya kapitaltäckningslagen. Som har föreslagits i avsnitten 10.2.1 och 10.3.1 skall regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om hur institut som använder schablonmetoden och internmetoden skall beräkna de riskvägda exponeringsbeloppen. Med stöd av dessa bestämmelser är det möjligt att föreskriva hur ett institut som använder någon av dessa metoder för hela eller delar av verksamheten skall beräkna de riskvägda exponeringsbeloppen för positioner i värdepapperiseringar och värdepapperiserade exponeringar.
250
12.3 |
Godkännande av kreditvärderingsföretag m.m. |
Prop. 2006/07:5 |
Regeringens förslag: Finansinspektionen skall godkänna att en kreditvärdering som har utfärdats av ett kreditvärderingsföretag får användas för att bestämma riskvikter för värdepapperisering, om de krav för användning av kreditvärderingar för bestämning av riskvikter som har uppställts för övriga exponeringsklasser enligt schablon- metoden är uppfyllda (se avsnitt 10.2.2.2).
Promemorians förslag: Överrensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna har inga invändningar mot förslaget.
Kreditinstitutsdirektivets och kapitalkravsdirektivets innehåll: Enligt 2006 års kreditinstitutsdirektiv får en kreditvärdering som utförts av ett ratinginstitut (kreditvärderingsföretag) användas för att fastställa riskvikten för en position i värdepapperisering. Det förutsätter enligt artikel 97.1 att ratinginstitutet av de behöriga myndigheterna har för- klarats vara ett valbart ratinginstitut. Ett ratinginstitut får enligt artikel
97.2i samma direktiv förklaras valbart om de uppfyller kraven i artikel 81 – dvs. de krav som gäller för att ett ratinginstitut skall förklaras valbart enligt schablonmetoden (avsnitt 10.2.2.2) – och om det har visat prov på förmåga inom området för värdepapperisering, vilket kan styrkas genom en stark ställning på marknaden. För att en kreditvärdering som utförts av ett valbart ratinginstitut skall kunna användas i detta sam- manhang skall den enligt artikel 97.5 dessutom uppfylla de principer för trovärdighet och öppenhet som finns i del 3 i bilaga IX.
Om ett ratinginstitut har förklarats valbart av de behöriga myndig- heterna i en medlemsstat, får de behöriga myndigheterna i andra medlemsstater enligt artikel 97.3 också förklara institutet valbart utan att genomföra något eget bedömningsförfarande. De behöriga myndig- heterna skall enligt artikel 97.4 offentliggöra en förteckning över valbara ratinginstitut och en förklaring av förfarandet för erkännande.
Enligt artikel 98.1 i kreditinstitutsdirektivet skall de behöriga myndig- heterna för tillämpningen av riskvikter på positioner inom värde- papperisering avgöra vilken av de kreditkvalitetsnivåer som anges i bilaga IX i samma direktiv som ett valbart ratinginstituts olika kreditbetyg skall anses motsvara. Dessa avgöranden skall vara objektiva och konsekventa. När de behöriga myndigheterna i en medlemsstat har delat in kreditbetygen i kreditkvalitetsnivåer får enligt artikel 98.2 de behöriga myndigheterna i andra medlemsstater erkänna detta avgörande utan att genomföra något eget förfarande för ett avgörande i frågan.
Enligt artikel 99 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv skall användningen av ratinginstitutens kreditvärderingar för beräkning av ett kreditinstituts riskvägda exponeringsbelopp enligt artikel 96 i samma direktiv ske konsekvent och i enlighet med del 3 i bilaga IX. Kreditvärderingar får inte användas selektivt.
Att de regler som beskrivits ovan även gäller för värdepappersföretag framgår av artikel 20 i 2006 års kapitalkravsdirektiv.
Skälen för regeringens förslag: I 2006 års kreditinstitutsdirektiv föreskrivs det att ett kreditvärderingsföretag skall uppfylla vissa krav för att bli valbart. Ett valbart kreditvärderingsföretags riskvikter får användas
för bestämning av riskvikter i samband med värdepapperisering. De krav |
251 |
|
som ställs upp för att ett institut skall förklaras valbart är huvudsakligen Prop. 2006/07:5 desamma som de krav som ställs för att ett kreditvärderingsföretags kreditvärderingar skall få användas av ett institut som använder schablonmetoden, avsnitt 10.2.2.2. Enligt den bestämmelse som föreslås
där skall Finansinspektionen besluta att godkänna att ett kredit- värderingsföretags kreditvärderingar får användas av institut till att bestämma riskvikter om
1.kreditvärderingsföretagens värderingsmetod är objektiv, oberoende och genomlysbar,
2.kreditvärderingarna ses över löpande, och
3.kreditvärderingarna uppfattas som trovärdiga och är tillgängliga på likvärdiga villkor för dem som har ett berättigat intresse av dem.
Av bestämmelsen framgår vidare att om ett kreditvärderingsföretag har godkänts av en behörig myndighet i ett annat
Även de övriga reglerna i artiklarna
Det bör särskilt noteras att det för att kreditvärderingarna skall få användas för värdepapperiseringsändamål ställs upp ett krav som inte gäller för att kreditvärderingarna skall få användas för övriga expo- neringsklasser enligt schablonmetoden. Enligt detta krav skall de behöriga myndigheterna ha övertygat sig om att kreditvärderings- företaget har visat prov på förmåga inom området för värde- papperisering, vilket kan styrkas genom en stark ställning på marknaden. Att visa förmåga inom värdepapperiseringsområdet genom en stark ställning på marknaden kan anses rymmas in under de generella kraven på trovärdighet och tillförlitlighet. Om ett kreditvärderingsföretag inte har visat prov på sin förmåga inom värdepapperiseringsområdet, kan det inte rimligen förväntas att uppfylla de generella kraven på trovärdighet och tillförlitlighet. Därmed bedöms det inte nödvändigt att ta in någon uttrycklig bestämmelse som inrymmer detta krav i den nya kapital- täckningslagen.
252
12.4 |
Kreditriskreducering |
Prop. 2006/07:5 |
Regeringens bedömning: Bestämmelserna om kreditriskskydd som tillämpas vid bestämning av riskvikter enligt schablonmetoden och den grundläggande internmetoden skall tillämpas även vid bestämning av riskvikter för värdepapperisering (se avsnitt 11).
Promemorians bedömning: Överrensstämmer med regeringens be- dömning.
Remissinstanserna har inga invändningar mot bedömningen.
Kreditinstitutsdirektivets och kapitalkravsdirektivets innehåll: Av
artikel 96.3 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv framgår att om en position i värdepapperisering omfattas av kreditriskskydd, förbetalt eller ej, får den riskvikt som skall åsättas positionen ändras i enlighet med de reglerna om kreditriskreducering i artiklarna
Att de reglerna gäller även för värdepappersföretag framgår av artikel 20 i 2006 års kapitalkravsdirektiv.
Skälen för regeringens bedömning: Av avsnitt 11 framgår att det är viktigt att kreditriskreducering tillåts i den svenska lagstiftningen. Av samma skäl bör kreditriskreduceringen även tillåtas i samband med värdepapperisering. Således bör reglerna i direktivet om kreditrisk- reducering vid bestämning av riskvikter tillämpas även vid bestämning av riskvikter för värdepapperisering. Bestämmelserna om kreditrisk- reducering som har föreslagits i avsnitt 11 bör därför tillämpas även vid bestämning av riskvikter för värdepapperisering.
12.5 |
Stöd utöver avtalsmässiga förpliktelser |
|
||
|
|
|
|
|
|
Regeringens förslag: Vid beräkningen av kapitalkravet skall ett |
|
|
|
|
institut beräkna ett kapitalkrav för exponeringar som institutet |
|
|
|
|
värdepapperiserat, om det har gett stöd till värdepapperiseringen |
|
|
|
|
utöver sina avtalsmässiga förpliktelser. Om ett institut medverkar vid |
|
|
|
|
en värdepapperisering skall det, om det har gett stöd till värde- |
|
|
|
|
papperiseringen utöver sina avtalsmässiga förpliktelser, beräkna ett |
|
|
|
|
kapitalkrav för exponeringarna. |
|
|
|
|
Ett institut som skall beräkna ett sådant kapitalkrav skall |
|
|
|
|
offentliggöra att det har tillhandahållit stöd utöver avtalsbe- |
|
|
|
|
stämmelserna och följderna av detta för dess kapitalkrav. |
|
|
|
|
Promemorians förslag: Överrensstämmer med regeringens förslag. |
|
||
|
Remissinstanserna har inga invändningar mot förslaget. |
|
||
|
Kreditinstitutsdirektivets och kapitalkravsdirektivets innehåll: |
|
||
Enligt artikel 101 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv skall ett kreditinstitut |
|
|||
som är originator eller medverkande kreditinstitut inte i syfte att minska |
|
|||
möjliga eller faktiska förluster för investerare, ge stöd till värde- |
|
|||
papperiseringen utöver sina avtalsmässiga förpliktelser. Om kredit- |
|
|||
institutet bryter mot detta krav, skall den behöriga myndigheten kräva att |
|
|||
det minst beräknar ett kapitalkrav för de värdepapperiserade expo- |
|
|||
neringarna som om ingen värdepapperisering skett. Kreditinstitutet skall |
253 |
|||
|
|
|
|
|
offentligt tillkännage att det har tillhandahållit stöd utöver avtals- Prop. 2006/07:5 bestämmelserna och följderna av detta för dess lagstadgade kapitalkrav.
Att dessa regler gäller även för värdepappersföretag framgår av artikel 20 i 2006 års kapitalkravsdirektiv.
Skälen för regeringens förslag: Om ett institut i syfte att minska möjliga eller faktiska förluster för investerare ger stöd för en värdepapperisering som går utöver institutets avtalsmässiga förpliktelser kan institutet få bära större risker än vad som direkt framgår av avtalet. I en sådan situation bör, som framgår av direktivet, det institut som värdepapperiserat sina exponeringar och, i förekommande fall, det institut som medverkar i värdepapperiseringen beräkna de riskvägda beloppen för de värdepapperiserade exponeringarna som om ingen värdepapperisering hade skett. På så sätt säkerställs att de risker som finns beaktas vid beräkningen av kapitalkravet för kreditrisker.
Ett institut som skall beräkna ett kapitalkrav enligt ovan skall offentliggöra att det har tillhandahållit stöd utöver avtalsbestämmelserna och följderna av detta för dess kapitalkrav.
254
13 |
Beräkning av kapitalkravet för |
Prop. 2006/07:5 |
|
marknadsrisker |
|
Kapitalkrav för marknadsrisker infördes i
I 2006 års kapitalkravsdirektiv görs ett antal mindre ändringar i befintliga regler samtidigt som det införs en del kompletterande regler i de delar som har betraktats som ofullständiga. Den övergripande struk- turen ligger emellertid fast. Bestämmelserna i direktivet följer i hög grad Baselkommitténs rekommendationer. De ändringar som har gjorts i direktivet har i huvudsak föranletts av motsvarande ändringar i Basel- överenskommelsen.
13.1Beräkning av kapitalkrav för marknadsrisker
Regeringens förslag: Ett institut skall beräkna kapitalkravet för i marknadsrisker ingående motpartsrisker enligt någon av de metoder som används för att beräkna kapitalkravet för kreditrisker (schablon- metoden eller internmetoden). För övriga marknadsrisker (positions- risker, avvecklingsrisker, valutakursrisker och råvarurisker) beräknas kapitalkravet enligt olika schablonmetoder.
Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, får meddela föreskrifter om hur kapitalkravet för marknadsrisker skall beräknas.
Promemorians förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag, men bestämmelserna har getts en annan redaktionell utformning.
Remissinstanserna: Finansinspektionen anser att lagtexten bör ändras så att det framgår att det är olika schablonmetoder som skall användas för beräkning av kapitalkravet beroende på vilken typ av marknadsrisk som avses.
Kapitalkravsdirektivets innehåll: Enligt artikel 18 i 2006 års kapital- kravsdirektiv skall institut (dvs. både kreditinstitut och värdepappers- företag) ha en kapitalbas som alltid uppgår till eller överstiger summan av kapitalkraven för positionsrisker, avvecklings- och motpartsrisker som ingår i handelslagret samt valutakurs- och råvarurisker för hela verk- samheten. Kapitalkravet skall beräknas i enlighet med de metoder och alternativ som anges i artiklarna
255
Positionsrisker |
Prop. 2006/07:5 |
Specifik och generell risk
Positionsrisk är ett samlingsbegrepp för ränte- och aktiekursrisker. Dessa risker delas upp i två komponenter vid beräkningen av kapitalkravet. Den ena komponenten är den specifika riskdelen och den andra komponenten är den generella riskdelen. Med specifik risk avses prisförändringar som beror på omständigheter hänförliga till den som utfärdat instrumentet (emittenten) eller, i fråga om ett derivatinstrument, den som utfärdat det underliggande instrumentet. Den generella risken avser den risk som inte är kopplad till omständigheter som kan härledas till emittenten av ett enskilt finansiellt instrument. Den generella risken avser risken för pris- förändringar som när det gäller ett räntebärande instrument eller räntederivat beror på en ändrad räntenivå, och när det gäller en aktie eller ett aktiederivat en allmän rörelse på aktiemarknaden.
Nettningsregler
Ett institut kan utnyttja olika tekniker för att reducera risker i verk- samheten. När det gäller sådan verksamhet som räknas till handelslagret är en vanlig teknik för riskreducering att inta s.k. långa respektive korta positioner i instrument av samma slag.
Med en lång position avses en position vars värde ökar när instrumentets eller det underliggande instrumentets värde ökar. Ett inne- hav av en aktie eller en obligation är en lång position. Ett innehav av en köpoption eller en utfärdad säljoption är också en lång position, eftersom värdet av positionen ökar när värdet på det underliggande instrumentet ökar.
En kort position har de motsatta egenskaperna, dvs. positionens värde ökar när instrumentets eller det underliggande instrumentets värde minskar. Ett innehav av en säljoption eller en utfärdad köpoption är exempel på korta positioner. Ytterligare exempel på en kort position är s.k. blankning. Blankning innebär att värdepapper lånas och säljs på marknaden i förhoppning om att värdepapper av samma slag i framtiden skall kunna köpas till ett lägre pris och återbetalas till långivaren.
Ett instituts nettoposition utgörs av skillnaden mellan de långa och de korta positionerna. Något förenklat kan konstateras att ett institut som innehar en lika stor lång som kort position i samma instrument, dvs. en nettoposition som uppgår till noll, har eliminerat den risk som den korta och långa positionen har var för sig. Förändringar i marknadsvärdet på positionerna kommer inte att påverka institutets resultat i detta fall.
Vid beräkningen av kapitalkravet för positionsrisker får instituten tillgodogöra sig denna typ av riskreducering genom att beräkna kapitalkravet på nettovärdet av de långa och korta positioner som tagits i finansiella instrument av samma slag.
Enligt kapitalkravsdirektivet utgör överskottet av ett instituts långa positioner i förhållande till dess korta positioner i samma aktie, skuld- instrument och konvertibla värdepapper och identiska finansiella ter- miner, optioner, köpoptioner och täckta köpoptioner institutets netto- positioner i vart och ett av de olika instrumenten.
256
Alla nettopositioner, oavsett om de är positiva eller negativa, skall Prop. 2006/07:5 dagligen räknas om till institutets rapportvaluta till rådande dagskurs
innan de sammanräknas. Med rapportvalutan avses i kapitaltäcknings- sammanhanget vanligtvis den valuta i vilken institutet enligt reglerna lämnar sina uppgifter om sin kapitaltäckning.
För vissa instrument anges i direktivet närmare bestämmelser hur beräkning av nettopositioner skall göras. I denna del tillkommer i 2006 års kapitalkravsdirektiv särskilda regler som avser nettning av kreditderivatinstrument.
Ränterisker
Kreditinstitut och värdepappersbolag är i sin dagliga verksamhet kontinuerligt exponerade för ränterisker. En förändring i det allmänna ränteläget påverkar värdet av räntebärande finansiella instrument. När exempelvis marknadsräntan stiger drabbas räntebärande finansiella instrument av prisfall. Detta kan medföra ökade kostnader för företagen eftersom ränteändringarna inte omedelbart kan genomföras för företagens alla intäkts- och skuldräntor samtidigt på grund av olika långa räntebindningstider. Detta i sin tur kommer att påverka företagens intjäningsförmåga och redovisade resultat. Räntebärande finansiella instruments priskänslighet för ränteförändringar är också beroende av instrumentets återstående löptid; ju längre återstående löptid desto större är instrumentets priskänslighet för ränteförändringar. Kapitalkravet för ränterisker syftar till att säkerställa att företagen har betryggande eget kapital för att kunna absorbera eventuell förlust till följd av räntevariationer.
Kapitalkraven för den specifika och generella risken för ränteinstru- ment skall beräknas på institutets nettoposition i varje enskild valuta.
Kapitalkravet för den specifika risken räknas sedan fram genom att varje nettoposition delas in i riskklasser som baseras på emittentens kreditvärdighet eller intern/extern kreditvärdering samt instrumentets återstående löptid. Nettopositionen multipliceras sedan med en riskvikt på mellan 0 och 12 procent beroende på vilken riskklass positionen tillhör. Institutet skall därefter addera samtliga framräknade värden. Summan utgör kapitalkravet för den specifika risken.
I fråga om kapitalkravet för den specifika ränterisken finns ett par nyheter i 2006 år kapitalkravsdirektiv. För det första skall indelningen i riskklasser ske efter delvis nya grunder (punkterna 14 och 15 i bilaga I). För det andra skall de behöriga myndigheterna kräva att instituten tillämpar den maximala riskvikten på sådana instrument som innebär en särskild risk på grund av emittentens otillräckliga solvens eller likviditet. Enligt artikel 19 i kapitalkravsdirektivet får vidare medlemsstaterna tillåta att noll procents riskvikt tillämpas för vissa ränteinstrument vid beräkning av den specifika risken för räntebärande instrument, vilket bl.a. innefattar instrument emitterade av nationella regeringar, central- banker, internationella organisationer, multilaterala utvecklingsbanker, medlemsstaters delstatliga eller lokala självstyrelseorgan och myndig- heter. En förutsättning för att noll procents vikt skall kunna tillämpas är att värdepapperen är uttryckta och refinansierade i nationell valuta.
257
Beräkningen av kapitalkravet för den generella risken får ske enligt |
Prop. 2006/07:5 |
någon av två metoder. Instituten får alltid använda en metod som baseras |
|
på instrumentens löptid, den s.k. löptidsgrundade metoden. Om den |
|
behöriga myndigheten ger tillstånd till det, får institutet i stället använda |
|
en metod som baseras på instrumentens duration, den s.k. durations- |
|
grundade metoden. Ett sådant tillstånd kan medges antingen generellt för |
|
samtliga institut eller enskilt för varje institut. En förutsättning för att |
|
tillstånd får ges är att institutet konsekvent tillämpar metoden, dvs. |
|
genomgående för samtliga ränteanknutna finansiella instrument. |
|
Den löptidsgrundade metoden kan något förenklat beskrivas på |
|
följande sätt. Institutens nettopositioner i räntebärande finansiella instru- |
|
ment grupperas efter den återstående löptiden och instrumentens |
|
kupongränta. Utifrån denna gruppering viktas sedan varje position med |
|
ett tal som är avsett att reflektera instrumentets priskänslighet för |
|
ränteförändringar. Ju längre instrumentets återstående löptid är, ju högre |
|
är dess priskänslighet, och därmed också vikttalet. |
|
Det totala kapitalkravet för den generella risken beräknas sedan som |
|
summan av de belopp som framräknas efter att de viktade positionerna |
|
har matchats inom och mellan de grupper de tillhör. |
|
Den durationsgrundade metoden syftar till att på ett mer precist sätt |
|
beakta positionernas priskänslighet för ränteförändringar. För detta ända- |
|
mål skall instituten beräkna s.k. modifierad duration för varje ränte- |
|
instrument. Den modifierade durationen utrycker effekten av en ränte- |
|
förändring på ränteinstrumentets pris, dvs. ränteinstrumentets priskäns- |
|
lighet för ränteförändringar. |
|
Institutens nettopositioner i räntebärande finansiella instrument grup- |
|
peras med utgångspunkt i de framräknade durationsmåtten och viktas |
|
därefter med ett tal som reflekterar förväntade ränteförändringar för varje |
|
durationsgrupp. Kapitalkravet blir också här summan av de belopp som |
|
framräknas efter det att positionerna har matchats inom och mellan de |
|
grupper de tillskrivits. |
|
Aktiekursrisker |
|
Syftet med kapitalkrav för aktiekursrisker är att säkerställa att företagen |
|
har tillräckligt med kapital för täcka de förluster som kan uppstå till följd |
|
av aktiekursförändringar. |
|
Vid beräkningen av kapitalkravet för aktier och aktieanknutna instru- |
|
ment som ingår i ett instituts handelslager skall instituten summera |
|
samtliga långa nettopositioner och samtliga korta nettopositioner i |
|
enlighet med tillämpliga nettningsregler (se ovan). Summan av de långa |
|
och de korta nettopositionerna utgör institutets totala bruttoposition. |
|
Skillnaden mellan de långa och de korta positionerna utgör institutets |
|
totala nettoposition. Kapitalkravet skall bestå av två komponenter; ett |
|
kapitalkrav för den specifika risken och ett för den generella risken. |
|
Kapitalkravet för den specifika risken skall motsvara fyra procent av |
|
institutets bruttoposition, dvs. summan av långa och korta positioner. |
|
Direktivet ger medlemsländernas behöriga myndigheter möjlighet att |
|
medge att kapitalkravet avseende den specifika risken för aktieinnehav |
|
skall vara två procent i stället för fyra procent om institutet uppfyller |
|
vissa krav i fråga om säkerhet, likviditet och riskspridning. |
258 |
Kapitalkravet för den generella risken skall motsvara åtta procent av Prop. 2006/07:5 institutets nettoposition.
Särskilda kapitalkrav avseende ränte- och aktiekursrisker
Institut som garanterar emissioner av aktier och räntebärande finansiella instrument får, med den behöriga myndighetens tillstånd, använda en särskild metod för beräkning av kapitalkrav för innehav som är en följd av sådan verksamhet. Instituten ges möjligheter att dra av de positioner som tecknats eller garanterats av tredje man på grund av uttryckligt avtal. Därefter skall institutet minska nettopositionerna med vissa reduktions- faktorer.
En nyhet i kapitalkravsdirektivet är att det blir möjligt att minska kapitalkravet för positioner i handelslagret som säkras genom kredit- derivat. Hur stor minskningen blir beror på vilket skydd kreditderivatet ger mot risken i positionen.
En annan nyhet i kapitalkravsdirektivet avser behandlingen av posi- tioner i företag för kollektiva investeringar (fondföretag), dvs. vad som enligt lagen (2004:46) betecknas som värdepappersfonder (svenska fonder) eller fondföretag (utländska fondföretag). Dessa positioner var enligt 1993 års kapitalkravsdirektiv (punkten 11 i bilaga I) föremål för kapitalkraven för kreditrisk enligt 2000 års kreditinstitutsdirektiv. I 2006 år kapitalkravsdirektiv anges i stället att om positioner i fondföretag uppfyller kraven för att räknas till handelslagret, skall dessa omfattas av kapitalkravet för positionsrisk (se även avsnitt 13.4).
Avvecklingsrisker
Med avvecklingsrisk menas den risk som är förknippad med det förhållandet att en aktör vid avvecklingen inte kan fullfölja sina förpliktelser att betala eller leverera finansiella instrument vid den överenskomna tidpunkten. Direktivet uppställer krav på kapitaltäckning för sådana avvecklingsrisker som ett institut utsätts för till följd av att en affär finansiella instrument inte avvecklas vid rätt tidpunkt.
Kapitalkrav för avvecklingsrisker skall beräknas för transaktioner i räntebärande instrument, aktier, valutor och råvaror som inte är av- vecklade efter den överenskomna leveransdagen. Transaktioner om- fattande repor, omvända repor samt lån eller utlåning av värdepapper och råvaror undantas från detta kapitalkrav. För de positioner som inte avvecklats i tid skall ett institut beräkna skillnaden mellan det överens- komna priset och dess aktuella marknadsvärde. Denna prisskillnad skall beaktas enbart om den är negativ, dvs. innebär en förlust för institutet.
För att beräkna kapitalkravet för avvecklingsrisken multipliceras därefter den negativa prisskillnaden med en riskfaktor som beror på hur lång tid som gått sedan transaktionen enligt överenskommelse skulle ha varit avvecklad. Riskfaktorn bestäms till mellan åtta och 75 procent om det antal arbetsdagar som har gått efter avtalad avvecklingsdag är mellan 5 och 45 och därefter 100 procent, (se punkten 1, tabell 1, i bilaga II).
Ett institut skall också vara skyldigt att avsätta kapital för s.k.
ofullständiga transaktioner. Detta omfattar dels transaktioner där
259
betalning eller leverans har skett innan det att motparten har fullgjort sin |
Prop. 2006/07:5 |
del av transaktionen eller – i fråga om gränsöverskridande transaktioner |
|
–en eller fler dagar har passerat sedan betalning eller leverans. Även i dessa fall är kapitalkravets storlek beroende på den tid som förflutit sedan betalning eller leverans skett (enligt punkten 2, tabell 2, i bilaga II).
Om
Motpartsrisker
Med motpartsrisker förstås sådana risker som består i att motparten i en affär kan tänkas misslyckas med sina åtaganden att betala eller leverera. En part i en värdepappersaffär riskerar att förlora de finansiella instrument eller den betalning som har överförts till motparten om denne kommer på obestånd och inte kan fullgöra sina åtaganden. Denna risk är ett resultat av att leverans och betalning av finansiella instrument inte alltid sker samtidigt.
I reglerna om kapitalkrav för motpartsrisker i 2006 års kapital- kravsdirektiv har gjorts vissa förändringar. Dessa följer i huvudsak av de ändringar och tillägg som gjorts beträffande kapitalkravet för kreditrisker i kreditinstitutsdirektivet.
Enligt kapitalkravsdirektivet skall ett institut vara skyldigt att reservera kapital för motpartsrisker för exponeringar i OTC- och kreditderivat, repor, omvända repor, utlåning eller lån av värdepapper och råvaror, marginallånetransaktioner baserade på värdepapper eller råvaror i handelslagret, transaktioner med lång avvecklingsperiod samt även i samband med exponeringar som uppstår vid s.k. ofullständiga transaktioner.
Kapitalkravet för motpartsrisker skall motsvara åtta procent av det sammanlagda riskvägda exponeringsbeloppen beräknade i enlighet med bestämmelserna om beräkning av riskvägda exponeringsbelopp för kreditrisk i kreditinstitutsdirektivet (dvs. antingen enligt schablon- metoden eller internmetoden). I kapitalkravsdirektivet tillkommer dock vissa kompletterande bestämmelser avseende beräkningen av riskvägda exponeringsbelopp som enbart avser kapitalkravet för motpartsrisker (punkterna
Valutakursrisker
I sin dagliga verksamhet utsätts instituten för risker till följd av valutakursförändringar. Risken är relaterad till de positioner som företaget tar på valutamarknaden och till innehav av räntebärande instrument och aktier nominerade i utländsk valuta. Syftet med kapital- krav för valutakursrisker är att se till att instituten har tillräckligt med kapital för att täcka de risker som är förknippade med företagets åtaganden på valutamarknaden.
260
Ett institut skall ha en kapitalbas som täcker de valutakursrisker som det |
Prop. 2006/07:5 |
är utsatt för i hela sin verksamhet i fråga om placeringar och åtaganden |
|
på valutamarknader. |
|
Kapitalkravet för valutakursrisk skall uppgå till åtta procent av insti- |
|
tutets totala nettoposition i valuta och guld, om denna position överstiger |
|
två procent av institutets kapitalbas. Om den totala nettopositionen |
|
understiger 2 procent av institutets kapitalbas ställs inget kapitalkrav. |
|
Hur den totala nettopositionen beräknas framgår av bilaga III. Den |
|
enda nyheten i 2006 års kapitalkravsdirektiv är en regel som anger att vid |
|
beräkningen av nettopositioner för innehav av fondandelar i fondföretag |
|
skall de aktuella valutapositionerna för fondföretaget tas med i beräk- |
|
ningen. För detta ändamål får institutet förlita sig på information om |
|
positionen från tredje part. Om institutet inte känner till valutapositionen |
|
i fondföretaget, skall man utgå från att fondföretaget har valuta- |
|
exponeringar upp till den högsta tillåtna gränsen. |
|
Direktivet ger den behöriga myndigheten möjlighet att ställa lägre |
|
kapitalkrav för vissa valutor som samvarierar i högre utsträckning än |
|
andra och följaktligen kan vara mindre riskfyllda. |
|
Råvarurisker |
|
Kapitalkravet för råvarurisk syftar till att skapa ett skydd mot |
|
fallissemang i institut på grund av förluster vid handel med råvaror. |
|
Kapitalkravet för råvaror och råvaruderivat skall beräknas för hela |
|
verksamheten och inte bara för handelslagret. Positioner i guld och |
|
guldderivat undantas från beräkningen av kapitalkrav för råvarurisker |
|
och beräknas i stället enligt kapitalkraven för valutakursrisker. Begreppet |
|
råvara behandlas i avsnitt 6.2. |
|
Kapitalkravet för råvarurisker kan beräknas med hjälp av en |
|
löptidsbaserad metod, en förenklad metod eller en utvidgad löptids- |
|
baserad metod. Samtliga metoder bygger på att kapitalkravet beräknas |
|
med hjälp av en position bestämd i en standardiserad måttenhet (t.ex. vikt |
|
eller volym) och att ett instituts långa och korta positioner (brutto- |
|
positioner) skall beräknas separat för varje slag av råvara. |
|
Skälen för regeringens förslag: Som framgår av direktivet bestäms |
|
kapitalkravet för marknadsrisker av summan av kapitalkraven för |
|
positionsrisk, avvecklingsrisk, motpartsrisk, valutakursrisk och råvaru- |
|
risk. En motsvarande bestämmelse bör tas in i svensk rätt (se avsnitt 9.1). |
|
Bestämmelserna om hur kapitalkravet skall beräknas för de olika |
|
riskkategorierna som ingår i begreppet marknadsrisk, bygger på ett stort |
|
antal tekniskt komplicerade och detaljerade regler som finns i bilagorna |
|
till kapitalkravsdirektivet. Ändringarna i dessa bilagor är få jämfört med |
|
vad som gäller i dag och de ändringar som görs förändrar inte den |
|
övergripande strukturen för beräkning av kapitalkravet för marknads- |
|
risker. |
|
Enligt promemorians förslag skall kapitalkravet för marknadsrisker |
|
beräknas enligt schablonmetoden för marknadsrisker. Finansinspek- |
|
tionen betonar att det inte är fråga om att samma metod skall tillämpas |
|
för beräkning av kapitalkravet för de olika marknadsriskerna. Detta |
|
menar inspektionen, bör framgå av lagtexten. Även om avsikten med |
|
promemorians förslag inte är att samma metod skall tillämpas för alla |
261 |
typer av marknadsrisker delar vi inspektionens bedömning att lagen bör tydliggöras i detta avseende. Det bör således framgå av lag att det är fråga om olika schablonmetoder beroende på vilken riskkategori som avses.
Enligt promemorians förslag får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om hur kapitalkravet för schablonmetoden skall beräknas för varje enskild riskkategori enligt den beskrivning som ovan har lämnats av direktivet. För att undvika missförstånd bör det dock redan av lagen framgå att vid beräkningen av kapitalkravet för de motpartsrisker som ingår i marknadsrisker används samma metoder (schablonmetoden och internmetoden) som för beräkningen av kapitalkravet för kreditrisker.
2006 års kapitalkravsdirektiv är ett minimidirektiv. Den nya regleringen måste alltså innehålla bestämmelser som är minst lika stränga som direktivet. Själva införlivandet kan dock ske antingen genom lag eller genom myndighetsföreskrifter. I den nuvarande kapitaltäcknings- lagen har det valts två olika lagstiftningstekniker för att beskriva hur kapitalkravet för de olika riskkategorierna skall beräknas. Bestäm- melserna om positionsrisker, avvecklingsrisker och motpartsrisker anger tämligen detaljerat hur kapitalkravet för respektive risk beräknas. Den lagstiftningstekniken användes i samband med att 1994 års kapital- täckningslag infördes (prop. 1994/95:50). För valutakursrisker och råvarurisker innehåller lagen emellertid inte några närmare bestämmelser om hur kapitalkravet skall beräknas. I stället föreskrivs att kravet skall beräknas enligt föreskrifter meddelade av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen. Denna teknik valdes i samband med senare ändringar av kapitaltäckningslagen (prop. 1999/2000:94 s. 34).
Den typ av regler som finns i bilagorna är till sin natur sådana att de lämpar sig mindre väl för att tas in i lag (jfr avsnitt 5.1). Det finns inte heller av rättsäkerhetsskäl anledning att ta in de olika metoderna i lag. Oavsett vilken lagstiftningsteknik som väljs bedöms det nämligen osannolikt att föreskriftsrätten utnyttjas till att anvisa helt andra beräkningsmetoder än de som finns i direktivet. Det är emellertid fullt möjligt att i vissa avseenden införa strängare regler än de som direktivet medger. Det skulle exempelvis kunna ske genom att någon procentsats höjs eller att en valmöjlighet i direktivet till förmån för instituten inte utnyttjas. Strängare regler än de som finns i direktivet bör dock införas bara om det är motiverat av stabilitetsskäl och med beaktande av hur det påverkar institutens effektivitet och konkurrenskraft. Samma över- väganden torde ligga bakom bedömningen av om för instituten förmånliga regler skall införas (jfr t.ex. artikel 19.1 i kapitalkravs- direktivet). Det bör i detta sammanhang noteras att för valutakursrisker och råvarurisker har Finansinspektionen utformat sina föreskrifter i nära anslutning till direktivreglerna.
Mot denna bakgrund bedöms en lämplig lösning vara att – i likhet med vad som i dag gäller för valutakursrisker och råvarurisker – överlämna åt regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att ange hur kapitalkraven för de olika riskkategorierna skall beräknas. Av sådana föreskrifter kommer det alltså exempelvis att framgå om det är möjligt att
Prop. 2006/07:5
262
ge ränteinstrument utfärdade av stat och kommun noll procents vikt för Prop. 2006/07:5 den specifika ränterisken eller inte.
13.2Möjligheten att beräkna kapitalkraven för positions- risker, avvecklingsrisker och motpartsrisker med stöd av de metoder som används för kreditrisker
Regeringens förslag: Ett institut får, efter tillstånd från Finans- inspektionen, i stället för att beräkna kapitalkraven för
1.normalt inte överstiger fem procent av summan av institutets totala balansomslutning och totala åtagande utanför balansräkningen,
2.normalt inte överstiger ett belopp som motsvarar 15 miljoner euro, och
3.inte vid något tillfälle överstiger sex procent av institutets totala balansomslutning och totala åtaganden utanför balansräkningen och inte heller överstiger ett belopp som motsvarar 20 miljoner euro.
Promemorians förslag: Överensstämmer i sak med regeringens för- slag.
Remissinstanserna har inga invändningar mot förslaget. Kapitalkravsdirektivets innehåll: Enligt artikel 18.2 i 2006 års
kapitalkravsdirektiv får de behöriga myndigheterna medge att ett institut beräknar kapitalkraven för sådan verksamhet som hänför sig till handelslagret enligt reglerna om kapitalkrav för kreditrisker i artikel 75 a i 2006 års kreditinstitutsdirektiv i kombination med bestämmelserna om motpartsrisk i punkterna 6, 7 och 9 i bilaga II till kapitalkravsdirektivet i stället för enligt reglerna om beräkning av kapitalkrav för positionsrisk samt avvecklings- och motpartsrisk.
Ett sådant medgivande får ges om
a)omsättningen av den verksamhet som hänför sig till handelslagret normalt inte överstiger fem procent av den sammanlagda omsättningen,
b)det sammanlagda innehav som förtecknats i handelslagret normalt inte överstiger 15 miljoner euro, och
c)omsättningen av verksamhet som hänför sig till handelslagret aldrig överstiger sex procent av den sammanlagda omsättningen och det sammanlagda innehavet som förtecknats i handelslagret aldrig överstiger 20 miljoner euro.
Om ett institut överskrider någon eller båda av de gränser som gäller enligt a och b mera än under en kort tid eller någon eller båda av de gränser som gäller enligt c, skall institutet vara skyldigt att uppfylla kapitalkraven för marknadsrisker enligt kapitalkravsdirektivet i stället för kapitalkravet för kreditrisker enligt artikel 75 a i kreditinstitutsdirektivet. Institutet skall i det fallet också underrätta den behöriga myndigheten.
263
Av artikel 18.3 i kapitalkravsdirektivet framgår hur beräkningen av hur stor andel av verksamheten som hänför sig till handelslagret enligt punkterna a och c skall göras. De behöriga myndigheterna får därvid beakta antingen verksamhetens sammanlagda omfattning i och utanför balansräkningen, resultaträkningen eller kapitalbasen eller en kombi- nation av dessa mått. När verksamhetens storlek bedöms inom och utom balansräkningen värderas skuldinstrument till sitt marknadspris eller till värdet av huvudfordran, aktier till sitt marknadspris och derivat- instrument till det nominella värdet eller marknadsvärdet för det underliggande finansiella instrumentet. Långa och korta positioner skall adderas (summeras) oavsett om värdena är positiva eller negativa.
Dessa bestämmelser har inte i fråga om vilka villkor som skall vara uppfyllda för att ett institut skall få använda den metod som används för kreditrisker ändrats genom 2006 års kapitalkravsdirektiv.
Skälen för regeringens förslag: För att beräkna det samlade kapitalkravet skall instituten tillämpa olika beräkningsmetoder för kreditrisker, marknadsrisker och operativa risker. I fråga om marknads- risker skall dessutom olika metoder tillämpas för respektive riskkategori som omfattas av marknadsriskbegreppet. Sammantaget kan konstateras att de metoder som instituten skall använda innebär ett inte oväsentligt administrativt arbete för att fastställa det sammanlagda kapitalkravet.
I 1993 års kapitalkravsdirektiv finns samma möjlighet som i artikel
18.2i 2006 års kapitalkravsdirektiv att undanta institut med små handelslager från de metoder som enligt huvudregeln skall tillämpas för beräkning av kapitalkrav för positioner i handelslagret. Bestämmelsen i
1993 års kapitalkravsdirektiv har införlivats med svensk rätt genom 2 kap. 4 § i 1994 års kapitaltäckningslag (prop. 1994/95:50 s. 170 ff).
För institut som i begränsad omfattning bedriver sådan verksamhet som räknas till handelslagret kan de administrativa kostnaderna för att etablera rutiner för att beräkna ett kapitalkrav för positionsrisk, avvecklingsrisk och motpartsrisk vara oproportionerligt stora i för- hållande till dessa riskers betydelse för institutets samlade riskprofil. Det är därför rimligt att institut som underskrider vissa fastställda gräns- värden för handelslagrets storlek, efter medgivande från Finans- inspektionen, får beräkna kapitalkravet för dessa marknadsrisker enligt de regler som gäller för kreditrisker. Härigenom får dessa institut tillämpa samma regler för beräkning av kapitalkravet för samtliga finansiella risker, utom valutakurs- och råvarurisk, vilket torde begränsa den administrativa bördan och därmed också kostnaderna för regelefterlevnad.
Undantaget är också viktigt för de svenska institutens konkurrenskraft. Om Sverige skulle avstå från den möjlighet kapitalkravsdirektivet ger, riskerar de svenska instituten att bli föremål för hårdare krav än de som gäller för övriga institut inom EES. Detta riskerar att begränsa de inhemska institutens konkurrenskraft på grund av relativt sett högre kostnader.
Mot denna bakgrund görs bedömningen att det även i den nya kapitaltäckningslagen bör införas en möjlighet för institut med små handelslager att beräkna kapitalkravet för risker som är hänförliga till handelslagret enligt samma metod som används för kreditrisker.
Prop. 2006/07:5
264
Bestämmelsen bör ges en utformning som i huvudsak överensstämmer Prop. 2006/07:5 med den i 1994 års kapitaltäckningslag.
13.3Reducerade kapitalkrav för säkerställda obligationer
Regeringens bedömning: Kapitalkravet för positionsrisk i säker- ställda obligationer bör inte tas in i lag.
Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna har inga invändningar mot bedömningen. Kapitalkravsdirektivets innehåll: Enligt artikel 19.2 i 2006 års
kapitalkravsdirektiv får medlemsstaterna vid beräkning av den specifika risken för ränteanknutna instrument minska kravet för täckta (dvs. säkerställda) obligationer i enlighet med de procentsatser som anges i punkten 71 i del 1 i bilaga VI till 2006 års kreditinstitutsdirektiv.
Artikel 19.2 hänvisar till punkterna
Skälen för regeringens bedömning: Enligt gällande bestämmelse (artikel 11.2 i 1993 års kapitalkravsdirektiv) får medlemsstaterna fastställa att kapitalkravet avseende specifik risk för säkerställda obligationer skall uppgå till hälften av kapitalkravet för en kvalificerad post med samma återstående löptid som den säkerställda obligationen. Detta kapitalkrav tillämpas när de säkerställda obligationerna ingår i institutets handelslager. Bakgrunden till att de säkerställda obligationerna tillskrivs en lägre riskvikt är att de generellt sett kan sägas ha en högre kreditvärdighet.
Artikel 19.2 i 2006 års kapitalkravsdirektiv innebär en viss förändring i förhållande till 1993 års kapitalkravsdirektiv. I artikelns nya lydelse specificeras inte att kapitalkravet för specifik risk för säkerställda obligationer skall uppgå till hälften av kapitalkravet för en kvalificerad post med samma återstående löptid som den säkerställda obligationen. I stället föreskrivs att riskvikterna skall minskas i enlighet med de riskvikter som tillskrivs säkerställda obligationer som inte ingår i handelslagret, dvs. omfattas av kapitalkravet för kreditrisker. Dessa riskvikter anges i punkten 68 i del 1 i bilaga VI till 2006 års kredit- institutsdirektiv.
Med den lagstiftningsteknik som här valts, bör det dock inte i lag anges hur kapitalkravet skall bestämmas för dessa säkerställda obligationer vid beräkning av kapitalkrav för specifik risk. Bestämmelsen bör i stället genomföras med stöd av de myndighetsföreskrifter som
265
anger hur kapitalkravet för marknadsrisker skall beräknas, se avsnitt Prop. 2006/07:5 13.1.
13.4Godkännande av fondföretag från tredje land
Regeringens bedömning: I den nya kapitaltäckningslagen bör det inte tas in någon bestämmelse enligt vilken Finansinspektionen får acceptera en annan behörig myndighets bedömning av att ett fond- företag, t.ex. en värdepappersfond, från tredje land uppfyller de krav som ställs för att kapitalkravet för positionsrisk för positioner i fondföretaget skall få beräknas på ett visst sätt.
Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna har inga invändningar mot bedömningen. Kapitalkravsdirektivets innehåll: Som nämnts i avsnitt 13.1 skall
positioner i fondföretag (t.ex. värdepappersfonder), om de uppfyller kraven för att räknas till handelslagret, omfattas av kapitalkrav för positionsrisk. Hur kapitalkravet skall beräknas framgår av punkterna 47– 56 i bilaga I till 2006 års kapitalkravsdirektiv. Enligt denna bilaga kan kapitalkravet beräknas på två sätt. Om fondföretagen uppfyller de särskilda kriterierna i punkten 51 i bilagan skall de specifika metoderna i punkterna
Av artikel 19.3 i kapitalkravsdirektivet framgår att om en behörig myndighet inom EU godkänt ett fondföretag i tredje land får en behörig myndighet i en annan medlemsstat använda detta godkännande utan att behöva göra en egen bedömning.
Skälen för regeringens bedömning: Bakgrunden till regeln i artikel
19.3i kapitalkravsdirektivet är principen om ömsesidigt erkännande som gäller inom EU för bl.a. varor och tjänster. Genom att tillämpa den nämnda principen blir den administrativa bördan för företagen lättare. Som exempel kan nämnas att de inte behöver anpassa tjänsterna efter de skilda krav som kan finnas i de olika medlemsstaterna. Har dessa god- känts i en medlemsstat får de godkännas även i de andra.
Med den lagstiftningsteknik som valts här, kommer det inte att framgå av den nya kapitaltäckningslagen hur ett institut skall beräkna kapitalkravet för positionsrisk för positioner i fondföretag, t.ex. en svensk investeringsfond eller ett utländskt fondföretag. Det kommer alltså inte att framgå vilka förutsättningar som skall vara uppfyllda för att ett institut skall beräkna kapitalkravet med hjälp av metoder motsvarande de i punkterna
godkännande av att ett fondföretag, t.ex. en värdepappersfond, från tredje |
266 |
|
land uppfyller de krav som ställs för att kapitalkravet för positionsrisk för Prop. 2006/07:5 positioner i fondföretaget skall få beräknas enligt de särskilda metoderna.
Hur positioner i fondföretag från tredje land skall behandlas, inklusive möjligheten för Finansinspektionen att acceptera en bedömning som har gjorts av en annan behörig myndighet, bör i stället behandlas i föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, se avsnitt 13.1.
13.5 |
Egna riskberäkningsmodeller |
|
||
|
|
|
|
|
|
Regeringens förslag: Ett institut får efter tillstånd av Finans- |
|
|
|
|
inspektionen använda egna riskberäkningsmodeller för att beräkna |
|
|
|
|
kapitalkraven för positionsrisker, valutakursrisker och råvarurisker. |
|
|
|
|
Tillstånd skall ges om institutet |
|
|
|
|
1. har ett för ändamålet lämpligt utformat riskhanteringssystem för |
|
|
|
|
marknadsrisker som uppfyller kraven i 1 kap. 6 d och 6 h §§ lagen |
|
|
|
|
(1991:981) om värdepappersrörelse och 6 kap. 2 och 5 §§ lagen |
|
|
|
|
(2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, |
|
|
|
|
2. använder en riskberäkningsmodell som ger en tillförlitlig bild av |
|
|
|
|
marknadsriskernas storlek och som är tillräckligt integrerad med |
|
|
|
|
institutets övriga verksamhet, och |
|
|
|
|
3. dokumenterar sin riskberäkningsmodell och motiven för dess |
|
|
|
|
utformning. |
|
|
|
|
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. |
|
||
|
Remissinstanserna har inga invändningar mot förslaget. |
|
||
|
Kapitalkravsdirektivets innehåll: Enligt bilaga V till 2006 års |
|
||
kapitalkravsdirektiv får den behöriga myndigheten medge att ett institut |
|
|||
använder sina egna riskhanteringsmodeller vid beräkningen av |
|
|||
kapitalkraven för positionsrisker, valutakursrisker och råvarurisker. För |
|
|||
att institutet skall få ett tillstånd att använda en sådan modell måste den, |
|
|||
och institutets användande av den, uppfylla vissa krav som ges i |
|
|||
direktivet. |
|
|
|
|
|
De kvalitativa kraven (punkten 2 i bilaga V) syftar till att säkerställa att |
|
||
det finns interna rutiner för handhavandet av riskberäkningsmodellen och |
|
|||
för dess integrering i institutets riskhanteringsprocess från ”handlar- |
|
|||
golvet” till högsta ledningen. Direktivet ställer krav på kunskap, |
|
|||
integritet och kapacitet hos anställda och avdelningar. Vidare krävs att |
|
|||
institutet fortlöpande skall testa och se över modellens tillförlitlighet |
|
|||
samt åtminstone en gång om året se över hela sin riskhanteringsprocess. |
|
|||
För den översynen finns det detaljerade regler om vad som skall beaktas. |
|
|||
|
För att övervaka att riskberäkningsmodellen är tillförlitlig skall |
|
||
instituten bl.a. utföra en kontroll i efterhand (s.k. backtesting) av |
|
|||
modellen. Denna kontroll går ut bl.a. på att jämförelser görs för varje dag |
|
|||
mellan det riskvärde modellen räknat fram och det verkliga utfallet i |
|
|||
fråga om förändringar i värdet vid slutet av påföljande dag. |
|
|||
|
Särskilda villkor gäller för beräkning av specifik risk med hjälp av |
|
||
egna riskvärderingsmodeller. Om modellen inte uppfyller villkoren för |
|
|||
att beräkna den specifika risken, skall standardmetoderna för beräkning |
|
|||
av kapitalkrav för positionsrisk (bilaga I) tillämpas. |
267 |
|||
|
|
|
|
|
Beräkningen av kapitalkravet enligt egna modeller baseras på s.k. value-
Kapitalkravet skall uppgå till det högre av följande;
–föregående dags beräknade
–medelvärdet av beräknad maximal förlust för de 60 närmast före- gående bankdagarna (punkten 9).
Som en extra säkerhet gäller att det förlustvärde som beräknats skall multipliceras med en faktor på minst tre (multiplikationsfaktorn).
I samband med den efterhandskontroll som skall göras kan multiplikationsfaktorn höjas med en faktor mellan 0 och 1 beroende av hur stor en extra risk har upptäckts.
Särskilda krav ställs också på
Skälen för regeringens förslag: Den 1 januari 1996 trädde följande bestämmelser som gör det möjligt för de svenska instituten att använda egna modeller i kraft (se 4 kap. 9 § 1994 års kapitaltäckningslag).
”Ett institut får, efter medgivande av Finansinspektionen, vid beräkning av kapitalkravet för sådana marknadsrisker som avses i
Storleken på ett instituts totala exponering mot en viss typ av risk är i hög grad beroende av hur institutets olika tillgångar är sammansatta. Genom att exempelvis hålla tillgångar vars marknadsvärde förändras i motsatt riktning, givet en viss marknadsutveckling, kan institutet begränsa sin totala riskexponering. Med hjälp av institutens egna risk- beräkningsmodeller
Av detta skäl torde användandet av egna riskberäkningsmodeller i många fall kunna innebära att instituten kan avsätta mindre kapital för att täcka berörda marknadsrisker. Eftersom ett lägre kapitalkrav bidrar till att en ökad konkurrenskraft ges instituten härigenom incitament till att utveckla egna riskberäkningsmodeller. Ur ett stabilitetsperspektiv måste en sådan utveckling anses vara övervägande positiv eftersom detta sannolikt bidrar till en ökad kvalitet i institutens riskhanterings- standarder.
Prop. 2006/07:5
268
Av 1994 års kapitaltäckningslag framgår inte vilka krav en Prop. 2006/07:5 riskberäkningsmodell måste uppfylla för att få användas utan dessa krav
framgår i sin helhet av myndighetsföreskrifter. Här görs dock bedöm- ningen att åtminstone vissa grundläggande förutsättningar bör framgå av lag (se motsvarande bedömning i fråga om kreditrisker i avsnitt 10.3.2). Av lagreglerna bör det framgå att ett institut skall få tillstånd att använda egna riskberäkningsmodeller för att beräkna kapitalkraven för positions- risker, valutakursrisker och råvarurisker om institutet
1.har ett för ändamålet lämpligt utformat riskhanteringssystem för operativa risker som uppfyller kraven i 1 kap. 6 d och 6 h §§ lagen (1991:981) om värdepappersrörelse och 6 kap. 2 och 5 §§ lagen
(2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,
2.använder en riskberäkningsmodell som ger en tillförlitlig bild av marknadsriskernas storlek och som är tillräckligt integrerad med institutets övriga verksamhet, och.
3.dokumenterar sin riskberäkningsmodell och motiven för dess ut- formning.
Detta bör kombineras med en möjlighet för regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, att föreskriva vilka åtgärder ett institut skall vidta för att uppfylla de angivna förutsättningarna.
13.6 |
Återgång till en mindre riskkänslig metod |
|
||
|
|
|
|
|
|
Regeringens förslag: Ett institut får inte byta från de egna |
|
|
|
|
riskberäkningsmodellerna till någon av schablonmetoderna. Efter |
|
|
|
|
ansökan från ett institut får dock Finansinspektionen ge tillstånd till ett |
|
|
|
|
sådant byte, om institutet kan visa att det finns godtagbara skäl för |
|
|
|
|
bytet. |
|
|
|
|
Finansinspektionen får också besluta att ett institut skall återgå till |
|
|
|
|
en schablonmetod, om det inte längre uppfyller villkoren för den egna |
|
|
|
|
riskberäkningsmodell som det har tillstånd att använda och det inte är |
|
|
|
|
lämpligt att ålägga institutet en förhöjd kapitalbas. |
|
|
|
|
Promemorians förslag: Promemorian behandlar inte denna fråga. |
|
||
|
Remissinstanserna: Finansinspektionen anser att sanktionsmöjlig- |
|
||
heterna enligt sektorsbestämmelserna inte alltid är lämpliga för en |
|
|||
situation där ett institut inte längre klarar av att uppfylla de krav som |
|
|||
ställdes vid tidpunkten för godkännandet. Finansinspektionen anser att |
|
|||
det som ett komplement till dessa sanktionsmöjligheter bör införas en |
|
|||
möjlighet för Finansinspektionen att återkalla ett givet tillstånd för ett |
|
|||
institut som tillämpar egna modeller. |
|
|||
|
Skälen för regeringens förslag: Kapitalkravsdirektivet innehåller inte |
|
||
några regler som preciserar under vilka förutsättningar ett institut får |
|
|||
upphöra att använda egna modeller och övergå till någon av de enklare |
|
|||
metoderna (schablonmetoderna). Enligt de regler som gäller för |
|
|||
beräkningen av kapitalkraven för kreditrisker och operativa risker är |
|
|||
dock utgångspunkten att ett institut inte får byta från en mer avancerad |
|
|||
metod till en mindre avancerad metod. Ett sådant byte är dock möjligt i |
|
|||
två fall och skall då föregås av ett beslut från Finansinspektionen. Det |
|
|||
första fallet är om institutet kan visa att det finns godtagbara skäl för ett |
269 |
|||
|
|
|
|
|
byte, t.ex. om institutet har lagt om sin verksamhet. Det andra fallet är Prop. 2006/07:5 om det finns allvarliga brister i institutets modell och en förhöjd
kapitalbas inte bedöms vara en lämplig åtgärd.
I promemorian anges inte under vilka förutsättningar ett institut får övergå från egna beräkningsmodeller för beräkning av kapitalkraven för positionsrisker, valutakursrisker och råvarurisker till de mindre avancerade schablonmetoderna. I likhet med vad som föreslås beträffande kreditrisker (avsnitt 10.3.3) och operativa risker (avsnitt 14.3) bör dock dessa möjligheter begränsas. Det kan dock finnas situationer då inspektionen bör ha möjlighet att återkalla tillståndet för de egna beräkningsmodellerna. En sådan möjlighet bör därför införas i kapitaltäckningslagen. En sådan bestämmelse bör dock kombineras med en möjlighet för instituten att byta metod om de kan visa att det finns godtagbara skäl. Bestämmelsen bör ges en utformning som motsvarar bestämmelser för kreditrisker och operativa risker.
270
14 |
Beräkningen av kapitalkravet för operativa |
Prop. 2006/07:5 |
|
risker |
|
I detta avsnitt behandlas de olika beräkningsmetoder som finns i 2006 års kreditinstitutsdirektiv för att bestämma kapitalkravet för operativa risker. Direktivet innehåller tre olika metoder med olika grad av komplexitet och riskkänslighet: basmetoden, schablonmetoden och internmätnings- metoden.
14.1Beräkning av kapitalkravet för operativa risker
Regeringens förslag: Ett institut skall beräkna kapitalkravet för operativa risker enligt bas- eller schablonmetoden. Efter tillstånd från Finansinspektionen får ett institut i stället beräkna kapitalkravet för operativa risker enligt en alternativ schablonmetod eller en internmät- ningsmetod.
Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, får meddela närmare föreskrifter om
1.hur kapitalkravet enligt respektive metod skall beräknas,
2.vilka krav de institut som använder schablonmetoden måste upp- fylla, och
3.vilka närmare förutsättningar ett institut måste uppfylla för att få tillstånd att använda internmätningsmetoden.
Om ett moderinstitut inom EES och dess dotterföretag eller ett finansiellt moderholdingföretag inom EES och dess dotterföretag använder en internmätningsmetod enhetligt, får företagen i den omfattning som framgår av föreskrifter meddelade av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer betraktas som en enhet vid bedömningen av om kraven i första stycket är uppfyllda.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Finansinspektionen anser att det ska krävas tillstånd av Finansinspektionen för att ett institut ska få använda schablonmetoden för beräkning av operativa risker. Inspektionen menar vidare att den alternativa schablonmetoden inte bör få användas av svenska institut. Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlare- föreningen tillstyrker förslaget att det inte skall krävas tillstånd från Finansinspektionen för att använda schablonmetoden för operativa risker.
Kreditinstitutsdirektivets och kapitalkravsdirektivets innehåll: Med operativ risk avses enligt artikel 4.22 i 2006 års kreditinstituts- direktiv risken för förluster till följd av icke ändamålsenliga eller inte fungerande interna förfaranden, mänskliga fel, system eller yttre händelser, inbegripet rättsliga risker.
Enligt artikel 102.1 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv skall de behöriga myndigheterna kräva att kreditinstitut har en tillräcklig kapitalbas för att täcka kapitalkravet för operativa risker i enlighet med basmetoden, schablonmetoden, den alternativa schablonmetoden eller intern- mätningsmetoden.
271
Basmetoden |
Prop. 2006/07:5 |
Enligt artikel 103 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv skall kapitalkravet för operativa risker enligt basmetoden uppgå till en viss procentandel av en relevant indikator i enlighet med de parametrar som anges i del 1 i bilaga X. Enligt bilagan uppgår kapitalkravet till 15 procent av den relevanta indikatorn. Indikatorn skall enligt punkten 2 beräknas som ett treårigt genomsnitt av institutets räntenetto och övriga nettointäkter. Av punkterna 5 och 6 framgår att för ett institut som omfattas av bankredo- visningsdirektivet (86/635/EEG) skall den relevanta indikatorn, efter den justering som är nödvändig för att uppfylla kvalifikationerna i punkterna
7 och 8, beräknas som summan av följande poster:
1.Ränteintäkter och liknande intäkter.
2.Räntekostnader och liknande kostnader.
3.Intäkter från aktier och andra värdepapper med rörlig/fast av- kastning.
4.Provisionsintäkter.
5.Provisionskostnader och avgifter.
6.Nettovinst eller nettoförlust av finansiella transaktioner.
7.Övriga rörelseintäkter.
Om ett institut omfattas av andra redovisningsnormer än den som fastställs i direktiv 86/635/EEG, skall det beräkna den relevanta indika- torn på basis av de uppgifter som bäst avspeglar definitionerna i punkten 6.
I bilagan finns närmare bestämmelser om hur indikatorn belopps- bestäms.
Schablonmetoden
Artikel 104 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv och del 2 i bilaga X till samma direktiv beskriver den s.k. schablonmetoden. Enligt denna metod skall kapitalkravet beräknas genom att institutets verksamhet delas in i åtta olika affärsområden1. För varje affärsområde skall institutet beräkna ett kapitalkrav för operativ risk som en viss procentandel av en relevant indikator. Enligt schablonmetoden utgörs kapitalkravet av genomsnittet av de riskvägda relevanta indikatorer som för vart och ett av åren beräknas för de olika affärsområdena. Även om det inte framgår uttryckligen av direktivet torde den relevanta indikatorns storlek fast- ställas på i huvudsak samma sätt som enligt basmetoden, men beräknas individuellt för varje enskilt affärsområde.
För att få använda schablonmetoden skall instituten uppfylla kraven i del 2 i bilaga X. Bland annat skall särskilda krav avseende fördelningen av verksamheten i de åtta affärsområdena vara uppfyllda. Instituten skall också – utöver de generella krav som ges i artikel 22 och bilaga V till kreditinstitutsdirektivet (se avsnitt 7) – uppfylla särskilda kvalifikations- krav avseende institutens riskhanteringsstandarder. Vid den behöriga myndighetens bedömning av om kvalifikationskraven är uppfyllda skall
1De olika affärsområdena är; Företagsfinansiering, Handel och finansförvaltning, Hushållsbank, Storkundsbank, Betalning och avveckling, Administrationsuppdrag,
Kapitalförvaltning och Privatkundsmäkleri. |
272 |
hänsyn tas till storleken och omfattningen av verksamheten och till Prop. 2006/07:5 proportionalitetsprincipen2.
Kvalifikationskraven innebär följande.
–Institutet skall ha ett väldokumenterat klassificerings- och hanteringssystem3 för operativa risker med tydlig ansvarsfördelning. Institutet skall med hjälp av detta system identifiera sina exponeringar mot operativa risker och spåra relevanta uppgifter om operativ risk, däribland uppgifter om reella förluster. Systemet skall vara föremål för regelbunden och oberoende översyn.
–Klassificeringssystemet avseende operativa risker skall vara nära integrerat med institutets riskhanteringsprocesser. Resultatet skall ut- nyttjas som en del av förfarandet för övervakning och kontroll av institutet riskprofil avseende operativa risker.
–Institutet skall upprätta en rapportstruktur som förser dess relevanta funktioner med rapporter avseende operativ risk. Institutet skall ha förfaranden för att kunna vidta lämpliga åtgärder utifrån uppgifterna i rapporterna.
Den behöriga myndigheten får enligt artikel 104.3 för vissa affärsområden (hushållsbank och storkundsbank) tillåta att ett institut använder en alternativ relevant indikator i enlighet med punkterna
Tillstånd för att använda den s.k. alternativa schablonmetoden förut- sätter att institutet uppfyller de för schablonmetoden ovan angivna kraven. Dessutom krävs att institutet till övervägande del är aktivt inom hushålls och/eller storkundsbankverksamheterna, som skall svara för minst 90 procent av inkomsterna. Institutet skall vidare kunna styrka att
en väsentlig andel av dess hushålls- och/eller storkundsbanksverksamhet innefattar lån som förknippas med hög PD4 och att den alternativa metoden ger en förbättrad grund för klassificeringen av operativ risk.
Enligt artikel 104.4 skall kapitalkravet för operativ risk vara lika med summan av kapitalkraven för operativ risk samtliga enskilda affärsområden.
Internmätningsmetoden
Enligt artikel 105 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv får instituten, efter tillstånd av den behöriga myndigheten, för att beräkna kapitalkravet för operativ risk använda sig av internmätningsmetoder som bygger på deras egna mätningsmetoder för operativa risker. För att ett institut skall få tillstånd att använda internmätningsmetoden skall det uppfylla såväl de allmänna riskhanteringsstandarderna i artikel 22 och bilaga V i kredit- institutsdirektivet som en rad andra kvalitativa och kvantitativa krav. Dessa krav finns i del 3 i bilaga X till samma direktiv.
2Enligt ingress 41 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv innebär proportionalitetsprincipen att skillnader mellan kreditinstitutens verksamhet skall beaktas vid tillämpningen av regelverket. Hänsyn skall framförallt tas till verksamhetens storlek och omfattning.
3Klassificeringssystemet är en del av riskhanteringssystemet.
4Sannolikhet för fallissemang, dvs. sannolikheten för en motparts fallissemang under en
ettårsperiod. |
273 |
I de kvalitativa kraven ingår följande. |
Prop. 2006/07:5 |
–Institutets interna mätmetoder för operativa risker skall vara nära integrerade med dess dagliga riskhanteringförfarande.
–Institutet skall ha en oberoende riskhanteringsfunktion för operativa risker.
–Institutet måste utarbetas regelbundna rapporter om exponeringar mot operativa risker och om förluster. Institutet skall ha förfaranden för att kunna vidta lämpliga korrigerande åtgärder.
–Institutets riskhanteringssystem måste vara väl dokumenterat. Institutet skall ha inrättat rutiner för att säkerställa överensstämmelse med dokumentationen och riktlinjer för
–Förfarandena för hantering av operativa risker och mätsystemet skall vara föremål för regelbundna översyner av interna och/eller externa revisorer.
–De behöriga myndigheternas validering av mätningssystemet för operativa risker skall innefatta en kontroll av att institutets interna över- vakningsrutiner fungerar tillfredsställanden och säkerställa att data- flödena och förfarandena i samband med riskmätningssystemen är öppna och tillgängliga.
I de kvantitativa kraven ingår att:
–institutet skall beräkna kapitalkraven utifrån både förväntade och inte förväntade förluster, om institutet inte kan visa att förväntade förluster beaktas på lämpligt sätt i deras interna affärspraxis. Måttet på operativ risk måste fånga upp extrema händelser som kan ge allvarliga följder för att uppnå en statistisk säkerhetsnivå som är jämförbar med ett konfidensintervall på 99,9 procent under en ettårsperiod (dvs. det kapital som avsätts skall vara tillräckligt för att täcka 99,9 procent av förlustutfallen),
–att systemet, för att säkerställa att ett mätningssystem lever upp till standarden i den föregående strecksatsen, innehåller vissa grundläggande delar, såsom användning av interna och externa uppgifter, s.k. scenarioanalys samt faktorer som avspeglar affärsmiljön samt interna kontrollsystem utifrån affärsmiljö och interna kontrollsystem enligt punkterna
Enligt del 3.2 i bilaga X får institut som använder internmätnings- metoden ta hänsyn till försäkringseffekter och andra mekanismer för risköverföring vid beräkningen av kapitalkravet för operativa risker. För att få göra det måste instituten kunna övertyga de behöriga myndig- heterna om att en märkbar riskreducerande effekt uppnås. För att få erkänna effekterna av en försäkring måste dessutom de villkor som anges
ipunkterna
Om ett moderkreditinstitut inom EU och dess dotterföretag eller dotterföretagen till ett finansiellt holdingföretag inom EU avser att använda en internmätningsmetod, skall enligt artikel 105.3 i kredit-
institutsdirektivet de behöriga myndigheterna för de olika juridiska |
274 |
|
personerna samarbeta nära enligt artiklarna
företag får, enligt artikel 105.4 i kreditinstitutsdirektivet, de behöriga myndigheterna tillåta att moderföretaget och dess dotterföretag betraktas som en enhet vad gäller efterlevnaden av kvalifikationskraven i del 3 i bilaga X.
Kapitalkravsdirektivet
Enligt artikel 20.1 i 2006 års kapitalkravsdirektiv skall ett värdepappers- företag som huvudregel beräkna kapitalkravet för operativa risker enligt artiklarna
Skälen för regeringens förslag
Allmänt
Även om det inte på samma sätt som för de finansiella riskerna (kredit- och marknadsrisker) går att fastställa ett tydligt samband mellan avkastning och risk för de operativa riskerna, är det angeläget att instituten ges incitament att använda metoder som förbättrar hanteringen och mätningen av de operativa riskerna. Samtidigt är det viktigt att metoderna är utformade så att de passar institut med skilda verksamheter och storlekar, så att institutens kostnader för att efterleva regelverket inte blir onödigt betungande. I enlighet med direktivet bör instituten därför ges möjlighet att tillämpa olika metoder med varierande grad av riskkänslighet och komplexitet för beräkning av kapitalkravet för operativa risker. Nedan behandlas basmetoden, schablonmetoden och internmätningsmetoden.
Basmetoden
Basmetoden bygger på att instituten skall beräkna kapitalkravet utifrån storleken på en relevant indikator. Enligt kreditinstitutsdirektivet består den relevanta indikatorn av verksamhetens räntenetto och övriga netto- intäkter. Som framgår av beskrivningen av kreditinstitutsdirektivet ovan inkluderar emellertid den relevanta indikatorn även posten ”övriga rörelseintäkter”. Den relevanta indikatorn inkluderar således även vissa bruttointäkter. Som samlingsbegrepp för det poster som utgör den relevanta indikatorn är därför begreppet ”rörelseintäkter” lämpligare än begreppet ”räntenetto och övriga nettointäkter”. Den relevanta indiktorn, dvs. rörelseintäkterna, är tänkt att fungera som en uppskattning av verksamhetens omfattning och bör därmed också ge en rimlig bild av omfattningen av institutets exponeringar mot operativa risker.
275
Samtliga institut är enligt direktivet skyldiga att avsätta kapital för |
Prop. 2006/07:5 |
operativa risker. För detta ändamål måste instituten själva beräkna |
|
kapitalkravet. Även om de mer avancerade metoderna kan förväntas ge |
|
instituten ett lägre kapitalkrav, kan instituten av olika skäl i stället vilja |
|
tillämpa basmetoden. Detta torde främst gälla sådana institut som inte |
|
anser sig ha förmåga eller resurser för att bygga upp system för |
|
riskmätning och riskhantering som uppfyller de krav som ställs för |
|
tillämpning av de mer avancerade metoderna. Av detta skäl bör det |
|
införas en möjlighet för instituten att tillämpa basmetoden vid beräkning |
|
av kapitalkravet för operativa risker. Genom basmetoden tillhandahålls |
|
en enkel metod som är möjlig att tillämpa för samtliga institut utan att |
|
den administrativa bördan blir orimlig. Till skillnad från de mer |
|
avancerade metoderna finns inga särskilda kvalifikationskriterier som |
|
skall vara uppfyllda för att få tillämpa basmetoden. De institut som |
|
tillämpar denna metod skall emellertid uppfylla de allmänna krav på |
|
riskhantering som ges i artikel 22 samt bilaga V i kreditinstituts- |
|
direktivet. Dessa bestämmelser behandlas i avsnitt 7. |
|
Även om basmetoden för operativa risker är en relativt enkel metod |
|
innehåller den ganska detaljerade anvisningar om hur den relevanta |
|
indikatorn, dvs. rörelseintäkterna, skall beräknas. Det bedöms mindre |
|
lämpligt att ta in sådana anvisningar i den nya kapitaltäckningslagen. Hur |
|
kapitalkravet för operativa risker, inklusive basmetoden, skall beräknas |
|
bör i stället framgå av föreskrifter som meddelas av regeringen eller den |
|
myndighet som regeringen bestämmer. |
|
Schablonmetoden och den alternativa schablonmetoden |
|
Schablonmetoden bygger, precis som basmetoden, på att kapitalkravet |
|
för operativa risker beräknas utifrån institutens rörelseintäkter. Skill- |
|
naden mellan de båda metoderna ligger i att kapitalkravet enligt |
|
schablonmetoden beräknas med utgångspunkt från hur intäkterna för- |
|
delar sig över åtta olika affärsområden medan kapitalkravet enligt bas- |
|
metoden beräknas som en fast procentuell andel av rörelseintäkterna i |
|
hela verksamheten, oavsett hur dessa intäkter fördelar sig över olika |
|
affärsområden. |
|
Det är inte möjligt att uttala sig om schablonmetoden ger instituten ett |
|
lägre kapitalkrav än basmetoden, eftersom detta beror på hur institutens |
|
verksamhet fördelar sig mellan de olika affärsområdena. Eftersom |
|
kapitalkravet enligt schablonmetoden bestäms med utgångspunkt från |
|
den risk för förlust som erfarenhetsmässigt är förknippad med de olika |
|
affärsområdena, anpassas kapitalkravet dock i högre grad till den |
|
verksamhet institutet bedriver. Schablonmetoden kan därför sägas vara |
|
mer riskkänslig än basmetoden. Eftersom en grundläggande målsättning i |
|
det nya regelverket är att kapitalkravet skall återspegla riskerna i |
|
verksamheten så exakt som möjligt, bör instituten ges möjlighet att |
|
använda sig av schablonmetoden för att beräkna kapitalkravet för |
|
operativa risker. |
|
Direktivet ställer upp ett antal krav som ett institut som vill använda |
|
schablonmetoden skall uppfylla. Dessa bör dock inte i sin helhet tas in i |
|
den nya kapitaltäckningslagen. I likhet med vad som anförts om |
|
motsvarande kvalifikationskrav för internmetoden för kreditrisker |
276 |
(avsnitt 10.3) samt vad som sägs nedan om internmätningsmetoden för Prop. 2006/07:5 operativa risker, bör lagen bara i generella termer ange vilka krav
instituten skall uppfylla. Av den nya kapitaltäckningslagen bör det framgå att ett institut för att få använda schablonmetoden skall uppfylla följande villkor.
1.Institutet skall med stöd av skriftliga riktlinjer och instruktioner fördela indikatorn mellan olika affärsområden på ett lämpligt sätt. Rikt- linjerna och instruktionerna skall ses över regelbundet.
2.Institutet skall ha ett för ändamålet lämpligt utformat risk- hanteringssystem för operativa risker som uppfyller kraven i 1 kap. 6 d och 6 h §§ lagen (1991:981) om värdepappersrörelse och 6 kap. 2 och 5 §§ lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse.
Vilka närmare åtgärder ett institut skall vidta för att uppfylla dessa krav bör dock framgå av föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Det är alltid institutet som ansvarar för att det uppfyller de krav som ställs för att få använda en särskild metod. Finansinspektionen är emellertid ansvarig för tillsynen över institutet. Om metoden tillämpas på ett felaktigt sätt kan den ge ett missvisande kapitalkrav, vilket är olämpligt både ur konkurrens- och stabilitetshänseende. Frågan är därför om instituten skall få använda schablonmetoden utan någon annan underrättelse än i samband med rapporteringen av kapitalkravet eller om det skall krävas en anmälan eller ett tillstånd.
Enligt direktiven krävs tillstånd för att använda sådana metoder där instituten använder sig av egna beräkningsmodeller för att fastställa kapitalkravet. Schablonmetoden för operativ risk är inte en sådan metod och kreditinstitutsdirektivet kräver därför inte att instituten måste ges ett särskilt tillstånd innan metoden får börja användas. Inte heller enligt Baselreglerna krävs en särskild tillståndsprövning vid tillämpning av schablonmetoden.
Eftersom reglerna är s.k. minimiregler är det dock möjligt att i svensk rätt införa strängare regler, t.ex. genom att kräva att instituten får använda schablonmetoden enbart om Finansinspektionen gett tillstånd till det.
Ett tillståndskrav innebär att tillsynsmyndigheten, innan metoden får börja tillämpas, gör en prövning av om institutet kan tillämpa metoden på ett sätt som är förenligt med regelverket. Ett sådant förfarande är att föredra om de metoder som skall tillämpas av instituten är avancerade och om instituten har stor frihet att själva beräkna värdet på de parametrar som ingår i beräkningsmetoden. Genom en tillståndsprövning sker en kvalitetssäkring av institutets tillämpning av en bestämd metod.
Som beskrivits ovan innebär schablonmetoden att kapitalkravet bestäms genom att instituten delar in verksamheten i affärsområden och därefter multiplicerar värdet av affärsområdet med en fastställd procentsats. Instituten bidrar således inte med några egna beräkningar av de parametrar som ingår i metoden. Finansinspektionen behöver alltså inte göra en prövning av avancerade beräkningsmodeller utan skall i stället övervaka att instituten på ett riktigt sätt har delat in verksamheten i olika affärsområden och att deras riskhanteringssystem uppfyller ett antal kvalitativa krav. För schablonmetoden finns det således inte samma
behov av en tillståndsprövning som för exempelvis internmetoden för |
277 |
|
kreditrisker (avsnitt 10.3.2) eller internmätningsmetoden för operativa Prop. 2006/07:5 |
|
risker (se nedan). I detta avseende kan schablonmetoden för operativa |
|
risker närmast liknas vid schablonmetoden för kreditrisk (se avsnitt |
|
10.2.1). För att använda den sistnämnda metoden behöver instituten inte |
|
något särskilt tillstånd. |
|
Finansinspektionen anser emellertid att det bör krävas tillstånd för |
|
tillämpning av schablonmetoden för operativ risk. Skälet till detta anges |
|
vara att det inte torde vara någon skillnad, varken finansiellt eller |
|
administrativt, för instituten om det krävs ett tillstånd eller om det räcker |
|
med anmälan. Vidare menar inspektionen att det blir lättare att |
|
kontrollera om instituten uppfyller tillämpliga krav om det krävs tillstånd |
|
samt att ett meddelat tillstånd bör kunna återkallas om kraven för |
|
metoden inte längre är uppfyllda. |
|
Till skillnad från Finansinspektionen delar vi promemorians |
|
bedömning att ett tillståndsförfarande innebär en administrativ och i |
|
många fall finansiell börda för instituten. Vidare skulle ett tillståndskrav |
|
för schablonmetoden innebära att svensk rätt avvek från direktivbestäm- |
|
melserna. Enligt uppgift kommer inte något av de andra nordiska |
|
länderna att föreslå att schablonmetoden för operativa risker får användas |
|
först efter tillstånd. Vilken bedömning som härvid har gjorts i de övriga |
|
medlemsstaterna är inte känt. Om ett tillståndskrav införs i Sverige och |
|
andra medlemsstater väljer att följa direktivets linje, dvs. inte ha något |
|
tillståndskrav, skulle detta kunna innebära en konkurrensnackdel för |
|
svenska institut som i detta avseende blir föremål för ett mer betungande |
|
regelverk. |
|
Mot bakgrund av vad som anförts i det föregående anser vi, i enlighet |
|
med vad som anförts av Svenska Bankföreningen och Svenska Fond- |
|
handlareföreningen, att det inte bör krävas ett tillstånd hos |
|
Finansinspektionen för att ett institut skall få använda schablonmetoden |
|
för operativa risker. För att Finansinspektionen på förhand skall få |
|
kännedom om att ett institut avser att övergå till att använda |
|
schablonmetoden bör instituten emellertid vara skyldiga att underrätta |
|
Finansinspektionen om detta genom en anmälan. |
|
Enligt direktivet finns det också för affärsområdena hushållsbank och |
|
storkundsbank en alternativ schablonmetod. Den alternativa schablon- |
|
metoden är inte att betrakta som fristående metod utan är en variant av |
|
schablonmetoden där rörelseintäkterna för två av de åtta affärsområden |
|
ersätts med ett beräkningsunderlag för den relevanta indikatorn |
|
bestående av det totala nominella värdet av lån och förskott multiplicerat |
|
med 0,035. |
|
Bakgrunden till den alternativa schablonmetoden är att vissa institut |
|
skulle få ett orimligt högt kapitalkrav för operativa risker om det |
|
beräknades enligt schablonmetoden. Detta gäller främst institut som |
|
verkar på marknader som kännetecknas av svag konkurrens och hög |
|
kreditrisk, och till följd av detta har höga rörelseintäkter. I Basel II- |
|
överenskommelsen sägs att det inte förväntas att stora väldiversifierade |
|
institut som är aktiva på större marknader använder sig av den alternativa |
|
schablonmetoden. |
|
Finansinspektionen anser att den alternativa schablonmetoden inte bör |
|
få användas av svenska institut eftersom denna metod är avsedd att |
|
tillämpas av institut på mindre utvecklade marknader. |
278 |
|
För att få använda den alternativa schablonmetoden krävs bl.a. att den |
Prop. 2006/07:5 |
ger en mer rättvisande bild av de operativa riskerna i verksamheten än |
|
schablonmetoden. Även om det i dagsläget inte finns anledning att anta |
|
att den alternativa schablonmetoden skulle utgöra en bättre grund för |
|
klassificering av operativa risker bör möjligheten att tillämpa metoden |
|
inte uteslutas i svensk rätt. Instituten bör därför, efter tillstånd från |
|
Finansinspektionen, få använda denna metod. |
|
Finansinspektionen anför också att det förefaller ologiskt att tillämp- |
|
ning av den alternativa schablonmetoden skall kräva tillstånd när |
|
schablonmetoden som i egentlig mening är samma metod inte kräver ett |
|
sådant tillstånd. För den alternativa schablonmetoden finns emellertid |
|
inte möjlighet att frångå kreditinstitutsdirektivets krav på en |
|
tillståndsprövning. Finansinspektionen skall således i enlighet med |
|
direktivet pröva att instituten uppfyller vissa krav för att få använda den |
|
alternativa schablonmetoden. Vilka dessa är bör framgå av föreskrifter |
|
som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen |
|
bestämmer. Vid en tillståndsprövning bör Finansinspektionen försäkra |
|
sig om att den alternativa schablonmetoden på ett bättre sätt än |
|
schablonmetoden kan ge en rättvisande bild av de operativa riskerna i det |
|
individuella institutet. |
|
Internmätningsmetoden |
|
Att direktivet ger instituten möjlighet att använda sig av intern- |
|
mätningsmetoden skall ses mot bakgrund av att det inom banksektorn har |
|
utvecklats tillförlitliga metoder för att mäta operativa risker. |
|
Internmätningsmetoden kan närmast jämföras med internmetoden för |
|
kreditrisker (avsnitt 10.3.1) och metoden att fastställa kapitalkrav för |
|
marknadsrisker enligt institutens egna |
|
13.5). I likhet med dessa metoder får internmätningsmetoden för |
|
operativa risker bara användas efter tillstånd av den behöriga myndig- |
|
heten. I detta avseende skiljer sig internmätningsmetoden från bas- och |
|
schablonmetoden. Det huvudsakliga skälet för ett tillståndskrav är att |
|
internmätningsmetoden, till skillnad från de enklare metoderna, bygger |
|
på att kapitalkravet beräknas utifrån institutets egna modeller för att mäta |
|
operativa risker. Enligt bas- och schablonmetoden kommer kapitalkravet, |
|
givet att instituten kan klassificera verksamheten på ett korrekt sätt, bara |
|
att kunna beräknas på ett sätt. Internmätningsmetoden däremot, innebär |
|
att institutet, inom direktivets givna ramar, utvecklar egna risk- |
|
mätningssystem för att fastställa kapitalkravet. Enligt denna metod |
|
kommer följaktligen kapitalkravets storlek att vara beroende av den |
|
modell som institutet tillämpar. |
|
Ett ändamålsenligt kapitaltäckningsregelverk förutsätter att kapital- |
|
kraven motsvarar de risker som finns i det enskilda institutet. För bas- |
|
och schablonmetoden åstadkoms detta genom att formulera kapitalkrav |
|
som skall vara betryggande oavsett vilket institut som använder metoden. |
|
För internmätningsmetoden är det i stället upp till institutet – inom ramen |
|
för de krav som ställs i direktivet – att utforma en metod för beräkning av |
|
kapitalkravet utifrån institutets egna riskförutsättningar. Det är för |
|
internmätningsmetoden alltså inte bara en fråga om att kontrollera att |
|
institutet beräknat kapitalkravet korrekt utan även en fråga om att pröva |
279 |
modellens lämplighet som sådan, (dvs. modellens förmåga att beräkna ett Prop. 2006/07:5 kapitalkrav som är tillräckligt för att täcka institutets operativa risker).
Internmätningsmetoden tar hänsyn till specifika förutsättningar som gäller för olika institut och ger en bättre bild av riskerna i institutens verksamhet än bas- och schablonmetoden. Internmätningsmetoden kan därför sägas vara den mest riskkänsliga metoden för beräkning av kapitalkravet för operativa risker. Det innebär särskilt att institutet kan uppnå ett lägre kapital. Internmätningsmetoden ger alltså inte bara den mest korrekta bilden av operativa risker utan kan genom lägre kapitalkrav dessutom bidra till ökad konkurrenskraft. De svenska instituten bör därför ges möjlighet att, efter tillstånd av Finans- inspektionen, beräkna kapitalkravet för operativa risker med hjälp av internmätningsmetoden.
För att få tillstånd att använda internmätningsmetoden måste instituten enligt kreditinstitutsdirektivet uppfylla vissa krav. Alla dessa krav bör dock inte tas in i den nya kapitaltäckningslagen. I stället bör de krav som instituten skall uppfylla formuleras i generella termer. Vilka åtgärder instituten skall vidta för att uppfylla dessa krav bör sedan framgå av föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Av den nya kapitaltäckningslagen bör det sålunda framgå att ett institut skall få tillstånd att använda internmätningsmetoden om:
1.Institutet har ett för ändamålet lämpligt utformat riskhanterings- system för operativa risker som uppfyller kraven i 1 kap. 6 d och 6 h §§ lagen (1991:981) om värdepappersrörelse och 6 kap. 2 och 5 §§ lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse.
2.Institutets riskmätningssystem ger en tillförlitlig bild av de operativa riskerna och tillräckligt integrerat med institutets övriga verksamhet.
Om internmätningsmetoden avses användas av ett moderföretag inom EES och dess dotterföretag skall de behöriga myndigheterna för de olika juridiska personerna samarbeta nära enligt de bestämmelser som gäller för gruppbaserad tillsyn. Denna bestämmelse behandlas bl.a. i avsnitt 17.
För dessa institut får de behöriga myndigheterna även tillåta att de i gruppen ingående instituten betraktas som en enhet vid bedömningen av om kvalifikationskraven för internmätningsmetoden är uppfyllda. Av den nya kapitaltäckningslagen bör det därför framgå att om ett moderinstitut inom EES och dess dotterföretag eller ett finansiellt moderholdingföretag inom EES och dess dotterföretag använder en internmätningsmetod enhetligt, får företagen i den omfattning som framgår av föreskrifter meddelade av regeringen eller den myndighet som regering bestämmer betraktas som en enhet vid bedömningen av om kraven i första stycket är uppfyllda.
280
14.2 |
Möjligheten att kombinera olika beräkningsmetoder |
Prop. 2006/07:5 |
Regeringens förslag: Ett institut skall, för att beräkna kapitalkravet för operativa risker, som huvudregel, använda samma metod för hela verksamheten. Efter tillstånd av Finansinspektionen får institutet dock använda en kombination av de olika tillgängliga metoderna.
Ett tillstånd att kombinera två metoder kan innebära att ett institut stegvis går över från bas- eller schablonmetoden till internmätnings- metoden enligt en bestämd tidsplan eller att institutet utan någon sådan tidsbegränsning får kombinera två metoder. Basmetoden och schablonmetoden får dock kombineras bara om det finns särskilda skäl och om institutet åtar sig att gå över till att tillämpa schablon- metoden för hela verksamheten enligt en bestämd tidsplan.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag men saknar en uttrycklig bestämmelse om att övergången från bas- eller schablonmetoden till internmätningsmetoden kan ske stegvis enligt en bestämd tidsplan eller att metoderna kombineras utan någon sådan tidsbegränsning. Det framgår inte heller att tillståndet att kombinera två metoder kan ske antingen i anslutning till att ett institut börjar tillämpa en metod eller i ett senare skede.
Remissinstanserna: Svenska Bankföreningen och Svenska Fond- handlareföreningen anser att det av lagtexten tydligare än i promemorian bör framgå att det är möjligt att använda en enklare metod, t.ex. vid förvärv av institut, intill dess det finns förutsättningar att tillämpa en mer avancerad metod för verksamheten i fråga.
Kreditinstitutsdirektivets och kapitalkravsdirektivets innehåll: Enligt artikel 102.4 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv får den behöriga myndigheten tillåta att institut använder en kombination av basmetoden, schablonmetoden och internmätningsmetoden i enlighet med del 4 i bilaga X.
Internmätningsmetoden i kombination med bas- eller schablonmetoden
Ett kreditinstitut får enligt del 4 i bilaga X kombinera internmät- ningsmetoden med antingen bas- eller schablonmetoden om
–alla kreditinstitutets operativa risker täcks av metoderna, och
–kvalifikationskriterierna avseende schablonmetoden respektive internmätningsmetoden är uppfyllda för den del av verksamheterna som omfattas av dessa metoder.
Det är möjligt för ett institut att permanent kombinera metoderna. Direktivet ger dock den behöriga myndigheten möjlighet att i enskilda fall införa följande tilläggsvillkor:
–Den dag då en internmätningsmetod börjar tillämpas skall en betydande del av institutets operativa risker kunna fångas upp av denna metod, och
–kreditinstitutet skall åta sig att gradvis införa internmätningsmetoden för en väsentlig del av verksamheten enligt en tidsplan som överens- kommits med den behöriga myndigheten.
281
Basmetoden i kombination med schablonmetoden |
Prop. 2006/07:5 |
Ett kreditinstitut får även använda sig av en kombination av bas- och |
|
schablonmetoden. Detta får dock bara ske under särskilda om- |
|
ständigheter t.ex. vid förvärv av ny verksamhet som kan kräva en över- |
|
gångsperiod för införandet av schablonmetoden. En kombinerad tillämp- |
|
ning av basmetoden och schablonmetoden kräver åtagande från institutet |
|
att övergå till att enbart tillämpa schablonmetoden enligt en tidsplan som |
|
överenskommits med de behöriga myndigheterna. |
|
Kapitalkravsdirektivet |
|
Enligt artikel 20.1 i kapitalkravsdirektivet gäller de ovan nämnda |
|
bestämmelserna även för ett värdepappersföretag som beräknar ett |
|
kapitalkrav för operativa risker. |
|
Skälen för regeringens förslag: För att undvika att instituten väljer att |
|
tillämpa den kombination av metoder som ger det lägsta sammanlagda |
|
kapitalkravet bör utgångspunkten vara att instituten skall använda samma |
|
metod för att beräkna kapitalkravet för operativa risker för hela verk- |
|
samheten (jfr motsvarande bedömning beträffande kreditrisker i avsnitt |
|
10.3.4). Denna huvudregel bör också framgå av den nya kapitaltäck- |
|
ningslagen. |
|
Som framhålls i promemorian kan det dock finnas omständigheter som |
|
motiverar att instituten får använda en kombination av olika metoder. En |
|
omständighet kan vara att ett institut inte har möjlighet eller underlag för |
|
att tillämpa en enda metod för verksamheten. I stället för att tillämpa en |
|
mindre avancerad metod för hela verksamheten kan instituten uppnå ett |
|
både för tillsynen och institutet bättre resultat om det får tillämpa en |
|
kombination av två metoder. |
|
En annan omständighet, som också nämns i kreditinstitutsdirektivet, är |
|
att institutet tillförs ny verksamhet och under en övergångstid inte kan |
|
tillämpa den metod som annars är dess huvudmetod. Om instituten inte i |
|
dessa fall tillåts kombinera metoderna, kan det innebära att de tvingas |
|
använda en mindre avancerad metod för hela verksamheten för att inte |
|
försvåra kommande förvärv. Som framgår av avsnitt 14.3 har instituten |
|
möjligheter att övergå från en mer avancerad metod till en enklare metod |
|
om det finns godtagbara skäl. Valet av metod bör dock inte vara |
|
hämmande för ett effektivt bedrivande av verksamheten. |
|
För att underlätta för instituten att använda de mer avancerade |
|
metoderna trots att de inte kan uppfylla kraven för respektive metod för |
|
hela verksamheten, bör det i den nya kapitaltäckningslagen införas en |
|
bestämmelse enligt vilken ett institut efter tillstånd av Finans- |
|
inspektionen får kombinera två metoder för att beräkna kapitalkravet för |
|
operativa risker. Av bestämmelsen bör vidare framgå att basmetoden och |
|
schablonmetoden får kombineras bara om det finns särskilda skäl och om |
|
institutet åtar sig att gå över till att tillämpa schablonmetoden för hela |
|
verksamheten enligt en bestämd tidsplan. |
|
Precis som i fråga om att kombinera internmetoden för kreditrisker |
|
med schablonmetoden för kreditrisker, medger direktivet att intern- |
|
mätningsmetoden kombineras med bas- eller schablonmetoden för en |
|
stegvis övergång till en mer avancerad metod enligt en bestämd tidsplan |
282 |
|
eller att metoderna kombineras utan någon sådan tidsbegränsning. Vilket Prop. 2006/07:5 alternativ som väljs av institutet och som godkänns av Finans-
inspektionen torde bero på omständigheterna i det enskilda fallet. Som Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen efter- frågat bör detta komma till uttryck direkt i lagtexten. Det bör vidare framgå att ett tillstånd att kombinera två metoder kan ges antingen i anslutning till att ett institut börjar tillämpa schablonmetoden eller får tillstånd att använda internmätningsmetoden eller i ett senare skede.
Oavsett vilka metoder som kombineras krävs, enligt direktivet, att den behöriga myndigheten ger institutet tillstånd till kombinationen. Detta gäller också en kombination av bas- och schablonmetoden även om direktivet inte uppställer något tillståndskrav för dessa metoder när de tillämpas enskilt. Tillståndskravet torde bero på att den behöriga myndigheten skall kunna försäkra sig om att institutet inte tillämpar de olika metoderna i kombination med varandra på ett godtyckligt sätt för att minska kapitalbasen.
De övriga krav som skall vara uppfyllda för ett institut skall ges tillstånd bör framgå av föreskrifter som regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela.
14.3Återgång till en mindre riskkänslig metod
Regeringens förslag: Om inte annat följer av tillstånd som har meddelats får ett institut inte byta
1.från schablonmetoden till basmetoden, eller
2.från internmätningsmetoden till basmetoden eller schablon- metoden.
Efter ansökan från ett institut får dock Finansinspektionen ge ett institut tillstånd till ett byte till en enklare metod, om institutet kan visa att det finns godtagbara skäl för bytet.
Finansinspektionen får också besluta att ett institut skall återgå till en mindre riskkänslig metod, om det inte längre uppfyller villkoren för att använda internmätningsmetoden och det inte är lämpligt att ålägga institutet en förhöjd kapitalbas.
Promemorians förslag: Överensstämmer huvudsakligen med rege- ringens förslag men innehåller inte någon bestämmelse om att Finans- inspektionen får återkalla ett tillstånd för en internmätningsmetod.
Remissinstanserna: Finansinspektionen anser att sanktionsmöjlig- heterna enligt sektorsbestämmelserna inte alltid är lämpliga för en situation där ett institut inte längre klarar av att uppfylla de krav som ställdes vid tidpunkten för godkännandet. Finansinspektionen anser att det som ett komplement till dessa sanktionsmöjligheter bör införas en möjlighet för Finansinspektionen att återkalla ett givet tillstånd för ett institut som tillämpar egna modeller.
Kreditinstitutsdirektivets och kapitalkravsdirektivets innehåll: Av artikel 102.2 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv framgår att institut som tillämpar schablonmetoden eller den alternativa schablonmetoden inte skall kunna återgå till basmetoden. En återgång får bara ske om instituten
283
kan styrka att det finns goda skäl för detta och de behöriga myndig- Prop. 2006/07:5 heterna medger det.
Detsamma gäller för institut som tillämpar internmätningsmetoden och vill återgå till en enklare metod. I artikel 102.3 i samma direktiv sägs att institut som tillämpar internmätningsmetoden inte skall kunna återgå till schablonmetoden, alternativa schablonmetoden eller basmetoden annat än om institutet med goda skäl kan styrka detta och om den behöriga myndigheten medger det.
Enligt artikel 20.1 i 2006 års kapitalkravsdirektiv gäller de ovan nämnda bestämmelserna även för ett värdepappersföretag som beräknar ett kapitalkrav för operativa risker.
Skälen för regeringens förslag: Bestämmelserna i artikel 102.2 och
102.3i kreditinstitutsdirektivet bygger på principen att institut som har fått den behöriga myndighetens tillstånd att använda en mer avancerad metod i princip inte skall få återgå till en metod som är mindre avancerad. Även i svensk rätt bör utgångspunkten vara att ett institut inte får byta till en enklare beräkningsmetod.
Motsvarande bestämmelser finns avseende kapitalkrav för kreditrisker i artikel 84.4 och 84.5 i direktivet (se avsnitt 10.3.3). De skäl som redovisas där till stöd för att ett institut skall ges möjlighet att gå över från en mer avancerad metod till en enklare metod, gäller även för operativa risker. Finansinspektionen bör därför, efter ansökan från ett institut, kunna ge institutet tillstånd till byte till en enklare metod för beräkning av kapitalkravet för operativa risker. Ett sådant tillstånd får ges om instituten kan visa att det finns godtagbara (med direktivets terminologi goda) skäl för det. Det bör dock även vara möjligt att fatta ett beslut om att ett institut skall återgå till en mindre riskkänslig metod, om det inte längre uppfyller villkoren för att använda internmätningsmetoden och det inte är lämpligt att ålägga institutet en förhöjd kapitalbas.
Beträffande de närmare motiven för bestämmelsen hänvisas till avsnitt
284
15 |
Stora exponeringar |
Prop. 2006/07:5 |
En alltför stor koncentration av exponeringar mot en enskild kund eller grupp av kunder med inbördes anknytning kan innebära en oacceptabelt hög förlustrisk. Det kan vara till skada för institutets soliditet och utgöra ett hot mot dess fortlevnad. I lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag (1994 års kapitaltäckningslag) finns det därför bestämmelser som sätter gränser för ett instituts stora exponeringar mot dess kunder. Dessa bestämmelser genomför reglerna om stora exponeringar i 2000 års kreditinstituts- direktiv. I 2006 års direktiv har det bara gjorts mindre ändringar av exponeringsreglerna.
15.1Begränsningar och rapporteringar av stora exponeringar m.m.
Regeringens förslag: De nuvarande bestämmelserna om gräns- värdena för stora exponeringar förs väsentligen oförändrade över till den nya kapitaltäckningslagen.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna har inga invändningar mot förslaget.
Kreditinstituts- och kapitalkravsdirektivets innehåll: Artikel 106–
118 i kreditinstitutsdirektivet och
Enligt artikel 119 i kreditinstitutsdirektivet skall kommissionen senast den 31 december 2007 lägga fram en rapport för Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av reglerna om stora exponeringar, vid behov åtföljd av lämpliga förslag.
Begreppet exponering
Med en exponering avses enligt artikel 106.1 i kreditinstitutsdirektivet varje tillgångspost och post utanför balansräkningen som avses i det avsnitt som behandlar schablonmetoden för kreditrisker, dock utan tillämpning av de riskvikter eller risknivåer som anges där.
Exponeringar som uppkommer till följd av poster som avses i bilaga IV (dvs. derivat) skall beräknas enligt någon av de metoder som anges i bilaga III.
Alla poster vars samlade belopp täcks av kapitalbasen får dock med de behöriga myndigheternas godkännande undantas från bestämningen av exponeringar. Detta gäller dock bara om detta belopp inte räknas in i institutets kapitalbas vid tillämpningen av artikel 75 eller vid beräk- ningen av andra nyckeltal för övervakning som fastställs i detta direktiv samt i andra gemenskapsakter.
Enligt artikel 106.2 i kreditinstitutsdirektivet omfattar exponeringar inte följande poster:
285
– Vid valutatransaktioner: exponeringar som uppkommer i samband Prop. 2006/07:5 med normal avveckling av en transaktion under två dygn efter betalning.
–Vid köp och försäljning av värdepapper: exponeringar som uppkommer i samband med normal avveckling av en transaktion under fem vardagar efter den tidigare av de tidpunkter då betalningen sker och då värdepapperen levereras.
En grupp av kunder med inbördes anknytning
I artikel 4.45 i kreditinstitutsdirektivet definieras grupp av kunder med inbördes anknytning som
a)två eller flera fysiska eller juridiska personer som, om inte annat visas, utgör en helhet från risksynpunkt därför att någon av dem har direkt eller indirekt ägarinflytande över den eller de andra,
b)två eller flera fysiska eller juridiska personer som, utan att stå i sådant förhållande som avses i a) bör betraktas som en helhet ur risksynpunkt därför att de har sådan inbördes anknytning att någon eller samtliga av de övriga kan befaras råka i betalningssvårigheter om en av dem drabbas av ekonomiska problem
En stor exponering
Med en stor exponering avses enligt artikel 108 i kreditinstitutsdirektivet ett instituts exponering mot en kund eller en grupp av kunder med inbördes anknytning när värdet uppgår till minst 10 procent av institutets kapitalbas. Detta överensstämmer med vad som nu gäller.
Begränsningar av stora exponeringar
Enligt artikel 111 i kreditinstitutsdirektivet får ett institut inte exponera sig mot en kund eller grupp av kunder med inbördes anknytning med ett värde som överstiger 25 procent av institutets kapitalbas.
När en grupp av kunder med inbördes anknytning är moderföretag |
|
eller dotterföretag till kreditinstitut eller ett eller flera syskonföretag, är |
|
gränsen i stället 20 procent. Medlemsstaterna får dock undanta |
|
exponeringar mot sådana kunder från |
|
föreskriver särskild övervakning av sådana exponeringar genom andra |
|
åtgärder och förfaranden. |
|
Summan av ett instituts stora exponeringar får inte överstiga 800 |
|
procent av institutets kapitalbas. |
|
Enligt artikel 113 i kreditinstitutsdirektivet får medlemsstaterna sätta |
|
lägre gränser än 20, 25 och 800 procent. |
|
Dessa regler är desamma som i tidigare direktiv. |
|
Rapportering av stora exponeringar m.m. |
|
Enligt artikel 110 i kreditinstitutsdirektivet skall instituten rapportera |
|
stora exponeringar till de behöriga myndigheterna. Av artikeln framgår |
|
vidare vilka metoder medlemsstaterna kan välja för rapporteringen och |
|
vissa undantag från rapporteringsskyldigheten. |
286 |
En nyhet är att medlemsstaterna får kräva att institut skall analysera Prop. 2006/07:5 sina exponeringar mot emittenter av säkerheter när det gäller möjliga koncentrationer och att de vid behov vidtar åtgärder eller rapporterar
viktiga resultat till den behöriga myndigheten.
Sunda förvaltnings- och redovisningsmetoder samt lämpliga interna kontrollrutiner
Enligt artikel 109 i kreditinstitutsdirektivet skall de behöriga myndig- heterna kräva att varje kreditinstitut har sunda förvaltnings- och redovis- ningsmetoder samt lämpliga interna kontrollrutiner för att kunna iden- tifiera och registrera alla stora exponeringar och senare ändringar i dessa och för att kunna övervaka dessa exponeringar mot bakgrund av kreditinstitutets egen strategi vad gäller exponeringar. Denna regel densamma som i tidigare direktiv.
Exponeringar i handelslagret enligt kapitalkravsdirektivet
Enligt artikel 28.1 i kapitalkravsdirektivet gäller bestämmelserna i kreditinstitutsdirektivet även för värdepappersföretag. För exponeringar som avser sådana tillgångar i handelslagret för vilka det beräknas ett kapitalkrav för positionsrisk, avvecklingsrisk och motpartsrisk finns det emellertid i artiklarna
Av artikel 29 i kapitalkravsdirektivet framgår hur värdet för expo- neringarna i handelslagret skall beräknas. Dessa regler är i allt väsentligt oförändrade.
Enligt artikel 30.1 skall det sammanlagda värdet för exponeringarna beräknas genom en sammanläggning av de exponeringar som upp- kommer i handelslagret och de exponeringar som uppkommer utanför handelslagret med beaktande av artiklarna
Enligt artikel 30.3 i kapitalkravsdirektivet skall summan av de sammanlagda exponeringarna mot en enskild kund eller en grupp av kunder begränsas enligt artiklarna
Av artikel 30.2 i kapitalkravsdirektivet framgår bl.a. institutens sammanlagda exponeringar skall rapporteras enligt artikel 110 i kredit- institutsdirektivet.
287
De behöriga myndigheterna får enligt artikel 31 i Prop. 2006/07:5 kapitalkravsdirektivet medge att gränsvärdena för stora exponeringar
överskrids om vissa villkor är uppfyllda (se avsnitt 15.3).
Enligt artikel 32.2 i kapitalkravsdirektivet får de behöriga myndig- heterna medge att sådana institut som har tillstånd att använda den utvidgade kapitalbas som finns i artikel 13.2 i kapitalkravsdirektivet (se avsnitt 8.1.2) får använda den vid tillämpningen av reglerna i bl.a. artikel
30.2(rapportering), 30.3 (beräkning av gränsvärden) och 31 (över- skridande av gränsvärden). En förutsättning är dock att de berörda instituten beträffande de exponeringar som uppkommer utanför handelslagret, åläggs att uppfylla de förpliktelser som anges i artiklarna
Skälen för regeringens förslag: Kreditinstitutsdirektivet och kapitalkravsdirektivet innehåller regler om stora exponeringar som måste införlivas med svensk rätt. Syftet med dessa regler är att begränsa den maximala förlust som ett institut kan ådra sig om en kund eller grupp av kunder med inbördes anknytning inte kan infria sina åtaganden. Värdet av ett instituts exponeringar mot en kund eller grupp av kunder med inbördes anknytning får därför inte överstiga de i direktiven angivna gränsvärdena.
Bestämmelserna om stora exponeringar omfattar exponeringar som uppkommer i såväl verksamhet utanför handelslagret (dvs. sådana expo- neringar som omfattas av ett kapitalkrav för kreditrisker) och verksamhet inom handelslagret för vilka det beräknas ett kapitalkrav för positions- risker, avvecklingsrisker och motpartsrisker.
De nuvarande exponeringsreglerna har införlivats med svensk rätt genom bestämmelser i 5 kap. 1994 års kapitaltäckningslag (prop. 1994/95:50 s.
Mot bakgrund av den kommande översynen av kreditinstitutdirektivet bör bestämmelserna i 1994 års kapitaltäckningslag i huvudsak oföränd- rade föras över till den nya kapitaltäckningslagen och kombineras med en föreskriftsrätt för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
I det följande övervägs om de ändringar som gjorts i kredit- institutsdirektivet eller kapitalkravsdirektivet innebär att det dessutom behöver införas några nya bestämmelser i den svenska lagstiftningen.
Sunda förvaltnings- och redovisningsmetoder samt lämpliga interna kontrollrutiner
Enligt artikel 22.1 i kreditinstitutsdirektivet skall ett institut ha effektiva styrformer som bl.a. omfattar rutiner för intern kontroll, däribland sunda förfaranden för administration och redovisning. I avsnitt 7.1 föreslås att den regeln om intern kontroll skall införlivas med svensk rätt genom en kombination av lag och föreskrifter. Av lag skall det framgå att institutet skall ha tillfredsställand rutiner för intern kontroll. Den bestämmelsen
288
som är tillämplig på hela institutets rörelse, dvs. även institutets stora Prop. 2006/07:5 exponeringar, genomför även regeln i artikel 109.
Rapportering av exponeringar mot emittenter av säkerheter
Enligt artikel 110 i kreditinstitutsdirektivet skall instituten analysera sina exponeringar mot emittenter av säkerheter för att identifiera eventuella koncentrationer. Med koncentrationsrisker, vilket torde vara det som åsyftas, avses t.ex. exponeringar mot samma motpart, geografiska om- råden eller samma verksamhet (jfr punkten 7 i bilaga V till kredit- institutsdirektivet). Redan av riskhanteringsbestämmelserna i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse och lagen (1991:981) om värdepappersrörelse framgår att instituten skall ha system för att hantera alla risker, även koncentrationsrisker (se avsnitt 7.1). Om det behövs får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela före- skrifter om vilka åtgärder ett institut skall vidta för att uppfylla kraven i den bestämmelsen. Det är därför inte nödvändigt att i lagen ta in en bestämmelse om hur instituten skall behandla sina koncentrationsrisker.
Enligt kreditinstitutsdirektivet får medlemsstaterna dessutom kräva att instituten rapporterar resultaten av sina analyser till tillsynsmyndigheten. Som framgår av avsnitt 15.2 finns det en möjlighet att behandla en exponering för vilken det finns vissa säkerheter som en exponering mot den som ställt säkerheten. Beträffande andra koncentrationsrisker kan det dock behöva sättas gränsvärden. Enligt 13 kap. 3 § lagen om bank- och finansieringsrörelse och 6 kap. 2 § lagen om värdepappersrörelse skall ett institut lämna Finansinspektionen de upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter som inspektionen begär. Med stöd av denna bestämmelse kan inspektionen kräva att instituten skall rapportera sina koncentrationsrisker. Denna möjlighet bedöms tillräcklig från tillsynssynpunkt. Någon ytterligare bestämmelse om rapportering av exponeringar mot emittenter av säkerheter bör därför inte nu tas in i den nya kapitaltäckningslagen.
15.2Undantag från stora exponeringar, beräkning av värde av stora exponeringar, m.m.
Regeringens förslag: Under de förutsättningar som framgår av föreskrifter meddelade av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får ett institut beräkna en exponerings värde antingen med stöd av internmetoden eller med beaktande av ett kreditriskskydd. Om ett institut utnyttjar denna möjlighet, skall den del av exponeringen som täcks av en säkerhet behandlas som en exponering mot den som ställt säkerheten.
Regeringens bedömning: Den nya kapitaltäckningslagen bör inte innehålla några bestämmelser om vilket värde en exponering skall ha. Av en förordning meddelad av regeringen bör det framgå att en exponering mot en svensk kommun eller därmed jämförbar samfällighet skall behandlas på samma sätt som en exponering mot svenska staten.
289
Promemorians förslag och bedömning: Överensstämmer i sak med regeringens förslag men använder uttrycket ”vissa förutsättningar” i stället för ”de förutsättningar som framgår av föreskrifter meddelade av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer”. I promemorian gjordes inte heller någon bedömning av hur exponeringar mot kommuner bör regleras.
Remissinstanserna: Sveriges Advokatsamfund anser att uttrycket ”vissa förutsättningar” är för otydligt. Kommuninvest i Sverige AB anser att det bör framgå av den nya kapitaltäckningslagen att exponeringar mot en kommun skall behandlas på samma sätt som en exponering mot svenska staten.
Kreditinstituts- och kapitalkravsdirektivets innehåll: Såväl 2006 års kreditinstitutsdirektiv som dess föregångare undantar helt eller delvis vissa exponeringar från reglerna om stora exponeringar. Det finns också andra bestämmelser som riskviktar särskilda exponeringar. En nyhet i 2006 års kreditinstitutsdirektiv är att instituten när de uppskattar storleken på sina exponeringar i vissa fall får möjlighet att ta hänsyn till befintliga kreditriskskydd eller att bestämma värdet inom ramen för internmetoden. För att kreditriskskydd (förbetalt eller obetalt) skall kunna beaktas måste dock de förutsättningar som gäller för risk- reducering enligt artiklarna
Undantag för vissa exponeringar
Enligt artikel 113 i kreditinstitutsdirektivet får medlemsstaterna undanta vissa exponeringar från de begränsningsregler som gäller för stora expo- neringar.
Enligt artikel 113.2 får medlemsstaterna helt undanta exponeringar mot institutets moderföretag, syskonföretag eller egna dotterföretag under förutsättning att dessa företag omfattas av sådan gruppbaserad tillsyn som kreditinstitutet självt är underkastat enligt direktivet eller mot- svarande regler i tredje land.
Enligt artikel 113.3 får medlemsstaterna helt eller delvis även undanta de där uppräknade exponeringarna från begränsningsreglerna. De exponeringar som får undantas är i stort sett desamma som i 2000 års kreditinstitutsdirektiv, men till följd av de nya reglerna om beräkning av kapitalkravet för kreditrisker har ordalydelsen ändrats något. I stället för att göra generella undantag för vissa nationella regeringar, centralbanker m.fl. som enligt 2000 års kreditinstitutsdirektiv alltid har riskvikten noll procent vid beräkningen av kapitalkravet för kreditrisker, har mot- svarande undantag i punkterna
a)Tillgångsposter som utgörs av fordringar på nationella regeringar eller centralbanker som utan ställande av säkerhet skulle ges riskvikten noll procent enligt schablonmetoden.
Prop. 2006/07:5
290
b) Tillgångsposter som utgörs av fordringar på internationella orga- Prop. 2006/07:5 nisationer eller multilaterala utvecklingsbanker som utan ställande av
säkerhet skulle ges riskvikten noll procent enligt schablonmetoden.
c)Tillgångsposter som utgörs av fordringar för vilka nationella regeringar, centralbanker, internationella organisationer multilaterala ut- vecklingsbanker eller offentliga organ, har lämnat uttryckliga garantier, om fordringar utan säkerhet på den enhet som ställt garantin skulle ges riskvikten noll procent enligt schablonmetoden.
d)Andra exponeringar mot nationella regeringar, centralbanker, internationella organisationer multilaterala utvecklingsbanker eller offentliga organ, eller exponeringar garanterade av dessa, om fordringar utan säkerhet på den enhet som exponeringen gäller skulle ges riskvikten noll procent enligt schablonmetoden.
e)Tillgångsposter som utgörs av fordringar på och andra exponeringar mot nationella regeringar eller centralbanker som inte omfattas av punkten a om de är angivna i, och i förkommande fall finansierade i, låntagarnas nationella valuta.
f)Tillgångsposter och andra exponeringar för vilka det enligt de behöriga myndigheternas bedömning finns betryggande säkerhet i form av räntebärande värdepapper utgivna av nationella regeringar eller centralbanker, internationella organisationer, multilaterala utvecklings- banker eller delstatliga eller lokala självstyrelseorgan, myndigheter eller offentliga organ i medlemsstaterna, som utgör fordringar på emittenten och skulle ges riskvikten noll procent enligt schablonmetoden.
Det har också införts ett undantag för vissa exponeringar som är säkrade genom panträtt i kommersiella fastigheter eller liknande (punkten q).
Riskviktning av vissa exponeringar
Av artiklarna 115 och 116 i kreditinstitutsdirektivet framgår att instituten får riskvikta vissa exponeringar. Av dessa bestämmelser framgår att tillgångsposter mot regionala och lokala självstyrelseorgan (kommuner och landsting) och myndigheter antingen får riskvikten 20 procent eller riskvikten noll procent beroende på vilken av dessa riskvikter som fordringarna har enligt schablonmetoden. Andra exponeringar mot eller garanterade av sådana självstyrelseorgan och myndigheter får också ges någon av dessa riskvikter. Riskvikten blir då densamma som den riskvikt skulder mot sådana organ och myndigheter har enligt schablonmetoden. Enligt artikel 115.2 och artikel 116 får dessutom vissa exponeringar mot institut ges riskvikten 20 procent.
Av artikel 117 i kreditinstitutsdirektivet framgår vidare att medlemsstaterna får behandla exponeringar som garanterats av tredje man eller för vilken det finns säkerhet i form av vissa värdepapper utgivna av tredje man som om de har ingåtts mot en garantigivare eller emittenten av värdepapperet i stället för med motparten. En nyhet i det sammanhanget är att i fråga om garantier tillämpas de regler om valutaobalans, löptidsobalanser och om partiell täckning som gäller för riskreducering (avsnitt 11.1).
291
Riskreducering m.m. |
Prop. 2006/07:5 |
En nyhet i kreditinstitutsdirektivet är att instituten får ta hänsyn till effekter av finansiella säkerheter enligt regler om kreditriskreducering när de beräknar exponeringarnas värde. Dessa regler finns i artiklarna 112 och 114 i kreditinstitutsdirektivet.
Enligt artikel 114.1 i kreditinstitutsdirektivet får medlemsstaterna, som alternativ till att helt eller delvis undanta vissa exponeringar från beräkningen av stora exponeringar, tillåta institut som tillämpar den fullständiga metoden för finansiella säkerheter enligt reglerna om reducering av kreditrisk (se avsnitt 11.1) att använda ett värde som är lägre än värdet på exponeringen, men inte lägre än summan av de fullständigt justerade exponeringsvärdena för deras exponeringar mot en kund eller en grupp av kunder med inbördes anknytning. Med ”fullständigt justerat exponeringsvärde” avses det värde som beräknats på sätt som anges i avsnitt 11.1 med beaktande av kreditriskreducerande kreditriskskydd. Av artikel 112.2 framgår att en förutsättning för att kreditriskskyddet skall få beaktas är att det uppfyller de krav för godkännande och andra minimikrav som anges i artiklarna
Enligt kreditinstitutsdirektivet får instituten beakta ett kreditriskskydd bara för vissa särskilt uppräknade exponeringar i artikel 113.3 i kredit- institutsdirektivet, nämligen exponeringar för vilka det finns betryggande säkerhet i form av
–räntebärande värdepapper utgivna av stater, centralbanker, inter- nationella organisationer, multilaterala utvecklingsbanker eller delstatliga eller lokala självstyrelseorgan, myndigheter eller offentliga organ, som utgör fordringar på emittenten och som skulle ges riskvikten noll procent enligt schablonmetoden (punkten f),
–kontanta medel insatta hos det utlånande institutet eller hos ett kreditinstitut som är moderföretag eller dotterföretag till detta (punkten g), och
–depositionsbevis utgivna av det utlånande institutet eller hos ett kreditinstitut som är moderföretag eller dotterföretag till detta och förvarade hos någon av dem (punkten h), och
–andra värdepapper än som avses i f (punkten o).
I fråga om exponeringar som hänför sig till handelslagret får enligt artikel 30.2 i kapitalkravsdirektivet bara repor (dvs. avtal om försäljning av ett värdepapper där säljaren samtidigt förbinder sig att återköpa papperet inom en viss tid till ett överenskommet pris), värdepapperslån eller råvarulån omfattas av riskreducering.
Enligt artikel 114.2 första stycket i kreditinstitutsdirektivet får ett institut som har tillstånd att använda egna skattningar av
292
–De behöriga myndigheterna skall ha övertygat sig om att de skattningar som institutet gör är lämpliga att utnyttja för reducering av exponeringsvärdet när detta skall användas för att avgöra efterlevnaden av begränsningsreglerna i artikel 111 i kreditinstitutsdirektivet.
–Om ett institut har tillstånd att använda egna skattningar av effekterna av finansiella säkerheter, skall instituten göra detta på ett sätt som är förenligt med den metod som valts för att beräkna kapitalkraven.
Ett institut som har tillstånd att använda egna skattningar av LGD- värden och konverteringsfaktorer för en exponeringsklass men som inte beräknar värdet på sina exponeringar enligt den metod som avses i 114.2 första stycket (dvs. tillämpar dessa skattade effekter vid beräkningar av exponeringsvärdet) får antingen ges tillstånd att använda den metod som anges i artikel 114.1 (dvs. ta hänsyn till riskreducerande åtgärder för vissa exponeringar) eller att tillämpa de regler som anges i artikel 113.3 punkten o för beräkningen av exponeringarnas värde. Ett institut som inte beräknar värdet på sina exponeringar enligt den metod som avses i 114.2 första stycket får endast tillämpa en av dessa båda metoder.
Enligt artikel 114.3 i kreditinstitutsdirektivet skall ett institut som har tillstånd att använda de ovan beskrivna metoderna vid beräkning av exponeringsvärden göra återkommande stresstester av sina kredit- riskkoncentrationer, även i fråga om det realiserbara värdet av eventuellt mottagen säkerhet. Dessa tester skall gälla risker som kan orsakas av potentiella förändringar av förhållandena på marknaden som kan få negativa konsekvenser för kreditinstitutets kapitaltäckning och risker vid brådskande realisering av säkerheter. Institutet skall förvissa de behöriga myndigheterna om att de stresstester som genomförs är tillräckliga och lämpliga för bedömningen av dessa risker. Om ett sådant stresstest visar på ett lägre realiserbart värde av en mottagen säkerhet än vad som skulle få beaktas enligt de ovan nämnda metoderna, skall värdet på den säkerhet som får tas med minskas i motsvarande mån. I sådana instituts strategier för att bemöta koncentrationsrisker skall följande ingå.
a) Strategier och förfaranden för att bemöta risker till följd av löptids- obalanser mellan exponeringar och det eventuella kreditriskskyddet för dessa.
b) Strategier och förfaranden för det fall att stresstesten indikerar ett lägre realiserbart värde än vad som beaktats.
c) Strategier och förfaranden för koncentrationsrisker till följd av tillämpningen av tekniker för reducering av kreditrisker, särskilt vid stora indirekta kreditexponeringar (t.ex. mot en enskild emittent av värde- papper som tagits emot som säkerhet).
Vidare framgår av artikel 114.4 i kreditinstitutsdirektivet att när effekterna av säkerheter beaktas enligt de ovannämnda metoderna får medlemsstaterna behandla varje täckt del av exponeringen som om den gäller emittenten av säkerheten och inte kunden.
293
Skälen för regeringens förslag och bedömning |
Prop. 2006/07:5 |
Undantag för vissa exponeringar
Enligt 6 kap. 10 § i 1994 års kapitaltäckningslag skall, om ett moder- företag är ett institut vid beräkningen av de i 5 kap. angivna gränsvärdena (dvs. gränsvärdena för stora exponeringar), inte medräknas exponeringar som ett institut har mot ett annat koncernföretag, om företagen är föremål för gruppbaserad tillsyn som utövas av en behörig myndighet inom EES eller likvärdig tillsyn i tredje land.
I prop. 2005/06:45 om finansiella konglomerat (s. 205) anförs bl.a. följande
”I dagsläget finns det emellertid inte enbart svenska företag i de finansiella företagsgrupper som står under Finansinspektionens tillsyn. För gränsöverskridande grupper kan det framstå som omotiverat att behandla exponeringar mot ett svenskt dotterföretag på ett annat sätt än motsvarande exponeringar mot ett utländskt dotterföretag. Bestäm- melsen förhindrar de utländska dotterföretagen att exponera sig mot moderföretaget. Moderföretaget förhindras också att exponera sig mot sina utländska dotterföretag trots att verksamheten skulle ha kunnat drivas direkt i institutet via filialer i utlandet.
Det är också svårt att finna skäl för att exponeringar mot andra koncernföretag är obegränsade endast i de fall som Finansinspektionen är ansvarig för tillsynen över den finansiella företagsgruppen. Anled- ningen till att denna typ av exponeringar kan undantas vid beräkningen av exponeringarna på individuell nivå torde vara att den finansiella företagsgruppens sammanlagda exponeringar övervakas. Att ha skilda regler beroende på vilken tillsynsmyndighet som är ansvarig för tillsynen är därför svårt att motivera.”
Det bedöms inte finnas skäl att nu föreslå någon annan bestämmelse än den som nyligen införts i lagen. Med denna bestämmelse införlivas artikel 113.2 i kreditinstitutsdirektivet med svensk rätt.
Som har beskrivits i det föregående finns det också enligt artikel 113.3 i kreditinstitutsdirektivet möjlighet att undanta vissa exponeringar med avseende på nationella regeringar, centralbanker och vissa andra organ. Direktivet innehåller också möjligheten att riskvikta vissa exponeringar.
Det bedöms mindre lämpligt att ta in alla dessa detaljerade regler i lag. De regler som finns i 2000 års kreditinstitutsdirektiv har genomförts genom en kombination av lag och myndighetsföreskrifter. I 1994 års kapitaltäckningslag föreskrivs att vid bestämmandet av ett instituts exponering enligt 1 och 3 §§ skall inte räknas in de poster som avses i
3 kap. 1 § första stycket A
I avsnitt 10.2.1. har gjorts bedömningen att det inte bör regleras i lag vilka riskvikter som gäller för olika exponeringar vid tillämpning av schablonmetoden för kreditrisker. I likhet med den bedömning som gjorts där bör det inte heller framgå av lag vilket värde som skall åsättas exponeringar mot vissa motparter, t.ex. stat och kommun. Vi delar inte heller Kommuninvests bedömning att det av lagen bör framgå att svenska kommuner skall behandlas som svenska staten. I likhet med vad som föreslås för tillämpning av internmetoden bör dock denna fråga regleras i
en förordning beslutad av regeringen.
294
Möjligheten att beakta kreditriskskydd eller att beräkna exponeringsvärdet enligt en avancerad internmetod.
Reglerna i artikel 114 i kreditinstitutsdirektivet gör det möjligt att beakta kreditriskskydd när exponeringsvärdet beräknas eller att använda sig av en avancerad internmetod för att bestämma exponeringens värde. Dessa möjligheter, som torde ge ett värde på exponeringen som överens- stämmer bättre med verkligheten än de bestämmelser som finns i artikel
113.3i samma direktiv, bör införlivas med svensk rätt. Vid bestämmandet av en exponerings värde bör det därför vara möjligt för ett institut som tillämpar schablonmetoden eller en grundläggande intern- metod att beakta ett kreditriskskydd och för institut som tillämpar en avancerad internmetod att använda den metoden vid beräkningen av exponeringens värde.
Ett institut som använder schablonmetoden eller en grundläggande internmetod får bara använda riskreducerande åtgärder för vissa särskilt uppräknade exponeringar. Dit hör exponeringar för vilka det finns betryggande säkerheter i form av värdepapper (punkterna f och o) samt medel insatta hos eller depositionsbevis utgivna av det utlånande institutet eller hos ett kreditinstitut som är moderföretag eller dotter- företag till detta (punkterna g och h).
Det är institutet som väljer vilken metod det vill använda, dvs. om det vill behandla de angivna exponeringarna på det sätt som följer av författningar eller om det vill bestämma värdet på exponeringarna genom att beakta den riskreducering som ett visst kreditriskskydd ger. Det behövs inte något tillstånd från Finansinspektionen för att välja en viss metod. Vilka krav som ett institut skall uppfylla för att få beakta riskreduceringen bör framgå av föreskrifter. Om instituten inte uppfyller dessa krav får kreditriskskyddet inte beaktas.
För institut som använder en avancerad internmetod och som inom ramen för den metoden har tillstånd att själv uppskatta värdena för ”förlusten vid fallissemang” (LGD) och ”konverteringsfaktorer” gäller delvis andra regler än de som nyss beskrivits. Om ett institut kan uppskatta de finansiella säkerheternas effekter på exponeringarna separat från andra
Ett institut som har tillstånd att inom ramen för internmetoden själv beräkna värdena för förlusten vid fallissemang och konverterings- faktorer, men som inte beräknar exponeringsvärdet inom ramen för en avancerad internmetod, får ta hänsyn till befintliga kreditriskskydd när det beräknar värdet på de exponeringar för vilka det finns betryggande säkerhet i form av andra värdepapper än sådana som getts ut av centralregeringar, centralbanker, internationella organisationer, multi- laterala utvecklingsbanker eller delstatliga eller lokala självstyrelseorgan (jfr artikel 113.3 punkten o i kreditinstitutsdirektivet). Institutet väljer själv om det vill beräkna exponeringsvärdet inom ramen för intern- metoden eller genom att beakta kreditriskskyddet. Det kan emellertid också välja att behandla de angivna exponeringarna på det sätt som följer av författningar som genomför artikel 113.3 punkten o. Även när denna
Prop. 2006/07:5
295
möjlighet används skall de förutsättningar som finns i artikel 114 vara Prop. 2006/07:5 uppfyllda.
Mot bakgrund av det nu sagda föreslå vi att det i den nya kapital- täckningslagen bör anges att ett institut när det beräknar en exponerings värde under vissa förutsättningar får uppskatta en exponerings värde med stöd av internmetoden eller genom att beakta vissa kreditriskskydd. Vilka förutsättningarna är bör dock inte regleras genom bestämmelser i lag. I stället bör, regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om vilka förutsättningar som bör vara uppfyllda. Av sådana föreskrifter kommer det exempelvis att framgå att det bara är finansiella säkerheter som får beaktas. Föreskrifter bör också meddelas om vilka krav som ett institut som använder något av dessa risk- reducerande alternativ skall uppfylla. Med stöd av detta bemyndigande (och de föreskrifter som meddelas med stöd av det) reglerna i artikel 114.3 om stresstester m.m.
Säkerheten som sådan är per definition inte en exponering för instituten. Instituten skulle alltså kunna låta säkerheten reducera expo- neringens värde utan att i stället redovisa någon exponering mot den som ställt säkerheten. Enligt artikel 114.4 i kreditinstitutsdirektivet får emellertid medlemsstaterna behandla den del av exponeringen som täcks av säkerheten som om den gäller emittenten av säkerheten och inte kunden. För att få en rättvisande bild av institutens risker framstår detta som den enda rimliga lösningen. Bestämmelsen bör därför tas in i svensk rätt.
15.3Överskridande av gränsvärden för stora exponeringar i handelslagret
Regeringens förslag: Värdet av ett instituts exponeringar i handelslagret mot en kund eller en grupp av kunder med inbördes anknytning får, efter tillstånd av Finansinspektionen, överstiga gräns- värdena för stora exponeringar, om institutet uppfyller det särskilda kapitalkrav och de villkor i övrigt för den överstigande exponeringen som framgår av föreskrifter meddelade av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Riksbanken avstyrker förslaget att behålla Finansinspektionens rätt att medge att ett institut får överskrida gräns- värdena för stora exponeringar i handelslagret. Om möjligheten behålls bör inspektionen få klara riktlinjer för att sådana medgivande bara får ske i undantagsfall och bara om kraven är hårda. Riksbanken anser vidare att det krävs ett förtydligande av de regler i direktivet som anger hur stort överskridandet får vara i förhållande till kapitalbasen.
Kapitalkravsdirektivets innehåll: För verksamhet som hänför sig till handelslagret får enligt artiklarna 28.1 och 31 i kapitalkravsdirektivet de behöriga myndigheterna godkänna att de gränser som har fastställts i artiklarna
296
a) Exponeringarna utanför handelslagret mot kunden eller av gruppen Prop. 2006/07:5 av kunder i fråga får inte överskrida de gränser som har fastställts i
artiklarna
b)Institutet uppfyller ett ytterligare kapitalkrav för överskottet i förhållande till begränsningar som fastställts i artikel 111.1 och 111.2 i kreditinstitutsdirektivet, beräknat enligt bilaga VI till kapitalkravs- direktivet.
c)Om tio eller färre dagar har förflutit efter det att överskottet uppkom, får inte de exponeringar som härrör från handelslagret för kunden eller gruppen av förbundna kunder i fråga överstiga 500 procent av institutets kapitalbas.
d)Överskott som har förelegat i mer än tio dagar får inte sammanlagt överstiga 600 procent av institutets kapitalbas.
e)Institutet måste till de behöriga myndigheterna var tredje månad anmäla alla fall där de gränser som fastställts i artikel 111.1 och 111.2 i kreditinstitutsdirektivet har överskridits under de föregående tre månaderna.
I varje fall där gränserna har överskridits skall storleken av överskridandet och namnet på berörd kund anmälas.
Enligt artikel 32.1 i kapitalkravsdirektivet skall de behöriga myndig- heterna upprätta rutiner för att förhindra att instituten avsiktligt undviker de ytterligare kapitalkrav som de annars skulle ådra sig för sådana exponeringar som överskrider de gränser som har fastställts i artikel
111.1och 111.2 i kreditinstitutsdirektivet genom att tillfälligt överföra exponeringarna i fråga till ett annat bolag inom eller utom samma företagsgrupp och genom att företa skentransaktioner för att dölja exponeringen under tiodagarsperioden och skapa en ny exponering i stället. De behöriga myndigheterna skall underrätta rådet och kom- missionen om dessa rutiner. Instituten skall ha system som säkerställer att varje överföring som har denna verkan omedelbart anmäls till de behöriga myndigheterna.
Enligt artikel 32.2 i kapitalkravsdirektivet får de behöriga myndig- heterna medge att sådana institut som har tillstånd att använda den utvidgade kapitalbas som finns i artikel 13.2 i kapitalkravsdirektivet (se avsnitt 8.1.2) använder den vid tillämpningen av bl.a. artikel 31 i samma direktiv om de berörda instituten åläggs att uppfylla de förpliktelser som anges i artiklarna
Skälen för regeringens förslag: Reglerna i artikel 31 i 2006 års kapitalkravsdirektiv har samma innebörd som motsvarande regler i 1993 års kapitalkravsdirektiv. Reglerna har införlivats med svensk rätt genom 5 kap. 6 § i 1994 års kapitaltäckningslag. Enligt den bestämmelsen får värdet av ett instituts exponeringar i handelslagret mot en kund eller en grupp av kunder med inbördes anknytning, efter medgivande av Finansinspektionen, överstiga de gränsvärden som anges i 1 och 3 §§ samma kapitel, om institutet uppfyller det särskilda kapitalkrav och de villkor i övrigt för den överstigande exponeringen som regeringen
föreskriver. |
297 |
|
Bestämmelsen infördes i svensk rätt den 1 juli 2000 (prop. Prop. 2006/07:5 |
|
1999/2000:94 s. 48 ff). Bakgrunden var att vissa marknadsaktörer hade |
|
pekat på den omständigheten att det att Sverige valt att inte utnyttja |
|
undantagsregeln skapade problem vid handel med bostadsobligationer. |
|
Särskilt de problem som kunde drabba mindre marknadsgaranter lyftes |
|
fram. Regeringen ansåg att kapitaltäckningsreglerna bör utformas så att |
|
de inte i onödan begränsar konkurrensen på de finansiella marknaderna |
|
eller försvårar nyetableringar. Enligt regeringen borde hänsyn också tas |
|
till svenska instituts möjligheter att på lika villkor konkurrera på den |
|
gemensamma marknaden. Riksbanken menade i sitt remissvar att |
|
reglerna om stora exponeringar led av brister, främst att reglerna inte |
|
omfattade flera viktiga slag av exponeringar samt att ett införande av |
|
undantagsregeln skulle förstärka dessa problem. Riksbanken menade |
|
vidare att om viss verksamhet kräver att stora positioner tas mot |
|
individuella motparter så är det inte orimligt att endast institut av viss |
|
storlek kan delta. Regeringen konstaterade emellertid att enligt direktivet |
|
förutsätter ett överskridande av gränserna för stora exponeringar att |
|
Finansinspektionen medgett detta och att ett särskilt kapitalkrav uppfylls. |
|
Enligt regeringens bedömning torde det därför inte finnas något som |
|
hindrade att regeln infördes. |
|
Regeringen konstaterade att det inte kan uteslutas att undantagsregeln |
|
kan ha en funktion att fylla även på andra områden än obligations- |
|
marknaden och vid garantigivning vid utgivning av sådana obligationer. |
|
Enligt regeringen saknades det därför skäl att begränsa den föreslagna |
|
möjligheten till bostadsobligationer. Frågor av sådant slag fick i stället |
|
lösas inom ramen för tillståndsgivning och tillsynspraxis. |
|
I promemorian konstateras att den angivna bestämmelsen såvitt är känt |
|
inte har orsakat några problem från risksynpunkt. Hänsynen till de |
|
svenska institutens konkurrensförmåga talar vidare för att den behålls. |
|
Enligt promemorians förslag bör därför även den nya kapitaltäcknings- |
|
lagen innehålla en möjlighet att överskrida gränsvärdena för stora expo- |
|
neringar. För att utnyttja optionen fordras att en detaljerad reglering |
|
införs. Liksom enligt gällande rätt bör enligt promemorian lagen bara |
|
innehålla en övergripande bestämmelse om att Finansinspektionen får |
|
medge att ett institut överskrider gränserna för stora exponeringar. Den |
|
närmare villkoren för detta bör framgå av myndighetsföreskrifter. |
|
Riksbanken anser emellertid inte att Finansinspektionen skall ha rätt att |
|
medge att ett institut får överskrida gränsvärdena för stora exponeringar. |
|
Om möjligheten ändå behålls bör inspektionen få klara riktlinjer för att |
|
sådana medgivande bara får ske i undantagsfall och bara om kraven är |
|
hårda, t.ex. att exponeringen är tidsbegränsad, att medgivande förutsätter |
|
extra rapportering och att kapitalkravet annars måste sättas till det fulla |
|
värdet av överexponeringen. Riksbanken menar att ett instituts stora |
|
exponeringar skapar betydande spridningsrisker. För att säkerställa |
|
stabiliteten i det finansiella systemet är det därför av vikt att instituten |
|
har rutiner för att kontrollera de stora exponeringarna och att tillsynen av |
|
dessa rutiner fungerar effektivt. Problemet förstärks av att vissa risker, |
|
t.ex. avvecklingsrisker, inte inkluderas i de exponeringar som kräver |
|
kapitaltäckning. Förmodligen är det dessutom rimligt att de riktigt stora |
|
exponeringarna endast kan hållas av stora institut med större förmåga att |
|
absorbera risk. Att medge undantag skapar potentiellt onödiga risker. Ett |
298 |
|
motiv för att behålla undantagsregeln är påverkan på de svenska Prop. 2006/07:5 |
|
institutens konkurrensposition. Enligt Riksbankens mening överväger |
|
dock behovet att värna stabiliteten i det finansiella systemet och att |
|
minska spridningsriskerna. Därför bör undantagsregeln tas bort. Om det |
|
inte görs är det enligt Riksbanken centralt att överexponeringarna blir |
|
temporära, inte för många och inte för stora. |
|
Riksbankens argument för att inte införa undantaget har delvis prövats |
|
i det tidigare lagstiftningsärendet. Det gäller dels argumentet att vissa |
|
risker inte inkluderas i de exponeringar som kräver kapitaltäckning och |
|
att det förmodligen är rimligt att de riktigt stora exponeringarna endast |
|
kan hållas av stora institut med större förmåga att absorbera risk. |
|
Finansinspektionen har i sina föreskrifter infört bestämmelser för över- |
|
skridande av gränsvärden för stora exponeringar i handelslagret liknande |
|
dem som finns i 1993 års kapitalkravsdirektiv. Det har inte från annat |
|
håll anförts att den angivna undantagsregeln är problematisk. Vi delar |
|
därför den bedömning som görs i promemorian om att undantagsregeln |
|
skall införas. Några ytterligare riktlinjer för hur föreskrifterna bör |
|
utformas bedöms inte nödvändigt. |
|
Ett medgivande att överskrida gränsvärdena för stora exponeringar |
|
behöver inte avse varje enskilt överskridande utan kan utformas som en |
|
generell rätt att överskrida gränsvärdena under förutsättning att de i |
|
föreskrifterna angivna kraven är uppfyllda. |
|
I överensstämmelse med gällande rätt bör instituten få använda sig av |
|
den utvidgade kapitalbasen för att täcka exponeringar i handelslagret som |
|
överskrider de föreskrivna gränserna. |
|
Riksbanken förordar ett klargörande av hur bestämmelserna i artikel 31 |
|
punkterna c och d skall tolkas. Enligt punkten c gäller att om tio eller |
|
färre dagar har förflutit efter det att överskottet uppkom, får inte de |
|
exponeringar som härrör från handelslagret för kunden eller gruppen av |
|
förbundna kunder i fråga överstiga 500 procent av institutets kapitalbas. I |
|
punkten d sägs vidare att överskott som har förelegat i mer än tio dagar |
|
får inte sammanlagt överstiga 600 procent av institutets kapitalbas. |
|
Riksbanken undrar om detta skall tolkas som att man skall tillåta högre |
|
överskridande ju längre tiden går och vill i så fall invända mot bestäm- |
|
melsen. Den enda rimliga utgångspunkten är enligt Riksbanken att en |
|
överexponering måste sjunka över tiden. |
|
Bestämmelserna i artikel 31 punkterna c och d skall dock inte tolkas |
|
som att överskridandet får bli högre ju längre tiden går. Punkterna |
|
behandlar två olika frågor. I punkten c föreskrivs att en exponering mot |
|
en enskild kund eller en grupp av kunder får vara högst 500 procent om |
|
överskottet har funnits i högst tio dagar. Den bestämmelsen begränsar |
|
dock inte storleken på själva överskottet. Enligt punkten d får överskott |
|
som har funnits i mer än tio dagar inte sammanlagt överstiga 600 procent |
|
av institutets kapitalbas. Den sistnämnda bestämmelsen reglerar alltså |
|
hur stort överskottet får vara för alla kunder eller grupper av kunder. Hur |
|
överskottet skall beräknas framgår av punkten 1 i bilaga VI till 2006 års |
|
kapitalkravsdirektiv. Enligt en bestämmelse i bilagan består överskott |
|
enbart av en del av exponeringarna mot en kund eller en grupp av |
|
kunder, nämligen den del av exponeringarna som får högst kapitalkrav |
|
för specifik risk eller avvecklings- och motpartsrisk. Av bestämmelserna |
|
i bilagan framgår också att för överskott mot en enskild kund eller grupp |
299 |
|
av kunder som funnits i mindre än tio dagar är kapitalkravet 200 procent Prop. 2006/07:5 av överskottet. För överskott mot en kund eller enskild grupp av kunder
som funnits i mer än tio dagar ökar kapitalkravet med storleken på överskottet. Som exempel kan nämnas att för överskott på upp till 40 procent av kapitalbasen uppgår kapitalkravet till 200 procent av överskottet, för överskott på mellan 80 och 100 procent av kapitalbasen uppgår kapitalkravet till 500 procent av överskottet och för överskott på över 250 procent av kapitalbasen bestäms kapitalkravet till 900 procent av överskottet.
300
16 |
Offentliggörande av information |
Prop. 2006/07:5 |
16.1Tillämpningsområde
Regeringens förslag: Bestämmelserna om offentliggörande av information skall gälla för enskilda institut bara om institutet inte ingår i en finansiell företagsgrupp eller en motsvarande grupp enligt en offentlig reglering som bygger på kreditinstitutsdirektivet eller kapitalkravsdirektivet. För finansiella företagsgrupper gäller särskilda bestämmelser.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna har inga invändningar mot förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 2006 års kreditinstitutsdirektiv och 2006 års kapitalkravsdirektiv bör lämpliga föreskrifter ges om offentlig information från företagen i syfte att stärka marknadsdisciplinen och ge kreditinstituten incitament till att förbättra marknadsstrategi, riskkontroll och intern ledningsorganisation (skäl 62 respektive 35 i ingresserna).
Enligt artikel 68.3 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv skall varje kredit- institut som varken är moderföretag eller dotterföretag och varje kredit- institut som inte ingår i en sammanställning enligt artikel 73 individuellt uppfylla kraven i artiklarna
Av artikel 72 (avsnitt 17.1) framgår att sådana upplysningar som avses i artiklarna
16.2Upplysningar som skall offentliggöras
Regeringens förslag: Ett institut skall offentliggöra sådan informa- tion som rör dess kapitaltäckning och dess strategier, system och målsättningar för hantering av dess risker och exponeringar.
Ett institut behöver inte offentliggöra information som inte är väsentlig, utgör en företagshemlighet eller är konfidentiell.
Om ett institut inte offentliggör information som det anser är en företagshemlighet eller är konfidentiell, skall det ange skälet till det samt offentliggöra mer allmänna upplysningar om det som informa- tionskravet gäller.
301
Promemorians förslag: I promemorian föreslogs att ett institut skall Prop. 2006/07:5 offentliggöra sådan information som rör dess kapitaltäckning och riskhanteringssystem.
Remissinstanserna: Riksbanken anser att lagtexten avseende vilken information som skall offentliggöras är för snäv. Den föreslår att lagtexten i stället skall ange att ”ett institut skall offentliggöra sådan information som rör dess kapitaltäckning och dess strategier, system och målsättningar för hantering av dess risker och exponeringar”. Finans- inspektionen påpekar att det bör klargöras med vilket bemyndigande Finansinspektionen, i sista hand, kan kräva att ett institut ska offentlig- göra information som institutet bedömt vara exempelvis oväsentlig och därför låtit bli att offentliggöra. Finansförbundet anser att det är ett bra förslag att institut som omfattas av lagen skall offentliggöra information om sin kapitaltäckning och riskhantering som behövs för att bedöma institutets finansiella ställning.
Kreditinstitutsdirektivets och kapitalkravsdirektivets innehåll: Enligt artikel 145.1 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv skall kreditinsti- tuten, för direktivets syften, offentliggöra den information som räknas upp i del 2 i bilaga XII till samma direktiv. I bilagan finns detaljerade och omfattande regler för vilken information som skall offentliggöras. Som exempel kan nämnas kreditinstitutets mål och riktlinjer för riskhanteringen för varje enskild riskkategori. Detta skall bl.a. inkludera:
–strategier och förfaranden som kreditinstitutet använder för risk- hantering,
–hur riskhanteringsfunktionen är organiserad och strukturerad,
–omfattningen och utformningen av riskrapporterings- och riskmät- ningssystemen, och
–de riktlinjer kreditinstitutet har för risksäkring och riskreducering samt vilka strategier och förfaranden det har för att löpande utvärdera dessas effektivitet.
I del 2 i bilaga XII finns även regler för offentliggörande av informa- tion angående kapitalbasen, hur väl kreditinstitutet uppfyller kapital- kraven, dess exponering mot olika risker m.m.
Enligt artikel 145.2 och del 3 i bilaga XII är det en förutsättning för myndighetens godkännande av internmetoden vid beräkning av kapital- kravet för kreditrisk, samt tekniker för riskreducerande åtgärder att detaljer för dessa offentliggörs. I detta ingår även detaljerade beskriv- ningar av de modeller, instrument och tekniker som används. De kreditinstitut som använder internmätningsmetoden för beräkning av kapitalkravet för operativa risker skall enligt artikeln även offentliggöra i vilken utsträckning som försäkringar används för riskreducering.
Enligt artikel 146 behöver ett kreditinstitut i vissa fall inte offentlig- göra information. Det får ske om informationen inte betraktas som väsentlig, betraktas som företagshemligheter eller konfidentiell informa- tion enligt kriterierna i del 1 i bilaga XII. I fråga om information som betraktas som företagshemligheter eller är konfidentiell skall kredit- institutet ange att specifik information inte offentliggörs och skälen för detta samt offentliggöra mer allmänna upplysningar om det som informa- tionskravet gäller. Om även mer allmän information kan anses utgöra en företagshemlighet eller är konfidentiell enligt punkterna 2 och 3 i del 1 i
bilaga XII behöver inte sådan information offentliggöras. |
302 |
|
Enligt artikel 39 i kapitalkravsdirektivet skall ovan beskrivna regler om Prop. 2006/07:5 |
|
offentliggörande av information även tillämpas på värdepappersföretag. |
|
Skälen för regeringens förslag: Reglerna om offentliggörande av |
|
information är ett komplement till regelverken om riskhantering och |
|
kapitaltäckning som ger marknaden tillgång till viktig information som |
|
rör institutens verksamhet avseende bl.a. riskhantering, kapitalstruktur |
|
och riskexponeringar. Syftet med reglerna är att den offentliggjorda |
|
informationen skall ge en extern intressent ett underlag denne kan förlita |
|
sig på för att fatta ekonomiska beslut, vilket bl.a. skall inkludera underlag |
|
för att bedöma om ett institut hanterar sina risker på ett ändamålsenligt |
|
sätt samt om det har ett tillräckligt kapital i förhållande till sina risker. |
|
Detta blir särskilt viktigt eftersom instituten genom den nya |
|
kapitaltäckningslagen ges stora möjligheter att använda egna modeller |
|
för att bedöma kapitalkraven. Bestämmelserna underlättar också |
|
jämförelsen mellan olika institut. Mot denna bakgrund och eftersom |
|
direktivet kräver det bör en bestämmelse om offentliggörande av |
|
information tas in i den nya kapitaltäckningslagen. |
|
I delarna 2 och 3 i bilaga XII till 2006 års kreditinstitutsdirektiv finns |
|
detaljerade och omfattande regler för vilken information som skall |
|
offentliggöras av ett kreditinstitut. På grund av reglernas omfattning är |
|
det inte lämpligt att ta in dessa i lag. I lag bör därför, såsom Riksbanken |
|
föreslår, endast regleras att ett institut skall offentliggöra sådan |
|
information som rör dess kapitaltäckning och dess strategier, system och |
|
målsättningar för hantering av dess risker och exponeringar. I föreskrifter |
|
som utfärdas med stöd av bemyndigande får sedan preciseras vilka |
|
uppgifter som instituten skall offentliggöra. Dessa föreskrifter bör |
|
innehålla en skyldighet att offentliggöra sådan information som anges i |
|
bilaga XII. |
|
Enligt artikel 146 i direktivet behöver instituten i vissa fall inte |
|
offentliggöra viss information. Det kan ske om informationen inte |
|
betraktas som väsentlig, betraktas som en företagshemlighet eller är |
|
konfidentiell. För att undvika att instituten avkrävs en onödigt stor |
|
administrativ börda samt för att skydda institutets företagshemligheter |
|
och dess kunder bedöms det nödvändigt att möjliggöra för instituten att i |
|
vissa fall låta bli att lämna information. En sådan bestämmelse bör därför |
|
tas in i lag. |
|
För att så långt möjligt ändå tillfredsställa marknadens behov av |
|
information bör det framgå av lagen att om ett institut låter bli att |
|
offentliggöra information som det anser utgör en företagshemlighet eller |
|
är konfidentiell skall det ange skälet till undanhållandet samt offentlig- |
|
göra mer allmänna upplysningar om det som informationskravet gäller. |
|
Om inte heller mer allmän information kan offentliggöras utan att det |
|
röjer affärshemligheter eller konfidentiell information, bör dock så inte |
|
behöva ske. Att upprätthålla kundernas förtroende och att bevara |
|
institutens affärshemligheter väger i detta fall tyngre än att förse |
|
marknaden med information. |
|
Enligt artikel 149 a i kreditinstitutsdirektivet skall behörig myndighet |
|
ges befogenhet att kräva att ett institut skall offentliggöra viss informa- |
|
tion. Regeln måste förstås så att den behöriga myndigheten skall ges |
|
befogenhet att vidta sanktioner för de fall den anser att ett institut inte |
|
offentliggör sådan information som enligt gällande rätt skall offentlig- |
303 |
|
göras. Regeln skall således inte tolkas som att den behöriga myndigheten Prop. 2006/07:5 skall kunna kräva att ett institut offentliggör sådan information som t.ex.
är oväsentlig.
Det följer redan av ingripandebestämmelser i bl.a. lagen om bank- och finansieringsrörelse och lagen om värdepappersrörelse att Finansinspek- tionen får ingripa om ett kreditinstitut eller ett värdepappersbolag (dvs. ett institut) inte bryter mot lag (se även avsnitt 18). Något särskilt stadgande för att framhålla att inspektionen får ingripa i dessa fall behövs således inte.
16.3Hur och hur ofta skall informationen offentliggöras?
Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om vid vilken tidpunkt, på vilken plats och med vilka intervall informationen skall lämnas och hur informationens riktighet skall kontrolleras.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Remissinstanserna har inga invändningar mot förslaget.
Kreditinstitutsdirektivets och kapitalkravsdirektivets innehåll: I
artiklarna
Hur ofta skall informationen offentliggöras?
Enligt artikel 147 och punkten 4 i del 1 i bilaga XII skall kreditinstituten offentliggöra den information som krävs enligt artikel 145 minst en gång per år eller oftare om det behövs med hänsyn till verksamhetens särdrag, t.ex. verksamhetens omfattning, verksamhetens slag eller närvaro i olika länder etc. Informationen skall offentliggöras så snart som det är praktiskt möjligt.
Hur skall informationen offentliggöras?
Enligt artikel 148 får kreditinstituten själva fastställa informations- medium, publiceringsplats och kontrollmetoder som är lämpliga för att effektivt uppfylla informationskravet i artikel 145. All information skall dock så långt möjligt lämnas via samma medium eller på samma plats.
Om kreditinstitutet offentliggör likvärdig information för att uppfylla redovisningskrav, krav för börsnotering eller andra krav får denna information enligt artikel 148.2 anses uppfylla kravet i artikel 145. Om informationen inte återfinns i årsredovisningen skall institutet ange var man kan finna den.
304
De behöriga myndigheternas befogenheter |
Prop. 2006/07:5 |
Trots artiklarna
–offentliggör en eller flera av de upplysningar som avses i delarna 2 och 3 i bilaga XII,
–offentliggör en eller flera upplysningar oftare än en gång per år och iakttar de tidsfrister för offentliggörandet som myndigheterna kan fastställa,
–använder specifika medier och platser för att lämna upplysningar som går utöver årsredovisningen, eller
–använder specifika kontrollmetoder för upplysningar som inte om- fattas av lagstadgad revision.
Skälen för regeringens förslag: Någon bestämmelse om hur informationen skall offentliggöras bör inte anges i lagen. I stället bör det överlämnas till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter i frågan. Det bör dock tas in en bestämmelse i lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag som kräver att det lämnas upplysning i årsredovisningen var informationen står att finna om den inte lämnas i årsredovisningen
Det bör inte tas in några bestämmelser i den nya kapitaltäckningslagen om hur ofta informationen skall offentliggöras eller hur informationens riktighet skall kontrolleras. Detta bör i stället regleras i föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
16.4Riktlinjer och instruktioner för offentliggörande av information
Regeringens förslag: Styrelsen i ett institut skall se till att det finns skriftliga riktlinjer och instruktioner för hur institutet skall uppfylla kraven på offentliggörande av information och för hur det skall utvärdera om den offentliggjorda informationen är tillfredsställande, vilket skall inkludera hur informationen verifieras samt med vilken frekvens den offentliggörs.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna har inga invändningar mot förslaget.
Kreditinstitutdirektivets och kapitalkravsdirektivets innehåll: Kreditinstituten skall enligt artikel 145.3 anta en formell policy för hur de skall uppfylla kravet på offentliggörande av information som stadgas i artikel 145.1 och 145.2. De skall dessutom ha utarbetade riktlinjer för hur de skall utvärdera att den offentliggjorda informationen är tillfreds- ställande, vilket skall inkludera hur informationen verifieras samt med vilken frekvens den offentliggörs. Enligt artikel 39 i kapitalkravs- direktivet skall dessa regler tillämpas även på värdepappersföretag.
Skälen för regeringens förslag: Skriftliga riktlinjer och instruktioner är viktiga instrument för att styra olika verksamheter i instituten. Genom dessa skapas ett strukturerat arbete för informationsgivningen, vilket
torde leda till att kvaliteten på den offentligjorda informationen blir
305
bättre och att en kontinuitet i dess omfång och utformning skapas. Det |
Prop. 2006/07:5 |
bör därför i enlighet med 2006 års kreditinstitutsdirektiv införas en |
|
bestämmelse i svensk rätt med innebörd att institutet skall utforma |
|
skriftliga riktlinjer och instruktioner för hur man skall uppfylla kraven på |
|
offentliggörande av information och för hur det skall utvärdera om den |
|
offentliggjorda informationen är tillfredsställande. |
|
Direktivet anger att kreditinstituten skall anta en formell policy för hur |
|
de skall uppfylla kravet på offentliggörande av information samt anta |
|
utarbetade riktlinjer för hur de skall utvärdera att den offentliggjorda |
|
informationen är tillfredsställande. Det är oklart vari skillnaden ligger |
|
mellan dessa två dokument. I svenska förarbeten används sedan tidigare |
|
begreppen riktlinjer och instruktioner för att ange dokument med olika |
|
grad av detaljnivå. Riktlinjer är här mer övergripande till sin karaktär än |
|
instruktioner. Skiljelinjen mellan de två kan uttryckas som att instruk- |
|
tionerna är de instrument som anger hur riktlinjerna skall verkställas (se |
|
vidare prop. 2002/03:139 s. 351 f). En formell policy borde närmast mot- |
|
svaras av riktlinjer i den mening som anges ovan. |
|
I vart fall bör båda begreppen i direktivet innebära att övergripande |
|
riktlinjer, i den mening som har använts i tidigare svenska förarbeten, |
|
skall utarbetas. Det bedöms emellertid vara en förutsättning för att kunna |
|
omsätta sådana riktlinjer i praktiken att även instruktioner som närmare |
|
reglerar hur riktlinjerna genomförs finns på plats. I kapitaltäckningslagen |
|
bör därför anges, oavsett om detta kan anses innefattas i artikel 145.3, att |
|
både riktlinjer och instruktioner avseende båda de områden som anges |
|
där skall tas fram. |
|
Enligt 6 kap. 5 § lag (2004:297) om bank och finansieringsrörelse skall |
|
styrelsen i ett kreditinstitut se till att det finns skriftliga interna riktlinjer |
|
och instruktioner i den omfattning som behövs för att styra rörelsen. |
|
Enligt motiven är syftet med bestämmelsen att ”institutet skall förmås att |
|
ange inriktningen för olika verksamheter, risker eller funktioner i den |
|
omfattning som behövs för att på ett övergripande plan styra rörelsen” |
|
(prop. 2002/03:139 s. 351 f). |
|
Bedömning är att nämnda lagrum i och för sig omfattar även kredit- |
|
institutsdirektivets krav på utfärdande av nämnda riktlinjer och |
|
instruktioner. För att uppfylla direktivets krav bör man dock precisera |
|
innebörden i kapitaltäckningssammanhang. Det bör därför införas en |
|
bestämmelse i kapitaltäckningslagen med innebörden att institut skall se |
|
till att det utfärdas skriftliga riktlinjer och instruktioner för hur det skall |
|
uppfylla kraven på offentliggörande av information enligt kapitaltäck- |
|
ningslagen och för hur det skall utvärdera om den offentliggjorda |
|
informationen är tillfredsställande, vilket skall inkludera hur |
|
informationen verifieras samt med vilken frekvens den offentliggörs. |
|
Kreditinstitutsdirektivet reglerar inte vilket organ inom institutet som |
|
skall utfärda dessa riktlinjer och instruktioner. En frågeställning blir |
|
därför om detta det bör klargöras i kapitaltäckningslagen eller om det |
|
framgår av annan lagstiftning. |
|
Den associationsrättsliga regleringen |
|
I aktiebolagslagen (2005:551), som bl.a. reglerar bankaktiebolag, kredit- |
|
marknadsbolag och värdepappersbolag, beskrivs vilka uppgifter styrelsen |
306 |
i aktiebolag har. Där framgår bl.a. att styrelsen svarar för bolagets Prop. 2006/07:5 organisation och förvaltningen av bolagets angelägenheter samt att
styrelsen skall se till att bolagets organisation är utformad så att bokföringen, medelsförvaltningen och bolagets ekonomiska förhållanden i övrigt kontrolleras på ett betryggande sätt. Styrelsen skall dessutom i skriftliga instruktioner ange arbetsfördelningen mellan å ena sidan styrelsen och å andra sidan den verkställande direktören och de andra organ som styrelsen inrättar (8 kap. 4 §).
Att styrelsen svarar för bolagets organisation och förvaltning av bolagets angelägenheter innebär enligt förarbetena (prop. 2004/05:85 s. 308 ff och prop. 1997/98:99 s. 205) rent allmänt att styrelsen skall se till att organisationen är ändamålsenlig. I detta innefattas att organisationen skall inrymma rutiner och funktioner som verkar kvalitetssäkrande. Denna planerande roll som styrelsen har är en av styrelsens viktigaste uppgifter. Det handlar bl.a. om att få till stånd kloka handläggningsrutiner och riktlinjer för förvaltningen.
För kreditmarknadsföreningar gäller bestämmelserna i lagen om ekonomiska föreningar om inte något annat föreskrivs. Det framgår av
6 kap. 6 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar att styrelsen svarar för föreningens organisation och förvaltning av föreningens angelägenheter.
Regleringen av sparbanker och medlemsbanker skiljer sig från den av aktiebolag. För dessa banker är styrelsen det enda ledningsorganet. Styrelsen i en sparbank eller i en medlemsbank svarar ensam för förvaltningen av bankens angelägenheter. Styrelsen skall inom sig utse en verkställande direktör att under styrelsens inseende leda verk- samheten. Den verkställande direktörens närmare uppgifter framgår av den delegation som sker från styrelsen. Styrelsen får nämligen delegera vissa förvaltningsuppgifter som hör till styrelsens egna uppgifter till den verkställande direktören eller någon annan.
Sådana angelägenheter som är av principiell betydelse eller i övrigt av större vikt får dock inte delegeras. Dit hör de policybetonade frågorna som anger verksamhetens mål och inriktning, ärenden som innebär större investeringar eller att nya rörelsegrenar skall startas eller förvärvas eller att bankens verksamhet skall omstruktureras (prop. 1986/87:12 band 3 s.
26 och band 4 s. 48).
Överväganden
Till styrelsens ansvar enligt samtliga ovan nämnda associationsrättsliga regleringar torde höra att se till att organisationen hanterar de här föreslagna kraven om offentliggörande av information. Med hänsyn till den betydelse som dessa bestämmelser har för marknadens möjligheter att bedöma och jämföra institutens kapital bör det emellertid i lag uttryckligen framgå att det är styrelsens ansvar i samtliga berörda associationsformer att se till att det tas fram riktlinjer och instruktioner för informationsgivningen.
307
16.5 |
Ett institut skall förklara sina kreditvärderingsbeslut |
Prop. 2006/07:5 |
Regeringens bedömning: Det bör inte nu införas någon bestämmelse om att ett institut skall förklara sitt kreditvärderingsbeslut för ett företag som ansökt om lån.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Företagarna anför att information om kredit- värderingsbeslut är viktig för företagaren, bl.a. för att kunna åtgärda eventuella brister. Tydliga förklaringar kan också leda till en mer konstruktiv dialog angående närliggande frågor, t.ex. krav på säkerheter. Företagarna anser att Finansinspektionen skall få i uppdrag att följa upp de åtgärder som instituten vidtar för att förklara sina kreditvärderings- beslut för kunderna. Om tillräckliga förklaringar inte ges skall lag- stiftning övervägas. Företagarna invänder inte i detta skede mot själv- regering av institutens förklaringar till kunderna för kreditvärderings- beslut.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 145.4 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv skall ett kreditinstitut på begäran förklara sina beslut om riskklassificering för små och medelstora företag och andra företag som ansöker om lån och på begäran göra detta skriftligen. Om ett frivilligt åtagande från sektorn sida skulle visa sig vara otillräckligt skall nationella bestämmelser antas. Kreditinstitutens administrativa kostnader skall stå i proportion till lånets storlek. Av artikel 39 i 2006 års kapitalkravsdirektiv framgår att den ovan angivna bestämmelsen gäller även för värdepappersbolag.
Av artikeln framgår att instituten i där angivna fall skall förklara sina kreditvärderingsbeslut för företagen. Som Företagarna pekar på är information om kreditvärderingsbeslut viktiga för företagen. Att ett institut förklarar sina kreditvärderingsbeslut för små och medelstora företag bör – mot bakgrund av principen som ställs upp i direktiven – anses vara ett krav som skall uppfyllas av ett institut för att dess verksamhet skall vara sund, se t.ex. 6 kap. 4 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse. Det bör dock överlämnas åt instituten att fullgöra sin informationsskyldighet på ett sätt som de finner lämpligt. Om denna frivilliga lösning inte fungerar bör det övervägas att reglera frågan. Som Företagarna påpekar finns det anledning att följa upp hur självregleringen fungerar. Exakt hur detta skall ske bör dock inte behandlas i denna proposition.
308
17 |
Finansiella företagsgrupper |
Prop. 2006/07:5 |
17.1Tillsynen över finansiella företagsgrupper?
Regeringens förslag: De bestämmelser i lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värde- pappersbolag som anger när det finns en finansiell företagsgrupp förs väsentligen oförändrade över till den nya kapitaltäckningslagen. Tillsynen skall dock som huvudregel bara ske av den överordnade delen av den svenska gruppen och inte också över undergrupper i den.
På finansiella företagsgrupper skall tillämpas bestämmelserna om
–det sammanlagda kapitalkravet,
–stora exponeringar,
–kvalificerade innehav av aktier och andelar, och
–soliditet och riskhantering.
Ett institut som är ett moderinstitut inom EES skall dessutom offentliggöra information om gruppens finansiella förhållanden.
Det skall vara möjligt att beräkna det gruppbaserade kapitalkravet för vissa grupper i vilka det bara ingår värdepappersföretag på ett sätt som skiljer sig från vad som gäller för andra grupper.
Promemorians förslag: Överensstämmer i sak med regeringens |
|
förslag. |
|
Remissinstanserna: Finansinspektionen menar att det inte framgår av |
|
lagen att tillsynen över en finansiell företagsgrupp i Sverige bara utövas |
|
över den överordnade gruppen i Sverige och inte även över undergrupper |
|
i denna. Inspektionen anser också att det bör framgå av den nya |
|
kapitaltäckningslagen att kapitalförvaltningsbolagen kan ingå i en |
|
finansiell företagsgrupp samt att offentliggörande av information skall |
|
ske på grundval av den finansiella företagsgruppens finansiella |
|
”förhållanden”. Sveriges Advokatsamfund anser att kapitaltäckningslagen |
|
bör innehålla en hänvisning till lagen (2006:531) om särskild tillsyn över |
|
finansiella konglomerat för att ge en bättre helhetsbild av regleringen. |
|
Advokatsamfundet anför vidare att en sammanhållen och genomtänkt |
|
reglering av hela det finansiella området, kanske i form av en Finans- och |
|
penningbalk, bör övervägas. Svenska Bankföreningen och Svenska |
|
Fondhandlareföreningen anser att det av lagtexten bör framgå att ett |
|
institut vid den konsoliderade beräkningen får för dessa dotterbolag och |
|
filialer använda de kapitaltäckningsregler som de utländska tillsyns- |
|
myndigheterna använder. I annat fall kommer de svenska instituts- |
|
grupperna drabbas av konkurrensnackdelar vid beräkningen av det totala |
|
kapitalkravet. Dessutom skulle det innebära att instituten måste göra |
|
parallella beräkningar. Det är vidare förenat med betydande svårigheter |
|
att i vissa fall tillämpa svenska principer för samtliga verksamheter i en |
|
finansiell företagsgrupp. Vidare bör enligt föreningarna begreppet |
|
förvaltningsbolag definieras (se även avsnitt 9.3). Finansbolagens Före- |
|
ning anser att det bör införas en regel om ömsesidigt erkännande av |
|
andra tillsynsmyndigheters regelverk för att inte konkurrensnackdelar |
|
och dubbelarbete skall uppstå vid beräkningen på konsoliderad nivå. Om |
|
inte detta förslag genomförs bör Sverige i stället ta vara på direktivens |
|
möjlighet till noll procents riskvikt för interna exponeringar. |
309 |
Kreditinstitutsdirektivets och kapitalkravsdirektivets innehåll
De gruppbaserade kraven
Enligt artikel 71.1 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv skall moderkredit- institut i en medlemsstat1 i den omfattning och på det sätt som föreskrivs genom artikel 133 på grundval av sin finansiella ställning på gruppbasis uppfylla de krav som fastställs genom
–artikel 75 om kapitalkraven för kreditrisker, marknadsrisker respek- tive operativa risker,
–avsnitt 5 och artikel 120 om gränsvärdena för stora exponeringar och kvalificerade innehav av aktier och andelar, och
–artikel 123 om kapitalutvärdering.
Enligt artikel 71.2 skall ett kreditinstitut som kontrolleras av ett finansiellt moderholdingföretag i en medlemsstat2 i den omfattning och på det sätt som föreskrivs i artikel 133 uppfylla kraven i de ovan nämnda artiklarna på grundval av det finansiella holdingföretagets finansiella ställning på gruppbasis. Om fler än ett kreditinstitut kontrolleras av ett finansiellt moderholdingföretag i en medlemsstat skall det som just sagts bara tillämpas på det kreditinstitut som omfattas av gruppbaserad tillsyn enligt artiklarna 125 och 126 (se avsnitt 17.2).
Enligt artikel 73.2 skall de behöriga myndigheterna kräva att dotterkreditinstitut tillämpar kraven i artiklarna 75, 120 och 123 samt avsnitt 5 på undergruppsbasis om kreditinstitutet, eller dess moderföretag om det är ett finansiellt holdingföretag, som dotterföretag i tredje land har ett kreditinstitut, ett finansiellt institut eller ett kapitalförvalt- ningsbolag eller har ägarintresse i ett sådant företag. Enligt skäl 15 i kreditinstitutsdirektivet får medlemsstaterna dock kräva att den sam- manställning avseende undergrupper som beskrivs i artikel 73.2 tillämpas på andra nivåer inom en grupp.
Enligt artikel 73.3 skall de behöriga myndigheterna kräva att moder- och dotterföretag som omfattas av detta direktiv uppfyller kraven i artikel 22 på grupp- eller undergruppsbasis för att säkerställa att deras styr- former, metoder och rutiner är enhetliga och väl integrerade och att alla uppgifter och upplysningar som är av betydelse för tillsynen kan tas fram.
Av artikel 72.1 som är ny, framgår att varje moderkreditinstitut inom EU3 skall uppfylla kraven i kapitel 5 om kreditinstitutens upplysnings- plikt på grundval av sin finansiella ställning på gruppbasis. När det gäller betydande dotterföretag skall de dock individuellt eller på under-
1Ett kreditinstitut som har ett kreditinstitut eller ett finansiellt institut som dotterföretag, eller som har ett ägarintresse i ett sådant institut, och som inte självt är ett dotterföretag till ett annat kreditinstitut som auktoriserats i samma medlemsstat eller till ett finansiellt holdingföretag som är etablerat i samma medlemsstat (artikel 4.14 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv).
2Ett finansiellt holdingföretag som inte självt är dotterföretag till ett kreditinstitut som auktoriserats i samma medlemsstat eller till ett finansiellt holdingföretag som är etablerat i samma medlemsstat (artikel 4.15 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv).
3Ett moderkreditinstitut i en medlemsstat som inte självt är ett dotterföretag till ett kreditinstitut som auktoriserats i någon medlemsstat eller till ett finansiellt holdingföretag som är etablerat i någon medlemsstat (artikel 4.16 i kreditinstitutsdirektivet).
Prop. 2006/07:5
310
gruppsbasis offentliggöra de uppgifter som anges i punkten 5 i del 1 i Prop. 2006/07:5 bilaga XII (uppgifter om kreditinstitutets kapitalbas och om huruvida de
uppfyller kraven i artiklarna 75 och 123).
Kreditinstitut som kontrolleras av ett finansiellt moderholdingföretag inom EU4 skall enligt artikel 72.2 uppfylla kraven i kapitel 5 om kreditinstitutens upplysningsplikt på grundval av det finansiella holding- företagets finansiella ställning på gruppbasis. När det gäller betydande dotterföretag skall de dock alltid offentliggöra de uppgifter som anges i punkten 5 i del 1 i bilaga XII individuellt eller på undergruppsbasis.
De behöriga myndigheter som ansvarar för gruppbaserad tillsyn enligt artiklarna
Vilka företag omfattas av den gruppbaserade sammanställningen?
Enligt artikel 133.1 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv skall de behöriga myndigheter som är ansvariga för den gruppbaserade tillsynen, för att utöva tillsynen, kräva fullständig sammanställning av redovisningen av alla kreditinstitut och finansiella institut som är dotterföretag. De behöriga myndigheterna får dock kräva sammanställning enbart på proportionell grund i de fall där, enligt deras bedömning, moder- företagets ansvar är begränsat till moderföretagets andel av kapitalet i dotterföretaget med hänsyn till det ansvar som vilar på andra aktieägare, andelsägare eller medlemmar med tillfredsställande soliditet. Övriga aktieägares, andelsägares och medlemmars ansvar skall klart fastställas om så erfordras genom formella, undertecknade förbindelser.
Om företagen står i ett sådant samband som avses i artikel 12.1 i direktiv 83/349/EEG (dvs. har en gemensam eller i huvudsak gemensam ledning) skall de behöriga myndigheterna bestämma hur samman- ställningen skall ske.
De behöriga myndigheter som är ansvariga för den gruppbaserade tillsynen skall, enligt artikel 133.2, kräva sammanställning på propor- tionell grund av ägarintressen i kreditinstitut och finansiella institut som leds av ett företag, som omfattas av sammanställningen jämte ett eller flera företag som inte omfattas av sammanställningen när dessa företags ansvar är begränsat till den andel av kapitalet som de innehar.
Enligt artikel 133.3 skall de behöriga myndigheterna om det finns andra ägarintressen eller andra former av kapitalbindningar än de som anges i punkterna 1 och 2 bestämma om och hur sammanställningen skall ske. De får tillåta eller kräva att kapitalandelsmetoden används. Tillämp- ningen av denna metod skall dock inte innebära att företagen i fråga omfattas av den gruppbaserade tillsynen.
Enligt artikel 134.1 i kreditinstitutsdirektivet skall de behöriga myn- digheterna, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 133 i samma
4Ett finansiellt moderholdingföretag i en medlemsstat som inte självt är ett dotterföretag till ett kreditinstitut som auktoriserats i någon medlemsstat eller till ett finansiellt
holdingföretag som är etablerat i någon medlemsstat. |
311 |
direktiv bestämma om och hur sammanställningen skall ske i följande |
Prop. 2006/07:5 |
fall: |
|
a. De behöriga myndigheterna bedömer att ett kreditinstitut, utan att |
|
institutet innehar ett ägarintresse eller andra kapitalbindningar utövar ett |
|
väsentligt inflytande över ett eller flera kreditinstitut eller finansiella |
|
institut. |
|
b. Två eller flera kreditinstitut eller finansiella institut har samma |
|
ledning utan att detta följer av avtal eller bestämmelser i stiftelseurkund, |
|
bolagsordning eller motsvarande. |
|
De behöriga myndigheterna får tillåta eller kräva att den metod som |
|
föreskrivs i artikel 12 i direktiv 83/349/EEG skall användas. Tillämpning |
|
av denna metod skall dock inte innebära att företagen i fråga omfattas av |
|
gruppbaserad tillsyn. |
|
Enligt artikel 134.2 skall, när gruppbaserad tillsyn skall utövas enligt |
|
artiklarna 125 och 126, företag som tillhandahåller anknutna tjänster och |
|
kapitalförvaltningsbolag enligt definitionen i direktiv 2002/87/EG tas |
|
med i sammanställningen i de fall och med de metoder som anges i |
|
artiklarna 133 och 134.1. |
|
Särskilda regler i kapitalkravsdirektivet |
|
Enligt artikel 2.1 i 2006 års kapitalkravsdirektiv skall artiklarna |
|
2006 års kreditinstitutsdirektiv gälla i tillämpliga delar för värde- |
|
pappersföretag, om inte annat följer av artiklarna 18, 20, |
|
39 i kapitalkravsdirektivet. När ett finansiellt holdingföretag har både ett |
|
kreditinstitut och ett värdepappersföretag som dotterbolag är det kredit- |
|
institutet som skall uppfylla de krav som ställs på grundval av det |
|
finansiella holdingföretagets finansiella ställning på gruppbasis. |
|
Enligt artikel 2.2 i 2006 års kapitalkravsdirektiv skall om en |
|
företagsgrupp inte innehåller något kreditinstitut alla hänvisningar till |
|
kreditinstitut betraktas som hänvisningar till värdepappersföretag. I |
|
artikeln och i artikel 3.3 görs även vissa andra ändringar i begrepp och |
|
hänvisningar för den situationen. |
|
Artiklarna |
|
från kreditinstitutsdirektivets regler om gruppbaserad tillsyn för |
|
finansiella företagsgrupper där det ingår vissa värdepappersföretag med |
|
begränsad verksamhet som avses i artikel 20.2 och 20.3 (se avsnitt 9.2). I |
|
stället skall dessa värdepappersföretag och de finansiella holdingföretag |
|
som är moderföretag till något värdepappersföretag uppfylla vissa andra |
|
krav. Dessa krav varierar beroende på vilken undantagsbestämmelse som |
|
tillämpas. |
|
Enligt artikel 22 får de behöriga myndigheterna i ett enskilt fall besluta |
|
att frångå den gruppbaserade tillämpningen av kapitalkraven om varje |
|
värdepappersföretag inom EU i en sådan grupp använder en särskild |
|
definition av kapitalbas och alla värdepappersföretag i en sådan grupp |
|
faller in under kategorierna i artikel 20.2 och 20.3. I stället skall |
|
värdepappersföretagen i gruppen och det finansiella holdingföretaget |
|
uppfylla vissa individuella krav. |
|
Enligt artikel 24 får de behöriga myndigheterna undanta värdepappers- |
|
företag från det gruppbaserade kapitalkrav som anges där under |
|
förutsättning att alla värdepappersföretag i gruppen är sådana |
312 |
värdepappersföretag som avses i artikel 20.25 och gruppen inte omfattar Prop. 2006/07:5 kreditinstitut. Om dessa krav är uppfyllda skall ett modervärde- pappersföretag i en medlemsstat ha en kapitalbas som alltid är större än
eller lika med det högre av de följande beloppen, beräknade på grundval av modervärdepappersföretagets sammanställda finansiella ställning
a)summan av kapitalkraven för kreditrisker och marknadsrisker samt för överskridande av gränsvärdena för stora exponeringar, och
b)25 procent av de fasta omkostnaderna under föregående år enligt artikel 21.
Om värdepappersföretaget kontrolleras av ett finansiellt holding- företag, skall kapitalbasen beräknas på grundval av det finansiella holdingföretagets konsoliderade ställning.
Enligt artikel 25 får de behöriga myndigheterna undanta värdepappers- företag från det gruppbaserade kapitalkravet om alla värdepappersföretag
igruppen är sådana värdepappersföretag som avses i artikel 20.2 och 20.3 och gruppen inte omfattar kreditinstitut. Om dessa krav är uppfyllda måste ett modervärdepappersföretag i en medlemsstat ha en grupp- baserad kapitalbas som alltid är större än eller lika med summan av
a)kapitalkraven för kreditrisker och marknadsrisker samt för över- skridande av gränsvärdena för stora exponeringar, och
b)25 procent av de fasta omkostnaderna under föregående år enligt artikel 21.
Om värdepappersföretaget kontrolleras av ett finansiellt holdingföretag skall kapitalbasen beräknas på grundval av det finansiella holding- företagets konsoliderade ställning.
Beräkningen av kapitalbasen och kapitalkraven för en finansiell företagsgrupp
Bestämmelserna om hur kapitalbasen skall beräknas för en finansiell företagsgrupp är i allt väsentligt oförändrade (artikel 65 i kredit- institutsdirektivet och artikel 16 i kapitalkravsdirektivet).
Enligt artikel 65 i kreditinstitutsdirektivet skall kapitalbasen beräknas enligt samma regler (se avsnitt 8) som för ett individuellt företag. Vissa justeringar får dock göras. Denna bestämmelse gäller även för värde- pappersföretag (artikel 13 och 27 i kapitalkravsdirektivet).
Om möjligheten att avstå från att utöva gruppbaserad tillsyn enligt artikel 22 i kapitalkravsdirektivet inte utnyttjas, får enligt artikel 26 i kapitalkravsdirektivet de behöriga myndigheterna medge att – vid beräkningen av kapitalkravet för positionsrisk och med egna modeller och de risker mot kunder som uppstår vid stora exponeringar – nettoinnehavet i ett institut avräknas mot innehav i handelslagret för ett annat institut. Dessutom får de behöriga myndigheterna medge att valutapositioner och råvarupositioner i ett institut avräknas mot en motsvarande position i ett annat institut. Enligt artikeln får avräkning mellan institut ske även i vissa andra fall.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 1994 års kapitaltäckningslag står instituten under tillsyn både på individuell nivå och på gruppnivå.
5 Värdepappersföretag som inte ägnar sig åt handel med finansiella instrument för egen |
313 |
räkning eller garantiverksamhet för finansiella instrument på grundval av fast åtagande. |
Härigenom säkerställs att det individuella institutet är tillräckligt Prop. 2006/07:5 kapitaliserat med hänsyn till sina egna åtaganden och med hänsyn till de
åtaganden som de övriga företagen i gruppen har gjort. Även i den nya kapitaltäckningslagen bör utgångspunkten vara att tillsynen sker både individuellt och på gruppnivå.
Som framgår av artikel 71 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv skall ett moderinstitut i en medlemsstat och ett institut som är dotterföretag till ett finansiellt holdingföretag i en medlemsstat stå under tillsyn på grundval av sin finansiella ställning på gruppbasis. Reglerna i artiklarna 133 och 134 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv, som anger hur gruppens finansiella ställning skall beräknas, har i huvudsak oförändrade förts över från 2000 års kreditinstitutsdirektiv. Artiklarna i den senare har införlivats med svensk rätt genom bestämmelserna i 6 kap. 1, 2 6, 7 och 8 §§ 1994 års kapitaltäckningslag.
Gällande rätt
Enligt 6 kap. 1 § i 1994 års kapitaltäckningslag består en finansiell företagsgrupp av
1.ett institut eller ett holdingföretag med finansiell verksamhet och de dotterföretag som är institut, institut för elektroniska pengar, mot- svarande utländska företag eller finansiella institut, eller
2.ett institut eller ett holdingföretag med finansiell verksamhet och de institut, institut för elektroniska pengar, motsvarande utländska företag eller finansiella institut som det förstnämnda institutet eller holding- företaget har ägarintresse i och som leds tillsammans med ett eller flera andra företag, om ägarnas ansvar är begränsat till den andel av kapitalet som dessa innehar, eller
3.ett institut eller ett holdingföretag med finansiell verksamhet samt de institut, institut för elektroniska pengar, motsvarande utländska företag eller finansiella institut som det förstnämnda institutet eller företaget har en gemensam eller i huvudsak gemensam ledning med, eller
4.ett institut eller ett holdingföretag med finansiell verksamhet och dotterföretag enligt 1 samt företag som det finns ägarintresse i enligt 2 eller i huvudsak gemensam ledning med enligt 3.
När en finansiell företagsgrupp föreligger enligt ovan, skall även ett anknutet företag som är dotterföretag eller som det finns ägarintresse i ingå i gruppen.
Enligt 6 kap. 2 § i 1994 års kapitaltäckningslag får regeringen meddela föreskrifter om att bestämmelserna om finansiella företagsgrupper skall gälla även för
1.ett institut eller ett holdingföretag med finansiell verksamhet och de institut, institut för elektroniska pengar, motsvarande utländska företag eller finansiella institut som det finns andra ägarintressen i än sådana som anges i 1 § första stycket 2,
2.ett institut eller ett holdingföretag med finansiell verksamhet och de institut, institut för elektroniska pengar, motsvarande utländska företag eller finansiella institut, som det förstnämnda institutet eller holding- företaget har andra former av kapitalbindningar till, eller
3.ett institut eller ett holdingföretag med finansiell verksamhet och de
institut, institut för elektroniska pengar, motsvarande utländska företag |
314 |
eller finansiella institut, som det förstnämnda institutet eller holding- |
Prop. 2006/07:5 |
|
företaget utövar ett väsentligt inflytande över. |
|
|
Om regeringen har förskrivit att bestämmelserna om finansiella |
|
|
företagsgrupper skall gälla, skall även ett anknutet företag som är |
|
|
dotterföretag eller som det finns ägarintresse i ingå i gruppen. |
|
|
Hur de företag som ingår i en finansiell företagsgrupp skall |
|
|
konsolideras behandlas i 6 kap. |
|
|
och i föreskrifter. Av dessa bestämmelser framgår att vid upprättande av |
|
|
en gruppbaserad redovisning skall de företag som ingår i den finansiella |
|
|
företagsgruppen som huvudregel konsolideras fullständigt. Ett företag |
|
|
som det finns ägarintresse i enligt 6 kap. 1 § första stycket 2 (se ovan) |
|
|
skall konsolideras med tillämpning av klyvningsmetoden enligt 7 kap. |
|
|
30 § årsredovisningslagen (1995:1554). När det finns ägarintresse i ett |
|
|
anknutet företag och i de fall som avses i 6 kap. 2 § (se ovan) får |
|
|
Finansinspektionen medge antingen att konsolidering sker genom |
|
|
tillämpning av klyvningsmetoden eller med tillämpning av kapital- |
|
|
andelsmetoden enligt 7 kap. |
|
|
8 kap. 1 § 7 skall regeringen eller den myndighet som regeringen |
|
|
bestämmer meddela föreskrifter om hur konsolideringen skall ske enligt |
|
|
de nämnda bestämmelserna samt hur företag som har gemensam eller i |
|
|
huvudsak gemensam ledning skall konsolideras. |
|
|
Omfattningen av den gruppbaserade tillsynen |
|
|
Om det finns en finansiell företagsgrupp inom EU som har undergrupper |
|
|
i flera medlemsstater, skall enligt 2006 års kreditinstitutsdirektiv i princip |
|
|
de behöriga myndigheterna i varje medlemsstat i vilken det finns en |
|
|
finansiell företagsgrupp ha tillsyn över den del av gruppen som finns i |
|
|
medlemsstaten (jfr dock bestämmelserna om tillsynsansvaret i avsnitt |
|
|
17.2). Detta stämmer överens med 2000 års kreditinstitutsdirektiv och |
|
|
1994 års kapitaltäckningslag. Om det i en medlemsstat finns en finansiell |
|
|
företagsgrupp inom vilken det finns institut som på grund av sitt ägande i |
|
|
andra företag skulle kunna vara en finansiell undergrupp, skall tillsynen |
|
|
som huvudregel bara utövas över det moderinstitut som finns i toppen av |
|
|
den nationella gruppen och inte också över institutet som leder |
|
|
undergrupperna. Detta skiljer sig från 1994 års kapitaltäckningslag. |
|
|
Enligt 1994 års kapitaltäckningslag står även undergrupperna under |
|
|
tillsyn. Finansinspektionen har dock föreskrivit att en finansiell |
|
|
företagsgrupp som i sin helhet ingår i en överordnad finansiell |
|
|
företagsgrupp (dvs. utgör en finansiell undergrupp) och där den |
|
|
överordnande gruppen leds av ett institut över vilket Finansinspektionen |
|
|
utövar gruppbaserad tillsyn, inte behöver lämna rapporter om |
|
|
Finansinspektionen inte begär |
det (15 kap. 5 § Finansinspektionens |
|
föreskrifter och allmänna råd [2003:10] om kapitaltäckning och stora |
|
|
exponeringar). |
|
|
I överensstämmelse med direktivet bör utgångspunkten vara att |
|
|
tillsynen över en finansiell företagsgrupp i Sverige bara utövas över |
|
|
moderinstitutet i den överordnande gruppen i Sverige och inte även över |
|
|
undergrupper inom denna. I den överordnade gruppen kan dock komma |
|
|
att ingå även dotterföretag som finns i tredje land. Vi delar inte |
|
|
Finansinspektionens bedömning att detta inte framgår av lagtexten (se |
315 |
|
även författningskommentaren till 9 kap. 3 § i den nya kapitaltäcknings- Prop. 2006/07:5 lagen). När en finansiell företagsgrupp leds av ett företag som inte är ett moderföretag, t.ex. ett institut som har ägarintresse i ett annat institut,
kan dock tillsynen i vissa fall bli överlappande.
Av den nya lagen bör det framgå i vilka avseenden instituten skall stå under tillsyn. I överensstämmelse med kreditinstitutsdirektivet bör tillsynen omfatta bestämmelserna om
–det sammanlagda kapitalkravet för kreditrisker, marknadsrisker och operativa risker samt för överskridande av gränsvärdena för stora exponeringar,
–kvalificerade innehav av aktier och andelar (7 kap.
–stora exponeringar, och
–soliditet, riskhantering och genomlysbarhet.
Om institutet är ett moderkreditinstitut inom EES skall det uppfylla |
|
kraven i 8 kap. om offentliggörande av information på gruppnivå. Om ett |
|
sådant institut har ett betydande dotterföretag, skall även dotterföretaget |
|
offentliggöra information om bl.a. kapitalbasen och kapitalkravet samt |
|
institutets riskhantering. Vilken information som skall offentliggöras, vid |
|
vilken tidpunkt, på vilken plats och med vilka intervall informationen |
|
skall lämnas och hur informationens riktighet skall kontrolleras, bör dock |
|
framgå av föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet |
|
som regeringen bestämmer. |
|
Enligt artikel 73.2 i kreditinstitutsdirektivet skall de behöriga |
|
myndigheterna kräva att dotterkreditinstitut tillämpar kraven i artiklarna |
|
75, 120 och 123 samt avsnitt 5 om kreditinstitutet, eller dess moder- |
|
företag om det är ett finansiellt holdingföretag, som dotterföretag i tredje |
|
land har ett kreditinstitut ett finansiellt institut eller ett kapital- |
|
förvaltningsbolag eller har ett ägarintresse i ett sådant företag. Enligt |
|
direktivet är alltså de behöriga myndigheterna skyldiga att utöva tillsyn |
|
på undergruppsnivå trots att dotterföretagen kommer att omfattas av den |
|
tillsyn som sker av gruppen på den översta nivån i medlemsstaten. En |
|
liknande bestämmelse bör tas in i svensk rätt. Genom en sådan |
|
bestämmelse blir det möjligt för Finansinspektionen att få särskild |
|
information om vilken påverkan de företag som är belägna i tredje land |
|
har på den finansiella ställningen i det svenska institutet eller |
|
värdepappersbolaget. Tillsynen på undergruppsnivå bör avse det institut |
|
som närmast äger företaget eller företagen i tredje land. |
|
Begreppet kapitalförvaltningsbolag definieras i direktivet genom en |
|
hänvisning till artikel 2.5 i konglomeratdirektivet (2002/87/EG). Den |
|
närmare innebörden av det begreppet behandlas i prop. 2005/2006:45 |
|
(s. 97). Av nämnda proposition framgår att begreppet kapital- |
|
förvaltningsbolag syftar på vad som i 1 kap. 1 § lagen (2004:46) om |
|
investeringsfonder betecknas fondbolag och förvaltningsbolag. Med |
|
fondbolag avses enligt den lagen ett svensk aktiebolag som har fått |
|
tillstånd att driva fondverksamhet, dvs. att förvalta en investeringsfond |
|
eller att försälja och inlösa andelar i fonden samt därmed |
|
sammanhängande administrativa åtgärder. Förvaltningsbolag, som är ett |
|
utländskt företag som motsvarar ett fondbolag, definieras som ett |
|
utländskt företag som i sitt hemland har tillstånd att förvalta fondföretag. |
316 |
|
I kreditinstitutsdirektivet avses med kapitalförvaltningsbolag bara sådana Prop. 2006/07:5 företag i tredje land, dvs. förvaltningsbolag enligt terminologin i lagen
om investeringsfonder. I likhet med Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen anser vi att det bör klargöras genom att begreppet förvaltningsbolag definieras i den nya kapitaltäckningslagen.
Ett institut skall individuellt uppfylla kraven på riskhantering i artikel 22 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv. Enligt artikel 73.3 skall de behöriga myndigheterna dessutom kräva att moder- och dotterföretag som är institut uppfyller kraven på grupp- eller undergruppsbasis för att säkerställa att deras styrformer, metoder och rutiner är enhetliga och väl integrerade och att alla uppgifter och upplysningar som är av betydelse för tillsynen skall tas fram. En motsvarande bestämmelse bör tas in i den nya kapitaltäckningslagen. Bestämmelsen bör tillämpas på samma grupper – överordnade grupper eller undergrupper – som omfattas av reglerna om gruppbaserad tillsyn.
Vilka företag ingår i en finansiell företagsgrupp
I 1994 års kapitaltäckningslag används en lagstiftningsteknik som innebär att en finansiell företagsgrupp skall anses föreligga i de fall där artikel 54 i 2000 års kreditinstitutsdirektiv föreskriver att konsolidering skall ske. Det finns inte anledning att ändra denna ordning. Artikel 54 har i oförändrad lydelse tagits in i artiklarna 133 och 134.1 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv. De regler som finns i artiklarna 133 och 134.1 bör därför i den nya kapitaltäckningslagen ges samma innebörd som bestämmelserna i 6 kap. 1, 2 och
Enligt artikel 134.2 i kreditinstitutsdirektivet skall företag som tillhandahåller anknutna tjänster och kapitalförvaltningsbolag (svenska fondbolag och utländska förvaltningsbolag enligt svensk rätt) enligt definitionen i direktiv 2002/87/EG tas med i sammanställningen i de fall och med de metoder som anges i artiklarna 133 och 134.1. Detta överensstämmer med 2000 års kreditinstitutsdirektiv såvitt avser s.k. anknutna företag. För kapitalförvaltningsbolagen innebär dock regleringen delvis en nyhet. Enligt artikel 30 i konglomeratdirektivet (2002/87/EG)6 skall de när de anses ingå i en finansiell företagsgrupp behandlas som finansiella institut. Trots den nya lydelsen av artikel 134.2 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv har det inte gjorts någon ändring av regeln i konglomeratdirektivet. Eftersom regeln i artikel 30 i konglo- meratdirektivet gäller ”till dess särreglerna har samordnats ytterligare” och då regeln i kreditinstitutsdirektivet har tillkommit senare, bör dock regeln i kreditinstitutsdirektivet ges företräde vid tolkningen av vad EG- rätten kräver.
Enligt lagen (2004:46) om investeringsfonder skall de svenska fondbolagen och de utländska förvaltningsbolagen alltid behandlas på samma sätt som värdepappersbolag vid tillämpningen av reglerna om gruppbaserad tillsyn (prop. 2005/06:45 s. 119, se även avsnitt 9.3 i
6Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/87/EG av den 16 december 2002 om extra tillsyn över kreditinstitut, försäkringsföretag och värdepappersföretag i ett finansiellt konglomerat och om ändring av rådets direktiv 73/239/EEG, 79/267/EEG, 92/49/EEG, 92/96/EEG, 93/6/EEG och 93/22/EEG samt Europaparlamentets och rådets direktiv
98/78/EG och 2000/12/EG (EUT L 035, 11.02.2003 s.1, Celex 32002L0087). |
317 |
förevarande proposition). Detta gäller oavsett om de bara ägnar sig åt Prop. 2006/07:5 sedvanlig fondverksamhet eller om de dessutom förvaltar någon annans
finansiella instrument (varvid det skall behandlas som ett värdepappers- bolag vid tillämpning av samtliga bestämmelser i kapitaltäckningslagen).
Här görs samma bedömning som i promemorian, dvs. att kapital- förvaltningsbolagen alltid bör behandlas som värdepappersbolag vid bedömningen av om det finns en finansiell företagsgrupp eller inte. Detta stämmer också överens med gällande rätt, enligt vilken ett svenskt fondbolag eller utländskt förvaltningsbolag kan komma att finnas i toppen på ett finansiellt konglomerat. Detta avviker dock från reglerna i artikel 134.2 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv. Finansinspektionen anser att detta bör framgå av lagen. Det är inte bara reglerna om gruppbaserad tillsyn som gäller för fondbolag. I vissa fall omfattas fondbolagen även av individuella kapitalkrav. Enligt vår mening är det en lämpligare lösning att i den nya kapitaltäckningslagen ta in en upplysning om att det finns bestämmelser i lagen om investeringsfonder som gör den nya lagen tillämplig på fondbolag och motsvarande utländska företag.
Undantag för vissa värdepappersföretag
I avsnitt 9.2. föreslås att sådana värdepappersbolag som inte är auktoriserade att bedriva handel för egen räkning eller garantiverksamhet för finansiella instrument och/eller placering av finansiella instrument på grundval av ett fast åtagande, efter tillstånd av Finansinspektionen, skall ha en kapitalbas som uppgår till det högsta av följande poster:
1.summan av kapitalkravet för kreditrisker och marknadsrisker samt för överskridande av gränsvärdena för stora exponeringar, eller
2.25 procent av bolagets fasta omkostnader.
Dessa företag behöver alltså inte beräkna något specifikt kapitalkrav för operativ risk.
Det föreslås vidare att ett värdepappersbolag som tillhör någon av följande två kategorier inte behöver beräkna något kapitalkrav för operativa risker.
1.Värdepappersbolag som handlar för egen räkning bara i syfte att a) utföra en order för kunds räkning, eller
b) få tillträde till system för clearing och avveckling eller en erkänd
börs när de uppträder som agent eller utför kundorder. 2. Värdepappersbolag
a)som inte innehar klienters pengar eller värdepapper,
b)som enbart handlar för egen räkning,
c)som inte har några externa kunder, och
d)för vilkas transaktioner ansvaret för genomförandet och avräkningen ligger hos ett clearinginstitut och garanteras av samma clearinginstitut.
För ett sådant värdepappersbolag skall kapitalbasen för operativa risker
istället motsvara 25 procent av bolagets fasta omkostnader. Dessutom skall värdepappersbolagen beräkna kapitalkrav för kreditrisker och marknadsrisker samt för överskridande av gränsvärdena för stora exponeringar.
Om det inte ingår något kreditinstitut i den finansiella företagsgruppen och alla värdepappersbolag är sådana som anges i det föregående är det
rimligt att värdepappersbolagen får beräkna det gruppbaserade kapital- |
318 |
kravet enligt samma metoder som används när det individuella Prop. 2006/07:5 kapitalkravet bestäms. I överensstämmelse med artiklarna 24 och 25 bör
det därför införas en möjligt för Finansinspektionen att undanta företagsgruppen från de kapitalkrav som annars skulle gälla och i stället tillåta företagen att beräkna det gruppbaserade kapitalkravet på samma sätt som det individuella kapitalkravet.
Det har emellertid inte identifierats några skäl att utnyttja undantaget i artikel 22 och ersätta den gruppbaserade tillsynen med individuella krav på värdepappersbolagen.
Beräkningen av kapitalbasen för en finansiell företagsgrupp
Direktivens bestämmelser om hur kapitalbasen och kapitalkravet skall beräknas för en finansiell företagsgrupp är i allt väsentligt oförändrade (artikel 65 i kreditinstitutsdirektivet och artikel 27 i kapitalkravs- direktivet). Bestämmelserna i 1994 års kapitaltäckningslag bör därför oförändrade föras över till den nya kapitaltäckningslagen.
Vilka kapitaltäckningsregler skall tillämpas?
Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen anser att det av lagtexten bör framgå att ett institut vid den konsoliderade beräkningen får för dessa dotterbolag och filialer använda de kapital- täckningsregler som de utländska tillsynsmyndigheterna använder. I annat fall skulle de svenska institutsgrupperna drabbas av konkurrens- nackdelar vid beräkningen av det totala kapitalkravet. Dessutom skulle det innebära att instituten måste göra parallella beräkningar. Det är vidare förenat med betydande svårigheter att i vissa fall tillämpa svenska principer för samtliga verksamheter i en finansiell företagsgrupp.
Dotterföretagen skall konsolideras fullständigt. Det innebär kapital- kravet och kapitalbasen bestäms med utgångspunkt i en sammanställd redovisning (koncernredovisning eller motsvarande). Det framgår dock inte uttryckligen av direktivet enligt vilka regler moderföretaget i en finansiell företagsgrupp skall beräkna kapitalkraven och kapitalbasen. Frågan har emellertid reglerats i Finansinspektionens föreskrifter. Enligt 13 kap. 2 § Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd (FFFS 2003:10) om kapitaltäckning och stora exponeringar får, vid konso- lidering av en finansiell företagsgrupp i vilken ingår ett utländskt dotter- bolag, för sådana dotterbolag tillämpas de regler för riskviktning av dotterbolagets tillgångar som gäller i det
Enligt vår bedömning bör frågan även fortsättningsvis regleras i för- ordning eller i föreskrifter.
319
Lagen om särskild tillsyn över finansiella konglomerat m.m. |
Prop. 2006/07:5 |
Enligt lagen om särskild tillsyn över finansiella konglomerat är ett |
|
finansiellt konglomerat en företagsgrupp som innehåller företag som |
|
tillhör både bank- eller värdepappersektorn och försäkringssektorn. Före |
|
den 1 juli 2006 fanns det inte någon heltäckande reglering för tillsyn över |
|
företag som innehåller företag från båda dessa sektorer. Lagen, som |
|
kompletterar reglerna om tillsyn över finansiella företagsgrupper och |
|
försäkringsgrupper, innehåller regler om särskild tillsyn över finansiella |
|
konglomerat. Den särskilda tillsyn som sker utgår dock från den |
|
befintliga regleringen för finansiella företagsgrupper och försäkrings- |
|
grupper (kapitaltäckning, riskkoncentrationer, bl.a. stora exponeringar, |
|
och interna transaktioner). |
|
Vi delar inte Sveriges Advokatsamfunds uppfattning att den nya |
|
kapitaltäckningslagen bör innehålla en hänvisning till lagen om särskild |
|
tillsyn över finansiella konglomerat. Regelverken är fristående från |
|
varandra och det bedöms överflödigt att i den nya kapitaltäckningslagen |
|
ta in en upplysning om att det finns en lag om särskild tillsyn över |
|
finansiella konglomerat. |
|
Liksom Advokatsamfundet ser vi fördelar med en finansmarknadsbalk |
|
som samlar all lagstiftning på det finansiella området. Någon sådan är |
|
dock inte aktuell i dagsläget. |
|
17.2 Vilken myndighet är ansvarig för tillsynen?
Regeringens förslag: Finansinspektionen skall utöva tillsyn över en finansiell företagsgrupp om
1.det i toppen av den finansiella företagsgruppen finns ett institut,
2.det finansiella holdingföretaget är moderföretag till ett institut men inte till något motsvarande utländskt företag,
3.det finansiella holdingföretaget är etablerat i Sverige och är moderföretag till institut och ett motsvarande utländskt företag,
4.det finns två eller flera finansiella holdingföretag med huvud- kontor i olika stater inom EES, däribland Sverige, som är moder- företag till både institut och ett motsvarande utländskt företag och ett institut är det dotterföretag som har den största balansomslutningen, eller
5.det finansiella holdingföretaget är moderföretag till två eller flera institut och motsvarande utländska företag, som inte är auktoriserade i den stat inom EES där holdingföretaget är etablerat, och ett institut har den största balansomslutningen.
Finansinspektionen skall även utöva tillsynen om inspektionen tillsammans med övriga berörda behöriga myndigheter kommer överens om det.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Riksbanken anser att det av förarbetena tydligare bör framgå hur delegeringen av tillsynsuppgifter bör organiseras. Dessutom bör det framgå att Finansinspektionen får komma överens om
320
att en annan behörig myndighet inom EES än inspektionen skall ansvara Prop. 2006/07:5 |
|
för tillsynen eller del därav. |
|
Kreditinstitutsdirektivets och kapitalkravsdirektivets innehåll: |
|
Vilken myndighet som ansvarar för tillsynen över ett institut i en |
|
finansiell företagsgrupp framgår av artiklarna 125 och 126 i 2006 års |
|
kreditinstitutsdirektiv. |
|
Om moderföretaget är ett moderkreditinstitut i en medlemsstat eller ett |
|
moderkreditinstitut inom EU, skall enligt artikel 125.1 den grupp- |
|
baserade tillsynen utövas av den behöriga myndighet som beviljat |
|
moderföretaget auktorisation. |
|
Om moderföretaget till ett kreditinstitut är ett finansiellt moder- |
|
holdingföretag i en medlemsstat eller ett finansiellt moderholdingföretag |
|
inom EU, skall den gruppbaserade tillsynen utövas av den behöriga |
|
myndighet som beviljat kreditinstitutet auktorisation (artikel 125.2). |
|
När kreditinstitut som har beviljats auktorisation i två eller flera |
|
medlemsstater har samma finansiella moderholdingföretag i en medlems- |
|
stat eller samma finansiella moderholdingföretag inom EU som |
|
moderföretag, skall dock den gruppbaserade tillsynen utövas av den |
|
behöriga myndighet som ansvarar för tillsynen över kreditinstitutet i den |
|
medlemsstat där holdingföretaget etablerats (artikel 126.1). |
|
När kreditinstitut som är auktoriserade i två eller flera medlemsstater |
|
som moderföretag har mer än ett finansiellt holdingföretag med |
|
huvudkontor i olika medlemsstater och det finns kreditinstitut i var och |
|
en av dessa medlemsstater, skall den gruppbaserade tillsynen utövas av |
|
den behöriga myndigheten för det kreditinstitut som har den största totala |
|
balansomslutningen (artikel 126.1 andra stycket). |
|
När mer än ett kreditinstitut som är auktoriserat inom gemenskapen, |
|
har samma finansiella holdingföretag som moderföretag, och inget av |
|
dessa kreditinstitut har auktoriserats i den medlemsstat där det finansiella |
|
holdingföretaget är etablerat, skall den gruppbaserade tillsynen utövas av |
|
den behöriga myndighet som har auktoriserat det kreditinstitut som har |
|
den största totala balansomslutningen och detta kreditinstitut skall vid |
|
tillämpningen av detta direktiv betraktas som det kreditinstitut som |
|
kontrolleras av ett finansiellt moderholdingföretag inom EU (artikel |
|
126.2). |
|
I särskilda fall får de behöriga myndigheterna genom ömsesidiga |
|
överenskommelser bortse från kriterierna i artikel 126.1 och 126.2 om |
|
det skulle vara olämpligt att tillämpa dem med hänsyn till de |
|
kreditinstitut det gäller och den relativa betydelsen av deras verksamheter |
|
i de olika länderna och i stället utse en annan behörig myndighet för att |
|
ansvara för den gruppbaserade tillsynen. I sådana fall skall de behöriga |
|
myndigheterna innan de fattar sitt beslut ge moderkreditinstitutet inom |
|
EU, det finansiella moderholdingföretaget inom EU eller det |
|
kreditinstitut som har den största balansomslutningen beroende på vad |
|
som är tillämpligt, tillfälle att yttra sig om beslutet (artikel 126.3). De |
|
behöriga myndigheterna skall underrätta kommissionen om alla sådana |
|
överenskommelser (artikel 126.4). |
|
Skälen för regeringens förslag: Av artiklarna 125 och 126 framgår |
|
vilken tillsynsmyndighet som ansvarar för tillsynen för ett moderinstitut i |
|
en medlemsstat. När moderföretaget i en medlemsstat är ett institut är det |
|
alltid den behöriga myndigheten i den medlemsstaten som utövar den |
321 |
|
gruppbaserade tillsynen över institutet. Detsamma gäller om ett moder- Prop. 2006/07:5 holdingföretag i en medlemsstat bara kontrollerar ett kreditinstitut. Om
fler än ett kreditinstitut kontrolleras av ett finansiellt moder- holdingföretag i en medlemsstat, skall det som just sagts bara tillämpas på det kreditinstitut som omfattas av gruppbaserad tillsyn enligt artiklarna 125 och 126 (artikel 71.2).
Direktivets bestämmelser bör införlivas med svensk rätt. Av den nya kapitaltäckningslagen bör det därför för det första framgå att Finans- inspektionen skall utöva tillsynen om det finns ett moderföretag i toppen av den finansiella företagsgruppen. Det bör dock i lagen även uttalas att Finansinspektionen skall utöva tillsynen om ett institut leder en finansiell företagsgrupp på grund av ägarintresse eller gemensam eller i huvudsak gemensam ledning. Detta bör komma till uttryck genom att det anges att Finansinspektionen bör utöva tillsynen när det i toppen av en finansiell företagsgrupp finns ett institut.
I överensstämmelse med direktivet skall Finansinspektionen även utöva tillsyn om
1.det finansiella holdingföretaget är moderföretag till ett institut men inte till något motsvarande utländskt företag,
2.det finansiella holdingföretaget är etablerat i Sverige och är moderföretag till institut och ett motsvarande utländskt företag,
3.det finns två eller flera finansiella holdingföretag med huvudkontor i olika stater inom EES, däribland Sverige, som är moderföretag till både institut och motsvarande utländska företag och ett institut är det dotter- företag som har den största balansomslutningen, eller
4.det finansiella holdingföretaget är moderföretag till två eller flera institut och motsvarande utländska företag, som inte är auktoriserade i den stat inom EES där holdingföretaget är etablerat, och ett institut har den största balansomslutningen.
Enligt direktivet får dock de behöriga myndigheterna under vissa förutsättningar genom ömsesidiga överenskommelser bortse från de regler som pekar ut vilken tillsynsmyndighet som skall utöva tillsynen när ett holdingföretag kontrollerar flera kreditinstitut och utse en annan behörig myndighet än den som dessa regler pekar ut som ansvarig för tillsynen
Beträffande en liknande regel i 2000 års kreditinstitutsdirektiv har regeringen tidigare uttalat att den möjlighet som direktivet ger Finansinspektionen att träffa överenskommelse om annan fördelning av den gruppbaserade tillsynen inte bör utnyttjas, eftersom inspektionen bör utöva tillsynen både individuellt och för den finansiella företagsgruppen (prop. 1994/95:50 s. 259). Däremot ansåg regeringen att det skulle vara möjligt för Finansinspektionen att genom avtal med myndigheter i berörda länder komma överens om vilket lands tillsynsmyndighet som skall utöva tillsynen i de fall då direktivet inte pekar ut någon ansvarig myndighet. Den tidigare regeln omfattar emellertid en möjlighet att även träffa överenskommelser i sådana fall som avses i artikel 125.2.
Finansinspektionen bör inte kunna avhända sig möjligheten att utöva gruppbaserad tillsyn över en grupp som leds av ett institut eller av ett finansiellt holdingföretag som bara är moderföretag till ett institut. Detta kräver inte heller 2006 års kreditinstitutsdirektiv. När tillsynen avser en
grupp som leds av ett moderholdingföretag i andra fall bör dock |
322 |
|
inspektionen ha möjlighet att träffa överenskommelser av det slag som Prop. 2006/07:5 direktivet förutsätter. Även om Finansinspektionen inte utövar tillsynen
över den del av gruppen som leds av holdingföretaget kan inspektionen utöva tillsyn över den finansiella grupp därunder som leds av ett svenskt kreditinstitut eller värdepappersbolag. Det kan också finnas fall då det är lämpligare att Finansinspektionen utövar den gruppbaserade tillsynen än att den utövas av den behöriga myndighet som pekas ut i artikel 126.
Riksbanken anser att det bör anges att Finansinspektionen även kan lägga ut en del av tillsynen på en annan behörig myndighet. Enligt Riksbanken är det viktigt eftersom det i praktiken kan handla om att lägga ut delar av tillsynen till exempel i likviditetsfrågor i viss valuta till myndigheten i det land där banken hanterar denna likviditet. Enligt vår bedömning tar den regel som behandlas inte sikte på partiell överlåtelse av den gruppbaserade tillsynen utan på att tillsynen överlåts i sin helhet. Det framgår inte minst av de förutsättningar som skall föreligga för att tillsynsansvaret skall överlåtas till en annan tillsynsmyndighet.
Det förutsätts dock att Finansinspektionen inte utnyttjar möjligheten att överlåta tillsynsansvaret om det institut som tillsynen avser tillhör något av dem som har stor betydelse för det finansiella systemets stabilitet. Finansinspektionen bör också iaktta försiktighet med att överlåta tillsynsansvaret när såväl institut som det finansiella holdingföretag som är dess moderföretag är svenskt, eftersom inspektionen då som regel har bättre möjligheter att övervaka och ingripa mot holdingföretaget än de behöriga myndigheterna i de övriga
En överenskommelse om att överlåta tillsynsansvaret till en annan behörig myndighet är en internationell överenskommelse enligt 10 kap. regeringsformen. I 10 kap. 5 § fjärde stycket regeringsformen anges att förvaltningsuppgift kan överlåtas till annan stat och att riksdagen i lag får bemyndiga regeringen eller annan myndighet att i särskilda fall besluta om sådan överlåtelse. Innefattar uppgiften myndighetsutövning skall beslutet fattas med tre fjärdedels majoritet av de röstande. Riksdagen har i en liknande situation (bet 2005/06FiU22 s. 13) ansett att en överlåtelse av tillsynsansvaret på det sätt som beskrivs i det föregående innebär överlåtande av förvaltningsuppgift innefattande myndighetsutövning. I det aktuella lagstiftningsärendet bör beslutet alltså fattas med iakttagande av bestämmelserna i 10 kap. 5 § fjärde stycket regeringsformen.
Enligt Riksbanken bör av förarbetena tydligare framgå hur delegeringen av tillsynsuppgifter bör organiseras. Vi anser dock att detta är en fråga för de berörda behöriga myndigheterna, se. t.ex. artikel 131 i kreditinstitutsdirektivet.
17.3Undantag från den gruppbaserade tillsynen för vissa företag
Regeringens förslag: Bestämmelserna i 1994 års kapitaltäckningslag om möjligheten att undanta vissa företag från den gruppbaserade tillsynen överförs väsentligen oförändrade till den nya kapital- täckningslagen.
323
Promemorians förslag: Överensstämmer i sak med regeringens för- Prop. 2006/07:5 slag.
Remissinstanserna har inga invändningar mot förslaget.
Kreditinstitutsdirektivets och kapitalkravsdirektivets innehåll: Enligt artikel 73 i kreditinstitutsdirektivet får medlemsstaterna eller de behöriga myndigheter som har till uppgift att utöva den gruppbaserade tillsynen besluta att undanta ett kreditinstitut, ett finansiellt institut eller ett företag som tillhandahåller anknutna tjänster från reglerna om gruppbaserad tillsyn när institutet eller företaget är ett dotterföretag eller ett företag i vilket ägarintresse innehas;
a)Om företaget i fråga är beläget i ett tredje land där rättsliga hinder föreligger för överföring av nödvändig information.
b)Om företaget i fråga enligt de behöriga myndigheternas bedömning endast är av försumbar betydelse med hänsyn till syftet med över- vakningen av kreditinstitut och i samtliga fall om företagens totala balansomslutning uppgår till mindre än det lägsta av följande belopp
i)10 miljoner euro,
ii)1 procent av den totala balansomslutningen i moderföretaget eller i det företag som har ägarintresse.
c)Om de behöriga myndigheter som har ansvar för den gruppbaserade tillsynen bedömer att sammanställningen av den finansiella ställningen i företaget i fråga skulle vara olämplig eller vilseledande med hänsyn till syftet med den gruppbaserade tillsynen.
Även om, i de fall som avses i b ovan, fler företag var för sig uppfyller de kriterier som där anges skall de omfattas av bestämmelserna om sammanställd redovisning om de tillsammans är av icke oväsentlig betydelse med hänsyn till det angivna syftet.
Skälen för regeringens förslag: Regeln i 2006 års kreditinstituts- direktiv finns även i 2000 års kreditinstitutsdirektiv. Den har införlivats med svensk rätt genom 7 kap. 8 § i 1994 års kapitaltäckningslag. Den bestämmelsen har följande lydelse:
Finansinspektionen får medge att ett dotterföretag eller ett företag som det finns ägarintresse i enligt 6 kap. 1 § och 2 § första stycket 1 undantas vid beräkning enligt 6 kap.
1. företaget är beläget i ett land utanför EES där det finns rättsliga hinder för överföring av nödvändig information,
2. företaget är av mindre betydelse med hänsyn till syftet med tillsynen, eller
3. en sammanställning av företagets finansiella ställning skulle vara olämplig eller vilseledande med hänsyn till syftet med tillsynen.
Om ett dotterföretag som är institut är undantaget från beräkning eller utelämnat från tillsynsredovisningen enligt första stycket 2 eller 3, skall moderföretaget till Finansinspektionen lämna de upplysningar som inspektionen behöver för sin tillsyn över institutet.
I promemorian föreslogs att en bestämmelse motsvarande den i 1994 års kapitaltäckningslag bör tas in i den nya kapitaltäckningslagen. Vi delar promemorians bedömning, men anser att orden ”mindre betydelse” bör ersättas med ”försumbar betydelse” (punkten 2), för att bättre spegla ordvalet i 2006 års direktiv. Någon saklig skillnad är dock inte avsedd.
Motsvarande bestämmelse finns för försäkringsgrupper och finansiella |
324 |
|
konglomerat i 7 a kap. 8 § försäkringsrörelselagen (1982:713) respektive Prop. 2006/07:5 5 kap. 6 § lagen om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.
17.4Delegering av tillsynsansvaret
Regeringens bedömning: Finansinspektionen bör inte kunna delegera tillsynsansvaret för ett institut till en annan behörig myndighet.
Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens be- dömning
Remissinstanserna har inga invändningar mot bedömningen.
Kreditinstitutsdirektivets och kapitalkravsdirektivets innehåll: Enligt artikel 131 tredje stycket i kreditinstitutsdirektivet får de behöriga myndigheter som auktoriserat ett dotterföretag vars moderföretag är ett kreditinstitut genom bilaterala avtal delegera ansvaret för tillsynen till de behöriga myndigheter som beviljat moderföretaget auktorisation och utövar tillsyn över detta, så att dessa myndigheter ikläder sig ansvaret för tillsynen över dotterföretaget i enlighet med detta direktiv. Kom- missionen skall hållas underrättad om förekomsten av sådana avtal och om deras innehåll. Den skall vidarebefordra sådan information till de behöriga myndigheterna i övriga medlemsstater och till Europeiska bankkommittén. Regeln har inte ändrats genom 2006 års kredit- institutsdirektiv.
Skälen för regeringens bedömning: I samband med genomförande av motsvarande bestämmelse i tidigare direktiv (prop. 1994/95:50 s. 253) anförde regeringen att det inte finns skäl för att Sverige skall överlåta sitt tillsynsansvar för de i Sverige hemmahörande kreditinstituten eller värdepappersbolagen. Det är av vikt att detta tillsynsansvar utövas av hemlandsmyndigheten varför möjligheter att avtala om att ansvaret skall delegeras till moderföretagets hemlandsmyndighet inte bör medges.
Det finns inte anledning att nu göra någon annan bedömning än den som gjordes i det tidigare lagstiftningsärendet. Det bör därför inte införas någon generell möjlighet för Finansinspektionen att ingå internationella överenskommelser som innebär överlåtelse av tillsynsansvaret.
17.5Holdingföretag med blandad verksamhet
Regeringens förslag: De bestämmelser om holdingföretag med blandad verksamhet som finns i 1994 års kapitaltäckningslag förs väsentligen oförändrade över till den nya kapitaltäckningslagen.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna har inga invändningar mot förslaget.
325
Kreditinstitutsdirektivets och kapitalkravsdirektivets innehåll |
Prop. 2006/07:5 |
Kontroll av information om förbindelser mellan holdingföretag med blandad verksamhet och institut
I avvaktan på ytterligare samordning av metoderna för sammanställd redovisning skall, enligt artikel 137.1 i kreditinstitutsdirektivet, medlemsstaterna föreskriva att de behöriga myndigheter som har ansvar för auktorisation och tillsyn över ett eller flera kreditinstitut vars moderföretag är ett holdingföretag med blandad verksamhet, skall kräva att moderföretaget och dotterföretagen lämnar sådan information som kan vara av betydelse för tillsynen över dotterkreditinstituten. De behöriga myndigheterna kan inhämta informationen antingen direkt från moderföretaget och dotterföretagen eller via dotterkreditinstitut.
Medlemsstaterna skall enligt artikel 137.2 föreskriva att deras behöriga myndigheter antingen själv eller genom externa granskare kan företa inspektion på platsen för att kontrollera de uppgifter som lämnas av holdingföretag med blandad verksamhet och deras dotterföretag. Om ett holdingföretag med blandad verksamhet eller ett av dess dotterföretag är ett försäkringsföretag, får också det förfarande som avses i artikel 140.1 i samma direktiv om samarbete om informationsutbyte användas7. Om ett holdingföretag med blandad verksamhet eller dess dotterföretag är beläget i en annan medlemsstat än dotterkreditinstitutet, skall kontroll av uppgifter företas på platsen i enlighet med det förfarande som avses i artikel 141 i direktivet8.
Riskhantering
Enligt artikel 138.1 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv, skall medlems- staterna då dotterföretaget till ett eller flera kreditinstitut är ett holdingföretag med blandad verksamhet se till att de behöriga myndig- heter som ansvarar för tillsynen över dessa kreditinstitut utövar allmän
7Enligt artikel 140.1 skall om ett kreditinstitut, ett finansiellt holdingföretag eller ett holdingföretag med blandad verksamhet kontrollerar ett eller flera dotterföretag som är försäkringsföretag eller andra företag som tillhandahåller investeringstjänster som fordrar auktorisation, de behöriga myndigheterna och de myndigheter som bemyndigats att utöva den offentliga tillsynen över försäkringsföretag eller över andra företag som tillhandahåller investeringstjänster ha ett nära samarbete. Utan att detta påverkar respektive myndighets ansvar skall dessa myndigheter förse varandra med all information som är ägnad att underlätta deras uppgift och tillåta tillsyn över verksamheten (se avsnitt18.2).
8Enligt artikel 141 skall de behöriga myndigheterna i en medlemsstat som vid tillämpning av detta direktiv i ett särskilt fall önskar kontrollera uppgifter om ett kreditinstitut, ett finansiellt holdingföretag, ett finansiellt institut, ett företag som tillhandahåller anknutna tjänster, ett holdingföretag med blandad verksamhet, ett dotterföretag som avses i artikel 55 eller ett dotterföretag som avses i artikel 127.3 och institutet eller företaget är beläget i en annan medlemsstat, hos de behöriga myndigheterna i den andra medlemsstaten begära att sådan kontroll företas. De myndigheter som erhållit en sådan framställning skall inom ramen för sina befogenheter efterkomma denna, antingen genom att själva utföra kontrollen eller genom att tillåta att de myndigheter som begärt kontrollen utför den, eller genom att tillåta en revisor eller expert att utföra den. Den behöriga myndighet som har framställt begäran får, om den så önskar, delta i kontrollen, om den inte själv utför den (se avsnitt
18.4). |
326 |
tillsyn över transaktioner mellan kreditinstitutet och holdingföretaget |
Prop. 2006/07:5 |
med blandad verksamhet och dess dotterföretag. |
|
De behöriga myndigheterna skall kräva att kreditinstituten följer |
|
adekvata metoder för riskhantering och rutiner för intern kontroll, |
|
inbegripet sunda rapporterings- och redovisningsförfaranden för att på ett |
|
lämpligt sätt identifiera, mäta, övervaka och kontrollera transaktionerna |
|
mellan det holdingföretag med blandad verksamhet som är moderföretag |
|
och dess dotterföretag. De behöriga myndigheterna skall kräva att |
|
kreditinstituten rapporterar varje annan betydande transaktion med dessa |
|
enheter än den som avses i artikel 110. Dessa förfaranden och betydande |
|
transaktioner skall övervakas av de behöriga myndigheterna. |
|
Om de ovan nämnda transaktionerna utgör ett hot mot kreditinstitutets |
|
finansiella ställning, skall den behöriga myndighet som är ansvarig för |
|
tillsynen över kreditinstitutet vidta lämpliga åtgärder. |
|
Reglerna har inte ändrats genom 2006 års kreditinstitutsdirektiv. |
|
Skälen för regeringens förslag |
|
Kontroll av information om förbindelser mellan holdingföretag med |
|
blandad verksamhet och institut |
|
I koncerner där moderföretaget är ett svenskt holdingföretag med |
|
blandad verksamhet och moderföretaget kontrollerar minst ett kredit- |
|
institut eller värdepappersbolag måste Finansinspektionen ha möjlighet |
|
att bedöma den ekonomiska ställningen för kreditinstitutet och |
|
värdepappersbolaget. Finansinspektionen måste också ha möjlighet att |
|
kontrollera den information som lämnas av företagen för att kunna utöva |
|
tillsynen över kreditinstituten och värdepappersbolagen. |
|
Enligt 6 kap. 1 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse |
|
skall ett kreditinstituts rörelse drivas på ett sådant sätt att institutets |
|
förmåga att fullgöra sina förpliktelser inte äventyras. En motsvarande |
|
bestämmelse föreslås i denna promemoria för värdepappersbolag. Dessa |
|
bestämmelser omfattar även ett kreditinstituts och ett värdepappersbolags |
|
förbindelser med ett holdingföretag med blandad verksamhet. Inte heller |
|
dessa förbindelser får hota institutens soliditet eller likviditet. |
|
Enligt 13 kap. 3 § lagen om bank- och finansieringsrörelse skall ett |
|
kreditinstitut lämna Finansinspektionen de upplysningar om sin verk- |
|
samhet och därmed sammanhängande omständigheter som inspektionen |
|
begär. Finansinspektionen får vidare enligt 13 kap. 4 § samma lag när |
|
den anser att det är nödvändigt genomföra en undersökning hos ett |
|
kreditinstitut. Om ett kreditinstitut som ingår i en koncern, skall enligt |
|
13 kap. 5 § i samma lag, de övriga företagen i koncernen lämna Finans- |
|
inspektionen de upplysningar och därmed sammanhängande omständlig- |
|
heter som inspektionen behöver för sin tillsyn över institutet. |
|
Enligt 6 kap. 1 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse skall ett |
|
värdepappersbolag ge inspektionen de upplysningar om sin verksamhet |
|
och därmed sammanhängande omständigheter som inspektionen begär. |
|
Om det finns ett väsentligt samband mellan ett värdepappersinstitut och |
|
ett annat företag som handlar med finansiella instrument eller lämnar |
|
kredit mot säkerhet i finansiella instrument, får Finansinspektionen enligt |
327 |
6 kap. 3 § samma lag besluta att värdepappersinstitutet och det andra |
Prop. 2006/07:5 |
företaget skall lämna upplysningar om förhållandet mellan dem och om |
|
den verksamhet som anknyter till värdepappersinstitutets verksamhet. |
|
Enligt 1994 års kapitaltäckningslag skall ett holdingföretag med |
|
blandad verksamhet lämna den information som behövs för tillsynen |
|
över de dotterföretag som är institut (samlad information). Den samlade |
|
informationen skall upprättas och ges in till Finansinspektionen för de |
|
räkenskapsperioder och vid de tidpunkter regeringen föreskriver. Ett |
|
dotterföretag till ett holdingföretag med blandad verksamhet skall lämna |
|
de uppgifter som krävs för tillsynsredovisningen till det holdingföretaget. |
|
Finansinspektionen får företa undersökningar hos de företag som skall |
|
lämna uppgifter till holdingföretaget med blandad verksamhet för att |
|
kontrollera den samlade information som företaget är skyldigt att lämna |
|
(7 kap. 5, 6 § andra stycket samt 7 och 9 §§). |
|
Av de ovan återgivna bestämmelserna i lagen om bank- och |
|
finansieringsrörelse och 1994 års kapitaltäckningslag framgår att alla |
|
kreditinstitut, värdepappersbolag och holdingföretag med blandad |
|
verksamhet är skyldiga att lämna Finansinspektionen de upplysningar |
|
som inspektionen begär. Detta får anses vara tillräckligt för att uppfylla |
|
kraven i artikel 137.1 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv. |
|
Enligt 1994 års kapitaltäckningslag får Finansinspektionen företa |
|
undersökningar hos de företag som skall lämna uppgifter till holding- |
|
företaget med blandad verksamhet för att kontrollera den samlade |
|
information som företaget är skyldigt att lämna. En liknande bestäm- |
|
melse bör finnas i den nya kapitaltäckningslagen. Enligt artikel 137.2 i |
|
2006 års kreditinstitut skall emellertid Finansinspektionen kunna företa |
|
inspektion på platsen även för att för att kontrollera de uppgifter som |
|
lämnas av holdingföretag med blandad verksamhet. Även denna |
|
möjlighet bör framgå av den nya kapitaltäckningslagen. |
|
Riskhantering |
|
Enligt 6 kap. 2 § lagen om bank- och finansieringsrörelse skall ett kre- |
|
ditinstitut identifiera, mäta, styra, och ha kontroll över de risker som dess |
|
rörelse är förknippad med. Kreditinstitutet skall särskilt se till att dess |
|
kreditrisker, marknadsrisker, operativa risker och andra risker samman- |
|
tagna inte medför att institutets förmåga att fullgöra sina förpliktelser |
|
äventyras. I avsnitt 7.1. föreslås bl.a. att bestämmelsen kompletteras med |
|
ett krav på intern rapportering. En motsvarande bestämmelse föreslås i |
|
denna promemoria bli införd för värdepappersbolag. |
|
Av bestämmelserna följer att det system för riskhantering som |
|
kreditinstitutet väljer skall uppfylla de angivna kraven (prop. |
|
2002/03:139 s. 278 ff). Institutet skall alltså kunna identifiera sina risker |
|
och kunna uppskatta riskens storlek. Dessutom skall institutet kunna |
|
styra riskerna, dvs. aktivt styra rörelsens utveckling och aktivt utnyttja |
|
riskreducerande åtgärder. I kravet på kontroll ligger att det skall finnas en |
|
kontrollfunktion som granskar efterlevnaden av olika system och |
|
instruktioner. |
|
De risker som kan följa med förbindelserna mellan ett kreditinstitut |
|
och ett holdingföretag med blandad verksamhet och holdingföretagets |
|
dotterföretag tas om hand av den beskrivna riskhanteringsbestämmelsen. |
328 |
Det behövs därför inte någon bestämmelse i kapitaltäckningslagen som Prop. 2006/07:5 anger att ett institut skall identifiera, mäta, styra och ha kontroll över sina
transaktioner med moderföretag som är holdingföretag med blandad verksamhet och detta holdingföretags dotterföretag.
17.6Möjligheten att undanta institut från individuell tillsyn
Regeringens bedömning: Det bör inte vara möjligt att undanta ett institut från individuell tillsyn.
Promemorians bedömning: Överensstämmer i sak med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Svenska Bankföreningen och Svenska Fond- handlareföreningen anser att det är synnerligen viktigt att införa EG- direktivets möjlighet att begränsa kapitalbaskravet till en beräkning enbart på konsoliderad nivå, detta för att svenska institut inte skall lyda under strängare – och mer kostsamma – krav än konkurrerande institut i vissa andra länder. Enligt föreningarna har Finansinspektionen genom tillsyn och kapitalkrav på konsoliderad nivå tillräckliga möjligheter att överblicka och kontrollera en institutsgrupps riskprofil. Det är på konsoliderad nivå ett institutsgrupps centraliserade riskkontroll hanteras och inte för varje institut i gruppen. Det sätt på vilket ett institut/en institutsgrupp väljer att organisera sig i olika juridiska enheter har underordnad betydelse för de risker som institutet/gruppen är exponerad mot. En begränsning av tillsynen till koncernnivån höjer nivån på institutens och tillsynens effektivitet. Även Finansbolagens Förening anser det av lag bör framgå att kapitalkravet får beräknas enbart på konsoliderad nivå.
Kreditinstitutsdirektivets och kapitalkravsdirektivets innehåll
Undantag för dotterföretag till kreditinstitut
Av artikel 68.1 i kreditinstitutsdirektivet framgår att varje kreditinstitut individuellt skall uppfylla kraven i artikel 22 om effektiva styrformer, i artikel 75 om kapitalkraven för kreditrisker, marknadsrisker och operativa risker samt reglerna i avsnitt 5 om stora exponeringar.
Enligt artikel 69 i samma direktiv får dock medlemsstaterna välja att inte tillämpa artikel 68.1 på dotterföretag till kreditinstitut om både dotterföretaget och kreditinstitutet omfattas av auktorisation och tillsyn i medlemsstaten i fråga, dotterföretaget omfattas av den gruppbaserade tillsynen för det kreditinstitut som är dess moderföretag och samtliga följande villkor är uppfyllda i syfte att säkerställa att kapitalbasen är lämpligt fördelad mellan moderföretag och dotterföretag:
a)det finns inte några rådande eller förutsebara väsentliga, praktiska eller rättsliga hinder för att moderföretaget snabbt skall kunna överföra medel ur kapitalbasen eller återbetala skulder,
329
b) antingen uppfyller moderföretaget de behöriga myndigheternas krav Prop. 2006/07:5 på en sund förvaltning av dotterföretaget och har åtagit sig att, med
samtycke av behörig myndighet, svara för de åtaganden som dotter- företag gjort, eller också löper dotterföretaget endast försumbara risker, och
c)moderföretagets förfaranden för bedömning, mätning och kontroll av risk omfattar även dotterföretaget,
d)moderföretaget innehar mer än 50 procent av rösterna i dotter- företaget eller har rätten att utse eller avsätta en majoritet av ledamöterna
i dotterföretagets ledningsorgan.
Medlemsstaterna får även utnyttja den möjlighet som anges i artikel
69.1om moderföretaget är ett finansiellt holdingföretag som är etablerat i samma medlemsstat som kreditinstitutet, förutsatt att det omfattas av samma tillsyn som den som utövas över kreditinstitut och särskilt av de normer som fastställs genom artikel 71.1 om gruppbaserad tillsyn (artikel 69.2).
Undantag för moderföretaget
Enligt artikel 69.3 i kreditinstitutsdirektivet får medlemsstaterna välja att inte tillämpa artikel 68.1 på ett moderkreditinstitut i en medlemsstat, om kreditinstitutet omfattas av auktorisation och tillsyn i medlemsstaten i fråga och omfattas av den gruppbaserade tillsynen och alla följande villkor är uppfyllda i syfte att säkerställa att kapitalbasen är lämpligt fördelad mellan moderföretag och dotterföretag:
a)det finns inte några rådande eller förutsebara väsentliga, praktiska eller rättsliga hinder för att snabbt skall kunna överföra medel ur kapitalbasen eller återbetala skulder till moderkreditinstitutet i en medlemsstat, och
b)de förfaranden för bedömning, mätning och kontroll av risk som är av betydelse för gruppbaserad tillsyn omfattar moderkreditinstitutet i en medlemsstat.
Den behöriga myndighet som utnyttjar denna möjlighet skall informera de behöriga myndigheterna i de andra medlemsstaterna. Den skall också offentliggöra viss information på ett närmare bestämt sätt (se avsnitt 18.5).
Kapitalkravsdirektivets innehåll
Enligt artikel 2.1 gäller reglerna i kreditinstitutsdirektivet även för värdepappersföretag.
Skälen för regeringens bedömning: Utgångspunkten är att ett institut skall stå under tillsyn både på individuell nivå och på gruppnivå. Om ett institut ingår i en finansiell företagsgrupp och därmed omfattas av den tillsyn som gruppen är underkastad medger direktiven att tillsynen över att vissa regler följs sker bara på gruppnivå och inte på individuell nivå. Möjligheten att avstå från den individuella tillsynen och bara ha tillsyn på gruppnivå skall ses mot bakgrund av att den verksamhet som drivs av företagen i en koncern lika väl kunde ha drivits i ett enda företag. För att
den gruppbaserade tillsynen skall kunna ersätta den individuella tillsynen
330
är det emellertid nödvändigt att – såsom också anges i direktivet – kunna Prop. 2006/07:5 säkerställa att det vid behov är möjligt att omfördela kapitalet i gruppen.
För att avgöra om en omfördelning av kapitalet behövs är det nödvändigt att instituten och Finansinspektionen kan bedöma dotterföretagens finansiella ställning.
Liknande regler finns i 2000 års kreditinstitutsdirektiv, men dessa regler innehåller inte någon uppräkning av vilka villkor som måste vara uppfyllda för att säkerställa en lämplig fördelning av kapitalet inom gruppen. I ett tidigare lagstiftningsärende (prop. 1994/95:50 s. 256 f) konstaterade regeringen att det då framstod som osäkert vilka konsekvenser en sådan undantagsmöjlighet skulle få. Regeringen anförde att det i Sverige inte föreligger någon skyldighet att lämna kapitaltillskott till ett annat koncernföretag utöver den kapitalandel som exempelvis ett moderföretag har i ett dotterföretag. Det är också osäkert hur en lämplig omfördelning av kapitalet i gruppen skulle kunna göras med stöd av de svenska associationsrättsliga reglerna. Den svenska regleringen innehåller också ett antal begränsningar vad gäller möjligheten att disponera vinstmedel. Formerna för tillsynen över de finansiella företagsgrupperna kunde enligt regeringen behöva utvecklas innan effekterna av enbart en tillsyn på gruppbaserad grund kan analyseras. Även om den angivna möjligheten skulle kunna medföra lättnader ansåg regeringen att det mot denna bakgrund för närvarande inte var möjligt att införa en sådan bestämmelse i Sverige. Om det visade sig finnas ett behov av en ändring på denna punkt fick dock enligt regeringen saken tas upp igen och studeras närmare.
Det som regeringen anförde i det tidigare lagstiftningsärendet gäller fortfarande. Erfarenheterna av den gruppbaserade tillsynen har visser- ligen ökat, men det finns för närvarande inte tillräckligt stöd för att det med hänsyn till den finansiella stabiliteten är tillräckligt att utöva tillsyn på individuell nivå. De nya metoder som får användas för att beräkna kapitalkravet och den nya tillsynsprocessen (se avsnitt 18.1) kan påverka synen på behov av individuell tillsyn i framtiden. Vi delar alltså inte remissinstansernas uppfattning att en generell möjlighet att undanta institut från individuell tillsyn bör införas nu.
17.7 Beaktande av dotterföretag
Regeringens förslag: Finansinspektionen får ge ett institut tillstånd att räkna med vissa dotterföretag vid beräkning av det sammanlagda kapitalkravet och av om gränsvärdena för stora exponeringar följs.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. |
|
Remissinstanserna har inga invändningar mot förslaget. |
|
Kreditinstitutsdirektivets och kapitalkravsdirektivets innehåll: De |
|
behöriga myndigheterna får enligt artikel 70 i 2006 års kredit- |
|
institutsdirektiv efter ett beslut i varje enskilt fall tillåta ett moder- |
|
kreditinstitut att i sin beräkning av kravet enligt artikel 68.1 medräkna |
|
dotterföretag som uppfyller kraven i artikel 69.1 punkterna c och d (se |
|
avsnitt 17.6). För att det skall kunna ske måste följande villkor vara upp- |
|
fyllda |
331 |
|
– dotterföretagets väsentliga exponeringar och åtaganden skall avse Prop. 2006/07:5 moderkreditinstitutet,
–moderkreditinstitutet skall på ett tillfredsställande sätt kunna visa de behöriga myndigheterna de omständigheter och förfaranden, däribland även rättsliga förfaranden, enligt vilka det inte finns några rådande eller förutsebara materiella, praktiska eller rättsliga hinder för att dotter- företaget snabbt skall kunna överföra medel ur kapitalbasen eller återbetala förfallna skulder till moderföretaget.
Enligt artikel 68.1 skall ett kreditinstitut individuellt uppfylla kraven i artikel 22 (riskhantering), artikel 75 (kapitalkravet för kreditrisker, marknadsrisker och operativa risker samt för överskridande av stora exponeringar) samt i avsnitt 5 (gränsvärdena för stora exponeringar).
Om en behörig myndighet utnyttjar möjligheten att tillåta att moderföretaget räknar med dotterföretaget vid sin beräkning, skall den regelbundet och åtminstone årligen informera de behöriga myndigheterna
ialla andra medlemsstater om de fall då detta gäller och om de kriterier det tillämpar för att fastställa att det inte finns några rådande eller förutsebara materiella praktiska eller rättsliga hinder för att dotterföretaget snabbt skall kunna överföra medel ur kapitalbasen eller återbetala förfallna skulder till moderföretaget. Om dotterföretaget finns i tredje land skall samma information även lämnas till den behöriga myndigheten i det landet. Dessutom skall den behöriga myndigheten som utnyttjar möjligheten offentliggöra viss information (se avsnitt 18.6).
Skälen för regeringens förslag: Det förekommer att ett institut har ett dotterföretag vars enda syfte är att låna upp medel från allmänheten och vidareutlåna dem till institutet. I en sådan situation och i liknande situationer är det rimligt att ett institut, efter tillstånd från Finans- inspektionen, får beräkna ett gemensamt kapitalkrav Den undantags- möjlighet som finns i 2006 års kreditinstitutsdirektiv bör därför införas i svensk rätt. En förutsättning för att möjligheten skall kunna utnyttjas är dock att Finansinspektionen ger tillstånd till det. Ett sådant tillstånd får ges bara om förutsättningar motsvarande de i direktivet är uppfyllda.
17.8Ansökningar om att få använda enhetliga metoder för att beräkna kapitalkrav
Regeringens förslag: När Finansinspektionen ansvarar för tillsynen |
|
över en finansiell företagsgrupp som består av ett moderinstitut inom |
|
EES eller ett institut vars moderföretag är ett finansiellt moder- |
|
holdingföretag inom EES, får moder- och dotterföretagen gemensamt |
|
ansöka om tillstånd hos inspektionen om att använda metoden med |
|
interna modeller, en internmetod för kreditrisker, egna riskberäk- |
|
ningsmodeller för marknadsrisker eller internmätningsmetoden för |
|
operativa risker. Om ett institut ingår i en motsvarande utländsk grupp |
|
enligt en offentlig reglering som bygger på kreditinstitutsdirektivet |
|
eller kapitalkravsdirektivet, får institutet göra en sådan ansökan hos |
|
den behöriga myndighet som ansvarar för tillsynen. |
|
När Finansinspektionen prövar en ansökan enligt första stycket |
|
tillämpas denna lag. Inspektionen får dock även tillämpa bestäm- |
|
melser som enligt författningar i en annan stat inom EES gäller för |
332 |
|
den metod som ansökan avser. När ansökan har getts in till |
Prop. 2006/07:5 |
inspektionen gäller detta dock bara om det är nödvändigt för en |
|
effektiv tillsyn över de svenska eller utländska instituten. |
|
Finansinspektionen skall inom sex månader från det att en komplett |
|
ansökan har getts in, komma överens med de övriga berörda behöriga |
|
myndigheterna om vilket beslut som bör fattas med anledning av |
|
ansökan. Denna överenskommelse och skälen för den skall redovisas |
|
skriftligen. Om Finansinspektionen är ansvarig för den gruppbaserade |
|
tillsynen inom EES, skall inspektionen fatta ett beslut i enlighet med |
|
överenskommelsen och sända över det till sökandena. |
|
Om de behöriga myndigheterna inte kan komma överens inom sex |
|
månader, skall Finansinspektionen, om ansökan getts in till inspek- |
|
tionen, ensam fatta beslut med anledning av ansökan. Beslutet skall |
|
innehålla de skäl som har bestämt utgången i ärendet och redovisa |
|
synpunkter och reservationer från övriga behöriga myndigheter som |
|
kommit till uttryck under sexmånadersperioden. |
|
Ett beslut som fattas av en utländsk behörig myndighet efter en |
|
överenskommelse eller på grund av att de behöriga myndigheterna |
|
inte kunnat komma överens inom sex månader gäller i Sverige. Det är |
|
bindande för det berörda institutet och för Finansinspektionen samt |
|
skall ligga till grund för inspektionens tillsyn. |
|
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Det innehåller emellertid inte någon bestämmelse om möjlig- heten att tillämpa utländsk rätt.
Remissinstanserna: Riksbanken föreslår ett förtydligande i lagen med innebörden att ett beslut av en utländsk behörig myndighet skall vara bindande både för det svenska dotterinstitutet och för Finansinspektionen i dess institutsbaserade tillsyn. Riksbanken anser vidare att det är väsentligt att det säkerställs att de olika medlemsländerna införlivar direktivets bestämmelser i detta avseende på ett likformigt sätt. Finans- inspektionen anser att det av den nya kapitaltäckningslagen måste framgå hur en gemensam ansökan rörande flera företag i olika länder och som ingår i samma finansiella företagsgrupp skall hanteras samt vilket lands lagar som skall gälla både vid bedömningen av ansökan och därefter.
Kreditinstitutsdirektivets och kapitalkravsdirektivets innehåll: Enligt artikel 129.1 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv skall den behöriga myndigheten som ansvarar för den gruppbaserade tillsynen över moderkreditinstitut inom EU och kreditinstitut som kontrolleras av finansiella moderholdingföretag inom EU utföra följande uppgifter:
a)Övervakning och bedömning av huruvida kraven i artiklarna 71 och
b)Samordning när det gäller att samla in och sprida relevant informa- tion på löpande basis och i krissituationer.
c)Planering och samordning av tillsynsverksamheterna på löpande basis och i krissituationer, däribland även när det gäller de verksamheter som avses i artikel 124, i samarbete med berörda behöriga myndigheter, och de verksamheter som avses i artiklarna 43 och 141.
333
Gemensamma ansökningar |
Prop. 2006/07:5 |
Enligt artikel 129.2 skall, när det gäller ansökningar om sådana tillstånd |
|
som avses i artiklarna 84.1, 87.9 respektive 105 och i Annex III del 6 |
|
som inlämnas av ett moderkreditinstitut inom EU och dess dotterföretag |
|
eller gemensamt av dotterföretagen till ett finansiellt holdingföretag inom |
|
EU, de behöriga myndigheterna arbeta gemensamt under fullt utvecklat |
|
samråd för att besluta om det begärda tillståndet bör beviljas eller inte |
|
samt eventuella villkor och bestämmelser som skall gälla för tillståndet. |
|
En sådan ansökan skall bara ges in till den behöriga myndighet som |
|
ansvarar för den gruppbaserade tillsynen över moderkreditinstitut inom |
|
EU eller kreditinstitut som kontrolleras av finansiella moderholding- |
|
företag inom EU. |
|
De behöriga myndigheterna skall göra allt som står i deras makt för att |
|
fatta ett gemensamt beslut om det ansökan rör inom sex månader. Det |
|
gemensamma beslutet skall redovisas i ett dokument med fullständig |
|
motivering till beslutet som skall lämnas till sökanden av den behöriga |
|
myndighet som avses i artikel 129.1. |
|
Sexmånadersfristen börjar löpa den dag som den behöriga myndig- |
|
heten till vilken ansökan skall ges in har tagit emot en komplett ansökan. |
|
Denna myndighet skall utan dröjsmål vidarebefordra den kompletta |
|
ansökan till de övriga behöriga myndigheterna. |
|
Om de behöriga myndigheterna inte kan enas om ett gemensamt beslut |
|
inom sex månader, skall den behöriga myndighet som tagit emot ansökan |
|
på egen hand besluta om ansökan. Detta beslut skall redovisas i ett |
|
dokument med fullständig motivering där synpunkter och reservationer |
|
från övriga behöriga myndigheter som kommit till uttryckt under sex- |
|
månadersperioden beaktas. Den behöriga myndigheten skall vidare- |
|
befordra sitt beslut till de övriga behöriga myndigheterna. |
|
Både när de behöriga myndigheterna enas om ett gemensamt beslut |
|
och när beslutet meddelas av den myndighet som tog emot ansökan på |
|
grund av myndigheterna inte kan enas, skall besluten erkännas som |
|
slutgiltiga och tillämpas av de behöriga myndigheterna i de berörda |
|
medlemsstaterna. |
|
Skälen för regeringens förslag: Artikel 129.2 i 2006 års kredit- |
|
institutsdirektiv innehåller särskilda regler om ansökningar för institut |
|
som ingår i gränsöverskridande finansiella företagsgrupper inom EES om |
|
tillstånd att använda interna modeller. Bestämmelserna är tillämpliga om |
|
ansökan lämnas in gemensamt av ett moderinstitut inom EES och dess |
|
dotterföretag eller gemensamt av dotterföretagen till ett finansiellt |
|
holdingföretag inom EES. Bestämmelserna är alltså inte tillämpliga för |
|
ansökningar som görs av t.ex. moderinstitut i en medlemsstat och dess |
|
dotterföretag, dvs. nationella undergrupper i en finansiell företagsgrupp |
|
inom EES. |
|
Artikeln gör det möjligt för moder- och dotterinstitut i en finansiell |
|
företagsgrupp att ge in sina ansökningar till en enda tillsynsmyndighet i |
|
stället för till alla de myndigheter som utövar tillsyn över respektive |
|
institut. Syftet är att ge en mer enhetlig behandling av ansökningarna än |
|
om de hade getts in till olika tillsynsmyndigheter och att underlätta för |
|
företagen att använda gemensamma interna modeller. |
|
334
Ansökan skall enligt artikel 129.2 ges in till den behöriga myndighet |
Prop. 2006/07:5 |
som är ytterst ansvarig för den gruppbaserade tillsynen inom EES. Den |
|
myndigheten kan alltså komma att ta emot ansökningar från både |
|
nationella institut och institut hemmahörande i andra medlemsstater. Om |
|
ett institut med anledning av en sådan ansökan får tillstånd att använda |
|
en intern modell, får den använda modellen både för att beräkna |
|
kapitalkravet på individuell nivå och, i förekommande fall, på gruppnivå. |
|
Oavsett vilken myndighet som beslutar om tillståndet, skall dock |
|
tillsynen över institutet och dess tillämpning av den interna modellen |
|
alltjämt utövas av den tillsynsmyndighet där institutet är etablerat och har |
|
fått sitt verksamhetstillstånd. Det kan alltså vara en behörig myndighet |
|
som ger institutet tillstånd att använda den interna modellen och en annan |
|
behörig myndighet som utövar tillsyn över att den interna modellen även |
|
fortsättningsvis uppfyller kraven. |
|
Tillämplig lag för prövning av ansökan |
|
Vid prövningen av ansökan skall den behöriga myndighet som tog emot |
|
ansökan samarbeta med de andra behöriga myndigheter som ansvarar för |
|
tillsynen över något av de sökande företagen för att pröva ansökan. Det |
|
myndigheterna skall pröva är om instituten uppfyller de krav som ställs |
|
för att ansökan om tillstånd skall bifallas. När en ansökan skall prövas av |
|
flera myndigheter uppkommer frågan vilket lands lag som skall tillämpas |
|
vid prövningen av ansökan. Det står klart att Finansinspektionen, när |
|
inspektionen är den myndighet som tar emot ansökan, skall tillämpa |
|
svenska regler. |
|
En förutsättning för att de behöriga myndigheterna gemensamt skall |
|
kunna komma överens om vilket beslut en ansökan skall föranleda är |
|
emellertid att de har möjlighet att agera inom flexibla ramar. Om |
|
medlemsstaterna inte kan gå varandra till mötes när de nationella rätts- |
|
reglerna ser olika ut, kommer en ansökan annars i praktiken alltid att |
|
prövas enbart av den myndighet som tog emot den. |
|
I promemorian (och denna proposition, se avsnitt 10.3.2) föreslås att |
|
det av myndighetsföreskrifter skall framgå vilka krav ett institut skall |
|
uppfylla för att få tillstånd att använda internmetoden. Myndigheten kan |
|
utforma dessa föreskrifter så att de inom bestämda ramar ger den en viss |
|
handlingsfrihet när den fattar beslut i enskilda fall. Denna reglerings- |
|
teknik har dock den nackdelen att den försvårar för instituten att förutse |
|
vilka principer som kommer att gälla för dem. |
|
Finansinspektionen anser att det av den nya kapitaltäckningslagen bör |
|
framgå att hem- och värdlandet kan komma överens om alternativa |
|
lösningar, som att värdlandets principer skall gälla rakt av eller att en |
|
kombination av hemlandets och värdlandets regler skall gälla gemen- |
|
samt. Inspektionen hänvisar till att dessa principer har kommit till uttryck |
|
i ett brev från Committee of European Banking Supervisors (CEBS) till |
|
kommissionen i januari 2006.9 |
|
9 I det brev som Finansinspektionen syftar på anförs bl.a. följande: |
|
1. The consolidation supervisor can choose to base model approval entirely on its own |
|
rules, or alternatively on a mixture of consolidating supervisor and subsidiary supervisor |
335 |
rules (this could result in different rules applying at the solo level for different subsidiaries); |
Om Finansinspektionen får möjlighet att tillämpa en kombination av Prop. 2006/07:5 svensk och utländsk rätt när den fattar sina beslut kan det underlätta för Finansinspektionen att komma överens med andra medlemsstater om en
ansökan, vilket i sin tur torde underlätta tillsynssamarbetet med de övriga tillsynsmyndigheterna. Om det blir möjligt för Finansinspektionen att tillämpa utländsk rätt blir det emellertid svårare för instituten att förutse vilka krav som skall vara uppfyllda för att de skall få tillstånd att använda en viss metod. För instituten är det visserligen värdefullt att kunna ge in sina ansökningar till en enda tillsynsmyndighet men detta minskar i värde när flera olika medlemsstaters rättsregler kommer att tillämpas på ansökan. Resultatet kan nämligen bli att instituten inte kan tillämpa ett gemensamt system i alla medlemsstater utan får modifiera den på olika sätt med hänsyn till kraven i olika medlemsstater.
Som Riksbanken anför är det viktigt att artikel 129 införlivas på samma sätt i alla stater hemmahörande inom EES. Tyvärr är det emellertid inte i detta skede möjligt att säkerställa att så verkligen blir fallet. Hur regleringen ser ut i utlandet och i vilken omfattning utländska behöriga myndigheter är beredda att tillämpa svensk rätt är alltså inte känt. Vi avser dock att noggrant följa upp denna fråga. Ett annat problem är att kreditinstitutsdirektivet enbart reglerar själva tillståndsbeslutet. Det behandlar inte de eventuella problem som kan uppkomma vid den efterföljande tillsynen.
Enligt en finsk proposition med anledning av de nya kapital- täckningsreglerna som har lagts fram för den finska riksdagen får den finska Finansinspektionen när den prövar en ansökan som getts in i Finland, besluta om godkännande av en metod på villkor som istället för finsk lag motsvarar lagen i en annan stat inom EES om det finns vägande skäl för en effektiv tillsyn. Enligt författningskommentaren till bestäm- melsen ”är det tillåtet att den samarbetsprocess mellan myndigheterna som avses i 2 mom. utmynnar i att det är mera ändamålsenligt att på det enhetliga förfarande som skall tillämpas i hela konsolideringsgruppen tillämpa lagstiftningen i någon annan sådan stat där det finns ett utländskt kreditinstitut som hör till konsolideringsgruppen eller ett utländskt företag som kan jämställas med ett finländskt värdepappersföretag. Också i så fall svarar emellertid Finansinspektionen för godkännande och tillsyn”.
Trots de nackdelar som finns med att låta Finansinspektionen tillämpa utländsk rätt anser vi att det är nödvändigt att ge inspektionen denna möjlighet för att kunna fatta beslut om tillstånd. Möjligheten att tillämpa
2.The choices of the consolidation supervisor apply to all decisions and treatments relevant to the decision under Article 129.2, including for IRB decisions on partial use;
3.It is important that all Member States transpose the credit institution directive in a way that gives competent authorities the legal capacity to implement these decisions and treatments. This includes making it possible for
a) the subsidiary supervisor to apply the consolidating supervisor’s rules and treatments to the calculation of the solo requirements for a subsidiary in their jurisdiction, and
b) for the consolidating supervisor to be able to apply whatever combination of rules and treatments it chooses to the group on a consolidated basis.
4.The legal capacity to apply the rules and treatments of other authorities will also be required even where agreement on model approval is reached within six months. This is because such an agreement might require a combination of rules and other treatments to be
applied in Member States that differ from their respective ”national rules” and treatments. |
336 |
utländsk rätt bör dock bara få utnyttjas om tillämpningen av utländsk rätt |
Prop. 2006/07:5 |
|||
är nödvändig för att det skall vara möjligt att utöva en effektiv tillsyn |
|
|||
över ett institut eller utländskt institut. Med detta avses exempelvis |
|
|||
sådana situationer där tillämpningen av svenska regler är svåra att förena |
|
|||
med andra centrala regler i en annan medlemsstat, t.ex. rapporterings- |
|
|||
kraven i den andra medlemsstaten. Den angivna begränsningen av |
|
|||
möjligheten att tillämpa utländsk rätt gäller dock bara när Finans- |
|
|||
inspektionen är den myndighet som ansvarar för den slutliga prövningen |
|
|||
av ansökan. I andra fall bör den vara fri att ingå överenskommelser inom |
|
|||
de ramar som accepteras av den utländska behöriga myndighet som tagit |
|
|||
emot ansökan. |
|
|
|
|
Inspektionen bör inte heller besluta om en metod som inte uppfyller |
|
|||
kraven i svensk rätt för att sedan direkt kompensera samma brister med |
|
|||
ett att kräva att institutet individuellt eller på gruppnivå håller ett extra |
|
|||
kapital för ökande risker. |
|
|
|
|
Överenskommelsen mellan tillsynsmyndigheterna |
|
|
||
Om tillsynsmyndigheterna enas om vilket beslut ansökan bör föranleda |
|
|||
är det att betrakta som en internationell överenskommelse. Enligt 10 kap. |
|
|||
1 § regeringsformen är |
behörigheten |
att ingå |
internationella |
|
överenskommelser förbehållen regeringen. Regeringen får dock enligt |
|
|||
10 kap. 2 § inte ingå en för riket bindande internationell överens- |
|
|||
kommelse utan att riksdagen har godkänt denna om överenskommelsen |
|
|||
t.ex. förutsätter att lag ändras eller upphävs eller att ny lag stiftas. Enligt |
|
|||
10 kap. 3 § regeringsformen kan regeringen uppdra åt en förvaltnings- |
|
|||
myndighet att ingå en internationell överenskommelse i en fråga som inte |
|
|||
kräver riksdagens eller Utrikesnämndens medverkan. Att Finansinspek- |
|
|||
tionen får ingå överenskommelserna kommer i detta fall att framgå direkt |
|
|||
av den nya kapitaltäckningslagen. |
|
|
|
|
Genom att ingå en överenskommelse med övriga tillsynsmyndigheter |
|
|||
åtar sig Finansinspektionen när den är ansvarig för den gruppbaserade |
|
|||
tillsynen på |
|
|||
innehållet i överenskommelsen. Den internationella överenskommelsen |
|
|||
är dock inte direkt bindande för instituten utan det är först genom det |
|
|||
nationella beslutet som rättsverkningar för företagen uppkommer. När |
|
|||
Finansinspektionen har fattat ett beslut på grundval av en internationell |
|
|||
överenskommelse är beslutet på vanligt sätt bindande för den som det |
|
|||
riktar sig till och skall kunna överklagas till domstol (jfr prop. |
|
|||
2005/06:45 s. 115 f och bet. 2005/06:FiU22 s. 12 f). |
|
|
||
Av artikel 129.2 framgår att den behöriga myndigheten som är |
|
|||
ansvarig för den gruppbaserade tillsynen på |
|
|||
beslutet till sökanden. Om en domstol ändrar eller upphäver Finans- |
|
|||
inspektionens beslut, t.ex. för att det strider mot kapitaltäckningslagen, |
|
|||
påverkar detta inte utan vidare överenskommelsens innehåll eller giltig- |
|
|||
het utan endast det överklagade beslutet. Detta innebär att följderna av att |
|
|||
en domstol ändrar Finansinspektionens eller någon annan behörig |
|
|||
myndighets beslut så att det inte längre står i överensstämmelse med |
|
|||
överenskommelsen, måste hanteras av tillsynsmyndigheterna i samband |
|
|||
med att de ingår överenskommelsen. Eftersom överenskommelsen skall |
|
|||
mynna ut i ett överklagbart |
beslut ligger |
det alltså i |
sakens natur att |
337 |
överenskommelsen utformas på ett sådant sätt att en domstols framtida Prop. 2006/07:5 ställningstagande kan beaktas, t.ex. genom att nya förhandlingar då skall
inledas.
Om inte något gemensamt beslut fattas
Om de behöriga myndigheterna inte inom sex månader enas om ett gemensamt beslut skall den behöriga myndighet som ansvarar för tillsynen på
Om ett svenskt institut eller ett utländskt institut vill överklaga beslutet skall det överklagas i den medlemsstat där den behöriga myndighet som fattat beslutet hör hemma. Överklagandet kommer att hanteras i överensstämmelse med den medlemsstatens rättsordning.
Finansinspektionen anser att det är viktigt att den nya kapitaltäckningslagen på ett tydligt och klart sätt ger uttryck för att om hemlands- och värdlandsmyndigheterna inte kan komma överens om vilka krav eller principer som skall gälla vid prövningen skall hem- landsmyndighetens beslut gälla vid prövningen av metoderna. Detta gäller både på konsoliderad nivå och på individuell nivå.
Enligt direktivet skall ett beslut som fattas av en utländsk myndighet accepteras och tillämpas i Sverige. Tillsynen över att beslutet följs skall dock ske med utgångspunkt från svensk rätt. Om beslutet i något avseende skiljer sig från svensk rätt gäller dock beslutet. Av detta följer att Finansinspektionen kan komma att utöva tillsyn över att ett instituts metoder uppfyller krav som inte ställs på andra institut i svensk rätt. Med utgångspunkt från Riksbankens förslag förtydligas detta ytterligare i lagtexten. Även om det i huvudsak är Finansinspektionen och det enskilda institutet som berörs av beslutet bör det dock framhållas att det även i övrigt har samma rättsverkningar i svensk rätt som om beslutet hade fattats av Finansinspektionen. Av den nya kapitaltäckningslagen bör det därför framgå att ett beslut som fattas av en utländsk behörig myndighet gäller i Sverige och är bindande för berörda institut och för Finansinspektionen samt skall ligga till grund för inspektionens tillsyn.
17.9Ledningen i ett finansiellt holdingföretag
Regeringens förslag: Den som ingår i ledningen för ett finansiellt holdingföretag skall ha tillräcklig insikt och erfarenhet för att delta i ledningen av holdingföretaget och även i övrigt vara lämplig för en sådan uppgift.
338
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. |
Prop. 2006/07:5 |
Remissinstanserna har inga invändningar mot förslaget. |
|
Kreditinstitutsdirektivets och kapitalkravsdirektivets innehåll: |
|
Enligt artikel 135 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv skall medlemsstaterna |
|
kräva att de personer som faktiskt leder affärsverksamheten i ett |
|
finansiellt holdingföretag har ett tillräckligt gott anseende och tillräcklig |
|
erfarenhet för att kunna fullgöra dessa åligganden. |
|
Att bestämmelsen gäller även för värdepappersföretag framgår av |
|
artikel 37 i kapitalkravsdirektivet. |
|
Skälen för regeringens förslag: Regeln i artikel 135 i kredit- |
|
institutsdirektivet infördes i kreditinstitutsdirektivet genom konglo- |
|
meratdirektivet (2002/87/EG). Regeln har inte ändrats i det omarbetade |
|
kreditinstitutsdirektivet. |
|
Regeln har den 1 juli 2006 införlivats med svensk rätt genom 6 kap. |
|
11 § i 1994 års kapitaltäckningslag. Enligt bestämmelsen i nämnda |
|
paragraf skall den som ingår i ledningen för ett finansiellt holdingföretag |
|
ha tillräcklig insikt och erfarenhet för att delta i ledningen av företaget |
|
och även i övrigt vara lämplig för en sådan uppgift. |
|
Enligt bestämmelsen (prop. 2005/06:45 s. 244) avgränsas den krets i |
|
ett holdingföretag som skall vara föremål för ledningsprövning till dem |
|
som ingår i styrelsen för företaget, är verkställande direktör i företaget |
|
eller är ersättare för någon av dessa personer. Bestämmelsen är även |
|
tillämplig på den som ingår i lednings- förvaltnings- och tillsynsorganet i |
|
ett europabolag. Eftersom bestämmelsen gäller för ledningen i både |
|
svenska och utländska holdingföretag innehåller den inte någon |
|
uppräkning av de personer som skall ledningsprövas. I stället används det |
|
mer neutrala uttryckssättet ”ingår i ledningen”. Dessa personer skall |
|
alltså ha tillräcklig insikt och erfarenhet för att delta i ledningen av |
|
företaget och även i övrigt vara lämpliga för en sådan uppgift. Med detta |
|
avses att det fordras ett tillräckligt kunnande på området eller i vart fall |
|
förmåga att skaffa sig sådan kunskap. Viss erfarenhet från närings- |
|
verksamhet eller något annat område av betydelse för uppgiften bör |
|
också förutsättas. Vidare bör den som ingår i ledningen ha de personliga |
|
egenskaper i fråga om omdömesgillhet som uppgiften kräver. |
|
Artikel 135 i kreditinstitutsdirektivet har nyligen införlivats med |
|
svensk rätt. Det finns inte nu anledning att föreslå att bestämmelsen skall |
|
ges en annan utformning än den som finns i 1994 års kapitaltäckningslag. |
|
17.10 |
Moderföretag i tredje land |
|
|
|
|
|
|
|
Regeringens förslag: Om ett institut som inte står under |
|
|
|
gruppbaserad tillsyn enligt artiklarna 125 och 126 i kredit- |
|
|
|
institutsdirektivet och vars moderföretag är ett utländskt institut eller |
|
|
|
ett finansiellt holdingföretag som har sitt huvudkontor utanför EES, |
|
|
|
skall Finansinspektionen i vissa fall kontrollera om den gruppbaserade |
|
|
|
tillsyn som utövas av den andra tillsynsmyndigheten är likvärdig med |
|
|
|
den tillsyn som föreskrivs i kreditinstitutsdirektivet. |
|
|
|
Om tillsynen inte bedöms likvärdig, skall Finansinspektionen |
|
|
|
besluta att bestämmelserna om finansiella företagsgrupper skall |
|
|
|
tillämpas som om moderföretaget haft sitt huvudkontor inom EES. |
339 |
|
|
|
|
|
Efter att ha hört övriga behöriga myndigheter får Finans- |
Prop. 2006/07:5 |
inspektionen i stället besluta att använda sig av andra tillsynsmetoder |
|
som säkerställer att tillsynen över instituten i företagsgruppen är |
|
tillräcklig. Inspektionen får därvid förelägga en ägare som har ett |
|
bestämmande inflytande över ett institut eller institut för elektroniska |
|
pengar att inrätta ett finansiellt holdingföretag med huvudkontor inom |
|
EES. Inspektionen får då besluta att bestämmelserna i denna lag skall |
|
tillämpas på instituten i den företagsgrupp som leds av detta |
|
holdingföretag. |
|
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Remissinstanserna har inga invändningar mot förslaget.
Kreditinstitutsdirektivets och kapitalkravsdirektivets innehåll: I
artikel 143 i kreditinstitutsdirektivet (jämför artikel 37 i kapital- kravsdirektivet) finns det regler om vad som gäller om ett kreditinstitut vars moderföretag är ett kreditinstitut eller ett finansiellt holdingföretag med huvudkontor i tredje land inte är föremål för gruppbaserad tillsyn enligt samma direktiv.
Om ett kreditinstitut, vars moderföretag är ett kreditinstitut eller ett finansiellt holdingföretag med huvudkontor i tredje land, inte är föremål för gruppbaserad tillsyn enligt artiklarna 125 och 126, skall, enligt artikel 143.1, de behöriga myndigheterna kontrollera huruvida kreditinstitutet är föremål för gruppbaserad tillsyn av en behörig myndighet i tredje land, vilken är likvärdig med den som styrs av de principer som anges i detta direktiv.
Kontrollen skall utföras av den behöriga myndighet som skulle vara ansvarig för den extra tillsynen om artikel 143.3 (se nedan) hade varit tillämplig, på begäran av moderföretaget eller av någon av de reglerade enheter som auktoriserats i gemenskapen eller på eget initiativ. Denna behöriga myndighet skall samråda med de andra berörda behöriga myndigheterna.
Enligt artikel 143.2 får kommissionen begära att Europeiska bankkommittén skall ge allmän vägledning om huruvida det är sannolikt att de system för gruppbaserad tillsyn som tillämpas av behöriga myndigheter i tredje land kommer att uppfylla de mål för den gruppbaserade tillsynen som ställs upp i detta kapitel, när det gäller kreditinstitut vars moderföretag har sitt huvudkontor i tredje land. Kommittén skall fortsätta att se över all sådan vägledning och beakta varje förändring i de system för den gruppbaserade tillsynen som tillämpas av sådana behöriga myndigheter. Den behöriga myndighet som utför denna kontroll skall beakta all sådan vägledning. Den behöriga myndigheten skall i detta syfte samråda med kommittén innan beslut fattas.
I brist på sådan likvärdig tillsyn skall medlemsstaterna enligt artikel
143.3tillämpa bestämmelserna i kreditinstitutsdirektivet analogt på kreditinstitutet eller tillåta sina behöriga myndigheter att använda andra lämpliga metoder för tillsyn vilka uppfyller målen för den gruppbaserade tillsynen över kreditinstitut. Den behöriga myndighet som skulle vara ansvarig för gruppbaserad tillsyn skall, efter att ha samrått med andra
berörda behöriga myndigheter, godkänna dessa tillsynstekniker. |
340 |
|
De behöriga myndigheterna kan särskilt kräva att det inrättas ett Prop. 2006/07:5 finansiellt holdingföretag med huvudkontor inom gemenskapen och
tillämpa bestämmelserna om gruppbaserad tillsyn på det finansiella holdingföretagets ställning på gruppnivå.
Tillsynsteknikerna skall utformas så att de uppfyller de mål för den gruppbaserade tillsynen som ställs upp i kapitel 4 i kreditinstituts- direktivet och skall rapporteras till de andra berörda behöriga myndig- heterna och kommissionen.
Skälen för regeringens förslag: Bestämmelser motsvarande de i artikel 143 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv finns i artikel 56 a i 2000 års kreditinstitutsdirektivet. Den sistnämnda artikeln har införlivats med svensk rätt genom bestämmelserna i 7 a kap i 1994 års kapitaltäck- ningslag, som trädde i kraft den 1 juli 2006.
Av 1994 års kapitaltäckningslag framgår att om tillsynen över institut i en företagsgrupp skall utövas av en tillsynsmyndighet i ett land utanför EES, skall Finansinspektionen kontrollera om den tillsyn som utövas av den andra tillsynsmyndigheten är likvärdig med den gruppbaserade tillsyn som föreskrivs i artikel 52 i 2000 års kreditinstitutsdirektiv. Inspektionen skall utföra en sådan kontroll om det begärs av moderföretaget eller av ett institut, institut för elektroniska pengar eller motsvarande utländskt företag som ingår i den finansiella företags- gruppen.
Om tillsynen inte bedöms likvärdig, skall Finansinspektionen besluta att bestämmelserna om finansiella företagsgrupper i 6 och 7 kap. skall tillämpas som om moderföretaget haft sitt huvudkontor inom EES.
Efter att ha hört övriga behöriga myndigheter får Finansinspektionen i stället besluta att använda sig av andra tillsynsmetoder som säkerställer att tillsynen över instituten i den företagsgruppen är tillräcklig. Inspek- tionen får därvid förelägga en ägare som har ett bestämmande inflytande över ett institut eller institut för elektroniska pengar att inrätta ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor inom EES. Inspektionen får då besluta att bestämmelserna i denna lag skall tillämpas på instituten i företagsgruppen som leds av detta holdingföretag.
Finansinspektionen skall underrätta den företagsgruppen, de berörda behöriga myndigheterna och Europeiska gemenskapernas kommission när sådana andra tillsynsmetoder som anges i andra stycket används.
Bestämmelsen i 1994 års kapitaltäckningslag bör i princip oförändrad föras över till den nya kapitaltäckningslagen. Lydelsen bör dock anpassas något till 2006 års kreditinstitutsdirektiv dels genom att det anges att bestämmelsen bara är tillämplig på institut som inte står under gruppbaserad tillsyn enligt artiklarna 125 och 126 i kreditinstituts- direktivet, dels genom att i stället för att såsom i 1994 års kapital- täckningslag hänvisa till gruppbaserad tillsyn enligt en specifik artikel (artikel 52 i 2000 års kreditinstitutsdirektiv) hänvisa till hela 2006 års kreditinstitutsdirektiv. Dessutom bör det klargöras att Finansinspektionen skall göra kontrollen om inspektionen vid en analog tillämpning av bestämmelserna i 10 kap.
341
18 |
Tillsyn |
Prop. 2006/07:5 |
18.1Övervakning
Regeringens förslag: Finansinspektionen övervakar att bestämmelserna i den nya kapitaltäckningslagen följs. I fråga om tillsynen gäller vad som är föreskrivet i sektorsbestämmelserna för instituten, om inte annat följer av den nya lagen.
Promemorians förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Riksbanken anser att det är olämpligt att regeringen styr Finansinspektionens arbete på detaljerad nivå, och hänvisar därvid till att det i promemorian sägs att Finansinspektionens uppgifter skall framgå av förordning beslutad av regeringen. Finans- inspektionen anser att det är viktigt att de principer artikel 124 om tillsyn som kreditinstitutsdirektivet ger uttryck för, tydligt framgår av lag eller förordning.
Kreditinstitutsdirektivets och kapitalkravsdirektivets innehåll: Enligt artikel 124.1 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv skall de behöriga myndigheterna, med beaktande av de tekniska kriterier som anges i bilaga XI, granska de styrformer, strategier, metoder och mekanismer som kreditinstituten infört för att följa direktivet och utvärdera de risker som kreditinstituten är eller kan komma att bli exponerade för.
Av bilaga XI framgår att de behöriga myndigheterna skall utvärdera kreditrisk, marknadsrisk och operativ risk samt följande.
a. Resultaten av det stresstest som genomförs av kreditinstitut som tillämpar internmetoden.
b. Kreditinstitutens exponering mot och hantering av koncen- trationsrisk samt uppgifter om de uppfyller kraven i artiklarna
(regler om stora exponeringar). |
|
c. Stabilitet, lämplighet och tillämpningssätt i fråga om de riktlinjer |
|
och förfaranden som kreditinstituten genomfört för hanteringen av |
|
kvarstående risk i samband med tillämpningen av erkända risk- |
|
reducerande metoder. |
|
d. Uppgifter om i vilken utsträckning ett kreditinstituts kapitalbas |
|
avseende tillgångar som det värdepapperiserat är tillräcklig med hänsyn |
|
till transaktionens ekonomiska substans, inklusive den grad av risk- |
|
överföring som uppnåtts. |
|
e. Kreditinstitutens exponering mot och hantering av likviditetsrisk. |
|
f. Effekterna av diversifiering och hur sådana effekter skulle beaktas |
|
inom ramen för riskmätningssystemet. |
|
g. Resultaten av stresstest som genomförs av institut som använder en |
|
intern modell för beräkning av marknadsrisker. |
|
Enligt bilagan skall de behöriga myndigheterna också övervaka om ett |
|
kreditinstitut har tillhandahållit ett implicit stöd till en värde- |
|
papperisering. Om ett kreditinstitut har tillhandahållit ett sådant stöd vid |
|
mer än ett tillfälle, skall den behöriga myndigheten vidta lämpliga |
|
åtgärder till följd av den ökade förväntningen om att det kommer att |
|
tillhandahålla framtida stöd till sina värdepapperiseringar och således |
|
inte uppnår någon väsentlig risköverföring. |
342 |
På grundval av den översyn och utvärdering som anges i artikel 124.1 Prop. 2006/07:5 |
|
skall, enligt artikel 124.3, de behöriga myndigheterna fastställa om de |
|
styrformer, strategier, metoder och mekanismer som kreditinstituten |
|
infört för att följa direktivet och den kapitalbas de förfogar över är |
|
tillräckliga för att säkerställa en sund hantering och täckning av de risker |
|
de är exponerade för. Enligt bilaga XI skall de behöriga myndigheterna |
|
härvid bedöma om de värdejusteringar och avsättningar som gjorts av- |
|
seende positioner eller portföljer i handelslagret enligt kapitalkravs- |
|
direktivet gör det möjligt för kreditinstitutet att under normala marknads- |
|
förhållanden inom kort tid avyttra eller säkra sina positioner utan att |
|
drabbas av väsentliga förluster. |
|
Enligt artikel 124.4 skall de behöriga myndigheterna fastställa hur ofta |
|
och hur ingående översynen och utvärderingen skall genomföras i varje |
|
enskilt kreditinstitut med beaktande av storleken, systemviktigheten, |
|
arten, omfattningen och komplexitetsgraden hos verksamheterna i varje |
|
enskilt kreditinstitut. Förnyad översyn och utvärdering skall ske minst en |
|
gång årligen. |
|
De behöriga myndigheternas översyn och utvärdering skall dock enligt |
|
artikel 124.5 även omfatta kreditinstitutens exponering för ränterisker i |
|
samband med andra verksamheter än handel. Det skall krävas att åtgärder |
|
vidtas beträffande institut vilkas ekonomiska värde minskar med mer än |
|
motsvarande 20 procent av deras kapitalbas till följd av en plötslig och |
|
oväntad förändring av räntenivåerna, vars omfattning de behöriga myn- |
|
digheterna skall föreskriva och som inte skall skilja sig åt mellan olika |
|
kreditinstitut. |
|
Av artikel 37 i 2006 års kapitalkravsdirektiv framgår att artikel 124 i |
|
2006 års kreditinstitutsdirektiv gäller även för värdepappersföretag. |
|
Skälen för regeringens förslag: Den granskning som de behöriga |
|
myndigheterna, i Sverige Finansinspektionen, skall utöva enligt artikel |
|
124 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv, avser främst uppfyllandet av |
|
bestämmelser i den nya kapitaltäckningslagen och de föreskrifter som |
|
kompletterar lagen men även bestämmelser i sektorslagarna (främst |
|
riskhanteringsbestämmelserna). Dessa bestämmelser riktar sig före- |
|
trädesvis till de enskilda instituten. Det är alltså de som i första hand |
|
ansvarar för att bestämmelserna följs. Om det inte finns någon tillsyn |
|
eller några sanktioner som kan användas om instituten inte följer |
|
bestämmelserna, blir lagstiftningen emellertid tandlös. Efterlevnaden av |
|
de bestämmelser som föreslagits bör därför övervakas av Finans- |
|
inspektionen. |
|
Av sektorslagarna framgår att Finansinspektionen har tillsyn över att |
|
de lagarna följs. Någon ny bestämmelse om tillsyn behöver därför inte |
|
införas för att inspektionen skall ha tillsyn över att dessa lagar följs. I den |
|
nya kapitaltäckningslagen bör det – i överensstämmelse med 1994 års |
|
kapitaltäckningslag – införas en bestämmelse om att det är Finans- |
|
inspektionen som övervakar att den lagen följs. |
|
Som framgår av beskrivningen ovan innehåller kreditinstitutsdirektivet |
|
detaljerade regler om hur ofta tillsynen skall ske och vad den skall |
|
omfatta. Finansinspektionens arbetsuppgifter enligt artikel 124 och |
|
bilaga XI till kreditinstitutsdirektivet, bör dock inte framgå av lag utan av |
|
en förordning utfärdad av regeringen. Mot bakgrund av vad Riksbanken |
|
anfört vill vi påpeka att det inte är fråga om att i detalj reglera |
343 |
|
Finansinspektionens dagliga arbete utan att på en övergripande nivå – för Prop. 2006/07:5 att genomföra direktivet – beskriva vilka uppgifter Finansinspektionen
har.
Artikel 124.3 och 124.5 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv ställer dock även vissa krav på instituten som inte uttryckligen har framgått i övrigt av direktivet. Den granskning som de behöriga myndigheterna skall göra enligt artikel 124.3 skall utmynna i ett ställningstagande till om de åtgärder som ett institut vidtagit för att följa direktivet är tillräckliga för att säkerställa en sund hantering av institutets risker och om kapitalbasen är tillräckligt stor för att täcka de risker som instituten är exponerade för. Med stöd av denna bestämmelse kommer de behöriga myndigheterna bl.a. att granska om institutens riskhanteringssystem är tillfredsställande (artikel 22 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv) och om institutens metoder för att utvärdera om det interna kapitalet är tillräckligt med hänsyn till dess risknivå (artikel 123 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv). Denna bestämmelse behandlas även i avsnitt 7.2.
Enligt artikel 124.5 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv skall de behöriga myndigheterna kräva att institut vars värde minskar med mer än 20 procent av kapitalbasen vid plötsliga och oväntade förändringar av räntenivåerna, skall vidta åtgärder. Denna bestämmelse bör ses som en anvisning om vad instituten bör beakta vid hanteringen av sina ränterisker (se även punkten 10 i bilaga V till kreditinstitutsdirektivet). Artikel 124.5 bör för institutens del införlivas med stöd av sådana föreskrifter som anger vilka åtgärder ett institut skall vidta för att uppfylla kraven på riskhantering enligt t.ex. 6 kap. 2 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse (se avsnitt 7).
De nya reglerna om hur tillsynen skall bedrivas ställer nya och ökade krav på tillsynen av de institut som omfattas av kapitaltäckningsreglerna. Samtidigt som de nya reglerna innebär att Finansinspektionen skall bedriva en mer aktiv tillsyn ökar också komplexiteten i tillsynsarbetet. I samband med att den nya kapitaltäckningslagen träder i kraft måste delar av tillsynen utvecklas och ersättas av nya tillsynsmetoder och en riskbaserad tillsyn.
18.2 |
Samarbete mellan tillsynsmyndigheterna |
|
||
|
|
|
|
|
|
Regeringens förslag: Finansinspektionen skall i sin tillsyns- |
|
|
|
|
verksamhet samarbeta och utbyta information med utländska behöriga |
|
|
|
|
myndigheter och myndigheter inom EES som ansvarar för tillsynen |
|
|
|
|
över försäkringsföretag i den utsträckning som följer av kredit- |
|
|
|
|
institutsdirektivet och kapitalkravsdirektivet. |
|
|
|
|
Regeringens bedömning: Kreditinstitutsdirektivets bestämmelser |
|
|
|
|
om informationsutbyte föranleder inga ytterligare ändringar av svensk |
|
|
|
|
rätt. |
|
|
|
|
Promemorians förslag och bedömning: Överensstämmer med |
|
||
regeringens förslag och bedömning. |
|
|||
|
Remissinstanserna: Riksbanken anser att förslaget måste bli tydligare |
|
||
i hur det internationella samarbetet mellan tillsynsmyndigheterna skall |
|
|||
organiseras, speciellt i termer av kapitaltäckningsfrågor. Hur tillsyns- |
344 |
|||
|
|
|
|
|
samarbetet mellan tillsynsmyndigheterna organiseras och fungerar Prop. 2006/07:5 kommer att ha stor betydelse för möjligheten att uppnå Lissabon-
agendans mål om en fungerande inre marknad för finansiella tjänster och för möjligheten att säkerställa stabiliteten i det finansiella systemet. Riksbanken föreslår vidare att det närmare utreds om det borde finnas större möjligheter för Finansinspektionen att ingå avtal om samarbete inom detta område, t.ex. genom ett rambemyndigande. Det finns också anledning att tydligare understryka betydelsen av ett nära samarbete med tillsynsmyndigheter även utanför EES och indikera att ett sådant samarbete skall främjas.
Kreditinstitutsdirektivets och kapitalkravsdirektivets innehåll
De behöriga myndigheternas uppgifter
Enligt artikel 129.1 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv skall den myndighet som ansvarar för den gruppbaserade tillsynen över moderkreditinstitut inom EU och kreditinstitut som kontrolleras av finansiella moder- holdingföretag inom EU utföra följande uppgifter.
–Samordning när det gäller att samla in och sprida relevant informa- tion på löpande basis och i krissituationer.
–Planering och samordning av tillsynsverksamheterna på löpande basis och i krissituationer, däribland även när det gäller de verksamheter som avses i artikel 124, i samarbete med berörda behöriga myndigheter.
Artikel 129.2 i nämnda direktiv behandlas i avsnitt 17.8.
Om det inom en bankgrupp uppstår en kritisk situation, som kan sätta stabiliteten hos det finansiella systemet i fara i någon av de medlems- stater där enheter ur gruppen har auktoriserats skall, enligt artikel 130.1 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv, den behöriga myndighet som ansvarar för den gruppbaserade tillsynen snarast möjligt underrätta berörda centralbanker (artikel 49 a i samma direktiv). De skall också snarast möjligt underrätta såväl andra organ inom deras nationella förvaltningar med ansvar för lagstiftning om tillsyn över kreditinstitut, finansiella institut, investeringstjänster och försäkringsbolag som personer som företräder sådana organ (artikel 50 i direktivet). Denna underrättelse- skyldighet har alla behöriga myndigheter som utövar gruppbaserad tillsyn på någon nivå (se artiklarna 125, 126 och 129.1). Om möjligt skall befintliga fastställda informationskanaler användas.
Enligt artikel 130.2 skall den behöriga myndighet som ansvarar för gruppbaserad tillsyn då den har behov av uppgifter som redan lämnats till en annan behörig myndighet, alltid när så är möjligt vända sig till den myndigheten för att undvika dubbel rapportering till de olika myndig- heter som medverkar i tillsynen.
För att skapa goda förutsättningar för att upprätta en effektiv tillsyn skall, enligt artikel 131, den behöriga myndighet som ansvarar för grupp- baserad tillsyn och de övriga behöriga myndigheterna skriftligen ha fastställt en ordning för samordningen och samarbetet. Inom ramen för sådana ordningar får ytterligare uppgifter anförtros den behöriga myndig- het som ansvarar för den gruppbaserade tillsynen, och förfaranden kan
345
anges för beslutsprocessen och för samarbetet med andra behöriga Prop. 2006/07:5 myndigheter.
Reglerna i artiklarna
Ytterligare om samarbete och informationsutbyte
Regler om informationsutbyte mellan de behöriga myndigheterna finns i artiklarna 132, 139 och 140 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv. Reglerna i artikel 132 är nya, medan reglerna i de andra artiklarna finns även i 2000 års kreditinstitutsdirektiv.
Enligt artikel 132.1 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv skall de behöriga myndigheterna ha ett nära samarbete med varandra. De skall ömsesidigt tillhandahålla alla upplysningar som är väsentliga och relevanta för övriga myndigheter när de utför sina tillsynsuppgifter enligt detta direktiv. De skall härvid på begäran överlämna alla relevanta upp- lysningar och på eget initiativ överlämna alla väsentliga upplysningar.
Upplysningarna skall betraktas som väsentliga om de i sak kan tänkas påverka en bedömning av den finansiella sundheten i kreditinstitut eller finansiella institut i en annan medlemsstat.
De behöriga myndigheter som ansvarar för gruppbaserad tillsyn över moderkreditinstitut inom EU och kreditinstitut som kontrolleras av finansiella moderholdingföretag inom EU skall särskilt förse de behöriga myndigheterna i andra medlemsstater som utövar tillsyn över dotter- företag till dessa moderföretag med alla relevanta upplysningar. När man fastställer hur omfattande de relevanta upplysningarna skall vara, skall hänsyn tas till dotterföretagens betydelse inom det finansiella systemet i respektive medlemsstat.
De väsentliga upplysningar som de behöriga myndigheterna skall överlämna på eget initiativ skall bl.a. omfatta följande.
a. Redovisning av gruppstrukturen för alla större kreditinstitut inom en grupp och av vilka som är de behöriga myndigheterna för kreditinstituten inom företagsgruppen.
b. Förfaranden för att inhämta upplysningar från de kreditinstitut som ingår i en företagsgrupp samt för kontroll av dessa upplysningar.
c. Negativ utveckling i kreditinstitut eller andra enheter inom en företagsgrupp som kan få allvarliga följder för kreditinstituten.
d. Betydande sanktioner och extraordinära åtgärder som de behöriga myndigheterna genomfört i enlighet med detta direktiv, däribland åläggande av ytterligare kapitalkrav enligt artikel 136 och av begräns- ningar i användningen av internmätningsmetoder för beräkningen av kravet på kapitalbas enligt artikel 105 i samma direktiv
Enligt artikel 132.2 skall de behöriga myndigheter som ansvarar för tillsynen över kreditinstitut som kontrolleras av ett moderkreditinstitut inom EU när det är möjligt, vända sig till den behöriga myndighet som ansvarar för den gruppbaserade tillsynen enligt artikel 129.1 i samma direktiv när de behöver upplysningar om genomförandet av metoder och strategier som fastställs genom detta direktiv, och som den myndigheten redan kan ha tillgång till.
Av artikel 132.3 framgår att de behöriga myndigheterna innan de fattar beslut, skall rådfråga varandra om följande förhållanden, i den utsträck-
346
ning som besluten är av betydelse för andra behöriga myndigheters Prop. 2006/07:5 tillsynsuppgifter:
a. Förändringar av
b. Betydande sanktioner och extraordinära åtgärder som de behöriga myndigheterna genomfört, däribland åläggande av ytterligare kapitalkrav enligt artikel 136 och av begränsningar i användningen av intern- mätningsmetoder för beräkningen av kravet på kapitalbas enligt artikel
105.I detta fall skall den behöriga myndighet som ansvarar för gruppbaserad tillsyn alltid rådfrågas.
En behörig myndighet får dock besluta att inte rådfråga den myndigheten i brådskande fall eller om ett sådant samråd skulle kunna äventyra verkan av besluten. I sådana fall skall den behöriga myndigheten utan dröjsmål underrätta de övriga behöriga myndigheterna.
I artikel 139.2 och 139.3 finns det fler bestämmelser om informa- tionsutbyte. Där sägs bl.a. att när ett moderföretag och något av dess dotterkreditinstitut är belägna i olika medlemsstater skall de behöriga myndigheterna i de olika medlemsstaterna utbyta information som är av betydelse för att möjliggöra eller underlätta gruppbaserad tillsyn. Bestämmelserna behandlas även i avsnitt 18.5.
I artikel 140.1 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv finns det ytterligare bestämmelser om samarbete. Där sägs att om ett kreditinstitut, ett finansiellt holdingföretag eller ett holdingföretag med blandad verk- samhet kontrollerar ett eller flera dotterföretag som är försäkringsföretag eller företag som tillhandahåller investeringstjänster som fordrar auktorisation, skall de behöriga myndigheterna och de myndigheter som utövar tillsyn över försäkringsföretaget eller företaget som tillhandahåller investeringstjänster ha ett nära samarbete. Utan att det påverkar respektive myndighets ansvar skall dessa förse varandra med all information som är ägnad att underlätta deras uppgift och tillåta tillsyn över verksamheten och den finansiella ställningen i de företag över vilka de utövar tillsyn.
Tystnadsplikt
Enligt artikel 140.2 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv skall tystnadsplikt gälla enligt artiklarna
Särskilda bestämmelser om samarbete och informationsutbyte för värdepappersföretag
Av artikel 37 i 2006 års kapitalkravsdirektiv framgår att av de ovan nämnda artiklarna tillämpas artiklarna
institutsdirektiv även på värdepappersföretag.
347
Av artikel 38 i 2006 års kapitalkravsdirektiv framgår att myndig- Prop. 2006/07:5 heterna skall ha ett nära samarbete. De skall på begäran förse varandra
med alla upplysningar som kan underlätta tillsynen av kapitaltäckningen. Alla upplysningar som utväxlas mellan myndigheter enligt kapital- kravsdirektivet är underkastade tystnadsplikt enligt följande:
a)För värdepappersföretag sådan tystnadsplikt som åläggs i artiklarna
54 och 58 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG (MiFID).
b)För kreditinstitut sådan tystnadsplikt som åläggs i artiklarna
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Finansinspektionens uppgifter när den är ansvarig för tillsynen över en finansiell företagsgrupp
I det föregående har beskrivits vilka uppgifter de behöriga myndig- heterna har när de ansvarar för tillsynen över en finansiell företagsgrupp och hur samarbetet och informationsutbytet mellan de behöriga myndig- heterna enligt direktiven är tänkt att fungera.
Som Riksbanken pekar på är det av största vikt att samarbetet mellan de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna fungerar väl. Ett individuellt företags verksamhet är ofta inte begränsat bara till hem- medlemsstaten. Det förekommer omfattande gränsöverskridande verk- samhet i andra medlemsstater både genom filialer och s.k. gräns- överskridande verksamhet. Dessutom finns det ett stort antal inter- nationellt verksamma finansiella företagsgrupper, som driver verksamhet i flera olika länder. En effektiv tillsynen över såväl de individuella företagen som de finansiella företagsgrupperna förutsätter ett nära samarbete mellan tillsynsmyndigheterna. Ett sådant samarbete är också nödvändigt för att underlätta harmoniseringen av regelverken och tillsynen inom EES för att därigenom skapa en fungerande inre marknad. Ett sådant samarbete mellan tillsynsmyndigheterna i EU finns bl.a. genom CEBS (Committee of European Banking Supervisors).
Det är inte möjligt att föreskriva i detalj i vilka avseenden Finansinspektionen skall samarbeta med andra behöriga myndigheter. Detta måste överlämnas till inspektionen. Någon särskild bestämmelse om att Finansinspektionen ansvarar för samordning av insamling och spridning av relevanta uppgifter samt för planering av tillsynen behövs därför inte. Av den nya kapitaltäckningslagen bör det dock framgå att Finansinspektionen skall samarbeta med motsvarande utländska tillsynsmyndigheter, dvs. behöriga myndigheter, i den utsträckning som följer av kreditinstitutsdirektivet och kapitalkravsdirektivet. I överens- stämmelse med vad som framgår av artikel 140 (och artikel 137.2) i 2006 års kreditinstitutsdirektiv, bör det även framgå att inspektionen i samma omfattning skall samarbeta med de myndigheter som ansvarar för tillsynen över försäkringsföretag. Dessutom bör det tas in en bestämmelse i lagen om bank- och finansieringsrörelse som ålägger Finansinspektionen att i sin tillsynsverksamhet samarbeta med mot-
348
svarande utländska behöriga myndigheter i den utsträckning som följer |
Prop. 2006/07:5 |
av Sveriges medlemskap i EU. |
|
Som Riksbanken mycket riktigt påpekar är även samarbetet med |
|
tillsynsmyndigheter i tredje land avgörande för en effektiv tillsyn. Den |
|
bestämmelse som föreslås i det föregående utesluter emellertid inte ett |
|
sådant samarbete. Förhållandena i länderna utanför EES kan dock variera |
|
avsevärt. Som exempel kan nämnas att möjligheterna att få till stånd det |
|
för samarbetet viktiga informationsutbytet (se mer om informations- |
|
utbytet i det följande) kan bero på sekretesslagstiftningen i det andra |
|
landet. Vi har därför valt att i detta lagstiftningsärende avstå från en |
|
allmän regel som ålägger Finansinspektionen att samarbeta med ut- |
|
ländska tillsynsmyndigheter. |
|
Enligt artikel 130 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv skall de behöriga |
|
myndigheterna skriftligen fastställa ordningen för samordning och |
|
samarbete. Finansinspektionen kan härvid komma överens med andra |
|
behöriga myndigheter om den behöriga myndighet som ansvarar för den |
|
gruppbaserade tillsynen skall anförtros ytterligare uppgifter. Det kan |
|
också anges bl.a. hur samarbetet med de andra behöriga myndigheterna |
|
skall ske. De överenskommelser som Finansinspektionen träffar med de |
|
andra behöriga myndigheterna torde som regel vara internationella |
|
överenskommelser i regeringsformens mening. Den av Riksbanken |
|
väckta frågan om Finansinspektionen skall ges ett generellt bemyn- |
|
digande att ingå internationella överenskommelser bör utredas i särskild |
|
ordning inom Regeringskansliet. |
|
Informationsutbyte och sekretess |
|
Förutom en allmän skyldighet att samarbeta innehåller kredit- |
|
institutsdirektivet detaljerade regler om informationsutbyte mellan de |
|
behöriga myndigheterna. |
|
För att fullgöra sina skyldigheter enligt kreditinstitutsdirektivet måste |
|
Finansinspektionen ha möjlighet att inhämta den information som behövs |
|
från andra tillsynsmyndigheter inom EES och lämna ut sådan informa- |
|
tion till dessa myndigheter. |
|
Beträffande Finansinspektionens möjlighet att lämna ut uppgifter till |
|
utländska tillsynsmyndigheter kan det konstateras att den informa- |
|
tionsskyldighet som följer av |
|
sådana uppgifter som är sekretessbelagda enligt 8 kap. 5 § första stycket |
|
sekretesslagen. En svensk myndighets möjlighet att lämna ut sekretess- |
|
belagda uppgifter till en utländsk myndighet regleras i 1 kap. 3 § tredje |
|
stycket sekretesslagen. Sekretessbelagda uppgifter får enligt bestäm- |
|
melsen inte lämnas ut till utländsk myndighet eller mellanfolklig |
|
organisation i annat fall än om utlämnandet sker i enlighet med föreskrift |
|
därom i lag eller förordning eller om uppgiften i motsvarande fall skulle |
|
få lämnas ut till svensk myndighet och det enligt den utlämnande |
|
myndighetens prövning står klart att det är förenligt med svenska |
|
intressen att uppgiften lämnas till den utländska myndigheten eller |
|
mellanfolkliga organisationen. |
|
När det gäller Finansinspektionens möjligheter att inhämta information |
|
och bibehålla eventuell sekretess gäller följande. För uppgifter av förtro- |
|
lig karaktär som inspektionen har fått från en utländsk myndighet gäller |
349 |
sekretess om uppgifterna har tagits emot enligt avtal härom med främ- Prop. 2006/07:5 mande stat eller mellanfolklig organisation, i den mån riksdagen godkänt
avtalet (8 kap. 5 § fjärde stycket första meningen sekretesslagen). I begreppet avtal anses ingå rättsakter som gäller till följd av Sveriges medlemskap i EU, dvs. anslutningsfördragen och förordningar och direktiv som utfärdas av EU:s institutioner (prop. 2004/05:142 s. 50). Det följer alltså av den nämnda bestämmelsen i sekretesslagen att sekretess enligt kreditinstitutsdirektivet eller MiFID (2004/39/EG) gäller för information som tagits emot i enlighet med direktivet och som inte får lämnas ut enligt direktivet. De eventuella överenskommelser om informationsutbyte som inspektionen ingår med anledning av direktivet, behöver alltså inte tas in i sekretessförordningen för att inspektionen skall kunna upprätthålla tillräcklig sekretess för sådan information som avses i direktivet. Bestämmelsen i 8 kap. 5 § fjärde stycket andra meningen sekretesslagen behandlar sekretess som följer av ett avtal som inte godkänts av riksdagen. Det kan t.ex. gälla sekretess för uppgifter som lämnas utan stöd i något direktiv eller sekretess som är mer långtgående än i ett direktiv. Det kan också vara fråga om sekretess för uppgifter som följer av en internationell överenskommelse som ingåtts med tredje land. I dessa fall gäller sekretessen bara om det framgår av ett avtal som tagits in i sekretessförordningen (1980:657).
I tidigare lagstiftningsärenden har det bedömts att svensk rätt medger det informationsutbyte som olika
Mot denna bakgrund bedöms att det informationsutbyte som kreditinstitutsdirektivet föreskriver i och för sig kan komma till stånd inom ramen för gällande rätt. Det är dock lämpligt att Finans- inspektionens skyldigheter gentemot andra utländska behöriga myndig- heter enligt direktivet slås fast i lag. Det bör därför anges i lag att Finansinspektionen skall utbyta information med utländska behöriga myndigheter och myndigheter inom EES som ansvarar för tillsynen över försäkringsföretag i den utsträckning som följer av kreditinstituts- direktivet och kapitalkravsdirektivet. En sådan bestämmelse bör tas in i den nya kapitaltäckningslagen. Dessutom bör det tas in en bestämmelse i lagen om bank- och finansieringsrörelse som ålägger Finansinspektionen att i sin tillsynsverksamhet utbyta information med motsvarande utländska behöriga myndigheter i den utsträckning som följer av Sveriges medlemskap i EU.
Sammanfattningsvis görs bedömningen att Finansinspektionen har de möjligheter som behövs för att kunna lämna ut sekretessbelagd information till behöriga myndigheter i andra medlemsstater och att ta emot information med bibehållen sekretess.
350
18.3 |
Institutens rapporteringsskyldighet |
Prop. 2006/07:5 |
Regeringens förslag: För en finansiell företagsgrupp skall lämnas uppgifter till Finansinspektionen i den omfattning som följer av lag eller föreskrifter som meddelas med stöd av den. Vidare skall ett institut eller ett finansiellt holdingföretag ge in den gruppbaserade redovisningen till Finansinspektionen för de räkenskapsperioder och vid de tidpunkter som framgår av föreskrifter. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter dels om innehållet, utformningen och omfattningen av den redovisning som skall lämnas, dels vilka räkenskapsperioder den gruppbaserade redovisningen och den samlade informationen skall avse och vid vilka tidpunkter den gruppbaserade redovisningen skall ges in.
Det skall också införas en skyldighet för institut och det företag i en finansiell företagsgrupp som skall upprätta den gruppbaserade redovis- ningen att fortlöpande rapportera stora exponeringar till inspektionen.
Ett institut skall fortlöpande rapportera sin kapitalbas och sina kapital- krav till Finansinspektionen.
Promemorians förslag: Innehåller inte någon bestämmelse om de individuella institutens skyldighet att fortlöpande rapportera kapitalbas och kapitalkrav.
Remissinstanserna: Finansinspektionen ifrågasätter om det inte i lagtexten bör finnas en bestämmelse om att enskilda institut och företagsgrupper löpande skall rapportera uppgifter om sin kapitalbas och sina kapitalkrav till inspektionen och ett bemyndigande att utfärda föreskrifter därom.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Kreditinstituts- direktivet (artikel 110 och 74) och kapitalkravsdirektivet (artikel 28 och
35)innehåller regler om institutens rapporteringsskyldighet till de behöriga myndigheterna.
I promemorian föreskrivs att för en finansiell företagsgrupp skall uppgifter lämnas, i den omfattning som följer av den nya kapital- täckningslagen eller föreskrifter som meddelas med stöd av den lagen, i en särskild redovisning som avser gruppens samlade ekonomiska ställning (gruppbaserad redovisning). Vidare skall ett institut eller det finansiella holdingföretag som skall upprätta den gruppbaserade redovis- ningen ge in den till Finansinspektionen för de räkenskapsperioder och vid de tidpunkter som framgår av föreskrifter. Av bemyndigandena framgår att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter dels om innehållet, utformningen och omfattningen av den redovisning som skall lämnas, dels vilka räkenskapsperioder den gruppbaserade redovisningen och den samlade informationen skall avse och vid vilka tidpunkter den gruppbaserade redovisningen skall ges in. Promemorians förslag innehåller även en skyldighet för institut och det företag i en finansiell företagsgrupp som skall upprätta den gruppbaserade redovisningen att fortlöpande rapportera stora exponeringar till inspektionen. Enligt vår mening finns det således i promemorians förslag bestämmelser som gör det möjligt för inspektionen att föreskriva bl.a. vad instituten skall rapportera och hur
ofta. |
351 |
|
Promemorians förslag innehåller emellertid inte någon bestämmelse Prop. 2006/07:5 om hur instituten skall rapportera sin individuella kapitalbas eller sina
individuella kapitalkrav eller hur ofta det skall ske. Enligt 13 kap. 3 § lagen om bank- och finansieringsrörelse skall emellertid ett kreditinstitut lämna Finansinspektionen de upplysningar om sin verksamhet och där- med sammanhängande omständigheter som inspektionen begär. Enligt 6 kap. 1 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse skall ett värde- pappersbolag ge inspektionen de upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter som inspektionen begär. Enligt båda dessa lagar har Finansinspektionen bemyndigats att utfärda föreskrifter om vilka upplysningar ett institut skall lämna till inspektionen (16 kap. 1 § lagen om bank och finansieringsrörelse resp.
6 kap. 2 § lagen om värdepappersrörelse). Med stöd av bemyndigandet begär inspektionen in speciella rapporter för att olika risker i institutets skall belysas. Det kan vara fråga om t.ex. rapporter om stora expo- neringar eller kapitaltäckningsrapporter (prop. 2002/03:139. s. 388). Enligt vår bedömning behövs det därför inte någon bestämmelse i kapitaltäckningslagen som anger vad kreditinstitut och värdepappers- bolag skall rapportera eller hur ofta. Med hänsyn till rapporteringens betydelse för dessa institut och Finansinspektionen och för att täcka in även Svenska skeppshypotekskassan, bör det dock tas in ett uttryckligt bemyndigande i lagen.
18.4 |
Informationsutbyte mellan företag |
|
||
|
|
|
|
|
|
Regeringens förslag: Ett företag som ingår i en finansiell |
|
|
|
|
företagsgrupp och övriga dotterföretag till ett institut eller ett |
|
|
|
|
holdingföretag med finansiell verksamhet samt dotterföretag till ett |
|
|
|
|
holdingföretag med blandad verksamhet skall lämna de uppgifter som |
|
|
|
|
krävs för tillsynsredovisningen till det företag som skall upprätta |
|
|
|
|
gruppbaserad redovisning eller samlad information. Detta gäller även |
|
|
|
|
ett svenskt företag i förhållande till ett sådant företag inom EES som |
|
|
|
|
skall upprätta och ge in en rapport eller samlad information enligt |
|
|
|
|
offentlig reglering som bygger på kreditinstitutsdirektivet eller |
|
|
|
|
kapitalkravsdirektivet. |
|
|
|
|
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. |
|
||
|
Remissinstanserna har inga invändningar mot förslaget. |
|
||
|
Kreditinstitutsdirektivets innehåll: Enligt artikel 139.1 i 2006 års |
|
||
kreditinstitutsdirektiv skall medlemsstaterna vidta de åtgärder som är |
|
|||
nödvändiga för att se till att det inte finns några rättsliga hinder för utbyte |
|
|||
av information som är av betydelse för tillsynen mellan företag som |
|
|||
omfattas av den gruppbaserade tillsynen, holdingföretag med blandad |
|
|||
verksamhet och deras dotterföretag samt dotterföretag till ett kredit- |
|
|||
institut eller ett finansiellt holdingföretag som inte omfattas av |
|
|||
bestämmelserna om gruppbaserad tillsyn. Regeln har inte ändrats i sak i |
|
|||
jämförelse med tidigare lydelse av kreditinstitutsdirektivet. |
|
|||
|
Skälen för regeringens förslag: Företag som ingår i en finansiell |
|
||
företagsgrupp och övriga dotterföretag till ett institut eller ett |
|
|||
holdingföretag med finansiell verksamhet bör vara skyldiga att lämna de |
352 |
|||
|
|
|
|
|
uppgifter som behövs till det företag som ansvarar för företagsgruppens Prop. 2006/07:5 rapportering till tillsynsmyndigheten. Ett motsvarande informations-
utbyte bör ske mellan holdingföretag med blandad verksamhet och deras dotterföretag. En bestämmelse av denna innebörd bör tas in i den nya kapitaltäckningslagen. Den bör härvid utformas på samma sätt som enligt 1994 års kapitaltäckningslag (7 kap. 7 §). Av bestämmelsen bör sålunda framgå att ett företag som ingår i en finansiell företagsgrupp och övriga dotterföretag till ett institut eller ett holdingföretag med finansiell verksamhet samt dotterföretag till ett holdingföretag med blandad verksamhet skall lämna de uppgifter som krävs för tillsynsredovisningen till det företag som skall upprätta gruppbaserad redovisning eller samlad information.
Av den nya kapitaltäckningslagen bör emellertid också framgå att de svenska företagen har en motsvarande skyldighet i förhållande till ett sådant företag inom EES som skall upprätta och ge in en rapport eller samlad information enligt offentlig reglering som bygger på kreditinstitutsdirektivet eller kapitalkravsdirektivet.
18.5Utlämnande eller kontroll av uppgifter
Regeringens förslag: Finansinspektionen skall, efter begäran från en behörig myndighet i ett annat land inom EES, inom ramen för sin befogenhet lämna eller kontrollera information som behövs för att den utländska myndigheten skall kunna utöva sin tillsyn. Den utländska myndigheten får närvara vid en kontroll som görs av inspektionen.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna har inga invändningar mot förslaget. Kreditinstitutsdirektivets innehåll: I artikel 139.2 i 2006 års
kreditinstitutsdirektiv sägs bl.a. att när ett moderföretag och något av dess dotterkreditinstitut är belägna i olika medlemsstater skall de behöriga myndigheterna i de olika medlemsstaterna utbyta information som är av betydelse för att möjliggöra eller underlätta gruppbaserad tillsyn. Om de behöriga myndigheterna där moderföretaget är beläget inte själv utövar den gruppbaserade tillsynen kan de anmodas av de behöriga myndigheter som har ansvar för sådan tillsyn att från moder- företaget begära information som är av betydelse för den gruppbaserade tillsynen och att överföra informationen till myndigheten i fråga. Enligt artikel 139.3 skall medlemsstaterna tillåta sina behöriga myndigheter att utbyta sådan information.
Enligt artikel 141 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv1 skall de behöriga myndigheterna i en medlemsstat som vid tillämpning av detta direktiv i ett särskilt fall önskar kontrollera uppgifter om ett kreditinstitut, ett finansiellt holdingföretag, ett finansiellt institut, ett företag som tillhandahåller anknutna tjänster, ett holdingföretag med blandad verk- samhet, ett dotterföretag som avses i artikel 137 i samma direktiv eller ett dotterföretag som avses i artikel 127.3 i detta direktiv och institutet eller företaget är beläget i en annan medlemsstat, hos de behöriga myndig-
1 Se även artikel 137 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv. |
353 |
heterna i den andra medlemsstaten begära att sådan kontroll företas. De Prop. 2006/07:5 |
|
myndigheter som erhållit en sådan framställning skall inom ramen för |
|
sina befogenheter efterkomma denna, antingen genom att själva utföra |
|
kontrollen eller genom att tillåta att de myndigheter som begärt |
|
kontrollen utför den, eller genom att tillåta en revisor eller expert att |
|
utföra den. Den behöriga myndighet som har framställt begäran får, om |
|
den så önskar, delta i kontrollen, om den inte själv utför den. |
|
Skälen för regeringens förslag: Av artikel 139 i 2006 års kredit- |
|
institutsdirektiv följer att Finansinspektionen på begäran av en utländsk |
|
behörig myndighet skall lämna information om ett svenskt moderföretag |
|
i en finansiell företagsgrupp. Att Finansinspektionen har denna skyldig- |
|
het följer redan av den samarbetsbestämmelse som föreslås i avsnitt 18.2. |
|
För att kunna fullgöra denna skyldighet måste emellertid Finans- |
|
inspektionen också ha lagstöd för att få ut uppgifterna från moder- |
|
företaget. När moderföretaget är ett kreditinstitut, följer det av sektors- |
|
bestämmelser att företaget skall lämna inspektionen de uppgifter den |
|
behöver för sin tillsyn (se 13 kap. 3 § lagen om bank- och |
|
finansieringsrörelse och 6 kap. 1 § lagen [1991:981] om värdepappers- |
|
rörelse). Om ett kreditinstitut ingår i en koncern, skall enligt 13 kap. 5 § i |
|
den förstnämnda lagen de övriga företagen i koncernen lämna Finans- |
|
inspektionen de upplysningar och därmed sammanhängande omständlig- |
|
heter som inspektionen behöver för sin tillsyn över institutet. En liknande |
|
bestämmelse för värdepappersbolag finns i 6 kap. 3 § lagen om värde- |
|
pappersrörelse. Dessa bestämmelser träffar emellertid inte den situa- |
|
tionen att det inte finns något institut utan bara ett finansiellt |
|
holdingföretag i Sverige. |
|
Dessa nyss återgivna bestämmelserna bör därför kompletteras med en |
|
generell bestämmelse om att ett företag som ingår i en finansiell |
|
företagsgrupp enligt denna lag eller enligt en offentligrättslig reglering |
|
som bygger på kreditinstitutsdirektivet eller kapitalkravsdirektivet är |
|
skyldigt att lämna de upplysningar om sin verksamhet och därmed |
|
sammanhängande omständigheter som inspektionen begär för tillsynen. |
|
Som förutsätts i artikel 141 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv bör det i |
|
svensk rätt införas en bestämmelse om att Finansinspektionen inom |
|
ramen för sin befogenhet, skall lämna eller kontrollera sådan information |
|
som en behörig myndighet i ett annat |
|
kunna utöva sin tillsynsskyldighet på grundval av direktivet. Enligt 1994 |
|
års kapitaltäckningslag får emellertid Finansinspektionen även tillåta att |
|
den utländska myndigheten själv utför kontrollen. Enligt en motsvarande |
|
bestämmelse för försäkringsgrupper i 19 kap. 4 § försäkringsrörelselagen |
|
(1982:713) är det dock alltid Finansinspektionen som skall genomföra en |
|
kontroll på plats. Det är alltså inte möjligt att överlämna detta till en |
|
utländsk tillsynsmyndighet. Samma lösning som i försäkringsrörelse- |
|
lagen gäller i fråga om finansiella konglomerat enligt lagen (2006:531) |
|
om särskild tillsyn över finansiella konglomerat som trädde i kraft den |
|
1 juli 2006. I förevarande lagstiftningsärende bör bestämmelserna för |
|
finansiella konglomerat tas som utgångspunkt. |
|
I den nya kapitaltäckningslagen bör det alltså införas en bestämmelse |
|
om att Finansinspektionen inom ramen för sin befogenhet, skall lämna |
|
och kontrollera sådan information som en behörig myndighet i ett annat |
|
354 |
|
|
grundval av direktivet. Av en sådan bestämmelse bör dessutom framgå Prop. 2006/07:5 att den utländska myndighet som till Finansinspektionen framställt
begäran skall få närvara vid en kontroll som görs av inspektionen. Med stöd av denna bestämmelse får den utländska myndigheten t.ex. vara närvarande när Finansinspektionen kontrollerar informationen genom en inspektion på plats hos ett företag. I den situationen medverkar emellertid inte den utländska tillsynsmyndigheten i inspektionen utan är endast observatör.
18.6De behöriga myndigheternas upplysningsplikt
Regeringens bedömning: Det bör inte regleras i lag vilken informa- tion Finansinspektionen är skyldig att offentliggöra.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens bedöm- ning.
Remissinstanserna har inga invändningar mot bedömningen.
Kreditinstitutsdirektivets och kapitalkravsdirektivets innehåll: Enligt artikel 144 skall de behöriga myndigheterna offentliggöra uppgifter om följande:
a)Texterna till de lagar och andra författningar samt den allmänna vägledning som antas i deras medlemsstater på området för stabilitets- tillsyn.
b)Hur de alternativ och det handlingsutrymme som ges genom gemenskapslagstiftningen har utnyttjats.
c)De allmänna kriterier och metoder som de tillämpar vid den översyn och utvärdering som avses i artikel 124 (se avsnitt 18.1).
d)Aggregerade statistiska uppgifter om centrala aspekter av genom- förandet av tillsynsregelverket i varje medlemsstat.
Dessa upplysningar skall vara tillräckliga för att göra det möjligt att på ett meningsfullt sätt jämföra de tillvägagångssätt som de behöriga myndigheterna i de olika medlemsstaterna valt. Upplysningarna skall offentliggöras i samma format och uppdateras regelbundet. De skall finnas tillgängliga på en och samma elektroniska plats.
Se även artiklarna 69.4 och 70.4 i kreditinstitutsdirektivet.
Av artiklarna 2 och 37 i kapitalkravsdirektivet framgår att artiklarna 69, 70 och 144 i kreditinstitutsdirektivet gäller även för värdepappers- företag.
Skälen för regeringens bedömning: Bestämmelser om vilken information Finansinspektionen skall tillhandahålla är inte nödvändiga att ta in i lag utan kan tas in i föreskrifter meddelade av regeringen.
355
19 |
Ingripande |
Prop. 2006/07:5 |
19.1Ingripanden mot kreditinstitut och värdepappersbolag
Regeringens förslag: Finansinspektionen får förelägga ett institut att inom viss tid begränsa rörelsen i något avseende, minska riskerna i den eller vidta någon annan åtgärd för att komma till rätta med situationen.
Finansinspektionen skall besluta att ett institut skall ha en viss minsta storlek på sin kapitalbas som är större än vad som krävs enligt minimireglerna i lagen, om
1. institutet inte uppfyller något av kraven i 1 kap. 6 c
2. det inte är troligt att andra ingripandeåtgärder är tillräckliga för att få institutet att rätta till bristerna inom rimlig tid eller om överträdelsen är så allvarlig att tillståndet i stället skall återkallas.
Promemorians förslag: Överensstämmer delvis med regeringens |
|
förslag, men innehåller inte någon bestämmelse om att |
|
Finansinspektionen får förelägga ett institut att inom viss tid begränsa |
|
rörelsen i något avseende, minska risken i den eller vidta någon annan |
|
åtgärd för att komma till rätta med situationen. Beträffande möjligheten |
|
att besluta om en förhöjd kapitalbas anger promemorian att |
|
Finansinspektionen får ålägga ett institut att ha en viss minsta storlek på |
|
sin kapitalbas som är större än vad som krävs enligt minimireglerna om |
|
det finns brister i institutets riskhantering och det saknas riktlinjer och |
|
instruktioner för riskhanteringen och det inte är troligt att dessa brister |
|
rättas till inom rimlig tid. |
|
Remissinstanserna: Riksbanken delar promemorians bedömning att |
|
ingripandena enligt artikel 136.1 |
|
ingripandebestämmelserna i lagen om bank och finansieringsrörelse och |
|
att det därför inte krävs någon lagändring. Riksbanken anser dock att |
|
Finansinspektionen, i förarbetena, bör få mer vägledning dels genom att |
|
ange några exempel på situation när åtgärderna får, bör eller kanske i |
|
några fall skall användas, dels genom att specificera vilka åtgärder som |
|
skall prioriteras i olika situationer. Riksbanken anser vidare att det av |
|
förarbetena skall framgå att Finansinspektionen bör (i stället för får) |
|
använda sanktionen att ålägga ett institut att ha en kapitalbas som är |
|
större än vad som krävs enligt direktivet om de förutsättningar som anges |
|
i promemorians förslag är uppfyllda. Dessutom bör lagtexten kom- |
|
pletteras med en bestämmelse som anger att bestämmelsen om förhöjd |
|
kapitalbas också är tillämplig om Finansinspektionen bedömer att |
|
kapitalbasen annars inte avspeglar institutets samlade risker eller om |
|
institutets rörelse inte är genomlysbar enligt 6 kap. 3 § lagen om bank- |
|
och finansieringsrörelse. Slutligen anser Riksbanken att regeringen, mot |
|
bakgrund av reglernas centrala betydelse för stabiliteten i det finansiella |
|
systemet, närmare bör utreda hur Finansinspektionen i ett mer långsiktigt |
|
perspektiv bör använda ingripandemöjligheterna. Finansinspektionen |
|
anser att lagtexten bör förtydligas så att det på ett klart och otvetydigt sätt |
|
framgår vilka ingripandemöjligheter inspektionen har enligt artikel 136.1 |
356 |
samlade riskexponering, inbegripet även andra risktyper än kreditrisker, marknadsrisker och operativa risker, är sådan att den kapitalbas som institutet skall ha enligt huvudregeln inte är tillfredsställande eller om det finns brister i institutets riskhantering och det inte är troligt att dessa brister rättas till inom rimlig tid.
Kreditinstitutsdirektivets och kapitalkravsdirektivets innehåll
Återkallelse av auktorisationen för ett kreditinstitut
I artikel 17 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv föreskrivs när de behöriga myndigheterna får återkalla en auktorisation för ett kreditinstitut. Bland de omständigheter som nämns där finns att kreditinstitutet
–inte längre uppfyller de villkor som gäller för auktorisationen,
–inte längre har en tillräcklig kapitalbas eller inte längre kan förväntas komma att fullgöra sina skyldigheter gentemot borgenärerna, särskilt då det inte längre föreligger säkerhet för anförtrodda medel, eller
–omfattas av något annat fall där det i nationell lag föreskrivs att auktorisationen skall återkallas.
Återkallelse av auktorisationen för ett värdepappersföretag
Enligt artikel 8 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG (MiFID) får den behöriga myndigheten återkalla den auktorisation som har beviljats ett värdepappersföretag bl.a. om värdepappersföretaget
–inte längre uppfyller de villkor på vilka auktorisationen har lämnats, t.ex. att kraven i direktiv 93/6/EEG skall uppfyllas,
–allvarligt och systematiskt har brutit mot de bestämmelser om villkor för verksamheten i värdepappersföretag som antagits i enlighet med detta direktiv,
–omfattas av något i nationell lagstiftning angivet fall utanför detta direktivs räckvidd som möjliggör återkallelse.
Andra åtgärder som kan vidtas mot ett kreditinstitut eller ett värdepappersbolag
Enligt artikel 136.1 i kreditinstitutsdirektivet skall de behöriga myndig- heterna kräva att varje kreditinstitut som inte uppfyller kraven i detta direktiv på ett tidigt stadium vidtar nödvändiga åtgärder för att komma till rätta med denna situation. I detta syfte skall de behöriga myndig- heterna ha befogenhet att vidta följande åtgärder:
a. Ålägga ett kreditinstitut att hålla en kapitalbas som överstiger den miniminivå som fastställs genom artikel 75.
b. Vidta åtgärder som leder till förstärkning av de styrformer, metoder, mekanismer och strategier som genomförts för att följa artiklarna 22 och 123.
357
c. Kräva att ett kreditinstitut i samband med kravet på kapitalbas Prop. 2006/07:5 tillämpar en särskild reserveringspolitik eller behandlar tillgångar på
särskilt sätt.
d. Införa restriktioner eller begränsningar för kreditinstitutens verk- samhet, transaktioner eller nätverk.
e. Kräva reduktion av den inneboende risken i kreditinstitutens verksamheter, produkter och system.
Sådana åtgärder skall vidtas under iakttagande av avdelning V, kapitel 1, avsnitt 2, dvs. reglerna i artiklarna
Ett kreditinstitut som
–inte uppfyller kraven enligt artikel 22 (om styrformer, metoder riskhantering och rutiner för intern kontroll, se avsnitt 7.1),
–inte uppfyller kraven enligt artikel 109 (om förvaltningsmetoder, redovisningsmetoder och interna kontrollrutiner för stora exponeringar, se avsnitt 15),
–inte uppfyller kraven enligt artikel 123 (om strategier och metoder för att utvärdera och upprätthålla ett tillräckligt internt kapital, se avsnitt 7.2), eller
–för vilka ett negativt beslut har fattats i den fråga som behandlas i artikel 124.3 i kreditinstitutsdirektivet (dvs. om styrformer, strategier, metoder och mekanismer som ett institut infört för att följa detta direktiv och den kapitalbas de förfogar över är tillräckliga för att säkerställa en sund hantering och täckning av de risker de är exponerade för, se avsnitt 7 och 18)
skall enligt artikel 136.2 i kreditinstitutsdirektivet av de behöriga myndigheterna åläggas ett särskilt krav på kapitalbas utöver den miniminivå som fastställs genom artikel 75, om det inte är troligt att inom rimlig tid styrformer, metoder, mekanismer och strategier förbättras tillräckligt endast genom tillämpning av andra åtgärder.
Av artikel 37 i kapitalkravsdirektivet framgår att dessa bestämmelser gäller även för värdepappersföretag.
Skälen för regeringens förslag
Allmänt
Det är naturligt att de bestämmelser som till följd av direktiven införs i nationell rätt kombineras med en möjlighet för tillsynsmyndigheterna att ingripa om dessa bestämmelser inte följs. Reglerna om återkallelse av auktorisation i artikel 17 i kreditinstitutsdirektivet och artikel 8 i MiFID behandlas inte inom ramen för detta lagstiftningsarbete. De frågor som behandlas i det följande gäller om de nya reglerna i artikel 136 i kreditinstitutsdirektivet kräver någon lagändring.
Institut (dvs. kreditinstitut och värdepappersbolag) står redan under individuell tillsyn och omfattas av särskilda regler om ingripande enligt sektorslagstiftningen. Utgångspunkten bör vara att Finansinspektionen skall använda sanktionerna i sektorsbestämmelserna när ett institut överträder bestämmelserna i den nya kapitaltäckningslagen. Frågan är
358
emellertid om det är tillräckligt eller om det därutöver behövs någon |
Prop. 2006/07:5 |
särskild ingripandebestämmelse i den nya kapitaltäckningslagen. |
|
Ingripande mot banker och kreditmarknadsföretag |
|
Enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse skall Finans- |
|
inspektionen ingripa när en bank eller ett kreditmarknadsföretag (kredit- |
|
institut) inte driver sin rörelse i enlighet med samma lag, andra författ- |
|
ningar som reglerar kreditinstitutets verksamhet, kreditinstitutets bolags- |
|
ordning, stadgar eller reglemente eller interna instruktioner som har sin |
|
grund i lagstiftning som reglerar kreditinstituts verksamhet. Ingripande |
|
sker genom utfärdande av föreläggande att vidta åtgärd inom viss tid och |
|
förbjuda verkställighet av beslut eller meddela anmärkning. För allvar- |
|
liga överträdelser skall inspektionen återkalla tillståndet, eller om det är |
|
tillräckligt, meddela varning. Inspektionen får besluta att varning eller |
|
anmärkning skall förenas med en straffavgift. Inspektionen får förena |
|
förelägganden och förbud med vite. Utöver vad som nu sagts får |
|
Finansinspektionen ta ut en förseningsavgift med högst 100 000 kronor |
|
av ett kreditinstitut som inte i tid lämnar föreskrivna upplysningar om sin |
|
verksamhet. |
|
Enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse skall Finans- |
|
inspektionen ingripa mot kreditinstitut som inte uppfyller kraven i bl.a. |
|
lagar och författningar. Enligt 2006 års kreditinstitutsdirektiv skall |
|
tillsynsmyndigheterna ha möjlighet att vidta åtgärder om institutet inte |
|
uppfyller de krav som ställs på det med stöd av direktivet. Enligt både |
|
lagen och direktivet skall alltså tillsynsmyndigheten ingripa om ett |
|
kreditinstitut bryter mot regelverket. |
|
Både lagen om bank- och finansieringsrörelse och direktivet anger |
|
dessutom vilka åtgärder tillsynsmyndigheten får välja mellan om |
|
regelverken överträds. Lagen räknar härvid upp alla de ingripande- |
|
möjligheter som Finansinspektionen kan använda sig av (föreläggande |
|
att vidta åtgärd inom viss tid, förbud att verkställa beslut, anmärkning, |
|
varning och återkallelse av tillstånd). Kreditinstitutsdirektivet innehåller |
|
emellertid en exemplifierande uppräkning av vilka åtgärder tillsyns- |
|
myndigheterna skall kunna vidta (se även t.ex. artikel 17 om återkallelse |
|
av tillstånd). |
|
Enligt kreditinstitutsdirektivet skall tillsynsmyndigheterna ha möjlig- |
|
het att kräva att ett kreditinstitut vidtar de där angivna åtgärderna. Det |
|
som avses torde vara att myndigheterna skall kunna förelägga instituten |
|
att vidta dem. Den möjlighet Finansinspektionen har att förelägga en |
|
bank eller ett kreditmarknadsföretag som bryter mot en författning att |
|
vidta åtgärder inom viss tid, ger inspektionen utrymme att ålägga ett |
|
institut att vidta de åtgärder som räknas upp i direktivet, dvs. att förstärka |
|
styrformer och strategier, tillämpa en särskild reserveringspolitik m.m., |
|
införa restriktioner eller begränsningar för institutets verksamhet m.m. |
|
och att reducera den inneboende risken i institutets verksamhet m.m. |
|
(artikel 136.1 |
|
att det skall framgå av lagen att inspektionen har möjlighet att vidta de i |
|
direktivet angivna åtgärderna mot ett kreditinstitut som bryter mot |
|
regelverket. Inspektionen vill härigenom undvika att eventuella rätts- |
|
processer kommer att handla om vilka sanktioner den över huvud taget |
359 |
lagligen har rätt att vidta snarare än om sakfrågorna. I lagrådsremissen Prop. 2006/07:5 gjordes emellertid bedömningen att det inte behövdes någon ändring av
gällande rätt. I lagrådsremissen anfördes att direktivet bara anger vissa av de åtgärder inspektionen får förelägga ett kreditinstitut att vidta, varför en uppräkning av åtgärderna inte innebär en heltäckande lösning. Dessutom har de i direktivet angivna bestämmelserna en så generell utformning att det får förutsättas att inspektionen i ett enskilt fall måste precisera närmare vilka åtgärder ett institut skall vidta.
Lagrådet har emellertid anfört att även om det inte är nödvändigt att göra en uttömmande uppräkning av exakt vilka åtgärder Finans- inspektionen kan vidta mot ett institut är det angeläget, inte minst för dem som berörs av åtgärderna på olika sätt (Finansinspektionen, kredit- institut och domstol) att det av lagtexten tydligare än i det remitterade förslaget framgår vilka åtgärder inspektionen får vidta. Mot den bakgrunden anser vi att den bestämmelse i 15 kap. 1 § lagen om bank- och finansieringsrörelse som anger att ingripande sker genom utfärdande av föreläggande att vidta åtgärder inom viss tid bör förtydligas och ges följande lydelse ”Ingripande får ske genom utfärdande av föreläggande att inom viss tid begränsa rörelsen i något avseende, minska riskerna i den eller vidta någon annan åtgärd för att komma till rätta med situationen”. Bestämmelsen i 15 kap. 1 § bör i övrigt vara oförändrad.
Mot bakgrund av att Riksbanken anser att det vore önskvärt om Finansinspektionen i förarbetena kunde ges mer vägledning om när åtgärderna får, bör eller skall användas vill vi anföra följande. Valet av sanktion beror i första hand på hur allvarlig en överträdelse är. Vid allvarliga överträdelser skall tillståndet återkallas eller, om det är tillräckligt, varning meddelas. Av förarbetena till den bestämmelsen (prop. 2002/03:139 s. 382 f) framgår bl.a. följande
Finansinspektionen bör när det gäller frågan om vilka ingripanden som Finansinspektionen bör välja vid olika regelöverträdelser arbeta utifrån kriterierna väsentlighet och risk. Överträdelse av en regel som har till syfte att stabiliteten i institutet skall upprätthållas bör i princip föranleda ett strängare ingripande än brott mot en bestämmelse av mindre betydelse för stabiliteten. Det överlämnas till Finansinspektionen att avgöra vilken sanktion som skall följa på en överträdelse från institutens sida, vilket innebär att det blir inspektionen som avgör när omständigheterna är sådana att tillståndet skall återkallas. Inspektionen har dock inte helt fria valmöjligheter. Det är nämligen överträdelsens allvarlighet som är avgörande för om den skall leda till återkallelse. Det som åsyftas är hur allvarlig överträdelsen är ur systemstabilitetssynpunkt. Varning är ett alternativ till återkallelse som kan tillgripas när förutsättningarna för återkallelse i och för sig finns men varning i det särskilda fallet framstår som en tillräcklig åtgärd. Omständigheter som kan göra att en varning framstår som tillräcklig kan vara att institutet inte kan befaras upprepa överträdelsen och att prognosen för institutet därför är god eller att man från institutets sida inte förstod bättre när överträdelsen skedde. Eftersom återkallelse även i framtiden kan förväntas bli en sällsynt åtgärd får inspektionen på detta sätt en lagstadgad möjlighet att markera att inspektionen uppfattar en överträdelse som allvarlig även om tillståndet inte återkallas.
Enligt vårt förslag kan alltså inte någon av de i direktivet angivna |
|
sanktionerna komma i fråga vid allvarliga överträdelser. När |
|
överträdelsen inte är allvarlig, kan Finansinspektionen välja mellan |
|
sanktionerna föreläggande att vidta någon av de nämnda åtgärderna, |
|
förbud att verkställa beslut eller anmärkning. Vid valet av sanktion bör |
360 |
|
valet falla på den som är mest verkningsfull i det enskilda fallet. Prop. 2006/07:5 Föreläggande bör dock endast användas när det krävs för att få institutet
att vidta åtgärder för att rätta till något.
Under förutsättning att det är fråga om en överträdelse som inte är allvarlig kan Finansinspektionen välja mellan att förelägga ett institut att vidta de åtgärder som anges i direktivet eller några andra åtgärder. Det är svårt att på förhand förutse vilken åtgärd som kommer att vara bäst lämpad i ett enskilt fall. Ingen situation torde vara den andra lik. Det är därför inte möjligt att ge några allmängiltiga anvisningar om hur inspektionen bör agera i olika fall.
Möjligheten att förelägga ett institut att ha en högre kapitalbas
Enligt artikel 136.1 i kreditinstitutsdirektivet skall de behöriga myndig- heterna ha befogenhet att ålägga instituten att hålla en kapitalbas som överstiger miniminivån enligt artikel 75 i samma direktiv. Medlems- staterna behöver dock inte införa denna möjlighet för alla regel- överträdelser utan det räcker om de kan göra det för sådana överträdelser som räknas upp i artikel 136.2 i kreditinstitutsdirektivet. I promemorian görs bedömningen att sanktionen förhöjt kapitalkrav bara bör användas om det finns sådana brister i ett kreditinstituts organisation som innebär att institutet inte kan hantera eller täcka sina risker och att det inte är troligt att det sker några förbättringar inom rimlig tid. Sådana brister ökar risknivån i instituten och det är därför rimligt att kräva en större kapitalbas än vad som följer av de vanliga kapitaltäckningsreglerna. Några andra situationer då möjligheten att kräva ett förhöjt kapitalkrav är en lämpligare sanktion än de andra sanktioner som Finansinspektionen förfogar över enligt sektorsbestämmelserna identifierades dock inte i promemorian.
Riksbanken anser dock att promemorians förslag på ett olyckligt sätt antyder att Finansinspektionen inte skall använda sig av möjligheten i den omfattning som var tänkt enligt Basel
136.2medan detta inte torde vara möjligt enligt promemorians förslag. Även om tanken bakom denna tolkning kan vara att övriga brister hos ett institut fångas upp av de kvantitativa kraven och de sanktioner som då blir aktuella menar Riksbanken att detta är en onödig inskränkning av regelverket. Finansinspektionen bör i stället ges befogenhet att aktivt sätta institutsspecifika krav på kapitalbaser. Riksbanken föreslår därför att det bör framgå av författningskommentaren att ett högre kapitalkrav skall ses som ett naturligt inslag i tillsynsarbetet och därför bör användas om det finns brister i institutets riskhantering. Lagtexten bör dessutom kompletteras med en bestämmelse enligt vilken ett högre kapitalkrav också får åläggas om Finansinspektionen bedömer att kapitalbasen
annars inte avspeglar institutets samlade risker.
Enligt rekommendationerna i Basel II1 (760) konstateras att det inte alltid är en permanent lösning på en banks problem att kräva ett förhöjt
1 International Convergence of Capital Measurement and Capital Standards, juni 2006. |
361 |
kapital. Vissa av de åtgärder som det krävs att en bank skall vidta kan Prop. 2006/07:5 |
|
dock ta en viss tid att genomföra. Ett förhöjt kapital kan därför användas |
|
som en tillfällig lösning i avvaktan på att de permanenta lösningarna |
|
kommer på plats. När de permanenta lösningarna kommit på plats och |
|
befunnits effektiva kan det förhöjda kapitalkravet tas bort. |
|
Vi delar promemorians bedömning att möjligheten att ålägga ett |
|
institut att ha en högre kapitalbas än den som följer av kapitalkraven för |
|
kreditrisker, marknadsrisker och operativa risker bara bör användas som |
|
en sanktion mot konstaterade överträdelser av t.ex. lag eller föreskrifter. |
|
De brister som nämns i promemorian – brister i institutens risk- |
|
hanteringssystem – bör härvid höra till de överträdelser som motiverar att |
|
möjligheten används. |
|
Både Riksbanken och Finansinspektionen anser också att inspektionen |
|
bör ha möjlighet att kräva en förhöjd kapitalbas om den bedömer att |
|
kapitalbasen annars inte avspeglar institutets samlade risker. Enligt |
|
Riksbanken finns det åtminstone tre fall då en högre kapitalbas kan och |
|
bör vara befogad. Det första fallet är om de kvantitativa skattningarna |
|
inte ger en god bild av den totala risken i banken, t.ex. om |
|
kreditportföljen inte uppvisar en god diversifiering. Det kan då finnas |
|
anledning att kräva en högre kapitalbas för att täcka in den större risken. |
|
Det andra är om det finns organisatoriska problem som påverkar |
|
institutets risk. I detta fall kan ett temporärt högre kapitalkrav vara |
|
effektivt genom att ge institutet tydliga incitament att snabbt åtgärda |
|
problemet. Det tredje rör hanteringen av ränterisker i verksamheten |
|
utanför handelslagret. Enligt Basel II bör sådana risker beaktas i |
|
kapitalkravet men det är endast om de är betydande som det finns |
|
explicita regler för dem, se artikel 124.5 i kreditinstitutsdirektivet. |
|
De exempel Riksbanken ger bör ingå i institutets kapitalutvär- |
|
deringsprocess. Om de inte har beaktats i tillräcklig utsträckning och |
|
institutets kapitalbas därför bedöms vara för liten, delar vi Riksbankens |
|
bedömning att institutet t.ex. bör kunna åläggas att ha en större kapitalbas |
|
än lagen kräver. |
|
Riksbanken anser vidare att möjligheten att kräva en förhöjd kapitalbas |
|
bör kunna användas också om institutets rörelse inte är genomlysbar |
|
enligt 6 kap. 3 § lagen om bank- och finansieringsrörelse. I avsnitt 7.1 |
|
görs bedömningen att artikel 22 i kreditinstitutsdirektivet även ställer |
|
krav på att ett institut skall vara genomlysbart. Vi delar därför |
|
Riksbankens bedömning. Det är även i övrigt lämpligt att koppla |
|
möjligheten att besluta om ett förhöjt kapitalkrav till portalparagraferna i |
|
6 kap. |
|
soliditet och likviditet, riskhantering samt genomlysning och de |
|
motsvarande bestämmelser som föreslås i lagen om värdepappersrörelse. |
|
Möjligheten att använda ett förhöjt kapitalkrav bör användas när det är |
|
en lämpligare åtgärd än de som avses i 15 kap. 1 § lagen om bank- och |
|
finansieringsrörelse. Det kan alltså finnas andra åtgärder som är lika |
|
effektiva när det gäller att få ett institut att göra rättelse. Ett förhöjt |
|
kapitalkrav bör alltså inte användas bara för att det är effektivast om |
|
samma resultat kan uppnås genom mindre ingripande åtgärder. Detta |
|
anges dock inte uttryckligen i promemorian. Vi anser dock att det bör |
|
klargöras att ett institut bör åläggas ett förhöjt kapitalkrav bara om det |
|
inte är troligt att någon förbättring sker inom rimlig tid bara genom |
362 |
|
tillämpning av andra åtgärder och överträdelsen inte är så allvarlig att Prop. 2006/07:5 institutets tillstånd bör återkallas. Denna precisering gör det möjligt att
ålägga ett institut en förhöjd kapitalbas i de situationer som anges i kreditinstitutsdirektivet.
Mot denna bakgrund bör det i den nya kapitaltäckningslagen tas in en bestämmelse enligt vilken Finansinspektionen i ett enskilt fall skall ålägga ett kreditinstitut en förhöjd kapitalbas om institutet inte har ett kapital som står i relation till dess risker, om det finns brister i institutets riskhanteringssystem eller dess metod att beräkna kapitalbehovet, om institutet inte är genomlysbart eller om institutet inte har erforderliga riktlinjer och instruktioner och det inte är troligt att andra åtgärder är tillräckliga för att få institutet att rätta till bristerna inom rimlig tid.
Finansinspektionens föreläggande till kreditinstitutet om att höja sin kapitalbas till en viss nivå kommer att ges formen av ett beslut. Ett sådant beslut bör kunna överklagas.
Det är självfallet viktigt att Finansinspektionen har tillräckliga redskap till förfogande för sin tillsyn. Möjligheten att ålägga ett institut ett förhöjd kapitalbas är ett sådant viktigt instrument. När denna möjlighet har tillämpats under en tid och dess effekter kunnat bedömas är det lämpligt att se över om det finns anledning att öka inspektionens möjligheter att använda instrumentet.
Om ett kreditinstituts kapitalbas sjunker under den nivå som Finansinspektionen beslutat finns det enligt gällande rätt inte någon möjlighet att ingripa mot institutet. För att inspektionen skall kunna ingripa krävs nämligen att institutet bryter mot en författning. Visserligen torde det i många fall kunna hävdas att ett institut som har en lägre kapitalbas än den Finansinspektionen bestämt tar för stora risker i förhållande till sin kapitalstyrka och därmed bryter mot lag (6 kap. 1 och 2 §§ lagen om bank- och finansieringsrörelse). Inspektionen bör dock direkt kunna ingripa mot ett institut med motiveringen att det bryter mot inspektionens beslut. I den nya kapitaltäckningslagen bör det därför föras in en bestämmelse om att kapitalbasen skall uppgå till den lägsta nivån som följer av bestämmelserna i den lagen eller den nivå som Finans- inspektionen beslutar i nu angivna fall. Om ett institut går under den nivå som inspektionen har beslutat i ett enskilt fall, bryter institutet alltså mot lagen. Av en sådan bestämmelse följer vidare att ett beslut om förhöjd kapitalbas även i övrigt jämställs med det lagstadgade kapitalkravet. Detta kan ha betydelse t.ex. i en tvist om skadestånd (se avsnitt 5).
Ingripande mot värdepappersbolag
Enligt lagen om värdepappersrörelse får Finansinspektionen, om ett svenskt värdepappersinstitut, dvs. ett värdepappersbolag eller ett kredit- institut, har fattat beslut som strider mot den lagen eller någon annan författning som reglerar dess verksamhet, mot föreskrift som meddelats med stöd av sådan författning eller mot bolagsordningen, förbjuda verkställighet av beslutet. Om beslutet redan har verkställts får inspek- tionen förelägga värdepappersinstitutet att vidta rättelse om det är möjligt. Finansinspektionen får förena förelägganden och förbud med vite.
363
Finansinspektionen får återkalla ett tillstånd om värdepappersinstitutet Prop. 2006/07:5 överträder en bestämmelse i lagen om värdepappersrörelse eller någon
annan författning som reglerar värdepappersinstitutets verksamhet, en föreskrift som meddelats med stöd av sådan författning eller bolags- ordningen. Detsamma gäller om värdepappersinstitutet på annat sätt visat sig olämpligt att utöva sådan rörelse som tillståndet avser. I dessa fall får Finansinspektionen, i stället för att återkalla tillståndet, meddela varning.
Lagen om värdepappersrörelse ger inspektionen möjlighet att ingripa med föreläggande eller förbud bara om ett värdepappersinstitut fattat ett beslut som strider mot en författning som reglerar dess verksamhet. Om värdepappersinstitutet handlat i strid mot lag – utan att det har fattats något beslut i strid med lag kan inspektionen således bara återkalla tillståndet eller meddela varning. Tillgång till uteslutande dessa ingripandemöjligheter bedöms inte tillräckligt för att uppfylla kraven i artikel 136 i kreditinstitutsdirektivet. Ingripandebestämmelserna i lagen om värdepappersrörelse bör därför kombineras med en bestämmelse i den nya kapitaltäckningslagen som gör det möjligt att ingripa mot ett institut som överträder bestämmelserna i den sistnämnda lagen eller föreskrifter som meddelats med stöd av den. Den bestämmelsen bör liksom bestämmelsen i 15 kap. 1 § lagen om bank- och finansieringsrörelse göra det möjligt att förelägga ett institut att inom viss tid begränsa rörelsen i något avseende, minska risken i den eller vidta någon annan åtgärd för att komma till rätta med situationen. Dessutom bör det även för värdepappersbolag gälla att Finansinspektionen i ett enskilt fall får ålägga ett sådant bolag att ha en kapitalbas som är större än vad som krävs enligt kapitaltäckningsreglerna.
19.2Ingripande mot holdingföretag
|
Regeringens |
förslag: Finansinspektionen |
skall |
förelägga |
ett |
|
|
|
|
finansiellt holdingföretag eller ett holdingföretag med blandad |
|
|
|||||
|
verksamhet att vidta åtgärder för att göra rättelse, om holdingföretaget |
|
|
|||||
|
inte uppfyller de krav som ställs på det enligt den nya kapital- |
|
|
|||||
|
täckningslagen eller föreskrifter som meddelas med stöd av lagen. Ett |
|
|
|||||
|
sådant föreläggande skall också riktas mot ett finansiellt |
|
|
|||||
|
holdingföretag, vars ledning inte uppfyller de krav som ställs på den. |
|
|
|||||
|
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. |
|
||||||
|
Remissinstanserna har inga invändningar mot förslaget. |
|
|
|
|
|||
|
Kreditinstitutsdirektivets innehåll: Utan |
att |
detta |
påverkar |
|
|||
tillämpningen av medlemsstaternas straffrättsliga bestämmelser skall |
|
|||||||
medlemsstaterna enligt artikel 142 i kreditinstitutsdirektivet se till att |
|
|||||||
sanktioner eller andra åtgärder, som syftar till att stoppa konstaterade |
|
|||||||
överträdelser eller avlägsna orsakerna till sådana överträdelser, kan |
|
|||||||
vidtas mot finansiella holdingföretag och holdingföretag med blandad |
|
|||||||
verksamhet eller mot deras ansvariga ledning för överträdelser av lagar |
|
|||||||
eller andra författningar som antagits för genomförandet av artiklarna |
|
|||||||
|
|
|
|
|
||||
|
De behöriga myndigheterna skall ha ett nära samarbete för att |
|
||||||
säkerställa att |
dessa sanktioner och andra åtgärder |
leder |
till |
önskat |
364 |
|||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
resultat, särskilt när den centrala förvaltningen eller den centrala Prop. 2006/07:5 ledningen i ett finansiellt holdingföretag eller ett holdingföretag med
blandad verksamhet inte är placerad vid företagets huvudkontor. Kapitalkravsdirektivet hänvisar inte till artikel 142.
Skälen för regeringens förslag: I en finansiell företagsgrupp kan det finnas ett finansiellt holdingföretag i toppen. Ett sådant holdingföretag står inte under tillsyn på individuell nivå. Det ställs dock krav på att ledningen i holdingföretaget är lämplig. Ett holdingföretag med blandad verksamhet skall ge in samlad information till Finansinspektionen.
Det bedöms rimligt att ett holdingföretag som är rapporterings- ansvarigt har rutiner för att sköta rapporteringen och kontrollera de inrapporterade uppgifterna liksom en strategi för hur det skall agera i olika situationer. Finansinspektionen bör kunna vända sig till den rapporteringsansvarige om det uppstår problem i en finansiell företagsgrupp. Om detta företag inte vidtar tillräckliga åtgärder för att rätta till situationen, bör inspektionen också kunna vända sig direkt till ett institut som är dotterföretag till holdingföretaget. Detta följer emellertid redan av de befintliga rörelsereglerna.
Beträffande ingripande mot ett finansiellt holdingföretag och ett holdingföretag med blandad verksamhet bör det väljas en annan lösning än vid ingripande mot institut. Sektorsbestämmelserna innehåller olika möjligheter att ingripa mot holdingföretag. Enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse har Finansinspektionen särskilda befogenheter mot holdingföretag som ingår i samma finansiella företagsgrupp som kreditinstituten. Inspektionen har möjlighet att meddela föreläggande, förbud eller anmärkning mot holdingföretaget. Någon motsvarande möjlighet finns inte enligt lagen om värdepappersrörelse.
Med stöd av bestämmelserna i den nya kapitaltäckningslagen bör Finansinspektionen kunna förelägga ett finansiellt holdingföretag och ett holdingföretag med blandad verksamhet som bryter mot lagen eller föreskrifter som meddelats med stöd av den att vidta åtgärder för att rätta till de förhållanden som brister. Ett sådant föreläggande bör kunna förenas med vite. Ett föreläggande bör också kunna riktas mot ett finansiellt holdingföretag vars ledning inte uppfyller kraven i kapitaltäckningslagen. Att även ägarprövningsreglerna kan tillämpas om det finns brister i ett finansiellt holdingföretags ledning framgår av 14 kap. lagen om bank- och finansieringsrörelse.
19.3Förseningsavgift
Regeringens förslag: Om ett institut, ett finansiellt holdingföretag eller ett holdingföretag med blandad verksamhet med huvudkontor i Sverige underlåter att rapportera i tid, får Finansinspektionen besluta att institutet skall betala en förseningsavgift med högst 100 000 kronor.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Riksbanken anser att den maximala försenings- avgiften bör sättas till ett högre belopp än 100 000 kronor. Riksbanken
365
anser att sen informationsgivning kan indikera problem i ett företag och Prop. 2006/07:5 att beloppet är väl lågt för att påverka de riktigt stora bankerna.
Skälen för regeringens förslag: Enligt bl.a. lagen om bank- och finansieringsrörelse (15 kap.
(19 kap. 11 f och g §§) får en bank, ett kreditmarknadsföretag eller ett försäkringsbolag som inte i rätt tid lämnar upplysningar om sin verk- samhet till inspektionen påföras en förseningsavgift med högst 100 000 kronor. Bestämmelserna skall ses mot bakgrund av att det inte alltför sällan inträffar att ett sådant företag inte lämnar rapporter inom föreskriven tid och att inspektionen tidigare saknat verkningsfulla medel för att beivra detta (prop. 2002/03:139 s. 388).
För att Finansinspektionen skall kunna utföra sitt tillsynsuppdrag är det väsentligt att rapporteringen kommer in till inspektionen inom före- skriven tid. Är redovisningen försenad försämras inspektionens möjlighet att följa institutens finansiella ställning. Det är därför viktigt att inspektionen har ett effektivt motmedel att ta till när ett företag inte rapporterar i tid. Försening är i normalfallet en sorts ordningsförseelse som ofta har sin grund i en felhantering någonstans i organisationen. För sådana fall är förseningsavgift en adekvat reaktion som också ger en tydlig signal till företagsledningen. Ett system med förseningsavgifter blir administrativt mer lätthanterligt än att regelmässigt tillgripa vitesföreläggande. Om ett företag skulle motsätta sig att ge in en rapport, bör dock inspektionen kunna förelägga det vid vite att komma in med rapporten. Vid upprepade fall av försening eller bristande ansvarstagande i ett företag kan det även bli aktuellt att tillgripa andra sanktioner som finns i sektorslagbestämmelserna.
Enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse och försäkringsrörel- selagen får förseningsavgiften bestämmas till högst 100 000 kronor. I promemorian föreslås att samma belopp bör väljas i den nya kapital- täckningslagen. Enligt vår mening bör den övre gränsen för försenings- avgiften vara densamma i de olika lagarna på finansmarknadsområdet. Om beloppet visar sig vara för lågt satt bör även beloppen i de andra lagarna höjas. I dagsläget finns det emellertid inte skäl att höja beloppet. Det bör också uppmärksammas att vid upprepade förseningar med rapporteringen kan Finansinspektionen meddela anmärkning eller varning, eventuellt i kombination med straffavgift. Straffavgiften kan härvid bestämmas till ett högre belopp än till 100 000 kronor. En hög avgift bör tillämpas för de stora företagen, medan det för de mindre företagen bör kunna tas ut en lägre avgift. Det bör dessutom finnas en möjlighet att i enskilda fall sätta ned avgiften. Om förseningen är ursäktlig eller ringa bör inspektionen kunna jämka avgiften, vid behov ända ner till noll kronor.
366
20 |
Övergångsbestämmelser |
Prop. 2006/07:5 |
20.1Ikraftträdande
Regeringens förslag: Den nya kapitaltäckningslagen skall träda i kraft den 1 februari 2007. Den avancerade internmetoden för att beräkna kapitalkravet för kreditrisker får för fordringar eller villkorade fordringar på stater och centralbanker, institut och företag tillämpas tidigast år 2008.
Internmätningsmetoden för beräkning av kapitalkravet för operativa risker får tillämpas tidigast år 2008.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna har inga invändningar mot förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 157.1 i 2006 års kredit- institutsdirektiv skall medlemsstaterna senast den 31 december 2006 anta och offentliggöra de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa ett antal uppräknade bestämmelser i direktivet, bl.a. bestäm- melserna om riskhantering, kapitalkraven för kreditrisker, marknads- risker och operativa risker, riskreducering, värdepapperisering och stora exponeringar. Dessa regler skall tillämpas fr.o.m. den 1 januari 2007. Bestämmelserna i artikel 87.9 som tillåter att ett institut tillämpar den avancerade internmetoden för beräkning av kapitalkravet för kreditrisker avseende exponeringsklasser som avser fordringar eller villkorade fordringar på nationella regeringar och centralbanker, institut samt företag får dock börja tillämpas tidigast den 1 januari 2008. Detsamma gäller möjligheten att tillämpa internmätningsmetoden för operativa risker enligt artikel 105.
Enligt artikel 49 i 2006 års kapitalkravsdirektiv skall medlemsstaterna senast den 31 december 2006 anta och offentliggöra de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa de bestämmelser som räknas upp. Dessa bestämmelser skall tillämpas fr.o.m. den 1 januari 2007.
Som tidigare nämnts antogs direktiven innehållande de nya kapitaltäckningsreglerna så sent som den 14 juni 2006. Tiden för genomförande av direktiven i medlemsstaterna är således mycket kort. Det är med hänsyn till den tid som riksdagen behöver för att behandla den förevarande propositionen och det tidsspann som bör finnas mellan utfärdande och ikraftträdande av lagarna vare sig lämpligt eller realistiskt med ett ikraftträdande redan till årsskiftet 2006/07. Enligt vår bedömning ligger det emellertid inom rimlighetens ram att riksdagen kan slutföra behandlingen av propositionen i så god tid att lagarna kan träda i kraft den 1 februari 2007. Vi föreslår därför detta datum som ikraftträdande- datum.
20.2 |
Kapitalbasens lägsta nivå under åren |
|
||
|
|
|
|
|
|
Regeringens förslag: Ett institut som tillämpar en internmetod för |
|
|
|
|
kreditrisker eller för motpartsrisker som ingår i marknadsrisker, skall |
|
|
|
|
ha en kapitalbas under år 2007 som motsvarar minst 95 procent av det |
|
|
|
|
samlade kapitalkravet enligt 1994 års kapitaltäckningslag. |
|
367 |
|
|
|
|||
|
Ett institut som har tillstånd att tillämpa en internmetod |
för |
|
Prop. 2006/07:5 |
|
kreditrisker eller för motpartsrisker som ingår i marknadsrisker eller |
|
|
|
|
en internmätningsmetod för operativa risker skall ha en kapitalbas |
|
|
|
|
som under år 2008 motsvarar minst 90 procent och under år 2009 |
|
|
|
|
motsvarar minst 80 procent av det samlade kapitalkravet enligt 1994 |
|
|
|
|
års kapitaltäckningslag. |
|
|
|
|
Vad som ovan sägs gäller både när kapitalkravet beräknas för det |
|
|
|
|
individuella institutet och när det beräknas på gruppnivå. |
|
|
|
|
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får |
|
|
|
|
meddela föreskrifter om hur kapitalbasen skall beräknas. |
|
|
|
|
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. |
|
||
|
Remissinstanserna: Riksbanken undrar vad som händer om ett institut |
|
||
inte inför avancerade metoder för hela verksamheten utan bara för vissa |
|
|||
delar av den. Finansinspektionen anser att det av övergångsbestäm- |
|
|||
melsen bör framgå att den gäller både för det individuella institutet och |
|
|||
för den finansiella företagsgruppen. |
|
|
|
|
|
Kreditinstitutsdirektivets och kapitalkravsdirektivets innehåll: I |
|
||
de nya direktiven föreskrivs att kapitalbasen under en övergångsperiod |
|
|||
inte får understiga vissa lägstanivåer i förhållande till befintliga |
|
|||
kapitalkrav. Dessa regler framgår av artikel |
|
|||
kreditinstitutsdirektiv och artikel 43 i 2006 års kapitalkravsdirektiv. |
|
|||
Kraven gäller för institut som använder interna metoder för att beräkna |
|
|||
kapitalkrav för kreditrisker eller operativa risker. |
|
|
|
|
|
De institut som använder internmetoden för att beräkna kapitalkravet |
|
||
för kreditrisker skall under tre tolvmånadersperioder efter |
den |
|
||
31 december 2006 kunna redovisa en kapitalbas som vid varje tillfälle är |
|
minst lika med följande krav. För den första tolvmånadersperioden skall |
|
kapitalbasen motsvara minst 95 procent av det kapitalkrav som institutet |
|
hade varit skyldigt att uppfylla enligt den lydelse kreditinstituts- och |
|
kapitalkravsdirektivet hade före den 31 december 2006. För de andra och |
|
tredje tolvmånadersperioderna skall kapitalbasen motsvara minst 90 |
|
respektive 80 procent av det kapitalkrav institutet hade varit skyldigt att |
|
uppfylla enligt de gamla direktivreglerna. |
|
Internmätningsmetoden får inte användas under år 2007 utan först |
|
under 2008. För de institut som använder internmätningsmetoder för att |
|
beräkna kapitalkrav för operativa risker skall kapitalbasen under år 2008 |
|
motsvara 90 procent och under år 2009 motsvara 80 procent av det totala |
|
minimibelopp för kapitalbasen som kreditinstitutet skulle ha varit skyldig |
|
att uppfylla enligt den lydelse kreditinstitutsdirektivet och kapital- |
|
kravsdirektivet hade före den 31 december 2006. |
|
Hur kapitalbasen skall beräknas med avseende på ovan angivna krav |
|
framgår av artikel 152.6 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv. Kapitalbasen |
|
skall enligt denna bestämmelse justeras för de skillnader som föreligger |
|
mellan 2000 och 2006 års direktiv avseende hanteringen av förväntade |
|
och inte förväntade förluster. |
|
Enligt artikel 152.7 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv framgår vidare att |
|
de ovan angivna bestämmelserna skall tillämpas i enlighet med artiklarna |
|
|
|
152.6 som huvudregel skall tillämpas både på ett individuellt institut och |
|
på gruppnivå. |
368 |
|
Vidare föreskrivs i artikel 43 i kapitalkravsdirektivet att kraven i artikel
Skälen för regeringens förslag: I 2006 års direktiv ställs krav på att institut som beräknar kapitalkrav för kreditrisker eller operativa risker med stöd av internmetoden respektive internmätningsmetoden, under en övergångsperiod skall uppfylla ett sammanlagt kapitalkrav som överstiger en viss lägstanivå i förhållande till gällande regler.
När det gäller värdepappersbolag föreskriver kapitalkravsdirektivet att övergångsbestämmelsen skall tillämpas i de fall kapitalkravet för motpartsrisker beräknas med stöd av internmetoden för kreditrisker eller om kapitalkravet för operativa risker fastställs med hjälp av interna riskberäkningsmetoder. I direktiven nämns dock inte om övergångs- bestämmelsen skall gälla de värdepappersbolag som beräknar kapitalkravet för kreditrisker med stöd av internmetoden. Det nämns inte heller uttryckligt att övergångsbestämmelsen skall vara tillämplig på de kreditinstitut som beräknar kapitalkrav för motpartsrisker med stöd av internmetoden. Här görs emellertid bedömningen att direktiven bör tolkas så att samma krav bör gälla för värdepappersbolag och kreditinstitut och att övergångsbestämmelsen syftar till att täcka in samtliga institut som använder sig av interna riskberäkningsmetoder.
För att kunna leva upp till kraven i övergångsbestämmelsen krävs att instituten parallellt beräknar kapitalkraven både enligt de nya och de gamla kapitaltäckningsreglerna. Syftet med övergångsregeln är att säkerställa att institutens kapitalkrav beräknat enligt de nya metoderna inte skall sjunka dramatiskt jämfört med befintliga kapitalkrav och på så sätt minska institutens motståndskraft mot finansiella störningar.
Som Finansinspektionen anför, och som också framgår av direktivet, gäller övergångsbestämmelsen både för ett individuellt institut och för dess gruppbaserade kapitalkrav. För att undanröja eventuella osäkerheter om detta bör det framgå av lagtexten.
Övergångsbestämmelsen bör i lagen utformas i enlighet med de krav som föreskrivs i 2006 års direktiv. Det innebär att det sammanlagda kapitalkravet för institut som har fått tillstånd att använda interna metoder för att beräkna kapitalkravet för kreditrisker och operativa risker under en övergångsperiod bör ha en kapitalbas som vid varje tillfälle överstiger en viss lägstanivå av det kapitalkrav som institutet varit skyldigt att uppfylla enligt 1994 års kapitaltäckningslag.
Under det första året den nya kapitaltäckningslagen är i kraft, dvs. år 2007, skall kapitalbasen uppgå till minst 95 procent av det kapitalkrav institutet varit skyldigt att uppfylla enligt 1994 års kapitaltäckningslag. Under de därpå två följande åren (2008 och 2009) skall kapitalkravet på motsvarande sätt uppgå till 90 procent respektive 80 procent. För det institut som med stöd av internmätningsmetoder beräknar kapitalkravet för operativa risker är övergångsbestämmelsen inte tillämplig under 2007, eftersom denna metod inte får börja användas förrän 2008. Detsamma gäller för institut med tillstånd att använda den avancerade internmetoden avseende andra exponeringsklasser än hushåll.
Prop. 2006/07:5
369
Övergångsbestämmelsen förutsätter att berörda institut även fortsatt Prop. 2006/07:5 beräknar kapitalkraven enligt den lydelse direktiven hade före den
31 december 2006. I syfte att uppfylla kraven i övergångsbestämmelsen skall kapitalbasen överstiga en viss angiven lägstanivå. Eftersom kravet innebär en tillämpning av ett tidigare direktiv uppkommer också frågan enligt vilket regelverk kapitalbasen skall beräknas, enligt 2000 års eller 2006 års direktiv. Detta har betydelse eftersom det i de nya direktiven görs vissa smärre förändringar i de regler som styr hur kapitalbasen skall beräknas, t.ex. vad gäller hanteringen av vissa värdepapperiserings- positioner samt förväntade och inte förväntade förluster. 2006 års direktiv ger en viss vägledning hur beräkningen skall göras. Enligt 2006 års direktiv skall kapitalbasen justeras för de skillnader som föreligger mellan de direktiven och tidigare direktiv avseende hanteringen av förväntade och inte förväntade förluster. Detta innebär att de justeringar av kapitalbasen som får göras för förväntade förlustbelopp enligt 2006 års direktiv inte skall beaktas vid tillämpning av övergångs- bestämmelsen. I övrigt berörs inte de ytterligare justeringar av kapitalbasen som tillkommer genom de nya direktiven, exempelvis vad det gäller avräkning från kapitalbasen avseende vissa värdepapperi- seringspositioner. Här görs bedömningen att eftersom dessa justerings- poster inte nämns torde kapitalbasen i dessa avseenden inte heller behöva justeras såvitt avser förekommande skillnader mellan de gamla och nya direktiven. Innebörden av den tolkning som görs i denna proposition är därför att instituten skall beräkna kapitalbasen enligt 2006 års direktiv dock med undantag för hanteringen av de förväntade förlusterna.
I avsnitt 8.2.3 föreslås att den möjlighet instituten har att justera kapitalbasen för förväntade förlustbelopp bör framgå av föreskrifter med- delade av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Eftersom den berörda övergångsbestämmelsen uteslutande avser just hur denna post skall hanteras vid beräkning av kapitalbasen föreslås att även övergångsbestämmelsen bör framgå av föreskrifter.
Enligt de nya direktiven får instituten efter godkännande av Finansinspektionen delvis (och stegvis) använda interna metoder för kreditrisker och operativa risker. Av direktivet framgår inte om de lägstanivåer som anges i övergångsbestämmelsen skall tillämpas även för de exponeringar eller delar av verksamheten där institut inte beräknar kapitalkraven enligt internmetoder. Här görs emellertid bedömningen att i de fall där interna metoder används delvis för kreditrisker och operativa risker, bör de nämnda lägstanivåerna tillämpas bara för de exponeringar eller delar av verksamheter för vilka de interna metoderna används. Om ett institut inför en intern metod delvis eller stegvis, gäller alltså övergångsbestämmelsen bara för de delar av verksamheten som de interna metoderna tillämpas.
20.3Möjlighet att tillämpa de nuvarande bestämmelserna
Regeringens förslag: Ett institut får under år 2007 när det beräknar |
|
kapitalkravet för kreditrisker eller kapitalkravet för motpartsrisker |
|
som ingår i marknadsrisker, beräkna kapitalkravet enligt 1994 års |
|
kapitaltäckningslag. Ett institut som utnyttjar denna möjlighet för alla |
370 |
|
exponeringar för vilka det skall beräkna ett kapitalkrav för |
Prop. 2006/07:5 |
kreditrisker, får även tillämpa bestämmelserna om stora exponeringar |
|
i 1994 års lag. |
|
För ett institut som utnyttjar möjligheten skall det dock vid tillämp- |
|
ningen av övriga bestämmelser i den nya kapitaltäckningslagen anses |
|
tillämpa schablonmetoden. Bestämmelserna om kreditriskskydd och |
|
offentliggörande av information skall dock inte tillämpas. Regeringen |
|
eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela |
|
föreskrifter om att bestämmelserna om värdepapperisering inte heller |
|
skall tillämpas. |
|
För ett institut som utnyttjar möjligheten skall kapitalkravet för |
|
operativa risker enligt den nya kapitaltäckningslagen, minskas med |
|
den andel som motsvarar kvoten av värdet på de exponeringar för |
|
vilka institutet beräknar riskvägda exponeringsbelopp och det totala |
|
värdet på institutets exponeringar. |
|
Vad som ovan sägs gäller både när kapitalkravet beräknas för det |
|
individuella institutet och för en finansiell företagsgrupp. |
|
Promemorians förslag: Det framgår inte uttryckligen av promemorian att bestämmelsen är tillämplig även för motpartsrisker som ingår i marknadsrisker eller att den är tillämplig både när kapitalkravet beräknas för det individuella institutet och för en finansiell företags- grupp.
Remissinstanserna: Finansinspektionen anser att det av övergångs- bestämmelserna bör framgå att bestämmelserna i 1994 års lag gäller även för motpartsrisker i handelslagret. Inspektionen anser vidare att det av övergångsbestämmelserna bör framgå att den gäller både för det individuella institutet och för den finansiella företagsgruppen.
Kreditinstitutsdirektivets och kapitalkravsdirektivets innehåll: Artikel
Enligt artikel 152.8 får kreditinstitut till den 1 januari 2008 behandla de artiklar som rör schablonmetoden som om de avser artiklarna
Enligt artikel
–Reglerna om kreditriskreducering skall inte tillämpas.
–De behöriga myndigheterna får föreskriva att reglerna om hur värdepapperisering skall behandlas inte skall tillämpas.
–Kapitalkravet för operativa risker minskas med den procentuella
andel som motsvarar kvoten av värdet på de exponeringar för vilka |
371 |
|
kreditinstitutet beräknar riskvägda exponeringsbelopp enligt 2000 års Prop. 2006/07:5 direktiv och det totala värdet på kreditinstitutets exponeringar.
–Om ett institut tillämpar den beräkningsmetod som finns i 2000 års kreditinstitutsdirektiv för alla exponeringar får även reglerna om stora exponeringar tillämpas enligt lydelsen i samma direktiv.
–Hänvisningar till artiklarna
–Reglerna om institutens kapitalutvärderingsprocess (artikel 123), tillsyn (artikel 124) och offentliggörande av information (artiklarna 145 och 149) skall inte tillämpas.
Skälen för regeringens förslag: Som 2006 års kreditinstitutsdirektiv förutsätter, bör ett institut under år 2007 få beräkna kapitalkravet för kreditrisker enligt reglerna om kreditrisker i 3 kap. i 1994 års kapital- täckningslag. Ett av skälen för detta är att instituten tidigast år 2008 får använda den avancerade internmetoden (dvs. den internmetod som innebär att institutet själv får uppskatta riskparameterarna PD, LGD och konverteringsfaktorer) för exponeringar mot regeringar och central- banker, institut och företag. Om det inte vore möjligt att tillämpa bestämmelserna i 1994 års kapitaltäckningslag, skulle instituten tillfälligt få använda antingen schablonmetoden eller den grundläggande internmetoden. Detta skulle innebära onödiga omställningskostnader för instituten. Det finns också svenska finansiella företagsgrupper som har gränsöverskridande verksamheter. Om de svenska instituten – individuellt eller på gruppnivå – inte får möjlighet att tillämpa reglerna i 1994 års kapitaltäckningslag under en övergångsperiod kan det innebära nackdelar för svenska instituten ur konkurrenssynpunkt.
Av 2006 års kreditinstitutsdirektiv kan visserligen inte utläsas om möjligheten att tillämpa 1994 års kapitaltäckningslag gäller även för en finansiell företagsgrupp. Om så inte vore fallet skulle emellertid institutet få tillämpa olika metoder för sin individuella redovisning och sin gruppredovisning. För att klargöra att bestämmelsen är tillämplig både när kapitalkravet beräknas för det individuella institutet och när det beräknas på gruppnivå bör, som Finansinspektionen framhåller, ett förtydligande göras i lagtexten.
Det finns ett samspel mellan bestämmelserna om kapitalkrav för kreditrisker och bestämmelserna om stora exponeringar. Ett institut som tillämpar 1994 års kapitaltäckningslag för alla exponeringar bör även – i överensstämmelse med 2006 års kreditinstitutsdirektiv – få tillämpa bestämmelserna om stora exponeringar i 1994 års kapitaltäckningslag.
Övergångsbestämmelsen innebär att det som sägs om schablon- metoden i den nya kapitaltäckningslagen i stället skall avse den beräk- ningsmetod som finns i 3 kap. i 1994 års kapitaltäckningslag.
På grund av de skillnader som finns mellan metoderna kan dock inte alla de regler som gäller för schablonmetoden överföras på metoden enligt 1994 års kapitaltäckningslag. Dit hör bestämmelserna om kredit- riskskydd. Eftersom kreditriskskyddet har beaktats på ett annat sätt i 1994 års kapitaltäckningslag än i den nya kapitaltäckningslagen, bör bestämmelserna i den senare lagen inte tillämpas på ett institut som valt att beräkna kapitalkravet för kreditrisker enligt de äldre bestämmelserna.
Ett institut som använder 1994 års kapitaltäckningslag behöver inte
heller tillämpa bestämmelserna om offentliggörande av information. Med |
372 |
|
hänsyn till att en stor del av de informationskrav som ställs i bilaga XII Prop. 2006/07:5 inte är aktuella att lämna eller inte utan vidare kan lämnas för ett institut
som använder metoden i 1994 års kapitaltäckningslag, är det rimligt att dessa institut inte behöver tillämpa reglerna om offentliggörande av information.
Enligt direktivet får de behöriga myndigheterna föreskriva att reglerna om värdepapperisering inte skall tillämpas. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmelser bör därför bemyndigas att meddela sådana föreskrifter.
Den beräkningsmetod som enligt 1994 års kapitaltäckningslag får användas för att beräkna kapitalkravet för kreditrisker beaktar indirekt även de operativa riskerna. För att instituten inte skall behöva beakta de operativa riskerna dubbelt bör instituten därför få reducera det kapitalkrav för operativa risker som skall beräknas enligt den nya kapitaltäckningslagen. Reduceringen bör ske enligt den metod som föreskrivs i 2006 års kreditinstitutsdirektiv.
Enligt 2006 års direktiv gäller inte reglerna i artikel 123 om värderingsmetoder för ett institut som tillämpar beräkningsmetoden i 1994 års kapitaltäckningslag. Som framgår av avsnitt 18 anses den regeln införlivad med svensk rätt genom regler om soliditet och likviditet och om riskhantering (6 kap. 1 och 2 §§ lagen om bank- och finansierings- rörelse). Eftersom bestämmelserna i lagen om bank- och finansierings- rörelse redan tillämpas av kreditinstitut saknas det anledning att föreskriva att bestämmelserna inte skall gälla när de fortsätter att tillämpa 1994 års kapitaltäckningslag. I bl.a. avsnitt 18 föreslås att det i lagen om värdepappersrörelse skall införas uttryckliga bestämmelser motsvarande de i lagen om bank- och finansieringsrörelse. Bestämmelserna torde dock redan omfattas av sundhetsregeln i 1 kap. 7 § lagen om värdepappers- rörelse. Värdepappersbolagen, bör därför inte heller undantas från att tillämpa bestämmelserna om soliditet och likviditet och om riskhantering.
2006 års kreditinstitutsdirektiv innehåller inte någon bestämmelse om hur kapitalbasen skall beräknas när kapitalkraven beräknas enligt äldre regler. Av detta följer att kapitalbasen bör beräknas enligt reglerna i det direktivet. I överensstämmelse härmed bör kapitalbasen beräknas enligt bestämmelserna i den nya kapitaltäckningslagen.
Enligt Finansinspektionen bör det av övergångsbestämmelserna framgå att bestämmelserna i 1994 års lag gäller även för motpartsrisker i handelslagret. Promemorian innehöll inte någon bestämmelse om hur kapitalkravet för marknadsrisker skulle beräknas. Beräkningsmetoder och eventuella övergångsbestämmelser, t.ex. möjligheten att tillämpa bestämmelserna i 1994 års kapitaltäckningslag, avsågs därför framgå av myndighetsföreskrifter. I denna proposition (se avsnitt 13.1) föreslås dock en uttrycklig bestämmelse om att de bestämmelser som gäller för kreditrisker gäller även för motpartsrisker. Mot den bakgrunden bör det även göras ett tillägg till övergångsbestämmelserna till den nya kapital- täckningslagen. Av tillägget bör det framgå att bestämmelserna i 1994 års kapitaltäckningslag under en övergångsperiod får användas för att beräkna kapitalkravet för motpartsrisker som ingår i marknadsrisker.
373
20.4 |
Ägarposter i försäkringsföretag, |
Prop. 2006/07:5 |
|
återförsäkringsföretag och försäkringsholdingföretag |
|
Regeringens förslag: Till och med år 2012 behöver ett institut inte tillämpa de nya reglerna om avdrag från kapitalbasen för ägarposter som institutet före den 20 juli 2006 förvärvat i ett försäkringsbolag eller ett motsvarande utländskt företag, ett utländskt återförsäk- ringsföretag eller ett försäkringsholdingföretag. I stället får institutet dra av dessa ägarposter från summan av det primära och det supplementära kapitalet.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Finansinspektionen anser att det av övergångs- bestämmelsen bör framgå att den gäller både för det individuella institutet och för den finansiella företagsgruppen.
Kreditinstitutsdirektivets innehåll: Enligt artikel 66.2 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv skall de poster som skall dras av från kapitalbasen dras av med hälften vardera från primärt kapital och supplementärt kapital. Detta är en nyhet. Artikel 38 i 2000 års kreditinstitutsdirektiv föreskriver nämligen att posterna skall dras av från kapitalbasen utan att precisera från vilken del av den. Således kan avdraget göras antingen från primärt eller supplementärt kapital eller fördelas dem emellan i andra proportioner än med hälften var.
Enligt artikel 154.4 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv får medlems- staterna till och med den 31 december 2012 tillåta kreditinstitut att fortsätta att tillämpa artikel 38 i 2000 års kreditinstitutsdirektiv för ägarintressen i försäkringsföretag, återförsäkringsföretag och försäk- ringsholdingföretag som förvärvats innan kreditinstitutsdirektivet träder i kraft.
Skälen för regeringens förslag: Som framgår av avsnitt 8.2.2 skall instituten enligt gällande rätt göra avdrag från kapitalbasen för innehav i företag inom försäkringssektorn. I denna proposition föreslås dock att gränsvärdena för när avdrag behöver göras höjs i jämförelse med vad som gäller enligt 1994 års kapitaltäckningslag. Artikel 154.4 behandlar dock inte skyldigheten att göra avdrag utan hur det skall göras. Artikeln innebär att i stället för att göra avdraget med hälften vardera från primärt och supplementärt kapital, får instituten under en övergångsperiod tillämpa bestämmelserna i 2000 års kreditinstitutsdirektiv.
Den valmöjlighet 2006 års direktiv tillhandahåller bör enligt vår mening utnyttjas. Den huvudsakliga anledningen till detta är att det kan underlätta en omstrukturering av den svenska försäkringsmarknaden. Det finns institut som avser att ombilda dotterförsäkringsföretag som bedrivs enligt ömsesidiga principer till vinstutdelande bolag. En sådan ombildning kräver att institutet skjuter till kapital. Bestämmelsen i artikel
66.2i 2006 års kreditinstitutsdirektiv innebär att institutet måste finansiera hälften av sitt tillskott med primärt kapital. Eftersom det primära kapitalet är mycket mer kostsamt än det supplementära kapitalet, innebär den nya avdragsregeln att en dylik ombildning fördyras eller försvåras. Det är visserligen viktigt att instituten har ett tillräckligt stort primärt kapital men samtidigt bör de nya reglerna inte onödigtvis
försvåra planerade bolagsombildningar. |
374 |
Mot denna bakgrund bör det införas en övergångsbestämmelse enligt Prop. 2006/07:5 vilken ett institut t.o.m. år 2012 inte behöver tillämpa de nya reglerna om
avdrag från kapitalbasen för ägarposter som institutet före ikraftträdandet av 2006 års kreditinstitutsdirektiv, dvs. den 20 juli 2006, förvärvat i försäkringsföretag, återförsäkringsföretag och försäkringsholdingföretag. I stället får institutet dra av dessa ägarposter från summan av det primära och det supplementära kapitalet.
Med hänsyn till vad Finansinspektionen anfört vill vi peka på att för en finansiell företagsgrupp beräknas kapitalbasen enligt bestämmelserna om kapitalbasen i 3 kap. i den nya kapitaltäckningslagen. När nu en av bestämmelserna i detta kapitel undantas från tillämpning t.o.m. 2012 gäller det både på gruppnivå och individuell nivå. Detta behöver dock inte framhållas särskilt.
20.5Exponeringar mot stater och centralbanker i en annan valuta än den nationella valutan
Regeringens bedömning: Det bör inte i lag tas in någon över- gångsbestämmelse om vilka riskvikter som får åsättas exponeringar mot stater och centralbanker som uttrycks och refinansieras i den valuta som gäller i någon stat inom EES. En sådan bestämmelse bör i stället tas in i av en förordning som beslutas av regeringen.
Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna har inga invändningar mot bedömningen.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt punkten 4 i del 1 i bilaga VI, skall exponeringar mot medlemsstaters nationella regering och centralbanker som är uttryckta och refinansierade i den nationella regeringens och centralbankens valuta ges riskvikten noll procent. Enligt artikel 153 tredje stycket skall till den 31 december 2008 samma riskvikt tillämpas för exponeringar mot medlemsstaters nationella regeringar och centralbanker som uttrycks och refinansieras i någon medlemsstats valuta.
Övergångsregeln i 2006 års kreditinstitutsdirektiv innebär bl.a. att ett svenskt eller utländskt institut får tillämpa riskvikten noll procent för exponeringar mot svenska staten som uttrycks och refinansieras i någon medlemsstats valuta, t.ex. obligationer i euro.
En övergångsbestämmelse motsvarande den som finns i artikel 153 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv bör tas in i svensk rätt. En sådan övergångsbestämmelse ger en lägre riskvikt för de stater som har skulder i utländsk valuta men vars kreditbetyg inte medför riskvikten noll procent och torde göra det lättare för de svenska instituten att konkurrera på lika villkor med utländska institut om utlåningen till stater. Eftersom riskvikten påverkar institutens kapitalkrav och i förlängningen deras kapitalkostnad, är det viktigt att de svenska instituten ges möjlighet att tillämpa samma riskvikter som de utländska instituten.
I avsnitt 10.2.1 föreslås att riskvikten för stater och centralbanker inte regleras i lag utan i en förordning meddelad av regeringen. Det är därför
375
inte aktuellt att ta in den aktuella övergångsbestämmelsen i lag. I stället Prop. 2006/07:5 bör den framgå av den nämnda regeringsförordningen.
376
20.6 |
Undantag från gränsvärdena för stora exponeringar |
Prop. 2006/07:5 |
|
beträffande värdepappersbolag |
|
Regeringens förslag: Ett värdepappersbolag som tillhandahåller investeringstjänster avseende vissa finansiella instrument som anges i direktivet 2004/39/EG (MiFID) får efter tillstånd av Finansinspek- tionen för dessa instrument överskrida gränsvärdena för stora exponeringar utan att beräkna något särskilt kapitalkrav.
Promemorians förslag: Överrensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Finansinspektionen anser att det av övergångs- bestämmelsen bör framgå att den gäller både för det individuella institutet och för den finansiella företagsgruppen. Svensk Energi tillstyrker förslaget.
Kapitalkravsdirektivets innehåll: Enligt artikel 45 i 2006 års kapital- kravsdirektiv skall de behöriga myndigheterna tillåta värdepappers- företag att under en övergångsperiod överskrida gränsvärdena för stora exponeringar enligt artikel 111 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv utan att behöva beräkna ett särskilt kapitalkrav för den överskjutande delen. Övergångsperioden löper t.o.m. den 31 december 2010 eller den tidigare tidpunkt då eventuella nya exponeringsregler träder i kraft. Denna över- gångsregel gäller om följande förutsättningar föreligger samtidigt.
a)Värdepappersföretaget tillhandahåller sådana investeringstjänster eller investeringsverksamhet avseende de finansiella instrument som finns upptagna i punkterna
b)Värdepappersföretaget tillhandahåller inte sådana investerings- tjänster eller sådan investeringsverksamhet som anges i a till privat- kunder eller för privatkunders räkning.
c)Överskridandet av gränserna uppstår i samband med exponeringar som följer av sådana avtal som är finansiella instrument som finns upptagna i punkten a eller underliggande variabler som avses i punkten 10 i bilaga 1, avsnitt C i MiFID och är beräknade i enlighet med bilagorna III och IV i 2006 års kreditinstitutsdirektiv eller i samband med exponeringar som följer av avtal som avser leverans av råvaror eller utsläppsrätter.
d)Värdepappersföretaget har en dokumenterad strategi för hantering
av och, särskilt, för kontroll och begränsning av risker som uppstår på |
377 |
grund av koncentration av exponeringar. Värdepappersföretaget skall Prop. 2006/07:5 |
|
utan dröjsmål underrätta de behöriga myndigheterna om denna strategi |
|
och om alla materiella ändringar i denna. Värdepappersföretaget skall |
|
vidare vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa en löpande översyn av |
|
låntagarnas kreditvärdighet. |
|
Om ett värdepappersföretag överskrider de interna gränser som |
|
fastställts i enlighet med strategin, skall det utan dröjsmål underrätta den |
|
behöriga myndigheten om omfattningen och arten av överskridandet och |
|
motparten. |
|
Skälen för regeringens förslag: Av artikel 45 framgår att undantaget |
|
omfattar värdepappersbolag i vars verksamhet det ingår att tillhandhålla |
|
investeringstjänster eller att driva investeringsverksamhet rörande |
|
råvaruderivat m.m. Som exempel kan nämnas bolag som handlar med |
|
elderivat etc. |
|
Det bakomliggande motivet för bestämmelsen torde vara att reglerna |
|
om stora exponeringar i 2006 års kreditinstitutsdirektiv har ansetts lämpa |
|
sig mindre väl för denna typ av finansiella instrument. |
|
Rådets direktiv 93/22/EEG av den 10 maj 1993 om investeringstjänster |
|
inom värdepappersområdet (investeringstjänstedirektivet) som ersätts av |
|
MiFID, omfattar emellertid inte råvaruderivat m.m. Enligt investerings- |
|
tjänstedirektivet anses företag som tillhandahåller investeringstjänster |
|
avseende råvaruderivat m.m. därför inte driva tillståndspliktig rörelse. |
|
Den svenska definitionen av finansiella instrument i lagen (1991:980) om |
|
handel med finansiella instrument innefattar dock råvaruderivat och |
|
företag som tillhandahåller investeringstjänster avseende dessa instru- |
|
ment driver därför enligt lagen om värdepappersrörelse tillståndspliktig |
|
värdepappersrörelse (värdepappersbolag). Också enligt MiFID definieras |
|
råvaruderivat m.m. som finansiella instrument, vilket för |
|
närmare svensk rätt. De bestämmelser som finns om stora exponeringar i |
|
2006 års kreditinstitutsdirektiv har dock inte utformats med beaktande av |
|
den nya kategorin företag. Eftersom de svenska företag som i dag |
|
tillhandahåller investeringstjänster avseende råvaruderivat utgör |
|
värdepappersbolag tillämpar de reglerna om kapitaltäckning och stora |
|
exponeringar. Det skulle därför kunna hävdas att det saknas anledning att |
|
under en övergångstid behandla de stora exponeringar som härrör från |
|
sådan rörelse förmånligare än sådana exponeringar som härrör från annan |
|
värdepappersrörelse. De svenska värdepappersbolag som tillhandahåller |
|
investeringstjänster avseende råvaruderivat behandlas ju redan i dag |
|
strängare än motsvarande företag i andra länder. Även om det inte i alla |
|
avseenden är möjligt att ha samma konkurrensvillkor i alla länder, är det |
|
emellertid eftersträvansvärt. Det har inte identifierats några tillsynsskäl |
|
som motiverar att värdepappersbolagen måste fortsätta att beräkna ett |
|
särskilt kapitalkrav för de exponeringar i handelslagret som överskrider |
|
gränsvärdena för stora exponeringar, om de i stället vidtar de åtgärder |
|
som anges i artikel 45 i 2006 års kapitalkravsdirektiv. Den regeln bör |
|
därför införas i svensk rätt. |
|
Av bestämmelserna om finansiella företagsgrupper framgår att |
|
kapitalkravet för exponeringar i handelslaget som överskrider gräns- |
|
värdena för stora exponeringar gäller även på gruppnivå. I det aktuella |
|
fallet blir det kapitalkravet noll. Till skillnad från Finansinspektionen |
|
anser vi inte att detta behöver förtydligas ytterligare. |
378 |
|
20.7 |
Undantag från reglerna om kapitalkrav för vissa |
Prop. 2006/07:5 |
||
|
|
värdepappersbolag |
|
|
|
|
|
|
|
|
Regeringens förslag: Till och med år 2010 skall inte bestämmelserna |
|
|
|
|
om kapitalkrav i den nya kapitaltäckningslagen gälla för |
|
|
|
|
värdepappersbolag vars huvudsakliga verksamhet består i att |
|
|
|
|
tillhandahålla investeringstjänster avseende vissa finansiella |
|
|
|
|
instrument som anges i direktivet 2004/39/EG (MiFID). |
|
|
|
|
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. |
|
||
|
Remissinstanserna: Finansinspektionen anser att det av övergångs- |
|
||
bestämmelsen bör framgå att den gäller både för det individuella |
|
|||
institutet och för den finansiella företagsgruppen. Svensk Energi |
|
|||
tillstyrker förslaget. |
|
|||
|
Kapitalkravsdirektivets innehåll: Enligt artikel 48 i 2006 års |
|
||
kapitalkravsdirektiv får bestämmelserna om kapitalkrav i det direktivet |
|
|||
och i 2006 års kreditinstitutsdirektiv inte tillämpas på värde- |
|
|||
pappersföretag vars huvudverksamhet uteslutande består i att erbjuda |
|
|||
investeringstjänster eller investeringsverksamhet avseende de finansiella |
|
|||
instrument som avses i punkterna |
|
|||
MiFID (se avsnitt 20.6) och som inte den 31 december 2006 omfattas av |
|
|||
investeringstjänstedirektivet (93/22/EEG). Detta undantag får utnyttjas |
|
|||
t.o.m. den 31 december 2010 eller det datum då eventuella ändringar av |
|
|||
MiFID träder i kraft, beroende på vilket datum som infaller först. |
|
|||
Kommissionen skall lägga fram en rapport som behandlar hur tillsynen |
|
|||
över dessa värdepappersföretag lämpligen bör utformas. |
|
|||
|
Skälen för regeringens förslag: Motiven för direktivets bestämmelse |
|
||
torde vara att det råder tveksamhet om hur tillsynen över den angivna |
|
|||
kategorin av företag skall utformas. Tillsynen inkluderar bestämmelserna |
|
|||
om kapitaltäckning och stora exponeringar. |
|
|||
|
Regeln i artikel 48 i 2006 års kapitalkravsdirektiv innebär att de där |
|
||
angivna företagen inte behöver beräkna några kapitalkrav för |
|
|||
kreditrisker, marknadsrisker eller operativa risker. De behöver heller inte |
|
|||
beräkna något särskilt kapitalkrav om de överstiger gränsvärdena för |
|
|||
stora exponeringar. I det avseendet överlappar regeln delvis den i artikel |
|
|||
45 (se avsnitt 20.6). |
|
|||
|
Som har nämnts i avsnitt 20.6 anses bolag som ägnar sig åt sådan |
|
||
verksamhet som anges i artikel 48 driva tillståndspliktig värde- |
|
|||
pappersrörelse. Liksom andra värdepappersbolag skall de alltså enligt |
|
|||
1994 års kapitaltäckningslag beräkna ett kapitalkrav. På de skäl som |
|
|||
anförs i avsnitt 20.6 – främst konkurrensaspekten – saknas det emellertid |
|
|||
anledning att upprätthålla denna ordning. I övergångsbestämmelsen till |
|
|||
den nya kapitaltäckningslagen bör det därför tas in en regel som innebär |
|
|||
att t.o.m. 2010 gäller inte bestämmelserna om kapitalkrav i den nya |
|
|||
kapitaltäckningslagen för sådana värdepappersbolag som tillhandahåller |
|
|||
investeringstjänster avseende de finansiella instrument som anges i |
|
|||
punkterna |
|
|||
|
Enligt den föreslagna övergångsbestämmelsen undantas värdepappers- |
|
||
bolaget även från skyldigheten att offentliggöra information. Detta går |
|
|||
visserligen längre än direktivet, men bedöms vara en nödvändig följd av |
|
|||
att bolagen undantas från de övriga bestämmelserna i lagen. |
379 |
|||
Vi delar inte Finansinspektionens uppfattning att det behöver anges Prop. 2006/07:5 särskilt att bestämmelsen gäller både på individuell nivå och på
gruppnivå.
20.8Ett alternativt kapitalkrav för operativa risker för vissa värdepappersbolag
Regeringens förslag: Till och med år 2011 får ett värdepappersbolag, vars totala positioner i handelslagret aldrig överstiger 50 miljoner euro och som under räkenskapsåret i genomsnitt har högst 100 anställda, efter tillstånd av Finansinspektionen beräkna kapitalkravet för operativa risker på visst sätt som leder till lindrigare krav än annars.
Det sammanlagda kapitalkravet får dock inte understiga det kapitalkrav som gällde för värdepappersbolaget den 31 december 2006, om inte minskningen beror på att bolagets verksamhet har minskat.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Finansinspektionen anser att det av övergångs- bestämmelsen bör framgå att den gäller både för det individuella institutet och för den finansiella företagsgruppen.
Kapitalkravsdirektivets innehåll: Enligt artikel 46 får de behöriga myndigheterna till den 31 december 2011 välja att inte tillämpa kapital- kravet i artikel 75 d (kapitalkrav för operativa risker) på värdepappers- företag för vilka artiklarna 20.2 och 20.3 i samma direktiv inte gäller, vars totala positioner i handelslagret aldrig överstiger 50 miljoner euro och vars genomsnittliga antal relevanta anställda inte under räken- skapsåret överstiger 100. I stället skall kapitalkraven för dessa värde- pappersföretag åtminstone vara det lägsta av
a. kapitalkraven (för operativa risker) till följd av artikel 75 d i kreditinstitutsdirektivet, och
b. 12/88 av det högsta av
i)summan av kapitalkraven i enligt artikel 75
ii)25 procent av de fasta omkostnaderna under föregående år enligt artikel 21 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv (se även artikel 20.5).
Om punkten b ovan tillämpas skall det ske en stegvis ökning minst en gång per år.
Tillämpningen av detta undantag får inte leda till att de totala kapitalkraven för ett värdepappersföretag minskar i jämförelse med de krav som gäller per den 31 december 2006, om inte en sådan minskning kan motiveras av tillsynsskäl på grund av att värdepappersföretagets affärsverksamhet minskat.
Skälen för regeringens förslag: Som framgår av avsnitt 9.2 torde kapitalkravet för operativa risker innebära att många värdepappersföretag får en väsentlig ökning av det sammanlagda kapitalkravet. Syftet med övergångsregeln i fråga torde vara att undvika att kapitalkravet för operativa risker ökar allt för hastigt för de angivna värdepappers-
företagen. Detta motiverar att en bestämmelse motsvarande den i 2006 |
|
års kapitalkravsdirektiv införs för de svenska värdepappersbolagen. |
380 |
Av bestämmelserna om finansiella företagsgrupper framgår att Prop. 2006/07:5 kapitalkravet för operativa risker skall beräknas på samma sätt som på
individuell nivå. Genom denna övergångsbestämmelse beräknas kapital- kravet för operativa risker på ett annat sätt än enligt huvudregeln. Att detta alternativa beräkningssätt gäller även på gruppnivå följer av att den aktuella övergångsbestämmelsen ersätter huvudregeln under övergångs- perioden.
20.9Övriga övergångsbestämmelser
Regeringens bedömning: Föreskrifter som regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar med stöd av bemyn- diganden i den nya kapitaltäckningslagen avses även behandla frågor som rör övergångsbestämmelser.
Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna har inga invändningar mot bedömningen.
Skälen för regeringens bedömning: I 2006 års kreditinstitutsdirektiv och kapitalkravsdirektiv finns det ett antal övergångsregler som rör frågor som vid införlivande av direktiven kommer att framgå av föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer (artikel 153 första och andra styckena och artiklarna
381
Prop. 2006/07:5
21 Konsekvenser
21.1Ekonomiska konsekvenser
Allmänt
Förslaget till en ny lag om kapitaltäckning och stora exponeringar innehåller ett antal större förändringar i förhållande till gällande rätt. Det huvudsakliga syftet med de nya reglerna är att kapitalkravet på ett bättre sätt skall spegla de faktiska riskerna i institutens verksamhet, dvs. kapitalkraven skall vara mer riskkänsliga. Därmed kan institutens mot- ståndskraft mot förluster öka vilket är till gagn för stabiliteten i det finansiella systemet. Dessutom kan ett mer riskkänsligt kapitaltäcknings- regelverk bidra till en ökad ekonomisk effektivitet eftersom en mer sofistikerad prissättning av risker också innebär en mer effektiv användning av institutens kapital.
Instituten
För instituten medför de föreslagna reglerna ekonomiska konsekvenser dels i form av ändrade kapitalkrav, dels genom att det uppkommer kostnader för att anpassa och utveckla de system och rutiner som krävs för att leva upp till kraven i lag och föreskrifter. Förslaget innebär även att institutens avgifter till tillsynsmyndigheten kan komma att öka. För det enskilda institutet kommer omfattningen av dessa konsekvenser till stor del att bero av vilka beräkningsmetoder för kapitalkraven som används.
När det gäller det individuella institutets kapitalkrav är det svårt att med någon närmare precision förutsäga regelverkets effekter. Den mängd kapital ett institut blir skyldigt att avsätta påverkas av ett antal olika faktorer. För det första innebär de mer precisa beräkningsmetoderna en ökad differentiering av kapitalkraven mellan instituten. Jämfört med befintliga regler kommer en mer riskfylld verksamhet att ge ett ökat kapitalkrav och vice versa.
För det andra kommer kapitalkravets storlek att bero av vilka beräkningsmetoder ett institut använder. Avsikten är att ett institut som använder interna riskberäkningsmetoder i genomsnitt skall få ett lägre kapitalkrav jämfört med om samma institut använder de metoder som bygger på schabloniserade värden. Det skall dock påpekas att det inte är givet att kapitalkraven konsekvent blir lägre om institutet använder interna riskberäkningsmodeller utan det beror på institutets risktagande.
Det kan dock konstateras att kapitalkravet för kreditrisker i genomsnitt kommer att minska. Minskningen är i genomsnitt större för de institut som använder internmetoden än för dem som använder schablon- metoden.
Reduktionen av kapitalkravet för kreditrisker kompenseras genom tillkomsten av ett särskilt kapitalkrav för operativa risker. Vid utform- ningen av de internationellt framtagna regler som ligger till grund för propositionens förslag har målsättningen varit att kapitalkravet för
operativa risker skall i genomsnitt öka i motsvarande omfattning som
382
kapitalkravet för kreditrisker minskar i genomsnitt. För det enskilda |
Prop. 2006/07:5 |
|||||
institutet behöver dock detta inte nödvändigtvis vara fallet. Vad gäller |
|
|||||
exempelvis värdepappersbolag som i begränsad omfattning bedriver |
|
|||||
kreditverksamhet kan det sammanlagda kapitalkravet komma att öka i |
|
|||||
och med de föreslagna reglerna. Detta beror på att kapitalkravet för |
|
|||||
kreditrisker inte kommer att minska i samma utsträckning för |
|
|||||
värdepappersbolag |
som |
för |
kreditinstitut, |
samtidigt |
som |
|
värdepappersbolagen åläggs ett kapitalkrav för operativ risk. I |
|
|||||
förevarande proposition föreslås emellertid särskilda undantagsregler för |
|
|||||
vissa av dessa institut. |
|
|
|
|
|
|
De beräkningsmetoder som bygger på schabloniserade värden liknar |
|
|||||
till stor del befintliga regler. Den administrativa och kostnadsmässiga |
|
|||||
börda som följer av kraven i denna proposition torde därför bli be- |
|
|||||
gränsade för de institut som väljer att tillämpa dessa metoder. Eftersom |
|
|||||
dessa metoder inte kräver tillstånd uppstår heller inte några kostnader i |
|
|||||
form av ansökningsavgifter till tillsynsmyndigheten. För de institut som i |
|
|||||
stället väljer att tillämpa interna riskberäkningsmetoder följer en |
|
|||||
betydligt mer resurskrävande anpassningsprocess till de krav som ställs i |
|
|||||
lag och föreskrifter. Dessa institut kommer också att behöva betala en |
|
|||||
avgift till Finansinspektionen för att få sina metoder prövade. De institut |
|
|||||
som väljer att utnyttja sådana metoder torde emellertid ha gjort bedöm- |
|
|||||
ningen att de förändringar som krävs kommer att vara lönsamma, t.ex. i |
|
|||||
form av lägre kapitalkrav och ökad konkurrenskraft. |
|
|
|
|||
Konkurrensverket och Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) |
|
|||||
betonar vikten av uppföljningar av vilka konsekvenser införandet av de |
|
|||||
nya reglerna får för finansmarknadens aktörer i Sverige. De konstaterar |
|
|||||
att den nya kapitaltäckningslagen innebär att det införs incitament för |
|
|||||
instituten att använda mer avancerade interna metoder för beräkning av |
|
|||||
kapitalkraven eftersom dessa avancerade metoder ger ett lägre kapital- |
|
|||||
krav. Ett sådant gynnande av resursstarka institut skulle på sikt kunna |
|
|||||
medföra konkurrensfördelar i förhållande till mindre aktörer som an- |
|
|||||
vänder sig av mera schabloniserade metoder. |
|
|
|
|||
Naturligtvis är det viktigt att följa upp hur det nya regelverket påverkar |
|
|||||
instituten och hur det påverkar deras konkurrensförutsättningar. Även om |
|
|||||
Sverige inte ensamt kan få till stånd ändringar i direktivet, kan eventuella |
|
|||||
iakttagelser användas för att påverka en framtida översyn av direktiven. |
|
|||||
För att kunna underlätta för mindre institut att använda de mer risk- |
|
|||||
känsliga riskmätningsmetoderna har det införts vissa lättnader för de |
|
|||||
mindre instituten i jämförelse med vad som gäller enligt Basel II. Det |
|
|||||
finns även en möjlighet i direktiven för t.ex. små sparbanker att bygga |
|
|||||
upp ett gemensamt system för klassificeringen av kreditrisker. Det är |
|
|||||
också värt att påpeka att det inte är enbart storbanker som hos |
|
|||||
Finansinspektionen har ansökt om att använda internmetoden. Även |
|
|||||
några små institut har ansökt om sådana tillstånd. |
|
|
|
|||
Institutens kunder |
|
|
|
|
|
|
Institutens kostnader för att uppfylla kapitalkraven är en faktor som har |
|
|||||
betydelse för institutens prissättning (räntor, avgifter etc.). Även om |
|
|||||
kapitalkraven inte är den enda faktorn som styr prissättningen är det |
|
|||||
troligt att de föreslagna reglerna |
får viss inverkan |
på de priser |
som |
383 |
||
institutens kunder möter. Till att börja med kan konstateras att den |
Prop. 2006/07:5 |
genomsnittliga prisbilden för kunderna är beroende av i vilken mån |
|
kapitalkraven för instituten i genomsnitt kommer att öka eller minska. Ju |
|
högre kapitalkraven är för instituten desto högre priser måste sättas för |
|
att upprätthålla samma lönsamhetsnivå. Utgångspunkten har varit att |
|
kapitalkraven internationellt skall i genomsnitt ligga på samma nivå som |
|
enligt gällande regler. Kapitalkraven för olika verksamheter varierar |
|
dock. För prissättningen mot enskilda kunder och av enskilda produkter |
|
kan de nya reglerna förväntas få vissa effekter. För det första innebär ett |
|
riskkänsligare regelverk att kapitalkraven kommer att vara mer |
|
differentierade än tidigare, dvs. exponeringar som har en högre risk |
|
kommer att åläggas ett högre kapitalkrav och vice versa. Därmed finns |
|
det anledning att räkna med att instituten också kommer att differentiera |
|
priserna för olika kunder i en större utsträckning än vad som i dag är |
|
fallet. För det andra kan konstateras att förslaget innebär att kapitalkravet |
|
för vissa s.k. exponeringsklasser i genomsnitt kommer att minska i |
|
förhållande till gällande regler. Detta gäller särskilt de exponerings- |
|
klasser som omfattar utlåning till hushåll. Inom dessa exponeringsklasser |
|
torde därför de ändrade kapitalkraven kunna påverka räntorna nedåt. |
|
Finansinspektionen |
|
Som framgår av bl.a. avsnitt 18.1 ställer förslagen i denna proposition |
|
nya och ökade krav på tillsynen och granskningen av de institut som |
|
omfattas av kapitaltäckningsreglerna. Samtidigt som de nya reglerna |
|
innebär att Finansinspektionen skall bedriva en mer aktiv tillsyn ökar |
|
också komplexiteten i tillsynsarbetet. I samband med att den nya kapital- |
|
täckningslagen träder i kraft måste delar av tillsynen utvecklas och |
|
ersättas av nya tillsynsmetoder och en anpassad, riskbaserad tillsyn. |
|
Sveriges Advokatsamfund anser att det är av yttersta vikt att för såväl de |
|
finansiella marknadernas funktion som stabiliteten i det finansiella |
|
systemet att Finansinspektionen ges tillräckliga resurser för att kunna |
|
implementera och tillämpa de nya reglerna på ett tillfredsställande sätt. |
|
Finansinspektionen väntas även få ökad föreskriftsbörda med det nya |
|
regelverket. Detta medför ett visst arbete med att utfärda kompletterande |
|
föreskrifter i samband med att den nya lagen träder i kraft. Det fort- |
|
löpande arbetet med att förvalta dessa föreskrifter bedöms även bli mer |
|
omfattande än tidigare. |
|
Till följd av de utökade uppgifter som åläggs Finansinspektionen |
|
bedöms kostnaderna för tillsyn och regelgivning öka. I vilken |
|
utsträckning kostnaderna kommer att öka är dock i dagsläget |
|
svårbedömt. Kostnaden för tillsynsverksamheten beror bl.a. av hur |
|
många institut som kommer att tillämpa egna beräkningsmetoder för att |
|
fastställa kapitalkraven. Det är dessutom först under år 2008 – då de mest |
|
avancerade metoderna får börja tillämpas – som de nya reglerna får full |
|
effekt på inspektionens tillsynsverksamhet. |
|
Mot bakgrund av det ovanstående skall Finansinspektionen bistå |
|
regeringen med underlag för att uppskatta kostnaderna för tillämpningen |
|
av de nya reglerna. Om Finansinspektionen behöver ytterligare resurser |
|
för att klara verksamheten kommer finansieringen att ske genom en |
|
omfördelning av befintliga anslag på statsbudgeten. |
384 |
Finansinspektionen tar också ut avgifter för prövningen av ärenden Prop. 2006/07:5 som olika företag lämnar. Dessa avgifter tas ut för ansökningar avseende
hela det finansiella området och bygger på principen om full kostnadstäckning. I samband med att de nya kapitaltäckningsreglerna träder i kraft kommer det att bli aktuellt att besluta om att införa sådana avgifter för de ansökningar som skall göras enligt den nya kapitaltäckningslagen. Finansinspektionen får dock sedan den 1 juli 2005 ta ut ansökningsavgifter från institut som begär en preliminär granskning av sina interna beräkningsmetoder för kreditrisk och operativ risk i avvaktan på att de nya kapitaltäckningsreglerna träder i kraft. Det bör innebära att avgiften för den slutliga granskning som skall ske enligt 2007 års kapitaltäckningslag blir betydligt lägre än vad som hade varit fallet utan den preliminära granskningen.
Konsekvenser för domstolarna
Förslagen innebär att Finansinspektionen skall kunna fatta ett antal överklagbara beslut, bl.a. om de mer riskkänsliga metoder som instituten avser att använda för beräkningen av kapitalkraven, om förhöjt kapitalkrav eller sanktioner. Sådana beslut får som regel överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Det antal ärenden som enligt den nuvarande kapitaltäckningslagen överklagas till domstol är mycket få. Även om antalet beslut som kan bli föremål för överklaganden ökar, kommer sannolikt antalet överklagande ärenden fortsätta att ligga på en låg nivå. Den nya kapitaltäckningslagen förväntas därför ytterst marginellt öka arbetsbelastningen hos de allmänna förvaltningsdomstolarna. Ytterligare resurser för domstolsväsendet med anledning av dessa förslag bedöms därför inte behövas.
21.2Konsekvenser för små och medelstora företag
Små- och medelstora företag
Den konsekvensstudie1 som Kommissionen låtit göra med anledning av de nya kapitaltäckningsreglerna visar på att det genomsnittliga kapital- kravet för exponeringar mot små och medelstora företag minskar i och med de nya reglerna. Detta gäller oavsett vilken metod som instituten väljer att använda för beräkning av kapitalkravet för kreditrisk. I och med att instituten tillåts hålla mindre kapital för exponeringar mot små och medelstora företag torde lånekostnaderna för dessa företag i genomsnitt kunna minska.
Det finns inget som i dagsläget tyder på att de små och medelstora företagens tillgång till finansiering via instituten skulle kunna påverkas negativt av de föreslagna reglerna.
Flera remissinstanser anser att det bör göras en svensk uppföljning av vilka konsekvenser de nya kapitaltäckningsreglerna får för små och medelstora företag. Vi ser också ett behov av en sådan uppföljning. Den bör dock göras först när regelverket tillämpats under ett par år. Då är det
1European Commission, Review of the capital requirements för credit institutions and
investment firms, Third Quantitative Impact study: EU results, s. 6. |
385 |
också lättare att bedöma vilken omfattning uppföljningen bör ha och hur |
Prop. 2006/07:5 |
den bör utformas (se även avsnitt 16.5 angående information om |
|
kreditvärderingsbeslut). En lämplig tidpunkt för uppföljningen bör vara |
|
tre år efter det att regelverket har börjat tillämpas. |
|
TCO anser att det är viktigt att följa upp effekterna av de nya |
|
kapitaltäckningsreglerna för kreditförsörjningen för unga företag eller |
|
företag med hög riskprofil under en konjunkturcykel. Här kan det noteras |
|
ett krav på uppföljningarna inom EU som framgår av artikel 156 i 2006 |
|
års kreditinstitutsdirektiv (se även skäl 68). Enligt direktivet skall kom- |
|
missionen, i samarbete med medlemsstaterna och med beaktande av |
|
Europeiska centralbankens synpunkter regelbundet kontrollera om 2006 |
|
års direktiv väsentligt påverkar konjunkturcykeln och med stöd av denna |
|
granskning överväga om eventuella åtgärder för att komma till rätta med |
|
situationen är motiverade. Kommissionen skall med stöd av denna analys |
|
och med beaktande av Europeiska centralbankens synpunkter vartannat |
|
år upprätta en rapport som skall överlämnas till Europaparlamentet och |
|
rådet, vid behov åtföljd av lämpliga förslag. Vi anser att kravet på |
|
uppföljningarna inom EU är nödvändigt och lämpligt. Sverige bör aktivt |
|
bidra till det samarbetet. |
|
Små och medelstora institut |
|
De föreslagna reglerna om kapitaltäckning och stora exponeringar skall, i |
|
likhet med befintliga kapitaltäckningsregler gälla för alla institut, oavsett |
|
storlek eller inriktning på verksamheten. De institut som i dag redan |
|
omfattas av kapitaltäckningsreglerna kommer således även i fortsättning |
|
att göra det. |
|
De |
|
på principen att bestämmelserna skall vara anpassade utifrån de skilda |
|
förutsättningar som råder i institut av olika storlek och inriktning på |
|
verksamheten, allt från stora fullsortimentsbanker till små institut med |
|
begränsad verksamhet. Av denna princip följer bl.a. den valmöjlighet |
|
instituten har avseende tillämpning av olika metoder för beräkning av |
|
kapitalkraven. Härigenom kan exempelvis små- och medelstora institut, |
|
som inte anser det vara (kostnadsmässigt) motiverat att utveckla |
|
avancerade riskberäkningsmetoder, välja att tillämpa de enklare beräk- |
|
ningsmetoderna. Dessa metoder bygger i stort på samma principer som |
|
gällande kapitaltäckningsregler och torde därför inte leda till någon |
|
väsentlig ökning av de små- och medelstora institutens kostnader för att |
|
leva upp till kraven i lag och föreskrifter. |
|
Vid sidan av detta kan diskuteras vad de nya reglerna specifikt innebär |
|
för de små- och medelstora institutens kapitalkrav. Som konstateras ovan |
|
är det svårt att närmare precisera hur de enskilda institutens kapitalkrav |
|
kommer att påverkas av de nya reglerna. Detta beror på ett antal faktorer |
|
såsom exempelvis hur institutens tillgångsportföljer är sammansatta och |
|
vilka metoder för beräkning av kapitalkravet som används. Vad det gäller |
|
små- och medelstora institut kan det dock antas att dessa i mindre |
|
omfattning än större institut kommer att utnyttja möjligheten att beräkna |
|
kapitalkraven med hjälp av interna beräkningsmodeller. Av detta följer |
|
att kapitalkravet för sådana institut i genomsnitt sannolikt kommer att bli |
|
något högre. Detta beror på att de nya kapitaltäckningsreglerna är |
386 |
konstruerade på så sätt att instituten ges incitament att använda metoder Prop. 2006/07:5 som bygger på interna riskvärderingsmodeller eftersom de metoderna
förbättrar institutens riskhantering och därmed främjar finansiell stabilitet.
387
22 |
Författningskommentar |
Prop. 2006/07:5 |
22.1Förslag till lag om kapitaltäckning och stora exponeringar
1 kap. Inledande bestämmelser
1 §
Paragrafens första stycke anger att lagen innehåller bestämmelser om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värde- pappersbolag. Genom lagen och de föreskrifter som avses komplettera lagen i betydande utsträckning införlivas Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/48/EG av den 14 juni 2006 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (kreditinstitutsdirektivet) och Europa- parlamentets och rådets direktiv 2006/49/EG av den 14 juni 2006 om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut (kapitalkravs- direktivet) med svensk rätt. En komplettering av lagen med föreskrifter möjliggörs genom de bemyndiganden som finns i 13 kap.
I andra stycket erinras om de bestämmelser som finns i 2 kap. 10 och 10 a §§ lagen (2004:46) om investeringsfonder. Enligt nämnda para- grafer gäller vissa av bestämmelserna i denna lag dels för vissa indi- viduella fondbolag, dels för vissa fondbolag som ingår i en finansiell företagsgrupp (prop. 2005/06:45 s. 248 f).
Bestämmelsen behandlas närmast i avsnitt 5.
2 §
Paragrafen innehåller bestämmelser som rör europabolag och europakooperativ. Av första stycket framgår vilka bestämmelser i denna lag som gäller för en ledamot i tillsynsorganet i ett dualistiskt organiserat europabolag och i ett dualistiskt organiserat europakooperativ. Det är dels fråga om bestämmelsen om tystnadsplikt i 10 kap. 17 §, dels bestämmelsen i 10 kap. 19 § om meddelandeförbud. En motsvarande bestämmelse finns i 7 kap. 13 § lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag (1994 års kapitaltäckningslag).
Enligt 10 kap. 19 § får en undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter med stöd av 10 kap. 18 § förordna att holdingbolaget samt dess styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats. Av hänvisningen till 10 kap. 19 § följer att motsvarande meddelandeförbud kan åläggas också ledamöter av tillsynsorganet i ett dualistiskt organiserat europabolag eller europakooperativ. Att ansvar kan utkrävas av en sådan ledamot i tillsynsorganet om han eller hon bryter mot meddelandeförbudet framgår av 12 kap. 9 §. Genom bestämmelsen säkerställs att Sverige helt lever upp till åtagandet i artikel 4 i 2001 års protokoll till EU:s konvention från år 2000 om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål (se prop. 2004/05:144
s.117).
Andra stycket innehåller en erinran om att i första stycket nämnda
bestämmelser i lagen om europabolag och lagen om europakooperativ skall tillämpas även på ledamöter i ett europabolags eller ett europa-
kooperativs lednings- eller förvaltningsorgan.
388
3 § |
|
Prop. 2006/07:5 |
Paragrafen innehåller ett antal definitioner som är grundläggande för |
|
|
förståelsen av bestämmelserna i lagen. |
|
|
I punkten 16 definieras termen riskvikt. Någon motsvarande definition |
|
|
finns inte i kreditinstitutsdirektivet eller kapitalkravsdirektivet. En risk- |
|
|
vikt är en procentsats som beskriver hur riskfylld en exponering är. |
|
|
Riskvikter används bl.a. för att bestämma de riskvägda exponerings- |
|
|
belopp som ligger till grund för att beräkna kapitalkravet för kreditrisker. |
|
|
I punkten 17 definieras värdepapperisering. Definitionen stämmer |
|
|
överens med den definition av värdepapperisering som finns i kredit- |
|
|
institutsdirektivet, förutom att ordet ”trancher” av språkliga skäl har |
|
|
ersatts med ordet ”delar”. Någon saklig skillnad är dock inte avsedd. |
|
|
Definitionerna behandlas i avsnitt 6.1, 6.3, 9.1, 10.2.1 och 12.2. |
|
|
|
|
|
I paragraferna definieras koncern och ägarintresse. Definitionerna |
|
|
stämmer i huvudsak överens med dem som finns i 1994 års kapital- |
|
|
täckningslag. De behandlas i avsnitt 6.1. |
|
|
7 § |
|
|
Paragrafen, som innehåller en definition av begreppet handelslager, är |
|
|
delvis ny jämförd med den som finns i 4 kap. 1 § i 1994 års kapital- |
|
|
täckningslag. Handelslagret består enligt första stycket av positioner i |
|
|
finansiella instrument och råvaror. Begreppet finansiellt instrument |
|
|
definieras i 3 § 7. Innebörden av termen råvara behandlas i avsnitt 6.2. |
|
|
Enligt punkten 1 skall instituten inneha positionerna i handelssyfte |
|
|
eller för att säkra andra positioner i handelslagret. Vad som avses med |
|
|
handelssyfte framgår av 8 §. En position säkras (hedgas) genom tekniker |
|
|
som instituten kan använda sig av för att minska risknivån i en position |
|
|
eller en uppsättning av positioner, t.ex. derivatinstrument. Positioner som |
|
|
innehas för att säkra exponeringar utanför handelslagret kan komma att |
|
|
ingå i handelslagret med stöd av 9 §. Till skillnad från Sveriges Advokat- |
|
|
samfund anser vi inte att termen säkras behöver förklaras ytterligare. |
|
|
För att en position skall ingå i handelslagret får den enligt punkten 2 |
|
|
inte vara förenad med villkor som begränsar möjligheten att handla med |
|
|
den. Om den är förenade med sådana villkor skall det vara möjligt att |
|
|
säkra den. |
|
|
För att en position skall ingå i handelslagret skall det framgå att |
|
|
positionen innehas i handelssyfte (se 8 §) eller för att säkra andra posi- |
|
|
tioner i handelslagret. Om ett institut menar att en position ingår i |
|
|
handelslagret, skall det framgå av sådana riktlinjer och instruktioner som |
|
|
avses i 10 §. |
|
|
Av andra stycket framgår att med position avses inte bara positioner |
|
|
som uppkommer när institutet handlar för egen räkning utan även |
|
|
positioner som uppkommer när institutet handlar för kunders räkning |
|
|
eller i institutets egenskap av marknadsgarant. |
|
|
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.2. |
|
|
8 § |
|
|
Bestämmelsen är ny. Av den framgår när en position innehas i handels- |
|
|
syfte. Ett centralt begrepp i paragrafen är uttrycket ”på kort |
sikt”. |
389 |
|
|
|
Begreppet är hämtat ur direktivet och där ges ingen vägledning om vad som avses. Vad som avses med detta bör därför överlämnas till rätts- tillämpningen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.2.
9 §
Av bestämmelsen, som är ny, framgår att även andra positioner än de som avses i 7 § får ingå i handelslagret om de angetts i föreskrifter. Av avsnitt 6.2 framgår i vilka fall denna bestämmelse kan komma att bli tillämplig.
10 §
Bestämmelsen är ny. Av första stycket framgår att ett institut med stöd av bestämmelserna i 7 och 9 §§ skall fastställa vilka positioner i dess rörelse som skall ingå i handelslagret. Dessutom skall institutet för de positioner som innehas i handelssyfte ha en handelsstrategi samt kunna styra handeln med positionerna och övervaka positionerna mot handels- strategin. För att uppfylla dessa krav skall instituten ha lämpliga metoder. De skall också ha skriftliga riktlinjer och instruktioner i den omfattning som behövs. Innehållet i dessa dokument kommer att utgöra utgångs- punkten när det bestäms om en position ingår i handelslagret eller inte.
I andra stycket finns en erinran om att det i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse och lagen (2004:297) om bank- och finansierings- rörelse finns särskilda regler om institutens riskhantering. Dessa regler är även tillämpliga på ett instituts hantering av sin marknadsrisk.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.2.
2 kap. Vilka kapitalkrav som skall täckas av kapitalbasen
1 §
Av paragrafens första stycke framgår att ett instituts kapitalbas skall mot- svara åtminstone summan av kapitalkraven för kreditrisker, marknads- risker och operativa risker. Detta överensstämmer med vad som gäller enligt 2 kap. 1 § i 1994 års kapitaltäckningslag förutom att den sistnämnda bestämmelsen inte tar upp de operativa riskerna (prop. 1994/95:50 s. 296 f). Av 9 § framgår att vissa värdepappersbolag får beräkna kapitalkravet på ett alternativt sätt.
Enligt 2 § får Finansinspektionen i vissa fall besluta att kapitalbasen skall överstiga miniminivån i första punkten. I ett sådant fall skall kapitalbasen i stället uppgå till den nivå inspektionen beslutar.
När kapitalbasens miniminivå bestäms måste instituten även beakta bestämmelserna om startkapitalets storlek i t.ex. 3 kap.
Om institutets kapitalbas är lägre än vad som följer av första stycket, får Finansinspektionen ingripa med sanktioner.
I andra stycket erinras om att ett ytterligare kapitalkrav kan behöva beräknas enligt bestämmelserna i 7 kap. 8 §.
Prop. 2006/07:5
390
Av 7 kap. 9 och 10 §§ lagen om bank- och finansieringsrörelse framgår Prop. 2006/07:5 hur stort ett kreditinstituts kvalificerade innehav av aktier och andelar får
vara i icke- finansiella företag. Enligt 7 kap. 9 § i den lagen får det totala innehavet uppgå till högst 60 procent av kreditinstitutets kapitalbas och innehavet i ett enskilt företag får uppgå till högst 15 procent av kredit- institutets kapitalbas. Enligt 7 kap. 11 § samma lag får dock dessa gränsvärden överskridas om hela det belopp varmed det kvalificerade innehavet överskrider gränsen täcks av institutets egen kapitalbas och avdrag för motsvarande del av kapitalbasen sker vid beräkningen av kapitalbaskraven. Om båda gränserna överskrids, skall det största av de båda beloppen täckas. I tredje stycket erinras om bestämmelsen om av- räkning från kapitalbasen i 7 kap. 11 § lagen om bank- och finansierings- rörelse.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.1 och 15.3. |
|
2 § |
|
Av bestämmelsen, som är ny, framgår att Finansinspektionen i där |
|
angivna fall skall besluta att ett institut skall ha en kapitalbas som |
|
överstiger miniminivån i 1 § första stycket 1. Det kan för det första ske |
|
om institutet inte uppfyller kraven i 6 kap. |
|
om bank- och finansieringsrörelse om bl.a. soliditet och likviditet, risk- |
|
hantering och genomlysning och motsvarande bestämmelser i lagen om |
|
värdepappersrörelse. |
|
För att Finansinspektionen skall kunna fatta ett beslut om en förhöjd |
|
kapitalbas skall det vara troligt att de brister som finns inte kan rättas till |
|
inom rimlig tid med vidtagande av andra ingripandeåtgärder. Med |
|
ingripandeåtgärder avses särskilt sådana åtgärder som inspektionen enligt |
|
15 kap. lagen om bank- och finansieringsrörelse och 6 kap. |
|
9 a §§ lagen om värdepappersrörelse får vidta mot ett institut som inte |
|
följer de bestämmelser som gäller för dess verksamhet. Om bristerna kan |
|
åtgärdas inom rimlig tid genom t.ex. ett föreläggande är bestämmelsen |
|
alltså inte tillämplig. Riksbanken önskar ett förtydligande av begreppet |
|
”inom rimlig tid”. Enligt Riksbankens mening bör begreppet tolkas snävt |
|
så att krav kan ställas på att instituten snabbt måste förbättra sina |
|
styrformer, metoder, mekanismer och strategier. Riksbanken menar att |
|
detta har betydelse eftersom ett temporärt högre kapitalkrav som träder i |
|
kraft med kort varsel kan vara ett effektivt instrument för att framtvinga |
|
ett annat beteende i institutet. |
|
Enligt vår bedömning är rimlig tid den tid som det är acceptabelt att |
|
det tar att rätta till den situation som har uppkommit. Detta beror i sin tur |
|
på hur allvarlig överträdelsen är. En allvarlig överträdelse med avseende |
|
på den risk den utsätter institutet för bör rättas till snabbare än en mindre |
|
allvarlig överträdelse. Sanktionen bör dock aldrig användas om |
|
situationen kan åtgärdas inom den närmaste månaden. Om ett institut inte |
|
förväntas kunna rätta till förhållandet över huvud taget kan det i vissa fall |
|
vara lämpligt att använda en annan sanktion, t.ex. återkallelse av ett |
|
verksamhetstillstånd. |
|
Bestämmelsen är inte heller tillämplig om överträdelsen är så allvarlig |
|
att institutets verksamhetstillstånd, dvs. tillstånd att driva bankrörelse, |
|
finansieringsrörelse eller värdepappersrörelse, i stället skall återkallas. |
|
Detta framgår av andra stycket. |
391 |
|
När Finansinspektionen bestämmer kapitalbasen till en högre nivå än Prop. 2006/07:5 som framgår av 1 § första stycket 1 skall den bestämma kapitalbasen till
en nivå som anpassas till hur allvarlig överträdelsen är.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 19.1. |
|
3 § |
|
Paragrafen innehåller det grundläggande kapitalkravet för kreditrisker. |
|
Den överensstämmer i sak med 2 kap. 2 § i 1994 års kapitaltäckningslag |
|
(prop. 1994/95:50 s. 297). |
|
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.1. |
|
4 § |
|
Av paragrafens första stycke framgår vilka risktyper som skall beaktas |
|
vid beräkningen av kapitalkravet för marknadsrisker. Risktyperna är |
|
desamma som de som beskrivs i 4 kap. i 1994 års kapitaltäckningslag. |
|
Enligt andra stycket behöver något kapitalkrav inte beräknas för |
|
sådana positioner som dragits av från kapitalbasen (se 3 kap.). |
|
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.1 och 13.1. |
|
5 § |
|
Paragrafen innehåller en hänvisning till hur det grundläggande kapital- |
|
kravet för marknadsrisker beräknas. Den överensstämmer närmast med |
|
2 kap. 3 § i 1994 års kapitaltäckningslag (prop. 1994/95:50 s. 297). |
|
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.1. |
|
6 § |
|
Paragrafen innehåller en undantagsbestämmelse som gör det möjligt att |
|
beräkna kapitalkravet för de marknadsrisker som utgörs av motpartsrisk, |
|
avvecklingsrisk och positionsrisk enligt de regler som gäller för |
|
kreditrisker. Som framgår av artikel 18.2 i kapitalkravsdirektivet skall |
|
dock vissa bestämmelser som gäller för marknadsrisken motpartsrisk |
|
beaktas. Bestämmelsen överensstämmer i sak med 2 kap. 4 § i 1994 års |
|
kapitaltäckningslag (prop. 1994/95:50 s. 297 f). |
|
Utöver vad som sägs i författningskommentaren till den bestämmelsen |
|
framgår av andra stycket att undantaget bara gäller så länge villkoren i |
|
paragrafen är uppfyllda. Av ordet ”normalt” i första stycket 1 och 2 följer |
|
att om ett institut skulle överskrida någon eller båda av de gränser som |
|
gäller enligt dessa punkter under mer än en kortare tid får det inte längre |
|
beräkna kapitalkravet för marknadsrisker enligt de regler som gäller för |
|
kreditrisker. Till skillnad från Sveriges Advokatsamfund anser vi inte att |
|
ordet ”normalt” behöver någon ytterligare förklaring. Om ett institut vid |
|
något tillfälle skulle överskrida någon eller båda av de gränser som avses |
|
i punkten 3 skall institutet också beräkna kapitalkravet enligt bestäm- |
|
melserna om marknadsrisker. Om ett institut inte längre uppfyller förut- |
|
sättningarna i första stycket skall det också genast underrätta Finans- |
|
inspektionen om detta. |
|
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.2. |
|
7 § |
|
Paragrafen innehåller en hänvisning till hur det grundläggande kapital- |
|
kravet för operativa risker beräknas. |
392 |
|
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.1. |
Prop. 2006/07:5 |
8 § |
|
Bestämmelsen är ny. Den behandlar värdepappersbolag i vars verk- |
|
samhet det ingår handel med finansiella instrument för egen räkning som |
|
är begränsad i olika avseenden. Dessa värdepappersbolag får beräkna |
|
kapitalkravet på ett sätt som skiljer sig från vad som sagts i det |
|
föregående. Bestämmelsen innebär att kapitalkravet för operativa risker |
|
beräknad på det sätt som anges i 7 §, efter tillstånd av Finans- |
|
inspektionen, ersätts med ett kapitalkrav som uppgår till 25 procent av |
|
bolagets fasta omkostnader. Hur bolagets fasta omkostnader beräknas |
|
framgår av 10 §. |
|
Bestämmelsen har en lydelse som ligger nära regeln i artikel 20.3 i |
|
kapitalkravsdirektivet. Sveriges Advokatsamfund har efterlyst en för- |
|
klaring av begreppet externa kunder. Därmed avses företag utanför den |
|
egna koncernen eller motsvarande utländska företagsgrupp och liknande. |
|
Enligt artikel 2.16 i Europaparlamentets och rådets direktiv |
|
2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för finansiella instru- |
|
ment och om ändring av rådets direktiv 85/611/EEG och 93/6/EEG och |
|
Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG samt upphävande av |
|
rådets direktiv 93/22/EEG (MiFID) tillämpas dock inte det direktivet på |
|
personer som tillhandahåller investeringstjänster uteslutande till sina |
|
moderföretag, sina dotterföretag eller till andra dotterföretag till samma |
|
moderföretag. Det är emellertid inte bara investeringstjänster utan även |
|
investeringsverksamheter som är tillståndspliktiga enligt MiFID. I |
|
MiFID anges inte uttryckligen vad som är investeringstjänster respektive |
|
investeringsverksamheter (se förteckningen i avsnitt A i bilaga I till |
|
direktivet). En rimlig tolkning är dock att man med investerings- |
|
verksamheter avser dels handel för egen räkning, dels drift av |
|
multilaterala handelsplattformar |
|
Behovet av bestämmelsen och dess närmare utformning kan behöva |
|
övervägas på nytt i samband med att MiFID införlivas med svensk rätt. |
|
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.2. |
|
9 § |
|
Enligt bestämmelsen, som är ny, får det sammanlagda kapitalkravet för |
|
värdepappersbolag som inte ägnar sig åt handel med finansiella |
|
instrument för egen räkning eller garantigivning eller annan medverkan |
|
vid emissioner av fondpapper eller erbjudanden om köp eller försäljning |
|
av finansiella instrument som är riktade till en öppen krets beräknas på |
|
ett alternativt sätt. Dessa begrepp har samma innebörd som i 1 kap. 3 § |
|
lagen om värdepappersrörelse. För ett sådant bolag skall kapitalbasen |
|
uppgå till kapitalkraven för kreditrisk och marknadsrisk |
eller till |
25 procent av bolagets fasta omkostnader om detta belopp är högre än |
|
summan av de nämnda kapitalkraven. |
|
I 10 § finns bestämmelser om beräkningen av de fasta omkostnaderna.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.2.
10 § |
|
Enligt 8 och 9 §§ får kapitalkravet för vissa värdepappersbolag beräknas |
|
på ett sätt som skiljer sig från vad som gäller enligt |
393 |
|
de förstnämnda paragraferna skall vid beräkningen av kapitalkravet Prop. 2006/07:5 beaktas belopp som motsvarar 25 procent av bolagets fasta omkostnader.
Med fasta omkostnader avses sådana kostnader som inom redovis- ningsområdet utgör allmänna administrationskostnader (punkten 9 i bilaga 2 till lagen [1995:1559] om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag). Dit hör exempelvis personalkostnader och lokal- kostnader i form av hyra.
Bestämmelser om att en verksamhetsplan skall fogas till en ansökan om tillstånd att driva värdepappersrörelse finns i 2 kap. 8 § lagen om värdepappersrörelse.
Enligt andra stycket får Finansinspektionen besluta om justering av beräkningsunderlaget – dvs. höja eller sänka det – om en väsentlig ändring skett i omfattningen av bolagets verksamhet eller om verk- samhetsplanen enligt inspektionens uppfattning behöver korrigeras.
Paragrafen motsvarar närmast 2 kap. 5 § i 1994 års kapitaltäckningslag (prop. 1994/95:50 s. 298).
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.2.
3 kap. Kapitalbasen
1 §
Paragrafens första och andra stycken överensstämmer i sak med 2 kap. 6 § första stycket i 1994 års kapitaltäckningslag (prop. 1994/95:50 s. 299).
Det primära kapitalet skall enligt andra stycket uppgå till minst hälften av kapitalbasen. Det primära kapitalet består av de poster som enligt 2 eller 4 § får ingå i kapitalbasen. Från dessa poster skall avräkning göras enligt 2 § andra stycket. Det supplementära kapitalet består av de poster som enligt 3 eller 4 § får ingå i det supplementära kapitalet. Kravet i förevarande stycke skall vara uppfyllt innan avräkning görs enligt 8 §.
Av tredje och fjärde styckena framgår hur kapitalbasen skall beräknas för respektive riskkategori. Det är bara för de riskkategorier som anges i fjärde stycket som den s.k. utvidgade kapitalbasen får användas.
Samma mängd av ett instituts kapitalbas får dock inte användas för att samtidigt täcka flera riskkategorier. Bara i den mån ett visst kapital inte utnyttjas för att täcka en av riskkategorierna får det användas för att täcka någon av de andra riskkategorierna. Detta framgår av 2 kap. 1 § som anger att kapitalbasen skall motsvara minst summan av kapitalkraven för de nämnda riskerna.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.1.1, 8.1.2 och 8.3.
2 §
I paragrafens första stycke anges vilka poster i balansräkningen som får ingå i det primära kapitalet. De utgörs av eget kapital och öppet redovisade reserver av högsta kvalitet som oavkortat kan tas i anspråk för att täcka en uppkommen förlust. Instituten kan även ta upp ytterligare poster i balansräkningen som primärt kapital än de som anges i paragrafen, men det kräver tillstånd av Finansinspektionen enligt 4 §. Bestämmelsen överensstämmer i sak med 2 kap. 6 § andra stycket i 1994
års kapitaltäckningslag.
394
Av andra stycket framgår vilka poster som skall räknas av från det primära kapitalet. Enligt punkten 1 skall instituten räkna av förluster under löpande räkenskapsår från det primära kapitalet. En liknande be- stämmelse finns i 2 kap. 7 § första stycket i 1994 års kapitaltäckningslag. Det framgår visserligen av 5 kap. 4 § lagen (1995:1559) om årsredo- visning i kreditinstitut och värdepappersbolag att förlust för räkenskapsåret skall dras av från eget kapital. För att klargöra att ett mot- svarande avdrag skall göras för sparbanker och Svenska skeppshypoteks- kassan har det dock tagits in en uttrycklig bestämmelse i lagen. Avdraget behöver dock bara göras en gång.
Enligt andra punkten skall ett institut, från de poster som får ingå i det primära kapitalet, räkna av immateriella anläggningstillgångar enligt bilaga 1 till lagen om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappers- bolag, punkten 9 under rubriken tillgångar. Stycket motsvarar närmast 2 kap. 7 § andra stycket i 1994 års kapitaltäckningslag. Bestämmelsen har ett vidare tillämpningsområde än 2 kap. 7 § andra stycket genom att fler poster än inkråmsgoodwill omfattas. Det blir emellertid ingen förändring i förhållande till gällande rätt, eftersom de tillkommande posterna tidigare har reglerats i föreskrifter från Finansinspektionen.
Enligt punkten 3 skall ett institut som är originator till en värde- papperisering räkna av den nettovinst som uppkommer till följd av kapitalisering av framtida inkomster, dvs. omvandling av rätten till fram- tida inkomster till ett kapital, t.ex. genom överlåtelse. En förutsättning för att avräkning skall ske är dock att nettovinsten ger en kredit- förstärkning till positioner inom värdepapperiseringen. Överlåtelsen av de framtida inkomsterna kan t.ex. göras till specialföretaget, varvid originatorn får en fordran på specialföretaget. Om överlåtelsen innebär att originatorn är den första som inte får betalt om gäldenärerna i de värdepapperiserade tillgångarna inte betalar, har värdepapperiseringen getts en kreditförstärkning. Termen kreditförstärkning definieras i artikel 4.43 i kreditinstitutsdirektivet.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.1.1 och 8.2.1.
3 §
Bestämmelsen överensstämmer i sak med 2 kap. 6 § tredje stycket i 1994 års kapitaltäckningslag. Där sägs att värdet av efterställda skuld- förbindelser som har en ursprunglig löptid på minst fem år får ingå i kapitalbasen som supplementärt kapital. Den förändring i ordalydelsen som har gjorts är endast redaktionell.
Även andra poster får räknas in i kapitalbasen som supplementärt kapital, men det kräver tillstånd av Finansinspektionen enligt 4 §.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.1.1.
4 §
Av paragrafen framgår att instituten som primärt eller supplementärt kapital även får räkna värdet av förlagsinsatser samt andra efterställda skuldförbindelser, kapitaltillskott och reserver än de som nämns i 2 och 3 §§, om Finansinspektionen tillåter det. Ett exempel på kapitaltillskott som kräver sådant tillstånd är s.k. primärkapitaltillskott. Bestämmelsen överensstämmer i sak med 2 kap. 6 § fjärde stycket i 1994 års kapital-
Prop. 2006/07:5
395
täckningslag. Ordet medgivande har bytts ut mot tillstånd, vilket endast Prop. 2006/07:5 är en redaktionell ändring.
Vilka efterställda skuldförbindelser, kapitaltillskott och reserver, |
|
utöver de som nämns i 2 och 3 §§, som skall kunna inkluderas i |
|
kapitalbasen preciseras inte närmare utan det får prövas av Finans- |
|
inspektionen i varje enskilt fall. Vilka kriterier som skall vara uppfyllda |
|
avses framgå av föreskrifter som meddelas med stöd av 13 kap. 1 § 6. |
|
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.1.1. |
|
5 § |
|
Paragrafen motsvarar i huvudsak 2 kap. 7 § |
|
års kapitaltäckningslag (prop. 1994/95:50 s. 300 f, prop. 1995/96:62 |
|
s. 46, prop. 2002/03:139 s. 590 och prop. 2005/06:45 s. 242). De två |
|
förstnämnda gränserna för när avdrag skall göras har emellertid höjts |
|
från fem till tio procent och överensstämmer därmed med de högsta |
|
tillåtna nivåerna för när avräkning skall ske för företag som tillhör bank- |
|
och värdepapperssektorn enligt 2006 års kreditinstitutsdirektiv. De i |
|
paragrafen angivna posterna skall avräknas från kapitalbasen på det sätt |
|
som beskrivs i 8 §. Avräkningen skall göras efter det att kravet enligt 1 § |
|
andra stycket har uppfyllts. |
|
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.2.2. |
|
6 § |
|
Av paragrafen framgår att instituten inte skall räkna in tillskott som de |
|
innehar i egenskap av marknadsgarant om de uppfyller de övriga villkor |
|
som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 13 kap. 1 § 6. Vid |
|
beräkningen av t.ex. en ägarandels storlek skall instituten alltså bortse |
|
från sådana innehav. |
|
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.2 och 8.2.2. |
|
7 § |
|
Paragrafen är ny. Ett institut kan välja att, i stället för att beräkna ett |
|
riskvägt exponeringsbelopp för positioner i värdepapperisering som har |
|
en riskvikt på 1 250 procent, dra av beloppet från kapitalbasen. Om |
|
kapitalkravet är 8 procent och riskvikten för en exponering är 1 250 |
|
procent uppgår kapitalkravet till exponeringens värde (0,08 x 12,50 = 1). |
|
I det fallet ger alltså beräkningen av kapitalkravet och ett avdrag från |
|
kapitalbasen samma resultat. |
|
För poster som räknas av från kapitalbasen beräknas inte något |
|
kapitalkrav (2 kap. 4 § andra stycket och 4 kap. 1 § första stycket). Om |
|
ett institut utnyttjar möjligheten i denna paragraf, skall det sammanlagda |
|
beloppet för sådana positioner läggas till det sammanlagda belopp som |
|
skall avräknas från kapitalbasen för tillskott i finansiella företag enligt |
|
5 §. Hur beloppet skall avräknas från kapitalbasen anges i 8 §. |
|
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.2.3, 9.1 och 12.2. |
|
8 § |
|
Av bestämmelsen, som är ny, framgår att sådana ägarandelar och tillskott |
|
som avses i 5 § samt sådana positioner i värdepapperisering som dras av |
|
från kapitalbasen enligt 7 § skall räknas av från primärt och |
|
supplementärt kapital i lika delar. Om det supplementära kapitalet inte |
396 |
|
uppgår till hälften av det belopp som skall avräknas, skall det Prop. 2006/07:5 överskjutande beloppet i stället dras av från det primära kapitalet.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.2.2.
9 §
Av bestämmelsen, som är ny, framgår att för ett institut som tillämpar en internmetod för kreditrisker gäller att kapitalbasens storlek kan påverkas av såväl förväntade förlustbelopp för aktieexponeringar som positiva och negativa belopp som uppkommer vid en jämförelse mellan gjorda av- sättningar och värderegleringar och motsvarande förväntade förlust- belopp. Hur kapitalbasen påverkas framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 13 kap. 1 § 11. Bestämmelsen har införts efter förslag av Lagrådet.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.2.3.
10 §
Paragrafen innehåller en bestämmelse motsvarande den i 2 kap. 8 § i 1994 års kapitaltäckningslag (prop. 1994/95:50 s. 301 f). Hänvisningen till 1 § fjärde stycket inkluderar 7 kap. 8 §. Det är en nyhet men innebär endast ett förtydligande av gällande rätt.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.1.2.
4 kap. Kapitalkravet för kreditrisker
1 §
Paragrafen motsvarar närmast 3 kap. 1 och 2 §§ i 1994 års kapitaltäck- ningslag.
Av första stycket framgår att kapitalkravet för kreditrisker beräknas bara på sådana exponeringar som inte ingår i handelslagret. Om exponeringen ingår i handelslagret, tillämpas i stället bestämmelserna om kapitalkrav för marknadsrisker, dock finns ett undantag som framgår av andra stycket. När ett institut beräknar kapitalkravet för kreditrisker, behöver det dock inte räkna med tillgångar som dragits av från kapitalbasen.
Termen exponeringar definieras i 1 kap. 3 § 4.
Enligt 2 kap. 6 § får ett institut i undantagsfall beräkna kapitalkravet för positioner i handelslagret enligt bestämmelserna i detta kapitel i stället för enligt bestämmelserna i 5 kap. om marknadsrisker. I sådana fall gäller, enligt andra stycket, bestämmelserna i detta kapitel även för exponeringar som hör till verksamhet i handelslagret. En motsvarande bestämmelse finns i 3 kap. 2 § i 1994 års kapitaltäckningslag.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.1 och 13.2.
2 §
Enligt första stycket 1 skall ett kapitalkrav beräknas även för sådana exponeringar som ett institut värdepapperiserat, om institutet inte genom värdepapperiseringen har överfört en betydande kreditrisk till tredje man. Bestämmelsen blir tillämplig t.ex. när exponeringar som inte ingår i handelslagret har överlåtits och därför inte längre är en exponering enligt
1 §. För att ett institut skall ha anses ha överfört en betydande kreditrisk
397
måste kraven i del 2 i bilaga IX till 2006 års kreditinstitutsdirektiv vara Prop. 2006/07:5 uppfyllda (avsnitt 12.2). Som framgår av 13 kap. 1 § 8 får regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om när ett institut skall beräkna ett kapitalkrav för värdepapperiserade exponeringar.
Enligt första stycket 2 skall även ett institut som har gett stöd till en värdepapperisering utöver sina avtalsmässiga förpliktelser beräkna ett kapitalkrav för exponeringar som om ingen värdepapperisering skett. En motsvarande bestämmelse gäller enligt andra stycket för institut som medverkar vid värdepapperisering av ett annat instituts exponeringar. Ett institut anses medverka vid en värdepapperisering, om det upprättar och förvaltar ett tillgångsbaserat certifikatprogram eller någon annan värdepapperisering som förvärvar exponeringar från tredje man (jfr artikel 4.42 i kreditinstitutsdirektivet).
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 12.2 och 12.5.
3 §
Enligt paragrafen, som är ny, skall ett institut som gett stöd till en värdepapperisering utöver sina avtalsmässiga förpliktelser offentliggöra att det har tillhandahållit ett sådant stöd och följderna av detta för dess kapitalkrav.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 12.5.
4 §
Bestämmelsen är ny. Hur exponeringarnas värden och riskvikter bestäms varierar beroende på om ett institut använder schablonmetoden eller internmetoden. Institutet börjar med att bestämma exponeringarnas värden. Därefter bestäms exponeringarnas riskvikter. Begreppen expo- neringar och riskvikt definieras i 1 kap. 3 §.
Genom att multiplicera exponeringarnas värden med riskvikterna erhålls det riskvägda exponeringsbeloppet för varje exponering. Genom att summera de riskvägda exponeringsbeloppen för alla exponeringar får institutet fram det sammanlagda riskvägda exponeringsbeloppet.
Efter tillstånd av Finansinspektionen får ett institut, enligt andra stycket, använda metoden för interna modeller för att beräkna exponeringars värden. Vilka krav som skall vara uppfyllda för att ett institut skall ges ett sådant tillstånd kommer att anges i föreskrifter meddelade med stöd av 13 kap. 1 § 9.
I avsnitt 10.1, 10.2.1, 10.3.1 och 10.4 beskrivs processen närmare.
5 §
Bestämmelsen är ny. Enligt första stycket skall ett institut beräkna sina riskvägda exponeringsbelopp enligt den s.k. schablonmetoden såvida det inte har fått tillstånd enligt 7 § att i stället använda en internmetod. I andra stycket beskrivs vad schablonmetoden innebär. Som framgår av 13 kap. 1 § 10 får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om hur institut som använder schablonmetoden skall beräkna de riskvägda exponeringsbeloppen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.2.1.
398
6 §
Enligt bestämmelsen, som är ny, beror riskvikten för en exponering på vilken exponeringsklass som exponeringen tillhör eller av exponeringens kreditkvalitet. Det kan finnas en på förhand bestämd riskvikt för alla exponeringar av ett visst slag, t.ex. hushållskrediter. Riskvikten kan emellertid också variera mellan exponeringar av samma slag, varvid riskvikten beror på exponeringens kreditkvalitet enligt kreditvärderingar som har gjorts av kreditvärderingsföretag som är godkända för detta ändamål av Finansinspektionen. Vilka krav som måste vara uppfyllda för att ett kreditvärderingsföretag skall godkännas framgår av 12 §. Med stöd av den bestämmelsen får inspektionen godkänna att kreditvärderings- företagens kreditvärderingar får användas antingen för att bestämma riskvikter för positioner i värdepapperiseringar eller för värde- papperiserade exponeringar som är föremål för syntetisk värde- papperisering. Inspektionen får även godkänna att kreditvärderings- företagens kreditvärderingar används för att bestämma riskvikter för andra exponeringsklasser än de som rör värdepapperiseringar.
Riskvikten får också bestämmas med stöd av kreditvärderingar som görs av vissa exportkreditorgan. Det gäller dock bara riskvikter för stater och centralbanker. Vilka förutsättningar som exportkreditorganens kreditvärderingar måste uppfylla för att de skall få användas för att bestämma riskvikter och vilka riskvikter kreditvärderingarna motsvarar, avses att framgå av föreskrifter meddelade med stöd av 13 kap. 1 § 10.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.2.1.
7 §
Bestämmelsen är ny. Enligt dess första stycke får ett institut använda en internmetod i stället för schablonmetoden för att beräkna sina riskvägda exponeringsbelopp. Internmetoden får dock bara användas efter tillstånd av Finansinspektionen. Ett tillstånd får avse en grundläggande eller en avancerad internmetod.
Av andra stycket framgår att en internmetod innebär att storleken av institutets riskvägda exponeringsbelopp beräknas med stöd av institutets eget riskklassificeringssystem och enligt särskilda formler. Risk- klassificeringssystemens utformning kan variera mellan olika institut. Formlerna är dock desamma (se del 1 i bilaga VII till kreditinstituts- direktivet). Som framgår av första stycket finns det både en grund- läggande internmetod och en avancerad internmetod. Enligt båda metoderna uppskattar instituten själva sannolikheten för fallissemang (PD), medan löptiden (M) bestäms av författningsbestämmelser. Enligt den grundläggande internmetoden bestäms även värdena för riskpara- metrarna förlust vid fallissemang (LGD) och konverteringsfaktorer av författningsbestämmelser. Den grundläggande metoden får användas för exponeringar mot stater och centralbanker, institut och företag. Enligt den avancerade internmetoden får instituten själva beräkna värdet på riskparametrarna LGD och konverteringsfaktorer. Den avancerande internmetoden skall alltid användas för exponeringar som tillhör exponeringsklassen hushållsexponeringar. Den får även användas för exponeringar mot regeringar etc., om den behöriga myndigheten gett tillstånd till det.
Prop. 2006/07:5
399
Ett institut använder sig dock inte bara av sina interna Prop. 2006/07:5 riskklassificeringssystem för att bestämma riskvägda exponeringsbelopp.
Som exempel kan nämnas att ett institut som använder en internmetod inom ramen för denna skall använda vissa särskilda metoder för att bestämma det riskvägda exponeringsbeloppet för positioner i värde- papperisering och för exponeringar som är föremål för syntetisk värdepapperisering. En av dessa metoder bygger på kreditvärderingar som är gjorda av kreditvärderingsföretag som godkänts av Finans- inspektionen. Med syntetisk värdepapperisering avses värdepapperise- ring vid vilken uppdelningen på delar (trancher) görs genom kredit- derivat eller garantier, medan gruppen av tillgångar inte avlägsnas från balansräkningen för det institut som är originator.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.1, 10.3.1 och 12.2. |
|
8 § |
|
Av paragrafen framgår vilka förutsättningar som måste vara uppfyllda |
|
för att ett institut skall få tillstånd att använda en internmetod. När |
|
förutsättningarna är uppfyllda finns det inte något utrymme för |
|
Finansinspektionen att avslå en ansökan om att få använda metoden. |
|
Enligt punkten 1 i första stycket skall institutets system för hantering |
|
av kreditrisk uppfylla de krav som anges i de föreslagna 1 kap. 6 d och |
|
6 h §§ lagen om värdepappersrörelse och 6 kap. 2 och 5 §§ lagen om |
|
bank- och finansieringsrörelse. Riskhanteringssystemet skall alltså |
|
innehålla de komponenter som anges i paragraferna och instituten skall |
|
ha skriftliga riktlinjer och instruktioner som behövs för att kunna styra |
|
riskhanteringen. |
|
Enligt punkten 2 skall riskklassificeringssystemet vara tillförlitligt. |
|
Riskklassificeringssystemet är tillförlitligt, om det uppfyller de normer |
|
som finns i artikel 84.2 punkterna a, c, och d i 2006 års kredit- |
|
institutsdirektiv och därtill hörande regler i del 4 i bilaga VII. |
|
Av direktivet framgår att institutets riskklassificeringssystem skall ge |
|
förutsättningar för en tillfredsställande bedömning av gäldenärer och |
|
transaktioner, lämplig riskdifferentiering samt träffsäkra och konsekventa |
|
kvantitativa skattningar av risker. Av detta följer bl.a. att institutet skall |
|
kunna visa att systemet innehåller, och löpande uppdateras med, till- |
|
räcklig information om motpartens kreditvärdighet för att kunna göra |
|
välgrundade bedömningar av de kreditrisker som är förenade med, |
|
kreditgivningen. Systemet skall även tillhandahålla en meningsfull risk- |
|
differentiering, vilket innebär att systemets modell för klassificering av |
|
motparter och transaktioner är tillräckligt finmaskig för att fånga upp och |
|
klassificera relevanta skillnader i kreditrisk mellan olika motparter och |
|
mellan olika typer av transaktioner. De nämnda kriterierna kan sägas |
|
utgöra ett mått på kvaliteten i den information som fångas upp av |
|
systemet. Finansinspektionen skall emellertid också bedöma att de |
|
modeller som finns i systemet för kvantitativa uppskattningar av kredit- |
|
risken i institutet ger korrekta resultat samt att bedömningarna utförs på |
|
ett konsekvent sätt över tiden och för olika motparter och transaktioner. |
|
Systemet får inte anpassas för att på ett otillbörligt sätt gynna vissa |
|
motparter eller vissa typer av transaktioner. |
|
För att riskklassificeringssystemet skall anses tillförlitligt skall insti- |
|
tutet ha en enhet för kontroll av kreditrisker som ansvarar för dess |
400 |
|
riskklassificeringssystem och som har en tillfredsställande grad av Prop. 2006/07:5 |
|
oberoende och är fri från otillbörlig påverkan (artikel 84.2 c). Detta |
|
innebär att en särskild enhet i institutet skall ansvara för risk- |
|
klassificeringssystemet och löpande kontrollera hur väl det beskriver och |
|
klassificerar kreditriskerna i institutet samt jämföra systemets modeller |
|
med det verkliga utfallet för att kunna vidta nödvändiga justeringar. |
|
Enheten skall vara oberoende genom att inte samtidigt vara involverad i |
|
kreditgivningsverksamheten och inte otillbörligt begränsas eller styras i |
|
sin verksamhet av institutets ledning. |
|
Dessutom skall institutet samla in och bevara alla relevanta uppgifter |
|
som kan ge ett effektivt stöd vid dess mätning och hantering av kreditrisk |
|
(artikel 84.2 d). För att riskklassificeringssystemet skall vara tillförlitligt |
|
måste det valideras, dvs. dess giltighet skall kontrolleras (artikel 84.2 e). |
|
De uppgifter som skall samlas in och bevaras är bl.a. de som behövs för |
|
att bedöma kreditrisken hos en motpart eller för en transaktion. |
|
En ytterligare förutsättning för att riskklassificeringssystemet skall |
|
anses tillförlitligt är att institutet har använt ett riskklassificeringssystem |
|
som i huvudsak uppfyller ställda krav som ställs under minst tre år innan |
|
det får tillstånd (artikel 84.3 i kreditinstitutsdirektivet). Ett institut som |
|
vill använda egna skattningar av värdet för förlust vid fallissemang |
|
|
|
under minst tre år har genomfört och använt egna skattningar av de |
|
parametrar det vill använda på ett sätt som i stort överensstämmer med |
|
de krav som ställs för att ett tillstånd skall kunna ges (artikel 84.4). |
|
Enligt punkten 2 skall riskklassificeringssystemet också vara |
|
tillräckligt integrerat med institutets verksamhet. Sveriges Advokat- |
|
samfund önskar ett förtydligande av rekvisitet ”tillräckligt integrerat”. |
|
Härmed avses bl.a. att de interna riskklassificeringar och uppskattningar |
|
av sannolikheten för fallissemang och förluster som används vid |
|
beräkningen av kapitalkrav och inom därmed sammanhängande system |
|
och förfaranden, skall vara av central betydelse för institutets risk- |
|
hantering och beslutsfattande samt för dess funktioner för godkännande |
|
av krediter, intern kapitalallokering och företagsstyrning (artikel 84.2 i |
|
kreditinstitutsdirektivet). |
|
Av bestämmelsen följer att de riskparametrar som används för att |
|
beräkna kapitalkravet (se avsnitt 10.3.1) inte framräknas på ett sådant sätt |
|
att de används endast för att tillfredsställa ett visst kapitalkrav utan skall |
|
vara en integrerad del av driften och styrningen av institutet. Institutet |
|
skall således visa att de riskparametrar som används i riskklassificerings- |
|
systemet även aktivt används i övrig verksamhet där sådana riskpara- |
|
metrar kan anses vara relevanta. |
|
Enligt punkten 3 skall institutet dokumentera sitt riskklassificerings- |
|
system och de skäl som ligger till grund för dess utformning (artikel 84.2 |
|
e). Syftet med bestämmelsen är att möjliggöra en utvärdering av hur väl |
|
systemet kommer att kunna bedöma kreditrisken på ett korrekt och |
|
konsekvent sätt. Syftet är också att kunna se till att systemet byggs upp |
|
enligt principer som inte är godtyckligt utvalda, eller anpassade för att ge |
|
vissa resultat, utan har valts för att på bästa möjliga sätt ge en bild av |
|
institutets kreditrisker. |
|
Bestämmelsen i andra stycket innebär att de där nämnda företagen i |
|
den omfattning som framgår av föreskrifter meddelade med stöd 13 kap. |
401 |
|
1 § 13, får betraktas som en enhet vid bedömningen av om kraven är Prop. 2006/07:5 uppfyllda. Det är bara moderinstitutet inom EES och dess dotterföretag
som är institut som beaktas. Ägarintressen omfattas inte av bestämmelsen. Inte heller omfattas dotterföretag som är finansiella insti- tut eller anknutna företag, eftersom dessa inte står under tillsyn på individuell nivå.
Av 13 kap. 1 § 12 framgår att regeringen eller den myndighet som |
|
regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka krav ett institut |
|
skall uppfylla för att få tillstånd att använda en internmetod. |
|
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.3.2. |
|
9 § |
|
Bestämmelsen är ny. |
|
Enligt första stycket är utgångspunkten att ett institut som använder |
|
internmetoden skall använda den metoden för alla exponeringar som inte |
|
hör till handelslagret. Ett institut kan härvid välja mellan att kombinera |
|
den grundläggande och den avancerade internmetoden eller att bara |
|
använda en av dessa varianter. I båda fallen använder institutet intern- |
|
metoden. Det framgår av första stycket. För att underlätta övergången |
|
från schablonmetoden till internmetoden får instituten dock enligt andra |
|
stycket stegvis gå över från schablonmetoden till internmetoden eller från |
|
den grundläggande till den avancerade internmetoden. Instituten får |
|
också använda schablonmetoden för vissa exponeringsklasser, bl.a. om |
|
de är av mindre betydelse, och internmetoden för de övriga. Av före- |
|
skrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen |
|
bestämmer, avses framgå vilka förutsättningar som skall vara uppfyllda |
|
för att internmetoden skall få införas stegvis eller tillämpas delvis |
|
(13 kap. 1 § 14). |
|
Som framgår av 11 § får emellertid ett institut som använder den |
|
avancerade internmetoden inte gå tillbaka till den grundläggande. |
|
Ett tillstånd enligt första stycket får ges antingen i anslutning till att |
|
metoden får börja användas eller i ett senare skede, t.ex. om ett institut |
|
förvärvar ny verksamhet som kan kräva en övergångsperiod för att |
|
tillämpa institutets huvudmetod för verksamheten. |
|
Om ett institut använder en internmetod, skall enligt tredje stycket även |
|
de övriga institut eller motsvarande utländska dotterföretag och som |
|
ingår i samma finansiella företagsgrupp göra det. Det behöver dock inte |
|
vara samma typ av internmetod. Finansinspektionen får emellertid |
|
besluta om undantag från denna bestämmelse. Undantaget får utnyttjas |
|
om inspektionen bedömer att det inte är fråga om regelarbitrage. |
|
Undantag kan exempelvis bli aktuellt om ett utländskt institut hör hemma |
|
i ett land utanför EES som inte tillåter internmetoden eller om ett institut |
|
inte ges tillstånd i sitt hemland att använda internmetoden. |
|
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.3.4. |
|
10 § |
|
Av bestämmelsen, som är ny, framgår att ett institut som inte längre |
|
uppfyller kraven i 8 § skall ge in en åtgärdsplan till Finansinspektionen. |
|
Institutet behöver dock inte upprätta någon sådan plan om överträdelsen |
|
är ringa. Överträdelsen är ringa om effekten av bristerna inte är väsentlig |
|
(jfr artikel 84.5). Om institutet inte ger in planen självmant, kan inspek- |
402 |
|
tionen enligt ingripandebestämmelserna förelägga det att ge in en sådan plan. Om Finansinspektionen anser att åtgärdsplanen inte är ändamåls- enlig, t.ex. att institutet enligt dess bedömning inte kommer att rätta till bristerna inom rimlig tid, får Finansinspektionen t.ex. förelägga institutet att rätta till bristerna inom en kortare tid än institutet avsett.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.3.3.
11 §
Bestämmelsen är ny.
Utgångspunkten i första stycket är att ett institut som använder en internmetod inte får gå över till schablonmetoden. Ett institut får inte heller gå över från en avancerad internmetod till en grundläggande sådan. Detta innebär att ett institut som har fått tillstånd att använda egna uppskattningar av värden för förlust vid fallissemang
Finansinspektionen får dock besluta att ett institut skall återgå till att använda en schablonmetod eller en grundläggande internmetod. Ett sådant beslut kan fattas om institutet kan visa att det finns godtagbara skäl för det. Ett sådant beslut skall föregås av en ansökan från institutet. Sveriges Advokatsamfund anser att det inger betänkligheter att använda uttrycket ”godtagbara skäl” utan att definiera det närmare. Det motsvarar uttrycket ”goda skäl” i direktivet. Direktivet anger inte vilka skäl som är goda skäl. Som exempel kan dock nämnas situationen att vissa delar av institutets verksamheter har överlåtits till ett annat institut. Till följd av överlåtelsen minskar storleken på de berörda exponeringsklasserna väsentligt. Detta kan i sin tur leda till brist på data. Institutet kan då få svårt att uppfylla de krav som ställs för att få använda internmetoden. Att i den situationen kräva att institutet fortsätter att använda internmetoden framstår som orimligt. Inspektionen bör därför i den situationen ha möjlighet att ge ett institut tillstånd till byte till en mindre riskkänslig metod.
Finansinspektionen får enligt andra stycket besluta att ett institut skall återgå till en mindre riskkänslig metod, om institutet inte längre uppfyller kraven för att få använda den internmetod den har tillstånd att använda och det inte är lämpligt att förelägga institutet en förhöjd kapitalbas (se avsnitt 19.1). Bestämmelsen har utformats med beaktande av Lagrådets förslag
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.3.3.
12 §
Bestämmelsen är ny. Av den framgår vilka förutsättningar som skall vara uppfyllda för att Finansinspektionen skall godkänna kreditvärderings- företag. Effekten av att ett kreditvärderingsföretag godkänts är att de kreditvärderingar som det gör får användas av institut för att bestämma en exponerings riskvikt. Den närmare innebörden av rekvisiten i punkterna
Prop. 2006/07:5
403
Finansinspektionens beslut om godkännande påverkar bara de svenska Prop. 2006/07:5 institutens riskviktning.
Finansinspektionens beslut kan enligt första stycket avse att ett kreditvärderingsföretags kreditvärderingar får användas av ett institut som använder schablonmetoden eller internmetoden för att bestämma riskvikter vid värdepapperisering. Beslutet kan också avse att ett institut som använder schablonmetoden får använda kreditvärderingsföretagens kreditvärderingar för andra exponeringsklasser än för värdepapperi- sering. Självfallet kan ett kreditvärderingsföretag godkännas för båda dessa syften.
För att ett kreditvärderingsföretag skall kunna godkännas skall det uppfylla kraven i andra stycket punkterna
Av tredje stycket framgår att om ett kreditvärderingsföretag har godkänts av en tillsynsmyndighet i ett annat
Av fjärde stycket framgår att när förutsättningarna i andra eller tredje stycket inte längre är uppfyllda skall Finansinspektionen fatta ett beslut om att återkalla godkännandet. En återkallelse innebär att instituten inte längre får använda kreditvärderingsföretagens kreditvärderingar för att bestämma vilka riskvikter exponeringarna får ha.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.2.2.2. och 12.3.
13 §
Bestämmelsen är ny. Dess första stycke anger att Finansinspektionen för varje godkänt kreditvärderingsföretag skall besluta att dela in de kreditbetyg som utfärdas av kreditvärderingsföretaget i kreditkvalitets- steg. Vid denna indelning skall inspektionen beakta olika aspekter, som bl.a. andelen fallissemang och kreditvärderingsföretagens definition av fallissemang. Hur indelningen i kreditkvalitetssteg skall gå till kommer att framgå av föreskrifter meddelade av regeringen, se 13 kap. 2 § 1.
Om en utländsk behörig myndighet inom EES har delat in ett kredit- värderingsföretags kreditvärderingar i kreditkvalitetssteg. får Finans- inspektionen enligt andra stycket använda samma indelning och behöver alltså inte göra någon egen indelning. När en annan behörig myndighet redan har gjort en indelning, bör dock inspektionen som regel beakta denna indelning.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.2.2.3 och 12.3.
404
14 §
Frågan om hur instituten får använda kreditvärderingsföretagens kreditvärderingar avses framgå av föreskrifter meddelade av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. I paragrafen erinras om detta.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.2.2.4 och 12.3.
15 §
Bestämmelsen är ny.
Utgångspunkten är att instituten skall bestämma de riskvägda exponeringsbeloppen enligt schablonmetoden eller internmetoden. När riskvägda exponeringsbelopp bestäms enligt dessa metoder får instituten beakta kreditriskskydd. Utöver vad som blir resultatet av respektive metod kan emellertid förekomsten av ett kreditriskskydd minska det riskvägda exponeringsbeloppet ytterligare. Detta framgår av första stycket.
Kreditriskskyddet kan exempelvis vara garantier, säkerhet i fast egendom etc. Om kreditriskskyddet skulle ge ett högre riskvägt exponeringsbelopp, får dock institutet bortse från kreditriskskyddet. För institut som använder schablonmetoden eller den grundläggande internmetoden måste kreditriskskyddet uppfylla särskilda krav för att få beaktas. Det skall bl.a. ha rättsverkan och kunna verkställas i alla relevanta jurisdiktioner. Vilka krav ett kreditriskskydd skall uppfylla avses framgå av föreskrifter meddelade av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, se 13 kap. 1 § 17. För den avancerade internmetoden uppställs emellertid inte motsvarande krav.
Om ett institut redan när det riskvägda exponeringsbeloppet bestäms enligt schablonmetoden eller internmetoden har beaktat ett kreditriskskydd, får det riskvägda exponeringsbeloppet inte reduceras ytterligare med hänvisning till kreditriskskyddet. Detta framgår av andra stycket. Av denna bestämmelse följer bl.a. att det aldrig är möjligt att reducera riskvikten ytterligare för exponeringar som omfattas av den avancerade internmetoden, eftersom möjligheten att beakta kredit- riskskydd i sin helhet regleras av den metoden.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 11.2.
5 kap. Kapitalkravet för marknadsrisker
1 §
När ett institut beräknar kapitalkravet för de motpartsrisker som ingår i marknadsrisker, skall det enligt första stycket tillämpa någon av de metoder som får användas för att beräkna ett kapitalkrav för kreditrisker. Liksom för kreditrisker (2 kap. 3 §) skall kapitalkravet motsvara minst åtta procent av riskvägda exponeringsbelopp.
Enligt andra stycket gäller bestämmelser i 4 kap. Vad som i 4 kap. 4– 15 §§ sägs om kreditrisker skall dock i stället avse motpartsrisker. Enligt bilaga II till kapitalkravsdirektivet skiljer sig dock reglerna för kredit- risker och marknadsrisker åt i några avseenden. Skillnaderna avser dock inte sådana förhållanden som framgår av lag utan sådana som avses
Prop. 2006/07:5
405
komma till uttryck i föreskrifter. Enligt 13 kap. 1 § 18 får regeringen Prop. 2006/07:5 eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om
hur kapitalkravet för motpartsrisker skall beräknas. Med stöd av detta bemyndigande ges möjlighet att ange i vilka avseenden beräkningarna av kapitalkravet för motpartsrisker skiljer sig från beräkningen av kapital- kravet för kreditrisker.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.1. |
|
2 § |
|
Bestämmelsen är ny. Av första stycket framgår att kapitalkravet för de i |
|
paragrafen angivna marknadsriskerna som huvudregel skall beräknas |
|
enligt olika schablonmetoder. Schablonmetodernas utformning beror på |
|
vilken riskkategori det rör sig om. Av föreskrifter meddelade med stöd |
|
av 13 kap. 1 § 19 avses framgå hur kapitalkraven för var och en av |
|
riskkategorierna skall beräknas. Av 3 § framgår att ett institut som har |
|
fått tillstånd att använda en egen riskberäkningsmodell får använda denna |
|
modell i stället för en schablonmetod. |
|
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.1. |
|
3 § |
|
Paragrafen motsvarar delvis 4 kap. 9 § i 1994 års kapitaltäckningslag. Av |
|
bestämmelsen framgår att ett institut skall ges tillstånd att använda egna |
|
riskberäkningsmodeller, om vissa närmare förutsättningar är uppfyllda. |
|
Enligt punkten 1 skall institutets riskhanteringssystem för marknads- |
|
risker uppfylla de krav som ställs på sådana system enligt sektors- |
|
lagstiftningen. |
|
En annan förutsättning, som framgår av punkten 2, är att institutets |
|
riskberäkningsmodell ger en tillförlitlig bild av marknadsriskernas |
|
storlek. För att riskberäkningsmodellen skall ge en sådan bild skall insti- |
|
tuten åtminstone uppfylla de krav som finns i bilaga V till kapital- |
|
kravsdirektivet. |
|
Dessutom skall riskberäkningsmodellen vara tillräckligt integrerad |
|
med institutets övriga verksamhet. För att detta villkor skall vara uppfyllt |
|
skall riskberäkningsmodellen åtminstone vara väl integrerad i institutets |
|
dagliga riskhanteringsprocess och utgöra grunden för rapportering om |
|
institutets riskexponering till institutets högsta ledning (punkten 2 a i |
|
bilaga V till kapitalkravsdirektivet). |
|
Slutligen skall institutet enligt punkten 3 dokumentera sin risk- |
|
beräkningsmodell och motiven för dess utformning. |
|
Enligt 13 kap. 1 § 20 avses regeringen eller den myndighet som |
|
regeringen bestämmer meddela föreskrifter om vilka närmare krav som |
|
skall vara uppfyllda för att ett institut skall få tillstånd att använda egna |
|
beräkningsmodeller. |
|
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.5. |
|
4 § |
|
Bestämmelsen är ny. |
|
Utgångspunkten i första stycket är att ett institut som använder egna |
|
modeller inte får gå över till en schablonmetod. Finansinspektionen får |
|
dock besluta att ett institut skall återgå till att använda en schablonmetod. |
|
Ett sådant beslut kan fattas om institutet kan visa att det finns godtagbara |
406 |
|
skäl för det. Ett sådant beslut skall föregås av en ansökan från institutet. Prop. 2006/07:5 Inspektionen kan också, enligt andra stycket, besluta att ett institut skall
återgå till en mindre riskkänslig metod, om institutet inte längre uppfyller kraven för att få använda den egna riskberäkningsmodellen och det inte är lämpligt att förelägga institutet en förhöjd kapitalbas (se avsnitt 19.1). Bestämmelsen har utformats med beaktande av Lagrådets förslag.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.6.
6 kap. Kapitalkravet för operativa risker
1 §
Enligt bestämmelsen, som är ny, skall ett institut använda en av de metoder som anges i de följande paragraferna i kapitlet för att beräkna kapitalkravet för operativa risker. Som framgår av 8 § får dock ett institut efter tillstånd av Finansinspektionen kombinera flera metoder.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 14.2.
2 §
Bestämmelsen är ny. Av dess första stycke framgår att utgångspunkten är att ett institut skall använda basmetoden för beräkning av kapitalkravet för operativa risker. Av
Enligt andra stycket uppgår kapitalkravet för operativa risker vid tillämpning av basmetoden till 15 procent av genomsnittet av de årliga rörelseintäkterna under de tre senaste räkenskapsåren. Med rörelse- intäkter avses posterna
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 14.1.
3 §
Bestämmelsen är ny. Av dess första stycke framgår att ett institut i stället för att använda basmetoden enligt 2 § får använda den s.k. schablon- metoden för att beräkna kapitalkravet för operativa risker. Ett institut som avser att använda schablonmetoden skall dock göra en anmälan till Finansinspektionen innan institutet börjar använda metoden.
Schablonmetoden beskrivs i andra stycket. Metoden innebär att insti- tutet delar in verksamheten i olika affärsområden. Enligt kreditinstituts- direktivet finns det åtta affärsområden. För beräkning av kapitalkravet åsätts varje affärsområde en viss procentsats
beräkningsunderlag som så nära som möjligt motsvarar rörelseintäkterna.
407
Beträffande innebörden av dessa begrepp hänvisas till 2 §. Summan av Prop. 2006/07:5 kapitalkraven för de olika affärsområdena ger det totala kapitalkravet för
operativa risker.
Enligt 13 kap. 1 § 22 avses regeringen eller den myndighet som |
|
regeringen bestämmer meddela föreskrifter om hur kapitalkravet skall |
|
beräknas enligt schablonmetoden. |
|
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 14.1. |
|
4 § |
|
Bestämmelsen är ny. Den anger vilka krav ett institut som vill använda |
|
schablonmetoden måste uppfylla. Av 13 kap. 1 § 23 framgår att kraven |
|
avses preciseras genom föreskrifter som meddelas av regeringen eller |
|
den myndighet som regeringen bestämmer. |
|
Bestämmelsen i första punkten motsvarar närmast reglerna i punkten 4 |
|
i del 2 i bilaga X till 2006 års kreditinstitutsdirektiv. |
|
Andra punkten motsvarar i generella termer kraven i punkten 12 i del 2 |
|
i bilaga X till kreditinstitutsdirektivet. |
|
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 14.1. |
|
5 § |
|
Bestämmelsen är ny. Av den framgår att ett institut i stället för att an- |
|
vända rörelseintäkterna eller motsvarande beräkningsunderlag får ges |
|
tillstånd att använda en annan beräkningsgrund än den som anges i 3 §. |
|
Denna möjlighet finns enligt kreditinstitutsdirektivet för affärsområdena |
|
hushållsbank och storkundsbank. Beräkningsgrunden skall enligt detta |
|
direktiv utgöras av det treåriga genomsnittet av det totala nominella |
|
beloppet av lån och förskott multiplicerat med 0,035. Enligt 13 kap. 1 § |
|
22 avses regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer |
|
meddela föreskrifter om hur kapitalkravet skall beräknas enligt |
|
schablonmetoden. |
|
Av 13 kap. 1 § 24 framgår att regeringen eller den myndighet som |
|
regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om förutsättningarna för |
|
att använda den alternativa schablonmetoden. |
|
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 14.1. |
|
6 § |
|
Bestämmelsen är ny. Enligt dess första stycke får ett institut, efter |
|
tillstånd av Finansinspektionen, använda en internmätningsmetod för att |
|
mäta de operativa riskerna i verksamheten. |
|
Enligt andra stycket innebär internmätningsmetoden att kapitalkravet |
|
för de operativa riskerna bestäms med stöd av institutets eget |
|
riskmätningssystem. |
|
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 14.1 |
|
7 § |
|
Bestämmelsen är ny. Av dess första stycke framgår vilka villkor ett |
|
institut måste uppfylla för att få tillämpa internmätningsmetoden. Kraven |
|
är uttryckta i generella termer. Av 13 kap. 1 § 25 framgår att regeringen |
|
eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter |
|
om vilka krav ett institut skall uppfylla för att få tillstånd att använda |
|
internmätningsmetoden. |
408 |
|
Av andra stycket framgår att om en enhetlig internmätningsmetod Prop. 2006/07:5 används av de nämnda moder- och dotterföretagen i en finansiell företagsgrupp, får företagen betraktas som en enhet vid bedömningen av
om kraven i första stycket är uppfyllda. Med stöd av bemyndigandet i
13 kap. 1 § 26 är det möjligt att föreskriva i vilken omfattning företagen får betraktas som en enhet.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 14.1. |
|
8 § |
|
Enligt 1 § är huvudregeln att ett institut inte får använda olika metoder |
|
för olika delar av verksamheten. Enligt första stycket får det emellertid, |
|
efter tillstånd av Finansinspektionen, använda en kombination av |
|
metoder. Av första punkten framgår att ett institut kan välja att |
|
kombinera internmätningsmetoden med antingen basmetoden eller |
|
schablonmetoden. Begreppet schablonmetoden omfattar både den |
|
”vanliga” schablonmetoden och den alternativa schablonmetoden. Enligt |
|
andra punkten kan ett institut även kombinera basmetoden med schablon- |
|
metoden. |
|
Av andra stycket framgår att ett institut kan välja att kombinera två |
|
metoder antingen under en övergångsperiod i syfte att stegvis gå över |
|
från en metod till en annan eller för en obestämd framtid. Detta kan |
|
jämställas med de möjligheter ett institut som tillämpar internmetoden |
|
för kreditrisker har att delvis tillämpa schablonmetoden för vissa |
|
exponeringsklasser eller att stegvis gå över från schablonmetoden till |
|
internmetoden (jfr 4 kap. 9 §). Ett institut får dock använda en |
|
kombination av basmetoden och schablonmetoden bara om det finns |
|
särskilda skäl. Som exempel på särskilda skäl kan nämnas att ett institut |
|
förvärvar en ny verksamhet och det inte är möjligt att omedelbart |
|
tillämpa schablonmetoden på hela verksamheten. För att institutet skall |
|
få använda basmetoden för den nya delen av verksamheten krävs |
|
dessutom att det åtar sig att gå över till att använda schablonmetoden för |
|
hela verksamheten enligt en i förväg upprättad tidsplan. |
|
Ett tillstånd att använda en kombination av två metoder får ges |
|
antingen i anslutning till att metoden får börja användas eller i ett senare |
|
skede, t.ex. om ett institut förvärvar ny verksamhet som kan kräva en |
|
övergångsperiod för att tillämpa institutets huvudmetod för verksam- |
|
heten. |
|
Vilka krav som skall vara uppfyllda för att instituten skall få |
|
kombinera olika metoder avses framgå av föreskrifter meddelade med |
|
stöd av 13 kap. 1 § 27. |
|
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 14.2. |
|
9 § |
|
Huvudregeln i första stycket är att ett institut som använder |
|
schablonmetoden eller internmätningsmetoden inte får gå över till att |
|
använda en enklare metod. Ett institut som använder schablonmetoden |
|
får alltså inte byta till basmetoden och ett institut som använder intern- |
|
mätningsmetoden får inte byta till basmetoden eller schablonmetoden. En |
|
möjlighet att kombinera metoderna finns dock enligt 8 §. I förevarande |
|
paragraf ges möjlighet att efter tillstånd av Finansinspektionen trots allt |
|
gå över till en enklare metod. |
409 |
|
Enligt andra stycket får Finansinspektionen besluta att ett institut får Prop. 2006/07:5 byta från en mer avancerad metod till en enklare metod. Ett sådant
tillstånd får ges om det finns godtagbara skäl. Vad som kan utgöra godtagbara skäl får bedömas i varje enskilt fall. Enligt tredje stycket får inspektionen också besluta att ett institut skall gå över från internmät- ningsmetoden till en enklare metod, om institutet inte uppfyller kraven för att använda metoden och det inte är tillräckligt att besluta om en förhöjd kapitalbas. Bestämmelsen har utformats med beaktande av Lagrådets förslag.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 14.3.
7 kap. Stora exponeringar
1 §
Paragrafen innehåller en bestämmelse motsvarande den i 5 kap. 7 § i 1994 års kapitaltäckningslag (prop. 1994/95:50 s. 315).
2 §
Paragrafen innehåller en bestämmelse motsvarande den i 5 kap. 5 § i 1994 års kapitaltäckningslag (prop. 1994/95:50 s. 315)
Bestämmelser om beräkning av kapitalbasen finns i 3 kap. Vid bestäm- mandet av ett instituts exponering i handelslagret får den utvidgade kapitalbasen användas (3 kap. 10 §). Detta är dock inte möjligt vid bestämmande av exponeringar i verksamheten utanför handelslagret.
Bestämmelsen behandlas i avsnitten 8.2.3.
3 §
Paragrafen innehåller en bestämmelse motsvarande den i 5 kap. 1 § i 1994 års kapitaltäckningslag (prop. 1994/95:50 s. 313 f och prop. 2002/03:139 s. 590). Enligt bemyndigandet i 13 kap. 1 § 28 får regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, meddela föreskrifter om hur exponeringarna skall värderas.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 15.1.
4 §
Paragrafen innehåller en bestämmelse motsvarande den i 5 kap. 2 § i 1994 års kapitaltäckningslag (prop. 1994/95:50 s. 314).
Paragrafen innehåller en definition av grupp av kunder med inbördes anknytning. Sveriges Advokatsamfund anser att begreppet ”kund” bör bytas ut mot ”motpart”.
Enligt 2006 års kreditinstitutsdirektivet är det bara exponeringar mot en kund eller en grupp kunder med inbördes anknytning som begränsas enligt reglerna om stora exponeringar. Enligt andra stycket avses dock med kund i fråga om placeringar i finansiella instrument emittenten eller, om instrumentet har andra finansiella instrument som underliggande tillgång, emittenten av denna tillgång och i fråga om andra fordringar eller åtaganden den som svarar för fordringen eller åtagandet. I stort sett alla tillgångar som är beroende av den ekonomiska utvecklingen hos en andra personer begränsas till de angivna gränsvärdena. Även om be-
greppet kund inte är helt träffande för alla situationer finns det därför ett
410
värde av att använda det även i den nya kapitaltäckningslagen. Till skill- Prop. 2006/07:5 nad från Sveriges Advokatsamfund vill vi därför inte byta ut begreppet
kund mot motpart.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 15.1.
5 §
Paragrafen innehåller en bestämmelse motsvarande den i 5 kap. 3 § i 1994 års kapitaltäckningslag (prop. 1994/95:50 s. 314 f). Enligt bemyndigandet i 13 kap. 1 § 28 får regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, meddela föreskrifter om hur exponeringarna skall värderas.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 15.1.
6 §
Paragrafens innehåll motsvarar närmast det i 5 kap. 4 § och 6 kap. 10 § i 1994 års kapitaltäckningslag (prop. 1994/95:50 s. 314 f och 320, prop. 1995/96:62 s. 46 f, prop. 1999/2000:94 s. 64 och prop. 2005/06:45 s. 244).
Av paragrafen framgår vilka exponeringar instituten helt eller delvis inte behöver räkna in när de beräknar storleken på sina exponeringar.
De poster som räknas upp i första stycket skall avräknas helt. Enligt andra stycket är det vidare möjligt att helt eller delvis undanta ytterligare poster om kreditrisken är låg. Sveriges Advokatsamfund anser att det är betänkligt att använda uttrycket ”låg kreditrisk” utan att definiera begreppet. Uttrycket låg kreditrisk används som samlingsbeteckning för alla de olika situationer som räknas upp i 113.3, 115 och 116 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv (jfr prop. 1994/95:50 s 314 f). De poster som avses där kan viktas till mellan noll och 50 procent. Som framgår av 13 kap. 1 § 29, avses posterna att preciseras i föreskrifter. Någon ytterligare precisering i lag av vad som avses med låg kreditrisk anser vi inte vara nödvändig.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 15.1 och 15.2.
7 §
Bestämmelsen är ny. Av 13 kap. 1 § 30 framgår att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om förut- sättningarna för att använda de angivna metoderna. Med beaktande av vad Sveriges Advokatsamfund anfört, har det i promemorian använda begreppet ”vissa förutsättningar” ersatts med en hänvisning till de aktuella bemyndigandena.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 15.2.
8 §
Paragrafen innehåller en bestämmelse motsvarande den i 5 kap. 6 § i 1994 års kapitaltäckningslag (prop. 1999/2000:94 s. 64 f).
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 15.3.
411
8 kap. Offentliggörande av information
1 §
Av bestämmelsen, som är ny, framgår vilka institut som är skyldiga att offentliggöra information enligt detta kapitel. Denna skyldighet har bara sådana institut som inte ingår i en finansiell företagsgrupp eller en motsvarande utländsk grupp enligt en offentlig reglering som bygger på kreditinstitutsdirektivet eller kapitalkravsdirektivet. Bestämmelser för finansiella företagsgrupper finns i 9 kap. i denna lag och behandlas i avsnitt 17.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 16.1.
2 §
Bestämmelsen är ny. Av första stycket framgår att ett institut skall offentliggöra sådan information som rör dess kapitaltäckning och dess strategier, system och målsättningar för hantering av dess risker och exponeringar. Sådan information innefattar t.ex. ekonomisk information om institutets kapitalbas och dess olika beståndsdelar, samt information om hur olika kapitalkrav uppfylls. Även annan information som t.ex. mål och riktlinjer för institutens riskhantering, riskhanteringsfunktionens struktur och organisation samt riskrapporteringens och mätsystemens omfattning och karaktär bör emellertid omfattas. Likaså bör Finans- inspektionens godkännande av ett instituts metod för beräkning av kreditrisk enligt internmetoden omfattas samt en förklaring och översikt av olika komponenter i denna metod som t.ex. ratingsystemets struktur och användningen av interna skattningar m.m. vara information som skall offentliggöras. Bestämmelsen är en rambestämmelse vars närmare innebörd avses preciseras i föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer (se 13 kap. 1 § 32).
Ett institut behöver inte offentliggöra information som inte är väsentlig, utgör en företagshemlighet eller är konfidentiell. Dessa rekvisit skall ges samma innebörd som i punkterna
Enligt andra stycket skall ett institut, om det inte offentliggör information med motiveringen att den utgör en företagshemlighet eller är konfidentiell, ange skälet till det samt i stället offentliggöra mer allmänna upplysningar om det som informationskravet gäller. Det preciseras inte
Prop. 2006/07:5
412
vad som avses med mer allmänna upplysningar utan detta får avgöras från fall till fall. Kravet omfattar inte undantag på grund av att informa- tionen inte bedömts som väsentlig enligt första stycket.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 16.2.
3 §
Bestämmelsen är ny. Enligt den skall styrelsen i ett institut se till att det utfärdas skriftliga riktlinjer och instruktioner för hur institutet skall uppfylla kraven på offentliggörande av information enligt 2 § och för hur man skall utvärdera om den offentliggjorda informationen är tillfreds- ställande, vilket skall inkludera hur informationen kontrolleras samt med vilken frekvens den offentliggörs.
Med riktlinjer menas en övergripande plan för inriktningen på institutets informationsgivning avseende denna lag. Syftet med en sådan bestämmelse är att institutet skall förmås att ange på vilket sätt och med vilka medel man avser att uppfylla kraven enligt denna lag. I instruktioner skall sedan anges hur riktlinjerna skall verkställas. I en sådan instruktion skall det slås fast hur institutets organisation skall utvärdera och säkerställa att dess informationsgivning enligt denna lag är tillfredsställande. I detta ligger att ange hur informationen på ett lämpligt sätt kan kontrolleras och med vilken frekvens den skall offentliggöras.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 16.4.
9 kap. Finansiella företagsgrupper
1 §
Paragrafens första stycket motsvarar 6 kap. 1 § första stycket i 1994 års kapitaltäckningslag (prop. 1994/95:50 s. 315 f, prop. 2001/02:85 s. 91 och prop. 2005/06:45 s. 243). Av 3 § framgår vilka företag i den finansiella företagsgruppen som skall uppfylla de gruppbaserade kraven.
Av andra stycket, som motsvarar 6 kap. 1 § andra stycket i 1994 års kapitaltäckningslag, framgår att när det finns en finansiell företagsgrupp skall även ett anknutet företag som är dotterföretag eller som det finns ägarintresse anses i ingå i gruppen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 17.1.
2 §
Paragrafen motsvarar 6 kap. 2 § i 1994 års kapitaltäckningslag (prop. 1994/95:50 s. 316 f, prop. 2001/02:85 s. 91 och prop. 2005/06:45 s. 243). Av 3 § framgår vilka företag i den finansiella företagsgruppen som skall uppfylla de gruppbaserade kraven.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 17.1.
3 §
Definitionerna av finansiell företagsgrupp i 1 och 2 §§ är tämligen vida. De omfattar alla företagsgrupper, såväl på övergripande nivå som under- grupper, som uppfyller de angivna kraven. Av den förevarande para- grafen framgår dock att det bara är vissa institut i en finansiell företags- grupp som ansvarar för att det gruppbaserade kravet uppfylls. Det är antingen fråga om
Prop. 2006/07:5
413
1. ett institut som inte är dotterföretag till ett institut eller ett svenskt Prop. 2006/07:5 finansiellt holdingföretag, eller
2.ett institut vars moderföretag är ett svenskt finansiellt holdingföretag som inte är dotterföretag till ett institut eller ett annat svenskt holding- företag.
Av 10 kap.
Som framgår av 5 § är det som huvudregel de institut som nämns i första stycket som ansvarar för att kraven på gruppnivån är uppfyllda. Enligt 6 och 7 §§ skall dock även vissa andra institut uppfylla särskilda krav på gruppnivå.
Av andra stycket, som är nytt, framgår att om ett finansiellt holdingföretag är moderföretag både till ett kreditinstitut och ett värde- pappersbolag är det kreditinstitutet som ansvarar för att det grupp- baserade kravet uppfylls.
Om ett finansiellt holdingföretag är moderföretag till flera kredit- institut eller till flera värdepappersbolag, ansvarar enligt tredje stycket det kreditinstitut respektive det värdepappersbolag som har den största balansomslutningen för att de gruppbaserade kraven uppfylls.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 17.1.
4 §
Som regel skall kapitalkraven och reglerna om stora exponeringar upp- fyllas individuellt, dvs. av varje institut. Av paragrafen framgår att Finansinspektionen får ge ett institut tillstånd att vid beräkningen av kapitalkraven och gränsvärdena för stora exponeringar räkna in även dotterföretag. Av 13 kap. 1 § 34 framgår att regeringen eller den myndig- het som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om under vilka förutsättningar ett institut får ges tillstånd att inkludera dotterföretag enligt förevarande paragraf.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 17.7. |
|
5 § |
|
Paragrafens första stycke motsvarar 6 kap. 3 och 4 §§ i 1994 års |
|
kapitaltäckningslag. Punkten 5 är dock ny. Enligt bestämmelsen i den |
|
punkten skall ett institut som avses i 3 § på gruppnivå uppfylla kraven |
|
om soliditet i 1 kap. 6 c lagen om värdepappersrörelse respektive 6 kap. |
|
1 § lagen om bank- och finansieringsrörelse. Dessutom skall det även på |
|
gruppnivå finnas ett kapital som är tillräckligt stort för riskerna i |
|
verksamheten och en process för att utvärdera detta kapital (jfr 6 kap. d § |
|
andra stycket lagen om värdepappersrörelse och 6 kap. 2 § andra stycket |
|
lagen om bank- och finansieringsrörelse). |
|
Av paragrafens andra stycke framgår att en finansiell företagsgrupp |
|
skall ha fungerande riskhanteringssystem och vara genomlysbar enligt |
414 |
|
lagen om värdepappersrörelse eller lagen om bank- och finansierings- Prop. 2006/07:5 rörelse.
Bestämmelserna behandlas i avsnitt 17.1. |
|
6 § |
|
Av bestämmelsen, som är ny, framgår att viss tillsyn skall ske på s.k. |
|
undergruppsnivå. Paragrafen är tillämplig bl.a. på institut och deras |
|
dotterföretag eller ägarintressen som är utländska institut, finansiella |
|
institut eller förvaltningsbolag i ett land utanför EES. När det finns flera |
|
institut på olika nivåer i en finansiell företagsgrupp är det institut som |
|
finns närmast över de utländska företagen i ägarkedjan som skall |
|
uppfylla kraven på undergruppsnivå. |
|
Om ett finansiellt holdingföretag har dotterföretag eller ägarintresse |
|
som är utländska institut, finansiella institut eller förvaltningsbolag i ett |
|
land utanför EES, skall enligt första stycket även de dotterföretag till |
|
holdingföretaget som är institut omfattas av kraven på undergruppsnivån. |
|
I det aktuella fallet omfattar kraven bara institut som ägs direkt av |
|
holdingföretaget. |
|
I andra stycket definieras begreppet förvaltningsbolag. Begreppet har |
|
samma innebörd som i 1 kap. 1 § 13 lagen om investeringsfonder. |
|
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 17.1. |
|
7 § |
|
Bestämmelsen är ny. Av första stycket framgår vilka institut som är |
|
skyldiga att offentliggöra information på gruppnivå. Denna information |
|
behöver som huvudregel bara offentliggöras av ett institut som inte är |
|
undergrupp till någon utländsk finansiell företagsgrupp. Institutet skall |
|
alltså inte vara dotterföretag till något utländskt institut hemmahörande |
|
inom EES eller till något finansiellt holdingföretag som är etablerat i |
|
något annat land inom EES. |
|
Om ett sådant moderinstitut inom EES har ett betydande dotterföretag |
|
skall dock även dotterföretaget offentliggöra viss information. Av 2006 |
|
års kreditinstitutsdirektiv framgår inte vad som avses med ”betydande |
|
dotterföretag”. Basel II ger inte heller någon vägledning för vad som |
|
avses med begreppet (significant bank subsidiaries). Ett rimligt antagan- |
|
de är dock att begreppet omfattar institut som är viktiga på grund av sin |
|
storlek eller annars på grund av sin betydelse för den finansiella |
|
stabiliteten. Det är dock vanskligt att göra en alltför ingående tolkning av |
|
direktivet, eftersom en sådan tolkning, förutom att avvika från vad som |
|
sedermera visar sig vara direktivets innebörd, riskerar att bestämmelsen |
|
ges en strängare innebörd i Sverige än i andra medlemsstater. Till skill- |
|
nad från Sveriges Advokatsamfundet, som anser att begreppet bör |
|
preciseras närmare i lagen, anser vi att den närmare innebörden av |
|
”betydande dotterföretag” får överlämnas till rättstillämpningen. Att |
|
utöver vad som angetts i det föregående precisera uttrycket i absoluta tal |
|
bedöms inte lämpligt. |
|
Enligt andra stycket får Finansinspektionen besluta att ett institut som |
|
anges i första stycket inte behöver offentliggöra information. Ett sådant |
|
beslut skall föregås av en ansökan till inspektionen. En förutsättning för |
|
ett sådant beslut är dock att ett moderföretag utanför EES offentliggör |
|
information som innefattar institutet och att den information som |
415 |
|
offentliggörs är likvärdig med den information som skall offentliggöras Prop. 2006/07:5 enligt denna lag.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 17.1.
8 §
Bestämmelsen är ny. Av den framgår att för en finansiell företagsgrupp som inte innehåller något kreditinstitut och alla institut i gruppen är sådana värdepappersbolag som anges i 2 kap. 8 eller 9 § eller mot- svarande utländska företag, får företagsgruppen enligt första stycket undantas från de gruppbaserade krav som ställs i 5 § första stycket 1. Gruppen skall dock inte undantas från att beräkna ett gruppbaserat kapitalkrav. I stället skall den beräkna kapitalkravet på ett sätt som anpassas till vilka företag som ingår i gruppen.
Beroende på om gruppen bara består av värdepappersföretag som avses i 2 kap. 9 § eller om det även ingår sådana företag som avses i 2 kap. 8 § skall kapitalkraven bestämmas på olika sätt. Om det ingår företag som tillhör båda dess kategorier skall kapitalkravet enligt andra stycket beräknas enligt samma metod som i 2 kap. 8 §. Om det bara ingår sådana företag som avses i 2 kap. 9 § skall det gruppbaserade kapitalkravet enligt tredje stycket beräknas på samma sätt som det individuella kravet för dessa bolag.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 17.1.
9 §
Paragrafen motsvarar 6 kap. 5 § i 1994 års kapitaltäckningslag. Enligt 13 kap. 1 § 36 får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om hur den gruppbaserade redovis- ningen skall upprättas för ett institut som tillämpar Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1606/2002 av den 19 juli 2002 om tillämpningen av internationella redovisningsstandarder (IAS- förordningen).
10 §
Paragrafen motsvarar i allt väsenligt 6 kap.
Bestämmelsen i första punkten överensstämmer med den i 6 kap. 6 § i 1994 års kapitaltäckningslag (jfr prop. 1994/95:50 s. 318 f och prop. 2005/06:45 s. 243). Bestämmelsen i andra punkten motsvarar den i 6 kap. 7 § i 1994 års kapitaltäckningslag (prop. 1994/95:50 s. 319, prop. 1995/96:10 del 3 s. 263 och prop. 1998/99:130 s. 515). Enligt bestämmelsen i tredje punkten skall konsolideringen i andra fall än de som framgår av första och andra punkterna ske på det sätt som framgår av föreskrifter meddelade av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Detta skiljer sig delvis från bestämmelsen i 6 kap. 8 § i 1994 års kapitaltäckningslag. Enligt den bestämmelsen får Finansinspektionen medge att konsolidering skall ske med tillämpning av klyvningsmetoden eller kapitalandelsmetoden. Vilken av dessa metoder som skall användas avses nu i stället framgå av föreskrifter.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 17.1.
416
11 §
Paragrafen motsvarar 6 kap. 9 § första stycket i 1994 års kapital- täckningslag (prop. 1994/95:50 s. 320 och prop. 2005/06:45 s. 243 f). Enligt bemyndigandet i 13 kap. 1 § 38 får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om hur kapitalbasen skall beräknas enligt förevarande paragraf.
12 §
Paragrafen anger vilka bestämmelser som är tillämpliga vid beräkningen av kapitalkraven för kreditrisker, marknadsrisker, operativa risker och stora exponeringar. Den motsvarar närmast 6 kap. 9 § andra stycket i 1994 års kapitaltäckningslag (prop. 1994/95:50 s. 320 och prop. 1999/2000:94 s. 65). Bestämmelsen i 1994 års kapitaltäckningslag be- handlar dock inte operativa risker.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.2.2 och 17.1.
13 §
Paragrafen beskriver de krav som ställs på ledningen i ett finansiellt holdingföretag. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 17.9.
14 §
Paragrafen, som behandlar beslut om undantag från den gruppbaserade tillsynen för dotterföretag och företag som det finns ägarintressen, motsvarar 7 kap. 8 § i 1994 års kapitaltäckningslag. I första stycket 2 används dock uttrycket ”försumbar betydelse” i stället för ”mindre betydelse” (jfr 5 kap. 6 § lagen om särskild tillsyn över finansiella konglomerat). Någon saklig skillnad är dock inte avsedd. I promemorian användes också begreppet ”mindre betydelse”. Sveriges Advokatsamfund har ansett att det är betänkligt att använda detta begrepp utan att definiera det närmare.
Enligt första stycket 2 är en av förutsättningarna för att undantag skall kunna medges att företaget i fråga är av försumbar betydelse med hänsyn till syftet med tillsynen. Som framgår av bestämmelsen skall företaget vara av försumbar betydelse ”med hänsyn till syftet med tillsynen”. Med försumbar betydelse avses enligt kreditinstitutsdirektivet att företagets totala balansomslutning inte överstiger tio miljoner euro eller, om be- loppet är lägre, inte överstiger en procent av den totala balans- omslutningen i moderföretaget eller det företag som har ägarintresse.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 17.3.
10 kap. Tillsyn.
1 §
Paragrafen motsvarar 7 kap. 1 § i 1994 års kapitaltäckningslag (prop. 1994/95:50 s. 321).
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 18.1.
2 §
Av paragrafen framgår när Finansinspektionen är ansvarig för tillsynen över en finansiell företagsgrupp enligt 9 kap. 1 och 2 §§.
Prop. 2006/07:5
417
Enligt första stycket första punkten ansvarar Finansinspektionen för Prop. 2006/07:5 tillsynen om det företag som finns i toppen av företagsgruppen är ett
institut.
Enligt andra punkten ansvarar Finansinspektionen för tillsynen om det |
|
finansiella holdingföretaget är moderföretag enbart till institutet och inte |
|
också till ett utländskt institut. Det finansiella holdingföretaget kan dock |
|
vara antingen svenskt eller utländskt, men det måste vara hemmahörande |
|
inom EES. |
|
Tredje punkten behandlar den situationen att holdingföretaget är |
|
moderföretag både till ett institut och till ett utländskt institut. Enligt |
|
bestämmelsen utövar Finansinspektionen tillsynen om holdingföretaget |
|
är svenskt. |
|
Enligt fjärde punkten finns det – liksom i tredje punkten– ett svenskt |
|
finansiellt holdingföretag som är moderföretag till ett institut. Det finns |
|
emellertid ytterligare minst ett utländskt holdingföretag och ett utländskt |
|
institut hemmahörande i samma land inom EES som det holding- |
|
företaget. I den situationen ansvarar Finansinspektionen för tillsynen om |
|
institutet har den största balansomslutningen av de berörda instituten. |
|
Av femte punkten framgår att om det finansiella holdingföretaget inte |
|
har något direktägt dotterföretag i det land där det är etablerat är |
|
Finansinspektionen ansvarig för tillsynen om ett institut är det |
|
dotterföretag som har den största balansomslutningen. |
|
Av andra stycket framgår att Finansinspektionen även ansvarar för |
|
tillsynen i andra fall än de som nyss nämnts om inspektionen kommer |
|
överens om det med de övriga berörda behöriga myndigheterna (se 4 §). |
|
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 17.2. |
|
3 § |
|
Enligt paragrafens första stycke får Finansinspektionen när den ansvarar |
|
för tillsynen enligt 2 § första stycket |
|
berörda behöriga myndigheterna om att en annan behörig myndighet |
|
skall ansvara för tillsynen i stället. Finansinspektionen får ingå en sådan |
|
överenskommelse om det är olämpligt att inspektionen ansvarar för |
|
tillsynen med hänsyn till de institut det gäller och den relativa betydelsen |
|
av deras verksamheter i de olika länderna. |
|
Enligt andra stycket skall de berörda behöriga myndigheterna ge något |
|
av de där angivna instituten eller det finansiella holdingföretaget tillfälle |
|
att yttra sig innan de ingår överenskommelsen. När myndigheterna har |
|
ingått överenskommelsen skall de underrätta kommissionen. |
|
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 17.2. |
|
4 § |
|
I andra fall än de som nämns i 2 § skall som huvudregel en annan |
|
behörig myndighet än Finansinspektionen ansvara för tillsynen. Även i |
|
ett sådant fall kan det emellertid finnas anledning att låta en annan |
|
behörig myndighet utöva tillsynen än den som enligt huvudreglerna i |
|
2006 års kreditinstitutsdirektiv skall göra det. Finansinspektionen kan i |
|
den situationen behöva komma överens med övriga behöriga myndig- |
|
heter om vilken myndighet som skall utses i stället. Som framgår av 2 § |
|
andra stycket kan Finansinspektionen komma att utses till ansvarig för |
|
tillsynen i ett sådant fall. Av paragrafen framgår vidare att det är möjligt |
418 |
|
för Finansinspektionen att ingå en överenskommelse om att en annan Prop. 2006/07:5 behörig myndighet än inspektionen skall vara ansvarig för tillsynen.
Av andra stycket framgår att de berörda behöriga myndigheterna skall |
|
ge något av de där angivna instituten eller det finansiella holding- |
|
företaget tillfälle att yttra sig innan de ingår överenskommelsen. När |
|
myndigheterna har ingått överenskommelsen skall de underrätta |
|
kommissionen. |
|
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 17.2. |
|
5 § |
|
Av första stycket framgår att när Finansinspektionen ansvarar för den |
|
gruppbaserade tillsynen över ett moderinstitut inom EES och dess |
|
dotterföretag och dotterföretag till finansiella moderholdingföretag inom |
|
EES görs vissa ansökningar som ges in gemensamt av moder- och |
|
dotterföretag hos Finansinspektionen. De ansökningar som avses är |
|
ansökningar om att få använda metoden med interna modeller för att |
|
beräkna exponeringsvärden, internmetoden för kreditrisker, egna |
|
modeller för marknadsrisker eller internmätningsmetoden för operativa |
|
risker. Bestämmelsen är tillämplig både på t.ex. den ansökan om att |
|
tillämpa internmetoden för kreditrisker som ges in i anslutning till att |
|
instituten vill gå över från schablonmetoden och eventuella senare |
|
ansökningar om att gå över till den avancerade varianten av |
|
internmetoden. Den omfattar även ansökningar om tillstånd att använda |
|
internmetoden för vissa exponeringar eller att gå över från |
|
schablonmetoden till internmetoden stegvis oavsett i vilket skede |
|
ansökningarna ges in. Detsamma gäller motsvarande ansökningar i fråga |
|
om att använda internmätningsmetoden för att beräkna kapitalkravet för |
|
operativa risker. På motsvarande sätt får ett institut som ingår i en |
|
finansiell företagsgrupp som står under tillsyn av en utländsk behörig |
|
myndighet enligt en offentlig reglering som bygger på kreditinstituts- |
|
direktivet eller kapitalkravsdirektivet ge in ansökan till den myndigheten. |
|
Enligt andra stycket är utgångspunkten att Finansinspektionen skall |
|
tillämpa svensk rätt. Inspektionen får emellertid även tillämpa |
|
bestämmelser utländsk rätt vid prövningen av en ansökan enligt första |
|
stycket. När ansökan har getts in till inspektionen gäller det dock med |
|
begränsningen att det skall vara nödvändigt för att det skall vara möjligt |
|
att utöva en effektiv tillsyn över de svenska eller utländska institut som |
|
ingår i gruppen. När ansökan har getts in till en annan behörig myndighet |
|
än inspektionen begränsas dock inte inspektionens möjligheter att |
|
tillämpa utländsk rätt. |
|
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 17.8 |
|
6 § |
|
Enligt första stycket skall de berörda behöriga myndigheterna inom sex |
|
månader från det att en komplett ansökan enligt 5 § har getts in komma |
|
överens om vilket beslut som bör fattas med anledning av ansökan. |
|
Inspektionen skall medverka till en sådan överenskommelse både när |
|
ansökan gjorts i Sverige och i utlandet. Myndigheterna kan härvid, som |
|
ett led i att komma överens, besluta om att internmetoden skall införas |
|
stegvis enligt artikel 85. Den överenskommelse som myndigheterna |
|
träffar och skälen för den skall redovisas skriftligen. Om Finansins- |
419 |
|
pektionen är ansvarig för den gruppbaserade tillsynen på
sända över det till sökandena. Om en annan behörig myndighet är ansvarig för tillsynen på
Om myndigheterna inte kan komma överens inom sex månader, skall |
|
Finansinspektionen, om ansökan getts in till inspektionen, enligt andra |
|
stycket besluta om ansökan. |
|
Ett beslut som fattas av en utländsk myndighet gäller enligt tredje |
|
stycket i Sverige. På motsvarande sätt gäller – enligt kreditinstituts- |
|
direktivet – ett beslut som fattas av Finansinspektionen i de övriga |
|
medlemsstaterna. Det är emellertid inte möjligt att överklaga en utländsk |
|
myndighets beslut i Sverige. Ett sådant beslut får i stället överklagas i |
|
den utländska myndighetens hemland. |
|
Det är de behöriga myndigheterna där de enskilda instituten är |
|
auktoriserade som utövar den individuella tillsynen över instituten. De |
|
ansvarar också för tillsynen över de finansiella företagsgrupper som finns |
|
i medlemsstaterna. Det kan finnas fall – särskilt när tillsyns- |
|
myndigheterna inte har enats om ett beslut och beslutet fattas av en |
|
myndighet ensam – då beslutet saknar krav som ställs upp i svensk rätt. |
|
Det kan exempelvis bero på att det direktiv som är tillämpligt i det |
|
aktuella fallet ger medlemsstaterna eller de behöriga myndigheterna |
|
möjlighet att i vissa fall välja om de vill införa en direktivregel eller inte i |
|
nationell rätt. Det finns också bestämmelser i kreditinstitutsdirektivet och |
|
kapitalkravsdirektivet som är minimiregler vilket innebär att medlems- |
|
staterna får införa strängare regler än de som framgår av direktivet. |
|
Den tillsyn som utövas av Finansinspektionen skall ske med |
|
utgångspunkt från svensk rätt. Om beslutet i något avseende skiljer sig |
|
från svensk rätt gäller i det avseendet i stället beslutet. Det är också |
|
Finansinspektionen som beslutar om sanktioner mot instituten. |
|
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 17.8. |
|
7 § |
|
Finansinspektionen får med stöd av bestämmelsen i första stycket begära |
|
in uppgifter från de företag som räknas upp i det stycket. Informationen |
|
kan inhämtas för inspektionens eget behov eller på begäran av en |
|
utländsk behörig myndighet. Den informationen kan sedan lämnas vidare |
|
till den ansvariga myndigheten. |
|
Om företaget inte lämnar begärda upplysningar till Finansinspektio- |
|
nen, får inspektionen enligt andra stycket förelägga företaget att göra det. |
|
Ett sådant föreläggande kan förenas med vite (12 kap. 3 §). |
|
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 18.5. |
|
8 § |
|
Bestämmelsen är ny. Enligt 4 kap. 12 § skall Finansinspektionen under |
|
där angivna förutsättningar godkänna att ett kreditvärderingsföretags |
|
kreditvärderingar får användas för att bestämma riskvikter. För att |
|
kontrollera att förutsättningarna fortsätter att vara uppfyllda kan inspek- |
|
tionen behöva uppdatera sin information om kreditvärderingsföretaget. |
|
Av förevarande paragraf framgår att kreditvärderingsföretag skall lämna |
|
inspektionen de uppgifter den behöver för att göra en sådan kontroll. |
420 |
|
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.2.2.2. |
Prop. 2006/07:5 |
9 §
Bestämmelsen är ny. Av kreditinstitutsdirektivet och kapitalkravsdirekti- vet framgår att det skall ske ett ingående samarbete och informations- utbyte mellan myndigheter som har tillsyn över kreditinstitut och värdepappersföretag. Ett samarbete skall även ske med myndigheter som har tillsyn över försäkringsföretag. Av denna paragraf framgår att Finansinspektionen skall samarbeta med andra behöriga myndigheter hemmahörande inom EES och myndigheter inom EES som ansvarar för tillsynen över försäkringsföretag. Bestämmelsen är tillämplig även på sådant samarbete som indirekt följer av direktivet, t.ex. på sådana ordningar för samordning och samarbete som avses i artikel 131 i kreditinstitutsdirektivet.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 18.2.
10 §
Paragrafen innehåller en bestämmelse motsvarande den i 7 kap. 4 § i 1994 års kapitaltäckningslag. Finansinspektionen kan efter en begäran från en utländsk behörig myndighet behöva kontrollera information från ett företag beläget i Sverige och som omfattas av tillsynen över finansiella företagsgrupper. Av paragrafen följer att inspektionen, i den omfattning som är möjlig enligt gällande lagar och förordningar, skall bistå den utländska myndigheten med dessa uppgifter. Paragrafen ger även den utländska myndigheten en rätt att delta i en kontroll som utförs av Finansinspektionen. Till skillnad från bestämmelsen i gällande rätt får dock inte den utländska myndigheten själv utföra kontrollen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 18.5.
11 och 12 §§
Paragraferna innehåller bestämmelser motsvarande dem i 7 kap. 5 och 6 §§ i 1994 års kapitaltäckningslag..
Bestämmelserna behandlas i avsnitt 18.3.
13 §
Paragrafens första stycke innehåller en bestämmelse motsvarande den i 7 kap. 7 § i 1994 års kapitaltäckningslag. Av andra stycket framgår att första stycket gäller även ett svenskt företag i förhållande till ett sådant företag inom EES som skall upprätta och ge in en rapport eller samlad information enligt offentlig reglering som bygger på kreditinstituts- direktivet eller kapitalkravsdirektivet.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 18.4.
14 §
Paragrafen innehåller en bestämmelse som närmast motsvarar den i 7 kap. 9 § i 1994 års kapitaltäckningslag. Till skillnad från den bestäm- melsen är den förevarande bestämmelsen tillämplig även på finansiella holdingföretag och holdingföretag med blandad verksamhet.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 17.5.
421
15 §
Paragrafen innehåller en bestämmelse motsvarande den i 7 kap. 11 § i 1994 års kapitaltäckningslag. Enligt 13 kap. 1 § 42 får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om omfattningen och fullgörandet av rapporteringsskyldigheten enligt förevarande paragraf.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 15.1.
16 §
Paragrafen behandlar de individuella institutens skyldigheter att rappor- tera sin kapitalbas och sitt kapitalkrav till Finansinspektionen. Enligt 13 kap. 1 § 43 får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om omfattningen och fullgörandet av rapporteringsskyldigheten enligt förevarande paragraf.
17
Paragraferna innehåller bestämmelser som motsvarar dem i 7 kap. 13– 13 b §§ i 1994 års kapitaltäckningslag. Se även 1 kap. 2 § angående europabolag och europakooperativ.
20 §
Paragrafen innehåller en bestämmelse motsvarande den i 7 kap. 14 § i 1994 års kapitaltäckningslag. I 13 kap. 2 § 2 finns ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om sådana avgifter som avses i första stycket av förevarande paragraf.
11 kap. Moderföretag utanför EES
Paragraferna behandlar den situation där tillsynen över en företagsgrupp skall utövas av en tillsynsmyndighet utanför EES.
Bestämmelserna behandlas i avsnitt 17.10.
12 kap. Ingripande och ansvarsbestämmelse
I 1 § finns en bestämmelse som närmast motsvarar den i 7 kap. 12 § i 1994 års kapitaltäckningslag. Av paragrafens första stycke framgår att om ett institut eller en finansiell företagsgrupp inte uppfyller kraven i denna lag eller föreskrifter meddelade med stöd av denna lag, skall Finansinspektionen förelägga institutet eller det företag som skall upprätta den gruppbaserade redovisningen att inom viss tid begränsa rörelsen i något avseende, minska riskerna i den eller vidta någon annan åtgärd för att komma till rätta med den situation som brister. Självfallet kan Finansinspektionen ingripa även mot det institut i den finansiella företagsgruppen som ansvarar för att det gruppbaserade kravet är uppfyllt. Beträffande bestämmelsens närmare innebörd hänvisas till författningskommentaren till 15 kap. 1 § lagen om bank- och finansieringsrörelse.
Prop. 2006/07:5
422
Enligt andra stycket får Finansinspektionen, utöver de ingripande- |
Prop. 2006/07:5 |
möjligheter som första stycket ger utrymme för, tillämpa de sanktions- |
|
bestämmelser som finns i sektorsbestämmelserna. Som Länsrätten i Stockholm anför innebär bestämmelsen en valmöjlighet för Finansinspek- tionen att välja mellan sanktionerna i denna lag eller sanktionerna i t.ex. lagen om bank- och finansieringsrörelse, beroende på vilken sanktion som är lämpligast i det enskilda fallet.
I 2 och 3 §§ regleras föreläggande och vite. Bestämmelserna behandlas i avsnitt 19.
4 §
Det ligger på Finansinspektionen att avgöra om en försenad rapportering skall medföra förseningsavgift med maximalt belopp eller om förse- ningen är av sådan karaktär att avgiften bör bestämmas till ett lägre be- lopp eller efterges. Allmänt kan sägas att en längre försening i regel är allvarligare än en försening med bara någon dag. Å andra sidan kan även mindre förseningar vid upprepade tillfällen vara allvarliga. När storleken på avgiften bestäms skall hänsyn också tas till företagets storlek.
Om ett företag skulle motsätta sig att ge in en rapport, har inspektionen möjlighet att förelägga företaget vid vite att komma in med den.
Vid upprepade fall av underlåtenhet eller försenad rapportering kan in- |
|
spektionen använda sig av ingripandemöjligheterna i sektorsbestämmel- |
|
serna. |
|
Motsvarande bestämmelser om förseningsavgift finns i 19 kap. 11 f § |
|
försäkringsrörelselagen, 15 kap. 10 § lagen om bank- och finansierings- |
|
rörelse (prop. 2002/03:139 s. 387 f och 553) och 7 kap. 4 § lagen om |
|
särskild tillsyn över finansiella konglomerat. |
|
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 19.3. |
|
|
|
Av paragraferna framgår vad som gäller för verkställighet av beslut om |
|
förseningsavgift. |
|
Av 3 kap. 1 § utsökningsbalken följer att en förvaltningsmyndighets |
|
beslut får verkställas enligt den lagen om det finns en särskild föreskrift |
|
om detta. Av 6 § framgår att Finansinspektionens beslut om försenings- |
|
avgift skall utgöra en exekutionstitel som kan verkställas utan domstols- |
|
förfarande. Av den paragrafen framgår också att inspektionens beslut att |
|
påföra förseningsavgift får verkställas om den är obetald och förfallen till |
|
betalning. Av 5 § framgår att förseningsavgiften skall betalas till inspek- |
|
tionen inom 30 dagar efter det att beslutet om den vunnit laga kraft eller |
|
den längre tid som anges i beslutet. Om förseningsavgiften inte betalas i |
|
rätt tid skall enligt 7 § inspektionen lämna den obetalda avgiften för |
|
indrivning. Den paragrafen klargör också att mål om uttagande av |
|
fordran handläggs som allmänt mål hos Kronofogdemyndigheten. |
|
Enligt 8 § faller en förseningsavgift som påförts ett institut bort i den |
|
utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att domen |
|
vann laga kraft. |
|
Motsvarande bestämmelser finns i 19 kap. 11 g § försäkrings- |
|
rörelselagen, 15 kap. |
|
(prop. 2002/03:139 s. 553 f) och 7 kap. |
|
över finansiella konglomerat. |
423 |
|
Bestämmelserna behandlas i avsnitt 19.3.
9 §
Paragrafen innehåller en bestämmelse motsvarande den i 7 kap. 13 c § i 1994 års kapitaltäckningslag.
13 kap. Bemyndiganden
Kapitlet innehåller bemyndiganden. Finansinspektionen anser att flera av bemyndigandena bör utformas som
Som Lagrådet påpekar finns det med hänsyn till den föreslagna kapitaltäckningslagens funktion av ramlag, där en fullständig implemen- tering av nu aktuella direktiv fordrar att ytterligare föreskrifter införs, i allt väsentligt inte något diskretionärt utrymme för regeringen att underlåta att utnyttja sin föreskriftsrätt.
Bemyndigandena har utformats med beaktande av Lagrådets förslag.
1 §
Med stöd av bemyndigandet i punkten 1 blir det möjligt att precisera vilka finansiella instrument och råvaror som ingår i handelslagret. Bemyndigandet behandlas i avsnitt 6.2 och 6.3.
Enligt kapitalkravsdirektivet är det möjligt att tillåta att andra positioner än de som enligt huvudregeln i 1 kap. 7 § omfattas av handelslagret får ingå i detta. Genom bemyndigandet i punkten 2 är det möjligt att föreskriva vilka det är. Bemyndigandet gör det möjligt att införliva artikel 11.5 i kapitalkravsdirektivet samt del C i bilaga VII till direktivet och punkten 4 i del D i samma bilaga. Bemyndigandet behandlas i avsnitt 6.2.
Enligt 1 kap. 10 § skall ett institut fastställa vilka positioner som skall ingå i handelslagret För de positioner som innehas i handelssyfte skall instituten ha en handelsstrategi samt kunna styra handeln med posi- tionerna och övervaka positionerna mot handelsstrategin. Institutet skall för dessa ändamål ha lämpliga metoder samt de skriftliga riktlinjer och instruktioner som behövs. Bemyndigandet i punkten 3 gör det möjligt att införliva reglerna i del A och vissa regler i del D i bilaga VII till kapitalkravsdirektivet med svensk rätt. Bemyndigandet behandlas i avsnitt 6.2.
Enligt 2 kap. 6 § får Finansinspektionen under där angivna förut- sättningar besluta att ett värdepappersföretag får beräkna kapitalkravet för vissa marknadsrisker enligt metoderna för kreditrisker med vissa justeringar för motpartsrisker. Bemyndigandet i punkten 4 gör det möjligt att införliva artikel 18.2 och 18.3 i kapitalkravsdirektivet med svensk rätt och att föreskriva bl.a. i vilka avseenden beräkningen av kapitalkravet
Prop. 2006/07:5
424
skiljer sig från det som normalt beräknas för exponeringar utanför handelslagret.
Bemyndigandet i punkten 5 gör det möjligt att meddela föreskrifter om hur de fasta omkostnaderna skall beräknas (artikel 21 i kapitalkravs- direktivet).
Bemyndigandet i punkten 6 gör det möjligt att meddela föreskrifter om hur kapitalbasen skall beräknas. Finansinspektionen har anfört att bemyndigandet bör förtydligas. Bemyndigandet har samma lydelse som i 1 kap. 8 a § försäkringsrörelselagen (1982:713) och som enligt 1994 års kapitaltäckningslag. Någon ändring i sak från 1994 års kapitaltäcknings- lag är inte heller avsedd. Av den anledningen bör inte lydelsen ändras. Bemyndigandet behandlas i avsnitt 8.1.1 och 8.2.1.
Bemyndigandet i punkten 7 gör det möjligt att införliva bl.a. artiklarna 57 q och 63.3 i kreditinstitutsdirektivet och artikel 17 i kapital- kravsdirektivet med svensk rätt. Bemyndigandet behandlas i avsnitt 8.2.3.
Med stöd bemyndigandet i punkten 8 är det möjligt att föreskriva när ett institut skall beräkna ett kapitalkrav för exponeringar som det värdepapperiserat. Föreskrifter som utfärdas med stöd av bemyndigandet kan t.ex. behandla förutsättningarna för att en betydande kreditrisk skall anses överförd (se del 2 i bilaga IX till kreditinstitutsdirektivet). Bemyndigandet behandlas i avsnitt 12.2.
Ett institut får använda en metod med interna modeller när det beräknar ett kapitalkrav för vissa exponeringar. Enligt bemyndigandet i punkten 9 är det möjligt att föreskriva vilka krav ett institut skall uppfylla för att få använda den metoden. Bemyndigandet gör det möjligt att införliva bl.a. bestämmelserna i del 6 i bilaga III till kreditinstituts- direktivet med svensk rätt. Det är även möjligt att föreskriva hur exponeringarnas värden skall beräknas. Detta följer dock av bemyn- digandena i punkterna 10 och 11 om hur de riskvägda beloppen skall beräknas för schablonmetoden respektive internmetoden.
Med stöd av bemyndigandet i punkten 10 är det möjligt att meddela föreskrifter om hur en exponerings värde bestäms (se t.ex. artikel 78 och bilaga III till kreditinstitutsdirektivet), vilka riskvikter som skall åsättas olika exponeringar och vilka förutsättningar exportkreditorganens kredit- värderingar skall uppfylla för att de skall få användas för att bestämma riskvikter (se bl.a. artiklarna 79 och 80 i kreditinstitutsdirektivet samt del 1 i bilaga VI till samma direktiv). Bemyndigandet gör det också möjligt att föreskriva hur det riskvägda exponeringsbeloppet skall beräknas för positioner i värdepapperiseringar enligt del 4 i bilaga IX till kreditinstitutsdirektivet. Bemyndigandet behandlas i avsnitt 10.2.1 och 12.2.
Bemyndigandet i punkten 11 gör det möjligt att införliva bl.a. reglerna i artiklarna
Bemyndigandet i punkten 12 gör det möjligt att införliva bl.a. artikel
Bemyndigandet i punkten 13 behandlas i avsnitt 10.3.2.
Prop. 2006/07:5
425
Bemyndigandet i punkten 14 gör det möjligt att införliva reglerna i Prop. 2006/07:5 |
|
artikel 89 (delvis tillämpning av en internmetod) och artikel 85 (om |
|
stegvis införande av en internmetod) i kreditinstitutsdirektivet med |
|
svensk rätt. Beträffande utrymmet att föreskriva under hur lång tids- |
|
period den stegvisa övergången får ske hänvisas till avsnitt 10.3.4. |
|
Bemyndigandet i punkten 15 gör det möjligt att införliva punkterna 1– |
|
11 i del 2 i bilaga VI till kreditinstitutsdirektivet och punkten 1 i del IX i |
|
samma direktiv med svensk rätt. Bemyndigandet behandlas i avsnitt |
|
10.2.2.2. |
|
Bemyndigandet i punkten 16 gör det möjligt att införliva punkterna |
|
|
|
del IX till samma direktiv med svensk rätt. Bemyndigandet behandlas i |
|
avsnitt 10.2.2.4. |
|
Bemyndigandet i punkten 17 gör det möjligt att införliva exempelvis |
|
bilaga VIII till kreditinstitutsdirektivet med svensk rätt. Bemyndigandet |
|
behandlas i avsnitt 11.2. |
|
Kapitalkravet för motpartsrisker som ingår i marknadsrisker skall |
|
beräknas enligt schablonmetoden eller en internmetod för kreditrisker. |
|
Av punkterna |
|
reglerna om motpartsrisker skiljer sig något från dem som gäller för |
|
kreditrisker. Bemyndigande i punkten 18 gör det möjligt att beakta de |
|
regler som gäller enligt bilaga VII till kreditinstitutsdirektivet med de |
|
justeringar som enligt bilaga II till kapitalkravsdirektivet skall göras för |
|
motpartsrisker. |
|
Bemyndigandet i punkten 19 gör det möjligt att införliva reglerna i |
|
artikel 19 samt bilaga I, punkterna |
|
IV till kapitalkravsdirektivet med svensk rätt. Bemyndigandet behandlas |
|
i avsnitt 13.1, 13.3 och 13.4. |
|
Bemyndigandet i punkten 20 gör det möjligt att införliva bilaga V till |
|
kapitalkravsdirektivet med svensk rätt. Bemyndigandet behandlas i |
|
avsnitt 13.5 |
|
Bemyndigandet i punkten 21 gör det möjligt att införliva del 1 i bilaga |
|
X till kreditinstitutsdirektivet med svensk rätt. Bemyndigandet behandlas |
|
i avsnitt 14.1. |
|
Bemyndigandena i punkterna |
|
bilaga X till kreditinstitutsdirektivet med svensk rätt. Bemyndigandena |
|
behandlas i avsnitt 14.1. |
|
Bemyndigandet i punkten 25 gör det möjligt att införliva del 3 i bilaga |
|
X till kreditinstitutsdirektivet med svensk rätt. Bemyndigandet behandlas |
|
i avsnitt 14.1. |
|
Bemyndigandet i punkten 26 gör det möjligt att ange i vilken |
|
omfattning moder- och dotterföretag får betraktas som en enhet (se |
|
avsnitt 14.1). |
|
Bemyndigandet i punkten 27 gör det möjligt att införliva del 4 i bilaga |
|
X till kreditinstitutsdirektivet. Bemyndigandet behandlas i avsnitt 14.2. |
|
Bemyndigandet i punkten 28 gör det möjligt att införliva artikel 106.1 i |
|
kreditinstitutsdirektivet och artikel 29 i kapitalkravsdirektivet med |
|
svensk rätt (se avsnitt 15.1 och 15.2) |
|
Bemyndigandet i punkten 29 gör det möjligt att införliva artiklarna |
|
113, 115 och 116 i kreditinstitutsdirektivet med svensk rätt. Bemyn- |
|
digandet behandlas i avsnitt 15.2. |
426 |
|
Bemyndigandet i punkten 30 gör det möjligt att införliva artiklarna Prop. 2006/07:5 112.2, 112.3 och 114 i kreditinstitutsdirektivet och artikel 30.2 i kapitalkravsdirektivet med svensk rätt. Bemyndigandet behandlas i
avsnitt 15.2.
Bemyndigandet i punkten 31 gör det möjligt att införliva artikel 31 i kapitalkravsdirektivet och bilaga VI till det direktivet med svensk rätt. Bemyndigandet behandlas i avsnitt 15.3.
Enligt artikel 149 i kreditinstitutsdirektivet skall de behöriga myndig- heterna ha befogenhet att ställa krav på institutens informationsgivning. Bemyndigandet i punkten 32 gör det möjligt att meddela föreskrifter i de avseenden som direktivet kräver. Bemyndigandet behandlas i avsnitt 16.3.
Enligt 9 kap. 2 § skall det vara möjligt att föreskriva att bestämmelserna om finansiella företagsgrupper skall tillämpas i vissa fall (jfr artikel 133.3 och 134 i kreditinstitutsdirektivet.) Bemyndigandet i punkten 33 gör det möjligt att meddela sådana föreskrifter (se avsnitt 17.1)
Enligt 9 kap. 4 § får Finansinspektionen ge ett institut tillstånd att räkna in vissa dotterföretag vid beräkningen av kapitalkravet. För att det skall vara tillåtet måste emellertid vissa krav vara uppfyllda. Bemyndigandet i punkten 34 gör det möjligt att föreskriva vilka dessa krav är (se artikel 70 i kreditinstitutsdirektivet). Bemyndigandet behandlas i avsnitt 17.7.
Enligt 9 kap. 7 § skall betydande dotterföretag offentliggöra viss information som dock är mer begränsad än den som offentliggörs av dess moderföretag. Bemyndigandet i punkten 35 gör det möjligt att meddela föreskrifter i samma avseenden som framgår av bemyndigandet i punkten 32.
Bemyndigandet i punkten 36 har överförts från 8 kap. 2 § 3 i 1994 års kapitaltäckningslag (prop. 2004/05:24 s. 188).
Bemyndigandet i punkten 37 gör det möjligt att föreskriva hur |
|
konsolideringen skall ske av en finansiell företagsgrupp (se artikel 133 |
|
och 134.1 i kreditinstitutsdirektivet), se avsnitt 17.1. |
|
Med stöd av bemyndigandet i punkten 38 är det möjligt att föreskriva |
|
hur kapitalbasen skall beräknas för företag som ingår i en finansiell |
|
företagsgrupp, se artikel 65 i kreditinstitutsdirektivet och artikel 16 i |
|
kapitalkravsdirektivet (avsnitt 17.1). |
|
Bemyndigandena i punkterna |
|
kapitaltäckningslag (7 kap. 6 § och 8 kap. 1 § 8) gör det möjligt att |
|
meddela föreskrifter avseende den gruppbaserade redovisningen och den |
|
samlade informationen. Enligt bemyndigandet i punkten 42 är det vidare |
|
möjligt att meddela föreskrifter om rapporteringen av stora exponeringar, |
|
jfr 8 kap. 1 § 9 i 1994 års kapitaltäckningslag). |
|
Bemyndigandet i punkten 43 är nytt. |
|
2 § |
|
Bemyndigandet i punkten 1 gör det möjligt att införliva punkterna |
|
i del 2 i bilaga VI till kreditinstitutsdirektivet med svensk rätt. |
|
Bemyndigandet behandlas i avsnitt 10.2.2.3. |
|
Bemyndigandet i punkten 2 gör det möjligt att meddela föreskrifter om |
|
årliga avgifter för tillsynen. |
427 |
|
14 kap Överklaganden
1 §
Enligt kreditinstitutsdirektivet (artikel 55) skall beslut som fattas med stöd av lagar och författningar som utfärdats i enlighet med det direktivet kunna prövas av domstol.
Av första stycket framgår att Finansinspektionens beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Detta gäller dock inte beslut enligt 20 § första stycket 5 förvaltningslagen (1986:223), dvs. beslut om föreskrifter enligt 8 kap. regeringsformen. Beslut om sådana föreskrifter får, i de undantagsfall besluten är överklagbara, överklagas till regeringen med stöd av 35 § verksförordningen (1995:1322)
Enligt andra stycket krävs prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten.
Av tredje stycket framgår att Finansinspektionen får bestämma att ett beslut enligt denna lag skall gälla omedelbart. Till skillnad från gällande rätt är det alltså inte bara beslut om föreläggande som kan gälla omedelbart utan alla beslut som inspektionen fattar. Dit hör exempelvis även ett beslut att återkalla ett tillstånd att använda internmetoden för kreditrisker. Det framgår dock av 12 kap. 5 § att ett beslut om förseningsavgift inte får verkställas förrän det har vunnit laga kraft. Bestämmelsen har utformats med utgångspunkt från bestämmelsen i 10 kap. 1 § lagen om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.
Finansinspektionen anser att dess beslut inte bör kunna inhiberas och menar att detta bör gälla generellt för beslut som rör institut. Riksbanken anser att det bör utredas om länsrättens möjlighet att inhibera en sanktion av Finansinspektionen bör begränsas. Enligt Riksbanken kan möjligheten att besluta om inhibition undergräva hela effekten av inspektionens ökade möjligheter till beslut och sanktioner.
Som Finansinspektionen anför är frågan om möjlighet till inhibition generell och omfattar inte bara inspektionens beslut enligt kapitaltäck- ningslagen. Förvaltningsmyndigheters och domstolars möjligheter att besluta om inhibition regleras i 29 § förvaltningslagen och 28 § förvaltningsprocesslagen (1971:291). Möjligheten att inhibera beslut som på grund av lag eller beslut annars skulle få verkställas omedelbart syftar inte minst till att tillgodose den enskildes rättsskydd och upprätthålla allmänhetens förtroende för rättsystemet.
Av omfattande praxis från Regeringsrätten framgår vilka överväganden som bör göras i en inhibitionsfråga (jfr bl.a. RÅ 1990 ref 82, RÅ 1992 not 333 och RÅ 1994 not 150, se även RÅ 1998 not 93).
Som Riksbanken anför är det viktigt ur effektivitetssynpunkt att Finansinspektionens beslut blir möjliga att verkställa i ett så tidigt skede som möjligt. Samtidigt är det viktigt, med hänsyn till syftet med reglerna om inhibition, att det finns en möjlighet att inhibera verkställigheten av fattade beslut. Av Regeringsrättens praxis framgår att frågan om inhibition bedöms inte bara med hänsyn till hur sannolikt det är att beslutet ändras. Intressena för inhibition skall även vägas mot intressen mot inhibition. Frågan om samhällsintresset motiverar omedelbar verkställighet och om de beslut Finansinspektionen fattar inte bör vara inhibitionsbara bör dock behandlas i ett bredare sammanhang än här.
Prop. 2006/07:5
428
22.2Förslag till lag om införande av lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar
1 §
Enligt första stycket träder den nya kapitaltäckningslagen och denna lag i kraft den 1 februari 2007. Ett institut som vill använda den avancerade internmetoden i 4 kap. 7 § i den nya kapitaltäckningslagen för expo- neringsklasserna fordringar och villkorade fordringar mot nationella regeringar (dvs. stater) och centralbanker, institut eller företag (artikel
86.1
Bestämmelsen hindrar inte att ett institut före år 2008 får en ansökan om tillstånd att använda någon av de nämnda metoderna prövad.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 20.1
2 §
Av paragrafen framgår att 1994 års kapitaltäckningslag upphävs när den nya kapitaltäckningslagen träder i kraft.
3 §
Ett institut som före den nya kapitaltäckningslagens ikraftträdande har fått ett medgivande av Finansinspektionen att använda egna risk- beräkningsmodeller behöver inte söka något nytt tillstånd enligt 5 kap. 3 § i den nya kapitaltäckningslagen.
Finansinspektionen menar att bestämmelsen inte är helt förenlig med artikel 47 i kapitalkravsdirektivet, som enligt inspektionen innebär att ett medgivande som har lämnats till ett institut att använda en egen beräkningsmodell för den specifika risken får användas som längst t.o.m. den 31 december 2009 och att institutet alltså måste beräkna den specifika risken enligt de nya reglerna fr.o.m. den 1 januari 2010.
Enligt artikel 47 får, fram till den 31 december 2009 eller ett tidigare datum som fastställs av de behöriga myndigheterna från fall till fall, ett institut som fått en specifik riskmodell godkänd före den 1 januari 2007 i enlighet med punkt 1 i bilaga V, för detta godkännande betrakta punkter- na 4 och 8 i bilaga V i den lydelse som dessa punkter hade före den 1 januari 2007. Enligt vår bedömning kräver direktivet inte att ett institut ansöker om ett nytt tillstånd för den specifika riskmodellen. Situationen skiljer sig inte från andra situationer då förutsättningarna för ett visst tillstånd eller en viss verksamhet förändras. Instituten får då en viss tid på sig att anpassa sig till de nya spelreglerna. De förutsättningar som skall vara uppfyllda kommer att framgå av föreskrifter. Som framgår av avsnitt 20.9 får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela de övergångsbestämmelser som behövs för de institut som har beviljats tillstånd enligt äldre bestämmelser. Om
Prop. 2006/07:5
429
instituten inte uppfyller de krav som föreskrifterna uppställer, får Prop. 2006/07:5 Finansinspektionen vidta lämpliga åtgärder.
4 §
Enligt 1994 års kapitaltäckningslag kan ett institut få medgivande att beräkna kapitalkravet för vissa marknadsrisker enligt de regler som gäller för kreditrisker (2 kap. 4 §), att räkna in poster i kapitalbasen (2 kap. 6 § fjärde stycket) och att överskrida gränsvärdena för stora exponeringar (5 kap. 6 §). Motsvarande bestämmelser finns i den nya kapitaltäck- ningslagen (2 kap. 6 §, 3 kap. 4 § och 7 kap. 8 §) men där har ordet medgivande ersatts med tillstånd. Av den förevarande paragrafen framgår att medgivanden som lämnats i nämnda frågor enligt 1994 års kapitaltäckningslag skall fortsätta att gälla och att de efter den nya kapitaltäckningslagens ikraftträdande skall betraktas som tillstånd enligt den lagen.
5 §
Av bestämmelsens första stycke följer att institut som använder internmetoden för kreditrisker eller motpartsrisker som ingår i marknads- risker under åren
Skyldigheten att beräkna ett kapitalkrav enligt 1994 års kapital- |
|
täckningslag gäller bara för de exponeringar eller verksamheter för vilka |
|
instituten använder interna metoder. |
|
Enligt tredje stycket gäller de nämnda bestämmelserna både när |
|
kapitalkravet beräknas för det individuella institutet och för en finansiell |
|
företagsgrupp. |
|
Den kapitalbas som kapitalkravet skall jämföras med skall enligt fjärde |
|
stycket beräknas på det sätt som framgår av föreskrifter som meddelats |
|
av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. |
|
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 20.2. |
|
6 § |
|
Av paragrafens första stycke framgår att instituten under 2007 kan välja |
|
att beräkna kapitalkravet för kreditrisker och kapitalkravet för motparts- |
|
risker som ingår i marknadsrisker enligt den metod som anges i 1994 års |
|
kapitaltäckningslag i stället för enligt schablonmetoden i den nya kapital- |
|
täckningslagen. Om ett institut använder metoden i 1994 års kapital- |
|
täckningslag för alla sina exponeringar för kreditrisker, får det även |
|
tillämpa bestämmelserna om stora exponeringar i den gamla lagen. |
|
När ett institut använder metoden i 1994 års kapitaltäckningslag skall |
|
hänvisningarna till schablonmetoden i den nya kapitaltäckningslagen |
|
behandlas som om de avsåg den äldre metoden. Detta framgår av andra |
|
stycket. Bestämmelserna om riskreducering och offentliggörande av |
|
information skall dock inte tillämpas. Vidare får regeringen eller den |
430 |
|
myndighet som regeringen bestämmer föreskriva att inte heller bestäm- Prop. 2006/07:5 melserna om värdepapperisering skall tillämpas.
Den beräkningsmetod som enligt 1994 års kapitaltäckningslag används för att beräkna kapitalkravet för kreditrisker innehåller också ett implicit kapitalkrav för operativ risk. Ett institut som använder den äldre metoden får därför justera ned kapitalkravet för operativ risk enligt den beräkningsmetod som anges i tredje stycket.
Enligt fjärde stycket gäller bestämmelsen både när kapitalkravet beräknas för det individuella institutet och för en finansiell företags- grupp.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 20.3.
7 §
Enligt 3 kap. 5 § i den nya kapitaltäckningslagen skall bl.a. ägarposter och tillskott i försäkringsföretag och vissa andra företag inom för- säkringssektorn dras av från kapitalbasen. Enligt 3 kap. 8 § i samma lag skall avdraget ske med hälften vardera från det primära kapitalet och det supplementära kapitalet. Enligt den förevarande paragrafen får ett institut som innan 2006 års kreditinstitutsdirektiv träder kraft har innehav som uppgår till den storlek som anges i 3 kap. 5 § andra stycket i den nya kapitaltäckningslagen göra avdrag från summan av det primära och det supplementära kapitalet t.o.m. år 2012.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 20.4
8 §
Av paragrafen framgår att värdepappersbolag som tillhandahåller sådana tjänster som anges i paragrafen, efter tillstånd av Finansinspektionen får överskrida gränsvärdena för stora exponeringar i handelslagret utan att behöva beräkna något särskilt kapitalkrav för det (jfr 7 kap. 8 § i den nya kapitaltäckningslagen). För att få ett sådant tillstånd måste emellertid bolaget uppfylla de ytterligare krav som framgår av föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG (MiFID) är ännu inte införlivat med svensk rätt. I samband med att det görs får den redaktionella utformningen av paragrafen övervägas på nytt.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 20.6.
9 §
I paragrafen undantas vissa värdepappersbolag från att tillämpa bestämmelserna om kapitalkrav i den nya kapitaltäckningslagen till och med år 2010. Liksom 8 § kan paragrafens redaktionella utformning behöva ses över i samband med att MiFID införlivas med svensk rätt.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 20.7.
10 §
Av paragrafen framgår att vissa värdepappersbolag under en övergångsperiod får beräkna ett särskilt kapitalkrav för operativa risker.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 20.8.
431
22.3 |
Förslag till lag om ändring i försäkringsrörelselagen |
Prop. 2006/07:5 |
|
(1982:713) |
|
7 kap.
24 a §
I paragrafens andra stycke ändras gränserna för när ett försäkringsbolag är skyldigt att göra avdrag för innehav av aktier och tillskott i företag som tillhör bank- och värdepapperssektorn och försäkringssektorn. Genom ändringen överensstämmer gränserna med de gränser som föreslås för institut i lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar (3 kap. 5 §).
22.4Förslag till lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse
1 kap.
6
Paragraferna är nya. De har samma innehåll som motsvarande bestämmelser i 6 kap.
Bestämmelserna behandlas i avsnitt 7.
6 i §
Paragrafen innehåller ett bemyndigande som gör det möjligt att meddela föreskrifter om vilka åtgärder som ett värdepappersbolag skall vidta för att uppfylla kraven i 6
2 kap. 1 § samt 6 kap. 3 b och 3 f §§
Innebörden av begreppen finansiellt holdingföretag och blandat finansiellt holdingföretag framgår av 1 kap. 3 § 5 i den nya kapitaltäckningslagen respektive 1 kap. 1 § 3 lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.
22.5Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag
5 kap.
7 §
Enligt 8 kap. i lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar är kreditinstitut och värdepappersbolag skyldiga att lämna information som rör företagets kapitaltäckning m.m. Sådan information kommer delvis att framgå av kapitaltäckningsanalysen enligt 6 kap. 3 § förevarande lag. All information skall om möjligt offentliggöras på ett enda ställe. Om inte
432
alla uppgifter finns i årsredovisningen skall det emellertid av denna Prop. 2006/07:5 framgå var informationen tillhandahålls.
22.6Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1571) om insättningsgaranti
13 §
Finansinspektionen anser att orden ”institutets kapitaltäckningsgrad” skall bytas ut mot t.ex. ”institutets kapitaltäckningsförhållanden enligt”. Som skäl för detta anför inspektionen att ordet kapitaltäckningsgrad inte förekommer i den nya kapitaltäckningslagen. Eftersom ordet kapital- täckningsgrad inte heller förekommer i lagen (1994:2004) om kapital- täckning och stora exponeringar anser vi emellertid inte att det utgör skäl att göra den ändring som inspektionen föreslår. Hur storleken på avgiften för insättningsgarantin skall bestämmas i framtiden, bör i stället behandlas i samband med beredningen av Insättningsgarantiutredningens betänkande Reformerat system för insättningar (SOU 2005:16).
Ändringen i bestämmelsen innebär därför bara att hänvisningen till bestämmelsen i 1994 års kapitaltäckningslag ersätts med en hänvisning till motsvarande bestämmelse i den nya kapitaltäckningslagen.
22.7Förslag till lag om ändring i lagen (2000:192) om allmänna pensionsfonder
4 kap.
11 §
Bestämmelsen i 4 kap. 6 § i 1994 års kapitaltäckningslag upphävs och ersätts med en ny liknande bestämmelse. Den nuvarande uppräkningen av emittenter som har riskvikten noll procent har därför ersatts med en hänvisning dels till svenska staten, en svensk kommun eller därmed jämförlig samfällighet, dels till motsvarande utländska emittenter som får riskvikten noll procent med stöd av schablonmetoden för kreditrisker enligt 4 kap. 5 § i den nya kapitaltäckningslagen.
22.8Förslag till lag om ändring av lagen om utgivning av elektroniska pengar
2 kap.
2 §
Innebörden av begreppen finansiellt holdingföretag och blandat finansiellt holdingföretag framgår av 1 kap. 3 § 5 i den nya kapitaltäckningslagen respektive 1 kap. 1 § 3 lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.
433
22.9 |
Förslag till lag om ändring i lagen (2003:1223) om |
Prop. 2006/07:5 |
|
utgivning av säkerställda obligationer |
|
Ändringarna i paragraferna innebär att hänvisningarna till de bestämmelser i 1994 års kapitaltäckningslag som upphävs ersätts med en uppräkning av de motparter (1 kap. 2 §), låntagare (3 kap. 1 §) och till- gångar (3 kap. 2 §) som anges i de upphävda bestämmelserna. Dessutom får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer möjlighet att meddela föreskrifter om vilka motparter, låntagare och tillgångar som avses (6 kap. 3 §).
22.10Förslag till lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse
Lagrådet har haft synpunkter på den lagstiftningsteknik som har använts och som innebär att ett i lagen befintligt bemyndigande, som ger regeringen rätt att subdelegera föreskriftsrätt i vissa avseenden till en förvaltningsmyndighet, kommer att omfatta delvis nya områden utan att bemyndigandet på nytt behandlas av riksdagen. Lagrådet har även tidigare haft liknande synpunkter (se bl.a. prop. 1999/2000:94 s. 107 och 108 och prop. 2005/06:45 s. 415 och 416).
Regeringen uppfattar Lagrådet på det sättet att ordet ”därvid” i 8 kap. 11 § regeringsformen skulle begränsa regeringens rätt att subdelegera föreskriftsrätt till en förvaltningsmyndighet med stöd av ett tidigare givet bemyndigande. En sådan tolkning av bestämmelsen skulle innebära att ett ”nytt bemyndigande” måste ges varje gång en ändring görs i det regelverk som ligger till grund för det ursprungliga bemyndigandet. Det skulle gälla även om ändringen avser en mycket begränsad fråga eller om ändringen inte träffar den materiella regleringen. Enligt regeringens uppfattning skulle det dock föra för långt att tillämpa bestämmelsen i
8 kap. 11 § regeringsformen på det sätt Lagrådet anger. Regeringen kan inte se att en sådan tolkning av bestämmelsen varit åsyftad. Riksdagen är, när den bedömer de föreslagna ändringarna i denna lag i sin helhet, fri att bedöma om omfattningen av tidigare bemyndiganden är lämplig. Skulle riksdagen anse att ändringarna i lagen leder till att befintliga bemyndiganden blir för omfattande är riksdagen naturligtvis fri att införa önskade begränsningar. Regeringen gör därför en annan bedömning än Lagrådet i fråga om regeringens möjlighet att utnyttja ett tidigare givet bemyndigande.
En annan sak är att det är viktigt att riksdagen i varje lagstiftningsärende får möjlighet att ta ställning till om bestämmelser inom området skall ges i lag eller om bestämmelserna kan beslutas av regeringen eller efter delegation en förvaltningsmyndighet. Det är därför också viktigt att regeringen i sina propositioner till riksdagen beskriver vilka slags bestämmelser på lägre nivå som kan bli följden av ett föreslaget eller befintligt bemyndigande. Det är också angeläget att de bemyndiganden som föreslås riksdagen är så detaljerade att inte alla slags föreskrifter i ett senare skede kan beslutas med stöd av bemyndigandet.
434
1 kap.Prop. 2006/07:5
5 §
I paragrafen har införts tre definitioner ändrats och anpassats till den nya kapitaltäckningslagen. Den närmare innebörden av ändringen av definitionen av finansiellt institut framgår av avsnitt 6.1. Ändringen av definitionen av kapitalbas är endast redaktionell.
3 kap.
2 §
Innebörden av begreppen finansiellt holdingföretag och blandat finansiellt holdingföretag framgår av 1 kap. 3 § 5 i den nya kapitaltäckningslagen respektive 1 kap. 1 § 3 lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.
6 kap.
2 §
I bestämmelsens första stycke har det gjorts ett tillägg som innebär att ett kreditinstitut skall rapportera sina risker. Den befintliga bestämmelsen har även kompletterats med ett uttryckligt krav på tillfredsställande intern kontroll. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.1.
Andra stycket preciserar de beståndsdelar som skall ingå för att ett kreditinstitut skall uppfylla riskhanteringskravet i första stycket. Enligt första meningen skall institutet särskilt se till att dess risker inte äventyrar dess förmåga att fullgöra sina förpliktelser. För att uppfylla detta krav måste instituten enligt andra meningen åtminstone ha en fungerande kapitalutvärderingsprocess. I 16 kap. 1 § 3 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilka åtgärder som ett kreditinstitut skall vidta för att uppfylla kraven i denna paragraf.
Den nya bestämmelsens innebörd behandlas närmare i avsnitt 7.2.
3 §
Paragrafen har fått en delvis ny utformning. Av bestämmelsen framgår att det skall vara möjligt att genomlysa ett kreditinstituts organisation av sin rörelse och det sätt på vilket det driver sin rörelse. Organisationen och driften är genomlysbara om det är möjligt att överblicka institutets organisationsstruktur, dess ställning och dess förbindelser med andra företag. Kravet på genomlysning kan inte mätas efter någon absolut mått- stock utan beror på institutets omständigheter i övrigt.
När det gäller rörelsens bedrivande innebär bestämmelsen att institutets tillgångar skall vara överblickbara och institutets ekonomiska ställning möjlig att värdera med någorlunda säkerhet (prop. 2002/03:139 s. 276). Av bestämmelsen följer emellertid också att kreditinstitutets organisation skall vara sådan att det är möjligt att överblicka såväl institutets organisationsstruktur som dess ställning. I detta ligger bl.a. att såväl den juridiska som den faktiska strukturen skall vara sådan att det
utan svårighet går att överblicka ansvarsförhållandena.
435
Bestämmelsen behandlar såväl förhållanden i institutet som juridisk Prop. 2006/07:5 person som institutets kopplingar till andra, både inom den egna
personen och inom fristående personer. Det finns mer specialiserade bestämmelser om genomlysning, t.ex. i de bestämmelser i den svenska lagstiftningen som infördes till följd av det s.k.
Det övergripande ansvaret för att institutets organisationsstruktur, |
|
ställning och förbindelser med andra företag kan överblickas vilar på |
|
styrelsen. |
|
Beträffande bestämmelsen innebörd i övrigt hänvisas till prop. |
|
2002/03:139 s. 276 f och 530 f). |
|
I 16 kap. 1 § 3 finns ett bemyndigande för regeringen eller den |
|
myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilka |
|
åtgärder som ett kreditinstitut skall vidta för att uppfylla kraven i denna |
|
paragraf. |
|
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.1. |
|
4 a § |
|
Paragrafen, som är ny, innehåller den s.k. proportionalitetsregeln. Genom |
|
bestämmelsen framgår att bestämmelserna i |
|
beaktande av kreditinstitutets storlek, omfattningen på dess verksamheter |
|
och deras grad av komplexitet. |
|
Redan av förarbetena till de nuvarande bestämmelserna framgår att de |
|
krav som ställs på instituten enligt bestämmelserna om soliditet och |
|
likviditet, riskhantering och genomlysning kan variera med de |
|
verksamheter instituten ägnar sig åt (prop. 2002/03:139 s. 275, 277 och |
|
279 f). |
|
I 16 kap. 1 § 3 finns ett bemyndigande för regeringen eller den |
|
myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilka |
|
åtgärder som ett kreditinstitut skall vidta för att uppfylla kraven i denna |
|
paragraf. |
|
4 b § |
|
Det är styrelsens ansvar att de krav som ställs på kreditinstituten enligt |
|
bestämmelserna om soliditet och likviditet, riskhantering och |
|
genomlysning uppfylls (prop. 2002/03:139 s. 530). Genom den före- |
|
varande paragrafen anges denna princip uttryckligen i lag. |
|
I 16 kap. 1 § 3 finns ett bemyndigande för regeringen eller den |
|
myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilka |
|
åtgärder som ett kreditinstitut skall vidta för att uppfylla kraven i denna |
|
paragraf. |
|
5 § |
|
I paragrafen har det gjorts två ändringar. |
|
Som framgår av 4 b § ansvarar styrelsen för att kraven i |
|
uppfylls. I linje med detta klargörs också att styrelsen ansvarar för att det |
|
finns de strategier, riktlinjer och instruktioner som behövs för att uppfylla |
|
kraven i |
|
riktlinjer m.m. som behövs för att styra rörelsen finns. |
|
I paragrafen klargörs vidare att riktlinjerna och instruktionerna måste |
|
utvärderas och ses över regelbundet. Syftet med detta är att institutet |
|
skall försäkra sig om att de är ändamålsenliga. Utvärderingen bör ske |
436 |
|
minst årligen och sannolikt oftare. Frekvensen kan variera beroende på Prop. 2006/07:5 vilken verksamhet som drivs.
I 16 kap. 1 § 3 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myn- dighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilka åtgärder som ett kreditinstitut skall vidta för att uppfylla kraven i denna paragraf.
13 kap.
6 a §
Av paragrafen, som är ny, framgår att Finansinspektionen skall samarbeta och utbyta information med de andra tillsynsmyndigheter inom EES som har tillsyn över kreditinstitut. Samarbetet och informa- tionsutbytet skall ske i den omfattning som framgår av
14 kap.
2 och 6 §§
Innebörden av begreppen finansiellt holdingföretag och blandat finansiellt holdingföretag framgår av 1 kap. 3 § 5 i den nya kapital- täckningslagen respektive 1 kap. 1 § 3 lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.
15 kap.
1 §
I paragrafen har det gjorts ändringar som syftar till att precisera vilka åtgärder Finansinspektionen (eller i förekommande fall regeringen, se 15 kap. 6 §) kan förelägga ett institut att vidta.
Av den nya bestämmelsen i andra stycket framgår att ett kreditinstitut som överträtt de normer som anges i första stycket skall föreläggas begränsa rörelsen i något avseende, minska riskerna i den eller vidta någon annan åtgärd för att komma till rätta med situationen. Möjligheten är bara tillgänglig för sådana överträdelser som inte är allvarliga. För allvarliga överträdelser skall tillståndet återkallas eller, om det är tillräckligt, varning meddelas.
Med stöd av den bestämmelsen får Finansinspektionen förelägga ett institut att upphöra med en viss verksamhet. Avsikten är att ett kreditinstitut skall förhindras att driva verksamhet på ett sätt som strider mot regelverket.
Ett kreditinstitut får föreläggas att upphöra med verksamheten antingen på obestämd tid eller under en viss begränsad tid. Föreläggandet behöver inte heller avse en specifik verksamhetsgren t.ex. all kreditgivning eller all värdepappersrörelse. Det kan i stället begränsa institutets rörelse i olika avseenden. Det är exempelvis möjligt att begränsa ett instituts möjlighet att ingå vissa specifika avtal, t.ex. avtal med kunder som är verksamma inom en viss bransch, som avser åtaganden i ett visst land eller som drivs inom en viss avdelning i kreditinstitutet.
437
Ett föreläggande om att begränsa rörelsen får kombineras med ett Prop. 2006/07:5 föreläggande att vidta andra åtgärder som krävs för att verksamheten i
fråga skall kunna drivas under betryggande former. Självfallet kan ett kreditinstitut även föreläggas att enbart upphöra med viss verksamhet eller att vidta andra åtgärder som behövs för att rörelsen skall vara förenlig med normerna i första stycket. Till de andra åtgärder som ett institut kan föreläggas att vidta hör åtgärder som förbättrar institutets riskhantering, riktlinjer och instruktioner eller ökar dess genomlysning.
Den angivna sanktionen kan vara användbar i många situationer. I vissa fall kan dock även ett beslut att tillfälligt upphöra med en viss verksamhet innebära att institutets möjlighet att driva rörelsen vidare omintetgörs. Så kan exempelvis vara fallet om dess kunder är beroende av ett vitt spektrum av tjänster. Om kreditinstitutet inte får tillhandahålla någon av dessa tjänster kan det i praktiken innebära att hela rörelsen måste upphöra och verksamhetstillståndet återkallas. I ett sådant fall har institutet inte – som avsett i beslutet – getts möjlighet rätta bristerna i organisationen och sanktionen är därför inte lämplig. I den situationen kan därför t.ex. en förhöjd kapitalbas vara en bättre åtgärd.
Finansinspektionen får vidare förelägga ett institut att minska riskerna i verksamheten. Det kan exempelvis bli aktuellt om riskerna är för stora i förhållande till det kapital institutet har, se 6 kap. 1 och 2 §§.
Med stöd av bestämmelsen kan Finansinspektionen förelägga ett institut att vidta alla de åtgärder som avses i artikel 136.1
22.11Övriga lagändringar
De övriga lagändringarna är följdändringar av redaktionell karaktär.
438
Finansdepartementet |
Prop. 2006/07:5 |
|
|
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 oktober 2006 |
|
Närvarande: Statsministern Reinfeldt, statsråden Olofsson, Odell, Ask, |
|
Husmark Pehrsson, Leijonborg, Odenberg, Larsson, Erlandsson, |
|
Torstensson, Carlgren, Hägglund, Björklund, Carlsson, Littorin, Borg, |
|
Malmström, Sabuni, Billström, Adelsohn Liljeroth, Tolgfors |
|
Föredragande: statsrådet Odell |
|
Regeringen beslutar proposition 2006/07:5 Nya kapitaltäckningsregler
439
Regeringens proposition
2006/07:5
Prop. 2006/07:5
Nya kapitaltäckningsregler
Del 2
Innehållsförteckning |
Prop. 2006/07:5 |
|
|
||
Bilaga 1 Lagförslagen i promemorian om nya kapitaltäcknings- |
|
|
|
regler……………………………………………………….2 |
|
Bilaga 2 Förteckning över remissinstanserna………………………54 |
|
|
Bilaga 3 Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/48/EG av |
|
|
|
den 14 juni 2006 om rätten att starta och driva |
|
|
verksamhet i kreditinstitut………………………………...55 |
|
Bilaga 4 |
Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/49/EG |
|
|
av den 14 juni 2006 om kapitalkrav för värdepappers- |
|
|
företag och kreditinstitut………………………………...255 |
|
Bilaga 5 |
Lagrådsremissens lagförslag…………………………….310 |
|
Bilaga 6 |
Lagrådets yttrande……………………………………….379 |
|
Bilaga 7 |
Rättsdatablad…………………………………………….385 |
|
1
Promemorians lagförslag
Lagtext
1.1Förslag till lag om kapitaltäckning och stora exponeringar
Härigenom föreskrivs1 följande.
1 kap. Definitioner
1 § I denna lag betyder
1.anknutet företag: ett svenskt eller utländskt företag vars huvudsak- liga verksamhet består i att äga eller förvalta fast egendom, tillhandahålla datatjänster eller driva annan liknande verksamhet som har samband med den huvudsakliga verksamheten i ett eller flera kreditinstitut, värde- pappersbolag, institut för elektroniska pengar eller motsvarande ut- ländska företag,
2.behörig myndighet: Finansinspektionen eller en annan myndighet inom EES som utövar tillsyn över institut, institut för elektroniska pengar eller motsvarande utländsk företag.
3.EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
4.exponering: tillgångar i balansräkningen och åtaganden utanför balansräkningen,
5.finansiellt holdingföretag: ett finansiellt institut som inte är ett blandat finansiellt holdingföretag enligt 1 kap. 3 § 3 lagen (2006:000) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat och
a) som har minst ett dotterföretag som är kreditinstitut, värde- pappersbolag, institut för elektroniska pengar eller motsvarande utländskt företag, och
b) vars dotterföretag även i övrigt uteslutande eller huvudsakligen utgörs av sådana företag eller finansiella institut som avses i a,
6.finansiellt institut: ett svenskt eller utländskt företag som inte är kre- ditinstitut, värdepappersbolag, institut för elektroniska pengar eller mot- svarande utländskt företag och vars huvudsakliga verksamhet är att
– förvärva eller inneha aktier eller andelar,
– driva värdepappersrörelse utan att vara tillståndspliktigt enligt 1 kap.
3 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse, eller
– driva en eller flera av de verksamheter som anges i 7 kap. 1 § andra stycket
7.finansiellt instrument: ett avtal som ger upphov till en finansiell tillgång för en part samtidigt som en annan part får en finansiell skuld eller utfärdar ett egetkapitalinstrument,
8.finansiellt moderholdingföretag inom EES: ett svenskt eller utländskt finansiellt holdingföretag som inte är dotterföretag till ett annat institut eller ett motsvarande utländskt företag eller till ett annat svenskt eller utländskt finansiellt holdingföretag,
1Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv (2006/00/EG……..
Prop. 2006/07:5 Bilaga 1
2
9.holdingföretag med blandad verksamhet: ett svenskt eller utländskt moderföretag som inte är kreditinstitut, värdepappersbolag, institut för elektroniska pengar, motsvarande utländskt företag, holdingföretag med finansiell verksamhet eller ett blandat finansiellt holdingföretag enligt 1 kap. 3 § 3 lagen om särskild tillsyn över finansiella konglomerat, men som har minst ett dotterföretag som är kreditinstitut, värdepappersbolag, institut för elektroniska pengar eller motsvarande utländskt företag,
10.institut: kreditinstitut och värdepappersbolag,
11.kapitalkravsdirektivet: Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/XX/EG av den XX 2006 om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut,
12.kreditinstitut: bank, kreditmarknadsföretag och Svenska skepps- hypotekskassan,
13.kreditinstitutsdirektivet: Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/XX/EG av den XX 2006 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut,
14.moderinstitut inom EES: ett institut eller motsvarande utländskt företag som inte är dotterföretag till ett annat institut eller ett mot- svarande utländskt företag eller till ett finansiellt holdingföretag, och
15.värdepappersbolag: ett svenskt aktiebolag som har fått tillstånd att driva värdepappersrörelse enligt lagen (1991:981) om värdepappers- rörelse.
2 § Ett företag är moderföretag och en annan juridisk person är dotter- företag, om moderföretaget
1.innehar mer än hälften av rösterna för samtliga aktier eller andelar i den juridiska personen,
2.äger aktier eller andelar i den juridiska personen och på grund av avtal med andra delägare i denna förfogar över mer än hälften av rösterna för samtliga aktier eller andelar,
3.äger aktier eller andelar i den juridiska personen och har rätt att utse eller avsätta mer än hälften av ledamöterna i dess styrelse eller motsva- rande ledningsorgan, eller
4.äger aktier eller andelar i den juridiska personen och har rätt att en- samt utöva ett bestämmande inflytande över denna på grund av avtal med den juridiska personen eller på grund av bestämmelse i dess bolagsordning, bolagsavtal eller därmed jämförbara stadgar.
Vidare är en juridisk person dotterföretag till moderföretaget, om ett annat dotterföretag till moderföretaget eller moderföretaget tillsammans med ett eller flera andra dotterföretag eller flera andra dotterföretag till- sammans
1.innehar mer än hälften av rösterna för samtliga aktier eller andelar i den juridiska personen,
2.äger aktier eller andelar i den juridiska personen och på grund av avtal med andra delägare i denna förfogar över mer än hälften av rösterna för samtliga aktier eller andelar, eller
3.äger aktier eller andelar i den juridiska personen och har rätt att utse eller avsätta mer än hälften av ledamöterna i dess styrelse eller motsva- rande ledningsorgan.
Om ett dotterföretag äger aktier eller andelar i en juridisk person och på grund av avtal med den juridiska personen eller på grund av
Prop. 2006/07:5 Bilaga 1
3
bestämmelse i dess bolagsordning, bolagsavtal eller därmed jämförbara stadgar har rätt att ensamt utöva ett bestämmande inflytande över den juridiska personen, är även denna dotterföretag till moderföretaget.
Moderföretag och dotterföretag utgör tillsammans en koncern.
3 § Det finns ett ägarintresse om
1.en juridisk person är intresseföretag till ett företag enligt 1 kap. 4 § årsredovisningslagen (1995:1554), eller
2.ett företag direkt eller indirekt äger minst 20 procent av kapitalet eller av samtliga röster i ett annat företag.
4 § I de fall som avses i 2 § första stycket
När antalet röster i ett dotterföretag eller ett företag enligt 3 § bestäms, skall inte de aktier eller andelar i respektive företag som innehas av företaget självt eller av dess dotterföretag tas med. Detsamma gäller aktier eller andelar som innehas av den som handlar i eget namn men för något av företagens eller deras dotterföretags räkning.
5 § Ett instituts handelslager består av alla positioner i finansiella instrument och råvaror som
1.institutet innehar i handelssyfte eller för att säkra andra positioner i handelslagret, och
2.inte är förenade med villkor som begränsar möjligheten att handla med dem eller, om de är förenade med sådana villkor, är möjliga att säkra.
Med positioner avses institutets egna positioner och positioner som härrör från verksamhet för kunders räkning eller som marknadsgarant.
6 § En position innehas i handelssyfte om syftet med innehavet är att på kort sikt sälja positionen vidare eller att på kort sikt dra nytta av faktiska eller förväntade kortsiktiga förändringar mellan inköps- eller försälj- ningspriser eller andra förändringar av priser eller räntesatser.
7 § Även andra positioner än sådana som avses i 5 § får ingå i handelslagret om det framgår av föreskrifter som meddelas med stöd av 13 kap. 1 § 1.
8 § Ett institut skall fastställa vilka positioner som skall ingå i handelslagret enligt 5 och 7 §§. För de positioner som innehas i handels- syfte skall instituten dessutom ha en handelsstrategi samt kunna styra handeln med positionerna och övervaka positionerna mot handels- strategin. Styrelsen skall se till att det för dessa ändamål finns skriftliga riktlinjer och instruktioner.
Av 1 kap. 6 d § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse och 6 kap.
2 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse framgår att instituten skall kunna hantera de risker som följer med verksamheten i handelslagret.
Prop. 2006/07:5 Bilaga 1
4
2 kap. Det sammanlagda kapitalkravet |
Prop. 2006/07:5 |
Bilaga 1 |
|
Vad som skall täckas av kapitalbasen |
|
1 § Ett institut skall vid varje tidpunkt ha en kapitalbas som
1.motsvarar minst summan av de kapital som krävs för att uppfylla kapitalkraven för kreditrisker, marknadsrisker och operativa risker enligt
2.framgår av ett åläggande enligt 2 § .
En och samma mängd av kapitalbasen får bara användas för att täcka ett av kapitalkraven för kreditrisker, marknadsrisker och operativa risker.
Av 7 kap. 8 § framgår att ett institut som efter tillstånd av Finans- inspektionen överskrider gränsvärdena för stora exponeringar, skall uppfylla ett särskilt kapitalkrav.
2 § Finansinspektionen får ålägga ett institut att ha en viss minsta storlek på sin kapitalbas som är större än vad som krävs enligt 1 §, om det finns brister i institutets riskhantering enligt 6 kap. 2 och 5 §§ lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller 1 kap. 6 d och f §§ lagen (1991:981) om värdepappersrörelse och det inte är troligt att dessa brister rättas till inom rimlig tid.
Kapitalkravet för kreditrisker
3 § För att uppfylla kapitalkravet för kreditrisker skall ett institut ha ett kapital beräknat enligt 3 kap.
Kapitalkravet för marknadsrisker
4 § För att uppfylla kapitalkravet för marknadsrisker skall ett institut ha ett kapital beräknat enligt 3 kap. som täcker marknadsrisker beräknade enligt 5 kap.
5 § Ett institut får, efter tillstånd av Finansinspektionen, för sådana marknadsrisker som avses i 5 kap. 1 § 1 beräkna kapitalkravet enligt 3 §, om summan av marknadsvärdet av positionerna i handelslagret och fordringar hänförliga till dessa
1.normalt inte överstiger 5 procent av summan av institutets totala balansomslutning och totala åtagande utanför balansräkningen,
2.normalt inte överstiger ett belopp som motsvarar 15 miljoner euro,
och
3.inte vid något tillfälle överstiger 6 procent av institutets totala balansomslutning och totala åtaganden utanför balansräkningen och inte heller överstiger ett belopp som motsvarar 20 miljoner euro.
Ett institut som inte längre uppfyller förutsättningarna i första stycket skall underrätta Finansinspektionen om detta.
5
Kapitalkravet för operativa risker
6 § För att uppfylla kapitalkravet för operativa risker skall ett institut ha ett kapital beräknat enligt 3 kap.
7 § Ett värdepappersbolag som tillhör någon av följande kategorier får, efter tillstånd av Finansinspektionen, beräkna kapitalkravet för operativa risker enligt andra stycket i stället för det som sägs i 6 §.
1.Värdepappersbolag som handlar för egen räkning bara i syfte att a) utföra en order för kunds räkning, eller
b) få tillträde till system för clearing och avveckling eller en erkänd
börs när de uppträder som agent eller utför kundorder. 2. Värdepappersbolag
a)som inte innehar klienters pengar eller värdepapper,
b)som enbart handlar för egen räkning,
c)som inte har några externa kunder, och
d)för vilkas transaktioner ansvaret för genomförandet och avräkningen ligger hos ett clearinginstitut och garanteras av samma clearinginstitut.
Kapitalkravet för operativa risker skall motsvara minst 25 procent av värdepappersbolagets fasta omkostnader enligt 9 §.
Ett särskilt kapitalkrav för vissa värdepappersbolag
8 § Ett värdepappersbolag som inte ägnar sig åt handel med finansiella instrument för egen räkning eller garantigivning eller annan medverkan vid emissioner av fondpapper eller erbjudanden om köp eller försäljning av finansiella instrument som är riktade till en öppen krets får, efter tillstånd av Finansinspektionen, ha ett kapital som motsvarar minst det högsta av följande poster:
1.summan av kapitalkravet för kreditrisker och marknadsrisker beräk- nade enligt
2.25 procent av bolagets fasta omkostnader enligt 9 §.
9 § Med ett värdepappersbolags fasta omkostnader avses bolagets fasta omkostnader för det föregående räkenskapsåret eller, om bolagets verksamhet pågått i mindre än ett år, de fasta omkostnader som angetts i bolagets verksamhetsplan.
Om omfattningen av bolagets verksamhet ändrats väsentligt sedan det föregående året eller om Finansinspektionen finner att verksamhets- planen behöver korrigeras, får inspektionen besluta om ändring av beräkningsunderlaget enligt första stycket.
3 kap. Kapitalbasen
Sammansättning
1 § Kapitalbasen består av summan av primärt och supplementärt kapital, beräknat enligt detta kapitel.
Det primära kapitalet skall uppgå till minst hälften av kapitalbasen.
Prop. 2006/07:5 Bilaga 1
6
Primärt kapital
2 § I det primära kapitalet får ingå:
1.I bankaktiebolag, kreditmarknadsbolag och värdepappersbolag; eget kapital med undantag för kumulativa preferensaktier, i sparbanker; reservfonder, i medlemsbanker och kreditmarknadsföreningar; eget kapital med undantag för förlagsinsatser samt i Svenska skepps- hypotekskassan; kassans reservfond. Från eget kapital skall undantas uppskrivningsfonder samt avräknas förluster uppkomna under löpande räkenskapsår.
2.I banker, kreditmarknadsföretag och värdepappersbolag; kapital- andelen av skatteutjämningsreserv och periodiseringsfond.
3.I banker och kreditmarknadsföretag kapitalandelen av det belopp som svarar mot bankens eller företagets reserver till följd av avskrivning på egendom som upplåtits till nyttjande.
Från summan av posterna enligt första stycket skall räknas av immateriella anläggningstillgångar enligt bilaga 1 till lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag, punkten 9 under rubriken tillgångar.
Supplementärt kapital
3 § I det supplementära kapitalet får ingå efterställda skuldförbindelser med en ursprunglig löptid på minst fem år.
Andra poster som får ingå i det primära eller det supplementära kapitalet
4 § Som primärt eller supplementärt kapital får dessutom, efter tillstånd av Finansinspektionen, räknas värdet av förlagsinsatser samt andra kapitaltillskott och reserver än de som anges i 2 och 3 §§.
Avräkning från det primära och det supplementära kapitalet
5 § Från det primära och det supplementära kapitalet skall institutet, på sätt som anges i 6 §, räkna av det bokförda värdet av aktierna eller av vad som har skjutits till i annan form (tillskott) i
1.ett institut, ett institut för elektroniska pengar, ett försäkringsbolag eller motsvarande utländska företag,
2.ett finansiellt institut,
3.ett utländskt återförsäkringsföretag, eller
4.ett försäkringsholdingföretag.
En sådan avräkning skall göras om
1.institutets ägarandel överstiger 5 procent av företagets kapital, eller
2.ägarandelen är mindre än enligt 1 och,
a)tillskottet eller summan av tillskotten överstiger 5 procent av det egna kapitalet eller de egna fonderna i företaget eller det sammanlagda bokförda värdet av sådana tillskott överstiger 10 procent av summan av institutets primära och supplementära kapital, eller
b)institutet har ett ägarintresse i det andra företaget.
Prop. 2006/07:5 Bilaga 1
7
Avräkning skall inte göras för tillskott som belöper på företag som |
Prop. 2006/07:5 |
omfattas av samma gruppbaserade redovisning som institutet enligt |
Bilaga 1 |
9 kap. genom fullständig konsolidering eller genom en klyvningsmetod. |
|
Avräkning skall inte heller göras för tillskott som belöper på företag |
|
som gemensamt med institutet omfattas av tillsyn enligt lagen (2006:000) |
|
om särskild tillsyn över finansiella konglomerat. |
|
6 § Av det sammanlagda belopp som skall räknas av enligt 5 § skall ena |
|
hälften dras av från det primära kapitalet och den andra hälften från det |
|
supplementära kapitalet. |
|
Om det belopp som skall dras av från det supplementära kapitalet är |
|
större än detta, skall det överskjutande beloppet dras av från det primära |
|
kapitalet. |
|
7 § Någon avräkning enligt 5 § behöver inte göras för aktier eller tillskott |
|
som med stöd av bestämmelsen i 1 kap. 7 § får ingå i ett instituts |
|
handelslager. |
|
Utvidgad kapitalbas |
|
8 § För att uppfylla de kapitalkrav som avses i 2 kap. 4 och 9 §§ får ett |
|
institut – utöver de poster som enligt |
|
supplementärt kapital – till kapitalbasen räkna även andra poster, såsom |
|
nettovinster hänförliga till institutets handelslager och förlagslån med en |
|
ursprunglig löptid på minst två år. Från den utvidgade kapitalbasen skall |
|
institutet räkna av icke likvida tillgångar. |
|
4 kap. Kapitalkravet för kreditrisker |
|
Exponeringar som omfattas av kapitalkravet för kreditrisker och för |
|
marknadsrisker enligt 2 kap. 5 § |
|
1 § Kapitalkravet för kreditrisker skall beräknas för sådana exponeringar som inte ingår i handelslagret. Något kapitalkrav behöver inte beräknas för tillgångar som dragits av från kapitalbasen.
Ett kapitalkrav skall även beräknas för exponeringar som ett institut har värdepapperiserat om det
1.inte har överfört en betydande del av sin kreditrisk till tredje man,
eller
2.har gett stöd till värdepapperiseringen utöver sina avtalsmässiga förpliktelser.
Om ett institut medverkar vid en värdepapperisering av ett annat instituts exponeringar skall det, om det har gett stöd till värdepapperiseringen utöver sina avtalsmässiga förpliktelser, beräkna ett kapitalkrav för exponeringarna.
Ett institut som skall beräkna ett kapitalkrav enligt andra stycket 2 eller tredje stycket skall offentliggöra att det har tillhandahållit där angivet stöd och hur detta påverkar institutets kapitalkrav.
8
2 § När kapitalkravet för marknadsrisker bestäms med stöd av bestäm- melsen i 2 kap. 5 §, skall även exponeringar som ingår i handelslagret beaktas.
Riskvägda exponeringar
3 § Värdet av ett instituts riskvägda exponeringar bestäms genom att exponeringarnas värden multipliceras med deras riskvikter.
Schablonmetoden
4 § Ett institut skall beräkna värdet av sina riskvägda exponeringar enligt schablonmetoden för kreditrisker, om inte annat framgår av 6 §.
Vid tillämpningen av schablonmetoden bestäms exponeringarnas värden och riskvikter med stöd av författningsbestämmelser.
5 § Riskvikten för en exponering bestäms av
1.den riskvikt som gäller för den exponeringsklass som exponeringen tillhör, eller
2.exponeringens kreditkvalitet enligt kreditvärderingar som gjorts av a. kreditvärderingsföretag som godkänts av Finansinspektionen enligt
12 §, eller
b. vissa exportkreditorgan, om kreditvärderingarna avser stater eller centralbanker.
Internmetoden
6 § Ett institut får, efter tillstånd av Finansinspektionen, använda en internmetod i stället för schablonmetoden för att beräkna kapitalkravet för kreditrisker.
Enligt internmetoden beräknas värdet på ett instituts riskvägda exponeringar med stöd av institutets interna riskklassificeringssystem och enligt de särskilda beräkningsmetoder som gäller för respektive exponeringsklass.
Ett institut som använder internmetoden får för exponeringar som består av positioner i värdepapperisering och för vissa exponeringar som institutet värdepapperiserat använda bland annat metoder som bygger på kreditvärderingar gjorda av kreditvärderingsföretag som godkänts av Finansinspektionen enligt 12 §.
7 § Ett institut får, efter tillstånd av Finansinspektionen, använda internmetoden. Ett sådant tillstånd kan avse en enkel eller en avancerad internmetoden. Tillstånd skall ges om instituten uppfyller kraven i 8 och 9 §§ i tillämpliga delar.
8 § Tillstånd för ett institut att använda en internmetod skall ges bara om förutsättningarna i 9 och 10 §§ är uppfyllda och om
1.institutet har ett för ändamålet lämpligt utformat riskhanterings- system för kreditrisker som uppfyller kraven i 1 kap. 6 d och 6 f §§ lagen
Prop. 2006/07:5 Bilaga 1
9
(1991:981) om värdepappersrörelse och 6 kap. 2 och 5 §§ lagen
(2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,
2.institutets riskklassificeringssystem är tillförlitligt och tillräckligt integrerat med institutets övriga verksamhet, och
3.institutet dokumenterar riskklassificeringssystemet och motiven för dess utformning.
Om ett moderinstitut inom EES och dess dotterföretag eller ett finansiellt moderholdingföretag inom EES och dess dotterföretag använder en gemensam internmetod, får företagen betraktas som en enhet vid bedömningen av om kraven i första stycket är uppfyllda.
9 § Internmetoden skall användas för alla exponeringar som ingår i handelslagret. Om ett institut använder denna metod, skall även de övriga institut som ingår i samma koncern som institutet göra det. Finansinspektionen får dock ge ett institut i koncernen tillstånd att
1.använda schablonmetoden för vissa exponeringar,
2.gå över från schablonmetoden till internmetoden stegvis, eller
3.gå över stegvis från en enkel internmetod till en avancerad internmetod.
Ett tillstånd enligt första stycket 1 eller 3 får ges antingen i anslutning till att ett institut får tillstånd att använda internmetoden eller i ett senare skede.
10 § Om ett institut, som har fått tillstånd att använda en internmetod inte längre uppfyller kraven i 8 §, skall det för Finansinspektionen redovisa en plan för hur det avser att rätta till bristerna. Någon sådan plan behöver inte upprättas om bristerna är ringa.
11 § Ett institut som använder en internmetod får inte byta till schablonmetoden. Ett institut får inte heller byta från en avancerad internmetod till en enkel internmetod. Finansinspektionen får dock medge att institutet gör ett sådant byte om institutet kan visa att det finns godtagbara skäl för det.
Användning av kreditvärderingsföretags kreditvärderingar
12 § Finansinspektionen skall om förutsättningarna i andra stycket är uppfyllda godkänna ett kreditvärderingsföretag så att dess kredit- värderingar kan användas av institut i syfte att bestämma antingen
a)riskvikter för positioner i värdepapperiseringar eller vissa expo- neringar som institutet har värdepapperiserat, eller
b)riskvikter för andra exponeringsklasser enligt schablonmetoden.
Ett kreditvärderingsföretag får godkännas om
1.dess kreditvärderingsmetod är objektiv, oberoende och genomlys-
bar,
2.kreditvärderingarna ses över löpande, och
3.kreditvärderingarna uppfattas som trovärdiga och är tillgängliga. Om ett kreditvärderingsföretag har godkänts av en utländsk behörig
myndighet för ett av syftena i första stycket, skall Finansinspektionen godkänna att institut använder kreditvärderingsföretagets kredit-
Prop. 2006/07:5 Bilaga 1
10
värderingar i samma syfte utan att göra någon egen prövning enligt andra |
Prop. 2006/07:5 |
stycket. |
Bilaga 1 |
När förutsättningarna i andra eller tredje stycket inte längre är |
|
uppfyllda, skall Finansinspektionen besluta att kreditvärderingarna inte |
|
längre får användas för att bestämma riskvikter. |
|
13 § Finansinspektionen skall dela in de godkända kreditvärderings- |
|
företagens kreditvärderingar i kreditkvalitetssteg. Varje kreditkvalitets- |
|
steg skall motsvara en viss riskvikt. |
|
Om en annan behörig myndighet än Finansinspektionen har delat in ett |
|
kreditvärderingsföretags kreditvärderingar i kreditkvalitetssteg, skall |
|
inspektionen använda samma indelning. |
|
14 § Hur instituten får använda kreditvärderingarna framgår av före- |
|
skrifter meddelade med stöd av 13 kap. 1 § 16. |
|
Minskning av kreditrisken med hjälp av kreditriskskydd |
|
15 § Vid beräkningen av det riskvägda beloppet för en viss exponering |
|
får ett institut som använder schablonmetoden eller en enkel variant av |
|
internmetoden ta hänsyn till sådana säkerheter, garantier och andra |
|
kreditriskskydd som minskar den kreditrisk som exponeringen innebär |
|
och som uppfyller de krav som framgår av föreskrifter meddelade med |
|
stöd av 13 kap. 1 § 17 |
|
Detta gäller inte för ett kreditriskskydd som redan har beaktats vid |
|
beräkningen av de riskvägda exponeringsbeloppen enligt |
|
5 kap. Kapitalkravet för marknadsrisker |
|
Exponeringar som omfattas av kapitalkravet för marknadsrisker |
|
1 § Kapitalkravet för marknadsrisker består av summan av |
|
1.kapitalkraven för positionsrisker (ränte- och aktiekursrisk), avvecklingsrisker, motpartsrisker för verksamhet i handelslagret, och
2.kapitalkraven för valutakursrisker och råvarurisker i hela verk- samheten.
Något kapitalkrav behöver inte beräknas för tillgångar som dragits av från kapitalbasen.
Schablonmetoden
2 § Kapitalkravet för marknadsrisker skall beräknas enligt schablonmetoden för marknadsrisker, om inte annat följer av 3 §.
Vid tillämpningen av schablonmetoden beräknas kapitalkravet för varje enskild riskkategori med stöd av författningsbestämmelser.
11
Egna riskberäkningsmodeller
3 § Ett institut får, efter tillstånd av Finansinspektionen, använda egna riskberäkningsmodeller för att beräkna kapitalkraven för positionsrisker, valutakursrisker och råvarurisker. Tillstånd skall ges bara om
1.institutet har ett för ändamålet lämpligt utformat riskhanterings- system för marknadsrisker som uppfyller kraven i 1 kap. 6 d och 6 f §§ lagen (1991:981) om värdepappersrörelse och 6 kap. 2 och 5 §§ lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,
2.institutet använder en riskberäkningsmodell som ger en tillförlitlig bild av marknadsriskernas storlek och som är tillräckligt integrerad med institutets övriga verksamhet, och
3.institutet dokumenterar sin riskberäkningsmodell och motiven för dess utformning.
6 kap. Kapitalkravet för operativa risker
1 § Om inte annat framgår av 9 §, skall ett institut använda en och samma metod för att beräkna kapitalkravet för samtliga operativa risker.
Basmetoden
2 § Kapitalkravet för operativa risker skall beräknas enligt en basmetod, om inte annat följer av
Vid tillämpning av basmetoden motsvarar kapitalkravet för operativa risker 15 procent av ett årligt genomsnitt av rörelseintäkterna under de tre senaste räkenskapsåren eller av ett annat beräkningsunderlag som är jämförbart med rörelseintäkterna.
Schablonmetoden
3 § Ett institut får, efter anmälan till Finansinspektionen, beräkna kapitalkravet för operativa risker enligt en schablonmetod.
Vid tillämpning av schablonmetoden skall institutet dela in sin verksamhet i olika affärsområden. För varje affärsområde skall institutet beräkna ett kapitalkrav. Kapitalkravet för vart och ett av affärsområdena skall motsvara en viss procentsats, mellan 12 och 18 procent, av ett årligt genomsnitt av rörelseintäkterna under de tre senaste räkenskapsåren eller av ett annat beräkningsunderlag som är jämförbart med rörelseintäkterna. Summan av kapitalkraven för de enskilda affärsområdena utgör kapitalkravet för operativa risker.
4 § Ett institut som använder schablonmetoden för operativa risker skall
1.med stöd av skriftliga riktlinjer och instruktioner som ses över regelbundet fördela rörelseintäkterna eller det jämförbara beräknings- underlaget mellan olika affärsområden på ett lämpligt sätt, och
2.ha ett för ändamålet lämpligt utformat riskhanteringssystem för operativa risker som uppfyller kraven i 1 kap. 6 d och 6 f §§ lagen (1991:981) om värdepappersrörelse och 6 kap. 2 och 5 §§ lagen
(2004:297) om bank- och finansieringsrörelse.
Prop. 2006/07:5 Bilaga 1
12
Den alternativa schablonmetoden
5 § Ett institut får, efter tillstånd av Finansinspektionen, använda en annan beräkningsgrund än som anges i 3 § för ett eller flera affärs- områden.
Internmätningsmetoden
6 § Ett institut får, efter tillstånd av Finansinspektionen, använda en internmätningsmetod för att beräkna kapitalkravet för operativa risker.
Vid tillämpning av internmätningsmetoden bestäms kapitalkravet för operativa risker med stöd av institutets eget riskmätningssystem.
7 § Tillstånd att använda internmätningsmetoden skall ges bara om
1.institutet har ett för ändamålet lämpligt utformat riskhanterings- system för operativa risker som uppfyller kraven i 1 kap. 6 b och 6 f §§ lagen (1991:981) om värdepappersrörelse och 6 kap. 2 och 5 §§ lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, och
2.institutets riskmätningssystem är tillförlitligt.
Om ett moderinstitut inom EES eller ett finansiellt moder- holdingföretag inom EES och något av dess dotterföretag använder en gemensam internmätningsmetod, får företagen betraktas som en enhet vid bedömningen av om kraven i första stycket är uppfyllda.
Kombination av olika metoder
8 § Ett institut får, efter tillstånd av Finansinspektionen, använda en kombination av de metoder som anges i 2, 3, 5 och 6 §§.
Basmetoden och schablonmetoden får dock kombineras bara om det finns särskilda skäl och om institutet åtar sig att gå över till att tillämpa schablonmetoden för hela verksamheten enligt en i förväg upprättad tidsplan.
Övergång till en enklare metod
9 § Om inte annat följer av tillstånd som har meddelats enligt 8 §, får ett institut inte byta
1.från schablonmetoden till basmetoden, eller
2.från internmätningsmetoden till basmetoden eller schablonmetoden. Ett institut får dock, efter tillstånd av Finansinspektionen, byta till en
mindre avancerad beräkningsmetod. Ett sådant tillstånd får ges bara om institutet kan visa att det finns skäl för det.
7 kap. Stora exponeringar
1 § Detta kapitel tillämpas inte på Svenska skeppshypotekskassan.
2 § Vid tillämpning av 3 och 5 §§ skall kapitalbasen bestämmas enligt 3 kap.
Prop. 2006/07:5 Bilaga 1
13
3 § Värdet av ett instituts exponering gentemot en kund eller en grupp av |
Prop. 2006/07:5 |
kunder med inbördes anknytning får inte överstiga 25 procent av |
Bilaga 1 |
institutets kapitalbas. |
|
Om en kund eller en grupp av kunder med inbördes anknytning är |
|
moderföretag eller dotterföretag till institutet eller dotterföretag till |
|
moderföretaget, får värdet av exponeringen inte överstiga 20 procent av |
|
institutets kapitalbas. |
|
4 § Med en grupp av kunder med inbördes anknytning avses två eller flera fysiska eller juridiska personer som, om inte annat visas, utgör en helhet från risksynpunkt därför att
1.någon av dem har, direkt eller indirekt, ägarinflytande över en eller flera av de övriga i gruppen, eller
2.de utan att stå i sådant förhållande som avses i 1 har sådan inbördes anknytning att någon eller samtliga av de övriga kan befaras råka i betalningssvårigheter om en av dem drabbas av finansiella problem.
Med kund avses i fråga om placeringar i finansiella instrument emittenten eller, om instrumentet har andra finansiella instrument som underliggande tillgång, emittenten av denna tillgång och i fråga om andra fordringar eller åtaganden den som svarar för fordringen eller åtagandet.
5 § Det sammanlagda värdet av ett instituts stora exponeringar får inte överstiga 800 procent av institutets kapitalbas.
En stor exponering är en exponering som ett institut har gentemot en kund eller en grupp av kunder med inbördes anknytning när värdet av exponeringen är 10 procent eller mer av institutets kapitalbas.
6 § Vid bestämmandet av värdet på ett instituts exponeringar enligt 3 och 5 §§ skall följande exponeringar inte räknas in
1.exponeringar som vid valutatransaktioner uppkommer i samband med normal avveckling av en transaktion under två dygn efter betalning,
2.exponeringar som vid köp eller försäljning av finansiella instrument uppkommer i samband med normal avveckling av en transaktion under fem vardagar efter den tidpunkt då antingen betalning har skett eller de finansiella instrumenten har levererats,
3.exponeringar som ett institut har mot ett annat koncernföretag, om företagen är föremål för gruppbaserad tillsyn som utövas av en behörig myndighet inom EES eller likvärdig tillsyn i tredje land,
4.poster som räknats av från institutets kapitalbas, och
5.andra poster än de som anges
7 § Under vissa förutsättningar får ett institut när det beräknar en exponerings värde i stället för att tillämpa 6 § 5 uppskatta exponeringens värde
1.med stöd av internmetoden, eller
2.med beaktande av ett kreditriskskydds riskreducerande effekt.
Om ett institut utnyttjar möjligheten i första stycket skall den del av exponeringen som täcks av en säkerhet behandlas som en exponering mot emittenten av säkerheten och inte mot kunden.
14
8 § Värdet av ett instituts exponeringar i handelslagret mot en kund eller en grupp av kunder med inbördes anknytning får, efter tillstånd av Finansinspektionen, överstiga de gränsvärden som anges i 3 och 5 §§, om institutet uppfyller det särskilda kapitalkrav och de övriga villkor som föreskrivits med stöd av 13 kap. 1 § 29.
8 kap. Offentliggörande av information
1 § Bestämmelserna i detta kapitel gäller för ett enskilt institut som inte ingår i en finansiell företagsgrupp eller en motsvarande grupp enligt en offentlig reglering som bygger på kreditinstitutsdirektivet eller kapital- kravsdirektivet. För finansiella företagsgrupper finns bestämmelser i 9 kap.
2 § Ett institut skall offentliggöra information som rör dess kapital- täckning och riskhanteringssystem. Sådan information som är oväsentlig, utgör en företagshemlighet eller är konfidentiell behöver dock inte offentliggöras.
Om ett institut inte offentliggör information med motiveringen att den utgör en företagshemlighet eller är konfidentiell, skall det ange skälet till det samt i stället offentliggöra mer allmänna upplysningar om det som informationskravet gäller.
3 § Styrelsen i ett institut skall se till att det finns skriftliga riktlinjer och instruktioner för hur institutet skall uppfylla kraven på offentliggörande av information enligt 2 § och för hur det skall utvärdera om den offentliggjorda informationen är tillfredsställande, vilket skall inkludera hur informationen verifieras samt med vilken frekvens den offentliggörs.
9 kap. Finansiella företagsgrupper
En finansiell företagsgrupp
1 § En finansiell företagsgrupp består av a. ett institut, eller
b. ett finansiellt holdingföretag, och
1.de dotterföretag som är institut, institut för elektroniska pengar, motsvarande utländska företag eller finansiella institut, eller
2.de institut, institut för elektroniska pengar, motsvarande utländska företag eller finansiella institut som det i a nämnda institutet eller det i b nämnda holdingföretaget har ägarintresse i och som leds tillsammans med ett eller flera andra företag, om ägarnas ansvar är begränsat till den andel av kapitalet som dessa innehar, eller
3.de institut, institut för elektroniska pengar, motsvarande utländska företag eller finansiella institut som det i a nämnda institutet eller det i b nämnda holdingföretaget har en gemensam eller i huvudsak gemensam ledning med, eller
4.dotterföretag enligt 1 samt företag som det finns ägarintresse i enligt 2 eller i huvudsak gemensam ledning med enligt 3.
Prop. 2006/07:5 Bilaga 1
15
När en finansiell företagsgrupp föreligger enligt första stycket, skall även ett anknutet företag som är dotterföretag eller som det finns ägarin- tresse i ingå i gruppen.
2 § Om det framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 13 kap. 1 § 31 skall bestämmelserna om finansiella företagsgrupper gälla även för
a. ett institut, eller
b. ett finansiellt holdingföretag och
1.de institut, institut för elektroniska pengar, motsvarande utländska företag eller finansiella institut som det finns andra ägarintressen i än sådana som anges i 1 § första stycket 2,
2.de institut, institut för elektroniska pengar, motsvarande utländska företag eller finansiella institut, som det i a nämnda institutet eller det i b nämnda holdingföretaget har andra former av kapitalbindningar till, eller
3.de institut, institut för elektroniska pengar, motsvarande utländska företag eller finansiella institut, som det i a nämnda institutet eller det i b nämnda holdingföretaget utövar ett väsentligt inflytande över.
Om det av föreskrifterna framgår att bestämmelserna om finansiella företagsgrupper skall gälla, skall även ett anknutet företag som är dotterföretag eller som det finns ägarintresse i ingå i gruppen.
3 § För en finansiell företagsgrupp skall ansvaret för att de grupp- baserade kraven uppfylls åligga det institut
1.som inte är dotterföretag till ett annat institut eller ett svenskt finansiellt holdingföretag, eller
2.vars moderföretag är ett finansiellt holdingföretag som inte är dotterföretag till ett institut eller ett svenskt finansiellt holdingföretag.
Om ett finansiellt holdingföretag som avses i första stycket 2 är moderföretag till både ett kreditinstitut och ett värdepappersbolag, är det kreditinstitutet som skall ansvara för att de gruppbaserade kraven är uppfyllda.
Om holdingföretaget är moderföretag till två eller flera kreditinstitut eller till två eller flera värdepappersbolag, skall det kreditinstitut respektive det värdepappersbolag som har den största balansomslut- ningen ansvara för att de gruppbaserade kraven uppfylls.
4 § Ett institut får, efter tillstånd av Finansinspektionen, inkludera dotterföretag vid beräkning av det sammanlagda kapitalkravet enligt 2 kap. och för kontroll av att gränsvärdena för stora exponeringar enligt 7 kap. följs.
De gruppbaserade kraven
5 § Ett institut som avses i 3 § skall se till att den finansiella företags- gruppen sammantaget uppfyller kraven i
1.2 kap.
2.7 kap. om stora exponeringar,
3.7 kap.
Prop. 2006/07:5 Bilaga 1
16
4.3 kap. 1 a § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse om ett värde- pappersbolags kvalificerade innehav av aktier eller andelar i företag med annan verksamhet än finansiell verksamhet, om ett värdepappersbolag som har tillstånd att bedriva verksamhet som avses i 3 kap. 4 § första stycket 4 och 5 samma lag ingår i gruppen, och
5.6 kap. 1 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller
1kap. 6 c § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse om soliditet. Institutet skall vidare se till att det inom företagsgruppen finns en
riskhantering som uppfyller kraven i 6 kap. 2 § lagen om bank- och finansieringsrörelse eller 1 kap. 6 d § lagen om värdepappersrörelse.
6 § Bestämmelserna i 5 § skall även tillämpas på den del av en finansiell företagsgrupp som består av
1.ett institut och de utländska institut, finansiella institut eller förvaltningsbolag i ett land utanför EES som är dotterföretag till institutet eller som institutet har ägarintresse i, eller
2.ett institut vars moderföretag är ett finansiellt holdingföretag och de utländska institut, finansiella institut eller förvaltningsbolag i ett land utanför EES som är dotterföretag till holdingföretaget eller som holdingföretaget har ägarintresse i.
7 § Ett institut som är moderinstitut inom EES eller vars moderföretag är ett finansiellt moderholdingföretag inom EES skall uppfylla kraven i 8 kap. om offentliggörande av information på grundval av den finansiella företagsgruppens finansiella ställning. Om ett sådant institut har ett betydande dotterföretag skall även dotterföretaget offentliggöra sådan information om bl.a. kapitalbasen och kapitalkravet samt institutets riskhantering som framgår av föreskrifter som meddelas med stöd av 13 kap. 1 § 32.
Finansinspektionen får besluta om undantag från första stycket om ett institut omfattas av information som skall offentliggöras av ett moder- företag utanför EES och den informationen är likvärdig med den information som skall offentliggöras enligt denna lag.
8 § Om det inte ingår något kreditinstitut i den finansiella företags- gruppen och de värdepappersföretag som ingår i gruppen är sådana värdepappersbolag som anges i 2 kap. 7 eller 8 § eller motsvarande utländska företag, får Finansinspektionen medge att de gruppbaserade kapitalkravet beräknas på något av de sätt som anges i andra och tredje styckena i stället för enligt 5 § första stycket 1.
Om det i företagsgruppen ingår sådana värdepappersföretag som anges i 2 kap. 7 §, skall den sammanlagda kapitalbasen för gruppen uppgå till minst summan av
1.kapitalkraven för kreditrisker och marknadsrisker beräknade enligt 2 kap.
2. 25 procent av bolagets fasta omkostnader beräknade enligt 2 kap.
9 §.
Om värdepappersföretagen bara driver sådan verksamhet som anges i
2 kap. 8 §, skall den sammanlagda kapitalbasen för företagsgruppen uppgå till minst det högsta av följande poster:
Prop. 2006/07:5 Bilaga 1
17
1. summan av |
kapitalkravet |
för |
kreditrisker och marknadsrisker |
Prop. 2006/07:5 |
beräknade enligt |
2 kap. |
och |
det särskilda kapitalkravet för |
Bilaga 1 |
exponeringar som överstiger gränsvärdena enligt 7 kap. 8 §, eller
2. 25 procent av bolagets fasta omkostnader beräknade enligt 2 kap.
9 §.
Gruppbaserad redovisning
9 § För tillämpningen av
Den gruppbaserade redovisningen skall upprättas med tillämpning av de regler som gäller för upprättandet av koncernbalansräkning och koncernresultaträkning enligt 7 kap. lagen (1995:1559) om årsredovis- ning i kreditinstitut och värdepappersbolag. Detta gäller inte om annat följer av denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag.
Konsolidering
10 § Vid upprättande av den redovisning som avses i 9 §
1.skall dotterföretagen konsolideras fullständigt,
2.ägarintressen som avses i 1 § första stycket 2 skall konsolideras med tillämpning av klyvningsmetoden enligt 7 kap. 30 § årsredovisningslagen (1995:1554), och
3.konsolideringen i de övriga fall som avses i 1 eller 2 § skall ske på det sätt som framgår av föreskrifter som meddelas med stöd av 13 kap. 1 § 35.
Beräkning av kapitalbas m.m.
11 § Kapitalbasen för den finansiella företagsgruppen skall bestämmas i enlighet med vad som anges i 3 kap. Även den del av kapitalbasen som belöper på minoritetsandelar skall ingå. Goodwill som belöper på företag som omfattas av gruppbaserad redovisning skall räknas av från primärt kapital.
12 § Vid beräkning av kapitalkraven för kreditrisker, marknadsrisker och operativa risker skall bestämmelserna i
Ledningen i ett finansiellt holdingföretag
13 § Den som ingår i ledningen för ett finansiellt holdingföretag skall ha tillräcklig insikt och erfarenhet för att delta i ledningen av företaget och även i övrigt vara lämplig för en sådan uppgift.
18
Undantag från de gruppbaserade kraven för vissa företag
14 § Finansinspektionen får medge att ett dotterföretag eller ett företag som det finns ägarintresse i enligt 1 § och 2 § första stycket 1 undantas vid beräkning enligt
1.företaget är beläget i ett land utanför EES där det finns rättsliga hinder för överföring av nödvändig information,
2.företaget är av mindre betydelse med hänsyn till syftet med tillsynen, eller
3.en sammanställning av företagets finansiella ställning skulle vara olämplig eller vilseledande med hänsyn till syftet med tillsynen.
Om ett dotterföretag som är institut är undantaget från beräkning eller utelämnat från tillsynsredovisningen enligt första stycket 2 eller 3, skall moderföretaget till Finansinspektionen lämna de upplysningar som inspektionen behöver för sin tillsyn över institutet.
10 kap. Tillsyn
Tillämpliga tillsynsregler
1 § Finansinspektionen övervakar att denna lag följs.
I fråga om tillsynen gäller bestämmelserna i de lagar som reglerar institutens verksamhet, om inte annat följer av denna lag.
Tillsynsansvaret för en finansiell företagsgrupp
2 § Finansinspektionen skall utöva tillsyn över en finansiell företags- grupp som avses i 9 kap. 1 eller 2 §§ om
1.det i toppen av den finansiella företagsgruppen finns ett institut,
2.det finansiella holdingföretaget är moderföretag till ett institut men inte till något utländskt institut,
3.det finansiella holdingföretaget, som är etablerat i Sverige, är moderföretag till institut och utländska institut,
4.det finns två eller flera finansiella holdingföretag med huvudkontor i olika stater inom EES, däribland Sverige, som är moderföretag till både institut och utländska institut och ett institut är det dotterföretag som har den största balansomslutningen, eller
5.det finansiella holdingföretaget är moderföretag till två eller flera institut och utländska institut, som inte är auktoriserade i den stat inom EES där holdingföretaget är etablerat, och ett institut har den största balansomslutningen.
Finansinspektionen skall även utöva tillsynen om inspektionen tillsammans med övriga berörda behöriga myndigheter kommer överens om det i enlighet med bestämmelserna i 4 §.
3 § När Finansinspektionen enligt 2 § första stycket
Prop. 2006/07:5 Bilaga 1
19
ansvarar för tillsynen med hänsyn till de institut det gäller och |
den |
Prop. 2006/07:5 |
relativa betydelsen av deras verksamheterna i de olika länderna. |
|
Bilaga 1 |
De berörda behöriga myndigheterna skall ge moderinstitutet inom |
|
|
EES, det finansiella moderholdingföretaget inom EES eller det institut |
|
|
som har den största balansomslutningen, beroende på vad som är |
|
|
tillämpligt, tillfälle att yttra sig innan Finansinspektionen och de övriga |
|
|
berörda behöriga myndigheterna ingår överenskommelsen. Europeiska |
|
|
gemenskapernas kommission skall underrättas om sådana överens- |
|
|
kommelser. |
|
|
4 § Om det skulle vara olämpligt med hänsyn till de institut det gäller |
|
|
och den relativa betydelsen av deras verksamheter i de olika länderna att |
|
|
den myndighet som enligt artiklarna 126.1 och 126.2 i kreditinstituts- |
|
|
direktivet utövar tillsynen över en finansiell företagsgrupp, får |
|
|
Finansinspektionen komma överens med de övriga berörda behöriga |
|
|
myndigheterna om att inspektionen eller någon annan behörig myndighet |
|
|
skall ansvara för tillsynen. |
|
|
I ett sådant fall skall de berörda behöriga myndigheterna ge |
|
|
moderinstitutet inom EES, det finansiella moderholdingföretaget inom |
|
|
EES eller det institut som har den största balansomslutningen, beroende |
|
|
på vad som är tillämpligt, tillfälle att yttra sig innan Finansinspektionen |
|
|
och de övriga berörda behöriga myndigheterna ingår överenskommelsen. |
|
|
Europeiska gemenskapernas kommission skall underrättas om sådana |
|
|
överenskommelser. |
|
|
Ansökningar om tillstånd |
|
|
5 § När ett moderinstitut inom EES och dess dotterföretag |
eller |
|
dotterföretagen till ett finansiellt holdingföretag inom EES ansöker om tillstånd att använda internmetoden för kreditrisker, egna risk- beräkningsmodeller för marknadsrisker eller internmätningsmetoden för operativa risker, skall ansökan ges in till den behöriga myndighet som ansvarar för den gruppbaserade tillsynen av moderinstitutet eller det institut som kontrolleras av holdingföretaget.
6 § De berörda behöriga myndigheterna skall inom sex månader från det att en komplett ansökan enligt 5 § getts in, komma överens om vilket beslut som bör fattas med anledning av ansökan. Denna överens- kommelse och skälen för den skall redovisas skriftligen. Om Finans- inspektionen är ansvarig för den gruppbaserade tillsynen på
Om de behöriga myndigheterna inte kan komma överens inom sex månader, skall ansökan prövas av den myndighet till vilken ansökan getts in enligt 5 §.
Beslut som fattas av en utländsk behörig myndighet enligt första och andra styckena gäller i Sverige.
20
Uppgiftsskyldighet
7 § Följande företag skall till Finansinspektionen lämna de upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter som inspektionen begär för tillsynen:
1.företag som ingår i en finansiell företagsgrupp enligt denna lag eller enligt en offentligrättslig reglering som bygger på kreditinstituts- direktivet eller kapitalkravsdirektivet,
2.andra dotterföretag till ett institut eller ett finansiellt holdingföretag än de som avses i 1,
3.ett holdingföretag med blandad verksamhet och dotterföretag till ett holdingföretag med blandad verksamhet.
Om företaget inte lämnar upplysningarna till Finansinspektionen, får inspektionen förelägga företaget att göra det.
Samarbete och utbyte av information med utländska myndigheter
8 § Finansinspektionen skall i sin tillsynsverksamhet samarbeta och utbyta information med utländska behöriga myndigheter och med myndigheter inom EES som har tillsyn över försäkringsföretag i den utsträckning som följer av kreditinstitutsdirektivet och kapitalkravs- direktivet.
9 § Finansinspektionen skall, efter begäran från en utländsk behörig myndighet, inom ramen för sin befogenhet lämna eller kontrollera information som behövs för att den utländska myndigheten skall kunna utöva sin tillsyn. Den utländska myndigheten får närvara vid en kontroll som görs av inspektionen.
Kreditvärderingsföretags uppgiftsskyldighet
10 § Ett kreditvärderingsföretag skall lämna Finansinspektionen de upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter som inspektionen behöver för att kontrollera om förut- sättningarna i 4 kap. 12 § är uppfyllda.
Tillsynsredovisning
11 § För en finansiell företagsgrupp skall uppgifter lämnas, i den omfattning som följer av denna lag eller föreskrifter som meddelas med stöd av denna lag, i en särskild redovisning som avser gruppens samlade ekonomiska ställning (gruppbaserad redovisning).
Ett holdingföretag med blandad verksamhet skall lämna den informa- tion som behövs för tillsynen över de dotterföretag som är institut (samlad information).
12 § Ett institut och ett finansiellt holdingföretag som avses i 9 kap. 3 § skall upprätta och ge in den gruppbaserade redovisningen till Finansinspektionen för de räkenskapsperioder och vid de tidpunkter som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 13 kap. 1 § 38. Om en
Prop. 2006/07:5 Bilaga 1
21
finansiell företagsgrupp föreligger enligt 9 kap. 2 §, skall redovisningen upprättas och ges in av de företag som anges i föreskrifter meddelade med stöd av 13 kap. 1 § 39.
Ett holdingföretag med blandad verksamhet skall upprätta och ge in den samlade informationen till Finansinspektionen för de räkenskaps- perioder och vid de tidpunkter som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 13 kap. 1 § 38.
13 § Ett företag som ingår i en finansiell företagsgrupp och övriga dotterföretag till ett institut eller ett holdingföretag med finansiell verksamhet samt dotterföretag till ett holdingföretag med blandad verksamhet skall lämna de uppgifter som krävs för tillsynsredovisningen till det företag som enligt 12 § skall upprätta gruppbaserad redovisning eller samlad information.
Första stycket gäller även ett svenskt företag i förhållande till ett sådant företag inom EES som skall upprätta och ge in en rapport enligt offentlig reglering som bygger på kreditinstitutsdirektivet eller kapitalkravs- direktivet.
Undersökning
14 § Finansinspektionen får företa undersökningar hos de företag som enligt 13 § skall lämna uppgifter samt hos finansiella holdingföretag och blandade finansiella holdingföretag för att kontrollera den gruppbaserade redovisning eller samlade information som företagen är skyldiga att lämna.
Rapportering
15 § Ett institut och det företag i en finansiell företagsgrupp som enligt 11 § skall upprätta den gruppbaserade redovisningen skall fortlöpande rapportera stora exponeringar till Finansinspektionen.
Om ett instituts eller en finansiell företagsgrupps exponeringar över- stiger något av de i 7 kap. angivna gränsvärdena, skall institutet eller det företag som enligt 12 § skall upprätta den gruppbaserade redovisningen omgående anmäla detta till Finansinspektionen. Inspektionen får bestämma en viss tid inom vilken exponeringarna skall bringas ned till de tillåtna gränsvärdena.
Tystnadsplikt
16 § En styrelseledamot eller befattningshavare hos ett holdingföretag med finansiell verksamhet eller ett holdingföretag med blandad verksamhet som i den egenskapen får kunskap om affärsförhållanden i ett företag som enligt 13 § skall lämna uppgifter, får inte obehörigen röja vad han fått veta och inte heller utnyttja kunskapen i strid med det uppgiftslämnande företagets intresse.
I fråga om europabolag som har ett sådant förvaltningssystem som avses i artiklarna
Prop. 2006/07:5 Bilaga 1
22
8 oktober 2001 om stadga för europabolag tillämpas vad som sägs om |
Prop. 2006/07:5 |
styrelseledamot i första stycket på ledamot i tillsynsorganet. |
Bilaga 1 |
Av 16 § andra stycket och 22 § lagen (2004:575) om europabolag |
|
framgår att den i andra stycket angivna bestämmelsen skall tillämpas |
|
också på ledamöter i ett europabolags lednings- eller förvaltningsorgan. |
|
Uppgiftsskyldighet |
|
17 § Ett holdingföretag med finansiell verksamhet och ett holdingföretag |
|
med blandad verksamhet är skyldiga att lämna ut uppgifter om enskildas |
|
förhållanden till företaget, om det under en utredning enligt bestäm- |
|
melserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledare |
|
eller om det i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål på framställning av |
|
en annan stat eller en mellanfolklig domstol begärs av åklagare. |
|
Meddelandeförbud |
|
18 § Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt |
|
17 § får förordna att holdingföretaget samt dess styrelseledamöter och |
|
anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att |
|
uppgifter har lämnats enligt 17 § eller att det pågår en förundersökning |
|
eller ett ärende om rättslig hjälp i brottmål. |
|
Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om |
|
brott inte skall äventyras eller för att uppfylla en internationell |
|
överenskommelse som är bindande för Sverige. Förbudet skall vara |
|
tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid |
|
än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende |
|
om rättslig hjälp i brottmål får dock förbudet tidsbegränsas endast om |
|
den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp |
|
samtycker till detta. |
|
Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med |
|
förbudet, skall undersökningsledaren eller åklagaren besluta att |
|
förordnandet skall upphöra. |
|
Avgifter |
|
19 § Institut som står under tillsyn enligt denna lag skall bekosta |
|
Finansinspektionens verksamhet med årliga avgifter. |
|
Om Finansinspektionen för bedömning av en viss fråga vid tillsynen |
|
enligt denna lag behöver anlita någon med särskild fackkunskap, skall |
|
kostnaden för detta betalas av det institut som tillsynen avser. |
|
11 kap. Moderföretag utanför EES |
|
1 § Om ett institut vars moderföretag är ett institut eller ett finansiellt |
|
holdingföretag som har sitt huvudkontor utanför EES, skall Finans- |
|
inspektionen kontrollera om den gruppbaserade tillsyn som utövas av |
|
tillsynsmyndigheten i tredje land är likvärdig med den gruppbaserade |
|
tillsyn som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets direktiv |
|
23
2000/12/EG av den 20 mars 2000 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut.
Finansinspektionen är skyldig att på begäran av moderföretaget eller av ett institut, institut för elektroniska pengar eller motsvarande utländska företag som ingår i den finansiella företagsgruppen och som auktoriserats inom EES utföra kontrollen. Innan Finansinspektionen tar ställning till om tillsynen är likvärdig, skall inspektionen höra övriga berörda behöriga myndigheter inom EES. Inspektionen skall också ha rådfrågat den Europeiska bankkommittén.
2 § Om tillsynen inte bedöms likvärdig, skall Finansinspektionen tillämpa bestämmelserna om finansiella företagsgrupper i 9 och 10 kap. som om moderföretaget haft sitt huvudkontor inom EES.
Efter att ha hört övriga relevanta behöriga myndigheter får Finansinspektionen i stället besluta att använda sig av andra tillsyns- metoder som säkerställer att instituten i den finansiella företagsgruppen är föremål för tillräcklig tillsyn. Inspektionen får därvid förelägga en ägare till institutet att inrätta ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor inom EES och tillämpa bestämmelserna i denna lag på instituten i den finansiella företagsgruppen som leds av detta holding- företag.
Finansinspektionen skall underrätta de berörda behöriga myndig- heterna och Europeiska gemenskapernas kommission när sådana andra tillsynsmetoder som anges i andra stycket används.
12 kap. Ingripanden och ansvarsbestämmelse
Förelägganden och vite
1 § Om ett institut eller en finansiell företagsgrupp inte uppfyller kraven i denna lag skall Finansinspektionen förelägga institutet eller det företag i en finansiell företagsgrupp som enligt 10 kap. 12 § skall upprätta den gruppbaserade redovisningen att vidta åtgärder.
Om ett institut bryter mot denna lag, gäller dessutom bestämmelserna i de lagar som reglerar institutens verksamhet.
2 § Finansinspektionen skall förelägga ett finansiellt holdingföretag eller ett holdingföretag med blandad verksamhet att vidta åtgärder för att göra rättelse, om holdingföretaget inte uppfyller de krav som ställs på det enligt denna lag. Ett sådant föreläggande skall också riktas mot ett finansiellt holdingföretag, vars ledning inte uppfyller kraven i denna lag.
3 § Om Finansinspektionen meddelar föreläggande enligt denna lag, får inspektionen förelägga vite.
Förseningsavgift
4 § Om ett institut, ett finansiellt holdingföretag eller ett holdingföretag med blandad verksamhet med huvudkontor i Sverige inte i tid lämnar de upplysningar som föreskrivits med stöd av 13 kap. 1 § 37 och 40, får
Prop. 2006/07:5 Bilaga 1
24
Finansinspektionen besluta att företaget skall betala en förseningsavgift med högst 100 000 kronor.
Avgiften tillfaller staten.
5 § Förseningsavgiften skall betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar efter det att beslutet om den vunnit laga kraft eller den längre tid som anges i beslutet.
6 § Finansinspektionens beslut att ta ut förseningsavgift får verkställas utan föregående dom eller utslag, om avgiften inte har betalats inom den tid som anges i 5 §.
7 § Om förseningsavgiften inte betalas inom den tid som anges i 5 §, skall Finansinspektionen lämna den obetalda avgiften för indrivning. Bestämmelser om indrivning av statliga fordringar finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.
8 § En förseningsavgift faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet vann laga kraft.
Ansvarsbestämmelse
9 § Till böter döms den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot ett meddelandeförbud enligt 10 kap. 18 §.
13 kap. Bemyndiganden
1 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1.vilka poster som skall ingå i handelslagret enligt 1 kap. 5 § och omfattningen av dessa,
2.vilka poster som får ingå i handelslagret enligt 1 kap. 7 § och villkoren för det,
3.vilka åtgärder ett institut skall vidta för att dess riktlinjer och instruktioner skall uppfylla kraven i 1 kap. 8 § första stycket.
4.under vilka förutsättningar tillstånd att räkna med vissa dotterföretag enligt 9 kap. 4 § får ges
5. villkoren för att beräkna kapitalkravet enligt undantagsregeln i
2 kap. 5 §.
6.villkoren för att beräkna kapitalkravet enligt 2 kap. 7 och 8 §§
7.beräkningen av fasta omkostnader enligt 2 kap. 9 §.
8.villkor att räkna in poster i kapitalbasen och räkna av poster från densamma enligt 3 kap., omfattningen av dessa poster och hur kapital- basen i övrigt skall beräknas enligt samma kapitel,
9.när ett institut som värdepapperiserat sina tillgångar och ett medverkande institut skall beräkna ett kapitalkrav för exponeringarna enligt 4 kap. 1 § andra och tredje styckena,
10.hur ett institut som använder schablonmetoden skall beräkna de riskvägda exponeringarna enligt 4 kap. 4 §,
Prop. 2006/07:5 Bilaga 1
25
11.vilka förutsättningar ett exportkreditorgans kreditvärderingar skall uppfylla för att de skall få användas för att bestämma riskvikter enligt 4 kap. 5 §,
12.hur ett institut som har tillstånd att använda internmetoden skall beräkna de riskvägda exponeringarna enligt 4 kap. 6 § och förväntat förlustbelopp,
13.vilka åtgärder ett institut skall vidta för att få tillstånd att använda internmetoden enligt 4 kap. 8 §,
14.under vilka förutsättningar ett institut får kombinera schablon- och internmetoden eller införa internmetoden stegvis enligt 4 kap. 9 §,
15.vilka krav kreditvärderingsföretagens metoder och kredit- värderingar skall uppfylla för att kreditvärderingsföretagen skall god- kännas enligt 4 kap. 12 §,
16.hur ett institut får använda kreditvärderingar gjorda av kredit- värderingsföretag för att beräkna de riskvägda exponeringsbeloppen,
17.vilka kreditriskskydd som får användas, under vilka förutsättningar olika kreditriskskydd får beaktas och hur kreditriskskydds risk- reducerande effekter skall beräknas enligt 4 kap. 15 §,
18.hur ett institut som använder schablonmetoden för marknadsrisker skall beräkna kapitalkravet för marknadsrisker enligt 5 kap. 2 § första stycket,
19.vilka åtgärder ett institut skall vidta för att få tillstånd att använda egna riskberäkningsmodeller enligt 5 kap. 3 §,
20.hur ett institut som använder basmetoden skall beräkna kapital- kravet enligt 6 kap. 2 §,
21.hur ett institut som använder schablonmetoden skall beräkna kapitalkravet enligt 6 kap. 3 och 5 §§,
22.vilka åtgärder ett institut skall vidta för att uppfylla de krav som enligt 6 kap. 4 § ställs på ett institut som använder schablonmetoden för operativa risker,
23.vilka villkor ett institut skall uppfylla för att få använda en annan beräkningsgrund för vissa affärsområden enligt 6 kap. 5 §,
24.vilka åtgärder ett institut skall uppfylla för att få tillstånd att använda internmätningsmetoden enligt 6 kap. 7 §,
25.vilka villkor som skall vara uppfyllda för att ett institut skall få tillstånd att kombinera olika metoder för operativ risk enligt 6 kap. 8 §,
26.hur exponeringarna skall värderas vid beräkningen av ett instituts exponeringar enligt 7 kap. 3 och 5 §§,
27.vilka poster som inte behöver räknas in i kapitalbasen enligt 7 kap.
6 § 5,
28.under vilka förutsättningar ett institut i de fall som avses i 7 kap. 7 § får beräkna en exponerings värde med stöd av internmetoden eller med beaktande av riskreducerande åtgärder och vilka krav ett institut som använder någon av dessa beräkningsmetoder i övrigt skall uppfylla,
29.vilket särskilt kapitalkrav och vilka övriga villkor ett institut skall uppfylla enligt 7 kap. 8 §,
30.vilken information som skall offentliggöras enligt 8 kap. 2 §, vid vilken tidpunkt och med vilka intervall informationen skall lämnas och hur informationens riktighet skall kontrolleras,
31.i vilka fall bestämmelserna om finansiella företagsgrupper skall gälla enligt 9 kap. 2 §,
Prop. 2006/07:5 Bilaga 1
26
32. vilken information som skall offentliggöras enligt 9 kap. 7 §, |
Prop. 2006/07:5 |
33. under vilka förutsättningar undantag kan beviljas enligt 9 kap. 9 §, |
Bilaga 1 |
34.hur gruppbaserad redovisning enligt 9 kap. 9 § skall upprättas för sådana institut som tillämpar Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1606/2002 av den 19 juli 2002 om tillämpning av internationella redovisningsstandarder.
35.hur konsolideringen skall ske enligt 9 kap. 10 §,
36.hur kapitalbasen skall beräknas enligt 9 kap. 11 §,
37.innehållet, utformningen och omfattningen av den redovisning eller information som skall lämnas enligt 10 kap. 11 §
38.vilka räkenskapsperioder den gruppbaserade redovisningen och den samlade informationen skall avse och vid vilka tidpunkter den gruppbaserade redovisningen och den samlade informationen skall ges in enligt 10 kap. 12 §,
39.vilka företag som enligt 10 kap. 12 § skall upprätta och ge in den gruppbaserade redovisningen om det finns en finansiell företagsgrupp enligt 9 kap. 2 §.
40.omfattningen och fullgörandet av rapporteringsskyldigheten enligt 10 kap. 15 §.
2 § Regeringen får meddela närmare föreskrifter om
1. indelningen i kreditkvalitetssteg enligt 4 kap. 13 §, och
2 vilka upplysningar Finansinspektionen skall offentliggöra rörande genomförande av kreditinstitutsdirektivet och kapitalkravsdirektivet och om tillämpningen av denna lag.
14 kap. Överklaganden
1 § Beslut som Finansinspektionen meddelar enligt denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Detta gäller dock inte beslut i ärenden som avses i 20 § första stycket 5 förvaltningslagen (1986:223).
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Finansinspektionen får bestämma att ett beslut om föreläggande skall
gälla omedelbart.
Föreskrifter om ikraftträdande av denna lag meddelas i lagen (2006:000) om införande av lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar.
27
1.2Förslag till lag om införande av lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar.
1 § Lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar och denna lag träder i kraft den 1 januari 2007.
Den avancerade varianten av internmetoden enligt 4 kap. 6 § lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar får i fråga om fordringar eller villkorade fordringar på nationella regeringar och centralbanker, institut och företag inte tillämpas före år 2008. Detsamma gäller intern- mätningsmetoden enligt 6 kap. 6 § samma lag.
2 § Genom lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar upphävs lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag.
3 § Ett medgivande för ett institut enligt 4 kap. 9 § lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värde- pappersbolag att använda egna riskberäkningsmodeller för att beräkna kapitalkravet för marknadsrisker som gäller vid ikraftträdandet skall fortsätta att gälla som tillstånd enligt 5 kap. 3 § lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar.
4 § Medgivanden enligt 2 kap. 4 § och 6 § fjärde stycket samt 5 kap. 6 § lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag som gäller vid lagens ikraftträdande skall fortsätta att gälla som tillstånd enligt 2 kap. 5 §, 3 kap. 4 § respektive 7 kap. 8 § lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar.
5 § Ett institut som tillämpar en internmetod för att beräkna kapitalkravet för kreditrisker eller för i marknadsrisker ingående motpartsrisker, skall under åren 2007, 2008 och 2009 ha en kapitalbas som motsvarar minst 95, 90 respektive 80 procent av kapitalkraven för
1.kreditrisker och marknadsrisker enligt 2 kap. 3 och 4 §§ lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag, och
2.5 kap. 6 § samma lag.
Ett institut som tillämpar en internmätningsmetod för att beräkna kapitalkravet för operativa risker skall ha en kapitalbas som åren 2008 och 2009 motsvarar minst 90 respektive 80 procent av summan av kapitalkraven enligt första stycket 1 och 2.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur kapitalbasen skall beräknas enligt denna paragraf.
6 § Ett institut får under år 2007 tillämpa bestämmelserna i 3 kap. lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag i stället för schablonmetoden för kreditrisker enligt 4 kap. 4 § lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar. Ett institut som utnyttjar denna möjlighet för alla exponeringar, får även tillämpa bestämmelserna om stora exponeringar i
Prop. 2006/07:5 Bilaga 1
28
6 kap. i den förstnämnda lagen i stället för bestämmelserna i 7 kap. lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar.
Om ett institut utnyttjar möjligheten i första stycket första meningen, skall det vid tillämpningen av övriga bestämmelser i lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar anses tillämpa schablonmetoden. Bestämmelserna om riskreducering, offentliggörande av information och, om det framgår av föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer, bestämmelserna om värdepapperi- sering skall dock inte tillämpas.
För ett institut som utnyttjar möjligheten i första stycket skall kapitalkravet för operativa risker enligt 6 kap. lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar, minskas med den andel som motsvarar kvoten av värdet på de exponeringar för vilka kreditinstitutet beräknar riskvägda exponeringsbelopp enligt första stycket och det totala värdet på institutets exponeringar.
7 § Om ett institut, vars innehav av aktier eller tillskott i försäkringsbolag eller ett motsvarande utländskt företag, ett utländskt återförsäkrings- företag eller ett försäkringsholdingföretag före den XX 20061 uppgår till de nivåer som anges i 3 kap. 5 andra stycket lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar behöver inte tillämpa 3 kap. 6 § lagen samma lag före år 2013. I stället får institutet räkna av aktier och tillskott i sådana företag från summan av det primära och det supplemen- tära kapitalet.
8 § Ett värdepappersbolag som tillhandahåller investeringstjänster avseende sådana finansiella instrument som anges i punkterna
9 § Till och med år 2010 gäller inte bestämmelserna som avser värdepappersbolag i lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar för sådana värdepappersbolag vars huvudsakliga verk- samhet är att tillhandahålla investeringstjänster avseende sådana finansiella instrument som anges i punkterna
1Skall ersättas med det datum då Europaparlamentets och rådets direktiv om omarbetning av Europaparlamentets och rådets direktiv den av den 20 mars 2000 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut träder i kraft (se artikel 159 i 2005 års kreditinstitutsdirektiv).
Prop. 2006/07:5 Bilaga 1
29
10 § Till och med år 2011 får ett värdepappersbolag vars totala positioner |
Prop. 2006/07:5 |
i handelslagret aldrig överstiger 50 miljoner euro och som under ett |
Bilaga 1 |
räkenskapsår i genomsnitt har högst 100 anställda, efter tillstånd av |
|
Finansinspektionen, beräkna kapitalkravet för operativa risker till det |
|
lägsta av följande krav: |
|
1.kapitalkravet enligt 2 kap. 6 § lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar, och
2.12/88 av det högsta av
a)summan av kapitalkraven för kreditrisker och marknadsrisker enligt 2 kap. 3 och 4 §§ samma lag och
b)25 procent av bolagets fasta omkostnader för det närmast före- gående räkenskapsåret eller, om bolagets verksamhet pågått mindre än ett år, de fasta omkostnader som angetts i bolagets verksamhetsplan.
Det sammanlagda kapitalkravet får dock inte understiga det kapital- krav som gällde för värdepappersbolaget den 31 december 2006, om inte minskningen beror på att bolagets verksamhet har minskat.
Den andel som anges i första stycket 2 skall öka årligen enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer.
30
1.3Förslag till lag om ändring i lagen (1980:1097) om Svenska skeppshypotekskassan
Härigenom föreskrivs att 3 a § lagen (1980:1097) om Svenska Skepps- hypotekskassan skall ha följande lydelse.
Prop. 2006/07:5 Bilaga 1
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
3 a §1 |
|
Bestämmelser om kapitaltäck- |
Bestämmelser om kapitaltäck- |
ning finns i lagen (1994:2004) om |
ning finns i lagen (2006:000) om |
kapitaltäckning och stora expo- |
kapitaltäckning och stora expone- |
neringar för kreditinstitut och |
ringar. |
värdepappersbolag. |
|
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2007.
1 Senaste lydelse 1994:2006. |
31 |
1.4Förslag till lag om ändring i sparbankslagen (1987:619)
Prop. 2006/07:5 Bilaga 1
Härigenom föreskrivs att 9 kap. 1 § sparbankslagen (1987:619)1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
9kap. 1 §2
En stiftare, huvudman, styrelse- ledamot eller delegat, som när han eller hon fullgör sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar en sparbank, skall ersätta skadan. Detsamma gäller när skadan tillfogas någon annan genom överträdelse av denna lag, lagen (1994:2004) om kapital- täckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värde- pappersbolag, tillämplig lag om årsredovisning, lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller bankens reglemente.
En stiftare, huvudman, styrelse- ledamot eller delegat, som när han eller hon fullgör sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar en sparbank, skall ersätta skadan. Detsamma gäller när skadan tillfogas någon annan genom överträdelse av denna lag, lagen (2006:000) om kapital- täckning och stora exponeringar, tillämplig lag om årsredovisning, lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller bankens reglemente.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2007.
1Lagen omtryckt 1996:1005.
2 Senaste lydelse 2004:304. |
32 |
1.5Förslag till lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse
Härigenom föreskrivs att i fråga om lagen (1991:981) om värde- pappersrörelse
dels att 5 kap. 1 § skall ha följande lydelse,
dels att det skall införas fyra nya paragrafer, 1 kap. 6
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
1kap. 6 c §
Ett värdepappersbolags rörelse skall drivas på ett sådant sätt att bolagets förmåga att fullgöra sina förpliktelser inte äventyras.
6 d §
Ett värdepappersbolag skall identifiera, mäta, styra, internt rapportera och ha kontroll de risker som dess rörelser är förknippad med.
Ett värdepappersbolag skall särskilt se till att
1. dess kreditrisker, marknads- risker, operativa risker och andra risker sammantagna inte medför att institutets förmåga att fullgöra sina förpliktelser äventyras,
2. det har tillfredsställande rutiner för intern kontroll.
6 e §
Rörelsen i ett värdepappers- bolag skall organiseras och drivas på ett sådant sätt att bolagets ställning kan överblickas.
6 f §
Styrelsen i ett värdepappers- bolag skall se till att det finns skriftliga riktlinjer och instruk- tioner i den omfattning som be- hövs för att styra rörelsen.
Prop. 2006/07:5 Bilaga 1
33
5kap. 1 §1
Bestämmelser |
om |
kapital- |
Bestämmelser |
om |
kapital- |
täckning och stora |
exponeringar |
täckning och stora |
exponeringar |
||
finns i lagen (1994:2004) om |
finns i lagen (2006:000) om |
||||
kapitaltäckning |
och |
stora |
kapitaltäckning |
och |
stora |
exponeringar för kreditinstitut och |
exponeringar. |
|
|
||
värdepappersbolag.
Ett värdepappersbolags kapitalbas får inte understiga det belopp som enligt 2 kap. 5 § krävdes när rörelsen påbörjades. För ett värde- pappersbolag som har bytt redovisningsvaluta gäller i stället att kapitalbasen inte får understiga det högsta av de belopp som avses i 6 och 7 §§ lagen (2000:35) om byte av redovisningsvaluta i finansiella företag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2007.
1Senaste lydelse 2000:40.
Prop. 2006/07:5 Bilaga 1
34
1.6Förslag till lag om ändring i lagen (1994:759) om Sveriges allmänna hypoteksbank
Härigenom föreskrivs att
Prop. 2006/07:5 Bilaga 1
35
1.7Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1570) om medlemsbanker
Härigenom föreskrivs att 11 kap. 1 och 3 §§ lagen (1995:1570) om medlemsbanker skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
11kap.
1 §1
Prop. 2006/07:5 Bilaga 1
En styrelseledamot eller delegat, som när han eller hon fullgör sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar en medlems- bank, skall ersätta skadan. Det- samma gäller när skadan tillfogas en medlem eller någon annan genom överträdelse av denna lag, lagen (1994:2004) om kapital- täckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värde- pappersbolag, tillämplig lag om årsredovisning, lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller bankens stadgar.
En styrelseledamot eller delegat, som när han eller hon fullgör sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar en medlems- bank, skall ersätta skadan. Det- samma gäller när skadan tillfogas en medlem eller någon annan genom överträdelse av denna lag, lagen (2006:000) om kapital- täckning och stora exponeringar, tillämplig lag om årsredovisning, lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller bankens stadgar.
En medlem i en medlemsbank eller en röstberättigad som inte är medlem skall ersätta skada som han uppsåtligen eller av grov oaktsamhet tillfogar medlems- banken, en medlem eller någon annan genom att medverka till överträdelse av denna lag, lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappers- bolag, tillämplig lag om årsredovisning, lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller stadgarna.
3 §2
En medlem i en medlemsbank eller en röstberättigad som inte är medlem skall ersätta skada som han uppsåtligen eller av grov oaktsamhet tillfogar medlems- banken, en medlem eller någon annan genom att medverka till överträdelse av denna lag, lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar, tillämplig lag om årsredovisning, lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller stadgar- na.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2007.
1Senaste lydelse 2004:318.
2Senaste lydelse 2004:318.
36
1.8Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1571) om insättningsgaranti
Härigenom föreskrivs att 13 § lagen (1995:1571) om insättningsgaranti skall ha följande lydelse.
Prop. 2006/07:5 Bilaga 1
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
|
13 §1 |
Nämnden skall årligen bestämma hur stort belopp varje institut skall betala i avgift. Avgiften skall betalas inom en månad från dagen för
beslutet. |
|
|
|
Avgiften skall motsvara sum- |
||||
Avgiften skall motsvara sum- |
||||||||
man av institutets insättningar till |
man av institutets insättningar till |
|||||||
den del de omfattas av garantin, |
den del de omfattas av garantin, |
|||||||
multiplicerat med lägst 60 procent |
multiplicerat med lägst 60 procent |
|||||||
och högst 140 procent av det tal |
och högst 140 procent av det tal |
|||||||
som tillämpas |
enligt 12 § |
andra |
som |
tillämpas |
enligt |
12 § |
andra |
|
stycket. Avgiften skall bestämmas |
stycket. Avgiften skall bestämmas |
|||||||
med hänsyn till institutets kapital- |
med hänsyn till institutets kapital- |
|||||||
täckningsgrad, |
beräknad |
enligt |
täckningsgrad, |
beräknad |
enligt |
|||
2 kap. 1 § |
lagen (1994:2004) om |
2 kap. 1 och 2 §§ lagen (2006:000) |
||||||
kapitaltäckning och stora expo- |
om |
kapitaltäckning |
och |
stora |
||||
neringar |
för |
kreditinstitut |
och |
exponeringar. |
|
|
|
|
Dröjsmålsränta skall tas ut på avgifter som inte betalas i rätt tid, om det inte finns särskilda skäl mot det. Dröjsmålsränta skall beräknas för år enligt en räntefot som motsvarar den av Riksbanken fastställda, vid varje tid gällande referensräntan enligt 9 § räntelagen (1975:635) med ett tillägg av åtta procentenheter.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2007
1 Senaste lydelse 2005:257. |
37 |
1.9Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag
dels att 2 kap. 1 §, 6 kap. 3 § och 7 kap. 1 § lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 5 kap. 7 §, och närmast före denna en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
2kap. 1 §1
I banker, kreditmarknadsföretag, hypoteksinstitut, värdepappersbolag och institut för elektroniska pengar skall en finansieringsanalys ingå i årsredovisningen. Detsamma skall gälla för övriga aktiebolag som omfattas av denna lag i fall som avses i 2 kap. 1 § andra stycket års- redovisningslagen (1995:1554).
I kreditinstitut och värde- pappersbolag som omfattas av lagen (1994:2004) om kapital- täckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värde- pappersbolag, skall även en kapitaltäckningsanalys ingå i års- redovisningen.
5 kap.
Upplysningar som avser kapitaltäckningen m.m.
7 §
Utöver vad som följer av 1 § skall uppgift lämnas om var sådan information som skall offentlig- göras enligt 8 kap. lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar tillhanda- hålls om den inte finns i årsredovisningen.
6kap. 3 §
I kapitaltäckningsanalysen skall |
I kapitaltäckningsanalysen skall |
|
uppgifter lämnas om kapitalbasen |
uppgifter lämnas om kapitalbasen |
|
och kapitaltäckningen för kredit- |
och kapitaltäckningen för kredit- |
|
risker |
och marknadsrisker enligt |
risker, marknadsrisker och opera- |
lagen |
(1994:2004) om kapital- |
tiva risker enligt lagen (2006:000) |
1Senaste lydelse 2002:151.
Prop. 2006/07:5 Bilaga 1
38
täckning och stora exponeringar |
om |
kapitaltäckning |
och |
stora Prop. 2006/07:5 |
för kreditinstitut och värde- |
exponeringar. |
|
Bilaga 1 |
|
pappersbolag. |
Företag som är moderföretag i |
|||
Företag som är moderföretag i |
en sådan finansiell företagsgrupp |
|||
en sådan finansiell företagsgrupp |
som |
avses i 9 kap. 1 |
och |
2 §§ |
som avses i 6 kap. 1 och 2 §§ |
lagen (2006:000) om kapital- |
|||
lagen (1994:2004) om kapital- |
täckning och stora exponeringar, |
|||
täckning och stora exponeringar |
skall lämna de uppgifter som |
|||
för kreditinstitut och värde- |
anges i första stycket beträffande |
|||
pappersbolag, skall lämna de upp- |
gruppen. |
|
|
|
gifter som anges i första stycket |
|
|
|
|
beträffande gruppen. |
|
|
|
|
7kap. 1 §2
Kreditinstitut och värdepappersbolag som är moderföretag och sådana finansiella holdingföretag som avses i 1 kap. 1 § andra stycket skall för varje räkenskapsår upprätta koncernredovisning enligt denna lag, om inte annat följer av 5 §.
I banker, kreditmarknadsföretag, hypoteksinstitut, värdepappersbolag, finansiella holdingföretag och institut för elektroniska pengar skall en finansieringsanalys ingå i koncernredovisningen. Detsamma skall gälla för övriga aktiebolag som omfattas av denna lag i fall som avses i 7 kap.
4 § andra stycket årsredovisningslagen (1995:1554). |
|
|||||
För |
finansiella |
holdingföretag |
För |
finansiella holdingföretag |
||
som |
omfattas |
av |
lagen |
som omfattas av lagen (2006:000) |
||
(1994:2004) om |
kapitaltäckning |
om |
kapitaltäckning |
och stora |
||
och stora exponeringar för kredi- |
exponeringar, skall en kapital- |
|||||
tinstitut och |
täckningsanalys enligt |
6 kap. 3 § |
||||
skall en |
ingå i koncernredovisningen. |
|||||
enligt |
6 kap. 3 § |
ingå i |
koncern- |
|
|
|
redovisningen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2007.
2 Senaste lydelse 2002:151. |
39 |
1.10Förslag till lag om ändring i lagen (2000:35) om byte av redovisningsvaluta i finansiella företag
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (2000:35) om byte av redovisningsvaluta i finansiella företag skall ha följande lydelse.
Prop. 2006/07:5 Bilaga 1
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
2 §1
I denna lag avses med
1.försäkringsbolag: försäkringsaktiebolag och ömsesidigt försäkrings- bolag som omfattas av försäkringsrörelselagen (1982:713),
2.understödsförening: förening som avses i 1 kap. 1 § lagen (1972:262) om understödsföreningar,
3.kreditinstitut: bankaktiebolag, sparbank och medlemsbank samt kreditmarknadsföretag enligt 1 kap. 5 § 11 lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse och institut för elektroniska pengar enligt 1 kap. 2 § lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar,
4.finansiellt företag: de företag som anges i punkterna
a)värdepappersbolag enligt 1 kap. 2 § 2 lagen (1991:981) om värdepappersrörelse,
b)fondbolag enligt 1 § 7 lagen (2004:46) om investeringsfonder,
c)börs enligt 1 kap. 4 § 1 lagen (1992:543) om börs- och clearing- verksamhet,
d)auktoriserad marknadsplats enligt 1 kap. 4 § 3 lagen om börs- och clearingverksamhet,
e)clearingorganisation enligt 1 kap. 4 § 5 lagen om börs- och clearingverksamhet och
f)central värdepappersförvarare enligt 1 kap. 3 § lagen (1998:1479)
om kontoföring av finansiella instrument, |
|
|
|
|
|||||
5. finansiell |
företagsgrupp: |
5. finansiell |
företagsgrupp: |
||||||
grupp |
av |
företag |
som |
avses i |
grupp |
av |
företag som avses i |
||
6 kap. 1 § |
lagen (1994:2004) om |
9 kap. 1 § |
lagen |
(2006:000) |
om |
||||
kapitaltäckning och stora expone- |
kapitaltäckning och stora expone- |
||||||||
ringar för kreditinstitut och värde- |
ringar eller annan grupp av företag |
||||||||
pappersbolag eller annan grupp av |
på vilka, enligt föreskrift med- |
||||||||
företag på vilka, enligt föreskrift |
delad med stöd av 13 kap. 1 § 31 |
||||||||
meddelad med stöd av 6 kap. 2 § |
samma |
lag, bestämmelserna |
om |
||||||
samma |
lag, bestämmelserna om |
finansiell |
företagsgrupp |
skall |
|||||
finansiell |
företagsgrupp |
skall |
tillämpas och |
|
|
||||
tillämpas och |
|
|
|
|
|
|
|
||
6.koncern: detsamma som i 1 kap. 5 och 6 §§ aktiebolagslagen (1975:1385), varvid vad som sägs om moderbolag tillämpas även på andra juridiska personer än aktiebolag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2007.
1 Senaste lydelse 2005:925. |
40 |
1.11Förslag till lag om ändring i lagen (2000:192) om allmänna pensionsfonder
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 11 § lagen (2000:192) om allmänna pensionsfonder
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
4kap. 11 §
Av var och en av |
Av var och en av |
|||||||
de till marknadsvärdet, får högst |
de till marknadsvärdet, får högst |
|||||||
tio procent utgöras av fondpapper |
tio procent utgöras av fondpapper |
|||||||
eller |
andra |
finansiella |
instrument |
eller andra |
finansiella |
instrument |
||
utfärdade av en emittent eller av |
utfärdade av en emittent eller av |
|||||||
en grupp av emittenter med |
en grupp av emittenter med |
|||||||
inbördes anknytning. Denna be- |
inbördes anknytning. Denna be- |
|||||||
gränsning gäller inte |
emittenter |
gränsning |
gäller inte |
följande |
||||
som |
anges |
i 4 kap. 6 § |
andra |
emittenter |
|
|
|
|
stycket A lagen (1994:2004) om |
1. svenska |
staten, en svensk |
||||||
kapitaltäckning och stora expone- |
kommun eller |
därmed |
jämförlig |
|||||
ringar för |
kreditinstitut |
och |
samfällighet, och |
|
||||
värdepappersbolag. |
|
|
2. utländska |
stater, |
centra- |
|||
lbanker, utländska kommuner eller därmed jämförliga samfälligheter, och andra emittenter, som får noll procent riskvikt med stöd av schablonmetoden för kreditrisker enligt 4 kap. 4 § lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar.
Med grupp av emittenter med inbördes anknytning avses två eller flera fysiska eller juridiska personer som utgör en helhet från risksynpunkt därför att
1.någon av dem har direkt eller indirekt ägarinflytande över en eller flera av de övriga i gruppen, eller
2.de utan att stå i sådant förhållande som avses i 1 har sådan inbördes anknytning att någon eller samtliga av de övriga kan befaras råka i betalningssvårigheter om en av dem drabbas av finansiella problem.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2007.
Prop. 2006/07:5 Bilaga 1
41
1.12Förslag till lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål
Härigenom föreskrivs att 5 kap. 10 § lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål skall ha följande lydelse.
Lydelse enligt |
en av |
regeringen Föreslagen lydelse |
den 6 oktober 2005 beslutad |
||
lagrådsremiss |
om |
finansiella |
konglomerat |
|
|
5kap. 10 §
Bestämmelser om uppgiftsskyl- |
Bestämmelser om uppgiftsskyl- |
||||||||||||||||
dighet |
finns |
i |
26 i § |
lagen |
dighet |
finns |
i |
26 i § |
lagen |
||||||||
(1972:262) |
|
om |
|
understödsföre- |
(1972:262) |
om |
|
understödsföre- |
|||||||||
ningar, |
7 a kap. 10 a § |
försäk- |
ningar, |
7 a kap. 10 a § |
försäk- |
||||||||||||
ringsrörelselagen |
|
|
(1982:713), |
ringsrörelselagen |
|
|
(1982:713), |
||||||||||
1 kap. 8 a § |
|
lagen |
(1991:981) |
om |
1 kap. 8 a § |
lagen |
(1991:981) |
om |
|||||||||
värdepappersrörelse, |
|
2 kap. 9 § |
värdepappersrörelse, |
2 kap. 9 § |
|||||||||||||
lagen (1992:543) om börs- och |
lagen (1992:543) om börs- och |
||||||||||||||||
clearingverksamhet, |
7 kap. 13 a § |
clearingverksamhet, |
10 kap. 16 § |
||||||||||||||
lagen (1994:2004) om kapitaltäck- |
lagen (2006:000) om kapitaltäck- |
||||||||||||||||
ning och stora exponeringar för |
ning |
och |
stora |
exponeringar, |
|||||||||||||
kreditinstitut |
och |
värdepappers- |
8 kap. 2 a § lagen (1998:1479) om |
||||||||||||||
bolag, |
|
8 kap. 2 a § |
|
lagen |
kontoföring |
av |
|
finansiella |
|||||||||
(1998:1479) |
om |
kontoföring |
av |
instrument, |
4 kap. 5 § |
lagen |
|||||||||||
finansiella |
instrument, |
4 kap. 5 § |
(2002:149) |
om |
|
utgivning |
av |
||||||||||
lagen (2002:149) om utgivning av |
elektroniska |
pengar, |
2 kap. 20 § |
||||||||||||||
elektroniska |
|
pengar, |
2 kap. 20 § |
lagen (2004:46) om investerings- |
|||||||||||||
lagen (2004:46) om investerings- |
fonder, |
|
1 kap. 11 § |
lagen |
|||||||||||||
fonder, |
|
|
1 kap. 11 § |
|
lagen |
(2004:297) om bank- och finansie- |
|||||||||||
(2004:297) om bank- och finansie- |
ringsrörelse |
och |
6 kap. 8 § lagen |
||||||||||||||
ringsrörelse |
|
och |
6 kap. 8 § |
lagen |
(2006:000) |
om |
särskild |
tillsyn |
|||||||||
(2006:000) |
|
om |
|
särskild |
tillsyn |
över finansiella konglomerat. |
|
||||||||||
över finansiella konglomerat.
I de lagar som anges i första stycket finns även bestämmelser om meddelandeförbud och ansvarsbestämmelser för den som bryter mot ett sådant förbud.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2007.
Prop. 2006/07:5 Bilaga 1
42
1.13Förslag till lag om ändring i lagen (2003:1223) om utgivning av säkerställda obligationer
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 §, 3 kap. 1 och 2 §§ samt 6 kap. 3 § lagen (2003:1223) om utgivning av säkerställda obligationer skall ha följande lydelse.
Prop. 2006/07:5 Bilaga 1
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
1 kap.
I denna lag avses med emittentinstitut: en bank eller ett
kreditmarknadsföretag som fått tillstånd enligt 2 kap. 1 § att ge ut säkerställda obligationer,
säkerställda obligationer: obli- gationer och andra jämförbara skuldförbindelser som är förenade med förmånsrätt i emittent- institutets säkerhetsmassa,
fyllnadssäkerheter: tillgångar som enligt 3 kap. 2 § får ingå i säkerhetsmassan,
derivatavtal: avtal som träffats mellan ett emittentinstitut och motparter som avses i 3 kap. 1 § första stycket A
säkerhetsmassa: krediter, fyllnadssäkerheter och i registret antecknade medel enligt 4 kap. 4 § i vilka obligationsinnehavarna och emittentinstitutets motparter i derivatavtal har förmånsrätt i enlighet med bestämmelserna i denna lag och förmånsrättslagen (1970:979),
bank: ett svenskt bankaktie- bolag, en svensk sparbank eller en svensk medlemsbank,
kreditmarknadsföretag: ett
2 §1
I denna lag avses med emittentinstitut: en bank eller ett
kreditmarknadsföretag som fått tillstånd enligt 2 kap. 1 § att ge ut säkerställda obligationer,
säkerställda obligationer: obli- gationer och andra jämförbara skuldförbindelser som är förenade med förmånsrätt i emittent- institutets säkerhetsmassa,
fyllnadssäkerheter: tillgångar som enligt 3 kap. 2 § får ingå i säkerhetsmassan,
derivatavtal: avtal som träffats, i syfte att uppnå balans mellan finansiella villkor för tillgångar i säkerhetsmassan och motsvarande villkor för de säkerställda obliga- tionerna, mellan ett emittent- institut och någon av följande motparter,
1.svenska staten, en svensk kommun eller därmed jämförlig samfällighet,
2.en utländsk stat eller centra- lbank,
3.Europeiska gemenskaperna eller någon av de utländska stater eller centralbanker som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 1,
4.en sådan utländsk kommun eller därmed jämförlig sam- fällighet, med befogenhet att kräva in offentlig uppbörd, som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 1,
5.Sveriges allmänna hypoteks-
1 Senaste lydelse 2004:443. |
43 |
svenskt aktiebolag eller en svensk ekonomisk förening som har fått tillstånd att driva finansierings- rörelse enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse.
bank, ett kreditinstitut eller ett vär- |
Prop. 2006/07:5 |
||
depappersbolag |
med |
tillstånd |
Bilaga 1 |
enligt 3 kap. 4 § |
första |
stycket 4 |
|
och 5 lagen (1991:981) om värde- pappersrörelse,
6.en kommun eller därmed jämförlig samfällighet i någon av de utländska stater som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 1,
7.ett utländskt kreditinstitut i någon av de utländska stater som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 1,
8.de internationella utveck- lingsbanker som framgår av före- skrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 1, och
9.motparter som inte är mer riskfyllda än de som anges i
säkerhetsmassa: krediter, fyll- nadssäkerheter och i registret an- tecknade medel enligt 4 kap. 4 § i vilka obligationsinnehavarna och emittentinstitutets motparter i deri- vatavtal har förmånsrätt i enlighet med bestämmelserna i denna lag och förmånsrättslagen (1970:979),
bank: ett svenskt bankaktie- bolag, en svensk sparbank eller en svensk medlemsbank,
kreditmarknadsföretag: ett svenskt aktiebolag eller en svensk ekonomisk förening som har fått tillstånd att driva finansierings- rörelse enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse.
3kap. 1 §
Säkerhetsmassan får bestå av
1.krediter som lämnats mot inteckning i fast egendom som är avsedd för
2. krediter för vilka låntagare |
2. krediter för vilka följande |
44 |
|
|
som |
avses i 3 kap. 1 § |
första |
låntagare svarar eller |
garanterar Prop. 2006/07:5 |
||
stycket A |
(offentliga krediter) |
Bilaga 1 |
||||
om |
kapitaltäckning |
och |
stora |
a) svenska |
staten, |
en svensk |
exponeringar för kreditinstitut och |
kommun eller |
därmed jämförlig |
||||
värdepappersbolag |
svarar |
eller |
samfällighet, |
|
|
|
garanterar (offentliga krediter). |
b) en utländsk stat eller centra- |
|||||
|
|
|
|
lbank, |
|
|
c)Europeiska gemenskaperna eller någon av de utländska stater eller centralbanker som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 4,
d)en sådan utländsk kommun eller därmed jämförlig sam- fällighet, med befogenhet att kräva in offentlig uppbörd, som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 4, och
e)motparter som inte är mer riskfyllda än de som anges i
med stöd av 6 kap. 3 § 4.
Hypotekskrediter som lämnats mot inteckning i fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt som är avsedd för kontors- eller affärsändamål får utgöra högst 10 procent av säkerhetsmassan.
|
|
|
|
|
|
2 § |
|
|
|
|
|
I |
säkerhetsmassan |
får |
ingå |
I säkerhetsmassan |
får |
ingå |
|
||||
fyllnadssäkerheter. Dessa får bestå |
fyllnadssäkerheter. Dessa får bestå |
|
|||||||||
av sådana tillgångar som anges i |
av följande tillgångar |
|
|
|
|||||||
3 kap. 1 § första stycket A lagen |
1. inneliggande |
kassa, checkar |
|
||||||||
(1994:2004) |
om |
kapitaltäckning |
och postremissväxlar, |
|
|
|
|||||
och |
stora |
exponeringar |
för |
2. placeringar |
och |
fordringar |
|
||||
kreditinstitut |
och |
värdepappers- |
för vilka svenska staten, en svensk |
|
|||||||
bolag. Finansinspektionen |
får |
kommun eller |
därmed |
jämförlig |
|
||||||
tillåta att även sådana tillgångar |
samfällighet svarar, |
|
|
|
|||||||
som |
anges |
i 3 kap. |
1 § |
första |
3. placeringar |
och |
fordringar |
|
|||
stycket B samma lag används som |
för vilka en utländsk stat eller |
|
|||||||||
fyllnadssäkerheter. |
|
|
|
centralbank svarar, om place- |
|
||||||
|
|
|
|
|
|
ringen eller fordran gäller i den |
|
||||
|
|
|
|
|
|
utländska statens valuta och är |
|
||||
|
|
|
|
|
|
refinansierad i samma valuta, |
|
|
|||
|
|
|
|
|
|
4. övriga |
placeringar |
och |
|
||
|
|
|
|
|
|
fordringar för vilka svarar Euro- |
|
||||
|
|
|
|
|
|
peiska gemenskaperna eller någon |
|
||||
|
|
|
|
|
|
annan av de utländska stater eller |
|
||||
|
|
|
|
|
|
centralbanker |
som framgår |
av |
|
||
|
|
|
|
|
|
föreskrifter meddelade |
med |
stöd |
|
||
|
|
|
|
|
|
av 6 kap. 3 § 5, |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
5. placeringar |
och |
fordringar |
45 |
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
för vilka svarar en sådan utländsk kommun eller därmed jämförlig samfällighet, med befogenhet att kräva in offentlig uppbörd, som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 5,
6. placeringar, fordringar, garantiförbindelser och andra åtaganden som inte är mer riskfyllda än de som anges i
7.placeringar, fordringar, ga- rantiförbindelser och andra åtaganden, för vilka säkerheten utgörs av sådana placeringar eller fordringar som anges i
Finansinspektionen får tillåta att även följande tillgångar används som fyllnadssäkerheter
1.placeringar och fordringar för vilka Sveriges allmänna hypoteksbank, ett kreditinstitut eller ett värdepappersbolag med tillstånd enligt 3 kap. 4 § första stycket 4 och 5 lagen (1991:981) om värdepappersrörelse svarar,
2.placeringar och fordringar för vilka svarar en kommun eller därmed jämförlig samfällighet i någon av de utländska stater som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 5,
3.placeringar och fordringar med en återstående löptid av högst ett år för vilka ett utländskt kreditinstitut svarar,
4.placeringar och fordringar för vilka svarar ett utländskt kreditinstitut i någon av de utländska stater som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 5,
5.placeringar och fordringar för vilka svarar någon av de internationella utvecklingsbanker som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 5,
6. placeringar, |
fordringar, |
Prop. 2006/07:5 Bilaga 1
46
garantiförbindelser och andra Prop. 2006/07:5 åtaganden som inte är mer Bilaga 1 riskfyllda än de som avses i
och som uppfyller de krav som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 5, och
7.placeringar, fordringar, ga- rantiförbindelser och andra åta- ganden, för vilka säkerheten ut- görs av sådana placeringar eller fordringar som anges i
Fyllnadssäkerheterna får utgöra högst 20 procent av säkerhetsmassan. Om det finns särskilda skäl får Finansinspektionen tillåta att andelen för en begränsad tid får utgöra högst 30 procent.
6kap 3 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1.innehållet i de planer som krävs enligt 2 kap. 1 § första stycket 3 och 4,
2.fast egendom, tomträtt och bostadsrätt som avses i 3 kap. 1 § första stycket 1,
3.hur värdering av säkerheterna enligt 3 kap. 5 § skall utföras,
4.hur kontrollen av marknads-
värdet enligt 3 kap. 7 § skall utföras,
5.villkor för derivatavtal samt beräkning av och villkor för risk- exponering och räntebetalningar enligt 3 kap. 9 §,
6.hur registret skall föras enligt 3 kap. 12 och 13 §§,
7.den oberoende granskarens kompetens, uppgifter och rappor- teringsskyldighet enligt 3 kap. 12 och 13 §§, och
8.sådana avgifter för tillsyn som avses i 5 kap. 7 §.
1.motparter som avses i 1 kap.
2 §,
2.innehållet i de planer som
krävs enligt 2 kap. 1 § första stycket 3 och 4,
3.fast egendom, tomträtt och bostadsrätt som avses i 3 kap. 1 § första stycket 1,
4. låntagare |
som |
avses |
i |
3 kap. 1 § första stycket 2, |
|
||
5. tillgångar |
som |
avses |
i |
3 kap. 2 § första |
och andra |
||
styckena, |
|
|
|
6.hur värdering av säkerheterna enligt 3 kap. 5 § skall utföras,
7.hur kontrollen av marknads-
värdet enligt 3 kap. 7 § skall utföras,
8.villkor för derivatavtal samt beräkning av och villkor för risk- exponering och räntebetalningar enligt 3 kap. 9 §,
9.hur registret skall föras enligt 3 kap. 12 och 13 §§
10.den oberoende granskarens kompetens, uppgifter och rappor- teringsskyldighet enligt 3 kap. 12 och 13 §§, och
11.sådana avgifter för tillsyn som avses i 5 kap. 7 §.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2007. |
47 |
|
1.14Förslag till lag om ändring i lagen (2004:46) om investeringsfonder
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 10 och 10 a §§ lagen (2004:46) om investeringsfonder skall ha följande lydelse.
Lydelse enligt en av regeringen Föreslagen lydelse den 6 oktober 2005 beslutad
lagrådsremiss om finansiella kon- glomerat
2kap. 10 §
Prop. 2006/07:5 Bilaga 1
Ett fondbolag som förvaltar någon annans finansiella instru- ment skall för denna förvaltning och de tjänster enligt 7 kap. 1 § första stycket som bolaget utför ha det eventuella ytterligare kapital för kreditrisker och marknads- risker som enligt lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kredit- institut och värdepappersbolag krävs av ett värdepappersbolag med motsvarande verksamhet.
Ett fondbolag som förvaltar någon annans finansiella instru- ment skall för denna förvaltning och de tjänster enligt 7 kap. 1 § första stycket som bolaget utför ha det eventuella ytterligare kapital för kreditrisker och marknads- risker som enligt lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar krävs av ett värde- pappersbolag med motsvarande verksamhet.
10 a §
För ett fondbolag som förvaltar någon annans finansiella instru- ment skall, utöver vad som följer av 10 §, även övriga bestämmelser
ilagen (1994:2004) om kapital- täckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepap- persbolag som är tillämpliga för ett värdepappersbolag med mot- svarande verksamhet gälla.
För fondbolag som inte förvaltar någon annans finansiella instru- ment skall de bestämmelser om finansiella företagsgrupper i 6 och 7 kap. lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappers- bolag som är tillämpliga för ett värdepappersbolag gälla. Vad som föreskrivs i 8, 9 och 11 §§ detta kapitel om kapitalkrav för fond- bolag skall då tillämpas även på en finansiell företagsgrupp.
48
När ett fondbolag är moder- företag i en finansiell företags- grupp, skall den gruppbaserade redovisningen i 6 kap. 5 § lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag upprättas med tillämpning av de regler som gäller för upprättandet av koncern- balansräkning och koncernresultat- räkning enligt 7 kap. årsredo- visningslagen (1995:1554). Detta gäller dock inte om annat följer av lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag eller före- skrifter som har meddelats med stöd av den lagen.
grupp, skall den gruppbaserade Prop. 2006/07:5 redovisningen i 9 kap. 8 § lagen Bilaga 1
om kapitaltäckning och stora exponeringar upprättas med till- ämpning av de regler som gäller för upprättandet av koncern- balansräkning och koncernresul- taträkning enligt 7 kap. årsredo- visningslagen (1995:1554). Detta gäller dock inte om annat följer av lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar eller föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2007.
49
1.15Förslag till lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse
dels att 1 kap. 5 och 8 §§, 6 kap. 2 §, 7 kap. 11 §, 9 kap. 1 §, 10 kap. 28 §, 12 kap. 20 § och 13 kap. 11 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 13 kap. 6 a §, av följande lydelse.
Prop. 2006/07:5 Bilaga 1
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
1kap. 5 §
I denna lag betyder
1.anknutet företag: ett svenskt eller utländskt företag vars huvudsakliga verksamhet består i att äga eller förvalta fast egendom, tillhandahålla datatjänster eller driva annan liknande verksamhet som har samband med den huvudsakliga verksamheten i ett eller flera kreditinstitut, värdepappersbolag, institut för elektroniska pengar eller motsvarande utländska företag,
2.bank: bankaktiebolag, sparbank och medlemsbank,
3.bankaktiebolag: ett aktiebolag som har fått tillstånd att driva bankrörelse,
4.behörig myndighet: en utländsk myndighet som har behörighet att utöva tillsyn över utländska kreditinstitut,
5.EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,
6.filial: ett avdelningskontor med självständig förvaltning, varvid även ett utländskt kreditinstituts etablering av flera driftställen skall anses som en enda filial,
7. finansiellt institut: ett företag |
7. finansiellt institut: ett företag |
|
som inte är kreditinstitut, värde- |
som inte är kreditinstitut, värde- |
|
pappersbolag, institut för elekt- |
pappersbolag, institut för elekt- |
|
roniska pengar eller motsvarande |
roniska pengar eller motsvarande |
|
utländskt företag och vars huvud- |
utländskt företag och vars huvud- |
|
sakliga verksamhet är att |
sakliga verksamhet är att |
|
a) förvärva aktier eller andelar, |
a) förvärva eller inneha |
aktier |
|
eller andelar, |
|
b) driva värdepappersrörelse utan |
att vara tillståndspliktigt |
enligt |
1 kap. 3 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse, eller
c)driva en eller flera av de verksamheter som anges i 7 kap. 1 § andra stycket
8. hemland: det land där ett företag har fått tillstånd till rörelse som avses i denna lag,
9. kapitalbas: detsamma |
som i |
9. kapitalbas: detsamma som i |
|
2 kap. |
(1994:2004) |
3 kap. lagen (2006:000) om kapi- |
|
om kapitaltäckning |
och |
stora |
taltäckning och stora expone- |
exponeringar för kreditinstitut och |
ringar, |
||
värdepappersbolag, |
|
|
|
10. kreditinstitut: bank och kreditmarknadsföretag,
50
11.kreditmarknadsbolag: ett aktiebolag som har fått tillstånd att driva finansieringsrörelse,
12.kreditmarknadsförening: en ekonomisk förening som har fått tillstånd att driva finansieringsrörelse,
13.kreditmarknadsföretag: kreditmarknadsbolag och kreditmarknads- förening,
14.kvalificerat innehav: ett direkt eller indirekt ägande i ett företag, om innehavet representerar tio procent eller mer av kapitalet eller av samtliga röster eller annars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget,
15.medlemsbank: en ekonomisk förening som avses i lagen (1995:1570) om medlemsbanker,
16.sparbank: ett företag som avses i sparbankslagen (1987:619),
17.startkapital: det kapital som definieras i artikel 34.2.1 och 34.2.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG av den 20 mars 2000 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut,
18.utländskt bankföretag: ett utländskt företag som i hemlandet har tillstånd att driva bankrörelse,
19.utländskt kreditföretag: ett utländskt företag som i hemlandet har tillstånd att driva finansieringsrörelse, och
20.utländskt kreditinstitut: ett utländskt bankföretag och ett utländskt kreditföretag.
|
|
|
|
|
|
8 § |
|
|
Om ett kreditinstitut ingår i en |
Om ett kreditinstitut ingår i en |
|||||||
finansiell |
|
företagsgrupp |
enligt |
finansiell |
företagsgrupp |
enligt |
||
6 kap. 1 § lagen |
(1994:2004) |
om |
9 kap. 1 och 2 §§ lagen (2006:000) |
|||||
kapitaltäckning och stora expone- |
om kapitaltäckning och |
stora |
||||||
ringar |
för |
kreditinstitut |
och |
exponeringar, skall bestämmelserna |
||||
värdepappersbolag, skall bestäm- |
i |
|||||||
melserna |
i |
13 och |
15 kap. |
samt bestämmelserna i lagen om |
||||
denna lag samt bestämmelserna i |
kapitaltäckning och stora expone- |
|||||||
lagen om kapitaltäckning och stora |
ringar om ett instituts rörelse och |
|||||||
exponeringar för |
kreditinstitut |
och |
om tillsyn över ett institut, gälla i |
|||||
värdepappersbolag om ett |
instituts |
tillämpliga delar för övriga företag i |
||||||
rörelse och |
om |
tillsyn |
över |
ett |
företagsgruppen. |
|
||
institut, gälla i tillämpliga delar för övriga företag i företagsgruppen.
Begränsningarna i fråga om ett instituts rörelse skall avse företagen i företagsgruppen gemensamt. Om det finns särskilda skäl får ett företag undantas från bestämmelserna i första stycket. Frågor om sådana undan- tag prövas av Finansinspektionen. Ärenden som är av principiell betydelse eller av synnerlig vikt prövas dock av regeringen.
6kap. 2 §
Ett |
kreditinstitut skall identi- |
Ett |
kreditinstitut skall |
identi- |
|
fiera, |
mäta, styra och ha kontroll |
fiera, |
mäta, |
styra, |
internt |
över de risker som dess rörelser är |
rapportera och ha kontroll de |
||||
förknippad med. |
risker som dess rörelser är för- |
||||
|
|
knippad med. |
|
|
|
Prop. 2006/07:5 Bilaga 1
51
Ett institut skall särskilt se till att dess kreditrisker, marknads- risker, operativa risker och andra risker sammantagna inte medför att institutets förmåga att fullgöra sina förpliktelser äventyras.
Ett institut skall särskilt se till att
1.att dess kreditrisker, mark- nadsrisker, operativa risker och andra risker sammantagna inte medför att institutets förmåga att fullgöra sina förpliktelser även- tyras, och
2.det har tillfredsställande rutiner för intern kontroll.
Prop. 2006/07:5 Bilaga 1
7kap. 11 §
De i 9 § första stycket angivna |
De i 9 § första stycket angivna |
||||||||||
gränserna får överskridas om |
|
gränserna får överskridas om |
|
||||||||
1. det |
belopp med |
vilket det |
1. det |
belopp |
med |
vilket det |
|||||
kvalificerade innehavet överskrids |
kvalificerade innehavet överskrids |
||||||||||
täcks av institutets kapitalbas, och |
täcks av institutets kapitalbas, och |
||||||||||
2. det |
görs |
avdrag |
för |
mot- |
2. det |
görs avdrag |
för |
mot- |
|||
svarande del av kapitalbasen vid |
svarande del av kapitalbasen vid |
||||||||||
beräkningen |
|
av |
kapital- |
beräkningen |
av |
kapital- |
|||||
täckningsgraden |
enligt |
lagen |
täckningsgraden |
enligt |
lagen |
||||||
(1994:2004) |
om |
kapitaltäckning |
(2006:000) om |
kapitaltäckning |
|||||||
och |
stora |
exponeringar |
för |
och stora exponeringar. |
|
|
|||||
kreditinstitut |
och |
värdepappers- |
|
|
|
|
|
||||
bolag.
Om båda de gränser som anges i 9 § första stycket överskrids, skall det största belopp som någon gräns överskrids med, täckas på det sätt som beskrivs i första stycket.
9kap. 1 §
Bestämmelser om kapitaltäck- ning och stora exponeringar finns i lagen (1994:2004) om kapital- täckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värde- pappersbolag.
Bestämmelser om kapitaltäck- ning och stora exponeringar finns i lagen (2006:000) om kapital- täckning och stora exponeringar.
10kap. 28 §
Vad som i |
15 kap. |
aktiebolagslagen |
(1975:1385) |
föreskrivs om ansvar vid över- trädelse av den lagen, av tillämplig lag om årsredovisning och av bolagsordningen gäller för bank- aktiebolag även vid överträdelse av denna lag och lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kredit-
Vad som i |
15 kap. |
aktiebolagslagen |
(1975:1385) |
föreskrivs om ansvar vid öve- trädelse av den lagen, av tillämplig lag om årsredovisning och av bolagsordningen gäller för bank- aktiebolag även vid överträdelse av denna lag och lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar.
52
institut och värdepappersbolag.
12 kap.
20 §
Prop. 2006/07:5 Bilaga 1
Vad som i 13 kap.
Vad som i 13 kap.
13kap.
6 a §
Finansinspektionen skall i sin tillsynsverksamhet samarbeta och utbyta information med mo- tsvarande utländska behöriga myndigheter i den utsträckning som följer av Sveriges medlemskap
iEuropeiska unionen.
|
|
|
|
11 § |
|
|
|
|
Styrelsen i en sparbank, en |
Styrelsen i en sparbank, en |
|||||||
medlemsbank eller i en kredit- |
medlemsbank eller i en kredit- |
|||||||
marknadsförening är |
skyldig att |
marknadsförening |
är skyldig |
att |
||||
genast låta upprätta en särskild |
genast låta upprätta en särskild |
|||||||
balansräkning, om det finns skäl |
balansräkning, om det finns skäl |
|||||||
att anta att institutet inte kan |
att anta att institutet inte kan |
|||||||
uppfylla kravet på kapitaltäckning |
uppfylla kravet på kapitaltäckning |
|||||||
enligt |
lagen |
(1994:2004) |
om |
enligt |
lagen (2006:000) |
om |
||
kapitaltäckning och stora expo- |
kapitaltäckning och stora expo- |
|||||||
neringar |
för |
kreditinstitut |
och |
neringar. |
|
|
||
värdepappersbolag. |
|
|
|
|
|
|
||
Balansräkningen |
skall |
granskas |
av |
institutets |
revisor. |
Om |
||
granskningen visar att kravet inte är uppfyllt, skall institutets styrelse genast underrätta Finansinspektionen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2007.
53
Förteckning över remissinstanserna
Prop. 2006/07:5 Bilaga 2
Sveriges riksbank, Riksdagens ombudsmän (JO), Svea hovrätt, Länsrätten i Stockholms län, Justitiekanslern, Finansinspektionen, Insättningsgarantinämnden, Stockholmsbörsen Aktiebolag, Konkurrens- verket, Verket för näringslivsutveckling (NUTEK), Sveriges advokat- samfund, Svenska Revisorssamfundet SRS, Juridiska fakulteten, vid Stockholms universitet, Svenska Bankföreningen, Sveriges Försäkrings- förbund, Fristående Sparbankers Riksförbund, FAR, Svenska Revisors- samfundet, Exportkreditnämnden, Riksgäldskontoret, Första
54
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/1 |
|
|
|
|
I
(Rättsakter vilkas publicering är obligatorisk)
EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2006/48/EG
av den 14 juni 2006
om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (omarbetning)
(Text av betydelse för EES)
EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV
med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 47.2 första och tredje meningen,
med beaktande av kommissionens förslag,
med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kom- mitténs yttrande (1),
med beaktande av Europeiska centralbankens yttrande (2)
ienlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget (3), och
av följande skäl:
(1)Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG av den 20 mars 2000 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (4) har flera gånger ändrats på väsentliga punkter. I samband med de nya ändringarna av detta direktiv bör det därför av tydlighetsskäl omarbetas.
(2)För att göra det lättare att starta och driva verksamhet i kreditinstitut är det nödvändigt att undanröja de mest störande skillnaderna mellan medlemsstaternas lagstiftning med avseende på de bestämmelser som är tillämpliga på dessa institut.
(3)Detta direktiv utgör det väsentliga instrumentet för uppbyggnad av den inre marknaden med utgångspunkt från såväl etableringsfriheten för kreditinstitut som friheten för sådana institut att tillhandahålla finansiella tjänster.
(4)I kommissionens meddelande av den 11 maj 1999 med titeln ”Att genomföra handlingsramen för finansmarkna- derna: en handlingsplan” förtecknas ett antal mål som måste uppnås för att den inre marknaden för finansiella tjänster skall fullbordas. Vid Europeiska rådets möte i
(1) EUT C 234, 22.9.2005, s. 8.
(2) EUT C 52, 2.3.2005, s. 37.
(3) Europaparlamentets yttrande av den 28 september 2005 (ännu ej offentliggjort i EUT) och rådets beslut av den 7 juni 2006.
(4) EGT L 126, 26.5.2000, s. 1. Direktivet senast ändrat genom direktiv 2006/29/EG (EUT L 70, 9.3.2006, s. 50).
Lissabon den 23 och 24 mars 2000 fastställdes målet att handlingsplanen skulle genomföras senast 2005. Omarbet- ningen av bestämmelserna om kapitalbas utgör en avgörande del av handlingsplanen.
(5)Samordningen bör gälla alla kreditinstitut, både för att ge skydd åt sparmedel och för att skapa lika konkurrensvillkor för instituten. Skälig hänsyn bör dock tas till objektiva skillnader i fråga om institutens verksamhetsbetingelser och till deras ändamål, såsom föreskrivs genom nationell lagstiftning.
(6)Samordningen bör därför vara så omfattande som möjligt och gälla alla institut, vars verksamhet består i att ta emot återbetalbara medel från allmänheten, antingen genom insättningar eller i annan form, såsom fortlöpande utgiv- ning av obligationer och andra jämförbara värdepapper, samt att bevilja kredit för egen räkning. Det bör dock ges möjlighet till undantag för vissa kreditinstitut, för vilka detta direktiv inte är tillämpligt. Direktivets bestämmelser bör inte hindra tillämpning av nationell lagstiftning som innehåller föreskrifter om särskild, kompletterande aukto- risation för kreditinstitut att bedriva visst slags verksamhet eller att genomföra vissa typer av transaktioner.
(7)Det är lämpligt att endast genomföra en sådan harmoniser- ing som är nödvändig och tillräcklig för att säkra ett ömsesidigt erkännande av auktorisationer och av till- synsfunktioner, en harmonisering som skall möjliggöra ett enda, för hela gemenskapen giltigt verksamhetstillstånd samt tillämpning av principen om hemlandstillsyn. Kravet på att en verksamhetsplan upprättas bör därför ses främst som ett hjälpmedel för de behöriga myndigheterna att fatta beslut på grundval av mera exakt information, utifrån objektiva kriterier. Det bör dock finnas utrymme för viss flexibilitet såvitt gäller krav på särskild rättslig form för kreditinstitut när det gäller skydd för bankfirma.
L 177/2 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
(8)Eftersom målen för detta direktiv, nämligen fastställande av bestämmelser i fråga om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut och tillsynen över sådana institut inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemssta- terna och de därför på grund av den föreslagna åtgärdens omfattning och verkningar bättre kan uppnås på gemens- kapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.
(9)Enhetliga finansiella krav på kreditinstitut behövs för att se till att spararna ges likvärdigt skydd och för att skapa rättvisa konkurrensvillkor mellan jämförbara grupper av kreditinstitut. I avvaktan på ytterligare samordning bör det fastställas lämpliga relationstal, som gör det möjligt för nationella myndigheter att i samarbete och efter standardi- serade metoder följa utvecklingen hos jämförbara katego- rier av kreditinstitut. En sådan ordning bör göra det lättare att efter hand jämna ut skillnaderna mellan de koefficient- system som antagits och tillämpas av medlemsstaterna. Det är dock nödvändigt att göra skillnad mellan de koefficienter som är avsedda att säkra en sund ledning av kreditinstitut och de som införts för finans‑ och penningpolitiska ändamål.
(10)Principerna om ömsesidigt erkännande och om hemlands- tillsyn kräver att de enskilda medlemsstaternas behöriga myndigheter inte skall meddela auktorisation eller skall återkalla auktorisationen i sådana fall där verksamhets- planen, lokaliseringen av verksamheterna eller den faktiskt utövade verksamheten klart visar att ett kreditinstitut har valt rättssystemet i en medlemsstat i syfte att undgå de strängare normer som gäller i en annan medlemsstat inom vars område det bedriver eller har för avsikt att bedriva sin huvudsakliga verksamhet. Om detta inte klart framgår, men den största delen av samtliga tillgångar hos enheter i en bankgrupp är lokaliserade i en annan medlemsstat, vars behöriga myndigheter har ansvaret för att utöva gruppba- serad tillsyn, bör ansvaret för att utöva gruppbaserad tillsyn, i enlighet med artiklarna 125 och 126, ändras endast med dessa behöriga myndigheters godkännande. Ett kreditin- stitut som är en juridisk person bör vara auktoriserat i den medlemsstat i vilken det har sitt stadgeenliga säte. Ett kreditinstitut som inte är en juridisk person bör ha sitt huvudkontor i den medlemsstat där det är auktoriserat. Dessutom bör medlemsstaterna kräva att ett kreditinstitut har huvudkontor i sin hemmedlemsstat och att det faktiskt bedriver sin verksamhet där.
(11)De behöriga myndigheterna bör inte bevilja eller upp- rätthålla auktorisation för ett kreditinstitut om en effektiv tillsyn förhindras av att institutet har nära förbindelser med en annan fysisk eller juridisk person. De kreditinstitut som
redan är auktoriserade bör också uppfylla de behöriga myndigheternas krav i detta avseende.
(12)Hänvisningen till ett effektivt utövande av tillsynsmyndig- heternas uppgifter omfattar gruppbaserad tillsyn som bör utövas över ett kreditinstitut när bestämmelserna i gemenskapsrätten föreskriver det. I sådana fall bör de myndigheter hos vilka tillstånd söks kunna avgöra vilka myndigheter som är behöriga att utöva gruppbaserad tillsyn över detta kreditinstitut.
(13)Detta direktiv gör det möjligt för medlemsstaterna och/eller behöriga myndigheter att tillämpa kapitalkrav för ett enskilt företag och på gruppnivå och att tillämpa dessa kapitalkrav för ett enskilt företag där de anser detta vara lämpligt. Enskild, gruppbaserad eller gränsöverskridande gruppbase- rad tillsyn är värdefulla instrument för att utöva kontroll över kreditinstitut. Detta direktiv gör det möjligt för behöriga myndigheter att stödja gränsöverskridande institut genom att underlätta samarbete mellan dem. De bör särskilt fortsätta att tillämpa artiklarna 42, 131 och 141 för att samordna sin verksamhet och sina informationskrav.
(14)Kreditinstitut som auktoriserats i en hemmedlemsstat bör ha tillstånd att inom hela gemenskapen bedriva vissa eller samtliga verksamheter som anges i bilaga I genom etablering av filialer eller genom direkt tillhandahållande av tjänster.
(15)Medlemsstaterna kan även fastställa strängare regler än dem som föreskrivs i artikel 9.1 första stycket och 9.2 samt i artiklarna 12,
(16)Principen om ömsesidigt erkännande bör även göras tillämplig på i bilaga I angivna verksamheter vilka bedrivs av finansiella institut som är dotterbolag till kreditinstitut, förutsatt att sådana dotterbolag omfattas av gruppbaserad tillsyn över moderföretagen och uppfyller vissa bestämda villkor.
(17)En värdmedlemsstat bör, då etableringsrätten eller friheten att tillhandahålla tjänster utnyttjas, kunna tillämpa särskild nationell lagstiftning eller andra föreskrifter på institut som inte är auktoriserade som kreditinstitut i hemmedlems- staten och med avseende på verksamheter som inte är angivna i bilaga I, förutsatt att, för det första, sådana föreskrifter står i överensstämmelse med gemenskapslag- stiftning och är motiverande av hänsyn till det allmännas bästa och att, för det andra, de ifrågavarande instituten eller verksamheterna inte är underkastade likvärdiga lagbestäm- melser eller föreskrifter i hemmedlemsstaten.
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/3 |
|
|
|
|
(18)Medlemsstaterna bör se till att det inte finns några hinder för att verksamhet, som är föremål för ömsesidigt erkännande, kan bedrivas på samma sätt som i hem- medlemsstaten, förutsatt att sådan verksamhet inte står i strid med rättsliga bestämmelser till skydd för det all- männas bästa i värdmedlemsstaten.
(19)De regler som gäller för filialer till kreditinstitut med huvudkontor utanför gemenskapen bör vara enhetliga i samtliga medlemsstater. Det är viktigt att se till att sådana regler inte är gynnsammare än de som gäller för filialer till institut från en annan medlemsstat. Gemenskapen bör kunna träffa överenskommelser med tredje länder om regler som tillförsäkrar de nämnda filialerna samma behandling inom gemenskapens område. Filialer till kreditinstitut med huvudkontor utanför gemenskapen bör inte åtnjuta frihet att tillhandahålla tjänster enligt artikel 49 andra stycket i fördraget eller frihet att etablera sig i andra medlemsstater än de i vilka de är etablerade.
(20)Avtal på grundval av reciprocitet bör träffas mellan gemenskapen och tredje land så att den gruppbaserade tillsynen kan utövas över ett så stort geografiskt område som möjligt.
(21)Ansvaret för tillsyn av ett kreditinstituts finansiella status, särskilt beträffande dess soliditet, bör åvila hemmedlems- staten. Värdmedlemsstaternas behöriga myndigheter bör ansvara för tillsyn av filialernas likviditet och för penning- politik. Övervakning av marknadsrisker bör utövas i nära samverkan mellan de behöriga myndigheterna i hem‑ och värdmedlemsstaterna.
(22)En väl fungerande inre bankmarknad kräver inte endast rättsliga bestämmelser utan även ett nära och regelbundet samarbete och betydligt ökad samstämmighet i reglerings‑ och tillsynspraxis mellan medlemsstaternas behöriga myn- digheter. Särskilt med hänsyn till detta bör bedömning av problem beträffande enskilda kreditinstitut och ömsesidigt informationsutbyte ske inom Europeiska banktillsynskom- mittén som inrättats genom kommissionens beslut 2004/5/ EG (1). Denna ordning för ömsesidigt informationsutbyte bör inte i något fall ersätta bilateralt samarbete. Oberoende av deras egen tillsynsbehörighet i övrigt bör värdmedlems- staternas behöriga myndigheter, på eget initiativ i nödfalls- situationer och i övrigt på initiativ av en hemmedlemsstats behöriga myndigheter, kunna kontrollera att ett i värdmed- lemsstaten etablerat kreditinstituts verksamhet bedrivs i överensstämmelse med tillämpliga lagar och i enlighet med principer om sund förvaltning, god redovisningssed och tillfredsställande internkontroll.
(23)Det är lämpligt att tillåta utbyte av information mellan de behöriga myndigheterna och myndigheter eller organ som i
(1) EUT L 3, 7.1.2004, s. 28.
kraft av sin uppgift bidrar till att stärka stabiliteten hos det finansiella systemet. För att bevara informationens kon- fidentiella karaktär bör antalet mottagare hållas mycket begränsat.
(24)Vissa handlingar, exempelvis bedrägeri och insiderbrott, påverkar det finansiella systemets stabilitet och integritet, även när andra företag än kreditinstitut berörs. Det är nödvändigt att fastställa under vilka förutsättningar infor- mationsutbyte skall tillåtas i sådana fall.
(25)När det föreskrivs att informationen får offentliggöras endast med de behöriga myndigheternas uttryckliga medgivande bör dessa, när så är lämpligt, få ställa stränga krav som villkor för medgivandet.
(26)Utbyte av information bör också tillåtas mellan å ena sidan de behöriga myndigheterna och å andra sidan centralbanker och andra organ med liknande uppgifter i deras egenskap av monetära myndigheter samt, när det är motiverat, andra myndigheter med uppgift att utöva tillsyn över betalnings- systemen.
(27)För att stärka tillsynen över kreditinstitut och skyddet för deras kunder bör revisorerna vara skyldiga att omgående rapportera till de behöriga myndigheterna då de under fullgörandet av sina uppdrag får kännedom om vissa förhållanden som riskerar att allvarligt påverka ett kreditinstituts finansiella ställning eller dess organisation av administration och redovisning. Av samma skäl bör medlemsstaterna också tillse att denna skyldighet gäller vid alla de tillfällen då en revisor upptäcker sådana omständig- heter vid fullgörandet av sina uppdrag i ett företag som har nära förbindelser med ett kreditinstitut. Revisorernas skyldighet att, när det är motiverat, meddela de behöriga myndigheterna vissa förhållanden och beslut rörande ett kreditinstitut som de upptäcker vid fullgörandet av sina uppdrag hos ett icke‑finansiellt företag bör inte i sig ändra arten av deras uppdrag hos detta företag och inte heller det sätt på vilket de bör fullgöra sina uppgifter där.
(28)I detta direktiv anges att för vissa poster i kapitalbasen närmare kriterier bör specificeras utan att detta skall påverka möjligheten för medlemsstaterna att tillämpa strängare regler.
(29)I detta direktiv görs åtskillnad, alltefter den typ av poster som utgör kapitalbasen, mellan å ena sidan poster som utgör primärt kapital och, å andra sidan, poster som utgör supplementärt kapital.
(30)För att beakta det förhållandet att de poster som utgör det supplementära kapitalet inte är av samma slag som de som ingår i det primära kapitalet, bör de förstnämnda inte
L 177/4 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
räknas in i kapitalbasen med ett större belopp än som motsvarar det primära kapitalet. Vidare bör summan av vissa poster i det supplementära kapitalet medräknas med ett belopp motsvarande högst hälften av det primära kapitalet.
värdepappersföretag och kreditinstitut (4) utgör en ekviva- lent till bestämmelserna i Baselavtalet.
(31)I syfte att undvika snedvridning av konkurrensen bör offentliga kreditinstitut inte i sin kapitalbas inräkna garantiförbindelser som utställts av medlemsstaterna eller lokala myndigheter.
(32)Närhelst det inom ramen för tillsyn är nödvändigt att fastställa den konsoliderade kapitalbasen inom en grupp bestående av kreditinstitut, bör beräkningen utföras i enlighet med detta direktiv.
(33)De närmare redovisningsmetoder som skall användas vid beräkning av ett kreditinstituts kapitalbas och vid bedöm- ningen av dess tillräcklighet med hänsyn till kreditinstitutets riskexponering och av koncentrationen av exponeringar bör stå i överensstämmelse med bestämmelserna i rådets direktiv 86/635/EEG av den 8 december 1986 om årsbokslut och sammanställd redovisning för banker och andra finansiella institut (1), som i vissa avseenden anpassar bestämmelserna i rådets sjunde direktiv 83/349/EEG av den 13 juni 1983 om sammanställd redovisning (2) eller Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1606/ 2002 av den 19 juli 2002 om tillämpning av internationella redovisningsstandarder (3), beroende på vilken av dessa rättsakter som reglerar kreditinstitutens redovisning enligt nationell lagstiftning.
(34)Minimikapitalkrav är av central betydelse inom tillsynen över kreditinstitut och för det ömsesidiga erkännandet av tillsynsmetoder. Således bör bestämmelserna rörande minimikapitalkrav ses som ett av flera instrument för harmonisering av de grundläggande principerna för tillsyn av kreditinstitut.
(35)Det är lämpligt att fastställa gemensamma minimikapital- krav i syfte att förhindra snedvridningar av konkurrensen och för att förstärka banksystemet på den inre marknaden.
(36)För att kapitaltäckning skall kunna säkerställas är det viktigt att fastställa minimikapitalkrav enligt vilka tillgångar och poster utanför balansräkningen vägs efter graden av risk.
(37)Baselkommittén för banktillsyn antog ett ramavtal om internationell konvergens avseende kapitalmätning och kapitalstandarder den 26 juni 2004. Bestämmelserna i
detta direktiv om minimikapitalkrav för kreditinstitut och minimikapitalkraven i Europaparlamentets och rådets
direktiv 2006/49/EG om kapitalkrav för
(1) EGT L 372, 31.12.1986, s. 1. Direktivet senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/51/EG (EUT L 178, 17.7.2003, s. 16).
(2) EGT L 193, 18.7.1983, s. 1. Direktivet senast ändrat genom direktiv 2003/51/EG.
(3) EGT L 243, 11.9.2002, s. 1.
(38)Det är nödvändigt att ta hänsyn till de skillnader som finns mellan kreditinstituten i gemenskapen genom att erbjuda alternativa metoder för beräkningen av minimikapitalkrav för kreditrisker med olika nivåer av riskkänslighet och varierande komplexitetsgrad. Användningen av extern kreditvärdering och av kreditinstitutens egna skattningar av enskilda kreditriskparametrar ökar väsentligt kreditrisk- bestämmelsernas riskkänslighet och sundhet i stabilitetsav- seende. Kreditinstituten bör ges lämpliga incitament för att övergå till mer riskkänsliga metoder. I samband med upprättande av de skattningar som behövs för att tillämpa kreditriskmetoderna i detta direktiv kommer kreditinstitu- ten att behöva anpassa sina databehandlingsbehov till sina kunders legitima dataskyddsintressen i enlighet med gällande gemenskapslagstiftning om dataskydd, samtidigt som kreditinstitutens metoder för mätning och hantering av kreditrisker förstärks i syfte att göra sådana metoder tillgängliga för fastställande av föreskrivna kapitalbaskrav som återspeglar komplexitetsgraden i enskilda kreditinsti- tuts metoder. Databehandlingen bör ske i överensstäm- melse med bestämmelserna om överföring av personuppgifter i Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana upp- gifter (5). Databehandling i samband med tillkomsten och hantering av exponeringar mot kunder bör i detta sammanhang anses omfatta utveckling och validering av system för hantering och mätning av kreditrisker. Detta ligger inte bara i kreditinstitutens legitima intressen utan avspeglar också syftet med detta direktiv, nämligen att utnyttja bättre metoder för mätning och hantering av kreditrisker och också utnyttja dem för föreskrivna kapitalbaskrav.
(39)Vid tillämpningen av både externa skattningar och institutens egna skattningar eller interna kreditvärderingar bör hänsyn tas till att det för närvarande bara är de sistnämnda som utförs av en enhet – det finansiella institutet självt – som omfattas av ett auktorisations- förfarande i gemenskapen. När det gäller extern rating används produkter från så kallade erkända ratinginstitut, vilka för närvarande inte omfattas av något auktorisations- förfarande i gemenskapen. Mot bakgrund av den stora betydelse som extern rating har för beräkningen av kapitalkraven inom ramen för detta direktiv är det nödvändigt att studera utformningen av den framtida processen för auktorisation av och tillsyn över ratingin- stitut.
(4) Se sidan 201 i detta nummer av EUT.
(5) EGT L 281, 23.11.1995, s. 31. Direktivet senast ändrat genom förordning (EG) nr 1882/2003 (EUT L 284, 31.10.2003, s. 1).
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/5 |
|
|
|
|
(40)Minimikapitalkraven bör stå i proportion till de risker som skall täckas. Särskilt bör den minskning av risknivåer som beror på innehav av ett stort antal exponeringar som var för sig är relativt små återspeglas i kapitalkravet.
(41)Bestämmelserna i detta direktiv står i överensstämmelse med proportionalitetsprincipen eftersom hänsyn särskilt tas till skillnader mellan kreditinstitut när det gäller deras storlek, omfattningen på deras verksamhet och deras verksamhetsområde. Överensstämmelsen med proportio- nalitetsprincipen innebär också att enklast möjliga värder- ingsförfarande, även inom ramen för intern riskklassificering (”internmetoden”), erkänns för hushålls- exponeringar.
(42)Detta direktivs ”utvecklingskaraktär” gör det möjligt för kreditinstitut att välja mellan tre metoder med varierande komplexitet. För att särskilt små kreditinstitut skall kunna välja den riskkänsligare internmetoden bör de behöriga myndigheterna när så är lämpligt tillämpa bestämmelserna i artikel 89.1 a och b. Dessa bestämmelser skall tolkas så att de exponeringsklasser som avses i artikel 86.1 a och b omfattar alla exponeringar som direkt eller indirekt likställs med dem i detta direktiv. Som allmän regel skall de behöriga myndigheterna inte göra någon skillnad mellan de tre metoderna när det gäller översynen av tillsynsprocessen, dvs. kreditinstitut som utnyttjar schablonmetoden skall inte bli föremål för strängare tillsyn enbart av den anledningen.
(43)Tekniker för reducering av kreditrisker bör erkännas i ökad utsträckning och omfattas av ett regelverk som säkerställer att soliditeten inte undermineras av att åtgärder felaktigt erkänns som riskreducerande. I den utsträckning som är möjlig bör säkerheter som normalt används av banker i de olika medlemsstaterna för att minska kreditrisken erkännas enligt schablonmetoden och även enligt de andra meto- derna.
(44)För att säkerställa att minimikapitalkraven för kreditinstitut tar tillräcklig hänsyn till risker och riskreducering i samband med kreditinstitutens verksamheter och invester- ingar inom värdepapperisering är det nödvändigt att införa bestämmelser om en riskkänslig och stabilitetsmässigt sund behandling av sådana verksamheter och investeringar.
(45)Operativa risker är en betydande kategori av risker som kreditinstituten ställs inför och som måste kapitaltäckas av kapitalbasen. Det är nödvändigt att ta hänsyn till de skillnader som finns mellan kreditinstituten i gemenskapen genom att erbjuda alternativa metoder för beräkningen av kapitalkrav för operativa risker med olika nivåer av riskkänslighet och varierande komplexitetsgrad. Kreditin- stituten bör ges lämpliga incitament för att övergå till mer riskkänsliga metoder. Mot bakgrund av att teknikerna för mätning och hantering av operativa risker är under utveckling bör bestämmelserna fortlöpande ses över och uppdateras när så är lämpligt, inbegripet i fråga om kraven på olika affärsområden och erkännandet av tekniker för riskreducering. I detta sammanhang bör särskild
uppmärksamhet ägnas möjligheten att beakta försäkring inom ramen för de enkla metoderna för beräkning av kapitalkrav för operativa risker.
(46)För att säkerställa att kreditinstitut inom en företagsgrupp är tillräckligt solventa är det väsentligt att minimikapitalk- raven tillämpas utifrån gruppens konsoliderade finansiella ställning. För att vidare säkerställa att kapitalbasen är lämpligt fördelad inom gruppen och, om så krävs, kan utnyttjas för att skydda sparmedel bör minimikapitalkraven tillämpas på de enskilda kreditinstituten inom en grupp, såvida inte detta mål kan uppnås effektivt på annat sätt.
(47)De väsentliga reglerna för övervakning av kreditinstituts stora exponeringar bör harmoniseras. Medlemsstaterna bör fortfarande ha möjlighet att införa strängare regler än dem som följer av detta direktiv.
(48)Övervakning och kontroll av ett kreditinstituts exponer- ingar bör ingå som en integrerad del av tillsynen över institutet. Därför kan en alltför stor koncentration av exponeringar gentemot en enskild kund eller grupp av kunder med inbördes anknytning medföra oacceptabelt hög förlustrisk. Ett sådant förhållande kan äventyra ett kreditinstituts soliditet.
(49)Eftersom kreditinstituten konkurrerar direkt på den inre marknaden bör kraven på övervakning vara likvärdiga i hela gemenskapen.
(50)Även om det är lämpligt att basera den definition av exponeringar som skall användas i samband med gräns- värden för stora exponeringar på den definition som används i samband med minimikraven på kapitalbas för att täcka kreditrisker, är det inte lämpligt att som princip hänvisa till riskvikter och risknivåer. Syftet med dem var att skapa ett generellt kapitaltäckningskrav för att täcka kreditrisker i kreditinstitut. För att begränsa den maximala förlust som ett kreditinstitut kan ådra sig genom en enskild kund eller grupp av kunder med inbördes anknytning är det lämpligt att anta regler för beräkningen av stora exponer- ingar som utgår från exponeringarnas nominella värde utan någon tillämpning av riskvikter eller risknivåer.
(51)Även om det i avvaktan på en ytterligare översyn av bestämmelserna om stora exponeringar är önskvärt, i syfte att minska beräkningskraven, att effekterna av kreditriskre- ducerande åtgärder får erkännas på liknande sätt som det som tillåts i fråga om minimikrav på kapital, bör det beaktas att bestämmelserna om kreditriskreducering har utformats med avseende på en allmän diversifierad kreditrisk till följd av exponeringar mot ett stort antal motparter. Därför bör möjligheten att beakta sådana tekniker när det gäller gränsvärden för stora exponeringar som är avsedda att begränsa den maximala förlust som ett kreditinstitut kan ådra sig genom en enskild kund eller grupp av kunder med inbördes anknytning vara föremål för stabilitetsmotiverade begränsningar.
L 177/6 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
(52)När ett kreditinstitut exponerar sig gentemot sitt moder- företag eller gentemot andra dotterföretag till moderföre- taget, är särskild försiktighet påkallad. Kreditinstituts exponeringar bör handhas på ett helt självständigt sätt i enlighet med principerna om sund bankledning utan hänsyn till några andra omständigheter. I händelse av att personer som har ett kvalificerat innehav i ett kreditinstitut utövar sitt inflytande direkt eller indirekt på ett sätt som sannolikt är till förfång för en sund och ansvarsfull ledning av institutet, bör de behöriga myndigheterna vidta lämpliga åtgärder för att detta förhållande skall upphöra. När det gäller stora exponeringar bör specifika normer, inbegripet strängare restriktioner, fastställas för dem som ett kreditin- stitut har gentemot sin egen grupp. Sådana normer behöver dock inte tillämpas om moderföretaget är ett finansiellt holdingföretag eller kreditinstitut eller om övriga dotter- företag är antingen kreditinstitut eller finansiella institut eller företag som tillhandahåller anknutna tjänster under förutsättning att samtliga företag i gruppen omfattas av tillsynen över kreditinstitutet på grundval av sammanställ- ning.
(53)Kreditinstituten bör säkerställa att de har internt kapital som är tillfredsställande i fråga om kvantitet, kvalitet och fördelning med hänsyn till de risker som de är, eller kan komma att bli, exponerade för. De bör därför ha inrättat strategier och metoder för att utvärdera om det interna kapitalet är tillräckligt och för att upprätthålla det på en tillräcklig nivå.
(54)De behöriga myndigheterna är skyldiga att övertyga sig om att kreditinstituten är väl organiserade och har tillräcklig kapitalbas med hänsyn till de risker som kreditinstituten är, eller kan komma att bli, exponerade för.
(55)För att den inre bankmarknaden skall kunna fungera effektivt bör Europeiska banktillsynskommittén bidra till en konsekvent tillämpning av detta direktiv och för en enhetlig tillsynspraxis i hela gemenskapen, samt rapportera varje år till gemenskapsinstitutionerna om de framsteg som gjorts.
(56)Av samma skäl och för att säkerställa att kreditinstitut inom gemenskapen som är verksamma i flera medlemsstater inte utsätts för oproportionerliga krav till följd av att varje enskild medlemsstats behöriga myndigheter för auktorisa- tion och tillsyn behåller sitt ansvar är det av avgörande betydelse att väsentligt öka samarbetet mellan de behöriga myndigheterna. I detta sammanhang bör rollen för den tillsynsmyndighet som är ansvarig för den gruppbaserade tillsynen stärkas. Europeiska banktillsynskommittén bör stödja detta samarbete och verka för att det utvidgas.
(57)Gruppbaserad tillsyn över kreditinstitut syftar särskilt till att skydda insättarnas intressen och att säkerställa stabilitet i det finansiella systemet.
(58)För att vara verksam bör därför den gruppbaserade tillsynen tillämpas på alla bankgrupper, inbegripet sådana där moderföretaget inte är ett kreditinstitut. De behöriga myndigheterna bör ges de rättsliga befogenheter som är nödvändiga för att de skall kunna utöva tillsynen.
(59)I företagsgrupper med blandad verksamhet där moderföre- taget kontrollerar minst ett dotterkreditinstitut bör de behöriga myndigheterna ges möjlighet att bedöma den ekonomiska ställningen för kreditinstitutet. De behöriga myndigheterna bör åtminstone ha möjlighet att från alla företag inom en grupp inhämta den information som behövs för att tillsynen skall kunna utövas. Samarbete mellan myndigheter med ansvar för tillsyn över olika finansiella sektorer bör etableras för övervakning av företagsgrupper som utövar olika typer av finansiell verksamhet. I avvaktan på en senare samordning bör medlemsstaterna få fastställa de metoder för sammanställd redovisning som är lämpliga för att syftet med detta direktiv skall uppnås.
(60)Medlemsstaterna bör kunna vägra att lämna tillstånd att driva bankrörelse eller återkalla ett tillstånd om strukturen i företagsgruppen kan anses olämplig för bedrivande av bankrörelse, särskilt om tillsynen av företagsgruppen inte kan utövas på ett effektivt sätt. De behöriga myndigheterna bör därvid ha de befogenheter som krävs för att säkra en sund ledning av kreditinstitut.
(61)För att den inre bankmarknaden skall kunna fungera effektivare och för att gemenskapsmedborgarna skall ges tillfredsställande insyn är det nödvändigt att de behöriga myndigheterna offentligt och på ett sätt som möjliggör meningsfulla jämförelser informerar om på vilket sätt detta direktiv genomförs.
(62)I syfte att stärka marknadsdisciplinen och ge kreditinsti- tuten incitament till att förbättra marknadsstrategi, risk- kontroll och intern ledningsorganisation bör lämpliga föreskrifter ges om offentlig information från kreditinsti- tuten.
(63)En undersökning av problem inom områden som täcks av såväl detta direktiv som andra direktiv om kreditinstituts verksamhet fordrar samarbete mellan behöriga myndig- heter och kommissionen, särskilt med avseende på närmare samordning.
(64)De åtgärder som krävs för att genomföra detta direktiv bör antas i enlighet med rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenhe- ter (1).
(1) EGT L 184, 17.7.1999, s. 23.
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/7 |
|
|
|
|
(65)I sin resolution av den 5 februari 2002 om genomförandet av lagstiftningen om finansiella tjänster (1) efterlyste Europaparlamentet en likvärdig roll för parlamentet och rådet när det gäller att övervaka hur kommissionen utövar sina verkställande funktioner, i syfte att återspegla parla- mentets lagstiftande befogenheter enligt artikel 251 i fördraget. Kommissionens ordförande avgav samma dag en formell förklaring inför parlamentet, i vilken han gav stöd åt denna begäran. Den 11 december 2002 föreslog kommissionen ändringar av beslut 1999/468/EG, och ingav sedermera ett ändrat förslag den 22 april 2004. Europa- parlamentet anser inte att dess lagstiftande befogenheter beaktas i detta förslag. Europaparlamentet anser att parlamentet och rådet bör ges möjlighet att yttra sig över överförandet av genomförandebefogenheter till kommis- sionen inom en fastställd tidsfrist. Det är därför rimligt att begränsa den period under vilken kommissionen får anta genomförandeåtgärder.
(66)Europaparlamentet bör ges en tidsfrist om tre månader från och med det datum då förslag till ändringar och tillämp- ningsåtgärder överlämnas för att behandla dessa och avge ett yttrande. Det bör emellertid vara möjligt att korta ned denna tidsfrist i brådskande och vederbörligen motiverade fall. Om parlamentet under denna period antar en resolution bör kommissionen på nytt behandla förslagen till ändringar eller åtgärder.
(67)För att undvika störningar på marknaderna och säkerställa kontinuitet i de övergripande kapitalbasnivåerna är det lämpligt att besluta om särskilda övergångsbestämmelser.
(68)Mot bakgrund av att bestämmelserna om minimikrav på kapital är riskkänsliga är det önskvärt att det fortlöpande kontrolleras om de har väsentliga effekter på konjunktur- cykeln. Kommissionen bör med beaktande av Europeiska centralbankens synpunkter överlämna rapporter i frågan till Europaparlamentet och rådet.
(69)Harmonisering bör även ske beträffande nödvändiga förfaranden för övervakning av likviditetsrisker.
(70)Denna rättsakt står i överensstämmelse med de grund- läggande rättigheter och principer som erkänns såsom allmänna gemenskapsrättsliga principer framför allt i Europeiska unionens stadga om grundläggande rättigheter.
(71)Skyldigheten att införliva detta direktiv med nationell lagstiftning bör bara gälla de bestämmelser som har ändrats i väsentlig utsträckning jämfört med tidigare direktiv. Skyldigheten att införliva de oförändrade bestämmelserna följer av de tidigare direktiven.
(72)Detta direktiv bör inte påverka medlemsstaternas skyldig- heter vad gäller de tidsfrister för införlivande med nationell lagstiftning av de direktiv som anges i del B i bilaga XIII.
(1) EGT C 284 E, 21.11.2002, s. 115.
L 177/8 |
|
SV |
|
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|||
|
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE. |
|
|||
|
|
|
|
INNEHÅLLSFÖRTECKNING |
|
|
AVDELNING I |
SYFTE, TILLÄMPNINGSOMRÅDE OCH DEFINITIONER |
|
||
|
AVDELNING II |
VILLKOR FÖR RÄTTEN ATT STARTA OCH DRIVA VERKSAMHET I KREDITINSTITUT |
|
||
|
AVDELNING III |
BESTÄMMELSER OM ETABLERINGSFRIHET OCH FRIHET ATT TILLHANDAHÅLLA TJÄNSTER |
|
||
|
Avsnitt 1 |
Kreditinstitut |
|
||
|
Avsnitt 2 |
Finansiella institut |
|
||
|
Avsnitt 3 |
Utövande av etableringsrätten |
|
||
|
Avsnitt 4 |
Utövande av friheten att tillhandahålla tjänster |
|
||
|
Avsnitt 5 |
Befogenheter för värdmedlemsstatens behöriga myndigheter |
|
||
|
AVDELNING IV |
FÖRHÅLLANDE TILL TREDJE LAND |
|
||
|
Avsnitt 1 |
Anmälan avseende företag i tredje land och villkor för marknadstillträde i tredje land |
|
||
|
Avsnitt 2 |
Samarbete med behöriga myndigheter i tredje land om gruppbaserad tillsyn |
|
||
|
AVDELNING V |
PRINCIPER OCH TEKNISKA INSTRUMENT FÖR TILLSYN OCH UPPLYSNINGSPLIKT |
|
||
|
KAPITEL 1 |
PRINCIPER FÖR TILLSYNSANSVAR |
|
||
|
Avsnitt 1 |
Behörighet för hemmedlemsstat respektive värdmedlemsstat |
|
||
|
Avsnitt 2 |
Utbyte av information och tystnadsplikt |
|
||
|
Avsnitt 3 |
Skyldighet för personer ansvariga för den lagenliga kontrollen av årsbokslut och sammanställd |
|
||
|
|
|
|
årsredovisning |
|
|
Avsnitt 4 |
Befogenheter att vidta sanktioner och rätt till domstolsprövning |
|
||
|
KAPITEL 2 |
TEKNISKA INSTRUMENT FÖR TILLSYN |
|
||
|
Avsnitt 1 |
Kapitalbas |
|
||
|
Avsnitt 2 |
Avsättningar för risker |
|
||
|
Underavsnitt 1 |
Tillämpningsnivå |
|
||
|
Underavsnitt 2 |
Beräkning av kapitalkrav |
|
||
|
Underavsnitt 3 |
Miniminivå för kapitalbasen |
|
||
30.6.2006 |
|
SV |
|
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/9 |
|
|
|
|
||
|
Avsnitt 3 |
Minimikrav på kapitalbas för kreditrisker |
|
||
|
Underavsnitt 1 |
Schablonmetoden |
|
||
|
Underavsnitt 2 |
Internmetoden |
|
||
|
Underavsnitt 3 |
Kreditriskreducering |
|
||
|
Underavsnitt 4 |
Värdepapperisering |
|
||
|
Avsnitt 4 |
Minimikrav på kapitalbas för operativa risker |
|
||
|
Avsnitt 5 |
Stora exponeringar |
|
||
|
Avsnitt 6 |
Kvalificerade innehav i företag utanför finansområdet |
|
||
|
KAPITEL 3 |
KREDITINSTITUTENS VÄRDERINGSMETODER |
|
||
|
KAPITEL 4 |
DE BEHÖRIGA MYNDIGHETERNAS TILLSYN OCH UPPLYSNINGSPLIKT |
|
||
|
Avsnitt 1 |
Tillsyn |
|
||
|
Avsnitt 2 |
De behöriga myndigheternas upplysningsplikt |
|
||
|
KAPITEL 5 |
KREDITINSTITUTENS UPPLYSNINGSPLIKT |
|
||
|
AVDELNING VI |
VERKSTÄLLANDE BEFOGENHETER |
|
||
|
AVDELNING VII |
ÖVERGÅNGS– OCH SLUTBESTÄMMELSER |
|
||
|
KAPITEL 1 |
ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSER |
|
||
|
KAPITEL 2 |
SLUTBESTÄMMELSER |
|
||
|
BILAGA I |
FÖRTECKNING ÖVER VERKSAMHETER SOM ÄR FÖREMÅL FÖR ÖMSESIDIGT ERKÄNNANDE |
|
||
|
BILAGA II |
KLASSIFICERING AV POSTER UTANFÖR BALANSRÄKNINGEN |
|
||
|
BILAGA III |
BEHANDLING AV MOTPARTSKREDITRISKER AV DERIVATINSTRUMENT, REPOR, VÄRDE- |
|
||
|
|
|
|
PAPPERS– OCH RÅVARULÅN, TRANSAKTIONER MED LÅNGFRISTIG AVVECKLING SAMT |
|
|
|
|
|
MARGINALUTLÅNING |
|
|
Del 1 |
Definitioner |
|
||
|
Del 2 |
Val av metod |
|
||
|
Del 3 |
Marknadsvärderingsmetoden |
|
||
|
Del 4 |
Ursprungligt |
|
||
|
Del 5 |
Schablonmetoden |
|
||
|
Del 6 |
Metoder med interna modeller |
|
||
|
Del 7 |
Avtalsnettning |
|
||
|
BILAGA IV |
TYPER AV DERIVAT |
|
||
L 177/10 |
|
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
|
|
BILAGA V |
TEKNISKA KRITERIER AVSEENDE ORGANISATION OCH RISKHANTERING |
|
|
|
BILAGA VI |
SCHABLONMETODEN |
|
|
|
Del 1 |
Riskvikter |
|
|
|
Del 2 |
Erkännande av ratinginstitut och inplacering av deras kreditbetyg |
|
|
|
Del 3 |
Användning av ratinginstituts kreditvärderingar för att fastställa riskvikt |
|
|
|
BILAGA VII |
INTERNMETODEN |
|
|
|
Del 1 |
Riskvägda exponeringsbelopp och förväntade förlustbelopp |
|
|
|
Del 2 |
PD, LGD och löptid |
|
|
|
Del 3 |
Exponeringsvärde |
|
|
|
Del 4 |
Minimikrav för internmetoden |
|
|
|
BILAGA VIII |
KREDITRISKREDUCERING |
|
|
|
Del 1 |
Godtagbarhet |
|
|
|
Del 2 |
Minimikrav |
|
|
|
Del 3 |
Beräkning av kreditriskreduceringens effekter |
|
|
|
Del 4 |
Löptidsobalans |
|
|
|
Del 5 |
Kombinerad kreditriskreducering vid schablonmetoden |
|
|
|
Del 6 |
Kreditriskreducering för exponeringskorgar |
|
|
|
BILAGA IX |
VÄRDEPAPPERISERING |
|
|
|
Del 1 |
Definitioner för bilaga IX |
|
|
|
Del 2 |
Minimikrav för erkännande av betydande kreditrisköverföring och beräkning av riskvägda |
|
|
|
|
|
exponeringsbelopp och förväntade förlustbelopp för värdepapperiserade exponeringar |
|
|
Del 3 |
Externa kreditvärderingar |
|
|
|
Del 4 |
Beräkning |
|
|
|
BILAGA X |
OPERATIV RISK |
|
|
|
Del 1 |
Basmetoden |
|
|
|
Del 2 |
Schablonmetoden |
|
|
|
Del 3 |
Internmätningsmetoder |
|
|
|
Del 4 |
Kombinerad tillämpning av olika metoder |
|
|
|
Del 5 |
Klassificering av typ av förlust |
|
|
30.6.2006 |
|
SV |
|
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/11 |
|
|
|
|
||
|
BILAGA XI |
TEKNISKA KRITERIER FÖR DE BEHÖRIGA MYNDIGHETERNAS ÖVERSYN OCH UTVÄRDER- |
|
||
|
|
|
|
ING |
|
|
BILAGA XII |
TEKNISKA KRITERIER FÖR UPPLYSNINGSPLIKT |
|
||
|
Del 1 |
Allmänna kriterier |
|
||
|
Del 2 |
Allmänna krav |
|
||
|
Del 3 |
Krav som berättigar till användning av särskilda instrument eller metoder |
|
||
|
BILAGA XIII del A |
Upphävda direktiv, med senare ändringar av dessa (i enlighet med artikel 158) |
|
||
|
BILAGA XIII del B |
Tidsgränser för införlivande (i enlighet med artikel 158) |
|
||
|
BILAGA XIV |
JÄMFÖRELSETABELL |
|
||
L 177/12 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
AVDELNING I
SYFTE, TILLÄMPNINGSOMRÅDE OCH DEFINITIONER
Artikel 1
1.Genom detta direktiv fastställs bestämmelser i fråga om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut och om den finansiella tillsynen över sådana institut.
2.Artikel 39 och avsnitt 1 i kapitel 4 i avdelning V skall gälla för finansiella holdingföretag och holdingföretag med blandad verksamhet med huvudkontor i gemenskapen.
3.De institut som permanent undantagits enligt artikel 2, dock inte medlemsstaternas centralbanker, skall behandlas som finansiella institut vid tillämpning av artikel 39 och avsnitt 1 i kapitel 4 i avdelning V.
Artikel 2
Detta direktiv skall inte gälla följande:
—Medlemsstaternas centralbanker.
—Postgiroinstitut.
—I Belgien, ”Institut de Réescompte et de Garantie/Herdi- scontering– en Waarborginstituut”.
—I Danmark, ”Dansk Eksportfinansieringsfond”, ”Danmarks Skibskreditfond”, ”Dansk Landbrugs Realkreditfond” och ”Kommunekredit”.
—I Tyskland, ”Kreditanstalt für Wiederaufbau”, företag som med stöd av ”Wohnungsgemeinnützigkeitsgesetz” är erkända för genomförande av statlig bostadspolitik och som inte huvudsakligen bedriver bankverksamhet samt företag som i enlighet med samma lag anses som allmännyttiga bostadsföretag.
—I Grekland, ”Ταμείο Παρακαταθηκών και Δανείων” (Tamio Parakatathikon kai Danion).
—I Spanien, ”Instituto de Crédito Oficial”.
—I Frankrike, ”Caisse des dépots et consignations”.
—I Irland, ”credit unions” och ”friendly societies”.
—I Italien, ”Cassa Depositi e Prestiti”.
—I Lettland, 'krājaizdevu sabiedrības', företag som är erkända enligt 'krājaizdevu sabiedrību likums' som kooperativa företag som utför finansiella tjänster enbart för sina medlemmar.
—I Litauen, ”kredito unijos” förutom ”Centrinė kredito unija”.
—I Ungern, ”Magyar Fejlesztési Bank Rt.” och ”Magyar Export‑Import Bank Rt.”.
—I Nederländerna, ”Nederlandse Investeringsbank voor
Ontwikkelingslanden NV”, ”NV Noordelijke
Ontwikkelingsmaatschappij”, ”NV Industriebank Limburgs Instituut voor Ontwikkeling en Financiering” och ”Over- ijsselse Ontwikkelingsmaatschappij NV”.
—I Österrike, företag som är godkända som allmännyttiga byggnadsföretag och ”Österreichische Kontrollbank AG”.
—I Polen, ”Spółdzielcze Kasy Oszczędnościowo – Kredytowe” och ”Bank Gospodarstwa Krajowego”.
—I Portugal, ”Caixas Económicas” som fanns den 1 januari 1986, med undantag av, å ena sidan, dem som blivit aktiebolag samt, å andra sidan, ”Caixa Económica Montepio Geral”.
—I Finland, ”Teollisen yhteistyön rahasto Oy/Fonden för industriellt samarbete AB” och ”Finnvera Oyj/Finnvera Abp”.
—I Sverige, ”Svenska Skeppshypotekskassan”.
—I Förenade kungariket, ”National Savings Bank”, ”Commen- wealth Development Finance Company Ltd”, ”Agricultural Mortgage Corporation Ltd”, ”Scottish Agricultural Securi- ties Corporation Ltd”, ”Crown Agents for overseas governments and administrations”, ”credit unions” och ”municipal banks”.
Artikel 3
1.Ett eller flera kreditinstitut som fanns i en medlemsstat den
15december 1977 och som, vid detta datum, var varaktigt underställt en i samma medlemsstat etablerad central före- tagsenhet som övervakar institutet, får undantas från tillämpning av villkorsbestämmelserna i artiklarna 7 och 11.1, förutsatt att, senast den 15 december 1979, den nationella lagstiftningen innehåller följande:
a)Antingen gäller solidariskt ansvar för åtaganden som gjorts av den centrala företagsenheten och dess underställda institut eller också garanteras de senare institutens åtaganden fullt ut av den centrala företagsenheten.
b)Soliditeten och likviditeten hos den centrala företagsen- heten och alla dess underställda institut övervakas samman- taget, på grundval av sammanställd redovisning.
c)Den centrala företagsenhetens verkställande ledning är bemyndigad att utfärda instruktioner till den verkställande ledningen för varje underställt institut.
Vad som sägs i första stycket gäller även lokalt verksamma kreditinstitut, som efter den 15 december 1977 stadigvarande knutits till en central företagsenhet i den mening som anges i första stycket, ifall det är fråga om en normal utvidgning av företagsnätet.
I fråga om andra kreditinstitut än sådana som etableras på nyligen uppdämt vattenområde eller som tillkommit genom uppdelning eller sammanslagning av befintliga institut, organi-
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/13 |
|
|
|
|
satoriskt beroende av eller underordnade den centrala före- tagsenheten, får kommissionen enligt förfarandet i artikel 151.2 utfärda ytterligare bestämmelser om tillämpningen av andra stycket, inbegripet beslut om upphävande av undantag enligt första stycket, i fall då den finner att anknytningen av nya institut, som drar fördel av bestämmelserna i andra stycket, kan snedvrida konkurrensen.
2.Ett kreditinstitut som avses i punkt 1 första stycket får också undantas från tillämpningen av artiklarna 9 och 10 samt även avsnitten
Om undantag görs, skall artiklarna 16, 23, 24, 25,
Artikel 4
I detta direktiv gäller följande definitioner:
1.kreditinstitut:
a)ett företag vars verksamhet består i att från allmän- heten ta emot insättningar eller andra återbetalbara medel och att bevilja krediter för egen räkning, eller
b)ett institut för elektroniska pengar i enlighet med direktiv 2000/46/EG (1).
2.auktorisation: ett myndighetstillstånd i någon form innebä- rande en rätt för kreditinstitut att driva verksamhet.
3.filial: ett driftställe som utgör en legalt beroende del av ett kreditinstitut och som självständigt utför alla eller vissa av de transaktioner som är hänförliga till verksamhet i kreditinstitut.
4.behöriga myndigheter: de nationella myndigheter som enligt lag eller annan författning har behörighet att utöva tillsyn över kreditinstitut.
5.finansiella institut: företag som inte är kreditinstitut men vars huvudsakliga verksamhet består i att förvärva aktier eller andelar eller att utföra en eller flera av de verksamheter som är upptagna i punkterna
6.institut: vid tillämpning av avsnitten
(1) Europaparlamentets |
och rådets direktiv 2000/46/EG av den |
18 september 2000 |
om rätten att starta och driva affärsverksamhet |
i institut för elektroniska pengar samt om tillsyn av sådan verksamhet (EGT L 275, 27.10.2000, s. 39).
7.hemmedlemsstat: den medlemsstat i vilken ett kreditinstitut har blivit auktoriserat i enlighet med artiklarna
8.värdmedlemsstat: den medlemsstat i vilken ett kreditinstitut har en filial eller där det tillhandahåller tjänster.
9.ägarkontroll: förhållandet mellan ett moderföretag och ett dotterföretag, såsom definieras i artikel 1 i direktiv 83/349/ EEG eller ett motsvarande förhållande mellan en fysisk eller juridisk person och ett företag.
10.ägarintresse: vid tillämpningen av punkterna o och p i artikel 57 och artiklarna
11.kvalificerat innehav: ett direkt eller indirekt ägande i ett företag, där innehavet representerar 10 % eller mer av kapitalet eller samtliga röster eller som möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av detta företag.
12.moderföretag:
a)ett moderföretag så som definieras i artiklarna 1 och 2 i direktiv 83/349/EEG.
b)vid tillämpningen av artiklarna
kapitel 2 och kapitel 4 i avdelning V skall ett moderföretag enligt definitionen i artikel 1.1 i direktiv 83/349/EEG samt alla företag som enligt de behöriga myndigheternas bedömning utövar ett bestämmande inflytande över ett annat företag betraktas som moderföretag.
13.dotterföretag:
a)ett dotterföretag så som definieras i artiklarna 1 och 2 i direktiv 83/349/EEG.
b)vid tillämpningen av artiklarna
(2) EGT L 222, 14.8.1978, s. 11. Direktivet senast ändrat genom direktiv 2003/51/EG.
L 177/14 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
Ett dotterföretag till ett dotterföretag skall också anses som ett dotterföretag till det moderföretag som är överordnat dessa företag.
14.moderkreditinstitut i en medlemsstat: ett kreditinstitut som har ett kreditinstitut eller ett finansiellt institut som dotterföre- tag, eller som har ett ägarintresse i ett sådant institut, och som inte självt är ett dotterföretag till ett annat kreditin- stitut som auktoriserats i samma medlemsstat eller till ett finansiellt holdingföretag som är etablerat i samma medlemsstat.
15.finansiellt moderholdingföretag i en medlemsstat: ett finansiellt holdingföretag som inte självt är ett dotterföretag till ett kreditinstitut som auktoriserats i samma medlemsstat eller till ett finansiellt holdingföretag som är etablerat i samma medlemsstat.
16.moderkreditinstitut inom EU: ett moderkreditinstitut i en medlemsstat som inte självt är ett dotterföretag till ett kreditinstitut som auktoriserats i någon medlemsstat eller till ett finansiellt holdingföretag som är etablerat i någon medlemsstat.
17.finansiellt moderholdingföretag inom EU: ett finansiellt moderholdingföretag i en medlemsstat som inte är ett dotterföretag till ett kreditinstitut som auktoriserats i någon medlemsstat eller till ett annat finansiellt holdingföretag som är etablerat i någon medlemsstat.
18.offentliga organ:
19.finansiellt holdingföretag: ett finansiellt institut vars dotter- företag uteslutande eller huvudsakligen är kreditinstitut eller finansiella institut, varvid minst ett av dotterföretagen skall vara ett kreditinstitut, och som inte är ett blandat finansiellt holdingföretag i den mening som avses i artikel 2.15 i direktiv 2002/87/EG (1).
20.holdingföretag med blandad verksamhet: ett moderföretag som inte är ett finansiellt holdingföretag, ett kreditinstitut eller ett blandat finansiellt holdingföretag i den mening som avses i artikel 2.15 i direktiv 2002/87/EG, och som har minst ett kreditinstitut bland sina dotterföretag.
(1) Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/87/EG av den 16 december 2002 om extra tillsyn över kreditinstitut, försäkrings- företag och värdepappersföretag i ett finansiellt konglomerat (EGT L 35, 11.2.2003, s. 1). Direktivet ändrat genom direktiv 2005/1/EG.
21.företag som tillhandahåller anknutna tjänster: ett företag vars huvudsakliga verksamhet består i att äga eller förvalta fast egendom, tillhandahålla datatjänster eller bedriva annan liknande verksamhet som har samband med ett eller flera kreditinstituts huvudsakliga verksamhet.
22.operativ risk: risken för förluster till följd av icke ändamåls- enliga eller inte fungerande interna förfaranden, mänskliga fel, system eller yttre händelser, inbegripet rättsliga risker.
23.centralbanker: Om inte annat anges, avses även Europeiska centralbanken.
24.utspädningsrisk: risken för att beloppet av en fordran minskas på grund av krediteringar, kontant eller i annan form, till gäldenären.
25.sannolikhet för fallissemang (PD – ”probability of default”): sannolikheten för en motparts fallissemang under en ettårsperiod.
26.förlust: vid tillämpning av avsnitt 3 i kapitel 2 i avdelning V, ekonomisk förlust, inbegripet väsentliga diskonterings- effekter och väsentliga direkta eller indirekta kostnader vid inkassering av instrumentet.
27.förlust vid fallissemang (LGD – ”loss given default”): kvoten av förlusten på en exponering till följd av en motparts fallissemang och det utestående beloppet vid tiden för detta.
28.konverteringsfaktor: kvoten av det för närvarande outnyttjade beloppet av ett åtagande som kommer att vara utnyttjat och utestående i händelse av fallissemang och det för närvarande outnyttjade beloppet av åtagandet, varvid åtagandets storlek skall fastställas genom den aviserade limiten såvida inte den icke aviserade limiten är högre.
29.förväntad förlust (EL – ”expected loss”): vid tillämpningen av avsnitt 3 i kapitel 2 i avdelning V, kvoten av det belopp som förväntas gå förlorat av en exponering till följd av möjligt fallissemang för en motpart eller utspädning under en ettårsperiod och det belopp som blir utestående vid fallissemang.
30.kreditriskreducering: en teknik som används av kreditinstitut för att minska den kreditrisk som är förenad med en eller flera exponeringar som kreditinstitut fortfarande innehar.
31.förbetalt kreditriskskydd: en teknik för kreditriskreducering, där minskningen av kreditrisken för ett kreditinstituts exponering följer av en rätt för kreditinstitutet att, i händelse av en motparts fallissemang eller om andra särskilt angivna kredithändelser som rör motparten inträffar, likvidera, få överförda, förvärva eller behålla vissa tillgångar eller belopp eller att minska beloppet för exponeringen till, eller ersätta den med, det belopp som motsvarar skillnaden mellan beloppet för exponeringen och beloppet för en fordran på kreditinstitutet.
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/15 |
|
|
|
|
32.obetalt kreditriskskydd: en teknik för kreditriskreducering, där minskningen av kreditrisken för ett kreditinstituts exponer- ing följer av att tredje man åtagit sig att betala ett belopp i händelse av en låntagares fallissemang, eller om andra särskilt angivna kredithändelser inträffar.
33.repa: varje transaktion som regleras av ett avtal som omfattas av definitionen av ”repa” eller ”omvänd repa” i artikel 3.1 m i direktiv 2006/49/EG.
34.värdepappers– eller råvarulån: varje transaktion som omfattas av definitionen av ”värdepappers– eller råvarulån” (inlåning och utlåning) i artikel 3.1 n i direktiv 2006/49/EG.
35.kontantliknande instrument: ett insättningsbevis eller liknande instrument som utfärdats av det utlånande kreditinstitutet.
36.värdepapperisering: en transaktion eller ett program varige- nom den kreditrisk som är förenad med en exponering eller en grupp exponeringar delas upp i trancher, och som har följande egenskaper:
a)Betalningarna inom ramen för transaktionen eller programmet är beroende av utvecklingen av exponer- ingen eller gruppen av exponeringar.
b)Prioriteringen av trancherna avgör hur förluster fördelas under den tid transaktionen eller programmet pågår.
37.traditionell värdepapperisering: värdepapperisering vid vilken de exponeringar som värdepapperiseras överförs ekono- miskt till ett specialföretag för värdepapperisering som utfärdar värdepapper. Detta skall ske genom att ägandet av de värdepapperiserade tillgångarna överförs från det kreditinstitut som är originator eller genom sekundärt deltagande. De utfärdade värdepapperen medför inga betalningsförpliktelser för det kreditinstitut som är origi- nator.
38.syntetisk värdepapperisering: värdepapperisering vid vilken uppdelningen på trancher görs genom kreditderivat eller garantier, medan gruppen av exponeringar inte avlägsnas från balansräkningen för det kreditinstitut som är origina- tor.
39.tranch: genom avtal fastställt segment av den kreditrisk som är förenad med en eller flera exponeringar, varvid en position i segmentet medför större eller mindre risk för kreditförlust än en position på samma belopp i varje annat sådant segment, utan beaktande av kreditriskskydd som ges av tredje man direkt till innehavarna av positioner i segmentet eller i andra segment.
40.position i värdepapperisering: exponering mot en värdepappe- risering.
41.originator: endera av följande:
a)En enhet som, själv eller via anknutna enheter, direkt eller indirekt, var part i det ursprungliga avtal som gav
upphov till de förpliktelser eller potentiella förpliktel- ser för gäldenären, eller den potentiella gäldenären, som ligger till grund för den exponering som värdepapperiseras.
b)En enhet som förvärvar tredje mans exponeringar, tar upp dem i sin balansräkning och därefter värdepap- periserar dem.
42.medverkande institut: ett kreditinstitut, annat än det kreditin- stitut som är originator, som upprättar och förvaltar ett tillgångsbaserat certifikatprogram eller någon annan värde- papperisering som förvärvar exponeringar från tredje man.
43.kreditförstärkning: ett avtalsmässigt arrangemang, genom vilket kreditkvaliteten hos en position i en värdepapperiser- ing förbättras i förhållande till om ingen förstärkning hade tillhandahållits, däribland även den förstärkning som ges genom lägre prioriterade trancher i värdepapperiseringen, och andra slag av kreditriskskydd.
44.specialföretag för värdepapperisering (specialföretag): ett aktie- bolag eller annan juridisk person, annan än ett kreditin- stitut, som inrättats för att genomföra en eller flera värdepapperiseringstransaktioner, vars verksamhet inte går utöver vad som krävs för att genomföra denna uppgift, vars struktur är utformad för att avskilja specialföretagets förpliktelser från de förpliktelser det kreditinstitut som är originator har, och där de personer som har vinstintresse i företaget har obegränsad rätt att pantsätta eller omsätta dessa intressen.
45.grupp av kunder med inbördes anknytning:
a)två eller flera fysiska eller juridiska personer som, om inte annat visas, utgör en helhet ur risksynpunkt därför att någon av dem har direkt eller indirekt ägarinflytande över den eller de andra, eller
b)två eller flera fysiska eller juridiska personer som utan att stå i sådant förhållande som avses i led a bör betraktas som en helhet ur risksynpunkt därför att de har sådan inbördes anknytning att någon eller samtliga av de övriga kan befaras råka i betalnings- svårigheter om en av dem drabbas av ekonomiska problem.
46.nära förbindelser: en situation där två eller flera fysiska eller juridiska personer är förenade på något av följande sätt:
a)Ägarintresse i form av ett innehav, direkt eller genom kontroll av 20 % eller mer av rösterna eller kapitalet i ett företag.
b)Kontroll.
c)Det förhållandet att båda eller alla dessa personer kontrolleras genom en varaktig förbindelse till en och samma tredje man.
L 177/16 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
47.erkända börser: börser som har erkänts som sådana av de behöriga myndigheterna och som uppfyller följande kriterier:
a)De verkar regelbundet.
b)De har regler som har utfärdats eller godkänts av lämpliga myndigheter i börsens hemland, i vilka villkoren för börsens verksamhet, villkoren för tillträde till börsen samt de villkor som ett kontrakt skall uppfylla innan det kan omsättas på börsen anges.
c)De har ett clearingförfarande genom vilket kontrakt angivna i bilaga IV är föremål för dagliga marginal- säkerhetskrav som enligt de behöriga myndigheternas uppfattning ger ett lämpligt skydd.
Artikel 5
Medlemsstaterna skall förbjuda personer eller företag som inte är kreditinstitut att driva rörelse som omfattar att från allmänheten ta emot insättningar eller andra återbetalbara medel.
Första stycket skall inte gälla mottagande av insättningar eller andra medel i fall då återbetalningsskyldigheten åvilar en medlemsstat eller dess regionala eller lokala myndigheter eller offentliga internationella organ i vilka en eller flera medlems- stater ingår, inte heller i fall som är särskilt omfattade av nationell lagstiftning eller av gemenskapsrätten, allt under förutsättning att verksamheten är underkastad regler och övervakning till skydd för insättare och investerare samt är tillämplig i dessa fall.
AVDELNING II
VILLKOR FÖR RÄTTEN ATT STARTA OCH DRIVA
VERKSAMHET I KREDITINSTITUT
Artikel 6
Medlemsstaterna skall föreskriva att kreditinstitut skall ha erhållit auktorisation innan de inleder sin verksamhet. Medlemsstaterna skall, utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna
Artikel 7
Medlemsstaterna skall föreskriva att det till varje ansökan om auktorisation skall fogas en verksamhetsplan i vilken bl.a. den tilltänkta verksamhetsinriktningen skall anges och kreditinstitu- tets organisationsstruktur beskrivas.
Artikel 8
Medlemsstaten får inte föreskriva att det vid prövning av en auktorisationsansökan skall tas hänsyn till marknadens eko- nomiska behov.
Artikel 9
1.Oberoende av de villkor som gäller enligt andra allmänt tillämpliga bestämmelser i nationell lag, skall de behöriga myndigheterna inte bevilja auktorisation i fall då kreditinstitutet inte har en särskild egen kapitalbas eller då startkapitalet är mindre än 5 000 000 EUR.
Startkapitalet skall omfatta kapital och reserver som avses i artikel 57 a och b.
Medlemsstaterna får besluta att kreditinstitut, som inte uppfyller villkoren som rör en särskild egen kapitalbas och som existerade den 15 december 1979, får fortsätta att driva verksamhet. De får befria dessa företag från skyldighet att uppfylla villkoren enligt artikel 11.1 första stycket.
2.Medlemsstaterna får, om följande villkor är uppfyllda, bevilja auktorisation för särskilda kategorier av kreditinstitut, vars startkapital uppgår till mindre belopp än som anges i punkt 1.
a)Startkapitalet skall uppgå till minst 1 000 000 EUR.
b)Medlemsstaten skall anmäla sina skäl för att utnyttja denna möjlighet till kommissionen.
c)Namnen på kreditinstituten skall efterföljas av en not om att de inte uppfyller kravet på startkapital enligt punkt 1 i den lista som avses i artikel 14.
Artikel 10
1.Ett kreditinstituts kapitalbas får inte understiga beloppet för det startkapital som krävs enligt artikel 9 vid tidpunkten för auktorisation av institutet.
2.Medlemsstaterna får besluta att kreditinstitut, som existerade den 1 januari 1993, och vars kapitalbas inte uppnådde den nivå för startkapital som föreskrivs i artikel 9, får fortsätta att driva verksamhet. I sådant fall får kapitalbasen inte tillåtas understiga den högsta beloppsnivå som uppnåtts efter den 22 december 1989.
3.Om ägarkontrollen över ett sådant kreditinstitut som avses i punkt 2 övertas av en annan fysisk eller juridisk person än den som tidigare hade ägarkontroll över institutet, skall kreditinstitu- tets kapitalbas motsvara lägst den nivå som anges för startkapital i artikel 9.
4.Under särskilda förhållanden och med behöriga myndig- heters samtycke, får, vid fusion mellan två eller flera kreditinstitut som avses i punkt 2, kapitalbasen för det genom fusion bildade kreditinstitutet inte tillåtas underskrida summan av kapitalba- serna för de sammanslagna kreditinstituten vid tidpunkten för fusionen, intill dess de i artikel 9 angivna nivåerna har uppnåtts.
5.Om kapitalbasen nedgått i fall som sägs i punkterna 1, 2 och 4, får behöriga myndigheter, då förhållandena motiverar det,
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/17 |
|
|
|
|
medge ett kreditinstitut att inom viss tid vidta rättelse eller upphöra med sin verksamhet.
Artikel 11
1.De behöriga myndigheterna skall bevilja auktorisation endast under förutsättning att verksamheten i kreditinstitutet i praktiken leds av minst två personer.
De får inte bevilja auktorisation om dessa personer inte är tillräckligt väl ansedda eller saknar tillräcklig erfarenhet för att kunna fullgöra sina uppgifter.
2. Medlemsstaterna skall kräva följande:
a)Kreditinstitut som är juridiska personer och som enligt sin nationella lagstiftning har ett stadgeenligt säte skall ha sitt huvudkontor i samma medlemsstat som sitt stadgeenliga säte.
b)Andra kreditinstitut skall ha sitt huvudkontor i den medlemsstat som auktoriserat institutet och i vilken de faktiskt bedriver sin verksamhet.
Artikel 12
1.De behöriga myndigheterna får inte bevilja auktorisation för verksamhet i kreditinstitut om de inte fått information om vilka aktieägare eller medlemmar, fysiska eller juridiska personer, som direkt eller indirekt har kvalificerade innehav, och om storleken av sådana innehav.
Vid fastställandet av kvalificerade innehav inom ramen för denna artikel, skall beaktas vad som i artikel 92 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/34/EG av den 28 maj 2001 om upptagande av värdepapper till officiell notering och om uppgifter som skall offentliggöras beträffande sådana värdepap- per (1) sägs om rösträtter.
2.De behöriga myndigheterna får inte bevilja auktorisation om de, med hänsyn till behovet av sund och ansvarsfull ledning av kreditinstitut, bedömer att lämpligheten hos aktieägare eller medlemmar inte är tillfredsställande.
3.Om det finns nära förbindelser mellan kreditinstitut och andra fysiska eller juridiska personer skall de behöriga myndigheterna endast bevilja auktorisation om dessa förbindel- ser inte hindrar myndigheterna från att utöva en effektiv tillsyn.
De behöriga myndigheterna får inte heller bevilja tillstånd om lagar och andra författningar i ett tredjeland, som gäller för en eller flera fysiska eller juridiska personer till vilka kreditinstitutet har nära förbindelser, eller svårigheter vid tillämpningen av dessa
(1) EGT L 184, 6.7.2001, s. 1. Direktivet ändrat genom direktiv 2005/1/ EG.
bestämmelser, hindrar myndigheterna från att utöva en effektiv tillsyn.
De behöriga myndigheterna skall kräva att kreditinstituten förser dem med erforderliga uppgifter för att de fortlöpande skall kunna övervaka att bestämmelserna i denna punkt efterlevs.
Artikel 13
När auktorisation inte beviljas skall beslutet motiveras och skälen ges sökanden till känna inom sex månader från det att ansökningen gjordes eller, om den då var ofullständig, från det att sökanden givit in sådan kompletterande information som krävs för beslut. Under alla förhållanden skall beslut fattas inom tolv månader från det att ansökningen mottagits.
Artikel 14
Varje auktorisation skall anmälas till kommissionen.
Namnen på varje enskilt kreditinstitut som har beviljats auktorisation skall uppföras på en förteckning. Kommissionen skall offentliggöra denna förteckning i Europeiska unionens officiella tidning och hålla den aktuell.
Artikel 15
1.Den behöriga myndigheten skall, innan auktorisation beviljas för ett kreditinstitut, samråda med behöriga myndigheter i den andra berörda medlemsstaten i följande fall:
a)Kreditinstitutet i fråga är dotterföretag till ett kreditinstitut som är auktoriserat i en annan medlemsstat.
b)Kreditinstitutet i fråga är syskonföretag till ett kreditinstitut som är auktoriserat i en annan medlemsstat.
c)Kreditinstitutet i fråga står under ägarkontroll av samma fysiska eller juridiska personer som har ägarkontrollen över ett kreditinstitut auktoriserat i en annan medlemsstat.
2.Den behöriga myndigheten skall, innan auktorisation beviljas för ett kreditinstitut, samråda med den behöriga myndighet i den andra berörda medlemsstaten som har ansvar för tillsynen över försäkringsföretag eller värdepappersföretag i följande fall:
a)Kreditinstitutet i fråga är dotterföretag till ett försäkrings- företag eller ett värdepappersföretag som är auktoriserat i gemenskapen.
b)Kreditinstitutet i fråga är syskonföretag till ett försäkrings- företag eller ett värdepappersföretag som är auktoriserat i gemenskapen.
L 177/18 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
c)Kreditinstitutet i fråga står under ägarkontroll av samma fysiska eller juridiska personer som har ägarkontrollen över ett försäkringsföretag eller ett värdepappersföretag som är auktoriserat i gemenskapen.
3.De relevanta behöriga myndigheter som avses i punkterna 1 och 2 skall särskilt samråda med varandra särskilt när de bedömer aktieägarnas lämplighet och det goda anseendet och erfarenheten hos chefer som ingår i ledningen för en annan enhet i samma grupp. De skall till varandra överlämna alla uppgifter om aktieägarnas lämplighet och ledningens goda anseende och erfarenhet som är relevanta när det gäller att bevilja auktorisation samt fortlöpande bedöma efterlevnaden av uppställda verksam- hetsvillkor.
Artikel 16
En värdmedlemsstat får, i fråga om filialer till kreditinstitut som är auktoriserade i andra medlemsstater, inte kräva vare sig auktorisation eller särskilt tillskjutet kapital. Beträffande etabler- ing och tillsyn av sådana filialer skall bestämmelserna i artiklarna 22, 25,
Artikel 17
1.De behöriga myndigheterna får återkalla en auktorisation, som beviljats ett kreditinstitut endast under förutsättning att institutet
a)inte utnyttjar auktorisationen inom tolv månader, uttryck- ligen avstår från auktorisationen, eller inte har bedrivit någon verksamhet på minst sex månader, om den berörda medlemsstaten inte har infört bestämmelser om att auktorisationen skall upphöra att gälla i sådana fall,
b)har utverkat auktorisation på grundval av oriktiga uppgifter eller på något annat sätt i strid med gällande regler,
c)inte längre uppfyller de villkor som gäller för auktorisa- tionen,
d)inte längre har tillräcklig kapitalbas eller inte längre kan förväntas komma att fullgöra sina skyldigheter gentemot borgenärerna, särskilt då det inte längre föreligger säkerhet för anförtrodda medel, eller
e)omfattas av något annat fall där det i nationell lag föreskrivs att auktorisationen skall återkallas.
2.En återkallelse av en auktorisation skall motiveras och skälen ges dem till känna som berörs av beslutet. Sådana återkallelser skall anmälas till kommissionen.
Artikel 18
hela område använda samma firma som institutet brukar i den medlemsstat, i vilken huvudkontoret finns. Om det föreligger risk för förväxling får värdmedlemsstaten i förtydligande syfte föreskriva att firman skall förses med ett förklarande tillägg.
Artikel 19
1.Medlemsstaterna skall kräva att varje fysisk eller juridisk person, som avser att förvärva, direkt eller indirekt, ett kvalificerat innehav i ett kreditinstitut, underrättar behöriga myndigheter om storleken av det tilltänkta innehavet. En sådan fysisk eller juridisk person skall även underrätta behöriga myndigheter om den avser att öka sitt kvalificerade innehav i sådan mån att andelen av röstetalet eller kapitalet kommer att uppgå till 20 %, 33 % eller 50 %, eller så att kreditinstitutet kommer att få ställning av dotterföretag.
Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 2 skall de behöriga myndigheterna ha rätt att, inom en tid av högst tre månader från det att underrättelse enligt första och andra styckena gjorts, motsätta sig förvärvet, om de, med hänsyn till behovet av sund och ansvarfull ledning av kreditinstitut, bedömer att lämplig- heten inte är tillfredsställande hos personen i fråga. Om myndigheterna inte motsätter sig förvärvet, får de föreskriva en viss tid inom vilken det skall vara genomfört.
2.Om den person som avser att förvärva det innehav som avses i punkt 1 är ett kreditinstitut, ett försäkringsföretag eller ett värdepappersföretag med auktorisation i en annan medlemsstat, eller moderföretag till ett kreditinstitut, ett försäkringsföretag eller ett värdepappersföretag med auktorisation i en annan medlemsstat, eller en fysisk eller juridisk person som har ägarkontroll över ett kreditinstitut, ett försäkringsföretag eller ett värdepappersföretag med auktorisation i en annan medlemsstat, och om det kreditinstitut som förvärvaren anser att ha ett innehav i som resultat av detta förvärv skulle komma att bli ett dotterföretag till förvärvaren eller hamna under dennas ägar- kontroll, skall bedömningen av förvärvet föregås av ett sådant samråd som föreskrivs i artikel 15.
Artikel 20
Medlemsstaterna skall kräva att varje fysisk eller juridisk person, som avser att avyttra, direkt eller indirekt, ett kvalificerat innehav i ett kreditinstitut, först underrättar behöriga myndigheter om storleken av innehavet. En sådan fysisk eller juridisk person skall även underrätta behöriga myndigheter om den avser att minska sitt kvalificerade innehav så att andelen av röstetalet eller aktiekapitalet kommer att understiga 20 %, 33 % eller 50 % eller så att kreditinstitutets ställning som dotterföretag kommer att upphöra.
Artikel 21
Ett kreditinstitut får i sin verksamhet, oavsett vilka regler som gäller i värdmedlemsstaten beträffande användningen av orden ”bank”, ”sparbank” och andra banknamn, inom gemenskapens
1.Ett kreditinstitut skall, då det får kännedom om sådana förvärv eller avyttringar av innehav i institutets kapital som får
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/19 |
|
|
|
|
till följd att innehaven överstiger eller understiger något av de gränstal som anges i artikel 19.1 och artikel 20 underrätta de behöriga myndigheterna därom.
Varje kreditinstitut skall också, minst en gång om året, underrätta behöriga myndigheter om namnen på aktieägare och medlem- mar med kvalificerade innehav samt om storleken på sådana innehav, såsom framgår exempelvis av uppgifter som lämnats vid bolagsstämma om aktieägare och medlemmar eller av uppgifter som redovisats i enlighet med föreskrifter som gäller för börsregistrerade bolag.
2.Medlemsstaterna skall, i fall då de personer som avses i artikel 19.1, utövar sitt inflytande på ett sätt som är ägnat att vara till förfång för en sund och ansvarsfull ledning av institutet, föreskriva skyldighet för behöriga myndigheter att vidta lämpliga åtgärder för att förhållandet skall upphöra. Sådana åtgärder får bestå av förelägganden, sanktioner gentemot styrelsen och den verkställande ledningen samt av upphävande av rösträtt som är knuten till de ifrågavarande aktieägarnas eller medlemmarnas aktier eller andelar.
Motsvarande åtgärder skall vidtas i fråga om fysiska eller juridiska personer, som underlåter att lämna sådana underrättelser, som avses i artikel 19.1.
Om aktier eller andelar har förvärvats trots att behöriga myndigheter har motsatt sig förvärvet, skall medlemsstaterna, oavsett de åtgärder som i övrigt vidtas, föreskriva antingen att rösträtterna för sådana innehav inte får utövas eller att avgivna röster skall vara ogiltiga eller att de får förklaras ogiltiga.
3.Vid fastställandet av kvalificerat innehav och andra nivåer av ägande som avses i denna artikel, skall beaktas vad som i artikel 92 i direktiv 2001/34/EG sägs om rösträtter.
Artikel 22
1.Hemmedlemsstaternas behöriga myndigheter skall kräva att varje kreditinstitut har effektiva styrformer, som bl.a. omfattar en tydlig organisationsstruktur med en väl definierad, överblickbar och konsekvent ansvarsfördelning, effektiva metoder för att identifiera, hantera, övervaka och rapportera de risker som kreditinstitutet är, eller skulle kunna bli, exponerat för och tillfredsställande rutiner för intern kontroll, däribland sunda förfaranden för administration och redovisning.
2.De styrformer, metoder och rutiner som avses i punkt 1 skall omfatta hela verksamheten och stå i proportion till arten och omfattningen av kreditinstitutets verksamheter och till deras komplexitetsgrad. De tekniska kriterierna i bilaga V skall beaktas.
AVDELNING III
BESTÄMMELSER OM ETABLERINGSFRIHET OCH FRIHET ATT
TILLHANDAHÅLLA TJÄNSTER
Av s n i t t 1
K r e d i t i n s t i t u t
Artikel 23
Medlemsstaterna skall svara för att de verksamheter som anges i bilaga I får bedrivas inom det egna territoriet så som sägs i artiklarna 25,
Av s n i t t 2
F i n a n s i e l l a i n s t i t u t
Artikel 24
1.Medlemsstaterna skall tillse att alla verksamheter som anges i bilaga I får bedrivas inom det egna territoriet i enlighet med i artiklarna 25,
a)Moderföretaget eller moderföretagen skall vara auktorise- rade som kreditinstitut i den medlemsstat vars lag gäller för det finansiella institutet.
b)De ifrågavarande verksamheterna skall faktiskt bedrivas inom samma medlemsstats territorium.
c)Moderföretaget eller moderföretagen skall inneha 90 % eller mer av samtliga rösträtter i det finansiella institutet.
d)Moderföretaget eller moderföretagen skall tillgodose behö- riga myndigheters krav på sund förvaltning av det finansiella institutet och skall ha utfäst sig att, med samtycke av vederbörande hemmedlemsstats behöriga myndigheter, solidariskt svara för de åtaganden som det finansiella institutet gjort.
e)Det finansiella institutet skall omfattas effektivt, särskilt med avseende på de ifrågavarande verksamheterna, av gruppbaserad tillsyn, som moderföretaget eller vart och ett
L 177/20 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
av moderföretagen är föremål för i enlighet med avsnitt 1 i kapitel 4 i avdelning V särskilt beträffande kraven på miniminivån för kapitalbasen enligt artikel 75, kontroll av större engagemang och begränsning av innehav så som föreskrivs i artiklarna
Hemmedlemsstatens behöriga myndigheter skall intyga och lämna det finansiella institutet bevis om att de nu angivna villkoren är uppfyllda. Beviset skall utgöra en del av den underrättelse som avses i artiklarna 25 och 28.
Hemmedlemsstatens behöriga myndigheter skall svara för att tillsyn av det finansiella institutet sker i enlighet med artiklarna 10.1,
2.Om ett finansiellt institut som avses i punkt 1 första stycket inte längre uppfyller alla de föreskrivna villkoren, skall hem- medlemsstaten underrätta värdmedlemsstatens behöriga myndig- heter. Värdmedlemsstatens lagar skall då gälla för det finansiella institutets verksamhet i värdmedlemsstaten.
3.Punkterna 1 och 2 skall i tillämpliga delar gälla för dotterföretag till sådana finansiella institut som avses i punkt 1 första stycket.
Av s n i t t 3
U t ö v a n d e a v e t a b l e r i n g s r ä t t e n
Artikel 25
1.Ett kreditinstitut som önskar etablera en filial på en annan medlemsstats territorium skall underrätta hemmedlemsstatens behöriga myndigheter därom.
2.Medlemsstaterna skall föreskriva skyldighet för varje kreditinstitut, som önskar etablera en filial i en annan medlems- stat, att vid underrättelse enligt punkt 1 lämna uppgifter om följande:
a)Den medlemsstat på vars territorium etableringen avses ske.
b)En verksamhetsplan som anger bl.a. filialens tilltänkta affärsverksamhet och organisationsstruktur.
c)En adress i värdmedlemsstaten där handlingar skall finnas tillgängliga.
d)Namnen på dem som skall ansvara för ledningen av filialens verksamhet.
3.I andra fall än då de behöriga myndigheterna har anledning att ifrågasätta kreditinstitutens administrativa struktur eller finansiella situation, skall myndigheterna, med beaktande av de tilltänkta verksamheterna, inom tre månader från mottagande av underrättelse enligt punkt 2 översända den erhållna
informationen till värdmedlemsstatens behöriga myndigheter och underrätta det berörda kreditinstitutet.
Hemmedlemsstatens behöriga myndigheter skall också lämna uppgift om storleken av kreditinstitutets kapitalbas och det sammanlagda beloppet av kapitalkraven enligt artikel 75.
Med avvikelse från andra stycket skall hemmedlemsstatens behöriga myndigheter, när det gäller det fall som avses i artikel 24, lämna uppgift om storleken av det finansiella institutets kapitalbas och det sammanlagda beloppet av kapi- talbas och kapitalkrav enligt artikel 75 för det kreditinstitut som är dess moderföretag.
4.I fall då hemmedlemsstatens behöriga myndigheter vägrar att översända den i punkt 2 omnämnda informationen till värdmedlemsstatens behöriga myndigheter, skall skälen härför lämnas till det berörda kreditinstitutet inom tre månader från det att fullständig information föreligger.
En vägran att översända information eller underlåtenhet att lämna besked skall kunna prövas av domstol i hemmedlems- statens.
Artikel 26
1.Innan en filial till ett kreditinstitut inleder sin verksamhet skall värdmedlemsstatens behöriga myndigheter inom två månader från det att den underrättelse som avses i artikel 25 erhållits förbereda tillsyn av kreditinstitutet i enlighet med avsnitt 5 och, om så erfordras, ange under vilka villkor, motiverade av hänsyn till det allmännas bästa, verksamheterna skall bedrivas i värdmedlemsstaten.
2.Efter underrättelse från värdmedlemsstatens behöriga myn- digheter eller sedan den i punkt 1 angivna fristen löpt ut utan att någon underrättelse erhållits från myndigheterna, får filialen etableras och inleda sin verksamhet.
3.Om förändringar sker i något avseende som uppgivits i en underrättelse enligt punkterna b, c eller d i artikel 25.2, skall kreditinstitutet skriftligen underrätta behöriga myndigheter i hemmedlemsstaten och värdmedlemsstaten. Underrättelse skall lämnas minst en månad innan förändringen sker, så att det blir möjligt för hemmedlemsstatens behöriga myndigheter att fatta beslut enligt artikel 25 och för värdlandets behöriga myndigheter att i anledning av förändringen fatta beslut enligt punkt 1 i denna artikel.
4.En filial som, i enlighet med de bestämmelser som är i kraft i värdmedlemsstaten, har inlett verksamhet före den 1 januari 1993, skall anses ha blivit föremål för sådant förfarande som föreskrivs i artikel 25 och i punkterna 1 och 2 i denna artikel. För sådana filialer skall från den 1 januari 1993 gälla punkt 3 i denna artikel samt artiklarna 23 och 43 och avsnitten 2 och 5.
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/21 |
|
|
|
|
Artikel 27
Samtliga de driftställen som i en medlemsstat är inrättade av ett kreditinstitut med huvudkontor i en annan medlemsstat skall anses utgöra en enda filial.
Av s n i t t 4
U t ö v a n d e a v f r i h e t e n a t t t i l l h a n d a h å l l a
t j ä n s t e r
Artikel 28
1.Ett kreditinstitut som för första gången önskar utnyttja rätten att, inom ramen för fritt tillhandahållande av tjänster, driva verksamhet på en annan medlemsstats territorium, skall under- rätta hemmedlemsstatens behöriga myndigheter om vilka av de i bilaga I upptagna verksamheterna som institutet avser att bedriva.
2.Hemmedlemsstatens behöriga myndigheter skall inom en månad från det att underrättelse enligt punkt 1 mottagits, översända underrättelsen till värdmedlemsstatens behöriga myndigheter.
3.Denna artikel skall inte påverka de rättigheter som givits kreditinstitut, vilka tillhandahållit tjänster före den 1 januari 1993.
Av s n i t t 5
B e f o g e n h e t e r f ö r v ä r d m e d l e m s s t a t e n s
b e h ö r i g a m y n d i g h e t e r
Artikel 29
Värdmedlemsstaten får för statistiska ändamål föreskriva skyldig- het för alla kreditinstitut som har filial på dess territorium att till dess behöriga myndigheter lämna periodiska rapporter om verksamheten i värdmedlemsstaten.
Vid fullgörande av åligganden enligt artikel 41 får värdmedlems- staten föreskriva skyldighet för filialer till kreditinstitut från andra medlemsstater att lämna samma information som för ändamålet krävs av inhemska kreditinstitut.
Artikel 30
1.Om en värdmedlemsstats behöriga myndigheter finner att ett kreditinstitut, som har en filial eller som tillhandahåller tjänster inom värdmedlemsstatens territorium, inte efterlever de rättsliga bestämmelser som antagits i värdmedlemsstaten i enlighet med bestämmelserna i detta direktiv om befogenheter för värdmedlemsstatens behöriga myndigheter, skall dessa myndigheter förelägga kreditinstitutet att vidta rättelse.
2.Om det berörda kreditinstitutet underlåter att vidta erforderliga åtgärder för rättelse, skall värdmedlemsstatens behöriga myndigheter underrätta hemmedlemsstatens behöriga myndigheter.
Hemmedlemsstatens behöriga myndigheter skall snarast vidta alla erforderliga åtgärder för att kreditinstitutet skall åstadkomma rättelse. Underrättelse skall ske till värdmedlemsstatens behöriga myndigheter om vilka åtgärder som vidtas.
3.Om kreditinstitutet, trots de åtgärder som vidtagits av hemmedlemsstaten eller beroende på att sådana åtgärder visar sig otillräckliga eller inte kan genomföras i den ifrågavarande medlemsstaten, fortsätter att överträda i värdmedlemsstaten gällande föreskrifter som avses i punkt 1, får värdmedlemsstaten, efter att ha underrättat hemmedlemsstatens behöriga myndig- heter, vidta erforderliga åtgärder för att hindra eller bestraffa vidare överträdelser och, i den mån det är nödvändigt, hindra kreditinstitutet från att göra nya åtaganden inom det egna territoriet. Medlemsstaterna skall tillse att delgivning kan ske inom deras territorier av sådana handlingar som är nödvändiga för dessa åtgärder mot kreditinstitut.
Artikel 31
Artiklarna 29 och 30 skall inte påverka möjligheterna för en värdmedlemsstat att vidta erforderliga åtgärder för att hindra eller bestraffa överträdelser inom sitt territorium av föreskrifter som utfärdats i det allmännas intresse. Sådana åtgärder skall kunna innefatta hinder för felande kreditinstitut att göra nya åtaganden inom värdlandets territorium.
Artikel 32
Varje åtgärd som vidtagits med stöd av artikel
Artikel 33
Innan åtgärder vidtas i den ordning som föreskrivs i artikel 30, får värdmedlemsstatens behöriga myndigheter i brådskande fall interimistiskt vidta de åtgärder som är nödvändiga till skydd för insättare, investerare och andra mottagare av tjänster. Kommis- sionen och de andra medlemsstaternas behöriga myndigheter skall underrättas om sådana åtgärder så snart det kan ske.
Kommissionen får, efter att ha hört berörda medlemsstaters behöriga myndigheter, besluta att den ifrågavarande medlems- staten skall ändra eller återkalla sådana åtgärder.
Artikel 34
Värdmedlemsstaten får utöva befogenheter som givits den enligt detta direktiv genom att vidta erforderliga åtgärder för att hindra eller bestraffa överträdelser inom dess territorium. Sådana åtgärder skall kunna inbegripa möjligheten att hindra felande kreditinstitut att göra nya åtaganden inom värdmedlemsstatens territorium.
L 177/22 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
Artikel 35
Om en auktorisation återkallas skall underrättelse därom ske till de behöriga myndigheterna i värdmedlemsstaten, som skall vidta erforderliga åtgärder för att hindra berörda kreditinstitut från att göra nya åtaganden inom det egna territoriet och för att skydda insättarnas intressen.
Artikel 36
Medlemsstaterna skall underrätta kommissionen om antalet och arten av de fall i vilka underrättelse vägrats enligt artikel 25 och artikel
Artikel 37
Detta avsnitt skall ej hindra kreditinstitut med huvudkontor i en annan medlemsstat från att marknadsföra sina tjänster med anlitande av alla tillgängliga media i värdmedlemsstaten, förutsatt att, detta sker i överensstämmelse med bestämmelser om formen och innehållet i sådan reklam vilka antagits i det allmännas intresse.
AVDELNING IV
FÖRHÅLLANDE TILL TREDJE LAND
Av s n i t t 1
A n m ä l a n a v s e e n d e f ö r e t a g i t r e d j e l a n d o c h v i l l k o r f ö r m a r k n a d s t i l l t r ä d e i t r e d j e l a n d
Artikel 38
1.När filialer till kreditinstitut med huvudkontor utanför gemenskapen startar eller bedriver verksamhet, får medlems- staterna inte tillämpa bestämmelser som medför att dessa filialer ges en förmånligare behandling än filialer till kreditinstitut med huvudkontor inom gemenskapen.
2.De behöriga myndigheterna skall göra anmälan till kommissionen och till Europeiska bankkommittén om alla auktorisationer för filialer som beviljats kreditinstitut med huvudkontor utanför gemenskapen.
3.Utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i punkt 1 får gemenskapen träffa avtal med tredje land om tillämpning av bestämmelser, vilka innebär att filialer till kreditinstitut med huvudkontor utanför gemenskapen ges identisk behandling inom gemenskapens hela område.
Av s n i t t 2
S a m a r b e t e m e d b e h ö r i g a m y n d i g h e t e r i t r e d j e l a n d o m g r u p p b a s e r a d t i l l s y n
Artikel 39
1.Kommissionen kan på begäran av en medlemsstat eller på eget initiativ lägga fram förslag till rådet om att inleda förhandlingar med ett eller flera tredjeländer om möjligheterna att utöva gruppbaserad tillsyn över
a)kreditinstitut vars moderföretag har huvudkontor i ett tredjeland, och
b)kreditinstitut som är belägna i tredje land och vars moderföretag, antingen detta är ett kreditinstitut eller ett finansiellt holdingföretag, har huvudkontor inom gemen- skapen.
2.Överenskommelser som avses i punkt 1 skall särskilt säkerställa
a)att medlemsstaternas behöriga myndigheter kan inhämta information som behövs för gruppbaserad tillsyn över kreditinstitut eller finansiella holdingföretag som är belägna inom gemenskapen och som har dotterföretag som är kreditinstitut eller finansiella institut utanför gemenskapen eller som innehar ägarintressen i sådana institut, och
b)att de behöriga myndigheterna i tredje land kan inhämta information som behövs för tillsyn över moderföretag med huvudkontor inom deras territorium och med dotterföretag som är kreditinstitut eller finansiella institut i ett eller flera medlemsländer eller med ägarintressen i sådana institut.
3.Utan att det påverkar artikel
AVDELNING V
PRINCIPER OCH TEKNISKA INSTRUMENT FÖR TILLSYN OCH
UPPLYSNINGSPLIKT
KAPITEL 1
Principer för tillsynsansvar
Av s n i t t 1
B e h ö r i g h e t f ö r h e m m e d l e m s s t a t o c h
v ä r d m e d l e m s s t a t
Artikel 40
1.Ansvaret för tillsyn över kreditinstitut, innefattande tillsyn över verksamheter som bedrivs i enlighet med artiklarna 23 och
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/23 |
|
|
|
|
24, skall åvila hemmedlemsstaternas behöriga myndigheter, i den mån behörighet för värdmedlemsstaternas behöriga myndigheter inte följer av bestämmelser i detta direktiv.
2.Vad som sägs i punkt 1 skall inte utgöra hinder för gruppbaserad tillsyn i enlighet med detta direktiv.
Artikel 41
Intill dess vidare harmonisering skett skall värdmedlemsstaternas behöriga myndigheter, i samarbete med hemmedlemsstaternas behöriga myndigheter, utöva tillsyn över likviditeten hos filialer till kreditinstitut.
I fråga om andra åtgärder än som krävs för genomförande av det Europeiska monetära systemet skall värdmedlemsstaterna ha oinskränkt rätt att vidta penningpolitiskt betingade åtgärder.
Sådana åtgärder får inte innefatta diskriminerande behandling eller restriktioner gentemot kreditinstitut som är auktoriserade i en annan medlemsstat.
Artikel 42
De behöriga myndigheterna skall i nära samarbete utöva tillsyn av kreditinstitut, som driver verksamhet i en eller flera medlemsstater utöver den där huvudkontoret finns, särskilt genom filial i de förra staterna. Myndigheterna skall förse varandra med all den information rörande ledningen och ägandeförhållandena i sådana kreditinstitut, som är ägnad att underlätta såväl tillsynen som bedömningen av om auktorisa- tionsvillkoren iakttas, och all information ägnad att underlätta övervakningen av sådana institut, särskilt med avseende på likviditet, soliditet, inlåningsgaranti, begränsning av stora exponeringar samt rutiner för administration, redovisning och intern kontroll.
Artikel 43
1.Om ett kreditinstitut, auktoriserat i en medlemsstat, driver verksamhet genom filial i en annan medlemsstat, skall värdmedlemsstaten ge hemmedlemsstatens behöriga myndig- heter rätt att, efter underrättelse till värdmedlemsstatens behöriga myndigheter, självständigt eller genom särskilt utsedda personer, utföra inspektion på platsen för att skaffa sig sådan information som avses i artikel 42.
2.Hemmedlemsstatens behöriga myndigheter får också, för kontroll av filialer, tillämpa något av de andra förfaranden som avses i artikel 141.
3.Punkterna 1 och 2 skall inte utgöra hinder för värdmed- lemsstatens behöriga myndigheter att, för fullgörande av tillsynsansvar enligt detta direktiv, utföra inspektion på platsen av filialer etablerade på det egna territoriet.
Av s n i t t 2
U t b y t e a v i n f o r m a t i o n o c h t y s t n a d s p l i k t
Artikel 44
1.Medlemsstaterna skall föreskriva att alla personer, som arbetar eller som har arbetat för behöriga myndigheter, samt revisorer och experter som är verksamma för behöriga myndig- heters räkning skall vara bundna av tystnadsplikt.
Ingen förtrolig information som erhålls i tjänsten får röjas till någon person eller myndighet utom i sammandrag eller i sammanställning som omöjliggör identifikation av enskilda kreditinstitut, dock med förbehåll för fall som omfattas av straffrättslig lagstiftning.
Dock får, i fall då ett kreditinstitut har försatts i konkurs eller underkastats tvångslikvidation, förtrolig information som inte berör tredje part, engagerad i försök att rädda institutet, yppas vid civilrättsliga eller kommersiella förfaranden.
2.Vad som sägs i punkt 1 skall inte hindra medlemsstaternas behöriga myndigheter från att utbyta information i enlighet med såväl detta direktiv som andra direktiv som gäller för kreditinstitut. För sådan information skall tystnadsplikt gälla enligt punkt 1.
Artikel 45
Behöriga myndigheter, som erhåller förtrolig information enligt artikel 44, får använda den endast i tjänsten och där endast i följande syften:
a)För att kontrollera att villkoren för att kreditinstitut skall få starta verksamhet är uppfyllda och för att underlätta gruppbaserad eller icke gruppbaserad tillsyn över sådan verksamhet, särskilt med avseende på kontroll av likviditet, soliditet, större engagemang och rutiner för administration, redovisning och intern kontroll.
b)För att ålägga sanktioner.
c)Vid överklagande i administrativ ordning av beslut som fattats av den behöriga myndigheten.
d)Vid domstolsförfarande som har inletts enligt artikel 55 eller enligt särskilda bestämmelser i detta direktiv samt i andra direktiv antagna med avseende på kreditinstitut.
Artikel 46
Medlemsstaterna får ingå samarbetsavtal om utbyte av informa- tion med behöriga myndigheter i tredje land samt med myndigheter eller organ i tredje land enligt definitionen i artiklarna 47 och 48.1 endast om den lämnade informationen är
L 177/24 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
föremål för garantier om tystnadsplikt som minst är likvärdiga med dem som avses i artikel 44.1. Detta utbyte av information får endast göras för att de ovan nämnda myndigheterna eller organen skall kunna utföra sin tillsynsuppgift.
Om informationen ursprungligen kommer från en annan medlemsstat får den inte lämnas vidare utan uttryckligt medgivande från de behöriga myndigheter som har lämnat den, och i så fall endast i det syfte som avsågs när dessa myndigheter gav sitt medgivande.
Artikel 47
Artikel 44.1 och artikel 45 skall inte utgöra hinder för utbyte av information mellan behöriga myndigheter i samma medlemsstat, inte heller mellan behöriga myndigheter i olika medlemsstater i fall då informationen lämnas till
a)myndigheter med ansvar för tillsyn över andra finansiella organisationer och över försäkringsbolag samt myndigheter med ansvar för tillsyn över finansiella marknader,
b)organ som har befattning med kreditinstituts konkurs eller likvidation eller liknande förfaranden,
c)personer ansvariga för obligatorisk revision av kreditin- stituts och andra finansiella instituts räkenskaper,
vid deras fullgörande av tillsynsuppgifter.
Artikel 44.1 och artikel 45 skall inte utgöra hinder för utlämnande till organ för inlåningsskydd av sådan information som de behöver för sin verksamhet.
I båda dessa fall skall den information som erhållits omfattas av tystnadsplikt på de villkor som anges i artikel 44.1.
Artikel 48
1.Utan hinder av artiklarna
a)Myndigheter med ansvar för tillsyn över de organ som har befattning med kreditinstituts likvidation, konkurs och liknande förfaranden.
b)Myndigheter med ansvar för tillsyn över de personer som ansvarar för lagstadgad revision av försäkringsföretags, kreditinstituts, värdepappersföretags och andra finansiella instituts räkenskaper.
I sådana fall skall medlemsstaterna kräva att minst följande villkor uppfylls:
a)Informationen skall användas för att utöva den tillsyn som anges i första stycket.
b)Den information som erhålls i detta sammanhang skall omfattas av tystnadsplikt på de villkor som anges i artikel 44.1.
c)När informationen härrör från en annan medlemsstat får den inte vidarebefordras utan uttryckligt tillstånd från de behöriga myndigheter som har lämnat ut den, och då endast för de ändamål för vilka dessa myndigheter givit sitt tillstånd.
Medlemsstaterna skall meddela kommissionen och de andra medlemsstaterna vilka myndigheter som har tillåtelse att motta information enligt denna punkt.
2.Utan hinder av artiklarna
I sådana fall skall medlemsstaterna kräva att minst följande villkor uppfylls:
a)Informationen skall användas för att utföra den uppgift som anges i första stycket.
b)Den information som erhålls i detta sammanhang skall omfattas av tystnadsplikt på de villkor som anges i artikel 44.1.
c)När informationen härrör från en annan medlemsstat får den inte vidarebefordras utan uttryckligt medgivande från de behöriga myndigheter som har lämnat ut den, och då endast för de ändamål för vilka dessa myndigheter givit sitt tillstånd.
Om en medlemsstats myndigheter eller organ som avses i första stycket utför sin uppgift att upptäcka och utreda överträdelser med hjälp av personer som genom sin särskilda kompetens är utsedda till detta och som inte är anställda inom den offentliga förvaltningen, kan möjligheten till det informationsutbyte som avses i första stycket utsträckas till att omfatta dessa personer enligt de villkor som anges i andra stycket.
För genomförande av tredje stycket skall de myndigheter eller organ som avses i första stycket till de behöriga myndigheter som lämnat ut information uppge identitet och exakt ansvarsområde för de personer som får tillgång till denna.
Medlemsstaterna skall meddela kommissionen och de andra medlemsstaterna vilka myndigheter eller organ som får motta information enligt denna artikel.
Kommissionen skall upprätta en rapport om tillämpningen av bestämmelserna i denna artikel.
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/25 |
|
|
|
|
Artikel 49
Bestämmelserna i detta avsnitt skall inte utgöra hinder för en behörig myndighet att lämna ut information till följande myndigheter eller organ för att de skall kunna fullgöra sina uppgifter:
a)Centralbanker och andra organ med liknande uppgifter i deras egenskap av monetära myndigheter.
b)I förekommande fall, andra offentliga myndigheter med uppgift att utöva tillsyn över betalningssystem.
Bestämmelserna i detta avsnitt skall inte utgöra hinder för dessa myndigheter eller organ att till de behöriga myndigheterna vidarebefordra sådan information som är nödvändig för att uppfylla de syften som framgår av artikel 45.
Informationen som erhålls i detta sammanhang skall omfattas av tystnadsplikt på de villkor som anges i artikel 44.1.
Artikel 50
Utan hinder av artikel 44.1 och artikel 45 får medlemsstaterna med stöd av bestämmelser i lag tillåta att viss information lämnas ut såväl till andra organ inom deras nationella förvaltningar med ansvar för lagstiftning om tillsyn över kreditinstitut, finansiella institut, investeringstjänster och försäkringsbolag som till till- synspersonal som företräder sådana organ.
Sådant utlämnande får dock ske endast då det är nödvändigt för utövande av offentlig tillsyn.
Artikel 51
Medlemsstaterna skall föreskriva att sådan information som erhållits med stöd av artiklarna 44.2 och 47 och sådan som erhållits vid inspektion på platsen i enlighet med artikel
Artikel 52
Detta avsnitt skall inte hindra de behöriga myndigheterna i en medlemsstat från att vidarebefordra information enligt artik- larna
Medlemsstaterna skall dock se till att information som mottagits enligt artikel 44.2 inte får yppas under de omständigheter som
avses i denna artikel utan uttryckligt medgivande av de behöriga myndigheter som har lämnat den.
Av s n i t t 3
S k y l d i g h e t e r f ö r p e r s o n e r a n s v a r i g a f ö r d e n
r ä t t s l i g a k o n t r o l l e n a v å r s b o k s l u t o c h
s a m m a n s t ä l l d å r s r e d o v i s n i n g
Artikel 53
1.Medlemsstaterna skall minst föreskriva att varje person, som är auktoriserad i enlighet med direktiv 84/253/EEG (1), och som i ett kreditinstitut utför ett i artikel 51 i direktiv 78/660/EEG, artikel 37 i direktiv 83/349/EEG eller artikel 31 i direktiv 85/611/ EEG (2) angivet uppdrag eller annat uppdrag föreskrivet i lag, är skyldig att omgående rapportera till de behöriga myndigheterna alla uppgifter eller beslut rörande detta kreditinstitut, som han eller hon har fått kännedom om vid utförandet av sitt uppdrag, och som är ägnade att
a)utgöra en substantiell överträdelse av lagar, förordningar eller bestämmelser som reglerar villkoren för auktorisation eller som särskilt reglerar bedrivandet av kreditinstituts verksamhet,
b)påverka kreditinstitutets fortsatta drift, eller
c)leda till vägran att godkänna räkenskaperna eller till att reservationer framställs.
Medlemsstaterna skall minst föreskriva att det på samma sätt skall åligga denna person att omgående rapportera alla uppgifter eller beslut som han eller hon har fått kännedom om vid utförandet av sitt i första stycket beskrivna uppdrag i ett företag som har nära förbindelser härrörande från kontroll över det kreditinstitut i vilket uppdraget utförs.
2.Det förhållandet att de personer som auktoriserats enligt direktiv 84/253/EEG till de behöriga myndigheterna med goda avsikter yppar sådana uppgifter eller beslut som avses i punkt 1 utgör inte en överträdelse av någon tystnadsplikt föreskriven i avtal, lag, eller annan författning och medför inte något som helst ansvar för dessa personer.
Av s n i t t 4
B e f o g e n h e t e r a t t v i d t a s a n k t i o n e r o c h r ä t t
t i l l d o m s t o l s p r ö v n i n g
Artikel 54
Utan att det skall påverka förfaranden för återkallelse av auktorisationer och tillämpning av straffrättslig lag skall med- lemsstaterna svara för att deras behöriga myndigheter kan besluta och vidta de åtgärder och sanktioner som behövs för att
(1) Rådets åttonde direktiv 84/253/EEG av den 10 april 1984 om godkännande av personer som har ansvar för lagstadgad revision av räkenskaper (EGT L 126, 12.5.1984, s. 20).
(2) Rådets direktiv 85/611/EEG av den 20 december 1985 om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) (EGT L 375, 31.12.1985, s. 3). Direktivet senast ändrat genom direktiv 2005/1/EG.
L 177/26 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
överträdelser av lagar och andra författningar om tillsyn av och om verksamhet i kreditinstitut skall upphöra. Sådana åtgärder och sanktioner skall kunna riktas mot kreditinstituten och mot dem som har ett bestämmande inflytande i instituten.
Artikel 55
Medlemsstaterna skall se till att beslut, som rör kreditinstitut och som fattats med stöd av lagar och andra författningar, utfärdade i enlighet med detta direktiv, kan prövas av domstol. En möjlighet till domstolsprövning skall finnas också för fall då inget beslut har fattats inom sex månader från det att en auktorisations- ansökan, som innehåller alla de uppgifter som krävs enligt gällande bestämmelser, har givits in.
KAPITEL 2
Tekniska instrument för tillsyn
Av s n i t t 1
K a p i t a l b a s
Artikel 56
När en medlemsstat i lag eller annan författning, antagen för genomförande av gemenskapslagstiftning avseende tillsyn över verksamma kreditinstitut, använder uttrycket kapitalbas eller hänvisar till begreppet kapitalbas, skall uttrycket eller begreppet stå i överensstämmelse med den definition som ges i artiklarna
Artikel 57
Med iakttagande av de begränsningar som föreskrivs i artikel 66 skall ett kreditinstituts icke‑gruppbaserade kapitalbas utgöras av följande:
a)Kapital som avses i artikel 22 i direktiv 86/635/EEG, till den del det är inbetalt, samt överkurs vid aktieemission, dock med undantag för kumulativa preferensaktier.
b)Reserver som avses i artikel 23 i direktiv 86/635/EEG samt balanserad vinst och förlust från föregående räkenskapsår.
c)Sådana reserveringar för allmänna risker i bankrörelse som avses i artikel 38 i direktiv 86/635/EEG.
d)Uppskrivningsfond enligt artikel 33 i direktiv 78/660/EEG.
e)Värderegleringskonton som avses i artikel 37.2 i direktiv 86/635/EEG.
f)Övriga poster som aves i artikel 63.
g)Förpliktelser som gäller för medlemmar i kreditinstitut, bildade som kooperativa institut, och solidariska förplik- telser för låntagare hos vissa institut av sådan fondkaraktär som avses i artikel 64.1.
h)Kumulativa preferensaktier med bestämd löptid samt sådana skuldförbindelser med efterställd rätt till betalning som avses i artikel 64.3.
Avdrag för följande poster skall ske i enlighet med artikel 66:
i)Kreditinstituts innehav av egna aktier till bokfört värde.
j)Immateriella anläggningstillgångar som avses i artikel 4.9 (Tillgångar) i direktiv 86/635/EEG.
k)Väsentliga förluster under löpande räkenskapsår.
l)Sådana ägarposter i andra kreditinstitut och finansiella institut som motsvarar mer än 10 % av deras kapital.
m)Fordringar med efterställd rätt till betalning och sådana instrument som avses i artikel 63 och artikel 64.3 som ett kreditinstitut innehar i kreditinstitut och finansiella institut, i vilka kreditinstitutet har en ägarandel som i varje enskilt fall motsvarar mer än 10 % av kapitalet.
n)Ägarposter i andra kreditinstitut och finansiella institut, motsvarande högst 10 % av deras kapital, fordringar med efterställd rätt till betalning och sådana instrument som avses i artikel 63 och artikel 64.3 som ett kreditinstitut innehar i andra kreditinstitut och finansiella institut än de som anges i leden l och m, i den mån dessa ägarposter, fordringar och instrument tillsammans överstiger 10 % av kreditinstitutets kapitalbas beräknad före avdrag för posterna enligt leden
o)Ägarintresse av det slag som avses i artikel 4.10, vilket ett kreditinstitut innehar i
i)försäkringsföretag i den mening som avses i artikel 6 i direktiv 73/239/EEG (1), artikel 4 i direktiv 2002/83/ EG (2) eller artikel 1 b i direktiv 98/78/EG (3),
(1) Rådets första direktiv 73/239/EEG av den 24 juli 1973 om samordning av lagar och andra författningar angående rätten att etablera och driva verksamhet med annan direkt försäkring än livförsäkring (EGT L 228, 16.8.1973, s. 3). Direktivet senast ändrat genom direktiv 2005/1/EG.
(2) Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/83/EG av den 5 november 2002 om livförsäkring (EGT L 345, 19.12.2002, s. 1). Direktivet senast ändrat genom direktiv 2005/1/EG.
(3) Europaparlamentets och rådets direktiv 98/78/EG av den 27 oktober 1998 om extra tillsyn över försäkringsföretag som ingår i en försäkringsgrupp (EGT L 330, 5.12.1998, s. 1). Direktivet senast ändrat genom direktiv 2005/1/EG.
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/27 |
|
|
|
|
ii)återförsäkringsföretag i den mening som avses i artikel 1 c i direktiv 98/78/EG,
iii)försäkringsholdingföretag i den mening som avses i artikel 1 led i i direktiv 98/78/EG.
p)Var och en av följande poster som ett kreditinstitut innehar i de enheter som definieras i punkt o i vilka det har ägarintresse:
i)De instrument som avses i artikel 16.3 i direktiv 73/ 239/EEG.
ii)De instrument som avses i artikel 27.3 i direktiv 2002/83/EG.
q)För kreditinstitut som beräknar riskvägda exponerings-
belopp enligt underavsnitt 2 i avsnitt 3, negativa belopp som uppstår vid beräkning enligt punkt 36 i del 1 i bilaga VII, och belopp för förväntade förluster beräknade enligt punkterna
r)Beloppet för exponeringar genom värdepapperiseringspo- sitioner som enligt del 4 i bilaga IX ges en riskvikt på 1 250 %, beräknat på det sätt som anges i den delen.
Vid tillämpningen av punkt b får medlemsstaterna medge kreditinstitut att inräkna delårsöverskott redan innan stämmo- beslut föreligger, dock endast om sådant överskott verifierats av de för revision ansvariga och förutsatt att de behöriga myndigheterna finner det styrkt att beloppet räknats fram enligt de principer som anges i direktiv 86/635/EEG och att det beräknats netto, efter avdrag för förutsebara kostnader och utdelningar.
För ett kreditinstitut som är originator till en värdepapperisering skall en nettovinst som uppkommer till följd av kapitalisering av framtida inkomster av de värdepapperiserade tillgångarna och som ger en kreditförstärkning till positioner inom värdepappe- riseringen undantas från den post som anges i punkt b.
Artikel 58
Om aktier i ett annat kreditinstitut, finansiellt institut, försäk- ringsföretag, återförsäkringsföretag eller försäkringsholdingföre- tag innehas tillfälligt i syfte att ge finansiellt bistånd för att rekonstruera och rädda denna enhet, får den behöriga myndig- heten bevilja undantag från bestämmelserna om avdrag i punkterna
Artikel 59
Som ett alternativ till avdrag av poster enligt punkterna o och p i artikel 57 får medlemsstaterna tillåta att deras kreditinstitut också tillämpar metoderna 1, 2 eller 3 i bilaga I i direktiv 2002/ 87/EG i tillämpliga delar. Metod 1 (sammanställd redovisning) får endast tillämpas om den behöriga myndigheten är säker på graden av samordnad förvaltning och intern kontroll avseende de enheter som skall inbegripas i tillämpningsområdet för
sammanställningen. Den valda metoden skall tillämpas konse- kvent över tiden.
Artikel 60
Medlemsstaterna får föreskriva att kreditinstitut som är föremål för gruppbaserad tillsyn enligt avsnitt 1 i kapitel 4 eller extra tillsyn enligt ovan nämnda direktiv 2002/87/EG, vid beräkning av den egna icke gruppbaserade kapitalbasen inte behöver dra ifrån poster enligt punkterna
Denna bestämmelse skall tillämpas på alla aktsamhetsregler som är harmoniserade genom gemenskapsrättsakter.
Artikel 61
Kapitalbasbegreppet såsom definierat i punkterna
De poster som anges i punkterna
Artikel 62
Medlemsstaterna får lämna rapporter till kommissionen om utvecklingen mot ökad enhetlighet i syfte att nå fram till en gemensam definition av begreppet ”kapitalbas”. Med stöd av dessa rapporter skall kommissionen, om så krävs, senast den 1 januari 2009 överlämna ett förslag till Europaparlamentet och rådet om ändring av detta avsnitt.
Artikel 63
1.Det av en medlemsstat använda kapitalbasbegreppet får innefatta även övriga poster, oavsett deras juridiska eller redovisningsmässiga benämningar, förutsatt att dessa har följande egenskaper:
a)De kan fritt nyttjas av kreditinstitutet till täckning av normala risker i bankrörelse i fall där förlust eller nedgång i kapitalet ännu inte har konstaterats.
b)De framgår av kreditinstitutets internredovisning.
c)Deras storlek är fastställd av kreditinstitutets verkställande ledning, är reviderad av oberoende revisorer, tillkännagiven för de behöriga myndigheterna och underkastad deras tillsyn.
L 177/28 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
2.Värdepapper med obegränsad löptid och andra instrument kan också godtas som övriga poster om de uppfyller följande villkor:
a)De skall inte kunna återbetalas på innehavarens initiativ eller utan behörig myndighets förhandsgodkännande.
b)I låneavtalet skall kreditinstitutet tillförsäkras möjlighet att uppskjuta betalning av skuldräntan.
c)Långivarens fordran på kreditinstitutet skall vara helt efterställd samtliga fordringar vars rätt till betalning ej är efterställd.
d)De handlingar, i vilka emissionsvillkoren anges, skall innehålla en bestämmelse om att skuld och obetald ränta skall kunna tas i anspråk till täckning av förluster, under det att kreditinstitutet skall medges möjlighet att fortsätta sin verksamhet.
e)Endast till fullo inbetalt belopp skall medräknas.
Till dessa värdepapper och andra instrument får medräknas andra kumulativa preferensaktier än sådana som avses i artikel 57 h.
3.När det gäller kreditinstitut som beräknar riskvägda expo- neringsbelopp enligt underavsnitt 2 i avsnitt 3, får positiva belopp som uppstår vid beräkning enligt del 1 punkt 36 i bilaga VII godtas som övriga poster i en omfattning som motsvarar 0,6 % av de riskvägda exponeringsbelopp som beräknats enligt underavsnitt 2. För sådana kreditinstitut skall värdejusteringar och avsättningar som ingår i den beräkning som avses i punkt 36 i del 1 i bilaga VII och avsättningar för exponeringar enligt artikel 57 e inte räknas in i kapitalbasen på annat sätt än det som anges i denna punkt. I detta avseende skall i riskvägda exponeringsbelopp inte medräknas belopp som beräknats för positioner inom värdepapperisering med en riskvikt på 1 250 %.
Artikel 64
1.Förpliktelser som gäller för medlemmar i kreditinstitut, bildade i form av kooperativa institut som avses i artikel 57 g, skall inbegripa ansvarighet för tecknat, ännu ej inbetalt kapital, samt skyldighet att utan rätt till återbetalning tillskjuta ytterligare medel när förlust uppkommit hos kreditinstitutet, i vilket fall det skall kunna krävas omedelbar inbetalning av sådana medel.
Detsamma skall gälla i fråga om solidarisk ansvarighet som åvilar låntagare hos kreditinstitut av fondkaraktär.
Alla sådana poster får inräknas i kapitalbasen i den utsträckning de enligt nationell lagstiftning kan ingå i kapitalbasen för ifrågavarande institut.
2.Medlemsstaterna får inte i offentliga kreditinstituts kapital- bas inräkna garantiförbindelser som staten eller lokala myndig- heter utställt till sådana institut.
3.Medlemsstaterna eller de behöriga myndigheterna får i kapitalbasen inräkna sådana kumulativa preferensaktier med begränsad löptid, som avses i artikel 57 h, samt sådana skuldförbindelser med efterställd rätt till betalning som avses i samma bestämmelse, förutsatt att det föreligger bindande avtal, enligt vilket sådana förbindelser vid kreditinstitutets konkurs eller likvidation efterställs alla andra borgenärers fordringar och inte återbetalas förrän alla andra samtidigt utestående skulder har reglerats.
Skuldförbindelser med efterställd rätt till betalning skall uppfylla följande ytterligare villkor:
a)Endast helt inbetalda medel får beaktas.
b)Lånen skall ha en ursprunglig löptid av minst fem år, varefter de får återbetalas.
c)Den del till vilken de får inräknas i kapitalbasen skall gradvis minskas under i vart fall de senaste fem åren före förfallodagen.
d)Låneavtalet skall inte innehålla någon bestämmelse om att skulden skall förfalla till betalning före avtalad förfallodag, under några andra särskilda omständigheter än då kreditinstitut är föremål för likvidation.
Vid tillämpningen av punkt b i andra stycket skall, om löptiden inte är bestämd, återbetalning av de berörda lånen kunna ske först efter fem års uppsägningstid, med mindre lånen inte längre anses ingå i kapitalbasen eller förhandsmedgivande av behöriga myndigheter är särskilt föreskrivet för förtida återbetalning. De behöriga myndigheterna får medge förtida återbetalning av sådana lån, förutsatt att begäran härom görs på emittentens initiativ och att ifrågavarande kreditinstituts soliditet därmed inte påverkas.
4.Kreditinstituten skall inte i sin kapitalbas räkna in vare sig den del av fond för verkligt värde som härrör från vinster eller förluster på säkring av kassaflöden av finansiella instrument som värderas till upplupet anskaffningsvärde eller eventuella vinster eller förluster på egna skuldförbindelser som värderas till verkligt värde och som beror på ändringar av kreditinstitutets egna kreditstatus.
Artikel 65
1.När kapitalbasen beräknas på gruppbasis, skall gruppbase- rade belopp, hänförliga till poster som angivits i artikel 57, användas i enlighet med bestämmelserna i avsnitt 1 av kapitel 4. Dessutom får följande poster, i de fall de är kreditposter (negativa), betraktas som gruppbaserade reserver vid beräkning av kapitalbasen:
a)Minoritetsintressen som avses i artikel 21 i direktiv 83/349/ EEG, då metoden för global integration tillämpas.
b)Sådana differenser vid första sammanställning som avses i artiklarna 19, 30 och 31 i direktiv 83/349/EEG.
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/29 |
|
|
|
|
c)Sådana omräkningsskillnader som avses i artikel 39.6 i direktiv 86/635/EEG.
d)Skillnader som uppkommer då vissa ägarintressen beaktas i enlighet med den metod som anges i artikel 33 i direktiv 83/349/EEG.
2.När de poster som avses i punkt 1
Artikel 66
1.För de poster som avses i artikel 57
a)Summan av posterna enligt punkterna
b)Summan av posterna enligt punkterna
2.Summan av posterna i artikel 57
3.Bestämmelserna i detta avsnitt skall vid tillämpning av avsnitt 5 och 6 läsas utan beaktande av de poster som avses i punkterna q och r i artikel 57 och i artikel 63.3.
4.De behöriga myndigheterna får medge kreditinstitut att överskrida gränsvärdena enligt punkt 1 under förhållanden som är exceptionella och av tillfällig natur.
Artikel 67
Det skall nöjaktigt styrkas inför de behöriga myndigheterna att de i detta avsnitt angivna villkoren har uppfyllts.
Av s n i t t 2
Av s ä t t n i n g a r f ö r r i s k e r
U n d e r a v s n i t t 1
T i l l ä m p n i n g s n i v å
Artikel 68
1.Varje kreditinstitut skall individuellt uppfylla de förpliktelser som anges i artiklarna 22 och 75 samt i avsnitt 5.
2.Varje kreditinstitut som varken är ett dotterföretag i den medlemsstat där det auktoriserats och står under tillsyn eller ett moderföretag och varje kreditinstitut som inte ingår i samman- ställningen enligt artikel 73 skall individuellt uppfylla kraven i artiklarna 120 och 123.
3.Varje kreditinstitut som varken är moderföretag eller dotterföretag och varje kreditinstitut som inte ingår i en sammanställning enligt artikel 73 skall individuellt uppfylla kraven i kapitel 5.
Artikel 69
1.Medlemsstaterna får välja att inte tillämpa artikel 68.1 på dotterföretag till kreditinstitut, om både dotterföretaget och kreditinstitutet omfattas av auktorisation och tillsyn i medlems- staten i fråga, dotterföretaget omfattas av den gruppbaserade tillsynen över det kreditinstitut som är dess moderföretag och samtliga följande villkor är uppfyllda i syfte att säkerställa att kapitalbasen är lämpligt fördelad mellan moderföretag och dotterföretag:
a)Det finns inte några rådande eller förutsebara väsentliga praktiska eller rättsliga hinder för att moderföretaget snabbt skall kunna överföra medel ur kapitalbasen eller återbetala skulder.
b)Antingen uppfyller moderföretaget behöriga myndigheters krav på sund förvaltning av dotterföretaget och har åtagit sig att, med samtycke av den behöriga myndigheten, svara för de åtaganden som dotterföretaget gjort, eller också löper dotterföretaget endast försumbara risker.
c)Moderföretagets förfaranden för bedömning, mätning och kontroll av risk omfattar även dotterföretaget.
d)Moderföretaget innehar mer än 50 % av de rösträtter som är knutna till aktier och andelar i dotterföretagets kapital och/eller har rätt att utse eller avsätta en majoritet av ledamöterna i dotterföretagets ledningsorgan i enlighet med artikel 11.
L 177/30 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
2.Medlemsstaterna får utnyttja den möjlighet som anges i punkt 1 om moderföretaget är ett finansiellt holdingföretag som är etablerat i samma medlemsstat som kreditinstitutet, förutsatt att det omfattas av samma tillsyn som den som utövas över kreditinstitut och särskilt av de normer som fastställs genom artikel 71.1.
3.Medlemsstaterna får välja att inte tillämpa artikel 68.1 på ett moderkreditinstitut i en medlemsstat, om kreditinstitutet omfattas av auktorisation och tillsyn i medlemsstaten i fråga och omfattas av den gruppbaserade tillsynen och alla följande villkor är uppfyllda i syfte att säkerställa att kapitalbasen är lämpligt fördelad mellan moderföretag och dotterföretag:
a)Det finns inte några rådande eller förutsebara väsentliga praktiska eller rättsliga hinder för att snabbt överföra medel ur kapitalbasen eller återbetala skulder till moderkreditin- stitutet i en medlemsstat.
b)De förfaranden för bedömning, mätning och kontroll av risk som är av betydelse för gruppbaserad tillsyn omfattar moderkreditinstitutet i en medlemsstat.
Den behöriga myndigheten som tillämpar denna punkt skall underrätta behöriga myndigheter i alla andra medlemsstater.
4.Utan att detta påverkar allmängiltigheten av artikel 144 skall de behöriga myndigheter i medlemsstater som utnyttjar den valmöjlighet som anges i punkt 3 offentliggöra på det sätt som avses i artikel 144:
a)De kriterier som den tillämpar för att fastställa att det inte finns några rådande eller förutsebara väsentliga praktiska eller rättsliga hinder för en snabb överföring av kapitalbas eller återbetalning av skulder.
b)Antalet moderkreditföretag som drar nytta av den valmöj- lighet som anges i punkt 3 och antalet sådana som har dotterföretag i ett tredje land.
c)På aggregerad nivå i medlemsstaten:
i)Den totala kapitalbas på gruppnivå för moderkredi- tinstitut i en medlemsstat som drar nytta av den valmöjlighet som anges i punkt 3, som innehas av dotterföretag i tredje land.
ii)Den andel i procent av den totala kapitalbas på gruppnivå för moderkreditinstitut i en medlemsstat som drar nytta av den valmöjlighet som anges i punkt 3, som motsvarar den kapitalbas som innehas av dotterföretag i tredje land.
iii)Den andel i procent av den sammanlagda lägsta kapitalbas på gruppnivå som krävs enligt artikel 75 för moderkreditinstitut i en medlemsstat som drar nytta
av den valmöjlighet som anges i punkt 3, som motsvarar den kapitalbas som innehas av dotterföre- tag i tredje land.
Artikel 70
1.Om inte annat föreskrivs i punkterna
2.Förfarandet enligt punkt 1 skall endast vara tillåtet om moderkreditinstitutet på ett tillfredsställande sätt visar behöriga myndigheter de omständigheter och förfaranden, däribland även rättsliga förfaranden, enligt vilka det inte finns några rådande eller förutsebara väsentliga praktiska eller rättsliga hinder för att dotterföretaget snabbt skall kunna överföra medel ur kapital- basen eller återbetala förfallna skulder till moderföretaget.
3.Om en behörig myndighet utövar sin beslutanderätt i enlighet med punkt 1, skall den regelbundet och minst en gång per år underrätta behöriga myndigheter i alla andra medlems- stater om de fall då punkt 1 tillämpats och om de omständig- heter och förfaranden som avses i punkt 2. Om dotterföretaget ligger i ett tredje land skall de behöriga myndigheterna även lämna samma uppgifter till de behöriga myndigheterna i detta tredje land.
4.Utan att detta påverkar allmängiltigheten av artikel 144 skall de behöriga myndigheter som utövar den beslutanderätt som anges i punkt 1 offentliggöra på det sätt som avses i artikel 144
a)de kriterier som den tillämpar för att fastställa att det inte finns några rådande eller förutsebara väsentliga praktiska eller rättsliga hinder för en snabb överföring av kapitalbas eller återbetalning av skulder,
b)antalet moderkreditinstitut som drar nytta av den valmöj- lighet som anges i punkt 1 och antalet sådana som innefattar dotterföretag i ett tredje land,
c)på aggregerad nivå i medlemsstaten:
i)Den totala kapitalbas för moderkreditinstitut som drar nytta av den valmöjlighet som anges i punkt 1, som innehas av dotterföretag i tredje land.
ii)Den andel i procent av den totala kapitalbas för moderkreditinstitut som drar nytta av den valmöjlig- het som anges i punkt 1, som motsvarar den kapitalbas som innehas av dotterföretag i tredje land.
iii)Den andel i procent av den sammanlagda lägsta kapitalbas som enligt artikel 75 krävs av ett
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/31 |
|
|
|
|
moderkreditinstitut som drar nytta av den valmöjlig- het som anges i punkt 1, som motsvarar den kapitalbas som innehas av dotterföretag i tredje land.
Artikel 71
1.Utan att detta påverkar tillämpningen av artiklarna
2.Utan att detta påverkar tillämpningen av artiklarna
Artikel 73
1.Medlemsstaterna eller de behöriga myndigheter som enligt artiklarna 125 och 126 har till uppgift att utöva den gruppbaserade tillsynen i följande fall får besluta att undanta ett kreditinstitut, ett finansiellt institut eller ett företag som tillhandahåller anknutna tjänster från reglerna om gruppbaserad tillsyn när institutet eller företaget är ett dotterföretag eller ett företag i vilket ägarintresse innehas.
a)Om företaget i fråga är beläget i ett tredjeland där rättsliga hinder föreligger för överföring av nödvändig information.
b)Om företaget i fråga enligt de behöriga myndigheternas bedömning endast är av försumbara betydelse med hänsyn till syftet med övervakningen av kreditinstitut och i samtliga fall om företagets totala balansomslutning uppgår till mindre än det lägsta av följande belopp:
Om fler än ett kreditinstitut kontrolleras av ett finansiellt moderholdingföretag i en medlemsstat, skall första stycket endast tillämpas på det kreditinstitut som skall omfattas av gruppba- serad tillsyn enligt artiklarna 125 och 126.
Artikel 72
1.Varje moderkreditinstitut inom EU skall uppfylla kraven i kapitel 5 på grundval av sin finansiella situation på gruppbasis.
Betydande dotterföretag till moderkreditinstitut inom EU skall offentliggöra de uppgifter som anges i punkt 5 i del 1 i bilaga XII, individuellt eller på undergruppsbasis.
2.Kreditinstitut som kontrolleras av ett finansiellt moderhol- dingföretag inom EU skall uppfylla kraven i kapitel 5 på grundval av det finansiella holdingföretagets finansiella ställning på gruppbasis.
Betydande dotterföretag till finansiella moderholdingföretag inom EU skall offentliggöra de uppgifter som anges i punkt 5 i del 1 i bilaga XII, individuellt eller på undergruppsbasis.
3.De behöriga myndigheter som ansvarar för gruppbaserad tillsyn enligt artiklarna 125 och 126 får besluta att helt eller delvis inte tillämpa punkterna 1 och 2 på kreditinstitut som omfattas av jämförbara offentliggöranden som lämnats på gruppbasis av ett moderföretag som är etablerat i tredje land.
i)10 000 000 EUR.
ii)1 % av den totala balansomslutningen i moderföre- taget eller i det företag som innehar ägarintresse.
c)Om de behöriga myndigheter som har ansvar för den gruppbaserade tillsynen bedömer att sammanställning av den finansiella ställningen i företaget i fråga skulle vara olämplig eller vilseledande med hänsyn till syftet med den gruppbaserade tillsynen.
Även om, i de fall som avses i led b i första stycket, flera företag var för sig uppfyller de kriterier som där anges skall de omfattas av bestämmelserna om sammanställd redovis- ning om de tillsammans är av icke oväsentlig betydelse med hänsyn till det angivna syftet.
2.De behöriga myndigheterna skall kräva att dotterkreditin- stitut tillämpar kraven i artiklarna 75, 120 och 123 samt avsnitt 5 på undergruppsbasis, om sådana kreditinstitut, eller deras moderföretag, om det är ett finansiellt holdingföretag, som dotterföretag i tredje land har ett kreditinstitut, ett finansiellt institut eller ett kapitalförvaltningsbolag enligt definitionen i artikel 2.5 i direktiv 2002/87/EG eller har ett ägarintresse i ett sådant företag.
3.De behöriga myndigheterna skall kräva att moder‑ och dotterföretag som omfattas av detta direktiv uppfyller kraven i artikel 22 på grupp‑ eller undergruppsbasis för att säkerställa att deras styrformer, metoder och rutiner är enhetliga och väl integrerade och att alla uppgifter och upplysningar som är av betydelse för tillsynen kan tas fram.
L 177/32 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
U n d e r a v s n i t t 2
B e r ä k n i n g a v k r a v
Artikel 74
1.Om inte annat föreskrivs, skall värderingen av tillgångar och poster utanför balansräkningen utföras i enlighet med de redovisningsramar som gäller för kreditinstitutet i enlighet med förordning (EG) nr 1606/2002 och direktiv 86/635/EEG.
2.Utan hinder av kraven i artiklarna
Kreditinstituten skall meddela resultaten och övrig begärd information till de behöriga myndigheterna.
U n d e r a v s n i t t 3
M i n i m i n i v å f ö r k a p i t a l b a s e n
Artikel 75
Utan att detta påverkar tillämpningen av artikel 136, skall medlemsstaterna kräva att kreditinstitut kan redovisa en kapitalbas som vid varje tillfälle är minst lika med det sammanlagda beloppet av följande kapitalkrav:
a)För kreditrisk och utspädningsrisk i samband med all affärsverksamhet i institutet med undantag av verksamhet med handelslagret och icke‑likvida tillgångar om dessa dragits från kapitalbasen i enlighet med artikel 13.2 d i direktiv 2006/49/EG: 8 % av beloppet för de samlade riskvägda exponeringarna, beräknade i enlighet med avsnitt 3.
b)För positionsrisk, avvecklingsrisk och motpartsrisk samt, om medgivande att överskrida de gränser som anges i artiklarna
c)För valutarisk och råvarurisk i samband med all affärs- verksamhet i institutet: kapitalkrav som bestäms i enlighet med artikel 18 i direktiv 2006/49/EG.
d)För operativa risker i samband med all affärsverksamhet i institutet: kapitalkrav som fastställs i enlighet med avsnitt 4.
Av s n i t t 3
M i n i m i k r a v p å k a p i t a l b a s f ö r k r e d i t r i s k e r
Artikel 76
Kreditinstitut skall antingen använda den schablonmetod som föreskrivs i artiklarna
baserad på intern riskklassificering (”internmetoden”) som före- skrivs i artiklarna
Artikel 77
I detta avsnitt avses med ”exponering” en tillgång eller en post utanför balansräkningen.
U n d e r a v s n i t t 1
S c h a b l o n m e t o d e n
Artikel 78
1.Med förbehåll för punkt 2 skall exponeringsvärdet för en tillgångspost vara dess värde i balansräkningen, och exponer- ingsvärdet för en post utanför balansräkningen som tas upp i bilaga II skall vara lika med följande procentandelar av dess värde: 100 % om det är en högriskpost, 50 % om det är en medelriskpost, 20 % om det är en medel‑lågriskpost och 0 % om det är en lågriskpost. De poster utanför balansräkningen som avses i föregående mening skall indelas i riskkategorier enligt bilaga II. För kreditinstitut som använder den fullständiga metoden för finansiella säkerheter enligt del 3 i bilaga VIII skall, då en exponering uppkommer genom att värdepapper eller råvaror säljs, ställs som säkerhet eller lånas ut inom ramen för repor, aktie‑ eller råvarulån samt marginallån, exponeringsvärdet höjas genom en justering för volatilitet som är anpassad till värdepapperen eller råvarorna i enlighet med punkterna
2.Exponeringsvärdet för ett derivatinstrument som tas upp i bilaga IV skall fastställas enligt bilaga III, varvid effekterna av avtal om novation och andra nettningsöverenskommelser skall beaktas i enlighet med bilaga III vid tillämpningen av metoderna. Exponeringsvärdet för repor, aktie‑ eller råvarulån, transaktioner med lång avvecklingscykel och marginallån kan fastställas i enlighet med antingen bilaga III eller bilaga VIII.
3.Om en exponering är föremål för förbetalt kreditriskskydd får det tillämpliga exponeringsvärdet för denna post ändras i enlighet med underavsnitt 3.
4.Utan hinder av punkt 2 skall värdet på utestående kreditriskexponeringar, enligt det som fastställts av den behöriga myndigheten, mot en central motpart fastställas i enlighet med punkt 6 i del 2 i bilaga III under förutsättning att den centrala motpartens motpartskreditriskexponering avseende alla avtals- parter dagligen säkrats fullt ut.
Artikel 79
1.Varje exponering skall hänföras till någon av följande exponeringsklasser:
a)Fordringar eller villkorade fordringar på nationella rege- ringar eller centralbanker.
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/33 |
|
|
|
|
b)Fordringar eller villkorade fordringar på delstatliga eller lokala självstyrelseorgan och myndigheter.
c)Fordringar eller villkorade fordringar på administrativa organ och icke‑kommersiella företag.
d)Fordringar eller villkorade fordringar på multilaterala utvecklingsbanker.
e)Fordringar eller villkorade fordringar på internationella organisationer.
f)Fordringar eller villkorade fordringar på institut.
g)Fordringar eller villkorade fordringar på företag.
h)Fordringar eller villkorade fordringar på hushåll.
i)Fordringar eller villkorade fordringar mot säkerhet i fastighet.
j)Oreglerade poster.
k)Poster som tillhör kategorier som enligt reglering präglas av hög risk.
l)Fordringar i form av täckta obligationer.
m)Positioner i värdepapperisering.
n)Kortfristiga fordringar på institut och andra företag.
o)Fordringar i form av andelar i företag för kollektiva investeringar (fondföretag).
p)Övriga poster.
2.För att kunna hänföras till klassen för hushållsexponeringar som avses i punkt 1 h skall en exponering uppfylla följande villkor:
a)Exponeringen skall gälla antingen en eller flera enskilda personer eller en liten eller medelstor juridisk person.
b)Exponeringen skall vara en av ett betydande antal exponeringar med liknande egenskaper, så att riskerna i samband med sådan utlåning minskas väsentligt.
c)Det totala beloppet för skulden till kreditinstitutet och moder‑ och syskonföretag, inklusive eventuella förfallna exponeringar, för den kund eller den grupp av kunder med inbördes anknytning som är gäldenär, men exklusive fordringar eller villkorade fordringar mot säkerhet i bostadsfastighet, får inte enligt kreditinstitutets kännedom överstiga 1 000 000 EUR. Kreditinstitutet skall vidta rimliga åtgärder för att fastställa detta.
Värdepapper får inte hänföras till klassen för hushållsexponer- ingar.
3.Nuvärdet av minimihyresbetalningar från hushåll får hänföras till klassen för hushållsexponeringar.
Artikel 80
1.För beräkningen av riskvägda exponeringsbelopp skall riskvikter tillämpas på alla exponeringar, som inte dras från kapitalbasen, i enlighet med del 1 i bilaga VI. Riskvikterna skall bygga på den exponeringsklass som exponeringen hänförts till och, i den utsträckning som anges i del 1 i bilaga VI, på dess kreditkvalitet. Kreditkvaliteten får fastställas med hänvisning till externa ratinginstituts kreditvärderingar i enlighet med artik- larna
2.Vid riskvägning enligt punkt 1 skall exponeringsvärdet multipliceras med den riskvikt som anges i, eller som fastställts enligt, detta underavsnitt.
3.När det gäller beräkning av riskvägda exponeringsbelopp för exponeringar mot institut, skall medlemsstaterna besluta om man skall införa den metod som bygger på kreditkvaliteten hos den stat enligt vars rätt institutet är etablerat eller den metod som bygger på kreditkvaliteten hos motpartsinstitutet i enlighet med bilaga VI.
4.Utan hinder av punkt 1 får, om en exponering är föremål för förbetalt kreditriskskydd, den tillämpliga riskvikten för denna post ändras i enlighet med underavsnitt 3.
5.Riskvägda exponeringsbelopp för positioner i värdepappe- riseringar skall beräknas i enlighet med underavsnitt 4.
6.Exponeringar, för vilka inga andra föreskrifter om beräk- ningen av de riskvägda exponeringsbeloppen ges i detta underavsnitt, skall tilldelas riskvikten 100 %.
7.Under förutsättning att det inte gäller exponeringar som ger upphov till sådana poster som avses i artikel 57
a)Motparten är ett institut eller ett finansiellt holdingföretag, ett finansiellt institut, ett kapitalförvaltningsbolag eller ett företag för anknutna tjänster som omfattas av tillfredsstäl- lande tillsynskrav.
L 177/34 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
b)Motparten ingår utan förbehåll i samma företagsgrupp som kreditinstitutet.
c)Samma förfaranden för riskbedömning, riskmätning och kontroll gäller för motparten som för kreditinstitutet.
d)Motparten är etablerad i samma medlemsstat som kreditinstitutet.
e)Det finns inte några rådande eller förutsedda väsentliga praktiska eller rättsliga hinder för att motparten snabbt skall kunna överföra medel ur kapitalbasen eller återbetala skulder till kreditinstitutet.
I sådana fall skall riskvikten 0 % åsättas.
8.Under förutsättning att det inte gäller exponeringar som ger upphov till sådana poster som avses i artikel 57
a)De krav som ställs upp i led a, d och e i punkt 7.
b)Kreditinstitutet och motparten har gått med i ett avtals- grundat eller lagstadgat skyddssystem som skyddar dessa institut och särskilt säkerställer deras likviditet och solvens vid behov så att konkurs kan undvikas (nedan kallat institutionellt skyddssystem).
c)Ordningen är sådan att det institutionella skyddssystemet kan ge det stöd som krävs enligt dess åtagande från lätt tillgängliga medel.
d)Det institutionella skyddssystemet förfogar över lämpliga och enhetligt fastställda system för övervakning och klassificering av risker (som ger en fullständig översikt över risksituationen för den enskilda medlemmen och för det institutionella skyddssystemet som helhet) och motsva- rande möjligheter till inflytande. Dessa system skall på lämpligt sätt följa exponeringar som fallerat i enlighet med punkt 44 i del 4 i bilaga VII.
e)Det institutionella skyddssystemet genomför egna riskbe- dömningar vars resultat vidarebefordras till de enskilda medlemmarna.
f)Det institutionella skyddssystemet skall en gång per år upprätta och offentliggöra endera en konsoliderad rapport som omfattar en balansräkning, en vinst‑ och förlustredo- visning, en lägesrapport och en riskrapport för det institutionella skyddssystemet som helhet, eller en rapport som omfattar en samlad balansräkning, en samlad vinst‑ och förlustredovisning, en lägesrapport och en riskrapport för det institutionella skyddssystemet som helhet.
g)Medlemmarna i det institutionella skyddssystemet är skyldiga att åtminstone 24 månader i förväg anmäla om de önskar lämna systemet.
h)Flerfaldig användning av beståndsdelar som får användas för framräkning av kapitalbasen (”multiple gearing”) liksom varje otillbörligt skapande av kapitalbas mellan medlem- marna av det institutionella skyddssystemet skall elimine- ras.
i)Det institutionella skyddssystemet skall grundas på med- lemskap av många kreditinstitut som i huvudsak har en homogen affärsprofil.
j)De relevanta behöriga myndigheterna skall med regel- bundna mellanrum godkänna och övervaka att de system som avses i led d är tillräckliga.
I sådana fall skall en riskvikt på 0 % åsättas.
Artikel 81
1.En extern kreditvärdering får inte användas för att fastställa riskvikten för en exponering enligt artikel 80 om inte det ratinginstitut som tillhandahållit den av de behöriga myndighe- terna förklarats valbart för detta ändamål (i detta underavsnitt: ”valbart ratinginstitut”).
2.De behöriga myndigheterna får inte förklara ett ratingin- stitut valbart för det ändamål som avses i artikel 80 om de inte är övertygade om att dess värderingsmetoder uppfyller kraven på objektivitet och oberoende samt fortlöpande översyn och öppenhet, och att de kreditvärderingar de leder till uppfyller kraven på trovärdighet och öppenhet. Därvid skall de behöriga myndigheterna beakta de tekniska kriterier som anges i del 2 i bilaga VI.
3.Om ett ratinginstitut har förklarats valbart av de behöriga myndigheterna i en medlemsstat, får de behöriga myndigheterna i andra medlemsstater förklara institutet valbart utan att genomföra något eget bedömningsförfarande.
4.De behöriga myndigheterna skall offentliggöra en förklaring av förfarandet för att förklara ratinginstitut valbara och en förteckning över valbara ratinginstitut.
Artikel 82
1.De behöriga myndigheterna skall med beaktande av de tekniska kriterierna i del 2 i bilaga VI i fråga om varje valbart ratinginstitut avgöra vilka av de kreditkvalitetssteg som anges i del 1 i samma bilaga som ratinginstitutets olika kreditvärder- ingsbetyg skall anses motsvara. Dessa avgöranden skall vara objektiva och konsekventa.
2.När de behöriga myndigheterna i en medlemsstat har fattat ett avgörande enligt punkt 1, får de behöriga myndigheterna i andra medlemsstater erkänna detta avgörande utan att genom- föra något eget förfarande för ett avgörande i frågan.
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/35 |
|
|
|
|
Artikel 83
1.Ratinginstituts kreditvärderingar skall vid beräkningen av ett kreditinstituts riskvägda exponeringsbelopp användas på ett konsekvent sätt och i enlighet med del 3 i bilaga VI. Kreditvärderingar får inte användas selektivt.
2.Kreditinstituten skall använda sådana kreditvärderingar som ratinginstitut har utfärdat på begäran av en låntagare eller annan intressent. Med tillstånd av den ansvariga behöriga myndigheten får de dock även använda kreditvärderingar som ratinginstitutet utfärdat på eget initiativ.
U n d e r a v s n i t t 2
I n t e r n m e t o d e n
Artikel 84
1.I enlighet med detta underavsnitt får de behöriga myndighe- terna tillåta kreditinstitut att beräkna sina riskvägda exponer- ingsbelopp med en metod som bygger på intern riskklassificering (”internmetoden”). Uttryckligt tillstånd skall krävas för varje kreditinstitut.
2.Tillstånd får endast ges om den behöriga myndigheten har övertygat sig om att kreditinstitutets system för hantering och klassificering av exponeringar för kreditrisk är sunda och genomförs med integritet samt att instituten uppfyller följande normer i enlighet med del 4 i bilaga VII:
a)Kreditinstitutets riskklassificeringssystem skall ge förutsätt- ningar för en tillfredsställande bedömning av gäldenärer och transaktioner, lämplig riskdifferentiering samt träff- säkra och konsekventa kvantitativa skattningar av risker.
b)De interna riskklassificeringar och skattningar av sannolik- heten för fallissemang och förluster, som används vid beräkningen av kapitalkrav och inom därmed samman- hängande system och förfaranden, skall vara av central betydelse för kreditinstitutets riskhantering och besluts- fattande samt för dess funktioner för godkännande av krediter, intern kapitalallokering och företagsstyrning.
c)Kreditinstitutet skall ha en enhet för kontroll av kreditrisker som ansvarar för dess riskklassificeringssystem och som har en tillfredsställande grad av oberoende och är fri från otillbörlig påverkan.
d)Kreditinstitutet skall samla in och bevara alla relevanta uppgifter som kan ge effektivt stöd för dess förfaranden för mätning och hantering av kreditrisker.
e)Kreditinstitutet skall dokumentera sina system för riskklas- sificering och motiven för deras utformning samt validera dessa system.
Om ett moderkreditinstitut inom EU och dess dotterföretag eller ett finansiellt moderholdingföretag inom EU och dess dotter- företag tillämpar internmetoden enhetligt, får de behöriga myndigheterna tillåta att moderföretaget och dess dotterföretag betraktas som en enhet när det gäller minimikraven i del 4 i bilaga VII.
3.Ett kreditinstitut som ansöker om att få använda inter- nmetoden skall styrka att det för exponeringsklasserna i fråga har använt riskklassificeringssystem som i stort uppfyller minimik- raven i del 4 i bilaga VII inom ramen för sin interna riskmätning och riskhantering under minst tre år innan det kan förklaras kvalificerat att tillämpa internmetoden.
4.Ett kreditinstitut som ansöker om att få använda egna skattningar av LGD‑värden och/eller konverteringsfaktorer skall styrka att det har genomfört och använt egna skattningar av LGD‑värden och/eller konverteringsfaktorer på ett sätt som i stort överensstämmer med de minimikrav för användning av
egna skattningar av dessa parametrar som anges i del 4 i bilaga VII, under minst tre år, innan det kan förklaras kvalificerat att använda egna skattningar av LGD‑värden och/ eller konverteringsfaktorer.
5.Om ett kreditinstitut inte längre uppfyller kraven i detta underavsnitt, skall det antingen redovisa en plan för den behöriga myndigheten för hur det inom skälig tid åter skall kunna uppfylla kraven eller styrka att effekterna av det bristande uppfyllandet är oväsentliga.
6.När ett moderkreditinstitut inom EU och dess dotterföretag eller ett finansiellt moderholdingföretag inom EU och dess dotterföretag avser att tillämpa internmetoden, skall de behöriga myndigheterna för de olika juridiska personerna samarbeta nära enligt föreskrifterna i artiklarna
Artikel 85
1.Utan att detta påverkar artikel 89, skall kreditinstitut samt eventuella moderföretag och syskonföretag tillämpa internmeto- den på alla exponeringar.
Förutsatt att de behöriga myndigheterna godkänner detta, får genomförandet ske stegvis per exponeringsklass enligt artikel 86 inom samma affärsenhet, inom olika affärsenheter i samma företagsgrupp eller för användning av egna skattningar av LGD‑värden eller konverteringsfaktorer för beräkning av riskvik- ter för exponeringar mot företag, institut, nationella regeringar och centralbanker.
När det gäller den klass för hushållsexponeringar som avses i artikel 86 får genomförandet ske stegvis per undergrupp av exponeringar som motsvarar de olika korrelationerna i punk- terna
2.Det genomförande som avses i punkt 1 skall fullföljas under en skälig tidsperiod som skall överenskommas med de behöriga myndigheterna. För genomförandet skall strikta villkor gälla som skall fastställas av de behöriga myndigheterna. Dessa villkor skall utformas så att de säkerställer att den flexibilitet som erbjuds genom punkt 1 inte utnyttjas selektivt i syfte att uppnå minskningar av kapitalkraven för de exponeringsklasser eller affärsenheter som ännu inte omfattas av internmetoden eller vid användningen av egna skattningar av LGD och/eller konverter- ingsfaktorer.
3.Kreditinstitut som använder internmetoden för någon exponeringsklass skall även använda denna metod för klassen för aktieexponeringar.
L 177/36 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
4.Med förbehåll för punkterna
5.Med förbehåll för punkterna
Artikel 86
1.Varje exponering skall hänföras till någon av följande exponeringsklasser:
a)Fordringar eller villkorade fordringar på nationella rege- ringar och centralbanker.
b)Fordringar eller villkorade fordringar på institut.
c)Fordringar eller villkorade fordringar på företag.
d)Fordringar eller villkorade fordringar på hushåll.
e)Aktieexponeringar.
f)Positioner i värdepapperisering.
g)Övriga motpartslösa tillgångar.
2.Följande exponeringar skall behandlas som exponeringar mot nationella regeringar och centralbanker:
a)Exponeringar mot delstatliga och lokala självstyrelseorgan och myndigheter eller offentliga organ som skall behandlas som exponeringar mot nationella regeringar enligt under- avsnitt 1.
b)Exponeringar mot multilaterala utvecklingsbanker och internationella organisationer som får 0 % riskvikt enligt underavsnitt 1.
3.Följande exponeringar skall behandlas som exponeringar mot institut:
a)Exponeringar mot delstatliga och lokala självstyrelseorgan och myndigheter som inte skall behandlas som exponer- ingar mot nationella regeringar enligt underavsnitt 1.
b)Exponeringar mot offentliga organ som skall behandlas som exponeringar mot institut enligt underavsnitt 1.
c)Exponeringar mot multilaterala utvecklingsbanker som inte får 0 % riskvikt enligt underavsnitt 1.
4.För att kunna hänföras till klassen för hushållsexponeringar (punkt 1 d) måste exponeringarna uppfylla följande kriterier:
a)Exponeringen skall gälla antingen en eller flera fysiska personer eller en liten eller medelstor juridisk person – i det senare fallet under förutsättning att det totala beloppet för skulden till kreditinstitutet samt moderföretag och syskon- företag, inklusive eventuellt förfallna exponeringar, för den kund eller den grupp av kunder med inbördes anknytning som är gäldenär men exklusive fordringar eller villkorade fordringar mot säkerhet i bostadsfastighet, enligt kreditin- stitutets kännedom, inte överstiger 1 000 000 EUR, vilket kreditinstitutet skall ha vidtagit rimliga åtgärder för att förvissa sig om.
b)Kreditinstitutet skall i sin riskhantering behandla dem på ett konsekvent och likartat sätt.
c)De skall inte förvaltas individuellt på ett sätt som är likadant som behandlingen av klassen för företagsexponeringar.
d)De skall i samtliga fall ingå i en betydande grupp av exponeringar som förvaltas på likartat sätt.
Nuvärdet av minimihyresbetalningar från hushåll får hänföras till klassen för hushållsexponeringar.
5.Följande exponeringar skall klassificeras som aktieexponer- ingar:
a)Icke‑räntebärande exponeringar som medför en efterställd residualfordran på emittentens tillgångar eller intäkter.
b)Räntebärande exponeringar som till sin ekonomiska sub- stans är likartade med de exponeringar som avses i punkt a.
6.Inom klassen för företagsexponeringar skall kreditinstituten separat som specialutlåning särskilja exponeringar med följande egenskaper:
a)Exponeringen är mot en juridisk person som bildats särskilt för att finansiera och/eller förvalta materiella tillgångar.
b)Avtalsbestämmelserna ger utlånaren en väsentlig grad av kontroll över tillgångarna och den inkomst dessa ger upphov till.
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/37 |
|
|
|
|
c)Den huvudsakliga finansieringskällan för återbetalningen av lånet är den inkomst som de finansierade tillgångarna ger upphov till och inte den generella betalningskapaciteten i ett kommersiellt företag med mer omfattande verksamhet.
7.Varje fordring som inte hänförs till någon av de exponer- ingsklasser som anges i punkterna 1
8.I den exponeringsklass som avses i punkt 1 g skall restvärdet av leasade tillgångar ingå, om det inte ingår i den hyresex- ponering som fastställs i punkt 4 i del 3 i bilaga VII.
9.De metoder som kreditinstitutet använder vid fördelningen av exponeringar på de olika exponeringsklasserna skall vara lämpliga för ändamålet och tillämpas konsekvent.
Artikel 87
1.De riskvägda exponeringsbeloppen för kreditrisker som ingår i någon av de exponeringsklasser som anges i artikel 86.1
2.De riskvägda exponeringsbeloppen för utspädningsrisk avseende förvärvade fordringar skall beräknas enligt punkt 28 i del 1 i bilaga VII. När ett kreditinstitut har full regressrätt avseende förvärvade fordringar gentemot säljaren för fallisse- mangsrisken och utspädningsrisken behöver bestämmelserna i artiklarna 87 och 88 inte tillämpas på de förvärvade fordring- arna. Exponeringen får istället behandlas som en exponering med säkerhet.
3.Beräkningen av riskvägda exponeringsbelopp för kreditrisk och utspädningsrisk skall bygga på de relevanta parametrar som gäller för exponeringen i fråga. Dessa skall bl.a. omfatta sannolikhet för fallissemang (PD), förlust vid fallissemang (LGD), löptid (M) och exponeringsvärde för exponeringen. PD och LGD kan tas upp separat eller tillsammans i enlighet med del 2 i bilaga VII.
4.Utan hinder av punkt 3 skall beräkningen av riskvägda exponeringsbelopp för kreditrisk för alla exponeringar som ingår i den exponeringsklass som avses i artikel 86.1 e ske i enlighet med punkterna
5.Utan hinder av punkt 3 får beräkningen av riskvägda exponeringsbelopp för kreditrisk i samband med exponeringar för specialutlåning ske i enlighet med punkt 6 i del 1 i bilaga VII. De behöriga myndigheterna skall offentliggöra riktlinjer för hur kreditinstituten skall fastställa riskvikter för exponeringar för specialutlåning enligt punkt 6 i del 1 i bilaga VII och godkänna kreditinstitutens metoder för att fastställa dessa.
6.För exponeringar som tillhör de exponeringsklasser som anges i punkterna
7.För exponeringar som tillhör den exponeringsklass som avses i artikel 86.1 d skall kreditinstituten tillhandahålla egna skattningar av LGD‑värden och konverteringsfaktorer i enlighet med artikel 84 och del 4 i bilaga VII.
8.För exponeringar som tillhör de exponeringsklasser som avses i punkterna
9.Utan hinder av punkt 8 får de behöriga myndigheterna för alla exponeringar som tillhör den exponeringsklass som anges i artikel 86.1
10.De riskvägda exponeringsbeloppen för värdepapperiserade exponeringar och för exponeringar som tillhör den exponer- ingsklass som avses i punkt f i artikel 86.1 skall beräknas i enlighet med underavsnitt 4.
11.Om exponeringar i form av ett företag för kollektiva investeringar (fondföretag) uppfyller de kriterier som anges i punkterna
Om kreditinstitutet inte uppfyller villkoren för att använda de metoder som anges i detta underavsnitt, skall de riskvägda exponeringsbeloppen och beloppen för förväntade förluster beräknas i enlighet med följande metoder:
a)För exponeringar som tillhör den exponeringsklass som anges i punkt e i artikel 86.1: den metod som redovisas i punkterna
b)För alla andra underliggande exponeringar: den metod som anges i underavsnitt 1 med följande ändringar:
i)Exponeringarna skall hänföras till tillämplig exponer- ingsklass och ges riskvikten för den kreditkvalitetsnivå som ligger närmast över den nivå som normalt skulle ha tillämpats på exponeringen.
L 177/38 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
ii)Exponeringar som hänförs till högre kreditkvalitets- nivåer och som normalt skulle ha tilldelats en riskvikt på 150 % skall tilldelas riskvikten 200 %
12.Om exponeringar i form av ett fondföretag inte uppfyller de kriterier som anges i punkterna
Som alternativ till den nu beskrivna metoden får kreditinstituten själva utföra beräkningen eller utnyttja en tredje part för beräkningen och rapporteringen av de genomsnittliga riskvägda exponeringsbeloppen utifrån fondföretagets underliggande expo- neringar i enlighet med följande metoder, under förutsättning att beräkningens och rapportens korrekt kan säkerställas på ett tillfredsställande sätt:
a)För exponeringar som tillhör den exponeringsklass som anges i artikel 86.1 e: den metod som anges i punkterna
b)För alla andra underliggande exponeringar: den metod som anges i underavsnitt 1 med följande ändringar:
i)Exponeringarna skall hänföras till tillämplig exponer- ingsklass och ges riskvikten för det kreditkvalitetssteg som följer närmast efter det steg som normalt skulle ha gällt för exponeringen.
ii)Exponeringar som hänförs till kreditkvalitetssteg som normalt skulle ha tilldelats en riskvikt på 150 % skall tilldelas riskvikten 200 %
Artikel 88
1.Beloppen för förväntade förluster på exponeringar som tillhör någon av de exponeringsklasser som anges i punkterna a– e i artikel 86.1 skall beräknas enligt de metoder som anges i punkterna
2.Beräkningen av beloppen för förväntade förluster i enlighet med punkterna
riskvägda exponeringsbelopp enligt artikel 87. När det gäller fallissemang, i de fall då kreditinstitut tillämpar egna skattningar av LGD, skall EL (”expected loss”) vara ELBE (”best estimate of expected loss”), kreditinstitutets bästa skattning av den förvän- tade förlusten för fallissemanget i enlighet med punkt 80 i del 4 i bilaga VII.
3.Förväntade förlustbelopp för värdepapperiserade exponer- ingar skall beräknas i enlighet med underavsnitt 4.
4.Beloppet för förväntad förlust för exponeringar inom den exponeringsklass som anges i artikel 86.1 g skall vara noll.
5.De förväntade förlustbeloppen för utspädningsrisk för övertagna fordringar skall beräknas i enlighet med de metoder som anges i punkt 35 i del 1 i bilaga VII.
6.De förväntade förlustbeloppen för de exponeringar som anges i artikel
Artikel 89
1.Om de behöriga myndigheterna ger sitt godkännande får kreditinstitut, som har tillstånd att använda internmetoden för beräkning av riskvägda exponeringsbelopp och förväntade förlustbelopp för en eller flera exponeringsklasser, tillämpa underavsnitt 1 på följande:
a)Den exponeringsklass som anges i artikel 86.1 a, om antalet väsentliga motparter är litet och det skulle vara oskäligt betungande att kräva att kreditinstitutet skulle införa ett riskklassificeringssystem för dessa motparter.
b)Den exponeringsklass som anges i artikel 86.1 b, om antalet väsentliga motparter är litet och det skulle vara oskäligt betungande att kräva att kreditinstitutet skulle införa ett riskklassificeringssystem för dessa motparter.
c)Exponeringar i icke väsentliga affärsenheter samt exponer- ingsklasser som med hänsyn till sin storlek och den riskprofil de företer är av mindre betydelse.
d)Exponeringar mot hemmedlemsstaternas nationella rege- ringar och deras delstatliga och lokala självstyrelseorgan och myndigheter samt administrativa organ, förutsatt att
i)det inte finns någon skillnad mellan riskerna vid exponeringar mot den nationella regeringen och vid de övriga nämnda exponeringarna på grund av riktade offentliga åtgärder, och att
ii)exponeringarna mot den nationella regeringen åsätts 0 riskvikt enligt underavsnitt 1.
e)Ett kreditinstituts exponeringar mot en motpart som är dess moderföretag, dotterföretag eller dotterföretag till dess moderföretag, förutsatt att motparten är ett institut eller ett
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/39 |
|
|
|
|
finansiellt holdingföretag, finansiellt institut, kapitalförvalt- ningsbolag eller ett företag som tillhandahåller anknutna tjänster och att motparten omfattas av tillfredsställande tillsynskrav eller ett företag med en anknytning som omfattas av artikel 12.1 i rådets direktiv 83/349/EEG och exponeringar mellan kreditinstitut som uppfyller de krav som anges i artikel 80.8.
f)Exponeringar i värdepapper mot juridiska personer vilkas kreditåtaganden uppfyller kraven för 0 % riskvikt enligt underavsnitt 1 (inbegripet offentligt stödda enheter som riskvikten noll kan tillämpas på).
g)Aktieexponeringar som genomförs inom ramen för lag- stiftningsprogram för främjande av särskilda sektorer av näringslivet som i betydande grad subventionerar kreditin- stitutets investering och som är förenade med någon form av offentlig tillsyn och begränsningar av investeringarna i värdepapper. Detta undantag får tillämpas på högst totalt 10 % av ursprungligt primärt och supplementärt kapital.
h)Sådana exponeringar som avses i punkt 40 i del 1 i bilaga VI och som uppfyller de villkor som anges där.
i)Statliga och statligt återförsäkrade garantier i enlighet med punkt 19 i del 2 i bilaga VIII.
Denna punkt skall inte hindra de behöriga myndigheterna i andra medlemsstater från att tillåta att bestämmelserna i underavsnitt 1 tillämpas på exponeringar i värdepapper för vilka sådan behandling har tillåtits i andra medlemsstater.
2.Vid tillämpningen av punkt 1 skall ett kreditinstituts exponeringsklass avseende aktier inte betraktas som mindre betydande om det sammanlagda värdet av exponeringarna, med undantag av sådana exponeringar i värdepapper som gjorts inom ramen för lagstiftningsprogram enligt punkt 1 g, genomsnittligt under det föregående året överstiger 10 % av kreditinstitutets kapitalbas. Om dessa exponeringar till antalet uppgår till mindre än tio enskilda innehav, skall tröskelvärdet i stället vara 5 % av kreditinstitutets kapitalbas.
U n d e r a v s n i t t 3
K r e d i t r i s k r e d u c e r i n g
Artikel 90
I detta underavsnitt avses med ”utlånande kreditinstitut” det kreditinstitut som har exponeringen i fråga, oavsett om den härrör från ett lån eller ej.
Artikel 91
Kreditinstitut som använder schablonmetoden enligt artik- larna
artikel 75 a eller som relevanta belopp för förväntade förluster vid den beräkning som avses i artikel 57 q och artikel 63.3.
Artikel 92
1.Den teknik som används för att skapa kreditriskskyddet skall, liksom de åtgärder det utlånande kreditinstitutet vidtar och de förfaranden och de riktlinjer som tillämpas, vara sådana att de resulterar i en ordning för kreditriskskydd som har rättsverkan och kan genomdrivas i alla relevanta jurisdiktioner.
2.Det utlånande kreditinstitutet skall vidta alla behövliga åtgärder för att säkerställa att ordningen för kreditriskskydd är effektiv och för att hantera risker i samband med den.
3.När det gäller förbetalt kreditriskskydd skall de tillgångar som tas i anspråk, om de skall kunna beaktas, vara tillräckligt likvida och ha ett tillräckligt stabilt värde över tiden för att kunna ge tillfredsställande säkerhet för det kreditriskskydd som skapats med beaktande av den metod som använts för att beräkna riskvägda exponeringsbelopp och av i vilken utsträckning skyddet godkänts för att beaktas i dessa beräkningar. Endast sådana tillgångar som anges i del 1 i bilaga VIII får beaktas.
4.När det gäller förbetalt kreditriskskydd skall det utlånande kreditinstitutet ha rätt att vid fallissemang, insolvens eller konkurs för gäldenären, eller i tillämpliga fall för den som innehar säkerheten – eller någon annan kredithändelse som anges i de handlingar som rör transaktionen – utan dröjsmål likvidera eller behålla de tillgångar som ligger till grund för säkerheten. Korrelationsgraden mellan värdet av de tillgångar som ligger till grund för skyddet och gäldenärens kreditkvalitet skall inte vara oskäligt hög.
5.För att obetalt kreditriskskydd skall kunna beaktas skall den part som gör åtagandet vara tillräckligt tillförlitlig och avtalet om skyddet ha rättsverkan och vara verkställbart i de relevanta jurisdiktionerna, så att tillfredsställande säkerhet skapas i fråga om det uppnådda kreditriskskyddet med beaktande av den metod som används för att beräkna riskvägda exponerings- belopp och av i vilken utsträckning hänsyn får tas till skyddet. För att beaktas skall skyddet vara utfärdat av sådana parter som anges i del 1 i bilaga VIII i någon av de former som anges i samma del av bilagan.
6.De minimikrav som anges i del 2 i bilaga VIII skall uppfyllas.
Artikel 93
1.Om kraven i artikel 92 är uppfyllda, får beräkningen av de riskvägda exponeringsbeloppen och, i tillämpliga fall, de förväntade förlustbeloppen ändras i enlighet med delarna
2.Ingen exponering, för vilken kreditriskskydd har erhållits, får ge ett högre riskvägt exponeringsbelopp eller förväntat förlust- belopp än en i övrigt identisk exponering, för vilken inga kreditriskreducerande åtgärder har vidtagits.
L 177/40 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
3.Om kreditriskskydd enligt artiklarna
U n d e r a v s n i t t 4
V ä r d e p a p p e r i s e r i n g
Artikel 94
Om ett kreditinstitut använder den schablonmetod som anges i artiklarna
I samtliga andra fall skall det beräkna det riskvägda exponer- ingsbeloppet i enlighet med punkterna
Artikel 95
1.Om en väsentlig kreditrisk som har samband med värdepapperiserade exponeringar har överförts i enlighet med villkoren i del 2 i bilaga IX från det kreditinstitut som är originator, får detta kreditinstitut
a)vid traditionell värdepapperisering: från beräkningen av riskvägda exponeringsbelopp och, i tillämpliga fall, för- väntade förlustbelopp undanta de exponeringar som det har värdepapperiserat, och
b)vid syntetisk värdepapperisering: beräkna riskvägda expo- neringsbelopp och, i tillämpliga fall, förväntade förlustbe- lopp för de värdepapperiserade exponeringarna i enlighet med del 2 i bilaga IX.
2.När punkt 1 är tillämplig skall det kreditinstitut som är originator beräkna de riskvägda exponeringsbelopp som före- skrivs i bilaga IX för de eventuella positioner som det innehar i värdepapperiseringen.
Om det kreditinstitut som är originator inte överför någon väsentlig kreditrisk i enlighet med punkt 1, behöver det inte beräkna riskvägda exponeringsbelopp för de eventuella positio- ner det innehar i värdepapperiseringen i fråga.
Artikel 96
1.Vid beräkningen av det riskvägda exponeringsbeloppet för en position i värdepapperisering skall riskvikter åsättas positio- nens exponeringsvärde i enlighet med bilaga IX med utgångs- punkt i positionens kreditkvalitet fastställd med hänvisning till ett ratinginstituts kreditvärdering eller på annat sätt, såsom anges i bilaga IX.
2.Om exponeringen gäller olika trancher i en värdepapperiser- ing skall exponeringen för varje tranch betraktas som en separat position i värdepapperiseringen. De som tillhandahåller kredi- triskskydd för positioner i en värdepapperisering skall anses inneha positioner i värdepapperiseringen i fråga. Med positioner
i värdepapperisering skall även avses exponeringar som upp- kommer genom ränte‑ eller valutaderivatinstrument.
3.Om en position i värdepapperisering omfattas av kreditrisk- skydd, förbetalt eller ej, får den riskvikt som skall åsättas positionen ändras i enlighet med artiklarna
4.Med förbehåll för artikel 57 r och artikel 66.2 skall det riskvägda exponeringsbeloppet räknas in i det totala riskvägda beloppet för kreditinstitutets exponeringar vid tillämpningen av artikel 75 a.
Artikel 97
1.En kreditvärdering som utförts av ett ratinginstitut får användas för att fastställa riskvikten för en position i värdepapperisering enligt artikel 96 endast om ratinginstitutet har förklarats valbart för denna uppgift (nedan: ”valbart ratinginstitut”).
2.De behöriga myndigheterna får inte förklara ett ratingin- stitut valbart enligt punkt 1 utan att ha övertygat sig om att det uppfyller kraven i artikel 81 med beaktande av de tekniska kriterierna i del 2 i bilaga VI och att det har visat prov på förmåga inom området för värdepapperisering, vilket kan styrkas genom en stark ställning på marknaden.
3.Om ett ratinginstitut har förklarats valbart av de behöriga myndigheterna i en medlemsstat enligt punkt 1, får de behöriga myndigheterna i andra medlemsstater förklara institutet valbart för samma syften utan att genomföra något eget bedömnings- förfarande.
4.De behöriga myndigheterna skall offentliggöra en förteck- ning över valbara ratinginstitut och en förklaring av förfarandet för erkännande.
5.En kreditvärdering, som utförts av ett valbart ratinginstitut, skall, för att kunna användas i det sammanhang som avses i punkt 1, uppfylla de principer för trovärdighet och öppenhet som närmare beskrivs i del 3 i bilaga IX.
Artikel 98
1.För tillämpningen av riskvikter på positioner inom värdepapperisering skall de behöriga myndigheterna avgöra vilka av de kreditkvalitetsnivåer som anges i bilaga IX som ett valbart ratinginstituts olika kreditbetyg skall anses motsvara. Dessa avgöranden skall vara objektiva och konsekventa.
2.När de behöriga myndigheterna i en medlemsstat har fattat ett avgörande enligt punkt 1, får de behöriga myndigheterna i andra medlemsstater erkänna detta avgörande utan att genom- föra något eget förfarande för ett avgörande i frågan.
Artikel 99
Användning av ratinginstituts kreditvärderingar för beräkning av ett kreditinstituts riskvägda exponeringsbelopp enligt artikel 96 skall ske konsekvent och i enlighet med del 3 i bilaga IX. Kreditvärderingar får inte användas selektivt.
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/41 |
|
|
|
|
Artikel 100
1.När en värdepapperisering av rullande exponeringar omfat- tas av en bestämmelse om förtida amortering, skall det kreditinstitut som är originator i enlighet med bilaga IX beräkna ett ytterligare riskvägt exponeringsbelopp som gäller risken för att nivåerna på de kreditrisker som kreditinstitutet är exponerat för kan öka till följd av att bestämmelsen om förtida amortering tillämpas.
2.I detta sammanhang skall med ”rullande exponering” avses en exponering vid vilken kunders utestående skulder tillåts variera utifrån deras beslut att låna och betala tillbaka upp till en överenskommen gräns, och med ”bestämmelse om förtida amortering” avses en avtalsklausul, enligt vilken det krävs att investerarnas positioner skall lösas in före den förfallodag som ursprungligen angetts för de emitterade värdepapperen, om vissa särskilt angivna händelser inträffar.
Artikel 101
1.Ett kreditinstitut som är originator och som avseende en värdepapperisering har tillämpat artikel 95 vid beräkningen av riskvägda exponeringsbelopp, eller ett medverkande institut får inte, i syfte att minska möjliga eller faktiska förluster för investerare, ge stöd till värdepapperiseringen utöver sina avtalsmässiga förpliktelser.
2.Om ett kreditinstitut som är originator eller ett medver- kande institut inte uppfyller kravet i punkt 1 i fråga om en värdepapperisering, skall den behöriga myndigheten minst kräva att det minst beräknar ett kapitalkrav för de värdepapperiserade exponeringarna som om ingen värdepapperisering skett. Kredi- tinstitutet skall offentligt tillkännage att det har tillhandahållit stöd utöver avtalsbestämmelserna och följderna av detta för dess lagstadgade kapitalkrav.
Av s n i t t 4
M i n i m i k r a v p å k a p i t a l b a s f ö r o p e r a t i v a
r i s k e r
Artikel 102
1.De behöriga myndigheterna skall kräva att kreditinstitut innehar en tillräcklig kapitalbas för att täcka kapitalkravet för operativa risker i enlighet med de metoder som anges i artiklarna
2.Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 4, får kreditinstitut som tillämpar den metod som anges i artikel 104 inte återgå till att använda den metod som anges i artikel 103, såvida de inte kan styrka att det finns goda skäl för detta och de behöriga myndigheterna medger det.
3.Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 4, får kreditinstitut som tillämpar den metod som anges i artikel 105 inte återgå till att använda de metoder som anges i artikel 103 eller 104, såvida de inte kan styrka att det finns goda skäl för detta och de behöriga myndigheterna medger det.
4.De behöriga myndigheterna får tillåta att kreditinstitut använder en kombination av metoder i enlighet med del 4 i bilaga X.
Artikel 103
Enligt basmetoden skall kapitalkravet för operativ risk vara en viss procentandel av en relevant indikator i enlighet med de parametrar som anges i del 1 i bilaga X.
Artikel 104
1.Enligt schablonmetoden skall kreditinstituten dela in sina verksamheter i ett antal affärsområden så som anges i del 2 i bilaga X.
2.För varje affärsområde skall kreditinstituten beräkna ett kapitalkrav för operativ risk som en viss procentandel av en relevant indikator i enlighet med de parametrar som anges i del 2 i bilaga X.
3.För vissa affärsområden får de behöriga myndigheterna på vissa villkor tillåta att ett kreditinstitut använder en alternativ relevant indikator för att fastställa sitt kapitalkrav för operativ risk i enlighet med punkterna
4.Enligt schablonmetoden skall kapitalkravet för operativ risk vara lika med summan av kapitalkraven för operativ risk för samtliga enskilda affärsområden.
5.Parametrarna för schablonmetoden återfinns i del 2 i bilaga X.
6.För att få använda schablonmetoden skall kreditinstituten uppfylla kriterierna i del 2 i bilaga X.
Artikel 105
1.Kreditinstitut får använda internmätningsmetoder som bygger på deras egna mätningsmetoder för operativa risker, under förutsättning att den behöriga myndigheten uttryckligen ger sitt godkännande till att modellerna i fråga används för att beräkna kravet på kapitalbas.
2.Kreditinstituten skall inför de behöriga myndigheterna styrka att de uppfyller kvalifikationskriterierna i del 3 i bilaga X.
3.När ett moderkreditinstitut inom EU och dess dotterföretag eller dotterföretagen till ett finansiellt holdingföretag inom EU avser att tillämpa någon internmätningsmetod, skall de behöriga myndigheterna för de olika juridiska personerna samarbeta nära enligt föreskrifterna i artiklarna
4.Om ett moderkreditinstitut inom EU och dess dotterföretag eller dotterföretagen till ett finansiellt moderholdingföretag inom EU tillämpar någon internmätningsmetod enhetligt, får de behöriga myndigheterna tillåta att moderföretaget och dess dotterföretag betraktas som en enhet när det gäller kvalifika- tionskraven i del 3 i bilaga X.
L 177/42 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
Av s n i t t 5
S t o r a e x p o n e r i n g a r
Artikel 106
1.Med exponeringar avses i detta avsnitt varje tillgångspost och post utanför balansräkningen som avses i underavsnitt 1 i avsnitt 3 utan tillämpning av de riskvikter eller risknivåer som anges där.
Exponeringar som uppkommer till följd av poster som avses i bilaga IV skall beräknas enligt någon av de metoder som anges i bilaga III. Punkt 2 i del 2 i Bilaga III skall också tillämpas med avseende på detta avsnitt.
Alla poster vars samlade belopp täcks av kapitalbasen får med de behöriga myndigheternas godkännande undantas från bestäm- ningen av exponeringar under förutsättning att detta belopp inte räknas in i kreditinstitutets kapitalbas vid tillämpningen av artikel 75 eller vid beräkningen av andra nyckeltal för övervak- ning som fastställs i detta direktiv samt i andra gemenskapsakter.
2. Exponeringar omfattar inte följande poster:
a)Vid valutatransaktioner: exponeringar som uppkommer i samband med normal avveckling av en transaktion under två dygn efter betalning.
b)Vid köp eller försäljning av värdepapper: exponeringar som uppkommer i samband med normal avveckling av en transaktion under fem vardagar efter den tidigare av de tidpunkter då betalning sker och då värdepapperen levereras.
Artikel 107
Vid tillämpningen av detta avsnitt skall med ”kreditinstitut” avses följande:
a)Ett kreditinstitut samt dess filialer i tredje land.
b)Privata och offentliga företag samt deras filialer, som motsvarar definitionen av kreditinstitut och som är auktoriserade i tredje land.
Artikel 108
Ett kreditinstituts exponering gentemot en kund eller en grupp av kunder med inbördes anknytning skall anses som en stor exponering när värdet uppgår till minst 10 % av kreditinstitutets kapitalbas.
Artikel 109
De behöriga myndigheterna skall kräva att varje kreditinstitut har sunda förvaltnings‑ och redovisningsmetoder samt lämpliga interna kontrollrutiner för att kunna identifiera och registrera alla stora exponeringar och senare ändringar av dessa i enlighet med detta direktiv och för att kunna övervaka dessa exponeringar mot
bakgrund av kreditinstitutets egen strategi vad gäller exponer- ingar.
Artikel 110
1.Ett kreditinstitut skall rapportera alla stora exponeringar till de behöriga myndigheterna.
Medlemsstaterna skall föreskriva att rapporteringen skall ske enligt en av följande metoder. De får bestämma vilken av metoderna som skall tillämpas.
a)Rapportering av alla stora exponeringar minst en gång om året samt rapportering under året av alla nya stora exponeringar och alla ökningar av befintliga exponeringar som uppgår till minst 20 % i förhållande till den senaste rapporten.
b)Rapportering av alla stora exponeringar minst fyra gånger om året.
2.Såvida det inte gäller kreditinstitut som tillämpar artikel 114 i fråga om erkännande av säkerheter vid beräkningen av exponeringarnas värde enligt artikel
När ett kreditinstitut åberopar denna punkt, skall det bevara uppgifter om de skäl som åberopats i minst ett år efter det att det förhållande som föranledde undantaget inträffade, så att de behöriga myndigheterna kan fastställa om undantaget alltjämt är motiverat.
3.Medlemsstaterna får kräva av kreditinstitut att de analyserar sina exponeringar mot emittenter av säkerheter när det gäller möjliga koncentrationer och när så är lämpligt vidtar åtgärder eller rapporterar viktiga resultat till den behöriga myndigheten.
Artikel 111
1.Ett kreditinstitut får inte exponera sig gentemot en kund eller grupp av kunder med inbördes anknytning om värdet överstiger 25 % av institutets kapitalbas.
2.När en kund eller grupp av kunder med inbördes anknyt- ning är moderföretag eller dotterföretag till kreditinstitutet eller ett eller flera syskonföretag, skall den procentsats som anges i punkt 1 minskas till 20 %. Medlemsstaterna får dock undanta exponeringar gentemot sådana kunder från 20‑procentsgränsen om de föreskriver särskild övervakning av sådana exponeringar genom andra åtgärder eller förfaranden. De skall i så fall underrätta kommissionen och Europeiska bankkommittén om de åtgärderna eller förfarandena.
3.Det sammanlagda värdet av ett kreditinstituts stora exponeringar får inte överstiga 800 % av institutets kapitalbas.
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/43 |
|
|
|
|
4.Ett kreditinstitut skall vid varje tidpunkt iaktta de i punkterna
Artikel 112
1.Vid tillämpningen av artiklarna
2.Med förbehåll för punkt 3 skall en förutsättning för att kreditriskskydd (förbetalt eller ej) skall kunna erkännas, i de fall då detta får tillåtas enligt artiklarna
3.Om ett kreditinstitut stöder sig på artikel 114.2, skall det för att förbetalt kreditriskskydd skall erkännas krävas att de relevanta kraven i artiklarna
Artikel 113
1.Medlemsstaterna får sätta lägre gränser än de som anges i artikel 111.
2.Medlemsstaterna får från tillämpningen av artikel
3.Medlemsstaterna får helt eller delvis undanta följande exponeringar från tillämpningen av artikel 111:
a)Tillgångsposter som utgörs av fordringar på nationella regeringar eller centralbanker som utan ställande av säkerhet skulle åsättas riskvikten 0 % enligt artiklarna 78– 83.
b)Tillgångsposter som utgörs av fordringar på internationella organisationer eller multilaterala utvecklingsbanker som utan ställande av säkerhet skulle åsättas riskvikten 0 % enligt artiklarna
c)Tillgångsposter som utgörs av fordringar för vilka natio- nella regeringar, centralbanker, internationella organisatio- ner, multilaterala utvecklingsbanker eller offentliga organ, har lämnat uttryckliga garantier, om fordringar utan säkerhet på den enhet som ställt garantin skulle åsättas riskvikten 0 % enligt artiklarna
d)Andra exponeringar gentemot nationella regeringar, cent- ralbanker, internationella organisationer, multilaterala
utvecklingsbanker eller offentliga organ, eller exponeringar garanterade av dessa, om fordringar utan säkerhet på den enhet som exponeringen gäller eller som ställt garantin skulle ges riskvikten 0 % enligt artiklarna
e)Tillgångsposter som utgörs av fordringar på och andra exponeringar gentemot nationella regeringar eller central- banker som inte omfattas av punkt a om de är angivna i, och i förekommande fall finansierade i, låntagarnas nationella valuta.
f)Tillgångsposter och andra exponeringar för vilka det enligt de behöriga myndigheternas bedömning finns betryggande säkerhet i form av räntebärande värdepapper utgivna av nationella regeringar eller centralbanker, internationella organisationer, multilaterala utvecklingsbanker eller delstat- liga eller lokala självstyrelseorgan, myndigheter eller offentliga organ i medlemsstaterna, som utgör fordringar på emittenten och skulle åsättas riskvikten 0 % enligt artiklarna
g)Tillgångsposter och andra exponeringar för vilka det enligt de behöriga myndigheternas bedömning finns betryggande säkerhet i form av kontanta medel insatta hos det utlånande kreditinstitutet eller hos ett kreditinstitut som är moder- företag eller dotterföretag till detta.
h)Tillgångsposter och andra exponeringar för vilka det enligt de behöriga myndigheternas bedömning finns betryggande säkerhet i form av depositionsbevis, utgivna av det utlånande kreditinstitutet eller av ett kreditinstitut som är moderföretag eller dotterföretag till detta och förvarade hos något av dem.
i)Tillgångsposter som utgörs av fordringar på och andra exponeringar gentemot institut med en löptid av högst ett år och som inte ingår i institutens kapitalbas.
j)Tillgångsposter som utgörs av fordringar på och andra exponeringar gentemot institut som inte är kreditinstitut men som uppfyller villkoren i punkt 85 i del 1 i bilaga VI och som har en löptid av högst ett år och för vilka det finns säkerhet enligt samma punkt.
k)Växlar och andra liknande skuldebrev med en löptid av högst ett år och med underskrift av andra kreditinstitut.
l)Täckta obligationer enligt definitionen i punkterna
m)I avvaktan på en senare samordning, innehav i sådana försäkringsföretag som avses i artikel 122.1 upp till 40 % av kapitalbasen i det kreditinstitut som förvärvar innehavet.
n)Tillgångsposter som utgörs av fordringar på regionala eller centrala kreditinstitut till vilka det utlånande kreditinstitutet är knutet genom en sammanslutning enligt bestämmelser i
L 177/44 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
lag, bolagsordning eller motsvarande och som enligt dessa bestämmelser är ansvariga för likviditetsutjämningar inom sammanslutningen.
o)Exponeringar för vilka det enligt de behöriga myndigheter- nas bedömning finns betryggande säkerhet i form av andra värdepapper än sådana som avses i led f.
p)Lån som i enlighet med de behöriga myndigheternas bedömning är säkrade genom panträtt i bostadsfastigheter eller genom aktier i finska bostadsaktiebolag, som är verksamma enligt den finska lagen om bostadsaktiebolag av år 1991 eller senare antagna författningar med motsvarande innehåll, och leasingavtal där uthyraren behåller full äganderätt till den uthyrda bostaden så länge förhyraren inte har utnyttjat sin köpoption, i bägge fallen upp till 50 % av bostadsfastighetens värde.
q)Följande poster, om de skulle ges riskvikten 50 % enligt artiklarna
i)Exponeringar som är säkrade genom panträtt i kontorsfastigheter eller andra kommersiella fastigheter eller genom aktier i finska bostadsaktiebolag, som är verksamma enligt den finska lagen om bostads- aktiebolag av år 1991 eller senare antagna författ- ningar med motsvarande innehåll, och som avser kontorsfastigheter eller andra kommersiella fastig- heter.
ii)Exponeringar som avser transaktioner med fastighets- leasing i fråga om kontorsfastigheter och andra kommersiella fastigheter.
Vid tillämpningen av punkt ii får medlemsstaternas behöriga myndigheter fram till den 31 december 2011 tillåta att kreditinstitut godkänner 100 % av värdet på fastigheten i fråga. Vid utgången av denna period skall behandlingen ses över. Medlemsstaterna skall underrätta kommissionen om hur de tillämpar denna förmånliga behandling.
r)50 % av de medel‑ och lågriskposter utanför balansräk- ningen som avses i bilaga II.
s)Efter godkännande av de behöriga myndigheterna, andra garantier än kreditgarantier som grundas på bestämmelser i lag eller föreskrifter och som av ömsesidiga garantifonder med ställning som kreditinstitut ställs ut till medlemmar, varvid 20 procents riskvikt skall tillämpas på beloppet.
t)De lågriskposter utanför balansräkningen som avses i bilaga II, om avtal har träffats med kunden eller kundgruppen i fråga om att exponeringar kan göras endast om det har konstaterats att det inte medför att de gränsvärden som är tillämpliga enligt artikel
Kontanta medel som tas emot för en kreditlänkad obligation som utfärdats av kreditinstitutet samt insättningar eller mottagna lån från en motpart till kreditinstitutet, som omfattas av ett avtal om nettning av poster i balansräkningen som godkänts enligt artiklarna
Vid tillämpning av led o skall de värdepapper som används som säkerhet värderas till marknadspris, ha ett värde som överstiger de exponeringar för vilka de utgör säkerhet och vara föremål för börshandel eller för omsättning och regelbunden notering på en marknad som upprätthålls genom erkänt yrkesmässiga aktörer. Vidare skall det enligt de behöriga myndigheternas bedömning i kreditinstitutets hemmedlemsstat vara möjligt att fastställa ett objektivt pris så att värdepapperens övervärde vid varje tidpunkt kan fastställas. Det övervärde som erfordras skall utgöra 100 %. Det skall dock utgöra 150 % i fråga om aktier och 50 % i fråga om räntebärande värdepapper utgivna av institut, av regionala eller lokala självstyrelseorgan och myndigheter hos medlems- staterna med undantag för dem som avses i led f och i fråga om räntebärande värdepapper utfärdade av multilaterala utvecklings- banker utom sådana som skall åsättas riskvikten 0 % enligt artiklarna
Vid tillämpning av led p skall värdet av egendomen beräknas på ett sätt som kan godtas av de behöriga myndigheterna på grundval av stränga värderingsnormer som fastställts i lagar eller andra författningar. Värdering skall genomföras minst en gång om året. Vid tillämpningen av led p skall med bostadsfastighet avses en fastighet som är eller kommer att bli bebodd eller uthyrd av låntagaren.
Medlemsstaterna skall underrätta kommissionen om alla undan- tag som beviljas enligt led s för att säkerställa att de inte leder till snedvridning av konkurrensen.
Artikel 114
1.Med förbehåll för punkt 3 får medlemsstaterna i fråga om beräkningen av exponeringars värde enligt artikel
I detta sammanhang skall med ”fullständigt justerat exponer- ingsvärde” avses det värde som beräknats enligt artiklarna
Om denna punkt tillämpas på ett kreditinstitut får artikel 113.3
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/45 |
|
|
|
|
2.Med förbehåll för punkt 3 får ett kreditinstitut, som har tillstånd att använda egna skattningar av LGD‑värden och konverteringsfaktorer för en exponeringsklass enligt artik- larna
De behöriga myndigheterna skall ha övertygat sig om att de skattningar som kreditinstitutet gör är lämpliga att utnyttja för reducering av exponeringsvärdet när detta skall användas för att avgöra efterlevnaden av bestämmelserna i artikel 111.
Om ett kreditinstitut har tillstånd att använda egna skattningar av effekterna av finansiella säkerheter skall institutet göra detta på ett sätt som är förenligt med den metod som valts för att beräkna kapitalkraven.
Kreditinstitut som har tillstånd att använda egna skattningar av LGD‑värden och konverteringsfaktorer för en exponeringsklass enligt artiklarna
3.Ett kreditinstitut som har tillstånd att använda de metoder som beskrivs i punkterna 1 och 2 vid beräkning av exponer- ingsvärden enligt artikel
Dessa periodiska stresstester skall gälla risker som kan orsakas av potentiella förändringar av förhållandena på marknaden som kan få negativa konsekvenser för kreditinstitutets kapitaltäckning och risker vid brådskande realisering av säkerheter.
Kreditinstitutet skall förvissa de behöriga myndigheterna om att de stresstester som genomförs är tillräckliga och lämpliga för bedömningen av dessa risker.
Om ett sådant stresstest visar på ett lägre realiserbart värde av en mottagen säkerhet än vad som skulle få beaktas enligt punkterna 1 och 2, skall värdet av den säkerhet som får tas med i beräkningen av exponeringsvärden enligt artikel
I sådana kreditinstituts strategier för att bemöta koncentrations- risker skall följande ingå:
a)Strategier och förfaranden för att bemöta risker till följd av löptidsobalanser mellan exponeringar och det eventuella kreditriskskyddet för dessa.
b)Strategier och förfaranden i fall då ett stresstest indikerar ett lägre realvärde för säkerheter än som beaktas enligt punkterna 1 och 2.
c)Strategier och förfaranden för koncentrationsrisker till följd av tillämpningen av tekniker för reducering av kreditrisker, särskilt vid stora indirekta kreditexponeringar (exempelvis mot en enskild emittent av värdepapper som tagits emot som säkerhet).
4.När effekterna av säkerheter beaktas enligt punkterna 1 eller 2 i denna artikel, får medlemsstaterna behandla varje täckt del av exponeringen som om den gäller emittenten av säkerheten och inte kunden.
Artikel 115
1.Vid tillämpning av artikel
2.Vid tillämpning av artikel
Artikel 116
Med avvikelse frånartikel 113.3 i och artikel 115.2 får medlemsstaterna åsätta 20 % riskvikt på tillgångsposter som utgörs av fordringar på och andra exponeringar gentemot institut, oavsett löptid.
Artikel 117
1.När en exponering gentemot en kund garanterats av en tredje part eller genom säkerhet i form av värdepapper utgivna av en tredje part på de villkor som har fastställts i artikel 113.3 o får medlemsstaterna behandla exponeringen
a)som om den hade ingåtts med garantigivaren i stället för med kunden, eller
L 177/46 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
b)som om den hade ingåtts med denna tredje part i stället för med kunden, om det för exponeringar som definieras i artikel 113.3 o finns säkerhet på villkor som där anges.
2.När medlemsstaterna tillämpar en behandling enligt punkt
1 a
a)skall, om garantin är uttryckt i en annan valuta än den som gäller för exponeringen, det belopp av exponeringen som skall betraktas som täckt beräknas enligt bestämmelserna om behandlingen av valutaobalanser för ej förbetalt kreditskydd i bilaga VIII,
b)skall en obalans mellan löptiderna för exponeringen respektive skyddet behandlas enligt bestämmelserna om behandling av löptidsobalanser i bilaga VIII, och
c)kan partiell täckning få beaktas genom den behandling som anges i bilaga VIII.
datatjänser eller liknande får inte överstiga 60 % av institutets kapitalbas.
3.De gränstal som föreskrivits i punkterna 1 och 2 får överskridas endast under exceptionella förhållanden. I sådana fall skall behöriga myndigheter emellertid förelägga kreditinstitutet att antingen öka sin kapitalbas eller vidta andra likvärdiga åtgärder.
Artikel 121
Aktier eller andelar som tillfälligt innehas under tiden för finansiell rekonstruktion eller till skydd för verksamhet eller som ett normalt led i emissionsverksamhet eller i ett instituts namn för annans räkning skall inte räknas som kvalificerade innehav vid beräkning av de i artiklarna 120.1 och 120.2 angivna gränstalen. Aktier och andelar som inte utgör finansiella anläggningstillgångar enligt definitionen i artikel 35.2 i direktiv 86/635/EEG skall inte medräknas i beräkningen.
Artikel 118 |
Artikel 122 |
Om förpliktelserna för kreditinstitut, individuellt eller på under- gruppsbasis, enligt detta avsnitt inte tillämpas med stöd av artikel 69.1, eller om bestämmelserna i artikel 70 tillämpas på moderkreditinstitut i en medlemsstat, skall åtgärder vidtas för att säkerställa en lämplig riskfördelning inom gruppen.
Artikel 119
Kommissionen skall senast den 31 december 2007 lägga fram en rapport för Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av detta avsnitt, vid behov åtföljd av lämpliga förslag.
Av s n i t t 6
K v a l i f i c e r a d e i n n e h a v i f ö r e t a g u t a n f ö r
fi n a n s o m r å d e t
Artikel 120
1.Inget kreditinstitut får ha ett kvalificerat innehav, som motsvarar mer än 15 % av institutets kapitalbas, i ett företag som är varken ett kreditinstitut eller ett finansiellt institut eller som driver sådan verksamhet som har direkt samband med bankirverksamhet eller avser tjänster knutna till bankverksamhet, såsom leasing, factoring, förvaltning av värdepappersfonder, datatjänser eller liknande.
2.Ett kreditinstituts sammantagna kvalificerade innehav i andra företag än kreditinstitut, finansiella institut och företag som driver sådan verksamhet som har direkt samband med bankirverksamhet eller avser tjänster knutna till bankverksamhet, såsom leasing, factoring, förvaltning av värdepappersfonder,
1.Medlemsstaterna behöver inte tillämpa begränsningarna enligt artikel 120.1 och 2 för ägarposter i försäkringsföretag enligt definitionen i direktiv 73/239/EEG och direktiv 2002/83/ EG eller i återförsäkringsföretag enligt definitionen i direktiv 98/ 78/EG.
2.Medlemsstaterna får föreskriva att behöriga myndigheter inte skall tillämpa de i artikel
KAPITEL 3
Kreditinstitutens värderingsmetoder
Artikel 123
Kreditinstituten skall ha infört sunda, effektiva och heltäckande strategier och metoder för att fortlöpande värdera och upp- rätthålla internt kapital som till belopp, slag och fördelning enligt deras uppfattning är tillräckligt för att täcka arten och nivån på de risker som de är, eller kan komma att bli, exponerade för.
Dessa strategier och metoder skall regelbundet utvärderas internt för att säkerställa att de fortfarande är heltäckande och står i proportion till arten och omfattningen av kreditinstitutets verksamheter och till dessas komplexitetsgrad.
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/47 |
|
|
|
|
KAPITEL 4
De behöriga myndigheternas tillsyn och upplysningsplikt
Av s n i t t 1
T i l l s y n
Artikel 124
1.De behöriga myndigheterna skall med beaktande av de tekniska kriterier som anges i bilaga XI granska de styrformer, strategier, metoder och mekanismer som kreditinstituten infört för att följa detta direktiv och utvärdera de risker som kreditinstituten är, eller kan komma att bli, exponerade för.
2.Omfattningen av den översyn och utvärdering som avses i punkt 1 skall motsvara kraven i detta direktiv.
3.På grundval av den översyn och utvärdering som avses i punkt 1 skall de behöriga myndigheterna fastställa om de styrformer, strategier, metoder och mekanismer som kreditin- stituten infört för att följa detta direktiv och den kapitalbas de förfogar över är tillräckliga för att säkerställa en sund hantering och täckning av de risker de är exponerade för.
4.De behöriga myndigheterna skall fastställa hur ofta och hur ingående översyn och utvärdering enligt punkt 1 skall genom- föras med beaktande av storleken, systemviktigheten, arten, omfattningen och komplexitetsgraden hos verksamheterna i varje enskilt kreditinstitut, och skall i samband med detta beakta proportionalitetsprincipen. Förnyad översyn och utvärdering skall ske minst en gång årligen.
5.De behöriga myndigheternas översyn och utvärdering skall omfatta kreditinstitutens exponering för ränterisker i samband med andra verksamheter än handel. Det skall krävas att åtgärder vidtas beträffande institut vilkas ekonomiska värde minskar med mer än motsvarande 20 % av deras kapitalbas till följd av en plötslig och oväntad förändring av räntenivåerna, vars omfatt- ning de behöriga myndigheterna skall föreskriva och som inte skall skilja sig åt mellan olika kreditinstitut.
Artikel 125
1.Om moderföretaget är ett moderkreditinstitut i en medlems- stat eller ett moderkreditinstitut inom EU skall den gruppbase- rade tillsynen utövas av de behöriga myndigheter som beviljat moderföretaget auktorisation enligt artikel 6.
2.Om moderföretaget till ett kreditinstitut är ett finansiellt moderholdingföretag i en medlemsstat eller ett finansiellt moderholdingföretag inom EU skall den gruppbaserade tillsynen utövas av de behöriga myndigheter som beviljat kreditinstitutet auktorisation enligt artikel 6.
Artikel 126
1.När kreditinstitut som beviljats auktorisation i två eller flera medlemsstater har samma finansiella moderholdingföretag i en medlemsstat eller samma finansiella moderholdingföretag inom EU som moderföretag, skall den gruppbaserade tillsynen utövas av de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där det finansiella holdingföretaget etablerades.
När kreditinstitut som är auktoriserade i två eller flera medlemsstater som moderföretag har mer än ett finansiellt holdingföretag med huvudkontor i olika medlemsstater och det finns kreditinstitut i var och en av dessa medlemsstater, skall den gruppbaserade tillsynen utövas av den behöriga myndigheten för det kreditinstitut som har den största totala balansomslutningen.
2.När mer än ett kreditinstitut, som är auktoriserat inom gemenskapen, har samma finansiella holdingföretag som moder- företag, och inget av dessa kreditinstitut har auktoriserats i den medlemsstat där det finansiella holdingföretaget är etablerat, skall den gruppbaserade tillsynen utövas av den behöriga myndighet som har auktoriserat det kreditinstitut som har den största totala balansomslutningen, och detta kreditinstitut skall vid tillämp- ningen av detta direktiv betraktas som det kreditinstitut som kontrolleras av ett finansiellt moderholdingföretag inom EU.
3.I särskilda fall får de behöriga myndigheterna i samförstånd bortse från kriterierna i punkterna 1 och 2, om det skulle vara olämpligt att tillämpa dem med hänsyn till de kreditinstitut det gäller och den relativa betydelsen av deras verksamheter i de olika länderna, och i stället utse en annan behörig myndighet för att ansvara för den gruppbaserade tillsynen. I sådana fall skall de behöriga myndigheterna, innan de fattar sitt beslut, ge moderkreditinstitutet inom EU, det finansiella moderholding- företaget inom EU eller det kreditinstitut som har den största totala balansomslutningen, beroende på vad som är tillämpligt, tillfälle att yttra sig om beslutet.
4.De behöriga myndigheterna skall underrätta kommissionen om alla överenskommelser inom ramen för punkt 3.
Artikel 127
1.Medlemsstaterna skall när det är lämpligt besluta om de åtgärder som behövs för att finansiella holdingföretag skall omfattas av bestämmelserna om gruppbaserad tillsyn. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 135, skall sammanställ- ningen av den finansiella ställningen i företaget i fråga inte på något sätt anses innebära att de behöriga myndigheterna har skyldighet att utöva tillsyn i förhållande till det enskilda finansiella holdingföretaget.
2.När en medlemsstats behöriga myndigheter beslutat att undanta ett dotterkreditinstitut från reglerna om gruppbaserad tillsyn i något av de fall som avses i artikel 73.1
L 177/48 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
3.Medlemsstaterna skall se till att de behöriga myndigheter som har ansvaret för den gruppbaserade tillsynen kan inhämta sådan information som avses i artikel 137, från dotterföretag till ett kreditinstitut eller ett finansiellt holdingföretag som inte omfattas av bestämmelserna om gruppbaserad tillsyn. I sådana fall skall reglerna i samma artikel om överföring och kontroll av information gälla.
Artikel 128
Om en medlemsstat har mer än en behörig myndighet som har befogenhet att utöva tillsyn över kreditinstitut och finansiella institut, skall medlemsstaten vidta nödvändiga åtgärder för att en samordning mellan dessa myndigheter skall etableras.
Artikel 129
1.Utöver de skyldigheter den åläggs enligt de övriga bestämmelserna i detta direktiv skall den behöriga myndighet som ansvarar för den gruppbaserade tillsynen över moderkre- ditinstitut inom EU och kreditinstitut som kontrolleras av finansiella moderholdingföretag inom EU utföra följande upp- gifter:
a)Samordning när det gäller att samla in och sprida relevant information på löpande basis och i krissituationer.
b)Planering och samordning av tillsynsverksamheterna på löpande basis och i krissituationer, däribland även när det gäller de verksamheter som avses i artikel 124, i samarbete med berörda behöriga myndigheter.
2.När det gäller ansökningar om sådana tillstånd som avses i artiklarna 84.1, 87.9 respektive 105, och i del 6 i bilaga III, som inlämnas av ett moderkreditinstitut inom EU och dess dotter- företag eller gemensamt av dotterföretagen till ett finansiellt holdingföretag inom EU, skall de behöriga myndigheterna arbeta gemensamt under fullt utvecklat samråd för att besluta om det begärda tillståndet bör beviljas eller inte samt eventuella villkor och bestämmelser som skall gälla för tillståndet.
Ansökan enligt första stycket skall endast riktas till den behöriga myndighet som avses i punkt 1.
De behöriga myndigheterna skall göra allt som står i deras makt för att nå fram till ett gemensamt beslut om ansökan inom sex månader. Detta gemensamma beslut skall redovisas i ett dokument med fullständig motivering till beslutet som skall lämnas till sökanden av den behöriga myndighet som avses i punkt 1.
Den period som avses i tredje stycket skall börja den dag då den behöriga myndighet som avses i punkt 1 mottagit en komplett ansökan. Den behöriga myndighet som avses i punkt 1 skall omedelbart vidarebefordra den kompletta ansökan till de övriga behöriga myndigheterna.
Om de behöriga myndigheterna inte har enats om ett gemensamt beslut inom sex månader, skall den behöriga myndighet som avses i punkt 1 själv besluta om ansökan. Detta beslut skall redovisas i ett dokument med fullständig motivering där synpunkter och reservationer från övriga behöriga myndig- heter som kommit till uttryck under sexmånadersperioden beaktas. Beslutet skall göras tillgängligt för sökanden och övriga
behöriga myndigheter av den behöriga myndighet som avses i punkt 1.
De beslut som avses i tredje och femte stycket skall erkännas som slutgiltiga och tillämpas av de behöriga myndigheterna i de berörda medlemsstaterna.
Artikel 130
1.Om en kritisk situation uppstår inom en bankgrupp, som kan sätta stabiliteten hos det finansiella systemet i någon av de medlemsstater där enheter ur en grupp har auktoriserats i fara, skall den behöriga myndighet som ansvarar för den gruppbase- rade tillsynen med iakttagande av kapitel 1 andra avsnittet i avdelning V snarast möjligt underrätta de myndigheter som avses i artikel 49 a och artikel 50. Denna skyldighet skall gälla för alla de behöriga myndigheter som anges i artiklarna
2.Den behöriga myndighet som ansvarar för gruppbaserad tillsyn skall, då den har behov av uppgifter som redan lämnats till en annan behörig myndighet, alltid när så är möjligt vända sig till den myndigheten för att undvika dubbel rapportering till de olika myndigheter som medverkar i tillsynen.
Artikel 131
För att skapa goda förutsättningar för att upprätta en effektiv tillsyn skall den behöriga myndighet som ansvarar för gruppbaserad tillsyn och de övriga behöriga myndigheterna skriftligen ha fastställt en ordning för samordningen och samarbetet.
Inom ramen för sådana ordningar får ytterligare uppgifter anförtros den behöriga myndighet som ansvarar för den gruppbaserade tillsynen, och förfaranden kan anges för besluts- processen och för samarbetet med andra behöriga myndigheter.
De behöriga myndigheter som auktoriserat ett dotterföretag vars moderföretag är ett kreditinstitut, får genom bilaterala avtal delegera ansvaret för tillsynen till de behöriga myndigheter som beviljat moderföretaget auktorisation och utövar tillsyn över detta, så att dessa myndigheter ikläder sig ansvar för tillsynen över dotterföretaget i enlighet med detta direktiv. Kommissionen skall hållas underrättad om förekomsten av sådana avtal och om deras innehåll. Den skall vidarebefordra sådan information till de behöriga myndigheterna i övriga medlemsstater och till Europeiska bankkommittén.
Artikel 132
1.De behöriga myndigheterna skall ha ett nära samarbete med varandra. De skall ömsesidigt tillhandahålla alla upplysningar som är väsentliga och relevanta för övriga myndigheter när de utför sina tillsynsuppgifter enligt detta direktiv. Härvid skall de behöriga myndigheterna på begäran överlämna alla relevanta upplysningar och på eget initiativ överlämna alla väsentliga upplysningar.
Upplysningar som avses i första stycket skall betraktas som väsentliga om de i sak kan tänkas påverka en bedömning av den finansiella sundheten i ett kreditinstitut eller finansiellt institut i en annan medlemsstat.
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/49 |
|
|
|
|
De behöriga myndigheter som ansvarar för gruppbaserad tillsyn över moderkreditinstitut inom EU och kreditinstitut som kontrolleras av finansiella moderholdingföretag inom EU skall särskilt förse de behöriga myndigheterna i andra medlemsstater som utövar tillsyn över dotterföretag till dessa moderföretag med alla relevanta upplysningar. När man fastställer hur omfattande de relevanta upplysningarna skall vara, skall hänsyn tas till dotterföretagens betydelse inom det finansiella systemet i respektive medlemsstat.
De väsentliga upplysningar som avses i första stycket skall särskilt omfatta följande:
a)Redovisning av gruppstrukturen för alla större kreditinstitut inom en grupp och av de behöriga myndigheterna för kreditinstituten inom företagsgruppen.
b)Förfaranden för att inhämta upplysningar från de kreditin- stitut som ingår i en företagsgrupp samt för kontroll av dessa upplysningar.
c)Negativ utveckling i kreditinstitut eller andra enheter inom en företagsgrupp som kan få allvarliga följder för kreditinstituten.
d)Betydande sanktioner och extraordinära åtgärder som de behöriga myndigheterna genomfört i enlighet med detta direktiv, däribland åläggande av ytterligare kapitalkrav enligt artikel 136 och av begränsningar i användningen av internmätningsmetoder för beräkningen av kravet på kapitalbas enligt artikel 105.
2.De behöriga myndigheter som ansvarar för tillsynen över kreditinstitut som kontrolleras av ett moderkreditinstitut inom EU skall när så är möjligt vända sig till den behöriga myndighet som avses i artikel 129.1 när de behöver upplysningar om genomförandet av metoder och strategier som fastställs genom detta direktiv, och som den myndigheten redan kan ha tillgång till.
3.De behöriga myndigheterna skall, innan de fattar beslut, rådfråga varandra om följande förhållanden, i den utsträckning som besluten är av betydelse för andra behöriga myndigheters tillsynsuppgifter:
a)Förändringar av ägar‑, organisations‑ eller ledningsstruktu- ren i kreditinstitut inom en grupp, för vilka behöriga myndigheters godkännande eller tillstånd krävs.
b)Betydande sanktioner och extraordinära åtgärder som de behöriga myndigheterna genomfört, inbegripet åläggande av ytterligare kapitalkrav enligt artikel 136 och av begräns- ningar i användningen av internmätningsmetoder för beräkningen av kravet på kapitalbas enligt artikel 105.
I fall enligt b skall den behöriga myndighet som ansvarar för gruppbaserad tillsyn alltid rådfrågas.
En behörig myndighet får dock besluta att inte rådfråga den myndigheten i brådskande fall eller om ett sådant samråd skulle kunna äventyra verkan av besluten. I sådana fall skall den behöriga myndigheten utan dröjsmål underrätta de övriga behöriga myndigheterna.
Artikel 133
1.De behöriga myndigheter som är ansvariga för den gruppbaserade tillsynen skall för att utöva tillsynen kräva fullständig sammanställning av alla kreditinstitut och finansiella institut som är dotterföretag.
Dock får de behöriga myndigheterna kräva enbart sammanställ- ning på proportionell grund i de fall där, enligt deras bedömning, moderföretagets ansvar är begränsat till moderföretagets andel av kapitalet i dotterföretaget med hänsyn till det ansvar som åvilar andra aktieägare, andelsägare eller medlemmar med tillfredsstäl- lande soliditet. Övriga aktieägares, andelsägares och medlemmars ansvar skall klart fastställas, om så erfordras genom formella, undertecknade förbindelser.
Om företagen står i ett sådant samband som avses i artikel 12.1 i direktiv 83/349/EEG skall de behöriga myndigheterna bestämma hur sammanställningen skall ske.
2.De behöriga myndigheter som är ansvariga för den gruppbaserade tillsynen skall kräva sammanställning på propor- tionell grund av ägarintressen i kreditinstitut och finansiella institut, som leds av ett företag som omfattas av sammanställ- ningen jämte ett eller flera företag som inte omfattas av sammanställningen när dessa företags ansvar är begränsat till den andel av kapital som de innehar.
3.Om det finns andra ägarintressen eller andra former av kapitalbindningar än de som anges i punkterna 1 och 2, skall de behöriga myndigheterna bestämma om och hur sammanställ- ning skall ske. De får tillåta eller kräva att kapitalandelsmetoden används. Tillämpning av denna metod skall dock inte innebära att företagen i fråga omfattas av den gruppbaserade tillsynen.
Artikel 134
1.Utan att detta påverkar tillämpningen av artikel 133, skall de behöriga myndigheterna bestämma om och hur sammanställ- ning skall ske i följande fall:
a)De behöriga myndigheterna bedömer att ett kreditinstitut, utan att institutet innehar ett ägarintresse eller andra kapitalbindningar, utövar ett väsentligt inflytande över ett eller flera kreditinstitut eller finansiella institut.
b)Två eller flera kreditinstitut eller finansiella institut har samma ledning utan att detta följer av avtal eller bestämmelser i stiftelseurkund, bolagsordning eller mot- svarande.
L 177/50 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
De behöriga myndigheterna får särskilt tillåta eller kräva att den metod som föreskrivs i artikel 12 i direktiv 83/349/EEG skall användas. Tillämpning av denna metod skall dock inte innebära att företagen i fråga omfattas av gruppbaserad tillsyn.
2.När gruppbaserad tillsyn skall utövas enligt artiklarna 125–
126skall företag som tillhandahåller anknutna tjänster och kapitalförvaltningsbolag enligt definitionen i direktiv 2002/87/ EG tas med i sammanställningen i de fall och i enlighet med de metoder som anges i artikel 133 och i punkt 1 i denna artikel.
Artikel 135
Medlemsstaterna skall kräva att de personer som faktiskt leder affärsverksamheten i ett finansiellt holdingföretag har ett tillräckligt gott anseende och tillräcklig erfarenhet för att kunna fullgöra dessa åligganden.
Artikel 136
1.De behöriga myndigheterna skall kräva att varje kreditin- stitut som inte uppfyller kraven i detta direktiv på ett tidigt stadium vidtar nödvändiga åtgärder för att komma till rätta med denna situation.
I detta syfte skall de behöriga myndigheterna ha befogenhet att vidta följande åtgärder:
a)Att ålägga kreditinstitut att hålla en kapitalbas som överstiger den miniminivå som fastställs genom artikel 75.
b)Att vidta åtgärder som kräver förstärkning av de styrformer, metoder, mekanismer och strategier som genomförts för att följa artiklarna 22 och 123.
c)Att kräva att kreditinstitut i samband med kravet på kapitalbas tillämpar en särskild reserveringspolitik eller behandlar tillgångar på särskilt sätt.
d)Att införa restriktioner eller begränsningar för kreditinsti- tutens verksamhet, transaktioner eller nätverk.
e)Att kräva en reduktion av den inneboende risken i kreditinstitutens verksamheter, produkter och system.
Sådana åtgärder skall antas under iakttagande av avsnitt 2 i kapitel 1.
2.De behöriga myndigheterna skall ålägga åtminstone de kreditinstitut som inte uppfyller de krav som fastställs i artiklarna 22, 109 och 123, eller för vilka ett negativt utslag föreligger beträffande den fråga som beskrivs i artikel 124.3 ett särskilt krav på kapitalbas utöver den miniminivå som fastställs genom artikel 75, om det inte är troligt att inom rimlig tid styrformer, metoder, mekanismer och strategier förbättras tillräckligt endast genom tillämpning av andra åtgärder.
Artikel 137
1.I avvaktan på vidare samordning av metoderna för samman- ställd redovisning, skall medlemsstaterna föreskriva att de behöriga myndigheter som har ansvar för auktorisation och
tillsyn över ett eller flera kreditinstitut vars moderföretag är ett holdingföretag med blandad verksamhet, skall kräva att moder- företaget och dotterföretagen lämnar sådan information som kan vara av betydelse för tillsynen över dotterkreditinstituten. De behöriga myndigheterna kan inhämta informationen antingen direkt från moderföretaget och dotterföretagen eller via dotterk- reditinstituten.
2.Medlemsstaterna skall föreskriva att deras behöriga myndig- heter antingen själva eller genom externa granskare, kan företa inspektion på platsen för att kontrollera de uppgifter som lämnats av holdingföretag med blandad verksamhet och deras dotterföretag. Om ett holdingföretag med blandad verksamhet eller ett av dess dotterföretag är ett försäkringsföretag, får också det förfarande som avses i artikel 140.1 användas. Om ett holdingföretag med blandad verksamhet eller ett av dess dotterföretag är beläget i en annan medlemsstat än dotterkredi- tinstitutet, skall kontroll av uppgifter företas på platsen i enlighet med det förfarande som avses i artikel 141.
Artikel 138
1.Utan att detta påverkar tillämpningen av avsnitt 5 i kapitel 2 skall medlemsstaterna, då moderföretaget till ett eller flera kreditinstitut är ett holdingföretag med blandad verksamhet, se till att de behöriga myndigheter som ansvarar för tillsynen över dessa kreditinstitut utövar allmän tillsyn över transaktioner mellan kreditinstitutet och holdingföretaget med blandad verk- samhet samt dess dotterföretag.
2.De behöriga myndigheterna skall kräva att kreditinstituten följer adekvata metoder för riskhantering och rutiner för intern kontroll, inbegripet sunda rapporterings‑ och redovisnings- förfaranden, för att på ett lämpligt sätt identifiera, mäta, övervaka och kontrollera transaktionerna med det holdingföretag med blandad verksamhet som är moderföretag och dess dotterföretag. De behöriga myndigheterna skall kräva att kreditinstituten rapporterar varje annan betydande transaktion med dessa enheter än den som avses i artikel 110. Dessa förfaranden och betydande transaktioner skall övervakas av de behöriga myndig- heterna.
Om ovannämnda transaktioner utgör ett hot mot kreditinstitu- tets finansiella ställning, skall den behöriga myndighet som ansvarar för tillsynen över institutet vidta lämpliga åtgärder.
Artikel 139
1.Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att se till att det inte finns några rättsliga hinder för utbyte mellan företag som omfattas av den gruppbaserade tillsynen, holdingföretag med blandad verksamhet och deras dotterföretag samt dotterföretag som avses i artikel 127.3 av information som är av betydelse för tillsyn i enlighet med artiklarna
2.När ett moderföretag och något av dess dotterkreditinstitut är belägna i olika medlemsstater skall de behöriga myndigheterna i de olika medlemsstaterna utbyta information som är av betydelse för att möjliggöra eller underlätta gruppbaserad tillsyn.
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/51 |
|
|
|
|
Om de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där moder- företaget är beläget inte själva utövar gruppbaserad tillsyn enligt artiklarna
3.Medlemsstaterna skall tillåta sina behöriga myndigheter att utbyta sådan information som anges i punkt 2, varvid skall gälla att inhämtande av eller förfogande över information avseende finansiella holdingföretag, finansiella institut eller företag som tillhandahåller anknutna tjänster, inte på något sätt skall anses innebära att de behöriga myndigheterna har någon skyldighet att ha en tillsynsfunktion i förhållande till dessa enskilda institut eller företag.
På liknande sätt skall medlemsstaterna tillåta sina behöriga myndigheter att utbyta sådan information som anges i artikel 137, varvid skall gälla att inhämtande av eller förfogande över information inte på något sätt skall anses innebära att de behöriga myndigheterna har någon tillsynsfunktion i förhållande till holdingföretag med blandad verksamhet och deras dotter- företag som inte är kreditinstitut eller till sådana dotterföretag som avses i artikel 127.3.
Artikel 140
som erhållit en sådan framställning skall inom ramen för sina befogenheter efterkomma denna, antingen genom att själva utföra kontrollen eller genom att tillåta att de myndigheter som begärt kontrollen utför den, eller genom att tillåta en revisor eller expert att utföra den. Den behöriga myndighet som har framställt begäran får, om den så önskar, delta i kontrollen, om den inte själv utför den.
Artikel 142
Utan att detta påverkar tillämpningen av medlemsstaternas straffrättsliga bestämmelser skall medlemsstaterna se till att sanktioner eller andra åtgärder, som syftar till att stoppa konstaterade överträdelser eller avlägsna orsakerna till sådana överträdelser, kan vidtas mot finansiella holdingföretag och holdingföretag med blandad verksamhet eller mot deras ansvariga ledning för överträdelser av lagar eller andra författ- ningar som antagits för genomförandet av artiklarna
Artikel 143
1.Om ett kreditinstitut, ett finansiellt holdingföretag eller ett holdingföretag med blandad verksamhet kontrollerar ett eller flera dotterföretag som är försäkringsföretag eller andra företag som tillhandahåller investeringstjänster som fordrar auktorisa- tion, skall de behöriga myndigheterna och de myndigheter som bemyndigats att utöva den offentliga tillsynen över försäkrings- företag eller över andra företag som tillhandahåller investerings- tjänster ha ett nära samarbete. Utan att detta påverkar respektive myndighets ansvar skall dessa myndigheter förse varandra med all information som är ägnad att underlätta deras uppgift och tillåta tillsyn över verksamheten och den finansiella ställningen i de företag över vilka de utövar tillsyn.
2.Beträffande information som erhålls inom ramen för gruppbaserad tillsyn och särskilt beträffande sådant utbyte av information mellan behöriga myndigheter som föreskrivs i detta direktiv skall tystnadsplikt gälla i enlighet med avsnitt 2 i kapitel 1.
3.De behöriga myndigheter som har ansvar för gruppbaserad tillsyn skall upprätta förteckningar över sådana finansiella holdingföretag som anges i artikel 71.2. Dessa förteckningar skall överlämnas till de behöriga myndigheterna i andra medlemsstater och till kommissionen.
Artikel 141
Om de behöriga myndigheterna i en medlemsstat vid tillämp- ning av detta direktiv i ett särskilt fall önskar kontrollera uppgifter om ett kreditinstitut, ett finansiellt holdingföretag, ett finansiellt institut, ett företag som tillhandahåller anknutna tjänster, ett holdingföretag med blandad verksamhet, ett dotter- företag som avses i artikel 137 eller ett dotterföretag som avses i artikel 127.3 och institutet eller företaget är beläget i en annan medlemsstat, skall de hos de behöriga myndigheterna i den andra medlemsstaten begära att sådan kontroll företas. De myndigheter
1.Om ett kreditinstitut, vars moderföretag är ett kreditinstitut eller ett finansiellt holdingföretag med huvudkontor i tredje land, inte är föremål för gruppbaserad tillsyn enligt artiklarna 125– 126, skall de behöriga myndigheterna kontrollera huruvida kreditinstitutet är föremål för gruppbaserad tillsyn av en behörig myndighet i tredje land, vilken är likvärdig med den som styrs av de principer som anges i detta direktiv.
Kontrollen skall utföras av den behöriga myndighet som skulle vara ansvarig för den extra tillsynen om punkt 3 hade varit tillämplig, på begäran av moderföretaget eller av någon av de reglerade enheter som auktoriserats i gemenskapen eller på eget initiativ. Denna behöriga myndighet skall samråda med de andra berörda behöriga myndigheterna.
2.Kommissionen får begära att Europeiska bankkommittén skall ge allmän vägledning om huruvida det är sannolikt att de system för gruppbaserad tillsyn som tillämpas av behöriga myndigheter i tredje land kommer att uppfylla de mål för den gruppbaserade tillsynen som ställs upp i detta kapitel, när det gäller kreditinstitut vars moderföretag har sitt huvudkontor i tredje land. Kommittén skall fortsätta att se över all sådan vägledning och beakta varje förändring i de system för den gruppbaserade tillsynen som tillämpas av sådana behöriga myndigheter.
Den behöriga myndighet som utför den kontroll som anges i första stycket i punkt 1 skall beakta all sådan vägledning. Den behöriga myndigheten skall i detta syfte samråda med kommittén innan beslut fattas.
3.I brist på sådan likvärdig tillsyn skall medlemsstaterna även tillämpa bestämmelserna i detta direktiv analogt på kreditin- stitutet eller tillåta sina behöriga myndigheter att använda andra lämpliga metoder för tillsyn vilka uppfyller målen för den gruppbaserade tillsynen över kreditinstitut.
L 177/52 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
Den behöriga myndighet som skulle vara ansvarig för gruppba- serad tillsyn skall, efter att ha samrått med andra berörda behöriga myndigheter, godkänna dessa tillsynstekniker.
De behöriga myndigheterna kan särskilt kräva att det inrättas ett finansiellt holdingföretag med huvudkontor inom gemenskapen och tillämpa bestämmelserna om gruppbaserad tillsyn på det finansiella holdingföretagets ställning på gruppnivå.
Tillsynsteknikerna skall utformas så att de uppfyller de mål för den gruppbaserade tillsynen som ställs upp i detta kapitel och skall rapporteras till de andra berörda behöriga myndigheterna och kommissionen.
Av s n i t t 2
D e b e h ö r i g a m y n d i g h e t e r n a s
u p p l y s n i n g s p l i k t
Artikel 144
De behöriga myndigheterna skall offentliggöra upplysningar om följande:
a)Texterna till de lagar och andra författningar samt den allmänna vägledning som antas i deras medlemsstater på området för stabilitetstillsyn.
b)Hur de alternativ och det handlingsutrymme som ges genom gemenskapslagstiftningen har utnyttjats.
c)De allmänna kriterier och metoder som de tillämpar vid den översyn och utvärdering som avses i artikel 124.
d)Utan att det påverkar bestämmelserna i avsnitt 2 i kapitel 1, aggregerade statistiska uppgifter om centrala aspekter av genomförandet av tillsynsregelverket i varje medlemsstat.
De upplysningar som avses i första stycket skall vara tillräckliga för att göra det möjligt att på ett meningsfullt sätt jämföra de tillvägagångssätt som de behöriga myndigheterna i de olika medlemsstaterna har valt. Upplysningarna skall offentliggöras i ett gemensamt format och uppdateras regelbundet. Upplys- ningarna skall vara tillgängliga på en enda elektronisk nätplats.
KAPITEL 5
Kreditinstitutens upplysningsplikt
Artikel 145
1.Vid tillämpningen av detta direktiv skall kreditinstituten offentliggöra de upplysningar som fastställs i del 2 i bilaga XII med förbehåll för bestämmelserna i artikel 146.
2.För de behöriga myndigheternas erkännande enligt under- avsnitt
3.Kreditinstituten skall anta en formell policy för uppfyllandet av upplysningskraven i punkterna
4.Kreditinstitut skall på begäran förklara sina beslut om riskklassificering för små och medelstora företag och andra företag som ansöker om lån, och på begäran göra detta i skriftlig form. Om ett frivilligt åtagande från sektorns sida skulle visa sig vara otillräckligt skall nationella bestämmelser antas. Kreditin- stitutens administrativa kostnader för detta skall stå i proportion till lånets storlek.
Artikel 146
1.Utan hinder av artikel 145 får ett kreditinstitut underlåta att offentliggöra en eller flera av de upplysningar som anges i del 2 i bilaga XII, om den information som skulle ges genom offentliggörandet inte betraktas som väsentlig med tillämpning av det kriterium som anges i punkt 1 i del 1i bilaga XII.
2.Utan hinder av artikel 145 får ett kreditinstitut underlåta att lämna viss information som omfattas av de upplysningskrav som anges i del 2 och 3 i bilaga XII, om denna information betraktas som företagshemligheter eller konfidentiell information med tillämpning av de kriterier som anges i punkterna
3.I de undantagsfall som avses i punkt 2 skall kreditinstituten i fråga i sin information ange att specifik information inte offentliggörs och skälet till detta samt offentliggöra mer allmänna upplysningar om det som informationskravet gäller, förutom i de fall denna specifika information skall betraktas som före- tagsintern eller konfidentiell information enligt kriterierna i punkterna 2 och 3 i del 1 i bilaga XII.
Artikel 147
1.Kreditinstituten skall offentliggöra den information som krävs enligt artikel 145 minst en gång varje år. Informationen skall offentliggöras så snart som det är praktiskt möjligt.
2.Kreditinstituten skall också avgöra om det med hänsyn till det kriterium som anges i punkt 4 i del 1 i bilaga XII är nödvändigt att information ges oftare än vad som föreskrivs i punkt 1.
Artikel 148
1.Kreditinstituten får själva fastställa informationsmedium, publiceringsplats och kontrollmetoder som är lämpliga för att effektivt uppfylla upplysningskraven i artikel 145. Alla upplys- ningar skall så långt möjligt lämnas via samma medium eller på samma plats.
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/53 |
|
|
|
|
2.Likvärdig information som kreditinstituten offentliggör för att uppfylla redovisningskrav, krav för börsnotering eller andra krav får anses även uppfylla kravet i artikel 145. Om information inte återfinns i årsredovisningen skall kreditinstituten ange var man kan finna den.
Artikel 149
Utan hinder av artiklarna
a)offentliggör en eller flera av de upplysningar som avses i del 2 och 3 i bilaga XII,
b)offentliggör en eller flera upplysningar oftare än en gång per år, och att de iakttar de tidsfrister för offentliggörandet som myndigheterna kan fastställa,
c)använder specifika medier och platser för att lämna upplysningar som går utöver årsredovisningen, och
d)använder specifika kontrollmetoder för upplysningar som inte omfattas av lagstadgad revision.
AVDELNING VI
VERKSTÄLLANDE BEFOGENHETER
Artikel 150
1.Utan att det påverkar tillämpningen, vad gäller kapitalbasen, av det förslag som kommissionen skall överlämna enligt artikel 62, skall tekniska anpassningar i följande avseenden antas i den ordning som avses i artikel 151.2:
a)Förtydligande av definitionerna i syfte att, vid tillämpningen av detta direktiv, beakta utvecklingen på de finansiella marknaderna.
b)Förtydligande av definitionerna för att säkerställa en enhetlig tillämpning av detta direktiv.
c)Anpassning av terminologin och definitionerna till senare rättsakter angående kreditinstitut och därmed samman- hängande frågor.
d)Tekniska anpassningar av förteckningen i artikel 2.
e)Ändringar av storleken på startkapital som anges i artikel 9, betingade av utvecklingen på de ekonomiska och monetära områdena.
f)Utvidgning av innehållet i den förteckning som avses i artiklarna 23 och 24 och som är intagen i bilaga I, eller anpassningar av den terminologi som använts i förteck- ningen, allt i den mån detta är motiverat av utvecklingen inom de finansiella marknaderna.
g)Områden inom vilka behöriga myndigheter skall utbyta information som anges i artikel 42.
h)Tekniska anpassningar av artiklarna
i)Ändringar av förteckningen över exponeringsklasser i artiklarna 79 och 86, för att utvecklingen på de finansiella marknaderna skall kunna beaktas.
j)Det belopp som anges i artikel 79.2 c, artikel 86.4 a och punkt 5 i del 1 i bilaga VII, och i punkt 15 i del 2 i bilaga VII för att beakta inflationseffekter.
k)Förteckningarna över och klassificeringen av poster utanför balansräkningen i bilagorna II och IV, samt behandlingen av dem vid fastställande av exponeringsvärden med tillämp- ning av avsnitt 3 i kapitel 2 i avdelning V.
l)Anpassningar av bestämmelserna i bilagorna
2.Kommissionen får anta följande slag av tillämpningsbe- stämmelser i enlighet med förfarandet i artikel 151.2:
a)Närmare specifikation av omfattningen av en sådan plötslig och oväntad förändring av räntenivåerna som avses i artikel 124.5.
b)En tidsbegränsad minskning av den minsta nivå på kapitalbasen som fastställs genom artikel 75 och/eller av
riskvikter som fastställs genom avsnitt 3 i kapitel 2 i avdelning V, för att särskilda omständigheter skall kunna beaktas.
c)Utan att detta påverkar den rapport som avses i artikel 119, förtydligande av de undantag som föreskrivs i artik- larna 111.4, 113, 115 och 116.
d)Närmare specifikation av de huvudaspekter för vilka aggregerade statistiska uppgifter skall offentliggöras enligt artikel 144.1 d.
e)Närmare specifikation av format, struktur, innehållsförteck- ning och årligt publiceringsdatum för den information som föreskrivs genom artikel 144.
3.De tillämpningsåtgärder som antas får inte ändra de grundläggande bestämmelserna i detta direktiv.
4.Utan att det påverkar redan antagna genomförandeåtgärder skall detta direktivs bestämmelser om antagande av tekniska bestämmelser, ändringar och beslut i enlighet med punkt 2 tills vidare inte längre tillämpas från och med två år efter det att direktivet antagits eller senast den 1 april 2008. På förslag från kommissionen får Europaparlamentet och rådet, i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget, besluta att de på nytt skall
tillämpas och de skall i detta syfte göra en översyn av bestämmelserna före utgången av den period eller det datum som nämns i denna punkt beroende på vad som infaller först.
L 177/54 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
Artikel 151
1.Kommissionen skall biträdas av Europeiska bankkommittén, inrättad genom kommissionens beslut 2004/10/EG (1).
2.När det hänvisas till denna punkt skall förfarandet i artikel 5 i beslut 1999/468/EG tillämpas med beaktande av bestämmel- serna i artikel 7.3 och artikel 8 i det beslutet.
Den tid som avses i artikel 5.6 i beslut 1999/468/EG skall vara tre månader.
3. Kommittén skall själv anta sin arbetsordning.
AVDELNING VII
ÖVERGÅNGS‑ OCH SLUTBESTÄMMELSER
KAPITEL 1
Övergångsbestämmelser
Artikel 152
1.Kreditinstitut, som beräknar riskvägda exponeringsbelopp i enlighet med artiklarna
2.Kreditinstitut, som använder sådana internmätningsmetoder som anges i artikel 105 vid beräkning av sina kapitalkrav för operativ risk, skall under de andra och tredje tolvmånaderspe- rioderna efter den 31 december 2006 kunna redovisa en kapitalbas som vid varje tillfälle är minst lika med de belopp som anges i punkterna 4 och 5.
3.För den första av de tolvmånadersperioder som avses i punkt 1 skall beloppet för kapitalbasen vara 95 % av det totala minimibelopp för kapitalbasen som kreditinstitutet skulle ha varit skyldigt att inneha under den perioden enligt artikel 4 i rådets direktiv 93/6/EEG av den 15 mars 1993 om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut (2) enligt den lydelse
som det direktivet och direktiv 2000/12/EG hade före den 1 januari 2007.
4.För den andra av de tolvmånadersperioder som avses i punkt 1 skall beloppet för kapitalbasen vara 90 % av det totala minimibelopp för kapitalbasen som kreditinstitutet skulle ha varit skyldigt att inneha under den perioden enligt artikel 4 i direktiv 93/6/EEG enligt den lydelse som det direktivet och direktiv 2000/12/EG hade före den 1 januari 2007.
(1) EUT L 3, 7.1.2004, s. 36.
(2) EGT L 141, 11.6.1993, s. 1. Direktivet senast ändrat genom direktiv 2005/1/EG.
5.För den tredje av de tolvmånadersperioder som avses i punkt 1 skall beloppet för kapitalbasen vara 80 % av det totala minimibelopp för kapitalbasen som kreditinstitutet skulle ha varit skyldigt att inneha under den perioden enligt artikel 4 i direktiv 93/6/EEG enligt den lydelse som det direktivet och direktiv 2000/12/EG hade före den 1 januari 2007.
6.Kraven i punkterna
7.Artiklarna
8.Fram till den 1 januari 2008 får kreditinstituten behandla de artiklar som behandlar schablonmetoden i underavsnitt 1 i avsnitt 3 i kapitel 2 i avdelning V som om de hade ersatts med artiklarna
9.När det alternativ som anges i punkt 8 väljs skall följande gälla i fråga om bestämmelserna i direktiv 2000/12/EG:
a)Bestämmelserna i direktivets artiklar
b)I artikel 42.1 i direktivet skall med ”det riskjusterade värdet” avses ”det riskvägda exponeringsbeloppet”.
c)De belopp som erhålls enligt artikel 42.2 i direktivet skall betraktas som riskvägda exponeringsbelopp.
d)”Kreditderivat” skall ingå i förteckningen över poster med ”hög risk” i bilaga II till det direktivet.
e)Den behandling som anges i artikel 43.3 i direktivet skall tillämpas på derivatinstrument som förtecknas i bilaga IV till det direktivet oavsett om det gäller poster i eller utanför balansräkningen, och de belopp som erhålls genom den beräkning som anges i bilaga III skall betraktas som riskvägda exponeringsbelopp.
10.När det alternativ som anges i punkt 8 väljs skall följande gälla för behandlingen av exponeringar på vilka schablonmeto- den tillämpas:
a)Underavsnitt 3 i avsnitt 3 i kapitel 2 i avdelning V om beaktande av kreditriskreducerande åtgärder skall inte til- lämpas.
b)De behöriga myndigheterna får föreskriva att underavsnitt- 4 i avsnitt 3 i kapitel 2 i avdelning V om behandlingen av värdepapperisering inte skall tillämpas.
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/55 |
|
|
|
|
11.När det alternativ som anges i punkt 8 väljs skall kapitalkravet för operativa risker enligt artikel 75 d minskas med den procentuella andel som motsvarar kvoten mellan värdet på de exponeringar för vilka kreditinstitutet beräknar riskvägda exponeringsbelopp i enlighet med den valmöjlighet som avses i punkt 8 och det totala värdet på kreditinstitutets exponeringar.
12.Om ett kreditinstitut beräknar riskvägda exponerings- belopp för alla sina exponeringar i enlighet med det alternativ som avses i punkt 8, får artiklarna
13.Om det alternativ som anges i punkt 8 väljs, skall hänvisningarna till artiklarna
14.Om den rätt att välja alternativ som anges i punkt 8 utnyttjas skall artiklarna 123, 124, 145 och 149 inte tillämpas före det datum som fastställs i den punkten.
Artikel 153
Vid beräkning av riskvägda exponeringsbelopp för exponeringar till följd av transaktioner med uthyrning av kontorsfastigheter eller andra kommersiella lokaler belägna inom deras territorier som uppfyller kriterierna i punkt 54 i del 1 i bilaga VI får de behöriga myndigheterna till och med den 31 december 2012 medge att en riskvikt på 50 % åsätts utan att tillämpa punkterna
Till och med den 31 december 2010 får de behöriga myndigheterna vid fastställandet av den del av ett förfallet lån som omfattas av säkerheter med tillämpning av bilaga VI beakta andra säkerheter än godtagbara säkerheter enligt artiklarna 90– 93.
Vid beräkning av riskvägda exponeringsbelopp för de syften som anges i punkt 4 i del 1 i bilaga VI skall till och med den 31 december 2012 samma riskvägning åsättas i förhållande till exponeringar mot medlemsstaters nationella regeringar eller centralbanker vilka uttrycks och finansieras i en medlemsstats nationella valuta som skulle tillämpas på sådana exponeringar som uttrycks och finansieras i den egna nationella valutan.
Artikel 154
1.Till och med den 31 december 2011 får de behöriga myndigheterna i varje medlemsstat vid tillämpningen av punkt
61i del 1 i bilaga VI sätta antalet oreglerade dagar upp till 180 för exponeringar mot motparter inom sitt territorium i enlighet med punkterna
Behöriga myndigheter som inte utnyttjar den valmöjlighet som anges i det första stycket för exponeringar mot motparter inom sitt territorium får sätta ett högre antal dagar för exponeringar mot motparter som har sitt säte i andra medlemsstater där de
behöriga myndigheterna utnyttjat denna valmöjlighet. Det exakta antalet dagar skall vara mellan 90 dagar och det antal dagar som de andra behöriga myndigheterna har satt för exponeringar mot sådana motparter inom sitt territorium.
2.För kreditinstitut som före 2010 ansöker om att få de behöriga myndigheternas tillstånd att använda internmetoden får det krav på användning under minst tre år som anges i artikel 84.3 minskas till en period på minst ett år till och med den 31 december 2009.
3.För kreditinstitut som ansöker om att få använda egna skattningar av LGD‑värden och/eller konverteringsfaktorer får det krav på användning under minst 3 år som anges i artikel 84.4 minskas till två år till och med den 31 december 2008.
4.Till och med den 31 december 2012 får de behöriga myndigheterna i varje medlemsstat tillåta kreditinstitut att fortsätta att på de ägarintressen av den typ som anges i artikel 57 o och som förvärvats före den 20 juli 2006 tillämpa den behandling som anges i artikel 38 i direktiv 2000/12/EG i dess lydelse före den 1 januari 2007.
5.Till och med den 31 december 2010 får det genomsnittliga exponeringsvägda LGD‑värdet för alla hushållsexponeringar mot säkerhet i bostadsfastigheter utan statliga garantier inte under- stiga 10 %.
6.Till och med den 31 december 2017 får medlemsstaternas behöriga myndigheter från behandling enligt internmetoden undanta vissa exponeringar i värdepapper som innehas av kreditinstitut och dotterföretag inom EU till kreditinstitut i denna medlemsstat den 31 december 2007.
Undantagna positioner skall mätas som antalet aktier den 31 december 2007 plus eventuellt ytterligare aktier som förvärvas som en direkt följd av detta innehav, förutsatt att de inte ökar den procentuella andelen av ägandet i ett investment- bolag.
Om ett förvärv ökar den proportionella andelen av ägandet i ett visst investmentbolag, skall den överskjutande delen av innehavet inte omfattas av undantaget. Undantaget skall inte heller gälla för innehav som ursprungligen omfattades av undantag, men som därefter har sålts och sedan återköpts.
För aktieexponeringar som omfattas av denna övergångsbe- stämmelse skall kapitalkrav gälla som beräknas i enlighet med underavsnitt 1 i avsnitt 3 i kapitel 2 i avdelning V.
7.Till och med den 31 december 2011 får de behöriga myndigheterna i varje medlemsstat fastställa det antal dagar efter förfallodagen som alla kreditinstitut inom dess jurisdiktion skall använda i samband med definitionen av ”fallissemang” i punkt 44 i del 4 i bilaga VII, när det gäller exponeringar mot sådana motparter inom samma medlemsstat. Det exakta antalet skall ligga inom intervallet
L 177/56 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
motparter i andra medlemsstaters territorier skall de behöriga myndigheterna fastställa ett antal dagar efter förfallodagen som inte är högre än det antal som fastställts av den behöriga myndigheten i den medlemsstat det gäller.
Artikel 155
Till och med den 31 december 2012 får medlemsstaterna tillämpa en procentsats på 15 % på verksamhetsgrenen ”handel och försäljning” på kreditinstitut, vilkas relevanta indikator för denna verksamhetsgren uppgår till minst 50 % av summan av de relevanta indikatorerna för samtliga deras verksamhetsgrenar i enlighet med punkterna
KAPITEL 2
Slutbestämmelser
Artikel 156
Kommissionen skall, i samarbete med medlemsstaterna och med beaktande av Europeiska centralbankens synpunkter regelbundet kontrollera om detta direktiv i sin helhet tillsammans med direktiv 2006/49/EG väsentligt påverkar konjunkturcykeln och med stöd av denna granskning överväga om eventuella åtgärder för att komma till rätta med situationen är motiverade.
Med stöd av denna analys och med beaktande av Europeiska centralbankens synpunkter skall kommissionen vartannat år upprätta en rapport som skall överlämnas till Europaparlamentet och rådet, vid behov åtföljd av lämpliga förslag. Bidrag från kredittagande och kreditgivande parter skall beaktas på ett rimligt sätt när rapporten utarbetas.
Senast den 1 januari 2012 skall kommissionen göra en översyn och utarbeta en rapport om tillämpningen av detta direktiv, med särskilt tonvikt på samtliga aspekter i artiklarna
80.8och 129, och översända denna rapport till Europa- parlamentet och rådet, åtföljd av lämpliga förslag.
Artikel 157
1.Senast den 31 december 2006 skall medlemsstaterna anta och offentliggöra de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa artiklarna 4, 22, 57,
Utan hinder av punkt 3 skall medlemsstaterna tillämpa dessa bestämmelser från och med den 1 januari 2007.
När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. De skall också innehålla ett uttalande om att hänvisningar i lagar och andra författningar till direktiv som upphävts genom detta direktiv skall tolkas som hänvisningar till detta direktiv. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen skall göras och om hur uttalandet skall formuleras skall varje medlemsstat själv utfärda.
2.Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texterna till de centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.
3.Medlemsstaterna skall från den 1 januari 2008 och inte tidigare tillämpa de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa artiklarna 87.9 och 105.
Artikel 158
1.Direktiv 2000/12/EG i dess genom direktiven i del A i bilaga XIII ändrade lydelse, skall upphöra att gälla utan att det påverkar medlemsstaternas förpliktelser vad gäller de tidsfrister för införlivande som anges i del B i bilaga XIII.
2.Hänvisningar till de upphävda direktiven skall anges som hänvisningar till det här direktivet och skall läsas i enlighet med jämförelsetabellen i bilaga XIV.
Artikel 159
Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.
Artikel 160
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.
Utfärdat i Strasbourg den 14 juni 2006. |
|
På Europaparlamentets vägnar |
På rådets vägnar |
J. BORRELL FONTELLES |
H. WINKLER |
Ordförande |
Ordförande |
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/57 |
|
|
|
|
BILAGA I
FÖRTECKNING ÖVER VERKSAMHETER SOM ÄR FÖREMÅL FÖR ÖMSESIDIGT ERKÄNNANDE
1.Mottagande av insättningar och andra återbetalningspliktiga medel.
2.Utlåning, omfattande bland annat konsumentkrediter, hypotekskrediter, factoring, med eller utan regress och finansiering av handelskrediter (inklusive ”forfeiting”).
3.Finansiell leasing.
4.Betalningsförmedling.
5.Utställande och administration av betalningsmedel (exempelvis kreditkort, resecheckar och bankväxlar).
6.Garantiförbindelser och ställande av säkerhet.
7.Handel för egen eller kunders räkning med
a)penningmarknadsinstrument (checkar, växlar, insättningsbevis etc.),
b)utländsk valuta,
c)finansiella terminer och optioner,
d)valuta‑ och ränteinstrument,
e)överlåtbara värdepapper.
8.Medverkan i värdepappersemissioner och tillhandahållande av tjänster i samband därmed.
9.Rådgivning till företag angående kapitalstruktur, industriell strategi och liknande angelägenheter samt tjänster knutna till fusioner och företagsförvärv.
10.Penningmarknadsmäkling.
11.Portföljförvaltning och rådgivning.
12.Förvaring och förvaltning av värdepapper.
13.Kreditupplysningstjänster.
14.Bankfackstjänster.
De tjänster och sådan verksamhet som anges i avsnitt A och B i bilaga I till Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för finansiella instrument (1) skall, när de gäller sådana finansiella instrument som avses i avsnitt C i bilaga I till det direktivet, omfattas av ömsesidigt erkännande i enlighet med detta direktiv.
(1) EUT L 145, 30.4.2004, s. 1. Direktivet senast ändrat genom direktiv 2006/31/EG (EUT L 114, 27.4.2006, s. 60).
L 177/58 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
BILAGA II
KLASSIFICERING AV POSTER UTANFÖR BALANSRÄKNINGEN
Högrisk:
—Garantier knutna till kreditgivning.
—Kreditderivat.
—Egna accepter.
—Endosserade växlar, för vilka inget annat kreditinstitut bär växelansvar.
—Transaktioner med regress.
—Oåterkalleliga kreditlöften med karaktär av kreditsubstitut.
—Tillgångar som förvärvats genom rena terminskontrakt.
—Avtalad utlåning på termin (forward forward deposits).
—Obetald del av betalning för aktier och andra värdepapper.
—Sådana avtal om försäljning och återköp som definieras i artikel 12.3 och 12.5 i direktiv 86/635/EEG.
—Andra poster av högrisktyp.
Medelrisk:
—Remburser, öppnade och bekräftade (se även
—Garanti- och ansvarsförbindelser (inbegripet
—Oåterkalleliga kreditlöften som inte har karaktär av kreditsubstitut.
—Outnyttjade kreditmöjligheter (åtaganden att lämna kredit, att köpa värdepapper eller att utfärda garantier eller accepter) med en ursprunglig giltighetstid av mer än ett år.
—”Note issuance facilities” (NIF) och ”revolving underwriting facilities” (RUF).
—Andra poster av medelrisktyp så som de meddelats till kommissionen.
—Remburser för vilka levererade varor utgör säkerhet samt andra självlikviderande transaktioner.
—Outnyttjade kreditmöjligheter (åtaganden att lämna kredit, att köpa värdepapper eller att utfärda garantier eller accepter) med en ursprunglig giltighetstid av högst ett år som inte kan återtas villkorslöst vid något tillfälle utan avisering eller som inte omfattas av effektiva bestämmelser om automatiskt återtagande om låntagarens kreditvärdighet försämras.
—Andra poster av medelrisktyp så som de meddelats till kommissionen.
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/59 |
|
|
|
|
Lågrisk:
—Outnyttjade kreditmöjligheter (åtaganden att lämna kredit, att köpa värdepapper eller att utfärda garantier eller accepter) som kan återtas när som helst utan föregående avisering eller som omfattas av effektiva bestämmelser om automatiskt återtagande om låntagarens kreditvärdighet försämras. Kontokrediter till hushåll får betraktas som villkorslöst återtagbara om avtalsvillkoren medger att kreditinstituten återtar dem i hela den utsträckning som tillåts enligt konsumentskyddslagstiftningen och därmed sammanhängande lagstiftning.
—Andra poster av lågrisktyp så som de meddelats till kommissionen.
L 177/60 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
BILAGA III
BEHANDLING AV MOTPARTSKREDITRISKER I DERIVATINSTRUMENT, REPOR, VÄRDEPAPPERS‑ OCH
RÅVARULÅN, TRANSAKTIONER MED LÅNG AVVECKLINGSCYKEL SAMT MARGINALUTLÅNING
DEL 1
Definitioner
I denna bilaga gäller följande definitioner:
Allmänna termer
1.Motpartskreditrisk (CCR): risken för att motparten i en transaktion fallerar före slutavvecklingen av kassaflödena i transaktionen.
2.Central motpart: enhet som juridiskt sett träder emellan motparterna i avtal som är föremål för handel på en eller flera finansmarknader och blir köpare till varje säljare och säljare till varje köpare.
Transaktionsslag
3.Transaktioner med lång avvecklingscykel: transaktioner i vilka en motpart åtar sig att leverera ett finansiellt instrument, en råvara eller ett belopp i utländsk valuta mot betalning i kontanter, andra finansiella instrument eller råvaror, eller omvänd, med en avtalad avvecklingsfrist som är längre än marknadsnormen för denna typ av transaktion eller som omfattar mer än fem bankdagar efter den dag då transaktionen avtalades.
4.Marginalutlåning: transaktioner där ett kreditinstitut lämnar kredit i samband med köp, försäljning, och innehav av eller handel med finansiella instrument. Marginalutlåning innefattar inte andra lån där värdepapper tillfälligtvis har ställts som säkerhet.
Nettningsmängder, säkringsmängder och anknytande termer
5.Nettningsmängd: en grupp transaktioner med en och samma motpart som omfattas av ett bilateralt nettningsavtal som kan hävdas rättsligt och för vilka nettning godtas enligt del 7 i denna bilaga och artiklarna
6.Riskposition: ett risktal som enligt en i förväg fastställd algoritm tilldelas en transaktion vid tillämpningen av den schablonmetod som anges i del 5.
7.Säkringsmängd: en grupp riskpositioner bland transaktionerna inom en enda nettningsmängd för vilka endast saldot är av betydelse för att fastställa exponeringsvärdet vid tillämpningen av den schablonmetod som anges i del 5.
8.Marginalavtal: en avtalsöverenskommelse eller bestämmelser fogade till ett avtal, som innebär att en motpart skall ställa säkerhet till en andra motpart när denna andra motparts exponering gentemot den första motparten överstiger en viss angiven nivå.
9.Marginaltröskel: det största belopp av en exponering som får förbli utestående innan någon part har rätt att begära säkerhet.
10.Marginalriskperiod: perioden från den senaste utväxlingen av säkerheter avseende en nettningsmängd av transaktioner med en fallerande motpart fram till dess att denna motpart har slutavräknats och den marknadsrisk som uppstått har säkrats på nytt.
11.Effektiv löptid nettningsmängd enligt metoden med interna modeller för en nettningsmängd med längre löptid än ett år: kvoten mellan förväntad exponering summerad under hela löptiden för transaktionerna i en nettningsmängd, diskonterad med den riskfria räntan, och förväntad exponering, summerad under ett år av nettningsmängden, diskonterad med
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/61 |
|
|
|
|
den riskfria räntan. Denna effektiva löptid får justeras för att ta hänsyn till omsättningsrisken genom att ersätta den förväntade exponeringen med den effektiva förväntade exponeringen för de fall där prognoshorisonten är under ett år.
12.Produktövergripande nettning: inräkning av transaktioner ur olika produktkategorier inom samma nettningsmängd enligt de bestämmelser för produktövergripande nettning som anges i denna bilaga.
13.Aktuellt marknadsvärde (CMV): (med avseende på del 5) nettomarknadsvärdet av transaktionsportföljen inom en nettningsmängd med motparten. Både positiva och negativa marknadsvärden beaktas vid beräkningen av CMV.
Fördelningar
14.Marknadsvärdesfördelning: den prognostiserade sannolikhetsfördelningen av nettomarknadsvärdena för transaktionerna inom en nettningsmängd vid en framtida tidpunkt (prognoshorisonten) beräknad utifrån dessa transaktioners hittills uppnådda marknadsvärde.
15.Exponeringsfördelning: den prognostiserade sannolikhetsfördelning av marknadsvärdena som uppkommer om prognostiserade negativa nettomarknadsvärden sätts till noll.
16.Riskneutral fördelning: fördelning av marknadsvärden eller exponeringar vid en framtida tidpunkt som beräknats med marknadsimplicita värden, exempelvis implicit volatilitet.
17.Löpande fördelning: fördelning av marknadsvärden eller exponeringar vid en framtida tidpunkt som beräknats med historiska eller uppnådda värden, exempelvis volatilitet beräknad utifrån tidigare pris eller kursförändringar.
Exponeringsmått och justeringar
18.Aktuell exponering: noll eller, om det är högre, det marknadsvärde av en transaktion eller en transaktionsportfölj inom en nettningsmängd med en motpart som, om denne fallerar, skulle gå förlorat under antagandet att värdet av transaktionerna inte till någon del skulle kunna återvinnas i ett konkursförfarande.
19.Toppexponering: en hög percentil av exponeringsfördelningen vid en framtida tidpunkt innan löptiden gått ut för den mest långfristiga transaktionen i en nettningsmängd.
20.Förväntad exponering (EE, ”Expected exposure”): medelvärdet för exponeringsfördelningen vid en framtida tidpunkt innan löptiden gått ut för den mest långfristiga transaktionen i en nettningsmängd.
21.Effektiv förväntad exponering vid ett visst datum: den maximala förväntade exponering som föreligger vid detta, eller något
tidigare, datum. Alternativt kan begreppet definieras för ett visst datum som det värde som är högst av följande: den förväntade exponeringen detta datum eller den effektiva förväntade exponeringen vid närmast föregående datum.
22.Förväntad positiv exponering (EPE, ”Expected Positive Exposure”): det vägda medelvärdet av förväntade exponeringar under en period, där vikterna motsvarar den andel som de enskilda förväntade exponeringarna utgör av hela perioden. Vid beräkningen av minimikapitalkrav beräknas medelvärdet för det första året eller för den period som det mest långfristiga avtalet i nettningsmängden omfattar om alla avtal inom nettningsmängden löper ut inom ett år.
23.Effektiv förväntad positiv exponering (effektiv EPE): det vägda genomsnittet för den effektiva förväntade exponeringen under det första året eller under den period som det mest långfristiga avtalet i nettningsmängden omfattar om alla avtal inom nettningsmängden löper ut inom ett år, där vikterna motsvarar den andel som de enskilda förväntade exponeringarna utgör av hela perioden.
24.Kreditvärdighetsjustering: justering från marknadens mittvärde på portföljen av transaktioner med en motpart. Denna justering ger uttryck för marknadsvärdet av den kreditrisk som ligger i eventuella brister i uppfyllandet av avtalsenliga överenskommelser med en motpart. Justeringen kan avse marknadsvärdet för motpartens kreditrisk eller marknadsvärdet för kreditrisken för både kreditinstitutet och motparten.
L 177/62 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
25.Ensidig kreditvärdighetsjustering: en kreditvärdighetsjustering som tar hänsyn till marknadsvärdet av motpartens kreditrisk för kreditinstitutet men inte till marknadsvärdet av kreditinstitutets kreditrisk för motparten.
Risker relaterade till motpartskreditrisken
26.Omsättningsrisk: beloppet med vilket den förväntade positiva exponeringen undervärderas när nya transaktioner med en motpart förväntas genomföras kontinuerligt. Den ytterligare exponeringen till följd av dessa nya transaktioner ingår inte i beräkningen av EPE.
27.Allmän korrelationsrisk: en risk som uppstår när det finns en positiv korrelation mellan sannolikheten för att motparter fallerar och allmänna marknadsriskfaktorer.
28.Specifik korrelationsrisk: en risk som uppstår när det på grund av transaktionernas art finns en positiv korrelation mellan exponeringen mot en viss motpart och sannolikheten för att denna motpart fallerar. Ett kreditinstitut skall anses vara exponerat för specifik korrelationsrisk om den framtida exponeringen mot en viss motpart förväntas vara hög då sannolikheten för att motparten fallererar också är hög.
DEL 2
Val av metod
1.Med hänsyn tagen till artiklarna
Kombinerad användning av de metoder som redovisas i delarna
2.Med förbehåll för de behöriga myndigheternas godkännande får kreditinstituten fastställa exponeringsvärden för
i)kontrakt som förtecknas i bilaga IV,
ii)repor,
iii)värdepappers‑ och råvarulån,
iv)marginallånetransaktioner, och
v)transaktioner med lång avvecklingscykel
med användning av den metod med interna modeller som redovisas i punkt 6.
3.När ett kreditinstitut köper kreditriskskydd genom derivat för en exponering som inte hänförs till handelslagret eller för en motpartskreditriskexponering, får det beräkna sitt kapitalkrav för den säkrade tillgången enligt punkterna 83– 92 i del 3 i bilaga VIII eller, om de behöriga myndigheterna godkänner detta, enligt punkt 4 i del 1 eller punkterna 96- 104 i del 4 i bilaga VII. I sådana fall skall exponeringsvärdet för motpartskreditrisken för dessa kreditderivat sättas till noll.
4.Exponeringsvärdet för motpartskreditrisken från sålda kreditswappar utanför handelslagret vilka ses som kreditriskskydd som tillhandahålls av kreditinstitutet och är föremål för kapitalkrav för kreditrisk till hela det nominella beloppet, skall sättas till noll.
5.Enligt samtliga metoder som redovisas i delarna
6.Ett exponeringsvärde om noll för motpartskreditrisken kan tillskrivas derivatkontrakt, eller repor, värdepappers- och råvarulån, transaktioner med lång avvecklingscykel samt marginallånetransaktioner som är utestående med en central
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/63 |
|
|
|
|
motpart och inte har bestridits av den centrala motparten. Dessutom kan ett exponeringsvärde på noll tillskrivas kreditriskexponeringar mot centrala motparter som är resultatet av derivatkontrakt, repor, värdepappers- och råvarulån, transaktioner med lång avvecklingscykel och marginallånetransaktioner eller andra exponeringar enligt de behöriga myndigheternas bestämmande och som kreditinstitutionen har utestående med den centrala motparten. Den centrala motpartens motpartskreditriskexponeringar mot samtliga deltagare i dess arrangemang skall dagligen säkerställas fullt ut.
7.Exponeringar som härrör från transaktioner med lång avvecklingscykel kan bestämmas genom vilken som helst av de metoder som redovisas i delarna
8.För metoderna i del 3 och 4 skall de behöriga myndigheterna säkerställa att de nominella belopp som skall beaktas är en lämplig måttstock för den risk kontraktet medför. Om kontraktet exempelvis inrymmer en multiplicering av betalningsflöden, skall det nominella beloppet anpassas för att beakta effekterna av multipliceringen på kontraktets riskstruktur.
DEL 3
Marknadsvärderingsmetoden
Steg a): Genom att åsätta kontrakten aktuella marknadsvärden (”mark to market”) erhålls de aktuella ersättningskostna- derna för alla kontrakt med positivt värde.
Steg b): För att erhålla ett tal för den möjliga framtida kreditexponeringen, utom i fall av ”single‑currency floating/floating interest rate swaps”, då endast de aktuella ersättningskostnaderna beaktas, multipliceras de nominella kapitalbeloppen eller underliggande värdena med procenttalen i tabell 1:
Tabell 1 (1) (2)
|
|
Kontrakt som |
Kontrakt |
Kontrakt |
Kontrakt baserade |
|
Återstående |
|
gäller |
baserade på |
|||
Räntekontrakt |
baserade på |
på råvaror utom |
||||
löptid (3) |
valutakurser |
ädelmetaller |
||||
|
aktier |
ädelmetaller |
||||
|
|
och guld |
utom guld |
|||
|
|
|
|
Ett år eller |
|
|
|
|
|
mindre |
0 % |
1 % |
6 % |
7 % |
10 % |
|
|
|
|
|
|
Över ett år men |
|
|
|
|
|
inte mer än |
|
|
|
|
|
fem år |
0,5 % |
5 % |
8 % |
7 % |
12 % |
|
|
|
|
|
|
Över fem år |
1,5 % |
7,5 % |
10 % |
8 % |
15 % |
(1) Kontrakt som inte innefattas i någon av de fem kategorier som anges i denna tabell skall behandlas som kontrakt baserade på råvaror utom ädelmetaller.
(2) För kontrakt där kapitalbeloppet utväxlas vid flera tillfällen, skall procenttalen multipliceras med det antal betalningar som enligt kontraktet återstår.
(3) För kontrakt som är så utformade att den exponering som är utestående efter särskilt angivna betalningsdagar avvecklas och där villkoren justeras så att marknadsvärdet på kontraktet är noll på dessa särskilt angivna betalningsdagar, blir den återstående löptiden lika med tiden fram till nästa justeringsdag. Vid räntebaserade kontrakt som uppfyller dessa villkor och har en återstående löptid på mer än ett år, skall procenttalen inte vara lägre än 0,5 %.
L 177/64 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
För att mäta den möjliga framtida kreditexponeringen i samband med steg b får de behöriga myndigheterna tillåta kreditinstituten att tillämpa procentsatserna i tabell 2 i stället för dem som förtecknas i tabell 1 förutsatt att instituten utnyttjar det alternativ som anges i punkt 21 i bilaga IV till direktiv 2006/49/EG för kontrakt avseende andra varor än guld enligt punkt 3 i bilaga IV i detta direktiv:
Tabell 2
Återstående löptid |
Ädelmetaller (utom |
Basmetaller |
Jordbruks- |
Övrigt, inkl. |
|
guld) |
produkter |
energiprodukter |
|||
|
|
||||
|
|
|
|
|
|
Ett år eller mindre |
2 % |
2,5 % |
3 % |
4 % |
|
|
|
|
|
|
|
Över ett år till men |
|
|
|
|
|
inte mer än fem år |
5 % |
4 % |
5 % |
6 % |
|
|
|
|
|
|
|
Över fem år |
7,5 % |
8 % |
9 % |
10 % |
|
|
|
|
|
|
Steg c): Summan av den aktuella ersättningskostnaden och den möjliga framtida kreditexponeringen är lika med exponeringsvärdet.
DEL 4
Ursprungligt åtagande‑metoden
Steg a): Varje instruments nominella belopp multipliceras med procenttalen i tabell 3:
Tabell 3
Ursprunglig löptid (1) |
Räntekontrakt |
Kontrakt som gäller valutakurser och guld |
Ett år eller mindre |
0,5 % |
2 % |
|
|
|
Över ett år men inte mer än två år |
1 % |
5 % |
|
|
|
Tillägg för varje ytterligare år |
1 % |
3 % |
|
|
|
Steg b): De på så sätt erhållna beloppen för det ursprungliga åtagandet skall betraktas som exponeringsvärdet.
DEL 5
Schablonmetoden
1.Schablonmetoden får endast användas för OTC‑derivat och transaktioner med lång avvecklingcykel. Exponerings- värden skall beräknas separat för varje nettningsmängd. De skall beräknas med hänsyn tagen till säkerhet enligt följande:
exponeringsvärde =
(1) I fråga om räntekontrakt får kreditinstituten, under förutsättning av de behöriga myndigheternas samtycke, välja antingen ursprunglig eller återstående löptid.
30.6.2006 |
|
SV |
|
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/65 |
|
|
|
|
||
|
β*maxðCMV − CMC;Σj |
jΣi RPTij − Σl RPCljj*CCRMjÞ |
|
||
där:
CMV = det aktuella marknadsvärdet för transaktionsportföljen inom nettningsmängden med en motpart utan avdrag för säkerhet, dvs. där:
CMV = ΣCMVi
i
där:
CMVi = det aktuella marknadsvärdet för transaktionen i
CMC = det aktuella marknadsvärdet av den säkerhet som hänförs till nettningsmängden, dvs. där:
CMC = ΣCMCl
l
där:
CMCl = det aktuella marknadsvärdet av säkerhet l;
i = ett index för att identifiera transaktionen.
l = index för att identifiera säkerhet;
j = ett index för att identifiera typen av säkringsmängd. Dessa säkringsmängder motsvarar riskfaktorer, där riskpositioner med motsatta tecken kan avräknas mot varandra för att ge en nettoriskposition som måttet för exponeringen sedan baseras på.
RPTij = Riskposition till följd av transaktion i avseende säkringsmängd j.
RPClj = Riskposition till följd av säkerhet l avseende säkringsmängd j.
CCRMj = Multiplikator som anges i tabell 5 för motpartskreditrisk (CCR) avseende säkringsmängd j.
β= 1,4.
Säkerhet som mottagits från en motpart har positivt tecken; säkerhet som överlämnats till en motpart har negativt tecken.
Säkerhet som får beaktas vid denna metod begränsas till säkerhet som är godtagbar enligt punkt 11 i del 1 i bilaga VIII och punkt 9 i bilaga II i direktiv 2006/49/EG.
2.När ett finansiellt instrument skall överlämnas mot betalning inom ramen för en transaktion med OTC‑derivat med linjär riskprofil betecknas själva betalningsdelen ”betalningsben”. Transaktioner där betalning skall göras mot betalning består av två betalningsben. Betalningsbenen består av de avtalade bruttobetalningarna, inbegripet transaktionens nominella belopp. Kreditinstitut får bortse från ränterisken från betalningsben med en återstående löptid på mindre än ett år vid nedanstående beräkningar. Kreditinstitut får behandla transaktioner som består av två betalningsben noterade i samma valuta, exempelvis ränteswappar, såsom en enda samlingstransaktion. Behandlingen av betalningsbenen gäller samlingstransaktionen.
3.Transaktioner med linjär riskprofil där de underliggande finansiella instrumenten är aktier (även aktieindex), guld, andra ädelmetaller eller andra råvaror tilldelas en riskposition för respektive aktie (eller aktieindex) eller råvara (däribland guld och andra ädelmetaller) och en ränteriskposition för betalningsbenet. Om betalningsbenet är uttryckt i utländsk valuta tilldelas det vidare en riskposition för valutan i fråga.
4.Transaktioner med linjär riskprofil som har ett räntebärande instrument som underliggande instrument tilldelas en ränteriskposition för det räntebärande instrumentet och en annan ränteriskposition för betalningsbenet. Transaktioner med linjär riskprofil enligt vilka betalning skall ske mot betalning (inbegripet valutaterminer) tilldelas en ränteriskposition för vardera betalningsbenet. Om det underliggande räntebärande instrumentet är uttryckt i utländsk
L 177/66 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
valuta tilldelas det en riskposition för den valutan. Om ett betalningsben är uttryckt i utländsk valuta tilldelas det även en riskposition för den valutan. Det exponeringsvärde som skall ges en räntebasswapp i en enskild valuta är noll.
5.Storleken av en riskposition till följd av en transaktion med linjär riskprofil är det löpande nominella värdet (marknadspris × kvantitet) av det underliggande finansiella instrumentet (inbegripet råvaror) omräknat till kreditinstitutets nationella valuta utom för räntebärande instrument.
6.För räntebärande instrument och betalningsben är riskpositionens storlek lika med det löpande nominella värdet av de utestående bruttobetalningarna (inbegripet kapitalbeloppet), omräknat till kreditinstitutets nationella valuta och multiplicerat med det räntebärande instrumentets respektive betalningsbenets modifierade duration.
7.Storleken av en riskposition till följd av en kreditswapp är lika med det nominella värdet av det räntebärande referensinstrumentet multiplicerat med den återstående löptiden för kreditswappen.
8.Storleken av en riskposition till följd av ett OTC‑derivat med icke‑linjär riskprofil (inbegripet optioner, också optioner att ingå swappavtal, s.k. swaptions) är lika med deltaekvivalenten av det löpande nominella värdet av det underliggande finansiella instrumentet för transaktionen utom då detta instrument är räntebärande.
9.Storleken av en riskposition till följd av ett OTC‑derivat med icke‑linjär riskprofil (inbegripet optioner, också optioner att ingå swappavtal, s.k. swaptions), där det underliggande instrumentet är ett skuldinstrument eller ett betalningsben, är lika med deltaekvivalenten av det löpande nominella värdet av det finansiella instrumentet eller betalningsbenet multiplicerat med den modifierade durationen för det räntebärande instrumentet eller betalningsbenet.
10.Vid bestämningen av riskpositioner skall säkerheter som mottagits från motpart behandlas som en fordran på motparter enligt ett derivatkontrakt (lång position) som förfaller idag medan säkerhet som överlämnats skall behandlas som en skuld till motparten (kort position) som förfaller idag.
11.Kreditinstitut får använda följande formler för att bestämma en riskpositions storlek och tecken:
för alla andra instrument än skuldinstrument:
effektivt nominellt värde, eller deltaekvivalent
nominellt värde = pref ∂V ∂p
där:
pref = priset på det underliggande instrumentet, uttryckt i referensvalutan.
V = värdet på det finansiella instrument (för en option: optionspriset; för en transaktion med linjär riskprofil: värdet av själva det underliggande instrumentet).
p = priset på det underliggande instrumentet uttryckt i samma valuta som V.
för räntebärande instrumentet och betalningsben för alla transaktioner:
effektivt nominellt värde multiplicerad med den modifierade durationen, eller deltaekvivalent
nominellt värde multiplicerat med den modifierade durationen
∂V
∂r
där:
V = värdet av det finansiella instrument (för en option: optionspriset; för en transaktion med linjär riskprofil: värdet av själva det underliggande instrumentet eller av betalningsbenet).
r = räntenivån.
Om V är uttryckt i en annan valuta än referensvalutan måste derivatet konverteras till referensvalutan genom multiplikation med växelkursen.
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/67 |
|
|
|
|
12.Riskpositionerna grupperas i säkringsmängder. För varje säkringsmängd beräknas nettoriskpositionen, dvs. det absoluta beloppet för summan av de uppkomna riskpositionerna. Nettoriskpositionen motsvaras av uttrycket
jΣRPTij − ΣRPCljj
il
i ovanstående formler i punkt 1.
13.För ränteriskpositioner till följd av penningdepositioner som erhållits från motparten som säkerhet, betalningsben och räntebärande instrument, för vilka enligt tabell 1 i bilaga I till direktiv 2006/49/EG ett kapitalkrav på högst 1,60 % skall tillämpas, finns för varje valuta sex säkringsmängder som anges i tabell 4 nedan. Säkringsmängderna definieras genom en kombination av kriterierna löptid och referensräntor.
Tabell 4
Statliga referensräntor |
Löptid |
≤ 1 år |
|
≤ 1 år |
|
Löptid |
>1 – ≤ 5 |
år |
>1 – ≤ 5 |
år |
Löptid |
>5 år |
|
>5 år |
|
14.För ränteriskpositioner till följd av underliggande räntebärande instrument eller betalningsben med en räntesats som är kopplad till en referensränta som uttrycker en allmän marknadsräntenivå är den återstående löptiden lika med den tid som återstår fram till nästa justering av räntesatsen. I alla övriga fall är den lika med den återstående löptiden för det underliggande räntebärande instrumentet eller, i fråga om ett betalningsben, den återstående tiden för transaktionen.
15.Det finns en säkringsmängd för varje emittent av något av de räntebärande referensinstrument som är underliggande instrument för en kreditswapp.
16.För ränteriskpositioner till följd av penningdepositioner som ställts som säkerhet till en motpart när motparten inte har några utestående skuldförbindelser med låg specifik risk och till följd av räntebärande instrument, för vilka enligt tabell 1 i bilaga I till direktiv 2006/49/EG ett kapitalkrav på över 1,60 % skall tillämpas, finns en säkringsmängd för varje emittent. När ett betalningsben efterliknar ett sådant räntebärande instrument, finns det också en säkringsmängd för varje emittent. Kreditinstituten får till samma säkringsmängd hänföra riskpositioner som uppkommer till följd av räntebärande instrument från en viss emittent eller av räntebärande referensinstrument från samma emittent som efterliknas av betalningsben eller som är underliggande instrument för en kreditswapp.
17.Andra underliggande finansiella instrument än räntebärande instrument skall endast hänföras till samma säkringsmängder om de är identiska eller likartade instrument. I alla övriga fall skall de hänföras till separata säkringsmängder. Med ”likartade instrument” avses följande:
—När det gäller aktier avses med likartade instrument sådana som har samma emittent. Ett aktieindex betraktas som en särskild emittent.
—När det gäller ädelmetaller avses med likartade instrument sådana som avser samma metall. Ett index för ädelmetaller betraktas som en separat ädelmetall.
—När det gäller elektrisk kraft avses med liknande instrument de leverensrätter och leveransskyldigheter som hänför sig till samma högbelastnings‑ eller lågbelastningsintervall under ett dygn.
—När det gäller råvaror avses med likartade instrument sådana som avser samma råvara. Ett råvaruindex betraktas som ett enskilt index.
L 177/68 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
18.Multiplikatorer för motpartskreditrisk (CCRM) avseende de olika kategorierna av säkringsmängder anges i följande tabell 5:
Tabell 5
|
|
Multiplikatorer |
|
Kategorier av säkringsmängder |
för motpartskre- |
|
|
ditrisk |
|
|
|
1. |
Räntor |
0,2 % |
|
|
|
2. |
Räntor för riskpositioner till följd av ett räntebärande referensinstrument som är |
0,3 % |
|
underliggande instrument för en kreditswapp och för vilket enligt tabell 1 i bilaga I |
|
|
till direktiv 2006/49/EG ett kapitalkrav på högst 1,60 % skall tillämpas |
|
|
|
|
3. |
Räntor för riskpositioner till följd av ett räntebärande instrument eller |
0,6 % |
|
referensinstrument, för vilket enligt tabell 1 i bilaga I till direktiv 2006/49/EG |
|
|
ett kapitalkrav på över 1,60 % skall tillämpas |
|
|
|
|
4. |
Växelkurser |
2,5 % |
|
|
|
5. |
Elektrisk kraft |
4,0 % |
|
|
|
6. |
Guld |
5,0 % |
|
|
|
7. |
Aktier |
7,0 % |
|
|
|
8. |
Ädelmetaller (utom guld) |
8,5 % |
|
|
|
9. |
Andra råvaror (utom ädelmetaller och elektrisk kraft) |
10,0 % |
|
|
|
10. |
Underliggande instrument till OTC‑derivat som inte tillhör någon av ovanstående |
10,0 % |
|
kategorier |
|
|
|
|
De underliggande instrument för OTC‑derivat som avses i punkt 10 i tabell 5 skall hänföras till separata enskilda säkringsmängder för varje kategori av underliggande finansiellt instrument.
19.Det kan finnas transaktioner med
20.Ett kreditinstitut skall ha interna förfaranden för att kontrollera att en transaktion, innan den tas in i en nettningsmängd, omfattas av ett nettningsavtal som har rättsverkan och uppfyller de tillämpliga kraven enligt del 7.
21.Ett kreditinstitut som använder säkerheter för att reducera sina motpartskreditrisker skall ha interna förfaranden för att kontrollera att säkerheterna, innan deras effekter beaktas i beräkningarna, uppfyller tillämpliga krav på rättslig förutsebarhet enligt bilaga VIII.
DEL 6
Metoden med interna modeller
1.Förutsatt att de behöriga myndigheterna ger sitt godkännande får ett kreditinstitut använda metoden med interna modeller för att beräkna exponeringsvärdet för transaktionerna i punkt 2 i i del 2 eller för transaktionerna i punkt 2 ii, iii och iv i del 2 eller för transaktionerna i punkt 2
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/69 |
|
|
|
|
v i del 2 också inkluderas. Oaktat punkt 1 andra stycket i del 2 kan kreditinstitut välja att inte tillämpa denna metod för exponeringar som inte är av väsentlig betydelse med hänsyn till storlek eller risk. För att få tillämpa metoden med interna modeller skall ett kreditinstitut uppfylla de krav som anges i den här delen.
2.Förutsatt att de behöriga myndigheterna godkänner detta, får genomförandet av metoden med interna modeller ske stegvis för olika transaktionstyper, och under denna period kan ett kreditinstitut använda metoderna som anges i del 3 eller del 5. Oaktat återstoden av den här delen skall kreditinstituten inte tvingas att använda någon särskild slags modell.
3.För alla OTC‑derivattransaktioner och för transaktioner med lång avvecklingscykel för vilka ett kreditinstitut inte fått tillåtelse att använda metoden med interna modeller, skall kreditinstitutet använda metoderna som anges i del 3 eller 5. Kombinerad användning av dessa två metoder inom en enskild juridisk person är enbart tillåten där en av metoderna används för de fall som anges i punkt 19 i del 5.
4.Kreditinstitut som har erhållit tillstånd att använda metoden med interna modeller skall inte återgå till att tillämpa metoderna som anges i del 3 eller 5, såvida de inte kan styrka att det finns särskilda skäl för detta och de behöriga myndigheterna lämnar sitt godkännande. Om ett kreditinstitut inte längre uppfyller kraven i den här delen, skall det antingen redovisa en plan för den behöriga myndigheten för hur det inom skälig tid åter skall kunna uppfylla kraven eller styrka att effekterna av det bristande uppfyllandet är oväsentliga.
Exponeringsvärde
5.Exponeringsvärdet skall mätas på nettningsmängdsnivån. Modellen skall ange prognosfördelningen för de ändringar av nettningsmängdens marknadsvärde som kan tillskrivas ändringar av marknadsvariabler såsom räntor och växelkurser. Modellen skall därefter beräkna nettningsmängdens exponeringsvärde vid varje framtida tidpunkt utifrån ändringarna av marknadsvariablerna. För motparter med marginalavtal kan modellen även beakta framtida rörelser beträffande säkerheten.
6.Kreditinstituten kan ta med godtagbara finansiella säkerheter enligt punkt 11 i del 1 av bilaga VIII och punkt 9 i bilaga II i direktiv 2006/49/EG i sina prognosfördelningar för ändringar av nettningsmängdens marknadsvärde om de kvantitativa och kvalitativa kraven samt datakraven för metoden med interna modeller är uppfyllda för säkerheten.
7.Exponeringsvärdet beräknas som produkten av alfa och effektiv EPE:
Exponeringsvärde = α × effektiv EPE
där:
Alfa (α) skall vara 1,4 (de behöriga myndigheterna får dock kräva ett högre värde), och effektiv EPE skall beräknas genom att först skatta den förväntade exponeringen (EEt) som den genomsnittliga exponeringen vid en framtida tidpunkt t, där möjliga framtida värden för relevanta marknadsriskfaktorer ligger till grund för beräkningen av genomsnittet. Den interna modellen skattar EE vid en följd av framtida tidpunkter: t1, t2, t3 osv.
8.Effektiv EE beräknas rekursivt som
effektiv EEtk = max(effektiv
där:
den aktuella tidpunkten betecknas t0 och effektiv EEt0 är lika med den aktuella exponeringen.
9.För detta ändamål är effektiv EPE lika med genomsnittlig effektiv EE under det första året av den framtida exponeringen. Om alla avtal inom nettningsmängden löper ut inom ett år är EPE lika med genomsnittet av EE fram till dess att löptiden för alla avtal inom nettningsmängden har gått ut. Effektiv EPE beräknas som det vägda genomsnittet av effektiv EE:
L 177/70 |
|
SV |
|
|
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
minð1 år;löptidÞ |
|
|
|
Effektiv EPE = |
Σ |
Effektiv EEtk tk |
|
||
k = 1
där:
vikterna tk = tk –
10.Måtten för förväntad exponering eller toppexponering skall beräknas utifrån en fördelning av exponeringarna som tar hänsyn till möjligheten att denna kan vara icke‑normalfördelad.
11.Kreditinstituten får använda något annat mått, om detta mått är mer försiktigt än produkten av alfa och effektiv EPE för varje motpart, beräknad enligt ekvationen ovan.
12.Utan hinder av punkt 7 får de behöriga myndigheterna tillåta att kreditinstitut använder egna skattningar av α, dock lägst 1,2, där α är lika med kvoten av det ekonomiska kapitalet vid en fullständig simulering av motpartsexponeringen för samtliga motparter (täljaren) och det ekonomiska kapitalet baserat på EPE (nämnaren). I nämnaren skall EPE behandlas som om det vore ett fast utestående belopp. Kreditinstitut som ges tillstånd skall visa att deras egna skattningar av α leder till att täljarvärdet beaktar väsentliga källor till stokastiskt beroende mellan fördelningar av marknadsvärden för transaktioner eller transaktionsportföljer för de olika motparterna. Interna skattningar av alfa skall ta hänsyn till graden av storleksmässig diversifiering inom portföljerna.
13.Kreditinstitut skall säkerställa att täljaren och nämnaren för α beräknas konsekvent i fråga om modellmetodik, parameterspecifikationer och portföljsammansättning. Den metod som väljs skall bygga på kreditinstitutets egen behandling av ekonomiskt kapital, vara väl dokumenterad och bli föremål för oberoende validering. Kreditinstituten skall dessutom se över sina skattningar minst varje kvartal, och oftare om portföljens sammansättning varierar över tiden. Kreditinstituten skall också bedöma modellens risk.
14.Där så är befogat skall volatiliteten och korrelationen av de marknadsriskfaktorer som används i den samfällda simuleringen av marknads‑ och kreditrisken villkoras med avseende på kreditriskfaktorn för att återspegla eventuella ökningar i volatiliteten eller korrelationen under en ekonomisk nedgång.
15.Om nettningsmängden omfattas av ett marginalavtal skall kreditinstituten använda ett av de följande EPE‑måtten:
a)Effektiv EPE utan beaktande av marginalavtalet.
b)Marginaltröskeln, om den är positiv, plus ett tillägg för att ta hänsyn till den möjliga ökningen av exponeringen under den avtalade marginalriskperioden. Tillägget beräknas som den förväntade ökningen av nettnings- mängdens exponering under en period som motsvarar avtalets marginalriskperiod med utgångspunkt i en nollexponering vid periodens början. Marginalriskperioden skall i detta sammanhang anses vara minst fem bankdagar för nettningsmängder som endast består av repoliknande transaktioner med daglig marginalberäk- ning och daglig marknadsvärdering, och tio bankdagar för alla andra nettningsmängder.
c)Om modellen beaktar effekterna av marginalavtal i skattningen av EE, får modellens EE‑mått användas direkt i ekvationen i punkt 8, förutsatt att de behöriga myndigheterna godkänner detta.
Minimikrav för
16.Ett kreditinstituts EPE‑modell skall uppfylla de operativa krav som anges i punkterna
Kontroll av motpartskreditrisk
17.Kreditinstitutet skall ha en kontrollenhet som ansvarar för utformning och genomförande av dess system för hantering av motpartskreditrisker, inbegripet inledande och fortlöpande validering av den egna modellen. Denna enhet skall kontrollera indatas integritet samt producera och analysera rapporter om resultaten från kreditinstitutets riskmätningsmodell, som bl.a. skall omfatta en utvärdering av förhållandet mellan måtten för riskexponeringen och kredit‑ och handelslimiterna. Denna enhet skall vara oberoende i förhållande till de affärsdrivande kredit‑ och handelsenheterna och fri från otillbörlig påverkan. Den skall ha tillräckliga personalresurser och rapportera direkt till kreditinstitutets högsta ledning. Enhetens arbete skall vara nära integrerat med kreditinstitutets dagliga kreditriskhantering. Dess resultat skall därför utnyttjas som en integrerad del av förfarandet för planering, övervakning och kontroll av kreditinstitutets kreditriskprofil och samlade riskprofil.
18.Varje kreditinstitut skall ha styrdokument, förfaranden och system för hantering av motpartskreditrisker som är begreppsmässigt sunda och tillämpas med integritet. Ett sunt ramverk för hantering av motpartskreditrisker skall omfatta identifiering, mätning, hantering, godkännande och intern rapportering av motpartskreditrisker.
L 177/72 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
k)Tillförlitligheten i beräkningarna avseende värdering och riskomvandling.
l)Utvärdering av modellens tillförlitlighet genom täta utfallstest.
Användningstext
27.Den exponeringsfördelning som genereras av den interna modell som används för att beräkna effektiv EPE skall vara nära integrerad i kreditinstitutets dagliga process för hantering av motpartskreditrisker. Resultaten från tillämpningen av den interna modellen skall därför ha väsentlig betydelse för kreditinstitutets kreditgodkännande, hantering av motpartskreditrisker, interna kapitalallokering och bolagsstyrning.
28.Kreditinstitut skall kunna redovisa erfarenheter från användningen av interna modeller som genererar en fördelning av exponeringar för motpartskreditrisker. Kreditinstitutet skall därför styrka att det har använt en intern modell som i stort uppfyller minimikraven som anges i den här delen för att beräkna de exponeringsfördelningar som ligger till grund för beräkningen av EPE under minst ett år innan de behöriga myndigheterna ger sitt godkännande.
29.Den interna modell som används för att generera fördelningen av exponeringarna skall vara en del av ett ramverk för hantering av motpartsrisker som omfattar identifiering, mätning, hantering, godkännande och intern rapportering av motpartsrisker. Det skall även omfatta mätning av utnyttjandet av beviljade kreditlöften (med aggregering av motpartsexponeringar och andra kreditexponeringar) och allokering av ekonomiskt kapital. Utöver EPE skall kreditinstitut mäta och hantera aktuella exponeringar. När så är lämpligt skall kreditinstitutet mäta den aktuella exponeringen både brutto och netto efter avdrag för erhållna säkerheter. Ett kreditinstitut uppfyller användningskravet om det använder andra mått för motpartsrisk, som toppexponering eller potentiell framtida exponering (PFE), som bygger på den fördelning av exponeringar som genererats genom samma modell som för beräkningen av EPE.
30.Ett kreditinstitut skall kunna skatta förväntad exponering (EE) dagligen, såvida det inte kan styrka för de behöriga myndigheterna att dess exponeringar för motpartskreditrisker är sådana att det är tillräckligt med mindre ofta återkommande beräkningar. Det skall också beräkna EE vid framtida tidpunkter enligt en tidsprofil för prognoshorisonter som i tillräcklig utsträckning återspeglar tidsstrukturen för framtida betalningsflöden och avtalens löptid och på ett sätt som motsvarar exponeringarnas väsentlighet och sammansättning.
31.Exponeringen skall mätas, övervakas och kontrolleras under hela löptiden för alla avtal inom en nettningsmängd (inte bara i ettårsperspektivet). Kreditinstituten skall ha metoder för att identifiera och kontrollera motpartsrisker i fall då exponeringen ökar bortom ettårsgränsen. Den prognostiserade ökningen av exponeringen skall även vara ett av ingångsvärdena i kreditinstitutets interna modell för ekonomiskt kapital.
Stresstest
32.Kreditinstituten skall ha lämpliga stresstest tillgängliga för bedömning av sin kapitaltäckning i samband med motpartskreditrisker. Dessa stressmått skall jämföras med EPE, och kreditinstitutet skall betrakta dem som en del av det förfarande som beskrivs i artikel 123. Stresstest skall även syfta till att identifiera eventuella händelser eller framtida förändringar av de ekonomiska förhållanden som skulle kunna ge ofördelaktiga effekter på kreditinstitutets exponeringar och till att bedöma kreditinstitutets förmåga att stå emot sådana förändringar.
33.Kreditinstitutet skall stresstesta sina motpartsexponeringar, även med beaktande av samtidiga stressfaktorer avseende marknads‑ och kreditrisk. Stresstest avseende motpartsrisk skall beakta koncentrationsrisker (koncentration till en enda motpart eller till en grupp av motparter), korrelationsrisken mellan marknads‑ och kreditrisk och risken för att en likvidering av motpartens positioner skulle kunna ge upphov till prisrörelser på marknaden. Dessa stresstest skall också belysa hur sådana marknadsrörelser påverkar kreditinstitutets egna positioner och integrera dessa effekter med institutets bedömning av motpartsriskerna.
Korrelationsrisk
34.Kreditinstituten skall vederbörligen beakta exponeringar som ger upphov till en väsentlig grad av allmän korrelationsrisk.
35.Kreditinstitut skall ha metoder tillgängliga för att identifiera, övervaka och kontrollera fall av specifik korrelationsrisk från och med inledandet av en transaktion och under hela den fortsatta löptiden.
Modellförfarandets integritet
36.Den interna modellen skall beakta villkor och specifikationer för transaktionerna utan dröjsmål, fullständigt och med försiktighet. Villkoren skall åtminstone omfatta nominella kontraktsbelopp, löptid, referenstillgångar samt arrangemang för marginalsäkerheter och nettning. Villkoren och specifikationerna skall registreras i en säker databas som är föremål för återkommande formell revision. Förfarandet för att godta nettningsarrangemang skall inbegripa ett
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/73 |
|
|
|
|
särskilt uttalande av juristen för att bekräfta att nettningen kan hävdas rättsligt och skall föras in i databasen av en oberoende enhet. Överföringen till den interna modellen av uppgifter om transaktionsvillkor och specifikationer skall också omfattas av internrevision. Formella förfaranden och internrevision skall även finnas för avstämning mellan modellen och källdatasystemen, så att det fortlöpande kan kontrolleras att transaktionsvillkor och specifikationer beaktas i beräkningen av förväntad positiv exponering (EPE) på ett korrekt eller åtminstone försiktigt sätt.
37.I den interna modellen skall aktuella marknadsdata användas för beräkningen av aktuella exponeringar. När historiska data används för skattningar av volatilitet och korrelationer skall den avse minst tre år och skall uppdateras varje kvartal eller oftare om förhållandena på marknaden motiverar det. Data skall täcka ett fullständigt spektrum av ekonomiska förhållanden, exempelvis en hel konjunkturcykel. En enhet som är oberoende av den affärsdrivande enheten skall validera priser som uppges av den affärsdrivande enheten. Data skall inhämtas oberoende av affärsområdena, matas in i den interna modellen fullständigt och utan dröjsmål och registreras i en säker databas som är föremål för återkommande formell revision. Kreditinstitut skall även ha väl utvecklade datasäkringsmetoder för att avlägsna felaktiga uppgifter och/eller anomalier från materialet. Om den interna modellen utnyttjar proxydata från marknaden, också för nya produkter, där tre års historiska data inte föreligger, skall lämpliga proxyvariabler anges i det interna styrdokumentet, och kreditinstitutet skall med stöd av erfarenheter kunna visa att proxyvariabeln ger en försiktig bild av den underliggande risken under ogynnsamma marknadsförhållanden. Om modellen i beräkningen tar med inverkan av säkerhet på ändringar av nettningsmängdens marknadsvärde skall kreditinstitutet ha tillräcklig historisk data för att modellera säkerhetens volatilitet.
38.Modellen skall valideras enligt en valideringsmetod. Denna metod skall komma till tydligt uttryck i kreditinstitutets styrdokument och förfaranden. Det skall anges vilket slag av test som krävs för att säkerställa modellens integritet och för att identifiera under vilka förhållanden gjorda antaganden kan förlora sin giltighet och leda till en underskattning av EPE. Valideringsmetoden skall omfatta en översyn av modellens fullständighet.
39.Ett kreditinstitut skall övervaka relevanta risker och ha inrättat förfaranden för att justera sina EPE‑skattningar när dessa risker får väsentlig betydelse. Detta skall omfatta följande:
a)Kreditinstitutet skall identifiera och hantera sina exponeringar för specifika korrelationsrisker.
b)När det gäller exponeringar vilkas riskprofil stiger efter ett år, skall kreditinstitutet regelbundet jämföra EPE‑skattningen för ett år med EPE under hela den tid exponeringen varar.
c)När det gäller exponeringar med löptid under ett år, skall kreditinstitutet regelbundet jämföra ersätt- ningskostnaden (aktuell exponering) med den uppnådda exponeringsprofilen och/eller lagra data som möjliggör sådana jämförelser.
40.Ett kreditinstitut som är godkänt för nettning av transaktioner skall ha interna förfaranden för att kontrollera att en transaktion, innan den tas in i en nettningsmängd, omfattas av ett nettningsavtal som kan hävdas rättsligt och uppfyller de tillämpliga kraven enligt del 7.
41.Ett kreditinstitut som använder säkerheter för att reducera sina motpartskreditrisker skall ha interna förfaranden för att kontrollera att säkerheterna, innan deras effekter beaktas i beräkningarna, uppfyller tillämpliga krav på rättslig förutsebarhet enligt bilaga VIII.
Valideringskrav för EPE‑modeller
42.Ett kreditinstituts EPE‑modell skall uppfylla följande valideringskrav:
a)De kvalitativa valideringskrav som anges i bilaga V till direktiv 2006/49/EG.
b)Långfristiga prognoser skall göras för räntesatser, valutakurser, aktienoteringar, råvarupriser och andra marknadsriskfaktorer för mätning av motpartsexponeringar. Resultaten av prognosmodellen för marknads- riskfaktorer skall valideras över ett långt tidsspann.
c)De värderingsmodeller som används för att beräkna motpartsexponering vid ett givet scenario för framtida chocker som påverkar marknadsriskfaktorerna skall testas som en del av modellvalideringsprocessen. Värderingsmodellerna för optioner skall ta hänsyn till optionsvärdenas icke‑linjära karaktär i förhållande till marknadsriskfaktorerna.
d)EPE‑modellen skall utnyttja transaktionsspecifik information för att aggregera exponeringarna på nettnings- mängdsnivå. Kreditinstituten skall kontrollera att transaktionerna hänförs till den korrekta nettningsmängden inom modellen.
L 177/74 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
e)EPE‑modellen skall också omfatta transaktionsspecifik information för att kunna beakta effekterna av marginalavtal. Den skall beakta både det aktuella marginalsäkerhetsbeloppet och den marginalsäkerhet som skulle överföras mellan motparter i framtiden. Modellen skall beakta marginalavtalens art (ensidiga eller ömsesidiga), hur ofta tilläggssäkerheter begärs, marginalriskperioden, miniminivån för den exponering utan marginalsäkerhet som kreditinstitutet är villigt att acceptera och minsta transfereringsbelopp. Modellen skall antingen efterlikna ändringarna av den ställda säkerhetens marknadsvärde eller tillämpa de regler som anges i bilaga VIII.
f)Statiska historiska utfallstester för representativa motpartsportföljer skall ingå i modellvalideringen. Kreditinstitutet skall regelbundet genomföra sådana utfallstester för ett antal representativa motpartsportföljer (faktiska eller hypotetiska). Dessa representativa portföljer skall väljas utifrån deras känslighet för de väsentliga riskfaktorer och korrelationer som kreditinstitutet är exponerat för.
Om utfallstesterna visar att modellen inte är tillräckligt tillförlitlig skall de behöriga myndigheterna återkalla godkännandet av modellen eller ålägga kreditinstitutet att vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att modellen snarast förbättras. De kan också kräva att kreditinstituten skall möta ett förhöjt kapitalkrav i enlighet med artikel 136.
DEL 7
Avtalsnettning (avtal om novation och andra nettningsöverenskommelser)
a)Slag av nettning som de behöriga myndigheterna kan godkänna
I den här delen skall med motpart avses varje juridisk eller fysisk person som har rätt att ingå avtal om nettning och med ”avtal om produktövergripande nettning” avses ett skriftligt bilateralt avtal mellan ett kreditinstitut och en motpart med vilket det skapas en enda rättslig förpliktelse som täcker alla ingående bilaterala ramavtal och transaktioner som hör till olika produktkategorier. Avtal om produktövergripande nettning täcker inte annan nettning än bilateral.
För produktövergripande nettning skall följande anses vara olika produktkategorier:
i)Repor, omvända repor och värdepappers‑ och råvarulån.
ii)Marginallånetransaktioner.
iii)Kontrakten som finns förtecknade i bilaga IV.
De behöriga myndigheterna får som riskreducerande godkänna följande slag av avtal om nettning:
i)Bilaterala avtal om novation mellan ett kreditinstitut och dess motpart enligt vilka avtal ömsesidiga fordringar och förpliktelser automatiskt avräknas på så sätt att det vid novation fastställs ett enda nettobelopp varje gång novation tillämpas, och det därvid skapas ett enda nytt juridiskt bindande avtal som ersätter tidigare avtal.
ii)Andra bilaterala nettningsöverenskommelser mellan ett kreditinstitut och dess motpart.
iii)Avtal om produktövergripande nettning för kreditinstitut som har fått godkännande från sina behöriga myndigheter att utnyttja metoden i del 6, för transaktioner som omfattas av den metoden. Nettning mellan transaktioner som ingåtts av medlemmar i en grupp godkänns inte vid beräkning av kapitalkrav.
b)Villkor för godkännande
De behöriga myndigheterna får som riskreducerande endast godkänna avtal om nettning om följande villkor är uppfyllda:
i)Kreditinstitutet skall med sin motpart ha en överenskommelse om avtalsnettning som ger upphov till en enda juridisk förpliktelse och omfattar alla ingående transaktioner, så att, om en motpart inte fullgör sina skyldigheter på grund av fallissemang, konkurs, likvidation eller någon annan liknande omständighet, kreditinstitutet kan fordra eller har en förpliktelse att betala endast nettosumman av de positiva och negativa marknadsvärdena av de ingående individuella transaktionerna.
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/75 |
|
|
|
|
ii)Kreditinstitutet skall för den behöriga myndigheten hålla tillgängligt skriftliga och motiverade rättsutlåtanden med en sådan innebörd att de behöriga domstolarna och förvaltningsmyndigheterna vid en rättslig prövning av de fall som avses i i, skulle anse att kreditinstitutets fordringar och förpliktelser begränsas till nettosumman, såsom anges i led i, enligt
—gällande lag inom den jurisdiktion där motparten har sitt säte och, om det gäller en utländsk filial till ett företag, även enligt lagen inom den jurisdiktion där filialen är belägen,
—den lag som reglerar de individuella transaktioner som ingår, och
—den lag som reglerar varje avtal eller överenskommelse som är nödvändig för att genomföra avtalet om nettning.
iii)Kreditinstitutet skall ha infört förfaranden för att säkerställa att det löpande kontrolleras, att dess avtal om nettning är rättsligt giltiga, mot bakgrund av möjliga lagändringar.
iv)Kreditinstitutet skall arkivera alla erforderliga dokument.
v)Effekterna av nettning skall beaktas när kreditinstitutet mäter den samlade kreditriskexponeringen mot varje motpart, och kreditinstitutet skall hantera sin motpartskreditrisk i enlighet med detta.
vi)Kreditrisken mot varje motpart skall aggregeras till en enda transaktionsövergripande rättslig exponering. Detta aggregat skall beaktas vid fastställande av kreditlimiter och allokering av internt kapital.
De behöriga myndigheterna skall, vid behov efter samråd med andra berörda behöriga myndigheter, försäkra sig om att avtalet om nettning är juridiskt giltigt enligt lagen i alla berörda jurisdiktioner. Om någon av de behöriga myndigheterna inte är övertygad om detta, skall avtalet om nettning inte godkännas som en metod för riskreducering för någon av parterna.
De behöriga myndigheterna får godta motiverade rättsutlåtanden upprättade med avseende på olika slag av avtal om nettning.
Avtal som innehåller bestämmelser om att en icke försumlig motpart endast behöver betala delvis eller inte alls till den försumliga partens bo, även om den försumliga parten är en nettofordringsägare (walkaway‑klausul), skall inte godkännas som riskreducerande.
Dessutom skall följande kriterier vara uppfyllda för avtal om produktövergripande nettning:
a)Nettosumman i led b i i den här delen skall vara nettosumman av de positiva och negativa slutavräknings- värdena för alla ingående enskilda bilaterala ramavtal och de positiva och negativa marknadsvärdena för de enskilda transaktionerna (det produktövergripande nettobeloppet).
b)De skriftliga och motiverade rättsutlåtandena i led b II i denna del skall ta upp giltigheten för nettningsförfarandet som helhet och möjligheterna att hävda det samt dess effekter på väsentliga bestämmelser i eventuellt ingående enskilda bilaterala ramavtal. Ett rättsutlåtande skall allmänt erkännas som sådant av juridiskt sakkunniga i den medlemsstat där kreditinstitutet är auktoriserat eller utgöra en rättslig utredning som tar upp alla relevanta aspekter.
c)Kreditinstitutet skall ha förfaranden enligt led b iii i den här delen i syfte att kontrollera att alla transaktioner som inbegrips i en nettningsmängd omfattas av ett rättsutlåtande.
d)Kreditinstitutet skall med beaktande av avtalet om produktövergripande nettning fortsätta att uppfylla kraven för godkännande av bilateral nettning och kraven i artiklarna
c)Effekter av godkännande
Nettning vid tillämpning av de metoder som beskrivs i del 5 och 6 skall godkännas enligt bestämmelserna i dessa delar.
L 177/76 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
i)Avtal om novation
De enskilda nettobeloppen, som fastställs genom avtal om novation, kan viktas i stället för bruttobeloppen. På så sätt kan vid tillämpningen av del 3
—steg a): de aktuella ersättningskostnaderna, och
—steg b): de nominella kapitalbeloppen eller underliggande värdena
bestämma med beaktande av avtalet om novation. Vid tillämpningen av steg a i del 4 kan det nominella kapitalbeloppet beräknas med beaktande av avtalet om novation, varvid procentsatserna i tabell 3 skall användas.
ii)Andra nettningsöverenskommelser
Vid tillämpning av del 3 kan
—i steg a de aktuella ersättningskostnaderna för de kontrakt som ingår i en nettningsöverenskommelse beräknas med beaktande av den faktiska hypotetiska nettoersättningskostnad som avtalet medför; om nettningen leder till en nettoskuld för det kreditinstitut som beräknar nettoersättningskostnaden, beräknas den aktuella ersättningskostnaden till ”0”,
—i steg b talet för eventuell framtida exponering för kreditrisk för alla kontrakt som ingår i en nettningsöverenskommelse reduceras i enlighet med följande formel:
PCEred = 0,4 * PCEbrutto + 0,6 * NGR * PCEbrutto
där:
—PCEred = Det reducerade talet för eventuell framtida exponering för kreditrisk för alla kontrakt med en given motpart som ingår i en rättsligt giltig bilateral nettningsöverens- kommelse.
—PCEbrutto = Summan av talen för eventuell framtida exponering för kreditrisk för alla kontrakt med en given motpart som ingår i en rättsligt giltig bilateral nettningsöverens- kommelse och som är beräknade genom att deras nominella kapitalbelopp multipliceras med de procenttal som fastställs i tabell 1.
—NGR = ”Netto‑bruttokvot”: Enligt de behöriga myndigheternas val antingen
i)separat beräkning: kvoten mellan nettoersättningskostnaden för alla kontrakt som ingår i en rättsligt giltig bilateral nettningsöverenskommelse med en given motpart (täljare) och bruttoersättningskostnaden för alla kontrakt som ingår i en rättsligt giltig bilateral nettningsöverenskommelse med den motparten (nämnare), eller
ii)aggregerad beräkning: kvoten av summan av den nettoersättningskostnad som beräknats på bilateral grund för alla motparter med beaktande av de kontrakt som ingår i rättsligt giltiga nettningsöverenskommelser (täljare) och bruttoer- sättningskostnader för alla kontrakt som ingår i rättsligt giltiga nettningsöver- enskommelser (nämnare).
Om en medlemsstat tillåter kreditinstituten att välja metod, skall den valda metoden användas konsekvent.
För beräkning av den möjliga framtida exponeringen för kreditrisk enligt formeln ovan får kontrakt som tar ut varandra helt och hållet och ingår i nettningsöverenskommelsen beaktas som ett enda kontrakt med ett nominellt belopp som motsvarar nettointäkterna. Kontrakt som helt och hållet tar ut varandra är valutaterminer eller liknande kontrakt, för vilka det nominella beloppet är lika med betalningsflödena om de förfaller på samma förfallodag och helt eller delvis i samma valuta.
L 177/78 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
BILAGA IV
TYPER AV DERIVAT
1.Räntebaserade kontrakt:
a)Ränteswappar i en valuta.
b)Basswappar.
c)Icke standardiserade ränteterminer.
d)Standardiserade ränteterminer.
e)Köpta ränteoptioner.
f)Andra kontrakt av liknande slag.
2.Kontrakt som rör valuta eller guld:
a)Valutaränteswappar (ränteswappar i mer än en valuta).
b)Icke standardiserade valutaterminer.
c)Standardiserade valutaterminer.
d)Köpta valutaoptioner.
e)Andra kontrakt av liknande slag.
f)Kontrakt avseende guld av liknande slag som de i punkterna
3.Kontrakt liknande dem i punkterna 1
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/79 |
|
|
|
|
BILAGA V
TEKNISKA KRITERIER AVSEENDE ORGANISATION OCH RISKHANTERING
1.STYRNING
1.Den ansvariga ledning som beskrivs i artikel 11 skall ange formerna för uppdelning av ansvar inom organisationen och förebyggande av intressekonflikter.
2.RISKHANTERING
2.Den ansvariga ledning som beskrivs i artikel 11 skall godkänna och periodiskt se över strategier och riktlinjer för att ta på sig, hantera, övervaka och reducera de risker som kreditinstituten är exponerade, eller kan exponeras för, däribland de risker som skapas av den makroekonomiska miljön där de verkar med hänsyn till konjunkturcykelns olika faser.
3.KREDIT‑ OCH MOTPARTSRISKER
3.Kreditgivning skall baseras på sunda och väldefinierade kriterier. Förfarandet för att godkänna, ändra, förnya och återfinansiera krediter skall fastställas klart.
4.Löpande förvaltning och övervakning av de olika kreditriskbärande portföljerna och exponeringarna, bland annat för att identifiera och hantera problemkrediter och genomföra behövliga värderegleringar och avsättningar, skall bedrivas genom effektiva system.
5.Kreditportföljerna skall ha en lämplig diversifiering med hänsyn till kreditinstitutets målmarknader och övergripande kreditstrategi.
4.KVARSTÅENDE RISK
6.Risken för att kreditinstitutets godkända kreditriskreducerande tekniker visar sig vara mindre effektiva än förväntat skall åtgärdas och kontrolleras genom skriftliga riktlinjer och förfaranden.
5.KONCENTRATIONSRISK
7.Koncentrationsrisker som uppstår till följd av exponering mot motparter, grupper av motparter med inbördes anknytning och motparter inom samma ekonomiska sektor, geografiska region eller exponeringar som avser samma verksamhet eller råvara, och vid tillämpning av metoder för kreditriskreducering, inbegripet särskilt risker i samband med stora indirekta kreditexponeringar (exempelvis mot en enskild emittent av säkerheter), skall åtgärdas och kontrolleras genom skriftliga riktlinjer och förfaranden.
6.RISKER VID VÄRDEPAPPERISERING
8.Risker som uppstår till följd av värdepapperisering där kreditinstituten är originator eller medverkande institut skall utvärderas och åtgärdas genom lämpliga riktlinjer och förfaranden för att bland annat säkerställa att transaktionens ekonomiska innehåll avspeglas fullständigt i riskbedömningen och ledningens beslut.
9.Likviditetsplaner för att åtgärda effekterna av både planerad och förtida amortering skall finnas på de kreditinstitut som genomför rullande värdepapperisering med bestämmelser om förtida amortering.
7.MARKNADSRISKER
10.Riktlinjer och förfaranden skall införas för mätning och hantering av alla väsentliga källor till och effekter av marknadsrisker.
L 177/80 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
8.RÄNTERISK TILL FÖLJD AV ANDRA VERKSAMHETER ÄN HANDEL
11.Det skall inrättas system för att utvärdera och hantera risker till följd av möjliga ränteförändringar, i den utsträckning som dessa påverkar kreditinstitutets icke‑handelsrelaterade verksamhet.
9.OPERATIV RISK
12.Riktlinjer och förfaranden för att utvärdera och hantera exponering för operativ risk, inbegripet extrema händelser med stor inverkan på institutets verksamhet, skall införas. Utan att det påverkar definitionen i artikel 4.22 skall kreditinstituten ange vad som utgör operativ risk vid tillämpningen av dessa riktlinjer och förfaranden.
13.Det skall finnas beredskaps‑ och kontinuitetsplaner för att säkerställa ett kreditinstituts förmåga att verka löpande och begränsa förlusterna vid en allvarlig störning i verksamheten.
10.LIKVIDITETSRISK
14.Det skall finnas riktlinjer och förfaranden för kontinuerlig och framåtblickande mätning och hantering av institutets nettofinansieringsposition och finansieringsbehov. Alternativscenarion skall övervägas och de antaganden som ligger till grund för besluten om nettofinansieringspositionen skall ses över regelbundet.
15.Det skall finnas beredskapsplaner för att hantera likviditetskriser.
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/81 |
|
|
|
|
BILAGA VI
SCHABLONMETODEN
DEL 1
Riskvikter
1.EXPONERINGAR MOT NATIONELLA REGERINGAR ELLER CENTRALBANKER
1.1Behandling
1.Utan att det påverkar punkterna
2.Med förbehåll för tillämpningen av punkt 3 skall exponeringar mot nationella regeringar och centralbanker, för vilka det föreligger en kreditvärdering från ett utsett ratinginstitut, ges riskvikt enligt tabell 1 varvid de valbara ratinginstitutens kreditbetyg rangordnas av de behöriga myndigheterna på en sexgradig skala för värdering av kreditkvalitet.
Tabell 1
Kreditkvalitetssteg |
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
|
|
|
|
|
|
|
Riskvikt |
0 % |
20 % |
50 % |
100 % |
100 % |
150 % |
|
|
|
|
|
|
|
3.Exponeringar mot Europeiska centralbanken skall åsättas en riskvikt på 0 %.
1.2Exponeringar i låntagarens nationella valuta
4.Exponeringar mot medlemsstaters nationella regeringar och centralbanker som är uttryckta och refinansierade i den nationella regeringens och centralbankens valuta skall åsättas en riskvikt på 0 %.
5.Om de behöriga myndigheterna i ett tredje land, som tillämpar tillsyns‑ och regleringssystem som minst motsvarar de system som tillämpas i gemenskapen, ger en riskvikt som är lägre än den som anges i punkterna
1.3Användning av kreditvärderingar som gjorts av ett exportkreditorgan
6.Kreditvärderingar från ett exportkreditorgan skall godkännas av de behöriga myndigheterna om något av följande villkor är uppfyllda:
a)Den uttrycker en konsensusklassificering från exportkreditorgan som godkänt OECD: s ”överens- kommelse om riktlinjer för statsstödda exportkrediter”.
b)Exportkreditorganet offentliggör sina kreditvärderingar, använder OECD: s metod och kreditvärderingen
är bunden till en av de åtta minimipremierna för exportförsäkring som fastställts enligt OECD: s metod.
7.Exponeringar för vilka ett exportkreditorgan kreditvärdering har godkänts för riskvägning skall ges riskvikt enligt tabell 2.
Tabell 2
Minimi‑premie för |
0 |
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
|
exportförsäkring |
|||||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Riskvikt |
0 % |
0 % |
20 % |
50 % |
100 % |
100 % |
100 % |
150 % |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
L 177/82 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
2.EXPONERINGAR MOT DELSTATLIGA ELLER LOKALA SJÄLVSTYRELSEORGAN ELLER MYNDIGHETER
8.Utan att det påverkar punkterna
9.Exponeringar mot delstatliga eller lokala självstyrelseorgan eller myndigheter skall behandlas på samma sätt som exponeringar mot den nationella regering inom vars territorium de är belägna om det inte föreligger någon skillnad i risk mellan dessa exponeringar på grund av de delstatliga eller lokala självstyrelseorganens eller myndigheternas särskilda beskattningsrätt, och förekomsten av särskilda institutionella ordningar som minskar risken för fallissemang.
De behöriga myndigheterna skall utarbeta och offentliggöra förteckningen över delstatliga och lokala självstyrelseorgan eller myndigheter som skall riskvägas på samma sätt som nationella regeringar.
10.Exponeringar mot kyrkor och religiösa samfund som har bildats som juridiska personer enligt offentlig rätt och som har laglig rätt att uppbära skatt skall behandlas som exponeringar mot delstatliga regeringar och lokala myndigheter, förutom att punkt 9 inte skall gälla. Vid tillämpningen av artikel 89.1 a skall i detta fall inte tillstånd att tillämpa avdelning V, kapitel 2, avsnitt 3, underavsnitt 1 uteslutas.
11.Om behöriga myndigheter i tredje land, som enligt sin nationella rättsordning tillämpar tillsyns‑ och regleringssystem som minst motsvarar de system som tillämpas i gemenskapen, behandlar exponeringar mot delstatliga eller lokala självstyrelseorgan eller myndigheter på samma sätt som exponeringar mot den egna nationella regeringen, får medlemsstaterna tillåta sina kreditinstitut att ge exponeringar mot sådana delstatliga eller lokala självstyrelseorgan eller myndigheter samma riskvikt.
3.EXPONERINGAR MOT ADMINISTRATIVA ORGAN OCH ICKE‑KOMMERSIELLA FÖRETAG
3.1Behandling
12.Utan att det påverkar punkterna
3.2Offentliga organ
13.Utan att det påverkar punkterna
14.De behöriga myndigheterna får själva bestämma om exponeringar mot offentliga organ skall behandlas som exponeringar mot institut. Utnyttjande av denna möjlighet är oberoende av hur möjligheten i artikel 80.3 har utnyttjats. Förmånsbehandlingen av kortfristiga exponeringar som anges i punkterna 31, 32 och 37 skall inte tillämpas.
15.I exceptionella fall får exponeringar mot offentliga organ behandlas på samma sätt som exponeringar mot den nationella regering inom vars territorium de är belägna om det enligt de behöriga myndigheternas uppfattning inte föreligger någon skillnad i risk mellan dessa exponeringar på grund av förekomsten av en lämplig garanti från den nationella regeringen.
16.Om de behöriga myndigheterna i en medlemsstat utnyttjar möjligheten att behandla exponeringar mot offentliga organ på samma sätt som exponeringar mot institut eller som exponeringar mot den nationella regering inom vars territorium de är etablerade skall de behöriga myndigheterna i en annan medlemsstat tillåta sina kreditinstitut att ge exponeringar mot sådana offentliga organ samma riskvikt.
17.Om behöriga myndigheter i tredje land som enligt sin nationella rättsordning tillämpar tillsyns‑ och regleringssystem som minst motsvarar de system som tillämpas i gemenskapen behandlar exponeringar mot offentliga organ på samma sätt som exponeringar mot institutioner, får medlemsstaterna tillåta sina kreditinstitut att ge exponeringar mot sådana offentliga organ samma riskvikt.
L 177/84 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
6.EXPONERINGAR MOT INSTITUT
6.1Behandling
23.En av de två metoder som beskrivs i punkterna
24.Utan att det påverkar tillämpningen av övriga bestämmelser i punkterna
6.2Lägsta riskvikt för exponeringar mot institut utan rating
25.Exponeringar mot institut utan rating skall inte åsättas en riskvikt som är lägre än den riskvikt som ges till exponeringar mot dess nationella regering.
6.3Metod baserad på hemstatens riskvikt
26.Exponeringar mot institut skall åsättas en riskvikt som motsvarar det kreditkvalitetssteg som exponeringar mot den stat enligt vars rätt institutet är etablerat åsätts enligt tabell 3.
Tabell 3
Kreditkvalitetssteg för |
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
hemstaten |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Riskvikt för exponering |
20 % |
50 % |
100 % |
100 % |
100 % |
150 % |
27.För exponeringar mot institut som är etablerade i stater utan rating skall riskvikten inte vara mer än 100 %.
28.Exponeringar mot institut med en ursprunglig effektiv löptid på tre månader eller mindre skall åsättas riskvikt 20 %.
6.4Kreditbetygsbaserad metod
29.Exponeringar mot institut med en ursprunglig effektiv löptid på mer än tre månader, för vilka det föreligger ett kreditbetyg som tilldelats av ett utsett ratinginstitut, skall ges riskvikt enligt tabell 4 varvid de valbara ratinginstitutens kreditbetyg rangordnas av de behöriga myndigheterna enligt en sexgradig skala för värdering av kreditkvalitet.
Tabell 4
Kreditkvalitetssteg |
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
|
|
|
|
|
|
|
Riskvikt |
20 % |
50 % |
50 % |
100 % |
100 % |
150 % |
|
|
|
|
|
|
|
30.Exponeringar mot institut utan rating skall ges riskvikt 50 %.
31.Exponeringar mot ett institut med en ursprunglig effektiv löptid på tre månader eller mindre, för vilka det föreligger ett kreditbetyg som tilldelats av ett utsett ratinginstitut, skall åsättas riskvikt enligt tabell 4 varvid de valbara ratinginstitutens kreditbetyg rangordnas av de behöriga myndigheterna enligt en sexgradig skala för värdering av kreditkvalitet.
Tabell 5
Kreditkvalitetssteg |
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
Riskvikt |
20 % |
20 % |
20 % |
50 % |
50 % |
150 % |
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/87 |
|
|
|
|
49.De behöriga myndigheterna får göra undantag från villkoret i punkt 48 b för exponeringar som är fullt ut säkrade genom panträtt i bostadsfastighet som är belägen inom deras territorium om de har belägg för att en välutvecklad och sedan länge etablerad marknad för bostadsfastigheter finns inom deras territorium med förlustnivåer som är tillräckligt låga för att motivera en sådan behandling.
50.Om de behöriga myndigheterna i en medlemsstat utnyttjar möjligheten i punkt 49 får de behöriga myndigheterna i en annan medlemsstat tillåta sina kreditinstitut att åsätta riskvikt 35 % för sådana exponeringar som är fullt ut säkrade genom panträtt i bostadsfastighet.
9.2Exponeringar som är säkrade genom panträtt i kommersiella fastigheter
51.De behöriga myndigheterna får själva besluta om exponeringar eller någon del av en exponering, som enligt deras bedömning är fullt ut säkrade genom panträtt i kontor eller andra kommersiella fastigheter som är belägna inom deras territorium, kan ges riskvikt 50 %.
52.De behöriga myndigheterna får själva besluta om exponeringar som enligt deras bedömning är fullt ut säkrade genom aktier i sådana finska bostadsaktiebolag som är verksamma enligt den finska lagen om bostadsaktiebolag av år 1991 eller senare antagna författningar med motsvarande innehåll kan ges riskvikt 50 % om dessa aktier avser kontor eller andra kommersiella fastigheter.
53.De behöriga myndigheterna får själva besluta om exponeringar med avseende på avtal om leasing av fast egendom som gäller kontorslokaler eller andra kommersiella fastigheter som är belägna inom deras territorier och som innebär att kreditinstitutet är uthyraren och hyresgästen har rätt att köpa dem kan åsättas riskvikt 50 %, förutsatt att kreditinstitutets exponering, enligt dess egen bedömning är fullt ut säkrad genom ägande till fastigheten.
54.För att punkterna
a)Fastighetens värde får inte i väsentlig mån påverkas av gäldenärens kreditkvalitet. Detta krav utesluter inte situationer när rent makroekonomiska faktorer påverkar både fastighetens värde och låntagarens utförande av sina förpliktelser.
b)Låntagarens risk får inte i väsentlig mån påverkas av den underliggande fastighetens eller projektets resultat, utan snarare av låntagarens underliggande kapacitet att återbetala skulden från andra källor. Återbetalningen av krediten som sådan får inte i väsentlig mån påverkas av betalningsflöden som genererats av den underliggande fastigheten som ställts som säkerhet.
c)Minimikraven i punkt 8 i del 2 i bilaga VIII och värderingsreglerna i punkterna
55.50 % riskvikt skall åsättas den del av lånet som inte överstiger en gräns som beräknas enligt ett av följande villkor:
a)50 % av ifrågavarande fastighets marknadsvärde.
b)50 % av fastighetens marknadsvärde eller 60 % av pantlånevärdet, beroende på vilket av dem som är lägst, i de medlemsstater som har infört strikta kriterier för bedömning av pantlånevärdet genom lagar eller andra föreskrifter.
56.100 % riskvikt skall åsättas den del av lånet som överstiger de gränser som fastställs i punkt 55.
57.Om de behöriga myndigheterna i en medlemsstat utnyttjar möjligheten i punkterna
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/89 |
|
|
|
|
12.EXPONERINGAR I FORM AV TÄCKTA OBLIGATIONER
68. Med ”täckta obligationer” avses obligationer enligt definitionen i artikel 22.4 i direktiv 85/611/EEG med säkerhet i någon av följande tillgångar:
a)Exponeringar mot eller garanterade av nationella regeringar, centralbanker, offentliga organ, regionala regeringar och lokala myndigheter i EU.
b)Exponeringar mot eller garanterade av nationella regeringar och centralbanker utanför EU, multilaterala utvecklingsbanker och internationella organisationer som uppfyller kraven för kreditkvalitetssteg 1 enligt denna bilaga samt exponeringar mot eller garanterade av offentliga organ, regionala regeringar och lokala myndigheter utanför EU som getts riskvikt som exponeringar mot institut eller nationella regeringar och centralbanker enligt punkterna 8, 9, 14 eller 15 och som uppfyller kraven för kreditkvalitetssteg 1 enligt denna bilaga samt exponeringar enligt denna punkt som åtminstone uppfyller kraven för kreditkvali- tetssteg 2 i enlighet med denna bilaga, förutsatt att de inte överstiger 20 % av det nominella beloppet av de emitterande institutens utestående täckta obligationer.
c)Exponeringar mot institut som uppfyller kraven för kreditkvalitetssteg 1 enligt denna bilaga. Den totala exponeringen av detta slag får inte överstiga 15 % av det nominella beloppet av det emitterande kreditinstitutets utestående täckta obligationer. Exponeringar som uppstår på grund av överföring och förvaltning av gäldenärernas betalningar eller behållning efter likvidation för lån med fastighetspant till innehavarna av täckta obligationer omfattas inte av femtonprocentsgränsen. Exponeringar gentemot kreditinstitut i EU med en löptid av högst 100 dagar skall inte omfattas av kraven för steg 1, men dessa institut måste åtminstone uppfylla kraven för kreditkvalitetssteg 2 enligt denna bilaga.
d)Lån mot säkerhet i bostadsfastighet eller aktier i finska bostadsaktiebolag enligt punkt 46 upp till det lägsta nominella beloppet av panträtterna tillsammans med eventuella panträtter med bättre rätt och 80 % av värdet av de intecknade fastigheterna; eller i bättre rangordnade andelar utfärdade av franska Fonds Communs de Créances eller av likvärdiga organ för värdepapperisering som omfattas av lagstiftningen i en medlemsstat om värdepapperisering av exponeringar i bostadsfastigheter, förutsatt att minst 90 % av tillgångarna i sådana Fonds Communs de Créances eller i likvärdiga organ för värdepapperisering som omfattas av lagstiftningen i en medlemsstat är sammansatta med förstarangs panträtt tillsammans med eventuella panter med bättre rätt upp till det lägsta nominella belopp som förfaller enligt andelarna, det nominella beloppet av panträtterna och 80 % av värdet av de intecknade fastigheterna och andelarna uppfyller kraven för kreditkvalitetssteg 1 enligt denna bilaga om sådana andelar inte överskrider 20 % av de intecknade fastigheterna.
Exponeringar som uppstår på grund av överföring och förvaltning av gäldenärernas betalningar eller behållning efter likvidation för lån mot säkerhet i bättre rangordnade andelar av intecknade fastigheter eller räntebärande värdepapper skall inte tas med i beräkningen av nittioprocentsgränsen.
e)Lån mot säkerhet i kommersiella fastigheter eller genom aktier i finska bostadsaktiebolag enligt punkt 52 upp till det lägsta nominella beloppet av panträtterna tillsammans med eventuella panter med bättre rätt och 60 % av värdet av de intecknade fastigheterna eller i bättre rangordnade andelar utfärdade av franska Fonds Communs de Créances eller av likvärdiga organ för värdepapperisering som omfattas av lagstiftningen i en medlemsstat om värdepapperisering av exponeringar i bostadsfastigheter, förutsatt att minst 90 % av tillgångarna i sådana Fonds Communs de Créances eller i likvärdiga organ för värdepapperisering som omfattas av lagstiftningen i en medlemsstat är sammansatta med förstarangs panträtt tillsammans med eventuella panter med bättre rätt upp till det lägsta nominella belopp som förfaller enligt andelarna, det nominella beloppet av panträtterna och 60 % av värdet av de intecknade fastigheterna och andelarna uppfyller kraven för kreditkvalitetssteg 1 enligt denna bilaga om sådana andelar inte överskrider 20 % av de intecknade fastigheterna. De behöriga myndigheterna får godkänna lån mot säkerhet i kommersiella fastigheter där belåningsgraden överskrider 60 %, upp till maximalt 70 %, om värdet av de totala tillgångar som ställts som säkerhet för de täckta obligationerna överstiger det nominella utestående beloppet på den täckta obligationen med minst 10 % och obligationsinnehavarnas fordran uppfyller de krav på rättslig förutsebarhet som anges i bilaga VIII. Obligationsinnehavarnas fordran måste prioriteras före alla andra fordringar på den ställda säkerheten.
Exponeringar som uppstår på grund av överföring och förvaltning av betalningar från gäldenärerna eller behållning efter likvidation för lån mot säkerhet i bättre rangordnade andelar av intecknade fastigheter eller räntebärande värdepapper skall inte tas med i beräkningen av nittioprocentsgränsen.
f)Lån mot säkerhet i fartyg om panträtterna tillsammans med eventuella panträtt med bättre rätt uppgår till högst 60 % av värdet av det intecknade fartyget.
L 177/90 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
För detta ändamål kan ”ställande av säkerhet” även inkludera situationer där de tillgångar som beskrivs i styckena
Fram till den 31 december 2010 är tjugoprocentsgränsen för bättre rangordnade andelar utfärdade av franska Fonds Communs de Créances eller av likvärdiga organ för värdepapperisering som anges i styckena d och e inte tillämpliga, förutsatt att dessa bättre rangordnade andelar har en kreditvärdering från ett utsett ratinginstitut som är den mest fördelaktiga kategorin av kreditvärdering som gjorts av ratinginstitutet för täckta obligationer. Före slutet av perioden skall avvikelsen ses över och som konsekvens av en sådan översyn kan kommissionen vid behov förlänga denna period i enlighet med det förfarande som anges i artikel 151.2 med eller utan en ytterligare översynsklausul.
Fram till den 31 december 2010 kan talet 60 % som anges i stycke f ersättas med 70 %. Före slutet av denna period skall denna avvikelse ses över och som konsekvens av en sådan översyn kan kommissionen vid behov förlänga denna period i enlighet med det förfarande som anges i artikel 151.2 med eller utan en ytterligare översynsklausul.
69.Kreditinstitut skall när det gäller fastigheter som ställts som säkerhet för täckta obligationer uppfylla minimikraven under punkt 8 i del 2 i bilaga VIII och värderingsreglerna under punkterna
70.Utan hinder av punkterna
71.Täckta obligationer skall åsättas riskvikt på grundval av den riskvikt som åsatts oprioriterade fordringar på det kreditinstitut som utfärdat dem. Riskvikterna skall ha följande samband:
a)Om exponeringen mot institutet åsätts riskvikt 20 % skall den täckta obligationen åsättas riskvikt 10 %.
b)Om exponeringen mot institutet åsätts riskvikt 50 % skall den täckta obligationen åsättas riskvikt 20 %.
c)Om exponeringen mot institutet åsätts riskvikt 100 % skall den täckta obligationen åsättas riskvikt 50 %.
d)Om exponeringen mot institutet åsätts riskvikt 150 % skall den täckta obligationen åsättas riskvikt 100 %.
13.POSTER SOM UTGÖR POSITIONER I VÄRDEPAPPERISERING
72.Riskvägda exponeringsbelopp för positioner i värdepapperisering skall fastställas enligt artiklarna
14.KORTFRISTIGA EXPONERINGAR MOT INSTITUT OCH FÖRETAG
73.Kortfristiga exponeringar mot institut eller företag, för vilka det föreligger en kreditvärdering från ett utsett ratinginstitut, skall åsättas riskvikt enligt tabell 7 nedan varvid de valbara ratinginstitutens kreditvärderingar rangordnas av de behöriga myndigheterna på en sexgradig skala för värdering av kreditkvalitet.
Tabell 7
Kreditkvalitetssteg |
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
Riskvikt |
20 % |
50 % |
100 % |
150 % |
150 % |
150 % |
15.EXPONERINGAR MOT FÖRETAG FÖR KOLLEKTIVA INVESTERINGAR (FONDFÖRETAG)
74.Utan att det påverkar punkterna
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/91 |
|
|
|
|
75.Exponeringar mot fondföretag, för vilka det föreligger en kreditvärdering från ett utsett ratinginstitut, skall erhålla riskvikt enligt tabell 8 nedan varvid de valbara ratinginstitutens kreditvärderingar rangordnas av de behöriga myndigheterna på en sexgradig skala för värdering av kreditkvalitet.
Tabell 8
Kreditkvalitetssteg |
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
|
|
|
|
|
|
|
Riskvikt |
20 % |
50 % |
150 % |
100 % |
100 % |
150 % |
|
|
|
|
|
|
|
76.Om de behöriga myndigheterna anser att en position i ett fondföretag är förenat med särskilt hög risk skall de kräva att den positionen ges riskvikt 150 %.
77.Kreditinstitut kan fastställa riskvikt för ett fondföretag enligt punkterna
a)Fondföretaget förvaltas av ett företag som står under tillsyn i en medlemsstat eller, efter godkännande av kreditinstitutets behöriga myndighet,
i)kan det förvaltas av ett företag som omfattas av tillsyn som anses motsvara de krav som anges i gemenskapslagstiftningen, och
ii)samarbete mellan de behöriga myndigheterna är tillräckligt säkerställt.
b)Fondföretagets prospekt eller motsvarande dokument innefattar
i)de kategorier av tillgångar som fondföretaget har tillstånd att investera i, och
ii)om investeringsbegränsningar tillämpas, gränsvärdena i fråga och metoderna för att beräkna dem.
c)Fondföretagets verksamhet skall rapporteras minst en gång om året för att göra det möjligt att bedöma tillgångar och skulder, inkomster och verksamhet under rapporteringsperioden.
78.Om en behörig myndighet godkänner ett fondföretag i ett tredje land enligt vad som anges i punkt 77 a kan en behörig myndighet i en annan medlemsstat utnyttja detta godkännande utan att göra en egen bedömning.
79.Om kreditinstitutet känner till fondföretagets underliggande exponeringar kan det gå igenom dessa underliggande exponeringar för att beräkna en genomsnittlig riskvikt för fondföretaget med hjälp av de metoder som anges i artikel
80.Om kreditinstitutet inte känner till fondföretagets underliggande exponeringar får det beräkna en genomsnittlig riskvikt för fondföretaget enligt de metoder som anges i artiklarna
81.Kreditinstitut får använda sig av en tredje part för att enligt de metoder som anges i punkterna
16.ÖVRIGA POSTER
16.1Behandling
82.Materiella anläggningstillgångar i den mening som avses i artikel 4.10 i direktiv 86/635/EEG skall åsättas riskvikt 100 %.
83.Förutbetalda kostnader och upplupna intäkter för vilka ett institut inte kan fastställa någon motpart enligt direktiv 86/635/EEG skall åsättas riskvikt 100 %.
L 177/92 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
84.Kontanta poster som håller på att uppbäras skall åsättas 20 % riskvikt. Kassabehållning och likvärdiga poster skall åsättas 0 % riskvikt.
85.Medlemsstaterna får tillåta riskvikt 10 % för exponeringar mot institut som har specialiserat sig på verksamhet inom interbank‑ och statslånemarknader i hemlandet och som är föremål för ingående tillsyn av behöriga myndigheter, under förutsättning att det för sådana tillgångsposter, enligt den bedömning som hem- medlemsstaternas behöriga myndigheter gör, finns fullgod säkerhet i form av poster som getts 0 % eller 20 % riskvikt och som av myndigheterna godtagits som betryggande säkerhet.
86.Innehav av aktier och andra delägarinstrument, såvitt de inte har dragits av från kapitalbasen, skall åsättas en riskvikt på minst 100 %.
87.Omyntat guld som förvaras i egna valv eller på tilldelad plats skall åsättas riskvikt 0 % i den utsträckning som institutet har förpliktelser i motsvarande form.
88.I fråga om avtal om försäljning och återköp och om rena terminsköp skall den riskvikt åsättas som hänför sig till tillgångarna i fråga, och inte de som gäller för motparten.
89.Om ett kreditinstitut ger kreditriskskydd för ett antal exponeringar på villkor att det n‑te fallissemanget bland exponeringarna skall utlösa betalning och att denna kredithändelse skall avsluta kontraktet skall den riskvikt åsättas som föreskrivs i artiklarna
DEL 2
Erkännande av ratinginstitut och inplacering av deras kreditbetyg
1.METOD
1.1Objektivitet
1.De behöriga myndigheterna skall kontrollera att metoden för att tilldela kreditbetyg är strikt, systematisk, konsekvent och valideras på grundval av historiska erfarenheter.
1.2Oberoende
2.De behöriga myndigheterna skall kontrollera att metodiken inte är föremål för yttre politisk påverkan eller tvång, eller av ekonomiska påtryckningar som kan inverka på kreditvärderingen.
3.De behöriga myndigheterna skall bedöma om ratinginstitutets metodik är oberoende med hänsyn till följande faktorer:
a)Ratinginstitutets ägar‑ och organisationsstruktur.
b)Ratinginstitutets ekonomiska resurser.
c)Ratinginstitutets personalstyrka och sakkunskap.
d)Ratinginstitutets företagsstyrning.
1.3Fortlöpande översyn
4.De behöriga myndigheterna skall verifiera att ratinginstitutens kreditvärderingar är föremål för fortlöpande översyn och beaktar förändringar av de finansiella villkoren. En översyn skall genomföras efter alla betydande händelser och minst varje år.
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/93 |
|
|
|
|
5.Innan ratinginstituten erkänns skall de behöriga myndigheterna verifiera att värderingsmetoden för varje marknadssegment tas fram enligt standarder av följande slag:
a)Utfallstester måste ha företagits i minst ett år.
b)De behöriga myndigheterna måste övervaka att ratinginstituten genomför översyner regelbundet.
c)De behöriga myndigheterna måste kunna kräva information från ett ratinginstitut om i vilken utsträckning det har varit i kontakt med den högsta ledningen i de enheter som det värderar.
6.De behöriga myndigheterna skall vidta nödvändiga åtgärder för att omgående få information från ratinginstituten om väsentliga förändringar av den metodik för tilldelning av kreditbetyg som instituten använder.
1.4 Öppenhet och information
7.De behöriga myndigheterna skall vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att principerna för det ratinginstitutets metodik för tilldelning av kreditbetyg finns offentligt tillgängliga för att alla eventuella användare skall kunna avgöra om de bygger på rimliga grunder.
2.ENSKILDA KREDITVÄRDERINGAR
2.1Trovärdighet och marknadsacceptans
8.De behöriga myndigheterna skall förvissa sig om att användarna på marknaden godtar ratinginstitutens enskilda kreditvärderingar som trovärdiga och tillförlitliga.
9.Trovärdigheten skall bedömas av de behöriga myndigheterna på grundval av faktorer av följande slag:
a)Ratinginstitutets marknadsandel.
b)Ratinginstitutets inkomster och mer allmänt dess ekonomiska resurser.
c)Huruvida det förekommer någon prissättning på grundval av kreditbetygen.
d)Åtminstone två kreditinstitut använder ratinginstitutets individuella kreditvärdering för emittering av obligationer och/eller bedömning av kreditrisker.
2.2Öppenhet och information
10.De behöriga myndigheterna skall verifiera att de enskilda kreditvärderingar finns tillgängliga på likvärdiga villkor åtminstone för alla kreditinstitut som har ett berättigat intresse av dessa.
11.De behöriga myndigheterna skall särskilt verifiera att enskilda kreditvärderingar finns tillgängliga för icke‑nationella parter på likvärdiga villkor som för nationella kreditinstitut som har berättigat intresse av dessa enskilda kreditvärderingar.
3.INPLACERING
12.För att skilja mellan de relativa risknivåer som uttrycks genom varje kreditbetyg skall de behöriga myndigheterna beakta kvantitativa faktorer såsom den långfristiga andelen fallissemang när det gäller alla poster som getts samma kreditvärdering. När det gäller nyligen etablerade ratinginstitut och sådana som inte har hunnit registrera uppgifter om fallissemang under någon längre tid skall de behöriga myndigheterna begära att det ratinginstitutet uppskattar den långfristiga andelen fallissemang när det gäller alla poster som getts samma kreditbetyg.
13.För att skilja mellan de relativa risknivåer som uttrycks genom varje kreditbetyg skall de behöriga myndigheterna beakta kvalitativa faktorer såsom den emittentgrupp som ratinginstitutet täcker, den kreditbetygsskala som ratinginstitutet tillämpar, varje kreditbetygs betydelse och det ratinginstitutets definition av fallissemang.
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/95 |
|
|
|
|
11.Kreditvärderingar för emittenter inom en företagsgrupp får inte användas som kreditvärdering för en annan emittent inom samma företagsgrupp.
3.LÅNGFRISTIGA OCH KORTFRISTIGA KREDITVÄRDERINGAR
12.Kortfristiga kreditvärderingar får bara användas för kortfristiga tillgångar och poster utanför balansräkningen som utgör exponeringar mot institut och företag.
13.En kortfristig kreditvärdering skall bara tillämpas på den post som den avser, och den skall inte användas för att härleda riskvikt för andra poster.
14.Om en facilitet med kortfristig kreditvärdering åsätts riskvikten 150 % skall, utan hinder av punkt 13, alla exponeringar utan rating och säkerhet mot den gäldenären oberoende av om de är kortfristiga eller långfristiga, också åsättas 150 % riskvikt.
15.Om en kortfristig facilitet åsätts 50 % riskvikt skall, utan hinder av punkt 13, ingen kortfristig exponering utan säkerhet åsättas en riskvikt som är lägre än 100 %.
4.POSTER I NATIONELL OCH UTLÄNDSK VALUTA
16.En kreditvärdering som avser en post som är tecknad i gäldenärens nationella valuta kan inte användas för att härleda riskvikt för en annan exponering mot samma gäldenär som är tecknad i utländsk valuta.
17.Om en exponering uppstår genom ett kreditinstituts deltagande i ett lån som har utvidgats av en multilateral utvecklingsbank vars status som prioriterad borgenär är erkänd på marknaden kan de behöriga myndigheterna, utan hinder av punkt 16, tillåta att kreditvärderingen av posten i gäldenärens nationella valuta används för att fastställa riskvikt.
L 177/96 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
BILAGA VII
INTERNMETODEN
DEL 1
Riskvägda exponeringsbelopp och förväntade förlustbelopp
1.BERÄKNING AV RISKVÄGDA EXPONERINGSBELOPP FÖR KREDITRISK
1.Såvida inte något annat anges skall riskparametrarna PD, LGD och löptid (M) fastställas enligt del 2 och exponeringsvärdet skall fastställas enligt del 3.
2.Det riskvägda exponeringsbeloppet för varje exponering skall beräknas enligt följande formler:
1.1Riskvägda exponeringsbelopp för exponeringar mot företag, institut, nationella regeringar och central- banker
3.Om inte annat följer av punkterna
Korrelation ðRÞ = 0,12 × 1 − EXPð − 50*PDÞ = 1 − EXPð − 50Þ þ 0,24*½1 − 1 − EXPð − 50*PDÞ = 1 −
EXPð − 50Þ Š
2
Löptidsfaktor ðbÞ = 0:11852 − 0:05478*lnðPDÞ
0,5 Riskvikt ðRWÞ = LGD*N½ðl − RÞ − 0,5GðPDÞ þ R =ðl − RÞ Gð0,999ÞŠ − PD*LGD ð1 −
1,5*bÞ − 1 1 þ ðM − 2,5Þ*b 12,51,06
N(x) betecknar den kumulativa fördelningsfunktionen för en standardiserad normalfördelad slumpvariabel (dvs. sannolikheten för att en normalfördelad slumpvariabel med medelvärdet noll och variansen ett är mindre än eller lika med x). G(z) betecknar den inversa kumulativa fördelningsfunktionen för en standardiserad normalfördelad slumpvariabel (dvs. variabeln har ett värde x som är sådant att N(x)= z).
För PD = 0, skall RW vara: 0
För PD = 1:
—I fråga om fallissemang där kreditinstituten tillämpar LGD‑värdena enligt punkt 8 i del 2, skall RW vara: 0;
—I fråga om fallissemang där kreditinstituten tillämpar egna skattningar av LGD‑värden skall RW vara Max {0, 12.5 *(LGD‑ELBE)};
där ELBE skall vara kreditinstitutets bästa skattning av den förväntade förlusten för den fallerade exponeringen enligt punkt 80 i del 4.
Riskvägt exponeringsbelopp = RW * exponeringsbelopp
4.De riskvägda exponeringsbeloppen för exponeringar som uppfyller kraven i punkt 29 i del 1 och punkt 22 i del 2 av bilaga VIII får justeras enligt följande formel:
Riskvägt exponeringsbelopp = RW * exponeringsvärde * ((0,15 + 160*PDpp)
PDpp = PD‑värdet för tillhandahållaren av kreditriskskyddet.
RW skall beräknas med den tillämpliga riskviktsformeln i punkt 3 för den skyddade exponeringen, gäldenärens PD‑värde och LGD‑värdet för en jämförbar direkt exponering mot tillhandahållaren av kreditriskskyddet. Löptidsfaktorn b skall beräknas med det PD‑värde som är lägst av skyddstillhandahållarens och gäldenärens.
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/97 |
|
|
|
|
5.När det gäller exponeringar mot företag där den totala årliga försäljningen för den koncern som företaget tillhör inte överstiger 50 000 000 EUR får kreditinstituten använda följande korrelationsformel för beräkning av riskvikt för exponeringar mot företag. I denna formel uttrycks S som total omsättning per år i miljoner EUR med 5 000 000 EUR <= S <= 50 000 000 EUR. Rapporterad omsättning som understiger 5 000 000 EUR skall behandlas som om den motsvarade 5 000 000 EUR. När det gäller en grupp av förvärvade fordringar skall den totala årliga omsättningen vara ett vägt genomsnitt av gruppens enskilda exponeringar.
Korrelation ðRÞ = 0,12 × 1 − EXPð − 50*PDÞ = 1 − EXPð − 50Þ þ 0,24½1 − 1 − EXPð − 50*PDÞ = 1 −
EXPð − 50Þ Š − 0,04 1 − ðS − 5Þ= 45
Kreditinstituten skall ersätta total omsättning per år med koncernens totala tillgångar om den totala omsättningen per år inte är ett lämpligt mått på företagets storlek och totala tillgångar är ett lämpligare mått än total omsättning per år.
6.För exponeringar som utgör specialutlåning och där kreditinstitutet inte kan visa att dess PD‑skattningar uppfyller minimikraven i del 4 skall riskvikt ges enligt tabell 1.
Tabell 1
Resterande löptid |
Kategori 1 |
Kategori 2 |
Kategori 3 |
Kategori 4 |
Kategori 5 |
|
|
|
|
|
|
Mindre än 2,5 år |
50 % |
70 % |
115 % |
250 % |
0 % |
|
|
|
|
|
|
Lika med eller mer |
|
|
|
|
|
än 2,5 år |
70 % |
90 % |
115 % |
250 % |
0 % |
|
|
|
|
|
|
De behöriga myndigheterna får tillåta att ett kreditinstitut genomgående åsätter förmånliga riskvikter på 50 % till exponeringar i kategori 1 och 70 % till exponeringar i kategori 2 förutsatt att kreditinstitutets krav för att bevilja krediter och kraven med avseende på andra riskpåverkande faktorer framstår som högt ställda för den aktuella kategorin.
När kreditinstituten åsätter exponeringar som utgör specialutlåning riskvikt skall de beakta följande faktorer: finansiell styrka, politiskt och rättsligt klimat, transaktionernas och/eller tillgångarnas särdrag, de medverkande och utvecklande parternas styrka, däribland eventuella inkomster från offentliga och privata partnerskap och förekomsten av säkerheter.
7.För sina förvärvade företagsfordringar skall kreditinstitut uppfylla minimikraven i del 4 punkterna
8.I fråga om förvärvade företagsfordringar gäller att sådana åtgärder i form av återbetalningsbara prisavdrag, säkerheter eller partiella garantier som ger ett förstaförlustskydd med avseende på fallissemang, utspädning eller bådadera, får behandlas som förstaförlustpositioner vid tillämpning av internmetoden på värdepappe- risering.
9.Om ett kreditinstitut ger kreditriskskydd för ett antal exponeringar på villkor att det n‑te fallissemanget bland exponeringarna skall utlösa betalning och att denna kredithändelse skall avsluta kontraktet skall den riskvikt användas som föreskrivs i artiklarna
L 177/98 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
1.2Riskvägda exponeringsbelopp för hushållsexponeringar
10.Om inte annat följer av punkterna 12 och 13 skall riskvägda exponeringsbelopp för hushållsexponeringar beräknas enligt följande formler:
Korrelation ðRÞ = 0,03 × 1 − EXPð − 35*PDÞ = 1 − EXPð − 35Þ þ 0,16½1 − 1 − EXPð − 35*PDÞ = 1 −
EXPð − 35Þ Š
Riskvikt (RW) =
0,5 LGD*N½ðl − RÞ − 0,5GðPDÞ þ R =ðl − RÞ Gð0,999ÞŠ − PD*12,5*1,06
N(x) betecknar den kumulativa fördelningsfunktionen för en standardiserad normalfördelad slumpvariabel (dvs. sannolikheten för att en normalfördelad slumpvariabel med medelvärdet noll och variansen ett är mindre än eller lika med x). G(z) betecknar den inversa kumulativa fördelningsfunktionen för en standardiserad normalfördelad slumpvariabel (dvs. variabeln har ett värde x som är sådant att N(x)= z).
För PD = 1 (fallerad exponering) skall RW vara Max{0, 12.5 *(LGD‑ELBE)}
där ELBE skall vara kreditinstitutets bästa skattning av den förväntade förlusten för den fallerade exponeringen enligt punkt 80 i del 4 i denna bilaga.
Riskvägt exponeringsbelopp = RW * exponeringsbelopp
11.Riskvägda exponeringsbelopp för exponeringar mot små och medelstora juridiska personer enligt definitionen i artikel 86.4 som uppfyller kraven i punkt 29 i del 1 och punkt 22 i del 2 av bilaga VIII får beräknas enligt punkt 4.
12.När det gäller hushållsexponeringar där säkerhet ställts i form av säkerhet i fastigheten skall en korrelation (R) på 0,15 ersätta det värde som erhålls enligt korrelationsformeln i punkt 10.
13.När det gäller kvalificerade rullande hushållsexponeringar enligt definitionen i a till e skall en korrelation (R) på 0,04 ersätta det värde som erhålls enligt korrelationsformeln i punkt 10.
Exponeringar skall betecknas som kvalificerade rullande hushållsexponeringar om de uppfyller samtliga följande villkor:
a)Exponeringarna skall vara mot en eller flera fysiska personer.
b)Exponeringarna skall vara rullande, utan säkerhet och, så länge de inte tas i anspråk, villkorslöst återkalleliga av kreditinstitutet. (I detta sammanhang definieras rullande exponeringar som exponeringar där kundernas utestående belopp tillåts fluktuera på grundval av deras beslut att låna och betala tillbaka upp till en gräns som fastställts av kreditinstitutet.) Outnyttjade kreditmöjligheter kan betraktas som villkorslöst återkalleliga om villkoren tillåter kreditinstitutet att annullera dem i den utsträckning som lagstiftningen om konsumentskydd och anknutna områden medger.
c)Exponeringen i underportföljen mot en enskild person får uppgå till maximalt 100 000 EUR.
d)Kreditinstitutet kan visa att korrelationen i denna punkt bara används för portföljer där förlustnivån visat låg volatilitet i förhållande till genomsnittsnivån, särskilt inom de låga PD‑intervallen. De behöriga myndigheterna skall kontrollera hur volatiliteten i förlustnivån förhåller sig till den genomsnittliga förlustnivån både för den totala portföljen av kvalificerade rullande hushållsexponeringar och för de enskilda delportföljerna, och vara beredda att utbyta information över gränserna om särdragen hos de kvalificerade rullande hushållskrediternas förlustnivåer.
e)De behöriga myndigheterna delar uppfattningen om att behandling som en kvalificerad rullande hushållsexponering överensstämmer med underportföljens underliggande riskegenskaper.
Med avvikelse från punkt b får de behöriga myndigheterna avstå från att tillämpa kravet att exponeringen skall vara utan säkerhet för kreditfaciliteter med säkerhet kopplade till ett lönekonto. I detta fall skall de belopp som återvinns från säkerheten inte beaktas i LGD‑skattningen.
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/99 |
|
|
|
|
14.För att vara berättigade till hushållsbehandling skall förvärvade fordringar uppfylla minimikraven i punkterna
a)Kreditinstitutet har förvärvat fordringarna från en eller flera oberoende säljande tredje parter och dess exponering mot fordringarnas gäldenärer innefattar inte någon exponering som direkt eller indirekt har sitt ursprung hos kreditinstitutet.
b)De förvärvade fordringarna skall ha uppstått på rent marknadsmässiga grunder mellan säljaren och gäldenären. Företagsinterna fordringar och fordringar som balanseras mot motkonton mellan företag som köper och säljer till varandra kan därför inte komma ifråga.
c)Det förvärvande kreditinstitutet har en fordran på all avkastning från de köpta fordringarna eller proportionell ränta på avkastningen.
d)Portföljen med köpta fordringar är tillräckligt diversifierad.
15.I fråga om förvärvade företagsfordringar gäller att sådana åtgärder i form av återbetalningsbara prisavdrag, säkerheter eller partiella garantier som ger ett förstaförlustskydd med avseende på fallissemang, utspädning eller bådadera, får behandlas som förstaförlustpositioner vid tillämpning av internmetoden på värdepappe- risering.
16.I fråga om hybridgrupper med köpta hushållsfordringar, där de förvärvande kreditinstituten inte kan separera exponeringar mot säkerhet i fastigheter och kvalificerade rullande hushållsexponeringar från andra hushållsexponeringar, skall den hushållsriskviktfunktion som ger det högsta kapitalkravet för dessa exponeringar gälla.
1.3Riskvägda exponeringsbelopp för aktieexponeringar
17.Ett kreditinstitut får använda olika metoder för olika portföljer, när kreditinstitutet självt använder olika metoder internt. Om ett kreditinstitut använder olika metoder skall det styrka för de behöriga myndigheterna att beslutet är konsekvent och inte styrs av tillsynsarbitrage.
18.Utan hinder av punkt 17 får de behöriga myndigheterna tillåta att riskvägda exponeringsbelopp för aktieexponeringar mot företag som tillhandahåller anknutna tjänster tilldelas i enlighet med behandlingen av övriga motpartslösa tillgångar.
1.3.1Förenklad riskviktmetod
19.De riskvägda exponeringsbeloppen skall beräknas enligt följande formel:
Riskvikt (RW) = 190 % för exponeringar i tillräckligt diversifierade portföljer av andra former av riskkapitalengagemang.
Riskvikt (RW) = 290 % för exponeringar i börsnoterade aktier.
Riskvikt (RW) = 370 % för övriga aktieexponeringar.
Riskvägt exponeringsbelopp = RW * exponeringsbelopp
20.Korta avistapositioner och derivatinstrument som hålls utanför handelslagret får balansera långa positioner i samma enskilda värdepapper förutsatt att dessa instrument uttryckligen har utpekats som säkringar av bestämda aktieexponeringar och att de tillhandahåller skydd för ytterligare minst ett år. Övriga korta positioner skall behandlas som om de vore långa positioner varvid den relevanta riskvikten åsätts varje positions absoluta värde. I fråga om positioner där det finns en löptidsobalans skall metoden för företagsexponeringar tillämpas enligt bilaga VII del 2 punkt 16.
21.Kreditinstituten får ta hänsyn till obetalt kreditriskskydd som erhållits för en aktieexponering enligt de metoder som anges i artiklarna
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/101 |
|
|
|
|
För fallerade exponeringar (PD = 1) när kreditinstitut använder egna skattningar av LGD‑värden skall EL vara ELBE, kreditinstitutets bästa skattning av den förväntade förlusten för den fallerade exponeringen enligt punkt 80 i del 4.
För exponeringar som behandlas enligt punkt 4 a i del 1 skall EL‑värdet vara 0.
31.EL‑värden för exponeringar som utgör specialutlåning där kreditinstitut bestämmer riskvikt enligt metoderna i punkt 6 skall fastställas enligt tabell 2.
Tabell 2
Resterande löptid |
Kategori 1 |
Kategori 2 |
Kategori 3 |
Kategori 4 |
Kategori 5 |
|
|
|
|
|
|
Mindre än 2,5 år |
0 % |
0,4 % |
2,8 % |
8 % |
50 % |
|
|
|
|
|
|
EL lika med eller |
|
|
|
|
|
mer än 2,5 år |
0,4 % |
0,8 % |
2,8 % |
8 % |
50 % |
|
|
|
|
|
|
Om de behöriga myndigheterna har tillåtit ett kreditinstitut att genomgående ge förmånliga riskvikter på 50 % till exponeringar i kategori 1 och 70 % till exponeringar i kategori 2 skall EL‑värdet för exponeringar i kategori 1 anges till 0 % och för exponer²ingar i kategori 2 till 0,4 %.
32.Det förväntade förlustbeloppet för aktieexponeringar där det riskvägda exponeringsbeloppet beräknas enligt metoderna i punkterna
Förväntat förlustbelopp = EL × exponeringsbelopp
Följande EL‑värden skall användas:
Förväntad förlust (EL) = 0,8 % för exponeringar i tillräckligt diversifierade portföljer av andra former av riskkapitalengagemang.
Förväntad förlust (EL) = 0,8 % för börsnoterade aktieexponeringar.
Förväntad förlust (EL) = 2,4 % för alla övriga aktieexponeringar.
33.Det förväntade förlustbeloppet för aktieexponeringar där det riskvägda exponeringsbeloppet beräknas enligt metoderna i punkterna
Förväntad förlust (EL) = PD × LGD
Förväntat förlustbelopp = EL × exponeringsbelopp
34.Det förväntade förlustbeloppet för aktieexponeringar där det riskvägda exponeringsbeloppet beräknas enligt metoderna i punkterna
35.Det förväntade förlustbeloppen för förvärvade fordringars utspädningsrisk skall beräknas enligt följande formel:
Förväntad förlust (EL) = PD × LGD
Förväntat förlustbelopp = EL × exponeringsbelopp
4.BEHANDLING AV FÖRVÄNTADE FÖRLUSTBELOPP
36.De förväntade förlustbelopp som beräknats enligt punkterna 30, 31 och 35 skall dras av från summan av värderegleringar och avsättningar som avser dessa exponeringar. Underkursbelopp på exponeringar i balansräkningen som förvärvats i samband med fallissemang enligt punkt 1 i del 3 skall behandlas på samma sätt som värderegleringar. Förväntade förlustbelopp för värdepapperiserade exponeringar samt värderegler- ingar och avsättningar som avser dessa exponeringar skall inte tas med i denna beräkning.
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/103 |
|
|
|
|
Fram till den 31 december 2010 får täckta obligationer enligt definitionen i punkterna
—Där alla tillgångar enligt punkt 68
—Där tillgångar enligt punkt 68 d och e i del I i bilaga VI ställs som säkerhet skall de respektive högsta gränserna som anges i var och en av de punkterna vara 10 % av det nominella beloppet av de utestående emissionerna.
—Där tillgångar enligt punkt 68 f i del I i bilaga VI inte ställs som säkerhet.
—Där täckta obligationer är föremål för ett kreditbetyg som ges av ett utsett ratinginstitut, och där ratinginstitutet ger dem det bästa kreditbetyg som ratinginstitutet kunde för täckta obligationer.
Senast den 31 december 2010 skall avvikelsen ses över och som konsekvens av en sådan översyn kan kommissionen lägga fram förslag i enlighet med det förfarande som anges i artikel 151.2.
9.Om ett kreditinstitut får använda egna LGD‑skattningar för företagsexponeringar och det kan bryta ner sina skattningar av EL för förvärvade företagsfordringar till PD‑ och LGD‑värden på ett tillförlitligt sätt, får det för utspädningsrisk och risk för fallissemang, utan hinder av punkt 8, använda LGD‑skattningen för förvärvade företagsfordringar.
10.Om ett kreditinstitut får använda egna LGD‑skattningar för exponeringar mot företag, institut, nationella regeringar och centralbanker får obetalt kreditriskskydd godtas, utan hinder av punkt 8, genom att skattningarna av PD och/eller LGD anpassas under iakttagande av minimikraven i del 4 och med de behöriga myndigheternas godkännande. Ett kreditinstitut skall inte ge garanterade exponeringar ett justerat PD‑ eller LGD‑värde så att den justerade riskvikten blir lägre än vad motsvarande riskvikt för en jämförbar direkt exponering mot garantigivaren skulle vara.
11.Utan hinder av punkterna 8 och 10 skall, vid tillämpning av punkt 4 i del 1, LGD‑värdet för en jämförbar direkt exponering mot tillhandahållaren av kreditriskskyddet vara LGD‑värdet för antingen en osäkrad lånefacilitet i förhållande till garantigivaren eller en osäkrad lånefacilitet i förhållande till gäldenären, beroende på om tillgängliga uppgifter och garantins struktur tyder på att det belopp som kan återvinnas i händelse av att både garantigivaren och gäldenären fallerar under tiden för den säkrade transaktionen är beroende av den finansiella situationen för garantigivaren eller gäldenären.
1.3Löptid
12.Om inte annat följer av punkt 13 skall kreditinstituten ge exponeringar till följd av repor eller värdepappers‑ eller råvarulån en löptid (M) på 0,5 år och alla andra exponeringar en löptid (M) på 2,5 år. De behöriga myndigheterna får kräva att alla kreditinstitut inom deras territorium tillämpar ett M‑värde enligt punkt 13 för alla exponeringar.
13.Kreditinstitut som får använda egna LGD‑värden och/eller egna konverteringsfaktorer för exponeringar mot företag, institut eller nationella regeringar och centralbanker skall beräkna M för varje sådan exponering enligt vad som anges i
a)För ett instrument med ett fastställt betalningsflödesschema skall M beräknas enligt följande formel: M = MAXf1; MINfΣt*CFt=ΣCFt; 5gg
t t
där CFt betecknar betalningsflöden (kapitalbelopp, räntebetalningar och avgifter) som enligt kontraktet skall betalas av gäldenären under perioden t.
b)För derivat som omfattas av ett ramavtal om nettning skall värdet på M anges till exponeringens vägda genomsnittliga återstående löptid, där M dock skall vara minst 1 år. Det nominella beloppet för varje exponering skall användas för att väga löptiden.
L 177/104 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
c)För exponeringar vid transaktioner med derivatinstrument som tas upp i bilaga IV med fullständiga eller nära fullständiga säkerheter och marginallånetransaktioner med fullständiga eller nära fullständiga säkerheter som omfattas av ett ramavtal om nettning skall värdet på M anges till transaktionens vägda genomsnittliga återstående löptid, där M dock skall vara minst 10 dagar. Det nominella beloppet för varje transaktion skall användas för att väga löptiden.
d)Om ett kreditinstitut får använda egna PD‑skattningar för förvärvade företagsfordringar skall M för belopp som tagits i anspråk motsvara de förvärvade fordringarnas vägda genomsnittliga löptid, där M skall dock vara minst 90 dagar. Samma värde på M skall även användas för outnyttjade belopp inom ramen för ett bindande köpåtagande, förutsatt att faciliteten innehåller effektiva sidovillkor, mekanismer som utlöser förtida amortering eller andra inslag som skyddar det köpande kreditinstitutet från en betydande försämring av de framtida fordringar som det måste förvärva enligt facilitetens villkor. Om sådant skydd saknas skall M för outnyttjade belopp beräknas som summan av den mest långfristiga potentiella fordringen enligt köpavtalet och den återstående löptiden för köpfaciliteten, där M dock skall vara minst 90 dagar.
e)För andra instrument än dem som nämns i denna punkt eller om ett kreditinstitut inte kan beräkna M enligt vad som anges i a, skall M sättas till den maximala återstående tiden (i antal år) som gäldenären får ta i anspråk för att uppfylla kontraktsförpliktelserna fullt ut, där M dock skall vara minst 1 år.
f)Kreditinstitut som använder den metod med interna modeller som redovisas i del 6 i bilaga III för beräkningen av exponeringsvärden skall för exponeringar på vilka de tillämpar metoden, om löptiden för det mest långfristiga kontraktet i nettningsmängden är längre än ett år, beräkna M enligt följande formel:
|
tk≤1year |
EffectiveEEk tk tk |
maturity |
|
df k |
1 |
|
Σ |
Σ EEk |
tk |
|||
0 k = 1 |
|
þ tk>1year |
|
|
||
B |
|
|
|
|
|
C |
|
k = 1 |
|
|
|
||
M = MINB |
|
tk≤1year |
|
|
|
; 5C |
B |
|
|
|
|
|
C |
@ |
|
Σ EffectiveEEk tk df k |
|
|
A |
|
B |
|
|
|
C |
||
där:
dfk är den riskfria diskonteringsfaktorn för den framtida tidsperioden tk, och de övriga symbolerna har de betydelser som anges i definitionerna i del 6 av bilaga III.
Utan hinder av vad som sägs i punkt 13 f första stycket får ett kreditinstitut som använder en egen modell för att beräkna en ensidig kreditvärdighetsjustering, om de behöriga myndigheterna godkänner detta, som M använda den effektiva kreditdurationen enligt skattningen med den egna modellen.
Om inte annat följer av punkt 14 skall formeln i led a tillämpas för nettningsmängder där samtliga kontrakt har en ursprungliga löptid som understiger ett år.
g)Vad avser punkt 4 i del 1 skall M vara lika med kreditriskskyddets effektiva löptid, dock minst 1 år.
14.Utan hinder av punkt 13 a, b, d och e, skall M vara minst en dag för
— derivatinstrument som tas upp i bilaga IV med fullständiga eller nära fullständiga säkerheter,
— marginallånetransaktioner med fullständiga eller nära fullständiga säkerheter, och
— transaktioner med repor samt värdepappers‑ och råvarulån,
förutsatt att det i avtalsdokumentationen ställs krav på omprövning av marginalsäkerhet och förnyad värdering varje dag och att den innehåller bestämmelser som tillåter snabb realisation eller avräkning av säkerheter i händelse av fallissemang eller oförmåga att förnya marginalsäkerhet.
För andra av de behöriga myndigheterna särskilt angivna kortfristiga exponeringar som inte är en del av kreditinstitutens löpande finansiering av gäldenären, skall M vara minst en dag. En noggrann översyn av de särskilda omständigheterna skall göras i varje enskilt fall.
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/105 |
|
|
|
|
15.Vad gäller exponeringar mot företag som har sitt säte inom gemenskapen och som har en konsoliderad omsättning och konsoliderade tillgångar som uppgår till mindre än 500 000 000 EUR får de behöriga myndigheterna tillåta användning av M enligt punkt 12. De behöriga myndigheterna får ersätta beloppet 500 000 000 EUR för de totala tillgångarna med 1 000 000 000 EUR för företag som i första hand investerar i kommersiella fastigheter.
16.Löptidsobalanser skall behandlas enligt artiklarna
2.HUSHÅLLSEXPONERINGAR
2.1PD‑värde
17.En exponerings PD‑värde skall vara minst 0,03 %.
18.För gäldenärer som har fallerat och – om metoden med skuldtyper används – för skuldtyper där fallissemang föreligger skall PD‑värdet vara 100 %.
19.När det gäller utspädningsrisk för förvärvade fordringar skall PD‑värdet anges till samma värde som skattningen av EL för utspädningsrisk. Om ett kreditinstitut kan bryta ner sina skattningar av EL för utspädningsrisk för förvärvade fordringar till PD‑ och LGD‑värden på ett tillförlitligt sätt får PD‑skattningen användas.
20.Obetalt kreditriskskydd får erkännas som godtagbart genom justering av PD‑värden om inget annat följer av punkt 22. Vid utspädningsrisk där kreditinstituten inte använder egna skattningar av LGD‑värden, skall detta ske i enlighet med artiklarna
2.2LGD‑värde
21.Kreditinstituten skall ta fram egna skattningar av LGD‑värden med iakttagande av minimikraven i del 4 och under förutsättning att de godkänns av de behöriga myndigheterna. För utspädningsrisk för köpta fordringar skall ett LGD‑värde på 75 % användas. Om ett kreditinstitut kan bryta ner sina EL‑skattningar för utspädningsrisk för förvärvade fordringar till PD‑ och LGD‑värden på ett tillförlitligt sätt får LGD‑skattningen användas.
22.Obetalt kreditriskskydd får erkännas som godtagbart för en enskild exponering eller grupp av exponeringar genom justering av PD‑ och LGD‑skattningarna med hänsyn till minimikraven i punkt
23.Utan hinder av punkt 22 skall, vid tillämpning av punkt 11 i del 1, LGD‑värdet för en jämförbar direkt exponering mot tillhandahållaren av kreditriskskyddet vara LGD‑värdet för antingen en osäkrad facilitet i förhållande till garantigivaren eller en osäkrad facilitet i förhållande till gäldenären, beroende på om tillgängliga uppgifter och garantins struktur tyder på att det belopp som kan återvinnas i händelse av att både garantigivaren och gäldenären fallerar under tiden för den säkrade transaktionen är beroende av den finansiella situationen för garantigivaren eller gäldenären.
3.AKTIEEXPONERINGAR ENLIGT PD/LGD‑METODEN
3.1PD‑värde
24.PD‑värdena skall fastställas enligt metoderna för företagsexponeringar.
Följande minsta PD‑värden skall tillämpas:
a)0,09 % för exponeringar i börsnoterade aktier, om placeringen är en del av en långfristig kundrelation.
b)0,09 % för exponeringar i ej börsnoterade aktier, om avkastningen på placeringen är baserad på regelbundna och återkommande kassaflöden som inte härrör från realisationsvinster.
L 177/106 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
c)0,40 % för exponeringar i börsnoterade aktier inbegripet övriga korta positioner enligt punkt 20 i del 1.
d)1,25 % för alla övriga aktieexponeringar, inbegripet övriga korta positioner enligt punkt 20 i del 1.
3.2LGD‑värde
25.Exponeringar i tillräckligt diversifierade portföljer av andra former av riskkapitalengagemang får ges ett LGD‑värde på 65 %.
26.Alla övriga exponeringar skall ges ett LGD‑värde på 90 %.
3.3Löptid
27.Alla exponeringar skall ges ett M‑värde på 5 år.
DEL 3
Exponeringsvärde
1.EXPONERINGAR MOT FÖRETAG, INSTITUT, NATIONELLA REGERINGAR OCH CENTRALBANKER SAMT HUSHÅLLSEXPONERINGAR
1.Om inget annat anges skall exponeringsvärdet för exponeringar i balansräkningen mätas före avdrag för värderegleringar. Denna regel gäller även för tillgångar som köpts för ett pris som skiljer sig från skuldbeloppet. För köpta tillgångar betecknas skillnaden mellan skuldbelopp och registrerat nettovärde i kreditinstitutens balansräkningar som underkurs om skuldbeloppet är större och som överkurs om det är mindre.
2.Om kreditinstituten använder ramavtal om nettning i fråga om repor eller värdepappers‑ eller råvarulån skall exponeringsvärdet beräknas enligt artiklarna
3.Vid nettning i balansräkningen av lån och insättningar skall kreditinstituten använda de metoder som anges i artiklarna
4.Vid hyresavtal skall exponeringsvärdet motsvara nuvärdet av minimileasingbetalningarna.
”Minimileasingbetalningar” är de betalningar under hyrestiden som hyrestagaren förpliktas eller kan förpliktas att göra samt alla förmånliga köpoptioner (som högst sannolikt kommer att utnyttjas). Ett garanterat restvärde som uppfyller villkoren i punkterna
5.När det gäller posterna i bilaga IV skall exponeringsvärdet fastställas genom de metoder som anges i bilaga III.
6.Exponeringsvärdet för beräkning av riskvägda exponeringsbelopp för förvärvade fordringar skall motsvara det utestående beloppet minus kapitalkraven för utspädningsrisk före kreditriskreducerande åtgärder.
7.Om en exponering har formen av värdepapper eller råvaror som sålts, ställts som säkerhet eller lånats ut inom ramen för repor eller aktie‑ eller råvarulån, långfristiga transaktioner samt marginallån skall exponeringsvärdet motsvara värdepapperens eller råvarornas värde som fastställts enligt artikel 74. Om den fullständiga metoden för finansiella säkerheter, som anges i del 3 i bilaga VIII, används skall exponeringsvärdet ökas med den volatilitetsjustering som är tillämplig för dessa värdepapper eller råvaror enligt bilagan. Exponeringsvärdet för repor, aktie‑ eller råvarulån, långfristiga transaktioner samt marginallån kan fastställas i enlighet med antingen bilaga III eller punkterna
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/107 |
|
|
|
|
8.Utan hinder av punkt 7 skall exponeringsvärdet vid utestående kreditriskexponering som fastställts av behöriga myndigheter med en central motpart fastställas i enlighet med punkt 6 i del 2 i bilaga III, under förutsättning att det dagligen ställs full säkerhet för den centrala motpartens kreditriskexponering gentemot samtliga avtalsparter.
9.Exponeringsvärdet för följande poster skall beräknas som det belopp som inte utnyttjats av åtagandet multiplicerat med en konverteringsfaktor.
Kreditinstitut skall använda följande konverteringsfaktorer:
a)För oförbindliga låneramar, som är villkorslöst återkalleliga när som helst av kreditinstitutet utan förhandsanmälan, eller som kan annulleras automatiskt om låntagarens kreditvärdighet försämras, skall en konverteringsfaktor på 0 % tillämpas. För att kunna tillämpa en konverteringsfaktor på 0 % skall kreditinstituten aktivt övervaka gäldenärens finansiella ställning och de interna kontrollsystemen skall göra det möjligt att omedelbart upptäcka en försämring av gäldenärens kreditkvalitet. Outnyttjade hushållslåneramar kan betraktas som villkorslöst återkalleliga om villkoren tillåter kreditinstitutet att annullera dem i den utsträckning som konsumentskyddet och anknuten lagstiftning tillåter detta.
b)För kortfristiga remburser där levererade varor utgör säkerhet skall en konverteringsfaktor på 20 % tillämpas för både det öppnande och bekräftande institutet.
c)För outnyttjade förvärvade åtaganden, som är villkorslöst återkalleliga, eller som kan annulleras när som helst av kreditinstitutet utan förhandsanmälan, skall en konverteringsfaktor på 0 % tillämpas. För att kunna tillämpa en konverteringsfaktor på 0 % skall kreditinstituten aktivt övervaka gäldenärens finansiella ställning och de interna kontrollsystemen skall göra det möjligt att omedelbart upptäcka en försämring av gäldenärens kreditkvalitet.
d)För övriga låneramar, note issuance facilities (NIF) och revolving underwriting facilities (RUF) skall en konverteringsfaktor på 75 % tillämpas.
e)Kreditinstitut som uppfyller minimikraven för användning av egna skattningar av konverteringsfaktorer enligt vad som anges i del 4 får använda sina egna skattningar av konverteringsfaktorer för olika produkttyper enligt led a, b, c och d, under förutsättning att de behöriga myndigheterna godkänner det.
10. |
Om ett åtagande avser en förpliktelse att ingå ett annat åtagande skall den lägre av de |
|
två konverteringsfaktorerna för de enskilda åtagandena användas. |
11.För alla övriga poster utanför balansräkningen utom de som nämns i punkterna
—100 % om det är en högriskpost,
—50 % om det är en medelriskpost,
—20 % om det är en medel‑lågriskpost och
—0 % om det är en lågriskpost.
I denna punkt skall poster utanför balansräkningen indelas i riskkategorier enligt bilaga II.
2.AKTIEEXPONERING
12.Exponeringsvärdet skall motsvara det värde som anges i externredovisningen. Följande mått på aktieexponeringar får användas:
a)För placeringar som tas upp till verkligt värde och där värdeförändringarna går via resultaträkningen och påverkar kapitalbasen skall exponeringsvärdet motsvara det verkliga värde som anges i balansräkningen.
L 177/108 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
b)För placeringar som tas upp till verkligt värde men där värdeförändringarna inte går via resultaträkningen utan påverkar en skattejusterad separat del av det egna kapitalet skall exponerings- värdet motsvara det verkliga värde som anges i balansräkningen.
c)För placeringar som tas upp till anskaffningskostnad eller till det lägsta av anskaffningskostnaden och marknadsvärdet skall exponeringsvärdet motsvara den anskaffningskostnad eller det marknadsvärde som anges i balansräkningen.
3.ÖVRIGA MOTPARTSLÖSA EXPONERINGAR
13.Exponeringsvärdet för de andra tillgångar som inte innebär någon form av skuldförbindelse skall motsvara det värde som anges i externredovisningen.
DEL 4
Minimikrav för internmetoden
1.RISKKLASSIFICERINGSSYSTEM
1.Med ”riskklassificeringssystem” skall avses alla metoder, tekniker, kontroller samt datainsamlings‑ och IT‑system som ligger till grund för värdering av kreditrisk, tilldelning av riskklasser (rating) och kvantifiering av fallissemangs‑ och förlustskattningar för en viss typ av exponering.
2.Om ett kreditinstitut använder flera riskklassificeringssystem skall motiven för valet av system för en viss gäldenär eller en viss transaktion dokumenteras och tillämpas på ett sådant sätt att det avspeglar risknivån på ett tillfredsställande sätt.
3.Kriterier och metoder för riskklassificering skall periodiskt ses över för att fastställa om de fortfarande är lämpliga vad gäller den aktuella portföljen och de yttre förutsättningarna.
1.1Riskklassificeringssystemens struktur
4.Om ett kreditinstitut använder direkta skattningar av riskparametrar får dessa betraktas som resultat av en tillämpning av en kontinuerlig risknivåskala.
1.1.1Exponeringar mot företag och institut samt nationella regeringar och centralbanker
5.Ett riskklassificeringssystem skall beakta gäldenärens och transaktionens särskilda riskegenskaper.
6.Ett riskklassificeringssystem skall ha en riskklasskala för gäldenärer som uteslutande är uttryck för en kvantifiering av risken för gäldenärens fallissemang. Riskklasskalan för gäldenärer skall ha minst sju klasser för ej fallerande gäldenärer och en klass för fallerande gäldenärer.
7.En ”gäldenärsklass” definieras som en riskkategori på systemets riskklasskala som gäldenären hänförts till på grundval av specificerade och klara ratingkriterier och från vilken PD‑skattningar härleds. Kreditinstituten skall dokumentera sambandet mellan gäldenärsklasserna i form av den nivå för fallissemangsrisken som varje klass innebär och de kriterier som använts för att särskilja den nivån för fallissemangsrisken.
8.Kreditinstitut vilkas portföljer är inriktade på ett särskilt marknadssegment och ett visst intervall vad gäller risk för fallissemang skall ha tillräckligt många gäldenärsklasser inom detta intervall för att undvika en alltför stor koncentration av gäldenärer inom en viss klass. Betydande koncentrationer inom en enskild klass skall motiveras genom övertygande empiriska belägg för att gäldenärsklassen täcker ett tillräckligt smalt PD‑spann och att alla gäldenärers fallissemangsrisk inom denna klass ligger inom detta spann.
9.För att användning av egna skattningar av LGD‑värden för beräkning av kapitalkrav skall kunna godkännas av de behöriga myndigheterna skall institutets riskklassificeringssystem omfatta en särskild klassificering av exponeringarna som enbart tar fasta på LGD‑relaterade faktorer.
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/109 |
|
|
|
|
10.En ”produktriskklass” definieras som en riskkategori inom ett riskklassificeringssystems skala för produktrisktyp som exponeringar tilldelas på grundval av en specificerad och separat uppsättning riskklassificeringskriterier från vilka egna skattningar av LGD‑värden härleds. Definitionen av varje klass skall innefatta både en beskrivning av hur exponeringar hänförs till klassen i fråga och en beskrivning av de kriterier som används för att fastställa klassernas olika risknivåer.
11.Betydande koncentrationer inom en enskild produktriskklass skall motiveras genom övertygande empiriska bevis om att klassen täcker ett tillräckligt smalt LGD‑spann och att risken i fråga om alla exponeringars inom denna klass ligger inom detta spann.
12.Kreditinstitut som använder metoderna i punkt 6 i del 1 för att åsätta riskvikt för exponeringar som utgör specialutlåning är undantagna från kravet på att ha en riskklasskala för gäldenärer som uteslutande är uttryck för en kvantifiering av risken för gäldenärens fallissemang avseende dessa exponeringar. Utan hinder av punkt 6 skall dessa institut för sådana exponeringar ha minst fyra klasser för ej fallerande gäldenärer och minst en klass för fallerande gäldenärer.
1.1.2Hushållsexponeringar
13.Riskklassificeringssystem skall avspegla både gäldenärs‑ och transaktionsrisk, och de skall beakta alla gäldenärs‑ och transaktionsspecifika särdrag.
14.Riskdifferentieringen mellan riskklasserna skall säkerställa att antalet exponeringar i en viss riskklass räcker för att göra en ändamålsenlig kvantifiering och validering av förlustens särdrag på riskklassnivå. Exponeringarnas och gäldenärernas fördelning över riskklasserna skall vara sådan att alltför stora koncentrationer undviks.
15.Kreditinstituten skall visa att förfarandet med att hänföra exponeringar till riskklasser ger lämplig riskdifferentiering, grupperar tillräckligt homogena exponeringar och tillåter en exakt och konsekvent uppskattning av förlustkarakteristika på riskklassnivå. För förvärvade fordringar skall grupperingen visa säljarens kravnivå för att ta på sig risk och den oenhetliga sammansättningen av hans kundkrets.
16.Kreditinstituten skall beakta följande riskfaktorer när de hänför exponeringar till riskklasser:
a)Gäldenärernas risksärdrag.
b)Transaktionernas risksärdrag, även beträffande slag av produkt eller säkerhet, eller av båda. Kreditinstitut skall särskilt beakta fall där samma säkerhet ställs för flera exponeringar.
c)Misskötsel, såvida inte kreditinstitutet kan styrka för den behöriga myndigheten att misskötsel inte är en väsentlig riskfaktor för exponeringen.
1.2Åsättande av riskklasser
17.Ett kreditinstitut skall ha särskilda definitioner, förfaranden och kriterier för att hänföra exponeringar till riskklasser inom ett riskklassificeringssystem.
a)Definitionerna och kriterierna för riskklasser skall vara tillräckligt detaljerade för att de som ansvarar för klassificeringar konsekvent skall kunna åsätta gäldenärer eller exponeringar som representerar liknande risk samma riskklass. Konsekvens skall uppnås mellan verksamhetsgrenar, avdelningar och geografiska områden.
b)Dokumentationen om riskklassificeringsförfarandet skall göra det möjligt för tredje man att förstå varför exponeringar har hänförts till vissa riskklasser, reproducera tilldelningen av riskklass och utvärdera riktigheten av en tilldelning till en riskklass.
c)Kriterierna skall även överensstämma med kreditinstitutets interna utlåningsnormer och dess policy för behandling av problemtyngda gäldenärer och exponeringar.
L 177/110 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
18.Ett kreditinstitut skall beakta all relevant information när de hänför gäldenärer och exponeringar till riskklasser. Informationen skall vara löpande och göra det möjligt för kreditinstitutet att förutse exponeringens framtida utveckling. Ju mindre information ett kreditinstitut har desto mer försiktigt skall det vara vid åsättande av riskklasser för exponeringar mot gäldenärer och faciliteter. Om ett kreditinstitut använder en extern rating som primär faktor för att fastställa en intern riskklassificering skall kreditinstitutet säkerställa att det också beaktar övrig relevant information.
1.3Klassificering av exponeringar
1.3.1Exponeringar mot företag, institut, nationella regeringar och centralbanker
19.Alla gäldenärer skall hänföras till en riskklass inom ramen för förfarandet för godkännande av krediter.
20.Vad gäller de kreditinstitut som har tillåtelse att använda egna skattningar av LGD‑värden och/eller konverteringsfaktorer skall alla exponeringar även åsättas en produktriskklass inom ramen för förfarandet för godkännande av krediter.
21.Kreditinstitut som använder metoderna i punkt 6 i del 1 för att fastställa riskvikt för exponeringar som utgör specialutlåning skall hänföra dessa exponeringar till riskklasser enligt punkt 12.
22.Alla enskilda juridiska personer som kreditinstitutet är exponerat mot skall bedömas individuellt. Ett kreditinstitut skall visa de behöriga myndigheterna att det har en godtagbar policy för behandling av enskilda gäldenärer och grupper av kunder med inbördes anknytning.
23.Alla exponeringar mot samma gäldenär skall hänföras till samma gäldenärsklass, oavsett om det finns skillnader mellan de särskilda transaktionernas natur. I följande undantagsfall kan förekomsten av särskilda exponeringar leda till att samma gäldenär hänförs till flera klasser:
a)Transfereringsrisk, som är avhängig av om exponeringen avser belopp i inhemsk eller främmande valuta.
b)När garantier som ställs för en exponering får beaktas genom anpassning av tilldelningen av gäldenärsklass.
c)När det är förbjudet enligt konsumentskydd, banksekretess eller annan lagstiftning att utbyta uppgifter om kunderna,
1.3.2.Hushållsexponeringar
24.Alla exponeringar skall hänföras till en riskklass inom ramen för förfarandet för godkännande av krediter.
1.3.3Ändring av riskklass
25.Kreditinstituten skall skriftligt redovisa de situationer då medarbetare efter eget omdöme får göra avvikelser från in‑ eller utdata i klassificeringsförfarandet och ange vilka medarbetare som ansvarar för att sådana avvikelser godkänns. Kreditinstituten skall dokumentera sådana avvikelser och ange vilka som ansvarar för dem. De skall också analysera utvecklingen av de exponeringar som hänförts till en annan riskklass till följd av sådana avvikelser. Analysen skall även innehålla en bedömning, person för person, av utvecklingen av exponeringar vilkas riskklass har ändrats av en viss individ.
1.4Integritet i riskklassificeringen
1.4.1Exponeringar mot företag, institut, nationella regeringar och centralbanker
26.Riskklassificeringar och återkommande översyner av dem skall utföras eller godkännas av en oberoende part som inte har någon direkt vinning av besluten att lämna krediten.
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/111 |
|
|
|
|
27.Kreditinstituten skall uppdatera riskklassificeringarna minst en gång per år. Högriskgäldenärer och problemexponeringar ses över oftare. Kreditinstituten skall göra en ny riskklassificering om väsentlig information om gäldenären eller exponeringen blir tillgänglig.
28.Kreditinstituten skall ha ett effektivt förfarande för att skaffa och uppdatera relevant information om riskprofiler för gäldenärer som påverkar PD‑värden, och om riskprofiler för transaktioner som påverkar LGD‑värden och/eller konverteringsfaktorer.
1.4.2Hushållsexponeringar
29.Ett kreditinstitut skall minst en gång per år uppdatera gäldenärs‑ och produktriskklassificeringar eller se över förlustsärdrag och grad av misskötsel när det gäller alla identifierade riskklasser, beroende på vad som är tillämpligt. Ett kreditinstitut skall även minst en gång per år se över tillståndet för ett representativt urval av enskilda exponeringar inom varje riskklass för att säkerställa att de fortfarande ligger i rätt riskklass.
1.5Användning av modeller
30.Om ett kreditinstitut använder statistiska modeller och andra mekaniska metoder för att hänföra exponeringar till gäldenärs‑ och riskklasser skall följande villkor vara uppfyllda:
a)Kreditinstitutet skall styrka för den behöriga myndigheten att modellen har god prognosförmåga och att kapitalkraven inte förvrängs genom modellen. De ingående variablerna skall utgöra en rimlig och effektiv grund för prognoserna. Modellen får inte ha några väsentliga systematiska fel.
b)Kreditinstitutet skall ha inrättat ett förfarande för prövning av uppgifter som matas in i modellen innefattande en bedömning av uppgifternas riktighet, fullständighet och lämplighet.
c)Kreditinstitutet skall visa att de uppgifter som ligger till grund för modellen är representativa för populationen av kreditinstitutets faktiska gäldenärer eller exponeringar.
d)Kreditinstitutet skall regelbundet validera modellen och därvid även övervaka hur modellen fungerar och hur stabil den är, se över modellspecifikationen och testa hur väl modellens resultat överensstämmer med de faktiska utfallen.
e)Kreditinstitutet skall komplettera den statistiska modellen med bedömningar och övervakning från egna medarbetare för att se över modellbaserade riskklassificeringar och för att säkerställa att modellerna används på lämpligt sätt. Översynsförfarandena skall syfta till att hitta och begränsa fel som hänger samman med svagheter i modellen. Vid bedömningarna skall man beakta all relevant information som inte beaktas i modellen. Kreditinstitutet skall dokumentera hur bedömningar från de egna medarbetarnas sida och modellresultat skall kombineras.
1.6Dokumentation av riskklassificeringssystem
31.Kreditinstituten skall dokumentera riskklassificeringssystemens utformning och operativa detaljer. Doku- mentationen skall styrka riskklassificeringssystemens överensstämmelse med minimikraven i denna del och ta upp områden som portföljdifferentiering, riskklassificeringskriterier, ansvar avseende de parter som värderar gäldenärer och exponeringar, frekvensen av översyner av riskklassificeringar och ledningens övervakning av riskklassificeringsförfarandet.
32.Kreditinstitutet skall dokumentera motiven till och den analys som ligger till grund för dess val av riskklassificeringskriterier. Ett kreditinstitut skall dokumentera alla betydande förändringar av riskklassifice- ringsförfarandet, och dokumentationen skall möjliggöra identifiering av de förändringar som gjorts av riskklassificeringsförfarandet sedan de behöriga myndigheternas senaste översyn. Riskklassificeringens struktur, inklusive riskklassificeringsförfarandet och den interna kontrollstrukturen, skall också dokumenteras.
33.Kreditinstitutet skall dokumentera de särskilda definitionerna av fallissemang och förlust som används internt och visa att de överensstämmer med definitionerna i detta direktiv.
L 177/112 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
34.Om kreditinstitutet använder statistiska modeller vid riskklassificeringsförfarandet skall kreditinstitutet dokumentera dessa metoder. Detta material skall
a)tillhandahålla en detaljerad beskrivning av teori, antaganden och/eller matematisk och empirisk grund för fördelningen av skattningar på riskklasser, enskilda gäldenärer eller exponeringar, och de datakällor som använts för skattning av modellen,
b)fastställa en strikt process för validering av modellen (som inkluderar utfallstest utanför den datamängd och den period som använts vid kalibreringen), och
c)ange alla omständigheter under vilka modellen inte fungerar effektivt.
35.Användning av en modell som köpts från tredje part som hävdar att tekniken är en affärshemlighet är inget skäl för undantag från skyldigheten att dokumentera eller från något av de övriga kraven på riskklassifice- ringssystem. Kreditinstitutet är skyldigt att uppfylla de behöriga myndigheternas krav.
1.7Bevarande av uppgifter
36.Kreditinstituten skall samla in och lagra uppgifter om sina interna riskklassificeringar enligt vad som krävs i artiklarna
1.7.1Exponeringar mot företag, institut, nationella regeringar och centralbanker
37.Kreditinstituten skall samla in och bevara uppgifter om följande:
a)Gäldenärernas och de godtagna garantigivarnas fullständiga riskklassificeringshistorik.
b)Datum när riskklassificeringen gjordes.
c)Viktiga data och metod som använts för att härleda riskklassificeringen.
d)Namnet på den ansvarige för riskklassificeringen.
e)I fråga om fallissemang: uppgifter om gäldenärer och exponeringar.
f)Datum för och omständigheterna kring dessa fallissemang.
g)Uppgifter om PD‑värden och den faktiska inträffade andelen fallissemang inom olika riskklasser och uppgifter om förflyttning mellan riskklasser.
Kreditinstitut som inte använder egna skattningar av LGD‑värden och/eller konverteringsfaktorer skall samla in och bevara uppgifter om jämförelser av faktiska LGD‑värden med de värden som anges i punkt 8 i del 2 och av faktiska konverteringsfaktorer med de värden som anges i punkt 9 i del 3.
38.Kreditinstitut som använder egna skattningar av LGD‑värden och/eller konverteringsfaktorer skall samla in och bevara följande:
a)Fullständig datahistorik avseende produktriskklassificering av exponeringar samt skattningar av LGD‑värden och konverteringsfaktorer som hänger samman med varje riskklasskala.
b)De datum då riskklassificeringarna gjordes och skattningarna utfördes.
c)Nyckeldata och metod för beräkningen av exponeringarnas riskklassificering och skattningar av LGD‑värden och konverteringsfaktor.
d)Namn på personer som riskklassificerat exponeringar och som utfört skattningarna av LGD‑värden och konverteringsfaktorer.
e)I fråga om fallissemang: uppgifter om skattade och faktiska LGD‑värden och konverteringsfaktorer för varje fallerad exponering.
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/113 |
|
|
|
|
f)Uppgifter om exponeringens LGD‑värde före och efter hänsynstagande till en garanti eller ett kreditderivat för de kreditinstitut som beaktar garantiers och kreditderivats kreditriskreducerande effekter vid beräkning av LGD‑värden.
g)I fråga om fallissemang: uppgifter om förlustkomponenter för alla exponeringar.
1.7.2Hushållsexponeringar
39.Kreditinstituten skall samla in och bevara uppgifter om följande:
a)Data som använts under förfarandet för att hänföra exponeringar till riskklasser.
b)Uppgifter om skattade PD‑ och LGD‑värden och om konverteringsfaktorer i samband med exponeringars riskklasser.
c)I fråga om fallissemang: uppgifter om gäldenärer och exponeringar.
d)I fråga om fallissemang: uppgifter om de riskklasser som exponeringen varit hänförd till under året före fallissemanget och om faktiska utfall avseende LGD‑värden och konverteringsfaktorer.
e)Uppgifter om förlustnivåer vad gäller kvalificerade rullande hushållsexponeringar.
1.8Stresstester för bedömning av kapitaltäckningen
40.Kreditinstituten skall inrätta lämpliga stresstester för bedömning av sin kapitaltäckning. Stresstester skall bl.a. syfta till att identifiera eventuella händelser eller framtida förändringar av de ekonomiska förhållanden som skulle kunna ha ofördelaktiga effekter på kreditinstitutens exponeringar och på bedömningen av kreditinstitutets förmåga att hantera sådana förändringar.
41.Kreditinstituten skall regelbundet utföra kreditriskstresstest för att bedöma effekten av vissa bestämda förhållanden på det totala kapitalkravet för kreditrisk. Kreditinstitutet får välja vilket test som skall användas förutsatt att det godkänns av tillsynsmyndigheten. Testet skall vara lämpligt och tämligen försiktigt, och åtminstone beakta effekterna av lättare konjunkturnedgångar. Kreditinstitut skall inom ramen för stresstestscenariona bedöma övergången mellan riskklasser i sin riskklassificering. Portföljer som utsätts för stresstest skall innehålla den övervägande majoriteten av kreditinstitutets totala exponering.
42.Kreditinstitut som tillämpar den behandling som anges i punkt 4 i del 1 skall som en del av sitt stresstestprogram undersöka effekterna av en försämring av kreditkvaliteten hos tillhandahållarna av kreditriskskydd, särskilt effekten i det fall dessa inte längre uppfyller kvalificeringskriterierna.
2.RISKKVANTIFIERING
43.Vid fastställande av de riskparametrar som hänger samman med olika riskklasser skall kreditinstituten iaktta följande krav:
2.1Definition av fallissemang
44.Ett ”fallissemang” med avseende på en viss gäldenär skall anses föreligga när endera eller båda de följande kriterierna är uppfyllda:
a)Kreditinstitutet anser att det är osannolikt att gäldenären kommer att betala sina kreditförpliktelser helt och hållet till kreditinstitutet, moderföretaget eller till något av dess dotterföretag, utan att kreditinstitutet tillgriper åtgärder som att realisera säkerheter (om sådana ställts).
b)Någon av gäldenärens väsentliga kreditförpliktelser gentemot kreditinstitutet, moderföretaget eller något av dess dotterföretag är förfallen till betalning sedan mer än 90 dagar.
L 177/114 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
När en gäldenär vid övertrassering har överskridit en aviserad kreditlimit, har aviserats en lägre kreditlimit än det aktuella utestående beloppet eller har utnyttjat kredit utan tillstånd och det underliggande beloppet är väsentligt betraktas detta som att en kreditförpliktelse har förfallit.
Med ”aviserad kreditlimit” avses en kreditlimit som har meddelats gäldenären.
För kreditkort börjar överskjutande dagar räknas från den dag då minimibeloppet skall betalas.
När det gäller hushållsexponeringar och exponeringar mot offentliga organ skall de behöriga myndigheterna fastställa antalet överskjutande dagar efter förfallodagen enligt punkt 48.
När det gäller företagsexponeringar får de behöriga myndigheterna fastställa antalet överskjutande dagar efter förfallodagen enligt artikel 154.7.
När det gäller hushållsexponeringar får kreditinstituten använda standarddefinitionen på exponeringsnivå.
Under alla omständigheter skall exponeringen vid överskjutande dagar ligga över en tröskel som fastställs av de behöriga myndigheterna och som avspeglar en rimlig risknivå.
45.Följande faktorer skall uppfattas som tecken på osannolikhet för betalning:
a)Kreditinstitutet intäktsför inte längre upplupen ränta för kreditförpliktelsen.
b)Kreditinstitutet gör en värdereglering till följd av att en betydande försämring av kreditkvaliteten kunnat konstateras efter det att kreditinstitutet antog exponeringen.
c)Kreditinstitutet säljer kreditförpliktelsen med en betydande kreditrelaterad ekonomisk förlust.
d)Kreditinstitutet går med på en omförhandling av kreditförpliktelsen där det är sannolikt att detta kommer att leda till en minskning av skulden genom en betydande eftergift av krediten eller uppskjuten betalning av räntor och amorteringar eller, i förekommande fall, av avgifter. När det gäller aktieexponeringar som bedömts enligt PD/LGD‑metoden innefattar detta också omförhandling av aktierna.
e)Kreditinstitutet har lämnat in konkursansökan mot gäldenären eller en liknande ansökan avseende gäldenärens kreditförpliktelse gentemot kreditinstitutet, moderföretaget eller något av dess dotterföretag.
f)Gäldenären har begärt att försättas eller försatts i konkurs eller liknande, om detta förhindrar eller försenar betalning av en kreditförpliktelse till kreditinstitutet, moderföretaget eller något av dess dotterbolag.
46.Kreditinstitut som använder externa data som inte överensstämmer med definitionen av fallissemang skall visa de behöriga myndigheterna att lämpliga anpassningar har gjorts för att uppnå grundläggande jämförbarhet med definitionen av fallissemang.
47.Om kreditinstitutet anser att en tidigare fallerad exponering inte längre uppfyller kriterierna för fallissemang skall kreditinstitutet omklassificera gäldenären eller exponeringen och de skall hanteras som om de inte hade fallerat. Om definitionen av fallissemang på nytt skulle uppfyllas skall det anses att ett nytt fallissemang har inträffat.
48.När det gäller exponeringar mot hushåll och offentliga organ skall de behöriga myndigheterna i varje medlemsstat fastställa det antal dagar efter förfallodagen som alla kreditinstitut inom dess territorium skall iaktta för definitionen av fallissemang i punkt 44 när det gäller exponeringar mot sådana motparter som är belägna inom samma medlemsstat. Antalet dagar skall ligga inom intervallet
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/115 |
|
|
|
|
2.2Övergripande krav för skattningar
49.Ett kreditinstituts egna skattningar av riskparametrarna PD, LGD, konverteringsfaktor och EL skall inbegripa alla relevanta uppgifter, upplysningar och metoder. Skattningarna skall härledas från historiska erfarenheter och empiriska belägg, och skall inte enbart baseras på subjektiva bedömningar. Skattningarna skall vara rimliga och möjliggöra intuitiv förståelse, och skall baseras på de faktorer som är avgörande för de respektive riskparametrarna. Ju mindre uppgifter ett kreditinstitut har desto försiktigare skall det vara vid sin skattning.
50.Kreditinstitutet skall kunna tillhandahålla en specifikation av sin förlusthistorik med avseende på fallissemangsfrekvens, LGD, konverteringsfaktor eller förlust, om EL‑skattningar används, fördelad på de faktorer som det betraktar som avgörande för de respektive parametrarna. Kreditinstitutet skall visa att dess skattningar återspeglar lång erfarenhet.
51.Alla förändringar när det gäller utlåningspraxis eller indrivningsmetoder under de observationsperioder som avses i punkterna 66, 71, 82, 86, 93 och 95 skall beaktas. Ett kreditinstituts skattningar skall avspegla effekterna av tekniska framsteg, nya data och övrig information efter hand som de blir tillgängliga. Kreditinstituten skall se över sina skattningar när ny information framkommer, dock minst en gång om året.
52.Den exponeringspopulation som var representerad i de uppgifter som användes för skattningen, de riktlinjer för utlåning som tillämpades när data togs fram och andra relevanta kriterier skall vara jämförbara med kriterierna för kreditinstitutets exponeringar och standarder. Kreditinstitutet skall även visa att de ekonomiska förutsättningar och de marknadsvillkor som ligger till grund för data är relevanta för de aktuella och överskådliga förhållandena. Antalet exponeringar i urvalet och den period som använts för kvantifieringen skall vara tillräcklig för att kreditinstitutet skall kunna utföra exakta och solida skattningar.
53.När det gäller förvärvade fordringar skall skattningarna avspegla all relevant information som finns tillgänglig för det köpande kreditinstitutet avseende kvaliteten på de underliggande fordringarna, däribland uppgifter om liknande grupper som tillhandahållits av säljaren, det köpande kreditinstitutet eller av externa källor. Det köpande kreditinstitutet skall utvärdera alla uppgifter från säljaren som det tagit hänsyn till.
54.Ett kreditinstitut skall till skattningarna lägga en försiktighetsmarginal som avser olika typer av förväntade beräkningsfel. Om metoderna och uppgifterna är otillfredsställande och de förväntade feltyperna är fler skall försiktighetsmarginalen vara större.
55.Om kreditinstituten använder olika skattningar för beräkning av riskvikter och för interna syften skall detta dokumenteras och kreditinstituten skall styrka för den behöriga myndigheten att skattningarna är rimliga.
56.Om kreditinstituten kan styrka för de behöriga myndigheterna att det, när det gäller uppgifter som samlats in före dagen för detta direktivs genomförande, har gjorts lämpliga anpassningar för att uppnå grundläggande överensstämmelse med definitionerna av fallissemang eller förlust, får de behöriga myndigheterna tillåta kreditinstituten viss flexibilitet när det gäller tillämpningen av de erforderliga datakraven.
57.Om ett kreditinstitut använder sammanställda uppgifter för flera kreditinstitut skall det visa att
a)de övriga kreditinstituten i gruppen har liknande ratingsystem och kriterier,
b)gruppen är representativ för den portfölj för vilken de sammanställda uppgifterna används, och att
c)de sammanställda uppgifterna används konsekvent över tiden av kreditinstitutet för sina permanenta skattningar.
58.Om ett kreditinstitut använder sammanställda uppgifter från flera kreditinstitut är det ändå ansvarigt för de egna riskklassificeringssystemens integritet. Kreditinstitutet skall visa den berörda myndigheten att det besitter tillräcklig egen kunskap när det gäller det egna riskklassificeringssystemet, däribland verklig kapacitet att övervaka och granska riskklassificeringsförfarandet.
L 177/116 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
2.2.1Särskilda krav för PD‑skattning
Exponeringar mot företag, kreditinstitut, nationella regeringar och centralbanker
59.Kreditinstituten skall skatta PD‑värden per gäldenärsklass utifrån långfristiga medelvärden av de årliga andelarna fallissemang.
60.När det gäller förvärvade företagsfordringar får kreditinstituten skatta EL‑värden per gäldenärsklass utifrån långfristiga medelvärden på de årliga faktiska andelarna fallissemang.
61.Om ett kreditinstitut härleder långfristiga genomsnittliga PD‑ och LGD‑värden för köpta företagsfordringar från en skattning av EL och en rimlig skattning av PD eller LGD, skall förfarandet för skattning av totala förluster uppfylla de övergripande kraven för skattning av PD och LGD som anges i denna del, och resultatet skall överensstämma med det LGD‑begrepp som anges i punkt 73.
62.Kreditinstituten skall bara använda PD‑skattningsförfaranden som kompletteras av stödjande analyser. Kreditinstituten skall beakta att subjektiva bedömningar har stor betydelse när det gäller att kombinera resultat från olika förfaranden och att göra anpassningar på grund av förfarandenas och informationens begränsningar.
63.Om ett kreditinstitut använder uppgifter om interna erfarenheter av fallissemang för skattning av PD‑värden skall det visa i sin analys att skattningarna avspeglar kravnivån för att ta på sig en kreditrisk och alla eventuella skillnader mellan det riskklassificeringssystem som ledde till uppgifterna och det befintliga riskklassifice- ringssystemet. Om kravnivån för att ta på sig kreditrisk eller ratingsystemen har ändrats skall kreditinstitutet tillämpa en större försiktighetsmarginal vid beräkning av PD.
64.Om ett kreditinstitut tilldelar eller rangordnar sina interna riskklasser enligt en skala som används av ett ratinginstitut eller av liknande organisationer och sedan överför den fallissemangsfrekvens som noterats för den externa organisationens klasser till kreditinstitutets klasser skall rangordningen grundas på en jämförelse mellan interna ratingkriterier och de kriterier som används av den externa organisationen och på en jämförelse av interna och externa kreditbetyg för alla gemensamma gäldenärer. Systematiska fel eller inkonsekvenser vad gäller rangordning eller underliggande uppgifter skall undvikas. Den externa organisationens kriterier som ligger till grund för de uppgifter som används för kvantifieringen skall enbart vara inriktade på risk för fallissemang och inte avspegla transaktionens särdrag. Kreditinstitutets analys skall innefatta en jämförelse av de tillämpade definitionerna av fallissemang med iakttagande av kraven i punkterna
65.Om ett kreditinstitut använder statistiska modeller för att förutsäga fallissemang får det skatta PD‑värden som det enkla medelvärdet av skattningar av sannolikheten för fallissemang när det gäller enskilda gäldenärer i en given klass. Kreditinstitutets tillämpning av beräkningsmodeller för sannolikheten för fallissemang i detta syfte skall uppfylla kraven i punkt 30.
66.Oavsett om kreditinstitutet använder externa, interna eller sammanställda uppgiftskällor, eller en kombination av dessa, för sina PD‑skattningar skall längden på den underliggande observationsperioden vara minst fem år för åtminstone en källa. Om den tillgängliga observationsperioden omfattar en längre period för någon källa och dessa uppgifter är relevanta skall denna längre period användas. Denna punkt skall även tillämpas på PD/ LGD‑metoden för aktier. Medlemsstaterna får tillåta kreditinstitut som inte har rätt att använda egna skattningar av LGD eller konverteringsfaktorer att när de tillämpar internmetoden förfoga över relevanta uppgifter för en period på två år. Denna period skall varje år förlängas med ett år tills det finns relevanta uppgifter för en period på fem år.
Hushållsexponeringar
67.Kreditinstituten skall skatta PD‑värden per gäldenärsklass utifrån långfristiga medelvärden av de årliga andelarna fallissemang.
68.Utan hinder av punkt 67 får PD‑skattningar även härledas från faktiska förluster och rimliga skattningar av LGD‑värden.
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/117 |
|
|
|
|
69.När det gäller att riskklassificera exponeringar skall kreditinstituten beakta interna uppgifter som primär informationskälla för skattning av förlustegenskaper. Kreditinstituten får använda externa uppgifter (däribland sammanställda uppgifter) eller statistiska kvantifieringsmodeller förutsatt att ett starkt samband kan styrkas mellan följande:
a)Kreditinstitutets förfarande för att riskklassificera exponeringar och det förfarande som använts av den externa datakällan.
b)Kreditinstitutets interna riskprofil och de externa uppgifternas sammansättning.
När det gäller förvärvade hushållsfordringar får kreditinstituten använda externa och interna referensuppgifter.
Kreditinstituten skall använda alla relevanta uppgiftskällor för jämförelser.
70.Om ett kreditinstitut härleder långfristiga genomsnittliga PD‑ och LGD‑värden för hushåll från en skattning av totala förluster och en lämplig skattning av PD eller LGD, skall förfarandet för skattning av totala förluster uppfylla de övergripande kraven för skattning av PD och LGD som anges i denna del, och resultatet skall överensstämma med det LGD‑begrepp som anges i punkt 73.
71.Oavsett om kreditinstitutet använder externa, interna eller sammanställda uppgiftskällor, eller en kombination av dessa, för sina skattningar av förlustegenskaper skall längden på den underliggande observationsperioden vara minst fem år för åtminstone en källa. Om den tillgängliga observationsperioden omfattar en längre period för någon källa och dessa uppgifter är relevanta skall denna längre period användas. Ett kreditinstitut behöver inte fästa lika stor vikt vid historiska uppgifter om det kan övertyga den behöriga myndigheten om att senare uppgifter är en bättre förutsägande variabel när det gäller förlustnivåer. Medlemsstaterna får tillåta kreditinstitut att förfoga över relevanta uppgifter för en period på två år när de tillämpar internmetoden. Denna period skall varje år förlängas med ett år tills det finns relevanta uppgifter för en period på fem år.
72.Kreditinstituten skall identifiera och analysera riskparametrarnas förväntade förändringar under exponering- arnas löptid (säsongseffekter).
2.2.2Särskilda krav för egna LGD‑skattningar
73.Kreditinstituten skall skatta LGD‑värden per riskklass på grundval av de genomsnittliga faktiska LGD‑värdena per riskklass genom att använda alla observerade fallissemang inom datakällorna (vägt genomsnittligt fallissemang).
74.Kreditinstituten skall använda LGD‑skattningar som är rimliga för en ekonomisk nedgång om de är försiktigare än det långfristiga genomsnittet. Om ett riskklassificeringssystem förväntas tillhandahålla löpande faktiska LGD‑värden per riskklass över tiden skall kreditinstituten anpassa sina skattningar av riskparametrar per klass för att begränsa en ekonomisk nedgångs effekt på kapitalet.
75.Ett kreditinstitut skall beakta omfattningen av eventuella samband mellan gäldenärens risk och den risk som är förenad med säkerheten eller den som tillhandahåller säkerheten. Om det föreligger en betydande grad av samband skall sådana ärenden behandlas försiktigt.
76.Valutaobalanser mellan den underliggande förpliktelsen och säkerheten skall behandlas försiktigt vid kreditinstitutets bedömning av LGD.
77.Om LGD‑skattningarna tar hänsyn till förekomsten av säkerhet skall dessa skattningar inte enbart baseras på säkerhetens beräknade marknadsvärde. LGD‑skattningarna skall beakta effekten av att kreditinstitutet inte omgående kan förfoga över säkerheten och avveckla den.
78.Om LDG‑skattningarna tar hänsyn till förekomsten av säkerheter skall kreditinstituten upprätta interna krav på förvaltning av säkerheter, rättslig förutsebarhet och riskhantering som allmänt stämmer överens med dem som anges i del 2 i bilaga VIII.
79.Om ett kreditinstitut erkänner en säkerhet i samband med fastställandet av exponeringsvärdet för en motpartsrisk i enlighet med del 5 eller del 6 i bilaga III skall de belopp som säkerheten förväntas inbringa inte tas i beaktande vid LGD‑skattningarna.
L 177/118 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
80.När det särskilt gäller exponeringar som redan har fallerat skall kreditinstitutet använda summan av sin bästa skattning av förväntad förlust för varje exponering med hänsyn till de aktuella ekonomiska villkoren och exponeringens status och möjligheten till ytterligare oväntade förluster under återhämtningsperioden.
81.Om obetalda förseningsavgifter har kapitaliserats i kreditinstitutets resultaträkning skall de läggas till kreditinstitutets redovisning av exponeringar och förluster.
Exponeringar mot företag, institut, nationella regeringar och centralbanker
82.De uppgifter som skall ligga till grund för LGD‑skattningarna skall vara från minst en femårsperiod, som därefter skall öka med ett år för varje år som genomförande har skett tills en minimiperiod på sju år nåtts, och från minst en informationskälla. Om den tillgängliga observationsperioden omfattar en längre period för någon källa och dessa uppgifter är relevanta skall denna längre period användas.
Hushållsexponeringar
83.Utan hinder av punkt 73 får LGD‑skattningarna härledas från faktiska förluster och rimliga skattningar av PD‑värden.
84.Utan hinder av punkt 89 får kreditinstitut beakta framtida ianspråktaganden antingen i sina konverterings- faktorer eller i sina LGD‑skattningar.
85.När det gäller köpta hushållsfordringar får kreditinstituten använda externa och interna referensuppgifter för att skatta LGD‑värden.
86.LGD‑skattningar skall baseras på uppgifter från minst en femårsperiod. Utan hinder av punkt 73 behöver ett kreditinstitut inte fästa lika stor vikt vid historiska uppgifter om det kan styrka för den behöriga myndigheten att senare uppgifter är en bättre förutsägande variabel när det gäller förlustnivåer. Medlemsstaterna får tillåta kreditinstitut att förfoga över relevanta uppgifter för en period på två år när de tillämpar internmetoden. Denna period skall varje år förlängas med ett år tills det finns relevanta uppgifter för en period på fem år.
2.2.3Särskilda krav för egna skattningar av konverteringsfaktorer
87.Kreditinstituten skall skatta konverteringsfaktorer per exponeringsklass på grundval av de genomsnittliga faktiska konverteringsfaktorerna per exponeringsklass genom att använda alla observerade fallissemang i datakällorna (vägt genomsnittligt fallissemang).
88.Kreditinstituten skall använda skattningar av konverteringsfaktorer som är anpassade till en ekonomisk nedgång om de är försiktigare än det långfristiga genomsnittet. Om ett riskklassificeringssystem förväntas ge löpande faktiska konverteringsfaktorer per riskklass över tiden skall kreditinstituten anpassa sina skattningar av riskparametrar per klass för att begränsa en ekonomisk nedgångs effekt på kapitalet.
89.Vid skattningar av konverteringsfaktorer skall kreditinstitutet både före och efter det att den händelse som utlöste fallissemanget inträffade beakta gäldenärens möjligheter till att ytterligare utnyttja sina kreditmöjlig- heter.
Skattningar av konverteringsfaktor skall innefatta en större försiktighetsmarginal om en större positiv korrelation rimligtvis kan förväntas mellan förekomsten av fallissemang och konverteringsfaktorns storlek.
90.Vid skattning av konverteringsfaktorer skall kreditinstituten beakta de särskilda riktlinjer och strategier som antagits med avseende på övervakning av räkenskaperna och betalningshantering. Kreditinstituten skall även beakta om de har kapacitet och är beredda att förhindra ytterligare utnyttjanden av kreditmöjligheter under omständigheter som inte utgör betalningsinställelse, till exempel överträdelser av lånevillkor eller andra tekniskt betingade fallissemang.
91.Kreditinstituten skall ha inrättat lämpliga system och förfaranden för att övervaka exponeringsbelopp, aktuella utestående belopp på kontokrediter och förändringar av utestående belopp per gäldenär och per klass. Kreditinstitutet skall dagligen kunna övervaka utestående belopp.
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/119 |
|
|
|
|
92.Om kreditinstituten använder olika skattningar av konverteringsfaktorer för beräkning av riskvägda exponeringsbelopp och för interna syften skall detta dokumenteras, och de skall visa den behöriga myndigheten att uppskattningarna är rimliga.
Exponeringar mot företag, institut, nationella regeringar och centralbanker
93.Skattningar av konverteringsfaktorer skall baseras på uppgifter från minst en femårsperiod, som därefter skall öka med ett år för varje år som genomförande har skett tills en minimiperiod på sju år nåtts, och från minst en informationskälla. Om den tillgängliga observationsperioden omfattar en längre period för någon källa och dessa uppgifter är relevanta skall denna längre period användas.
Hushållsexponeringar
94.Utan hinder av punkt 89 får kreditinstitut beakta ytterligare utnyttjanden av kreditmöjligheter antingen i sina konverteringsfaktorer eller i sina LGD‑skattningar.
95.Skattningar av konverteringsfaktorer skall baseras på uppgifter från en period av minst fem år. Utan hinder av punkt 87 behöver inte ett kreditinstitut fästa lika stor vikt vid äldre uppgifter om det kan styrka för den behöriga myndigheten att nyare uppgifter är en bättre förutsägande variabel när det gäller utnyttjande av krediter. Medlemsstaterna får tillåta kreditinstitut att förfoga över relevanta uppgifter för en period på två år när de tillämpar internmetoden. Denna period skall varje år förlängas med ett år tills det finns relevanta uppgifter för en period på fem år.
2.2.4Minimikrav för bedömning av garantiers och kreditderivats effekt
Exponeringar mot företag, kreditinstitut, nationella regeringar och centralbanker där egna skattningar av
LDG‑värden används samt hushållsexponeringar
96.Kraven i punkterna
97.När det gäller hushållsgarantier gäller även dessa krav vid riskklassificering och för skattning av PD‑värden.
Godtagna garantigivare och garantier
98.Kreditinstituten skall ha klart specificerade kriterier för de slags garantigivare som de beaktar vid beräkningen av riskvägda exponeringsbelopp.
99.Samma regler skall gälla för godtagna garantigivare som för gäldenärer enligt punkterna
100.Garantin skall dokumenteras skriftligt, vara oåterkallelig från garantigivarens sida, gälla till dess att förpliktelsen är fullständigt återbetald (upp till beloppet för garantin och inom dess giltighetstid) och vara rättsligt bindande i förhållande till garantigivaren i ett land där garantigivaren förfogar över tillgångar som kan pantsättas genom en verkställd dom. Garantier som är förenade med ej bindande villkor för garantigivaren (villkorade garantier) kan godtas med de behöriga myndigheternas tillstånd. Kreditinstitutet skall visa att kriterierna för riskklassificering på lämpligt sätt beaktar alla eventuella minskningar av kreditreducerande effekter.
Justeringskriterier
101.Ett kreditinstitut skall förfoga över klart definierade kriterier för justering av riskklasser eller LGD‑skattningar och, när det gäller hushållsfordringar och kvalificerade förvärvade fordringar, kriterier för förfarandet för riskklassificering för att visa garantiernas effekter på beräkningen av riskvägda exponeringsbelopp. Dessa kriterier skall uppfylla minimikraven i punkterna
102.Kriterierna skall vara rimliga och möjliggöra intuitiv förståelse. De skall beakta följande: om garantigivaren har kapacitet och är beredd att utföra sina förpliktelser enligt garantin, när garantigivaren förväntas betala, i vilken grad garantigivarens kapacitet att uppfylla sina förpliktelser överensstämmer med gäldenärens kapacitet att återbetala och i vilken utsträckning det finns en kvarstående risk gentemot gäldenären.
L 177/120 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
Kreditderivat
103.Minimikraven för garantier i denna del skall även gälla för kreditderivat som refererar till ett namn. Vid bristande överensstämmelse mellan det underliggande instrumentet och kreditderivatets referensinstrument eller det instrument som används för att fastställa om en kredithändelse har ägt rum skall kraven i punkt 21 i del 2 i bilaga VIII tillämpas. När det gäller hushållsexponeringar och kvalificerade förvärvade fordringar gäller denna punkt vid riskklassificering.
104.Kriterierna skall ta hänsyn till kreditderivatets utbetalningsstruktur och försiktigt bedöma dess effekt på storleken på och tidpunkten för återvinningen. Kreditinstitutet skall beakta i vilken utsträckning andra former av kvarstående risk återstår.
2.2.5Minimikrav för förvärvade fordringar
Rättslig förutsebarhet
105.Exponeringens struktur skall säkerställa att kreditinstitutet under alla förutsebara omständigheter är faktisk ägare och kontrollerar alla kontanta överföringar från fordringarna. Om gäldenären gör direkta betalningar till en säljare eller ett serviceföretag skall kreditinstitutet regelbundet verifiera att betalningarna vidarebefordras fullständigt och enligt avtalsvillkoren. Med ”serviceföretag” avses en enhet som dagligen förvaltar en grupp av förvärvade fordringar eller de underliggande kreditexponeringarna. Kreditinstituten skall genom lämpliga förfaranden säkerställa att ägandet av fordringar och inbetalningar är skyddat mot konkursförfaranden eller andra rättsliga anspråk som skulle kunna medföra betydande förseningar när det gäller långivarens förmåga att avveckla eller överlåta fordringarna eller återta kontrollen över inbetalningarna.
Övervakningssystemens effektivitet
106.Kreditinstitutet skall övervaka både de förvärvade fordringarnas kvalitet och säljarens och serviceföretagets finansiella ställning, särskilt följande:
a)Kreditinstitutet skall bedöma korrelationen mellan kvaliteten på de förvärvade fordringarna och säljarens och serviceföretagets finansiella ställning, och ha inrättat interna riktlinjer och förfaranden som tillhandahåller lämpliga säkerhetsåtgärder för att skydda mot oförutsedda händelser, däribland åsättande av intern rating för varje säljare och serviceföretag.
b)Kreditinstitutet skall ha klara och effektiva riktlinjer och förfaranden för att fastställa säljares och serviceföretags lämplighet. Kreditinstitutet eller dess ombud skall genomföra återkommande översyner av säljare och serviceföretag för att verifiera om deras rapporter är riktiga, upptäcka bedrägerier eller operativa brister och kontrollera kvaliteten på säljarens kreditpolicy och serviceföretagets urvalspolicy och urvalsförfarande. Resultaten av dessa översyner skall dokumenteras.
c)Kreditinstitutet skall bedöma de förvärvade fordringsgruppernas särdrag, däribland överutlåning; historik vad gäller säljarens förfallna skulder, osäkra fordringar och reserver för osäkra fordringar, betalningsvillkor och eventuella motkonton.
d)Kreditinstitutet skall ha effektiva riktlinjer och förfaranden för samlad övervakning av gäldenärskon- centrationer både inom grupper och på gruppöverskridande nivå vad gäller förvärvade fordringar.
e)Kreditinstitutet skall se till att serviceföretaget tillhandahåller tillräckligt detaljerade rapporter i rätt tid om fordringarnas åldersstruktur och utspädning för att säkerställa överensstämmelse med kreditinstitu- tets urvalskriterier och utbetalningspolicy för förvärvade fordringar, och tillhandahålla en effektiv metod för att övervaka och bekräfta säljarens försäljningsvillkor och utspädning.
System för hantering av problemengagemang
107.Kreditinstitutet skall ha system och förfaranden för att i ett tidigt skede upptäcka försämringar av säljarens finansiella ställning och de förvärvade fordringarnas kvalitet, och för att aktivt kunna ta itu med aktuella problem. Kreditinstitutet skall i synnerhet ha klara och effektiva riktlinjer, förfaranden och informationssystem för att övervaka överträdelser av lånevillkor, och klara och effektiva riktlinjer och förfaranden för att vidta rättsliga åtgärder och hantera problem i samband med förvärvade fordringar.
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/121 |
|
|
|
|
Effektivitet vad gäller system för kontroll av säkerheter, kreditmöjligheter och kontanter
108.Kreditinstitutet skall ha klara och effektiva riktlinjer och förfaranden för kontroll av förvärvade fordringar, krediter och kontanter. I de skriftliga interna riktlinjerna skall särskilt specificeras alla betydande delar i programmet för förvärvade fordringar, däribland utbetalningstakten, godtagna säkerheter, nödvändig dokumentation, koncentrationsbegränsningar och hantering av inbetalningar. Dessa delar skall ta lämplig hänsyn till alla relevanta och betydande faktorer, däribland säljarens och serviceföretagets finansiella ställning, riskkoncentrationer och tendenser vad gäller kvaliteten på de förvärvade fordringarna och på säljarens kundbas, och interna system skall säkerställa att medel endast utbetalas mot noga specificerade säkerheter och dokumentation.
Överensstämmelse med kreditinstitutets interna riktlinjer och förfaranden
109.Kreditinstitutet skall ha ett effektivt internt förfarande för att bedöma om alla interna riktlinjer och förfaranden iakttas. Förfarandet skall inbegripa regelbunden revision av alla kritiska moment i kreditinstitutets program för förvärvade fordringar, verifiering av ansvarsfördelningen mellan för det första bedömningen av säljaren och serviceföretaget och bedömningen av gäldenären, och för det andra mellan bedömningen av säljaren och serviceföretaget och revisionen av säljaren och serviceföretaget samt utvärdering av backoffice‑transaktioner, med särskild inriktning på kvalifikationer, erfarenhet, bemanning och stödjande automatiska system.
3.VALIDERING AV INTERNA SKATTNINGAR
110.Kreditinstituten skall ha inrättat stabila system för att validera att riskklassificeringssystemen, förfarandena och skattningarna av alla relevanta riskparametrar är korrekta och förenliga inbördes. Varje kreditinstitut skall visa den behöriga myndigheten att det interna valideringsförfarandet gör det möjligt för institutet att genomföra en konsekvent och relevant bedömning av funktionen hos de interna systemen för riskklassificering och riskskattning.
111.Kreditinstituten skall regelbundet jämföra faktiska andelar fallissemang med skattade PD‑värden för varje klass och, om de faktiska andelarna fallissemang ligger utanför klassens förväntade räckvidd, skall kreditinstitutet särskilt analysera orsakerna till avvikelsen. Kreditinstitut som använder egna skattningar av LGD‑värden och/eller konverteringsfaktorer skall även göra en liknande analys av dessa skattningar. Vid dessa jämförelser skall historiska uppgifter användas som omfattar en så lång period som möjligt. Kreditinstitutet skall dokumentera de metoder och uppgifter som använts vid dessa jämförelser. Analyser och dokumentation skall uppdateras minst en gång per år.
112.Kreditinstituten skall även använda andra kvantitativa valideringsinstrument och jämförelser med relevanta externa datakällor. Analysen skall baseras på uppgifter som är lämpliga för portföljen, uppdateras regelbundet och täcker en relevant observationsperiod. Kreditinstitutens interna bedömningar av funktionen hos deras riskklassificeringssystem skall baseras på en så lång period som möjligt.
113.De metoder och uppgifter som används för kvantitativ validering skall vara konsekventa över tiden. Förändringar i fråga om skattningar, valideringsmetoder och valideringsuppgifter (både datakällor och berörda perioder) skall dokumenteras.
114.Kreditinstituten skall ha sunda interna standarder för sådana fall när de faktiska PD‑värdena, LGD‑värdena, konverteringsfaktorerna och de totala förlusterna – om EL används – avviker från förväntningarna i tillräckligt hög grad för att skattningarnas validitet skall ifrågasättas. Dessa standarder skall beakta konjunkturvariationer och liknande systematiska variationer vad gäller fall av fallissemang. Om de faktiska värdena fortsätter att vara högre än de förväntade värdena skall kreditinstituten justera skattningarna uppåt för att de skall avspegla deras erfarenheter vad gäller fallissemang och förluster.
4.BERÄKNING AV RISKVÄGDA EXPONERINGSBELOPP FÖR AKTIEEXPONERINGAR ENLIGT EGNA MODELLER
4.1Kapitalkrav och riskbedömning
115.Vid beräkning av kapitalkrav skall kreditinstituten uppfylla följande krav:
a)Skattningen av eventuell förlust skall vara stabil gentemot ogynnsamma förändringar av marknads- villkoren som är relevanta för den långfristiga riskprofilen för kreditinstitutets specifika innehav. De uppgifter som används för att visa avkastningens fördelning skall representera den längsta urvalsperiod för vilken det finns tillgängliga och lämpliga uppgifter för att avspegla kreditinstitutets specifika aktieexponeringars riskprofil. Uppgifterna skall vara tillräckliga för att tillhandahålla försiktiga, statistiskt
L 177/122 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
tillförlitliga och stabila förlustskattningar som inte enbart baseras på subjektiva eller skönsmässiga antaganden. Kreditinstituten skall visa de behöriga myndigheterna att den använda datamängden kan ge en försiktig skattning av eventuella förluster under en relevant långfristig konjunkturcykel. Kreditinstitutet skall kombinera empirisk analys av tillgängliga uppgifter med justeringar på grundval av en mängd faktorer för att uppnå realistiska och försiktiga modellresultat. När value at
b)De tillämpade modellerna skall på lämpligt sätt beakta alla betydande risker i samband med aktieavkastning, inbegripet både kreditinstitutets aktieportföljs allmänna marknadsrisk och dess specifika riskexponering. Den interna modellen skall på lämpligt sätt förklara historiska prisvariationer, omfatta både storleken och förändringen på sammansättningen av potentiella koncentrationer och vara stabil i förhållande till ogynnsamma omständigheter på marknaden. Den population riskexponeringar som förekommer i de uppgifter som använts för skattning skall svara mot, eller åtminstone vara jämförbara med, uppgifterna för kreditinstitutets aktieexponeringar.
c)Den interna modellen skall vara anpassad för kreditinstitutets riskprofil och komplexitet. Om ett kreditinstitut har betydande innehav av värdepapper som är kraftigt icke‑linjära till sin natur skall de interna modellerna utformas med lämplig hänsyn till de risker som hänger samman med dessa instrument.
d)Rangordning av enskilda positioner när det gäller fullmakter, marknadsindex och riskfaktorer skall vara rimliga, möjliggöra intuitiv förståelse och sunda.
e)Kreditinstituten skall genom empiriska analyser visa riskfaktorernas lämplighet och kapacitet att omfatta både allmän och specifik risk.
f)Skattningarna av volatiliteten på aktieexponeringarnas avkastning skall beakta relevanta och tillgängliga data, information och metoder. Interna uppgifter och uppgifter från externa källor (inbegripet sammanställda uppgifter) som granskats oberoende av varandra skall användas.
g)Ett rigoröst och heltäckande program för stresstest skall ha inrättats.
4.2Riskhanteringsförfarande och kontroller
116.Med avseende på utvecklingen och användningen av egna modeller för kapitalkrav skall kreditinstituten upprätta riktlinjer, förfaranden och kontroller för att säkerställa modellens och modellförfarandets integritet. Dessa riktlinjer, förfaranden och kontroller skall innefatta följande:
a)Fullständig integrering av den egna modellen i kreditinstitutets övergripande informationssystem för riskhantering och i hanteringen av bankportföljens aktieexponeringar. Egna modeller skall integreras fullt ut i kreditinstitutets infrastruktur för riskhantering, särskilt om de används för att mäta och bedöma aktieportföljens resultat (däribland det riskjusterade resultatet), allokera kapital till aktieexponeringar och utvärdera övergripande kapitalkrav och förfarandet för investeringsförvaltning.
b)Fastställda förvaltningssystem, förfaranden och kontrollfunktioner för att säkerställa återkommande och oberoende översyn av alla element i det interna modellförfarandet, däribland godkännande av modellöversyner, prövning av data i modellen och översyn av modellresultat, till exempel direkt verifiering av riskberäkning. Dessa översyner skall avse en bedömning av om modelluppgifterna och resultaten är riktiga, fullständiga och lämpliga samt vara inriktade på att finna och begränsa potentiella fel i samband med kända svagheter och att identifiera okända svagheter i modellen. Dessa översyner får genomföras av en intern oberoende enhet eller av en oberoende extern tredje part.
c)Lämpliga system och förfaranden för övervakning av investeringsgränser och riskexponeringar avseende aktier.
d)De enheter som ansvarar för utformning och tillämpning av modellen skall vara funktionellt oberoende av de enheter som ansvarar för förvaltningen av enskilda investeringar.
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/123 |
|
|
|
|
e)De parter som ansvarar för någon del i modellförfarandet skall ha lämpliga kvalifikationer. Ledningen skall tilldela modellfunktionen personal med tillräckliga kvalifikationer och tillräcklig behörighet.
4.3Validering och dokumentation
117.Kreditinstituten skall ha inrättat ett stabilt system för att validera att de interna modellerna och modellförfarandena är precisa och konsekventa. Alla viktiga delar i de interna modellerna, modellförfarandet och valideringen skall dokumenteras.
118.Kreditinstituten skall tillämpa det interna valideringsförfarandet för att bedöma de interna modellernas och förfarandenas resultat på ett följdriktigt och meningsfullt sätt.
119.De metoder och uppgifter som används för kvantitativ validering skall vara konsekventa. Förändringar i fråga om skattningar, valideringsmetoder och valideringsuppgifter (både datakällor och berörda perioder) skall dokumenteras.
120.Kreditinstituten skall regelbundet jämföra verklig aktieavkastning (som beräknats med hjälp av realiserade och orealiserade vinster och förluster) med modellernas skattningar. Vid dessa jämförelser skall historiska uppgifter användas som omfattar en så lång period som möjligt. Kreditinstitutet skall dokumentera de metoder och uppgifter som använts vid dessa jämförelser. Analyser och dokumentation skall uppdateras minst en gång per år.
121.Kreditinstituten skall använda andra kvantitativa valideringsinstrument och jämförelser med externa datakällor. Analysen skall baseras på uppgifter som är lämpliga för portföljen, uppdateras regelbundet och omfatta en relevant observationsperiod. Kreditinstitutens interna bedömningar av modellerna skall baseras på en så lång period som möjligt.
122.Kreditinstituten skall ha sunda interna normer för fall där en jämförelse av den faktiska avkastningen med modellernas skattningar leder till ifrågasättande av skattningarnas giltighet eller modellen som sådan. Dessa normer skall beakta konjunkturvariationer och liknande systematiska variationer vad gäller aktieavkastningar. Alla justeringar av egna modeller som görs till följd av översyner skall dokumenteras och överensstämma med kreditinstitutets normer för modellöversyn.
123.Den egna modellen och modellförfarandet skall dokumenteras, däribland de berörda parternas ansvar för modellförfarandet, godkännandet av modellen och översynen av modellförfarandet.
5.FÖRETAGSSTYRNING OCH KONTROLL
5.1Företagsstyrning
124.Alla betydande delar i riskklassificerings‑ och skattningsförfarandena skall godkännas av kreditinstitutets ansvariga ledning som anges i artikel 11 eller en kommitté som utsetts av denna och den verkställande ledningen. Dessa parter skall ha allmänna insikter om kreditinstitutets riskklassificeringssystem och detaljerade kunskaper om de förvaltningsrapporter som hänger samman med dessa.
125.Den verkställande ledningen skall underrätta den ansvariga ledning som anges i artikel 11 eller en av ledningen utsedd kommitté om betydande förändringar av eller undantag från fastställda riktlinjer som kan få betydande effekter på riskklassificeringssystemets funktion.
126.Den verkställande ledningen skall ha goda insikter om riskklassificeringssystemens utformning och funktion och löpande säkerställa att riskklassificeringssystemen fungerar korrekt. Kreditriskkontrollenheterna skall regelbundet informera den verkställande ledningen om riskklassificeringsförfarandets genomförande och områden som måste förbättras samt ge lägesrapporter om förbättringar av tidigare identifierade svagheter.
127.En analys enligt internmetoden av kreditinstitutets kreditriskprofil skall vara en viktig del av förvaltnings- rapporteringen till dessa parter. Rapporterna skall minst innefatta riskprofil fördelad på klasser, förflyttning mellan klasser, skattning av de relevanta parametrarna per klass och jämförelser av faktisk andel fallissemang, egna skattningar av LGD‑värden och konverteringsfaktorer med förväntningar och restultat av stresstest. Hur ofta rapportering skall äga rum beror på hur viktig informationen är och vilket slags information det gäller samt mottagarens nivå.
L 177/124 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
5.2Kreditriskkontroll
128.Kreditriskkontrollenheten skall vara oberoende av de personal‑ och förvaltningsfunktioner som ger upphov till eller förnyar exponeringar och som skall rapportera direkt till den verkställande ledningen. Enheten skall ansvara för riskklassificeringssystemets utformning eller urval, genomförande, kontroll och resultat. Den skall regelbundet utarbeta och analysera rapporter om riskklassificeringssystemets resultat.
129.Kreditriskkontrollenhetens ansvarsområden skall innefatta följande:
a)Testning och övervakning av riskklasser.
b)Utarbetande och analys av sammanfattande rapporter om kreditinstitutets riskklassificeringssystem.
c)Genomförandeförfaranden för att verifiera att definitionerna av riskklasser tillämpas konsekvent inom avdelningar och geografiska områden.
d)Översyn och dokumentation av alla ändringar av riskklassificeringsförfarandet, däribland skälen till dessa ändringar.
e)Översyn av riskklassificeringskriterierna för att utvärdera om de fortfarande uppfyller kvalifikationerna för att kunna förutsäga risk. Ändringar av riskklassificeringsförfarandet, riskklassificeringskriterier eller enskilda riskklassificeringsparametrar skall dokumenteras och bevaras.
f)Aktivt deltagande i utformning eller urval, genomförande och validering av modeller som används i riskklassificeringsförfarandet.
g)Kontroll och övervakning av modeller som används i riskklassificeringsförfarandet.
h)Löpande översyn och ändringar av modeller som används i riskklassificeringsförfarandet.
130.Utan hinder av punkt 129 får kreditinstitut som använder sammanställda uppgifter enligt punkterna 57 och
58 lägga ut följande uppgifter på entreprenad:
a)Utarbetande av information som är relevant för testning och övervakning av riskklasser.
b)Utarbetande av sammanfattande rapporter om kreditinstitutets riskklassificeringssystem.
c)Utarbetande av information som är relevant för översyn av riskklassificeringskriterier för att utvärdera om de fortfarande uppfyller kraven för att förutsäga risk.
d)Dokumentation av ändringar av riskklassificeringsförfarandet, riskklassificeringskriterier eller enskilda riskklassificeringsparametrar.
e)Utarbetande av information som är relevant för löpande översyn och ändringar av modeller som används i riskklassificeringsförfarandet.
Kreditinstitut som utnyttjar denna punkt skall se till att de behöriga myndigheterna har tillgång till all relevant information från den tredje parten som är nödvändig för att kunna undersöka om minimikraven är uppfyllda och att de behöriga myndigheterna får göra undersökningar på plats i samma utsträckning som inom kreditinstitutet.
5.3Internrevision
131.Enheten för internrevision eller en annan likvärdig och oberoende revisionsenhet skall minst en gång per år göra en översyn av kreditinstitutets riskklassificeringssystem och dess transaktioner, inbegripet kreditavdel- ningens verksamhet och skattningen av PD‑, LGD‑ och EL‑värden och konverteringsfaktorer. Vid översynen av de olika områdena skall alla tillämpliga minimikrav vara uppfyllda.
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/125 |
|
|
|
|
BILAGA VIII
KREDITRISKREDUCERING
DEL 1
Godtagbarhet
1.I denna del anges godtagbara former av kreditriskskydd vid tillämpning av artikel 92.
2.I denna bilaga avses med
utlåning mot säkerhet: alla transaktioner som ger upphov till en exponering med pantsäkerhet, men utan att kreditinstitutet ges någon kortfristig rätt att erhålla marginalsäkerhet,
kapitalmarknadsrelaterad transaktion: alla transaktioner som ger upphov till en exponering med pantsäkerhet, varvid kreditinstitutet ges kortfristig rätt att erhålla marginalsäkerhet.
1.FÖRBETALD KREDITRISKREDUCERING
1.1Nettning inom balansräkningen
3.Nettning inom balansräkningen av ömsesidiga fordringar mellan kreditinstitutet och dess motpart får erkännas som godtagbart.
4.Utan att det påverkar tillämpningen i punkt 5 är godtagbarheten begränsad till det ömsesidiga likviditetssaldot mellan kreditinstitutet och motparten. Det är bara för det utlånande kreditinstitutets lån och insättningar som riskvägda exponeringsbelopp och, i förekommande fall, förväntade förlustbelopp får ändras till följd av ett avtal om nettning inom balansräkningen.
1.2Ramavtal om nettning som täcker repor och/eller värdepappers- eller råvarulån och/eller andra kapitalmarknadsrelaterade transaktioner
5.När det gäller institut som tillämpar den fullständiga metoden för finansiella säkerheter i del 3 får effekterna av bilaterala avtal om nettning som täcker repor och värdepappers- och råvarulån och/eller andra kapitalmarknadsrelaterade transaktioner med en motpart godkännas. Utan att det påverkar tillämpningen av bilaga II till direktiv 2006/49/EG måste antagna säkerheter och värdepapper eller råvaror som lånats inom ramen för sådana avtal uppfylla kraven på godtagbarhet för säkerheter som anges i punkterna
1.3Säkerheter
6.Om de tillämpade metoderna för kreditriskskydd grundar sig på kreditinstitutets rätt att avveckla eller behålla tillgångar beror godtagbarheten på om riskvägda exponeringsbelopp och, i förekommande fall, om förväntade förlustbelopp beräknas enligt artiklarna
1.3.1. Godtagbarhet vid alla metoder
7.Följande finansiella poster får erkännas som godtagbara säkerheter vid alla metoder:
a)Kontanta medel insatta hos det utlånande kreditinstitutet eller kontantliknande instrument som innehas av detta.
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/127 |
|
|
|
|
c)Alla andra kreditvärderade emissioner med samma förmånsrätt av det emitterande institutet som har kreditbetyg från ett valbart ratinginstitut som av de behöriga myndigheterna har fastställts motsvara steg 3 på kreditkvalitetsskalan eller högre enligt bestämmelserna för riskviktning av institutsexponeringar eller kortfristiga exponeringar enligt artiklarna
d)Det utlånande kreditinstitutet har inga uppgifter som tyder på att kreditbetyget bör vara sämre än det som avses i led c.
e)Kreditinstitutet kan visa de behöriga myndigheterna att likviditeten på marknaden för instrumentet är tillräcklig för dessa syften.
9.Andelar i företag för kollektiva investeringar (fondföretag) får erkännas som godtagbar säkerhet om följande villkor är uppfyllda:
a)De har en daglig offentlig prisnotering.
b)Fondföretaget placerar bara i instrument som är godtagbara för godkännande enligt punkterna 7 och 8.
Ett fondföretags användning (eller potentiella användning) av derivatinstrument för att säkra tillåtna placeringar skall inte hindra andelar i detta företag från att vara godtagbara.
10.I fråga om punkt 7
1.3.2 Ytterligare godtagbara säkerheter vid den fullständiga metoden för finansiella säkerheter
11.Utöver de säkerheter som anges i punkterna
a)Aktier eller konvertibla obligationer som inte ingår i ett centralt index, men som handlas på en erkänd börs.
b)Andelar i fondföretag, förutsatt att
i)de har en daglig offentlig prisnotering, och
ii)fondföretaget begränsar sig till att investera i instrument som erkänns som godtagbara enligt punkterna 7 och 8 och i sådana poster som nämns i led a i denna punkt.
Ett fondföretags användning (eller potentiella användning) av derivatinstrument för att säkra tillåtna placeringar skall inte hindra andelar i detta företag från att vara godtagbara.
1.3.3 Ytterligare godtagbara säkerheter vad gäller beräkningar enligt artiklarna
12.Utöver de säkerheter som anges ovan skall bestämmelserna i punkterna
L 177/128 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
a)Säkerhet i fastighet
13.Bostadsfastigheter som bebos eller kommer att bebos eller hyras ut av ägaren eller, när det gäller privata investeringsbolag, av faktiska betalningsmottagare och kommersiella fastigheter, dvs. kontor och andra kommersiella lokaler, får erkännas som godtagbar säkerhet om följande villkor är uppfyllda:
a)Egendomens värde påverkas inte i väsentlig mån av gäldenärens kreditkvalitet. Detta krav utesluter inte situationer där rent makroekonomiska faktorer påverkar både egendomens värde och låntagarens utförande av sina förpliktelser.
b)Låntagarens risk påverkas inte i väsentlig mån av den underliggande egendomens eller det underliggande projektets resultat, utan snarare av låntagarens underliggande kapacitet att återbetala skulden från andra källor. Återbetalningen av krediten som sådan påverkas inte i väsentlig mån av betalningsflöden som genereras av den underliggande egendomen som ställts som säkerhet.
14.Kreditinstitut får även erkänna som godtagbar säkerhet i bostadsfastighet andelar i finska bostads- aktiebolag som är verksamma enligt den finska lagen om bostadsaktiebolag av år 1991 eller senare antagna författningar med motsvarande innehåll, i de fall då bostäderna är eller kommer att bli bebodda eller uthyrda av låntagarna, förutsatt att dessa villkor är uppfyllda.
15.De behöriga myndigheterna kan även ge kreditinstituten tillstånd att som godtagbar säkerhet i kommersiella fastigheter erkänna andelar i finska bostadsaktiebolag som är verksamma enligt den finska lagen om bostadsaktiebolag av år 1991 eller senare antagna författningar med motsvarande innehåll, förutsatt att dessa villkor är uppfyllda.
16.De behöriga myndigheterna får upphäva kravet att kreditinstituten skall uppfylla villkoret i punkt 13 b för exponeringar där säkerhet ställts i form av bostadsfastighet som är belägen inom medlemsstatens territorium om de behöriga myndigheterna har bevis för att den relevanta marknaden är välutvecklad och sedan länge etablerad med förlustnivåer som är tillräckligt låga för att motivera en sådan behandling. Detta skall inte hindra de behöriga myndigheterna i en medlemsstat som inte utnyttjar denna möjlighet från att erkänna en godtagbar bostadsfastighet som godkänts i en annan medlemsstat i kraft av undantaget. Medlemsstaterna skall offentliggöra hur de tillämpar detta undantag
17.Medlemsstaternas behöriga myndigheter får upphäva kravet på att deras kreditinstitut skall uppfylla villkoret i punkt 13 b för kommersiella fastigheter som är belägna inom den medlemsstatens territorium, om de behöriga myndigheterna har bevis för att den relevanta marknaden är välutvecklad och sedan länge etablerad, och att förlustnivåerna som härrör från utlåning där säkerhet ställts genom kommersiella fastigheter uppfyller följande villkor:
a)Förlusterna på lån mot säkerhet i form av kommersiella fastigheter upp till 50 % av marknadsvärdet (eller i tillämpliga fall 60 % av pantlånevärdet om detta värde är lägre) överstiger inte 0,3 % av de utestående lånen mot säkerhet i form av kommersiella fastigheter under ett visst år.
b)De totala förlusterna på lån mot säkerhet i form av kommersiella fastigheter överskrider inte 0,5 % av de utestående lånen mot säkerhet i form av kommersiella fastigheter under ett visst år.
18.Om något av dessa villkor inte är uppfyllda ett visst år skall möjligheten att utnyttja detta undantag upphöra till dess att de är uppfyllda under ett efterföljande år.
19.De behöriga myndigheterna i en medlemsstat får som säkerhet erkänna godtagbara kommersiella fastigheter som godtagits som säkerhet i en annan medlemsstat i kraft av undantaget enligt punkt 17.
b)Fordringar
20.De behöriga myndigheterna får som godtagbara säkerheter erkänna fordringar som är anknutna till en kommersiell transaktion eller kommersiella transaktioner med en ursprunglig löptid på mindre än eller lika med ett år. Godtagbara fordringar innefattar inte fordringar i samband med värdepapperiseringar, sekundärt deltagande och kreditderivat eller belopp som närstående parter är skyldiga.
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/131 |
|
|
|
|
31.Om ett kreditinstitut köper kreditriskskydd genom en totalavkastningsswapp och redovisar nettobetalningarna för swappen som nettoinkomst, men inte redovisar en motsvarande försämring av värdet på den tillgång som är skyddad (antingen genom reducering av det verkliga värdet eller genom ett tillägg till reserverna) skall kreditriskskyddet inte erkännas som godtagbart.
3.1Interna säkringar
32.Om ett kreditinstitut genomför en intern säkring med ett eller flera kreditderivat – dvs. säkrar kreditrisken för en exponering utanför handelslagret med ett kreditderivat som registreras i handelslagret – skall, för att kreditskyddet skall erkännas som godtagbart enligt denna bilaga, den kreditrisk som överförts till handelslagret föras över till en tredje part eller tredje parter. Under sådana omständigheter, och förutsatt att en sådan överföring uppfyller de krav för godkännande av kreditriskskydd som anges i denna bilaga, skall de regler som anges i delarna
DEL 2
Minimikrav
1.Kreditinstitutet skall förvissa de behöriga myndigheterna om att det har lämpliga riskhanteringsförfaranden för att kontrollera de risker som det kan exponeras för vid genomförande av kreditriskreducerande åtgärder.
2.Trots att förekomsten av kreditriskskydd har beaktats vid beräkningen av riskvägda exponeringsbelopp och, i förekommande fall, förväntade förlustbelopp skall kreditinstituten fortsätta att göra fullständiga kreditriskklassificer- ingar av den underliggande exponeringen och kunna visa de behöriga myndigheterna att detta krav är uppfyllt. När det gäller repor och/eller värdepappers- eller råvarulån skall den underliggande exponeringen, dock endast vid tillämpningen av denna punkt, anses vara exponeringens nettobelopp.
1.FÖRBETALT KREDITRISKSKYDD
1.1Nettningsavtal inom balansräkningen (som inte är ramavtal om nettning som täcker repor och/eller värdepappers- eller råvarulån och/eller andra kapitalmarknadsrelaterade transaktioner)
3.För att nettningsavtal inom balansräkningen – som inte är ramavtal om nettning som täcker repor eller värdepappers- eller råvarulån och/eller andra kapitalmarknadsrelaterade transaktioner – skall godkännas enligt artiklarna
a)De måste ha rättsverkan och vara verkställbara i alla relevanta jurisdiktioner, inbegripet om motparten skulle bli insolvent eller gå i konkurs.
b)Kreditinstitutet måste när som helst kunna fastställa vilka tillgångar och skulder som omfattas av nettningsavtalet inom balansräkningen.
c)Kreditinstitutet måste övervaka och kontrollera riskerna i samband med avslutandet av kreditriskskyddet.
d)Kreditinstitutet måste övervaka och kontrollera de relevanta exponeringarna på nettobasis.
1.2Ramavtal om nettning som täcker repor och/eller värdepappers- eller råvarulån och/eller andra kapitalmarknadsrelaterade transaktioner
4.För att ramavtal om nettning som täcker repor och/eller värdepappers- eller råvarulån och/eller andra kapitalmarknadsrelaterade transaktioner skall godkännas enligt artiklarna
a)De måste ha rättsverkan och vara verkställbara i alla relevanta jurisdiktioner, inbegripet om motparten skulle bli insolvent eller gå i konkurs
L 177/132 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
b)De skall ge den
c)De skall säkerställa nettning av vinster och förluster från transaktioner som stängs eller som avslutas enligt ett ramavtal så att en av parterna är skyldig den andra ett enda nettobelopp.
5.Dessutom skall minimikraven för erkännande av finansiella säkerheter enligt den fullständiga metoden för finansiella säkerheter som anges i punkt 6 vara uppfyllda.
1.3Finansiella säkerheter
1.3.1 Minimikrav för erkännande av finansiella säkerheter inom ramen för alla metoder
6.För erkännande av finansiella säkerheter och guld skall följande villkor vara uppfyllda:
a)Låg korrelation
Det får inte finns väsentlig positiv korrelation mellan gäldenärens kreditkvalitet och säkerhetens värde.
Värdepapper som emitterats av gäldenären eller någon anknuten koncernenhet får inte godtas. Trots detta får gäldenärens egna emissioner av säkerställda obligationer som faller inom ramen för villkoren i punkterna
b)Rättslig förutsebarhet
Kreditinstituten skall uppfylla alla kontraktsmässiga och lagstadgade krav och vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att säkerhetsordningarna kan verkställas enligt den lagstiftning som är tillämplig på deras intresse i säkerheten.
Kreditinstituten skall ha genomfört tillräckliga rättsliga utredningar för att bekräfta att säkerhetsordningarna kan genomdrivas i alla relevanta territorier. Vid behov skall de göra förnyade utredningar för att säkerställa att verkställbarheten består.
c)Operativa krav
Säkerhetsordningarna skall dokumenteras väl med ett tydligt och stabilt förfarande för avveckling av säkerheten vid läglig tidpunkt.
Kreditinstituten skall tillämpa stabila förfaranden för att kontrollera risker som uppstått till följd av användning av säkerheter – inbegripet risker för att kreditriskskyddet slår fel eller reduceras, värderingsrisker, risker i samband med avslutande av kreditriskskyddet, koncentrationsrisker till följd av användning av säkerheter och förenligheten med kreditinstitutets övergripande riskprofil.
Kreditinstitutet skall ha dokumenterade riktlinjer och praxis för vilka slags säkerheter och vilka belopp som accepteras.
Kreditinstituten skall beräkna marknadsvärdet för säkerheten och omvärdera den minst en gång i halvåret samt när de har anledning att tro att det har förekommit en betydande minskning av säkerhetens marknadsvärde.
Om säkerheten innehas av tredje part måste kreditinstitutionerna vidta rimliga åtgärder för att säkerställa att den tredje parten skiljer säkerheten från sina egna tillgångar.
1.3.2Ytterligare minimikrav för erkännande av finansiella säkerheter enligt den förenklade metoden för finansiella säkerheter
7.Utöver de krav som anges i punkt 6 för godkännande av finansiella säkerheter enligt den förenklade metoden för finansiella säkerheter måste skyddets resterande löptid vara åtminstone lika lång som exponeringens återstående löptid.
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/133 |
|
|
|
|
1.4Minimikrav för erkännande av säkerhet i fastigheter
8.För erkännande av säkerhet i fastigheter skall följande villkor vara uppfyllda:
a)Rättslig förutsebarhet
Panträtten eller säkerhetsupplåtelsen skall vara bindande i alla territorier som är relevanta vid den tidpunkt då låneavtalet ingås och panträtten eller säkerhetsupplåtelsen skall registreras på föreskrivet sätt vid läglig tidpunkt. Systemet skall omfatta allt som krävs för en fullbordad pantupplåtelse (dvs. alla rättsliga krav för att fullborda panten skall vara uppfyllda). Den underliggande skyddsöver- enskommelse och det rättsliga förfarandet skall göra det möjligt för kreditinstitutet att realisera skyddets värde inom en rimlig tidsram.
b)Kontroll av fastighetens värde
Fastighetens värde skall kontrolleras minst en gång per år för kommersiella fastigheter och en gång vart tredje år för bostadsfastigheter. Oftare förekommande kontroller skall genomföras om villkoren på marknaden förändras avsevärt. Statistiska metoder får användas för att kontrollera fastighetens värde och identifiera fastigheter som behöver omvärderas. Fastighetens värdering skall ses över av en oberoende värderingsman om uppgifterna visar att fastighetens värde kan ha sjunkit avsevärt i förhållande till de allmänna marknadspriserna. För lån som överstiger 3 000 000 EUR eller 5 % av kreditinstitutets kapitalbas skall fastighetens värdering ses över av en oberoende värderingsman minst vart tredje år.
Med ”oberoende värderingsman” avses en person som har nödvändiga kvalifikationer, förmåga och erfarenhet för att utföra en värdering och som är oberoende i förhållande till kreditbesluts- förfarandet.
c)Dokumentation
De olika slag av bostadsfastigheter och kommersiella fastigheter som godtas av kreditinstitutet och dess utlåningspolicy i detta avseende skall dokumenteras klart och tydligt.
d)Försäkringar
Kreditinstitutet skall ha förfaranden för att övervaka att den fastighet som tagits som säkerhet har lämplig skadeförsäkring.
1.5Minimikrav för erkännande av fordringar som säkerhet
9.För erkännande av fordringar som säkerhet skall följande villkor vara uppfyllda:
a)Rättslig förutsebarhet
i)Den rättsliga mekanism genom vilken säkerheten ställs skall vara stabil och effektiv och säkerställa att långivarens rätt till avkastningen är obestridlig.
ii)Kreditinstituten måste vidta alla nödvändiga åtgärder för att uppfylla alla lokala krav för att en panthavare skall ha möjlighet att tillgodogöra sig värdet av panten. Ramar skall finnas på plats enligt vilka långivarens fordran på den ställda säkerheten prioriteras, med förbehåll för medlemsstaternas valmöjlighet att låta sådana fordringar omfattas av reglerna för prioriterade fordringsägares krav i lagstiftnings- och genomförandebestämmelser.
iii)Kreditinstituten skall ha genomfört tillräckliga rättsliga utredningar för att bekräfta säkerhetsordningarna kan verkställas i alla relevanta jurisdiktioner.
iv)Säkerhetsordningarna skall dokumenteras väl med ett tydligt och stabilt förfarande för indrivning av säkerheten vid läglig tidpunkt. Kreditinstitutens förfaranden skall säkerställa uppfyllandet av alla rättsliga villkor som krävs för att förklara att ett fallissemang har inträffat och driva in säkerheten vid läglig tidpunkt. Om en låntagare skulle befinna sig i betalningssvårigheter eller fallera skall kreditinstitutet ha laglig rätt att sälja eller åsätta fordringarna till andra parter utan samtycke från fordringarnas gäldenärer.
L 177/134 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
b)Riskhantering
i)Kreditinstitutet skall ha sunda förfaranden för att fastställa kreditrisken i samband med fordringar. Ett sådant förfarande skall bland annat innefatta analyser av låntagarens verksamhet och bransch samt av de olika slags kunder med vilka låntagaren gör affärer. Om kreditinstitutet förlitar sig på låntagaren när det gäller att fastställa kundernas kreditrisk skall kreditinstitutet se över låntagarens kreditförfaranden för att förvissa sig om att de är sunda och trovärdiga.
ii)Marginalen mellan exponeringsbeloppet och fordringarnas värde måste avspegla alla lämpliga faktorer, däribland indrivningskostnaden, koncentrationen inom den fordringsgrupp som pantsatts av en enskild låntagare och eventuella koncentrationsrisker inom kreditinstitutets totala exponeringar, utöver de som kontrolleras genom kreditinstitutets allmänna metoder. Kreditinstitutet måste upprätthålla ett fortlöpande övervakningsförfarande som är anpassat till fordringarna. Dessutom skall överensstämmelse med lånevillkor, miljöbegränsningar och övriga rättsliga krav ses över regelbundet.
iii)De fordringar som pantsatts av en låntagare skall vara diversifierade och inte vara otillbörligt korrelerade med låntagaren. Om det finns en väsentlig positiv korrelation skall riskerna i samband med fastställandet av marginaler för säkerhetsgruppen som helhet beaktas.
iv)Fordringar från närstående företag till låntagaren (däribland dotterbolag och anställda) skall inte anses vara riskreducerande.
v)Kreditinstitutet skall ha ett dokumenterat förfarande för indrivning av fordringar i kritiska situationer. Det skall finnas erforderliga instrument för indrivning, även när kreditinstitutet normalt förlitar sig på låntagaren när det gäller indrivningar.
1.6Minimikrav för erkännande av övriga fysiska säkerheter
10.För erkännande av övriga fysiska säkerheter skall följande villkor vara uppfyllda:
a)Säkerhetsordningarna skall ha rättsverkan och vara verkställbara i alla relevanta jurisdiktioner och skall göra det möjligt för kreditinstitutet att realisera egendomens värde inom en rimlig tidsram.
b)Med undantag endast för sådana prioriterade fordringar med bättre rätt som avses i punkt 9 a ii är bara panter med förmånsrätt eller avgifter när det gäller tillåtna säkerheter. Ett kreditinstitut skall som sådant ha förmånsrätt framför övriga långivare till den realiserade avkastningen från säkerheten.
c)Egendomens värde skall kontrolleras minst en gång per år. Oftare förekommande kontroll krävs om marknadsvillkoren är föremål för omfattande förändringar.
d)Låneavtalet skall innehålla detaljerade beskrivningar av säkerheten samt detaljerade specifikationer av hur förnyad värdering skall gå till och hur ofta den skall genomföras.
e)De olika slag av fysisk säkerhet som kreditinstitutet accepterar och riktlinjer och förfaranden i fråga om lämpligt belopp för varje slags säkerhet med avseende på exponeringsbeloppet skall dokumenteras väl i interna riktlinjer och förfaranden som skall finnas tillgängliga för granskning.
f)Kreditinstitutets riktlinjer med avseende på transaktionsstrukturen skall behandla lämpliga krav på säkerheten med avseende på exponeringsbeloppet, förutsättningarna för snabb avveckling av säkerheten, förutsättningarna för att objektivt fastställa ett pris eller marknadsvärde, hur ofta detta värde snabbt kan erhållas (däribland genom yrkesmässig bedömning eller värdering av expert) och volatiliteten eller en skattning av volatiliteten när det gäller värdet på säkerheten.
g)I såväl den inledande som den förnyade värderingen skall fullt ut beaktas all försämring eller föråldring av säkerheten. Tidsaspekten måste beaktas särskilt vid värdering och omvärdering av säkerhet som är utsatt för modeväxlingar eller som lätt föråldras.
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/137 |
|
|
|
|
b)Både den ursprungliga garantin och motgarantin uppfyller de krav på garantier som anges i punkterna 14, 15 och 18, förutom att motgarantin inte behöver vara direkt.
c)Den behöriga myndigheten har förvissat sig om att skyddet är stabilt och det inte finns några tidigare belägg för att motgarantins täckning är mindre än den täckning som ges genom en direkt garanti från enheten i fråga.
17.Punkt 16 skall också tillämpas för en exponering som är skyddad av en motgaranti, men inte av de organ som anges i nämnda punkt, om exponeringen i sin tur är direkt skyddad av en motgaranti av en av de nämnda organen och om de villkor som nämns i punkt 16 är uppfyllda.
2.3Ytterligare krav på garantier
18.För att en garanti skall erkännas skall följande villkor också vara uppfyllda:
a)Om motparten fallerar och/eller underlåter att betala så att garantin utlöses skall det långivande kreditinstitutet ha rätt att vid läglig tidpunkt kräva garantigivaren på förfallna belopp enligt den fordran avseende vilken skyddet är tillhandahållet. Garantigivarens betalning skall inte vara underordnad det faktum att det långivande kreditinstitutet först måste kräva gäldenären.
När det gäller ett obetalt kreditriskskydd som innefattar hypotekslån behöver kraven i punkt 14 c iii och i första stycket i detta led endast uppfyllas inom 24 månader.
b)Garantin skall vara en utförligt dokumenterad förpliktelse som antagits av garantigivaren.
c)Med förbehåll för följande mening skall garantin täcka alla slags betalningar som gäldenären förväntas utföra avseende den berörda fordran. Om vissa betalningstyper är undantagna från garantin skall garantins erkända värde anpassas för att avspegla den begränsade täckningen.
19.När det gäller garantier som tillhandahållits i samband med ömsesidiga garantifonder som erkänts för dessa syften av de behöriga myndigheterna eller tillhandahållits av eller ställts som motgaranti av sådana enheter som anges i punkt 16 skall kraven i punkt 18 a anses vara uppfyllda om ett av följande villkor är uppfyllt:
a)Det utlånande kreditinstitutet har rätt att i proportion till garantins täckning vid läglig tidpunkt erhålla en preliminär betalning från garantigivaren som beräknats utgöra en solid skattning av den ekonomiska förlust (däribland förluster till följd av att räntebetalningar och andra slags betalningar som låntagaren är skyldig att göra uteblir) som det utlånande kreditinstitutet kan förväntas göra.
b)Det utlånande kreditinstitutet kan styrka att garantins förlustskyddande effekter, inbegripet förluster till följd av att räntebetalningar och andra slags betalningar som låntagaren är skyldig att göra uteblir, rättfärdigar en sådan behandling.
2.4Ytterligare krav på kreditderivat
20.För att ett kreditderivat skall erkännas skall följande villkor också vara uppfyllda:
a)Om inget annat föreskrivs i led b skall de kredithändelser som anges i kreditderivatet minst innefatta följande:
i)Uteblivna betalningar av förfallna belopp enligt villkoren för den underliggande förpliktelse som gäller vid tidpunkten för den uteblivna betalningen (med ett betalningsanstånd som nära överensstämmer med eller är kortare än betalningsanståndet för den underliggande förpliktelsen).
ii)Gäldenärens konkurs, insolvens eller oförmåga att betala sina skulder eller underlåtenhet eller skriftligt medgivande om dennes allmänna oförmåga att betala sina skulder när de förfaller samt liknande händelser.
L 177/138 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
iii)Omstrukturering av den underliggande förpliktelsen som innebär eftergift eller uppskjuten betalning av amortering, ränta eller avgifter som leder till en kreditförlust (dvs. en värdejustering eller en annan liknande debitering i resultaträkningen)
b)Om de kredithändelser som specificerats i kreditderivatet inte innefattar omstrukturering av den underliggande förpliktelsen enligt vad som beskrivs i led a iii får kreditriskskyddet ändå erkännas med förbehåll för att det erkända värdet minskas enligt vad som anges i punkt 83 i del 3.
c)I fråga om kreditderivat som tillåter kontantavveckling skall det finnas ett stabilt värderingsförfarande för att skatta förlust på ett tillförlitligt sätt. Perioden för att erhålla värderingar av den underliggande förpliktelsen efter en kredithändelse skall vara klart specificerad.
d)Om skyddsköparens rättighet och kapacitet att överföra den underliggande förpliktelsen till tillhandahållaren av skyddet krävs för avveckling, skall enligt villkoren för den underliggande förpliktelsen allt eventuellt samtycke som krävs för en sådan överföring inte få undanhållas utan skälig anledning.
e)Identiteten avseende de parter som är ansvariga för att fastställa om en kredithändelse har ägt rum skall vara klart definierad. Fastställandet av om en kredithändelse har ägt rum skall inte bara vara kreditskyddstillhandahållarens ansvar. Köparen av skyddet skall ha rätt/möjlighet att underrätta tillhandahållaren av skyddet om att en kredithändelse har ägt rum.
21.Obalans mellan den underliggande förpliktelsen och kreditderivatets referensförpliktelse (dvs. det instrument som används för att fastställa värdet på kontantavvecklingen eller det instrumentet som skall levereras) eller mellan den underliggande förpliktelsen och det instrument som används för att fastställa om en kredithändelse har ägt rum är endast tillåtet om följande villkor är uppfyllda:
a)Referensförpliktelsen eller, i tillämpliga fall, det instrument som används för att fastställa huruvida en kredithändelse har ägt rum likställs med eller är efterställt den underliggande förpliktelsen.
b)Den underliggande förpliktelsen och referensförpliktelsen eller, i tillämpliga fall, det instrument som används för att fastställa huruvida en kredithändelse har ägt rum har samma gäldenär (dvs. samma juridiska person) och det finns rättsligt verkställbara korsvisa klausuler om fallissemang eller påskyndad betalning.
2.5Kvalifikationskrav för behandling enligt punkt 4 i del 1 i bilaga VII
22.För att vara berättigat till behandling enligt punkt 4 i del 1 i bilaga VII skall kreditriskskydd genom en garanti eller ett kreditderivat uppfylla följande villkor:
a)Den underliggande förpliktelsen skall vara
— en exponering mot företag enligt definitionen i artikel 86, dock inte försäkrings- eller återförsäkringsföretag, eller
— en exponering mot en regional regering, en lokal myndighet eller ett offentligt organ som inte behandlas som en exponering mot en nationell regering eller en centralbank i enlighet med artikel 86, eller
— en exponering mot en liten eller medelstor juridisk person som klassificeras som hushållsex- ponering enligt artikel 86.4.
b)De underliggande gäldenärerna får inte ingå i samma företagsgrupp som tillhandahållaren av skyddet.
c)Exponeringen skall vara säkrad genom något av följande instrument:
— Obetalda kreditderivat eller garantier som refererar till ett namn.
— Kreditderivat på första förfall: behandlingen skall tillämpas på den tillgång i korgen som har det lägsta riskvägda exponeringsbeloppet.
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/139 |
|
|
|
|
—Kreditderivat på
d)Kreditriskskyddet skall uppfylla kraven i punkterna 14, 15, 18, 20 och 21.
e)Den riskvikt som gäller för exponeringen innan den behandling som anges i punkt 4 i del 1 i bilaga VII tillämpas har inte redan tagit hänsyn till någon del av kreditriskskyddet.
f)Kreditinstitutet skall ha rätt, och kunna förvänta sig, att få betalning från tillhandahållaren av skyddet utan att vara tvunget att vidta rättsliga åtgärder för att erhålla betalning från motparten. Kreditinstitutet skall i största möjliga utsträckning vidta åtgärder för att förvissa sig om att tillhandahållaren av kreditriskskyddet är villig att betala skyndsamt om en kredithändelse inträffar.
g)Det förvärvade kreditriskskyddet skall täcka alla kreditförluster som inträffar för den säkrade delen av exponering till följd av att någon av de i avtalet angivna kredithändelserna inträffar.
h)Om betalningsstrukturen medger fysisk avveckling skall det finnas rättslig förutsebarhet avseende möjligheten att leverera ett lån, en obligation eller en ansvarsförbindelse. Om ett kreditinstitut avser att leverera en annan skuldförbindelse än den underliggande exponeringen, skall det säkerställa att den levererbara förbindelsen är tillräckligt likvid, så att kreditinstitutet kan förvärva den för leverans i enlighet med avtalet.
i)Bestämmelserna och villkoren för kreditriskskyddet skall skriftligen bekräftas rättsligt av såväl tillhandahållaren av skyddet som kreditinstitutet.
j)Kreditinstitut skall tillämpa förfaranden för att kunna upptäcka en för hög korrelationsgrad mellan kreditvärdigheten hos en tillhandahållare av skydd och gäldenären till den underliggande exponeringen till följd av att deras resultat är beroende av gemensamma faktorer utöver den systemiska riskfaktorn.
k)När det gäller skydd mot utspädningsrisk får den som säljer förvärvade fordringar inte vara medlem i samma företagsgrupp som tillhandahållaren av skyddet.
DEL 3
Beräkning av kreditriskreduceringens effekter
1.Om inget annat föreskrivs i delarna
2.Kontanter, värdepapper eller råvaror som köpts, lånats eller mottagits inom ramen för en repa eller ett värdepappers- eller råvarulån skall behandlas som säkerhet.
1.FÖRBETALD KREDITRISKREDUCERING
1.1Kreditlänkade obligationer
3.Investeringar i kreditlänkade obligationer som emitterats av det långivande kreditinstitutet får behandlas som kontant säkerhet.
1.2Nettning inom balansräkningen
4.Ut- och inlåning hos det långivande kreditinstitutet som är föremål för nettning inom balansräkningen skall behandlas som kontant säkerhet.
L 177/140 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
1.3Ramavtal om nettning som täcker repor och/eller värdepappers- eller råvarulån och/eller andra kapitalmarknadsrelaterade transaktioner
1.3.1 Beräkning av det fullständigt justerade exponeringsvärdet
a)Enligt schablonmetoden eller internmetoden
5.Om inget annat föreskrivs i punkterna
6.Nettopositionen för varje slag av säkerhet eller råvara skall beräknas genom att ifrån det totala värdet av de värdepapper eller råvaror av det berörda slaget som lånats ut, sålts eller tillhandahållits enligt ramavtalet om nettning dra det totala värdet av de värdepapper eller råvaror av det berörda slaget som lånats, köpts eller tagits emot enligt avtalet.
7.I punkt 6 avses med ”slag av säkerhet” värdepapper som har emitterats av samma enhet, har samma emissionsdatum, löptid, villkor och bestämmelser och samma avvecklingsperioder som de som anges i punkterna
8.Nettopositionen i varje annan valuta än avvecklingsvalutan för ramavtalet om nettning, skall beräknas genom att från det totala värdet av de värdepapper som är noterade i den valutan, som lånats ut, sålts eller tillhandahållits enligt ramavtalet om nettning och det belopp i kontanter i den valutan, som lånats ut eller överförts enligt avtalet dra det totala värdet av de värdepapper som är noterade i den valutan, som har lånats, köpts eller mottagits enligt avtalet och det belopp i kontanter i den valutan, som lånats eller tagits emot enligt avtalet.
9.Den volatilitetsjustering som är lämplig för ett visst slag värdepappers- eller kontantposition skall tillämpas på det absoluta värdet av den positiva eller negativa nettopositionen i värdepapperen av detta slag.
10.Valutakursriskens (fx) volatilitetsjustering skall tillämpas på den positiva eller negativa nettopositionen i varje annan valuta än avvecklingsvalutan för ramavtalet om nettning.
11.E* skall beräknas enligt följande formel:
E* = maxf0,½ðΣðEÞ − ΣðCÞÞ þ Σðjnettoposition i varje säkerhetj × HsecÞ þ ðΣjEfxj × HfxÞŠg
Om riskvägda exponeringsbelopp beräknas enligt artiklarna
Om riskvägda exponeringsbelopp och förväntade förlustbelopp beräknas enligt artiklarna
C är värdet på lånade, köpta eller mottagna värdepapper eller råvaror, eller värdet på lånade eller mottagna kontanter avseende varje sådan exponering.
Σ(E) är summan av alla E: n enligt avtalet.
Σ(C) är summan av alla C: n enligt avtalet.
Efx är den nettoposition (positiv eller negativ) i en viss valuta, annan än avtalets avvecklingsvaluta, som beräknats enligt punkt 8.
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/141 |
|
|
|
|
Hsec är den volatilitetsjustering som är lämplig för en viss typ av säkerhet.
Hfx är volatilitetsjusteringen för valutakursen.
E* är det fullständigt justerade exponeringsvärdet.
b)Enligt metoden som baseras på egna modeller
12.Som ett alternativ till metoderna för schabloniserad volatilitetsjustering eller egna skattningar av volatilitetsjusteringar för beräkning av fullständigt justerat exponeringsvärde (E*) till följd av ett godtagbart ramavtal om nettning som täcker repor, värdepappers- eller råvarulån och/eller andra kapitalmarknads- relaterade transaktioner än derivattransaktioner får kreditinstituten använda en metod baserad på egna modeller som beaktar korrelationseffekterna mellan värdepapperspositioner som omfattas av ramavtalet om nettning samt de berörda instrumentens likviditet. De egna modeller som används inom denna metod skall tillhandahålla skattningar av den eventuella värdeförändringen när det gäller det exponeringsbelopp som är utan säkerhet (ΣE - ΣC). Med de behöriga myndigheternas godkännande får kreditinstitut också använda egna modeller för marginallån om dessa lån omfattas av ett bilateralt ramavtal om nettning som uppfyller kraven i del 7 i bilaga III.
13.Ett kreditinstitut får välja att använda en metod som är baserad på egna modeller oberoende av vilket val det har gjort mellan artiklarna
14.Metoden som är baserad på egna modeller kan utnyttjas av kreditinstitut som har fått godkännande för en intern riskhanteringsmodell enligt bilaga V till direktiv 2006/49/EG.
15.Kreditinstitut som inte har fått tillsynsmyndighetens godkännande att använda en sådan modell enligt direktiv 2006/49/EG får ansöka hos den behöriga myndigheten om godkännande av en intern riskhanteringsmodell vid tillämpningen av punkterna
16.Den behöriga myndigheten skall bara ge sitt godkännande om den är övertygad om att kreditinstitutets system för hantering av risker till följd av transaktioner som täcks av ramavtalet om nettning är sunt och genomförs med integritet, och att i synnerhet följande kvalitativa normer är uppfyllda:
a)Den interna riskberäkningsmodell som används för beräkning av transaktionernas potentiella prisvolatilitet skall vara väl integrerad i kreditinstitutets dagliga riskhanteringsprocess och utgöra grunden för rapportering om institutets riskexponering till institutets högsta ledning.
b)Kreditinstitutet skall ha en enhet för riskkontroll som är fristående från de enheter som bedriver handel och som rapporterar direkt till institutets högsta ledning. Enheten skall vara ansvarig för att utforma och genomföra kreditinstitutets riskhanteringssystem. Den skall utarbeta och analysera dagliga rapporter om resultaten av riskberäkningsmodellen och om lämpliga åtgärder som skall vidtas avseende positionslimiter.
c)De dagliga rapporter som utarbetas av riskkontrollenheten skall ses över på en ledningsnivå som har tillräckliga befogenheter för att kunna genomdriva minskningar såväl i de positioner som tas som i institutets totala riskexponering.
d)Kreditinstitutet skall i riskkontrollenheten ha tillräckligt många anställda med erfarenhet av användning av avancerade modeller.
e)Kreditinstitutet skall ha fastställt förfaranden för övervakning och säkerställt efterlevnaden av skriftligt fastlagda interna riktlinjer och kontroller avseende riskmätningssystemets funktion i dess helhet.
f)Kreditinstitutets modeller skall ha visat sig ge en rimlig grad av noggrannhet i riskmätning genom utfallstest av resultaten, vilket kan styrkas för uppgifter omfattande minst ett år.
L 177/142 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
g)Kreditinstitutet skall återkommande genomföra rigorösa stresstester och resultaten därav skall ses över av högsta ledningen och återspeglas i de riktlinjer och limiter som den fastställer.
h)Kreditinstitutet skall, som ett led i sin regelbundna internrevision, genomföra en oberoende översyn av sitt riskberäkningssystem. Denna översyn skall inbegripa både de enheter som bedriver handel och den oberoende riskkontrollenhetens verksamhet.
i)Kreditinstitutet skall minst en gång om året se över sitt riskhanteringssystem.
j)Den egna modellen skall uppfylla kraven i punkterna
17.Följande minimikrav skall gälla vid beräkning av potentiell värdeförändring:
a)Åtminstone daglig beräkning av potentiell värdeförändring.
b)Ett
c)En avvecklingsperiod motsvarande fem dagar, utom när det gäller andra transaktioner än värdepappersrepor eller värdepapperslån där en avvecklingsperiod motsvarande tio dagar skall tillämpas.
d)En faktisk historisk observationsperiod på minst ett år utom då en kortare observationsperiod är motiverad på grund av en betydande ökning av prisvolatiliteten.
e)Uppdatering av dataunderlaget var tredje månad.
18.De behöriga myndigheterna skall kräva att den interna riskhanteringsmodellen beaktar ett tillräckligt antal riskfaktorer för att fånga in alla väsentliga prisrisker.
19.De behöriga myndigheterna får tillåta kreditinstitut att använda empiriska korrelationer inom riskkategorier och mellan olika riskkategorier om de är övertygade om att institutets system för att mäta korrelationer är sunt och genomförs med integritet.
20.Det fullständigt justerade exponeringsvärdet (E*) för kreditinstitut som tillämpar metoden som är baserad på egna modeller skall beräknas enligt följande formel:
E* = maximaltf0,½ðΣE − ΣCÞ þ ðresultat för VaR av den egna modellenÞŠg
Om riskvägda exponeringsbelopp beräknas enligt artiklarna
Om riskvägda exponeringsbelopp och förväntade förlustbelopp beräknas enligt artiklarna
C är det nuvarande värdet av lånade, köpta eller mottagna värdepapper eller värdet av lånade eller mottagna kontanter avseende varje sådan exponering.
Σ(E) är summan av alla E: n enligt avtalet.
Σ(C) är summan av alla C: n enligt avtalet.
21.När kreditinstituten beräknar riskvägda exponeringsbelopp med hjälp av egna modeller skall de använda modellens resultat från föregående bankdag.
1.3.2Beräkning av riskvägda exponeringsbelopp och förväntade förlustbelopp för repor och/eller värdepappers- eller råvarulån och/eller andra kapitalmarknadstransaktioner som täcks genom ramavtal om nettning
Schablonmetoden
22.E* beräknat enligt punkterna
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/145 |
|
|
|
|
HC är den lämpliga volatilitetsjusteringen för säkerheten, beräknad enligt punkterna
HFX är den lämpliga volatilitetsjusteringen för valutaobalans, beräknad enligt punkterna
E* är det fullständigt justerade exponeringsvärdet med hänsyn till volatilitet och säkerhetens riskreducerande effekter.
b)Beräkning av de volatilitetsjusteringar som skall tillämpas
34.Volatilitetsjusteringar kan beräknas på två sätt: enligt metoden med schabloniserade volatilitetsjusteringar eller enligt metoden med egna skattningar av volatilitetsjusteringar (metoden med egna skattningar).
35.Ett kreditinstitut kan välja metoden med schabloniserade volatilitetsjusteringar eller metoden med egna skattningar oberoende av om institutet har valt artiklarna
Om säkerheten består av ett antal erkända poster skall volatilitetsjusteringen vara H = ΣαiHi, där ai är en
i
posts andel av en säkerhet som helhet och Hi är den volatilitetsjustering som är tillämplig för denna post.
i)Schabloniserade volatilitetsjusteringar
36.I tabellerna
VOLATILITETSJUSTERINGAR
Tabell 1
Kreditkvalitets- |
Återstå- |
Volatilitetsjusteringar för räntebärande |
Volatilitetsjusteringar för räntebärande |
||||
skala till vilken |
ende löp- |
värdepapper som emitterats av enheter |
värdepapper som emitterats av enheter |
||||
kreditklassificer- |
tid |
som beskrivs i punkt 7 b i del 1 |
som beskrivs i punkt 7 c och d i del 1 |
||||
ingen av ränte- |
|
|
|
|
|
|
|
bärande värde- |
|
|
|
|
|
|
|
papper är knuten |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
20 dagars |
10 dagars |
5 dagars |
20 dagars |
10 dagars |
5 dagars |
|
|
avveck- |
avveck- |
avveck- |
avveck- |
avveck- |
avvecklings- |
|
|
lings- |
lings- |
lings- |
lings- |
lings- |
period (i%) |
|
|
period (i |
period (i |
period (i |
period (i |
period (i |
|
|
|
%) |
%) |
%) |
%) |
%) |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
1 |
≤ 1 år |
0,707 |
0,5 |
0,354 |
1,414 |
1 |
0,707 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
>1 ≤ 5 |
2,828 |
2 |
1,414 |
5,657 |
4 |
2,828 |
|
år |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
>5 år |
5,657 |
4 |
2,828 |
11,314 |
8 |
5,657 |
|
|
|
|
|
|
|
|
≤ 1 år |
1,414 |
1 |
0,707 |
2,828 |
2 |
1,414 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
>1 ≤ 5 |
4,243 |
3 |
2,121 |
8,485 |
6 |
4,243 |
|
år |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
L 177/146 |
SV |
|
Europeiska unionens officiella tidning |
|
|
30.6.2006 |
|||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Kreditkvalitets- |
Återstå- |
Volatilitetsjusteringar för räntebärande |
Volatilitetsjusteringar för räntebärande |
|||||
|
|
|
skala till vilken |
ende löp- |
värdepapper som emitterats av enheter |
värdepapper som emitterats av enheter |
|||||
|
|
|
kreditklassificer- |
tid |
som beskrivs i punkt 7 b i del 1 |
som beskrivs i punkt 7 c och d i del 1 |
|||||
|
|
|
ingen av ränte- |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
bärande värde- |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
papper är knuten |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
20 dagars |
10 dagars |
5 dagars |
20 dagars |
10 dagars |
5 dagars |
|
|
|
|
|
|
avveck- |
avveck- |
avveck- |
avveck- |
avveck- |
avvecklings- |
|
|
|
|
|
|
lings- |
lings- |
lings- |
lings- |
lings- |
period (i%) |
|
|
|
|
|
|
period (i |
period (i |
period (i |
period (i |
period (i |
|
|
|
|
|
|
|
%) |
%) |
%) |
%) |
%) |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
>5 år |
8,485 |
6 |
4,243 |
16,971 |
12 |
8,485 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
4 |
≤ 1 år |
21,213 |
15 |
10,607 |
e.t. |
e.t. |
e.t. |
|||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
>1 ≤ 5 |
21,213 |
15 |
10,607 |
e.t. |
e.t. |
e.t. |
|
|
|
|
|
år |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
>5 år |
21,213 |
15 |
10,607 |
e.t. |
e.t. |
e.t. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Tabell 2
Kreditkvalitets- |
Volatilitetsjusteringar för räntebärande värde- |
Volatilitetsjusteringar för räntebärande värdepap- |
|||||||||
skala till vilken |
papper som emitterats av enheter som beskrivs |
per som emitterats av enheter som beskrivs i |
|||||||||
kreditklassifi- |
i punkt 7 b i del 1 med kortfristiga kredit- |
punkt 7 c och d i del 1 med kortfristiga |
|||||||||
ceringen av |
|
|
|
klassificeringar |
|
|
kreditklassificeringar |
||||
kortfristiga |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
räntebärande |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
värdepapper är |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
knuten |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
20 dagars |
|
10 dagars |
5 dagars |
20 dagars |
|
10 dagars |
5 dagars |
|||
|
avvecklings- |
|
avvecklings- |
avvecklings- |
avvecklings- |
|
avvecklings- |
avvecklingspe- |
|||
|
period (i %) |
|
period (i %) |
period (i %) |
period (i %) |
|
period (i %) |
riod (i %) |
|||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
1 |
0,707 |
|
|
0,5 |
0,354 |
|
1,414 |
|
1 |
|
0,707 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
1,414 |
|
|
1 |
0,707 |
|
2,828 |
|
2 |
|
1,414 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Tabell 3 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|||
|
|
|
|
Övriga slag av säkerheter och exponeringar |
|
|
|
||||
|
|
|
|
|
|
|
|||||
|
|
|
20 dagars avvecklingspe- |
10 dagars avvecklingspe- |
|
5 dagars avvecklingsperiod |
|||||
|
|
|
|
riod (i %) |
|
|
riod (i %) |
|
|
(i %) |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
||
Aktier eller konvertibla |
|
21,213 |
|
15 |
|
|
|
10,607 |
|
||
obligationer som ingår i |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
ett centralt index |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
||
Övriga aktier eller kon- |
|
35,355 |
|
25 |
|
|
|
17,678 |
|
||
vertibla obligationer |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
som är noterade på en |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
erkänd börs |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Kontanter |
|
|
0 |
|
|
0 |
|
|
|
0 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Guld |
|
|
21,213 |
|
15 |
|
|
|
10,607 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
L 177/150 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
—Övriga finansiella företag (däribland försäkringsföretag) mot vilka exponeringar åsätts riskvikt 20 % enligt artiklarna
—Reglerade företag för kollektiva investeringar som är underkastade särskilda kapitalkrav eller begränsningar avseende skuldsättningsgraden.
—Reglerade pensionsfonder.
—Erkända clearingorganisationer.
59.Om en behörig myndighet tillåter att den behandling som anges i punkt 58 tillämpas när det gäller repor eller värdepapperslån som emitterats av den nationella regeringen, kan andra behöriga myndigheter välja att tillåta kreditinstitut som har sitt säte inom deras territorier att tillämpa samma metoder när det gäller sådana transaktioner.
c)Beräkning av riskvägda exponeringsbelopp och förväntade förlustbelopp
Schablonmetoden
60.E* beräknat enligt punkt 33 skall antas som exponeringsvärde enligt artikel 80. I fråga om sådana poster utanför balansräkningen som är uppräknade i bilaga II skall E* tolkas som det värde som procentandelarna i artikel 78.1 skall tillämpas på för att man skall komma fram till exponeringsvärdet.
Internmetoden
61.LGD* beräknat enligt denna punkt skall antas som LGD enligt bilaga VII.
LGD* = LGD x [(E*/E]
där
LGD är den LGD som skulle gälla för exponeringen enligt artiklarna
E är det exponeringsvärde som anges i punkt 33.
E* beräknas enligt punkt 33.
1.5Övriga godtagbara säkerheter vid tillämpning av artiklarna
1.5.1 Värdering
a)Säkerhet i fastighet
62.Fastigheten skall värderas av en oberoende värderingsman till ett värde som överensstämmer med eller är lägre än marknadsvärdet. I de medlemsstater som har fastställt strikta kriterier för bedömning av pantlånevärdet i lagar och andra föreskrifter får fastigheten istället värderas av en oberoende värderingsman till ett värde som överensstämmer med eller är lägre än pantlånevärdet.
63.”Marknadsvärde” innebär det beräknade värde till vilket en villig säljare skulle sälja fastigheten till en i förhållande till honom oberoende köpare på värderingsdagen efter lämplig marknadsföring där båda parterna har varit välinformerade, handlat försiktigt och utan tvång. Marknadsvärdet skall dokumenteras på ett klart och tydligt sätt.
64.”Pantlånevärdet” definieras som fastighetens värde som det har fastställts genom en försiktig bedömning av möjligheterna till en framtida försäljning av fastigheten genom att beakta långsiktigt hållbara aspekter på fastigheten, normala och lokala marknadsvillkor, nuvarande användning och annan lämplig användning av fastigheten. Spekulativa faktorer skall inte tas med i bedömningen av pantlånevärdet. Pantlånevärdet skall dokumenteras på ett klart och tydligt sätt.
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/151 |
|
|
|
|
65.Säkerhetens värde skall vara marknadsvärdet eller pantlånevärdet minskat på lämpligt sätt för att avspegla resultaten av den övervakning som krävs enligt punkt 8 i del 2 och för att beakta eventuella fordringar på fastigheten med bättre rätt.
b)Fordringar
66.Fordringarna skall värderas till de belopp som de uppgår till.
c)Övriga fysiska säkerheter
67.Egendomen skall värderas till sitt marknadsvärde, dvs. det beräknade värde till vilket en villig säljare skulle sälja den till en i förhållande till honom oberoende köpare på värderingsdagen.
1.5.2 Beräkning av riskvägda exponeringsbelopp och förväntade förlustbelopp
a)Allmän behandling
68.LGD* (faktisk LGD) beräknat enligt punkterna
69.Om förhållandet mellan säkerhetens värde (C) och exponeringsvärdet (E) ger ett lägre värde än tröskelvärdet för C* (den miniminivå på säkerhet som krävs för exponeringen) enligt tabell 5 skall LGD* sättas till det
70.Om förhållandet mellan säkerhetens värde och exponeringsvärdet överstiger ett andra, högre tröskelvärde för C** (dvs. den nivå på säkerhet som krävs för att erhålla ett fullständigt erkännande av LGD) enligt tabell 5 skall LGD* vara det värde som anges i tabell 5.
71.Om den nivå på ställd säkerhet C** som krävs inte uppnås avseende exponeringen som helhet skall exponeringen betraktas som två exponeringar, dvs. den del avseende vilken nivån på ställd säkerhet C** är uppfylld och den återstående delen.
72.I tabell 5 anges de tillämpliga
Tabell 5
Minimivärde på LGD för de delar av exponeringar där säkerhet ställs
|
LGD* vid icke- |
LGD* vid efter- |
Miniminivå på |
Miniminivå på ställd |
|
efterställda ford- |
ställda fordringar |
ställd säkerhet som |
säkerhet som krävs |
|
ringar eller villko- |
eller villkorade |
krävs för exponer- |
för exponeringen |
|
rade fordringar |
fordringar |
ingen (C*) |
(C**) |
|
|
|
|
|
Fordringar |
35 % |
65 % |
0 % |
125 % |
|
|
|
|
|
Bostadsfastighe- |
35 % |
65 % |
30 % |
140 % |
|
|
|
|
|
fastigheter |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Övriga säkerheter |
40 % |
70 % |
30 % |
140 % |
|
|
|
|
|
Med avvikelse från detta får de behöriga myndigheterna till och med den 31 december 2012 med förbehåll för de nivåer på ställd säkerhet som anges i tabell 5.
a)tillåta kreditinstituten att sätta ett
L 177/152 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
b)tillåta kreditinstituten att sätta ett
c)tillåta kreditinstituten att sätta ett
Avvikelsen skall ses över i slutet av perioden.
b)Alternativ behandling av säkerhet i fastighet
73.Med förbehåll för kraven i denna punkt och i punkt 74 och som ett alternativ till behandlingen i punkterna
a)Förluster från utlåning där säkerhet ställts genom bostadsfastigheter eller kommersiella fastigheter upp till 50 % av marknadsvärdet (eller i tillämpliga fall 60 % av pantlånevärdet om detta värde är lägre) överstiger inte 0,3 % av de utestående lånen där säkerhet ställts i form av sådana fastigheter under ett visst år.
b)De totala förlusterna från utlåning där säkerhet ställts genom bostadsfastigheter eller kommersiella fastigheter överstiger inte 0,5 % av de utestående lånen där säkerhet ställts i form av sådana fastigheter under ett visst år.
74.Om något av villkoren i punkt 73 inte är uppfyllda ett visst år kommer möjligheten att utnyttja denna behandling att upphöra till dess att de är uppfyllda under ett efterföljande år.
75.De behöriga myndigheter som inte tillåter behandling enligt punkt 73 får dock tillåta kreditinstituten att åsätta riskvikter enligt denna behandling avseende exponeringar där säkerhet ställts genom bostads- fastigheter eller kommersiella fastigheter, som är belägna inom de medlemsstaters territorium där de behöriga myndigheterna tillåter nämnda behandling. I sådana fall gäller samma villkor som i dessa medlemsstater.
1.6Beräkning av riskvägda exponeringsbelopp och förväntade förlustbelopp när det gäller blandade säkerhets- typer
76.Om de riskvägda exponeringsbeloppen och de förväntade förlustbeloppen beräknas enligt artiklarna
77.Kreditinstitutet skall dela upp exponeringens volatilitetsjusterade värde (dvs. värdet efter tillämpning av den volatilitetsjustering som anges i punkt 33) på de olika slag av säkerheter som ställts. Kreditinstitutet måste således fördela exponeringen på de olika delar där säkerhet ställts i form av finansiella säkerheter, fordringar, kommersiella fastigheter och/eller bostadsfastigheter, övriga godtagbara säkerheter och den del som inte täcks av någon säkerhet.
78.LGD* för varje exponeringsdel skall beräknas separat enligt de relevanta bestämmelserna i denna bilaga.
1.7Övrigt förbetalt kreditriskskydd
1.7.1 Insättningar hos institut som är tredje part
79.Om villkoren som anges i punkt 12 i del 2 är uppfyllda får kreditskydd som faller inom ramen för villkoren i punkt 23 i del 1 behandlas som en garanti av det institut som är tredje part.
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/153 |
|
|
|
|
1.7.2 Livförsäkringar som pantsatts hos det utlånande kreditinstitutet
80.Om villkoren som anges i punkt 13 i del 2 är uppfyllda får kreditskydd som faller inom ramen för villkoren i punkt 24 i del 1 behandlas som en garanti av det företag som tillhandahåller livförsäkringen. Värdet av det erkända kreditskyddet skall vara livförsäkringens återköpsvärde.
1.7.3 Instrument som återköpts på begäran
81.Godtagbara instrument enligt punkt 25 i del 1 får behandlas som en garanti av det emitterande institutet.
82.Värdet av det erkända kreditskyddet skall vara följande:
a)Om instrumentet skall återköpas till sitt nominella värde gäller detta belopp som värde på skyddet.
b)Om instrumentet skall återköpas till marknadspris skall värdet av skyddet vara lika med instrumentets värderat på samma sätt som räntebärande värdepapper som anges i punkt 8 i del 1.
2.OBETALD KREDITRISKREDUCERING
2.1Värdering
83.Värdet på obetalt kreditriskskydd (G) skall vara det belopp som tillhandahållaren av skyddet har åtagit sig att betala i händelse av låntagarens fallissemang eller utebliven betalning eller vid andra specificerade kredithändelser. Om de kredithändelser som specificerats i kreditderivatet inte innefattar omstrukturering av det underliggande instrumentet som innebär eftergift eller uppskjuten betalning av amortering, ränta eller avgifter som leder till en kreditförlust (till exempel värdereglering, genomförande av en värdereglering eller annan liknande debitering i resultaträkningen) skall
a)värdet på kreditriskskyddet som beräknats enligt den första meningen i denna punkt minskas med 40 %, i de fall att det belopp som tillhandahållaren av skyddet har åtagit sig att betala inte överskrider exponeringsvärdet,
b)värdet på kreditriskskyddet uppgå till högst 60 % av exponeringsvärdet, i de fall att det belopp som tillhandahållaren av skyddet har åtagit sig att betala överskrider exponeringsvärdet.
84.Om obetalt kreditriskskydd är noterat i en annan valuta än den valuta som exponeringen är noterad i
(valutaobalans) skall värdet på kreditriskskyddet minskas genom tillämpning av en volatilitetsjustering HFX enligt följande:
G* = G x
där
G är det nominella beloppet för kreditriskskyddet,
G* är det justerade värdet på G för all valutakursrisk, och
Hfx är volatilitetsjusteringen för all valutaobalans mellan kreditriskskyddet och det underliggande instrumentet.
Om ingen valutaobalans föreligger är
G* = G
85.Volatilitetsjusteringar för all valutaobalans får beräknas på grundval av metoden för schabloniserade volatilitetsjusteringar eller metoden för egna skattningar enligt vad som anges i punkterna
L 177/154 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
2.2Beräkning av riskvägda exponeringsbelopp och förväntade förlustbelopp
2.2.1 Partiellt skydd – uppdelning på trancher
86.Om kreditinstitutet överför en del av lånerisken i en eller flera trancher skall de bestämmelser som anges i artiklarna
2.2.2 Schablonmetoden
a)Fullständigt skydd
87.Vid tillämpning av artikel 80 skall g vara den riskvikt som ges till en exponering som är fullständigt skyddad genom obetalt skydd (GA),
där
g är riskvikten för exponeringar mot tillhandahållaren av skydd enligt artiklarna
GA är det värde på G* som beräknats enligt punkt 84 och som justerats ytterligare för eventuella obalanser i löptiden enligt vad som anges i del 4.
b)Partiellt skydd – samma förmånsrätt
88.Om ett skyddat belopp är lägre än exponeringsvärdet och de skyddade och oskyddade delarna har samma förmånsrätt – dvs. kreditinstitutet och tillhandahållaren av skyddet delar förlusterna proportionellt – skall kapitalkravet sättas ned i proportion till detta. Vid tillämpning av artikel 80 skall riskvägda exponeringsbelopp beräknas enligt följande formel:
där
E är exponeringsvärdet,
GA är det värde på G* som beräknats enligt punkt 84 och som justerats ytterligare för eventuella obalanser i löptiden enligt vad som anges i del 4,
r är riskvikten för exponeringar mot gäldenären enligt vad som anges i artiklarna
g är riskvikten för exponeringar mot tillhandahållaren av skydd enligt vad som anges i artiklarna
c)Garantier som avser stater
89.De behöriga myndigheterna får utvidga den behandling som anges i punkterna 4 och 5 i del 1 i bilaga VI till att omfatta exponeringar eller delar av exponeringar som garanteras av nationella regeringar eller centralbanker om garantin är noterad i låntagarens nationella valuta och exponeringen är förbetald i den valutan.
2.2.3 Internmetoden
Fullständigt skydd/partiellt skydd – samma förmånsrätt
90.När det gäller den täckta delen av exponeringen (baserat på kreditriskskyddets justerade värde GA) får PD enligt del 2 i bilaga VII anges till skyddstillhandahållarens PD eller ett
91.För alla delar av exponeringen för vilka ingen säkerhet ställts skall PD anges till låntagarens värde och LGD skall anges till den underliggande exponeringens värde.
92.GA är det värde på G* som beräknats enligt punkt 84 och som justerats ytterligare för eventuell löptidsobalans enligt vad som anges i del 4.
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/155 |
|
|
|
|
DEL 4
Löptidsobalans
1.Vid beräkning av riskvägda exponeringsbelopp uppstår löptidsobalans när kreditriskskyddets resterande löptid är kortare än den skyddade exponeringens löptid. Skydd med mindre än tre månaders resterande löptid vars löptid är kortare än den underliggande exponeringens löptid skall inte godtas.
2.Om det föreligger en löptidsobalans skall kreditriskskyddet inte godtas, om
a)skyddets ursprungliga löptid är kortare än 1 år, eller
b)exponeringen är en kortfristig exponering för vilken de behöriga myndigheterna anger den lägsta gränsen för löptiden (M) enligt punkt 14 i del 2 i bilaga VII till en dag istället för ett år.
1.DEFINITION AV LÖPTID
3.Det underliggande exponeringsinstrumentets effektiva löptid skall vara den längsta möjliga resterande tiden, dock högst fem år, innan gäldenären enligt plan skall uppfylla sina förpliktelser. Med förbehåll för punkt 4 skall kreditriskskyddets löptid vara tiden fram till det tidigaste datum då skyddet löper ut eller kan sägas upp.
4.Om tillhandahållaren av skyddet har möjlighet att säga upp skyddet skall skyddets löptid antas löpa fram till det tidigaste datum då denna möjlighet kan utnyttjas. Om köparen av skyddet har möjlighet att säga upp skyddet, och de ursprungliga avtalsvillkoren ger kreditinstitutet möjlighet att säga upp transaktionen innan avtalet har löpt ut skall skyddets löptid anses vara tiden fram till det tidigaste datum när denna möjlighet kan utnyttjas. I annat fall kan det antas att en sådan möjlighet inte påverkar skyddets löptid.
5.Om ingenting hindrar att ett kreditderivat sägs upp innan ett betalningsanstånd löper ut vilket krävs för att det underliggande instrumentet skall fallera till följd av en utebliven betalning skall skyddets löptid minskas med betalningsanståndets belopp.
2.VÄRDERING AV SKYDD
2.1Transaktioner som avser förbetalt kreditriskskydd – den förenklade metoden för finansiella säkerheter
6.Om det föreligger en obalans mellan exponeringens löptid och skyddets löptid skall säkerheten inte godtas.
2.2Transaktioner som avser förbetalt kreditriskskydd – den fullständiga metoden för finansiella säkerheter
7.Kreditriskskyddets och exponeringens löptid måste avspeglas i säkerhetens justerade värde enligt följande formel:
CVAM = CVA x
där
CVA är det lägsta beloppet av det volatilitetsjusterade värdet på säkerheten enligt punkt 33 i del 3 eller exponeringsbeloppet,
t är det lägsta värdet av antalet år som återstår av kreditriskskyddets löptid som beräknats enligt punkterna
L 177/156 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
T är det lägsta värdet av antalet år som återstår av exponeringens löptid som beräknats enligt punkterna
t* är 0,25.
CVAM skall antas som CVA ytterligare justerat för löptidsobalans och sättas in i formeln för beräkning av det fullständigt justerade exponeringsvärdet (E*) som anges i punkt 33 i del 3.
2.3Transaktioner som omfattas av obetalt kreditriskskydd
8.Kreditriskskyddets och exponeringens löptid måste avspeglas i kreditriskskyddets justerade värde enligt följande formel:
GA = G* x
där
G* är värdet på skyddet justerat med hänsyn till eventuell valutaobalans,
GA är G* justerat med hänsyn till eventuell löptidsobalans,
t är det lägsta värdet av antalet år som återstår av kreditriskskyddets löptid beräknat enligt punkterna
T är det lägsta värdet av antalet år som återstår av exponeringens löptid beräknat enligt punkterna
t* är 0,25.
GA antas sedan som värdet på skyddet enligt punkterna
DEL 5
Kombinerad kreditriskreducering vid schablonmetoden
1.Om ett kreditinstitut som beräknar riskvägda exponeringsbelopp enligt artiklarna
2.Om kreditriskskydd som tillhandahålls av en enskild tillhandahållare av skydd har olika löptider skall samma metod tillämpas som anges i punkt 1.
DEL 6
Kreditriskreducering för exponeringskorgar
1.KREDITDERIVAT PÅ FÖRSTA FÖRFALL
1.Om ett kreditinstitut erhåller kreditriskskydd för ett antal exponeringar på villkor att det första fallissemanget bland exponeringarna skall utlösa betalning och att denna kredithändelse skall avsluta kontraktet får kreditinstitutet ändra beräkningen av det riskvägda exponeringsbeloppet och, i förekommande fall, exponeringens förväntade förlustbelopp som i brist på kreditriskskydd skulle leda till det lägsta riskvägda exponeringsbeloppet enligt artiklarna
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/157 |
|
|
|
|
2.KREDITDERIVAT PÅ
2.Om det
L 177/158 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
BILAGA IX
VÄRDEPAPPERISERING
DEL 1
Definitioner för bilaga IX
1.I denna bilaga gäller följande definitioner:
—överskottsmarginal: det belopp som inflyter i form av räntor och kreditavgifter eller andra intäkter från de värdepapperiserade exponeringarna minskat med finansieringsutgifter och omkostnader.
—städoption: optionsavtal där originatorn kan återköpa eller upphäva positioner i värdepapperisering innan alla underliggande exponeringar har återbetalats om de utestående exponeringarnas belopp sjunker under en fastställd nivå.
—likviditetsfacilitet: position i värdepapperisering till följd av ett avtal om att tillhandahålla finansiering för att säkerställa att betalningsströmmarna når investerarna i rätt tid.
—kirb: 8 % av de riskvägda exponeringsbeloppen som skulle ha beräknats enligt artiklarna
—externratingmetod: metod för beräkning av riskvägda exponeringsbelopp för positioner i värdepapperisering enligt punkterna
—formelbaserad metod: metod för beräkning av riskvägda exponeringsbelopp för positioner i värdepapperisering enligt punkterna
—position utan rating: en position i värdepapperisering som inte har någon kvalificerad kreditvärdering av ett valbart ratinginstitut enligt definitionen i artikel 97.
—position med rating: en position i värdepapperisering som har en kvalificerad kreditvärdering av ett valbart ratinginstitut enligt definitionen i artikel 97.
—program för tillgångsbaserade certifikat
DEL 2
Minimikrav för erkännande av betydande kreditrisköverföring och beräkning av riskvägda exponeringsbelopp och
förväntade förlustbelopp för värdepapperiserade exponeringar
1.MINIMIKRAV FÖR ERKÄNNANDE AV BETYDANDE KREDITRISKÖVERFÖRING VID EN TRADITIONELL VÄRDEPAPPERISERING
1.Det kreditinstitut som är originator vid en traditionell värdepapperisering får undanta värdepapperiserade exponeringar från beräkning av riskvägda exponeringsbelopp och förväntade förlustbelopp om betydande kreditrisk i samband med de värdepapperiserade exponeringarna har överförts till tredje parter och överföringen uppfyller följande villkor:
a)Transaktionens ekonomiska innebörd framgår av värdepapperiseringens dokumentation.
b)Det kreditinstitut som är originator och dess fordringsägare skall inte kunna förfoga över de värdepapperiserade exponeringarna, till exempel vid konkurs och rekonstruktion. Detta skall styrkas genom ett utlåtande från en kvalificerad juridisk rådgivare.
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/159 |
|
|
|
|
c)De emitterade värdepapperen medför inte någon betalningsförpliktelse för det kreditinstitut som är originator.
d)Förvärvaren är ett specialföretag för värdepapperisering.
e)Det kreditinstitut som är originator behåller inte faktisk eller indirekt kontroll över de överförda exponeringarna. En originator skall anses ha behållit faktisk kontroll över de överförda exponeringarna om han har rätt att återköpa de tidigare överförda exponeringarna från förvärvaren för att ta hem vinsterna eller om han är skyldig att återta den överförda risken. Om det kreditinstitut som är originator behåller rättigheter eller förpliktelser avseende förvaltningen av exponeringarna skall detta i sig själv inte utgöra indirekt kontroll över exponeringarna.
f)Om det föreligger en städoption skall följande villkor vara uppfyllda:
i)Det kreditinstitut som är originator avgör fritt om städoptionen skall utnyttjas.
ii)Städoptionen får bara utnyttjas om 10 % eller mindre av det ursprungliga värdet på de värdepapperiserade exponeringarna fortfarande är obetalt.
iii)Städoptionen får inte vara utformad för att undvika fördelning av förluster på kreditförstärk- ningspositioner eller andra positioner som hålls av investerare, och inte vara utformad på annat sätt för att tillhandahålla kreditförstärkning.
g)Värdepapperiseringsdokumentationen innehåller inga klausuler som
i)i annat fall än vid bestämmelser om förtida amortering, kräver att positioner i värdepapperiser- ing skall förbättras av det kreditinstitut som är originator, vilket inkluderar, men inte begränsar sig till, förändring av de underliggande kreditexponeringarna eller ökning av investerarnas avkastning till följd av en försämring av de värdepapperiserade exponeringarnas kreditkvalitet, eller
ii)ökar avkastningen till innehavarna av positioner i värdepapperiseringen till följd av en försämring av den underliggande exponeringsgruppens kreditkvalitet.
2.MINIMIKRAV FÖR ERKÄNNANDE AV BETYDANDE KREDITRISKÖVERFÖRING VID SYNTETISK VÄRDEPAPPE- RISERING
2.Ett kreditinstitut som är originator vid en syntetisk värdepapperisering får beräkna riskvägda exponerings- belopp och, i förekommande fall, förväntade förlustbelopp för de värdepapperiserade exponeringarna enligt nedanstående punkter
a)Transaktionens ekonomiska innebörd framgår av värdepapperiseringens dokumentation.
b)Det kreditriskskydd genom vilket kreditrisken överförs uppfyller kraven på godtagbarhet och övriga krav enligt artiklarna
c)De instrument som används för att överföra kreditrisk får inte innehålla bestämmelser eller villkor som
i)fastställer betydande tröskelvärden under vilka kreditriskskydd inte anses kunna utlösas om en kredithändelse uppstår,
ii)gör det möjligt att avbryta skyddet på grund av att de underliggande exponeringarnas kreditkvalitet har försämrats,
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/161 |
|
|
|
|
DEL 3
Externa kreditvärderingar
1.KRAV PÅ RATINGINSTITUTENS KREDITVÄRDERINGAR
1.För att kunna ligga till grund för beräkning av riskvägda exponeringsbelopp enligt del 4 skall en kreditvärdering från ett valbart ratinginstitut uppfylla följande villkor:
a)Det skall inte föreligga någon obalans mellan de betalningsslag som avspeglas i kreditvärderingen och de betalningsslag som kreditinstitutet har rätt till inom ramen för det kontrakt som ger upphov till den berörda värdepapperiseringspositionen.
b)Kreditvärderingen skall finnas offentlig tillgänglig på marknaden. Kreditvärderingar skall endast anses vara offentligt tillgängliga om de har publicerats inom ramen för ett offentligt tillgängligt forum och ingår i ratinginstitutets övergångsmatris. Kreditvärderingar som bara gjorts tillgängliga för ett begränsat antal skall inte betraktas som offentligt tillgängliga.
2.ANVÄNDNING AV KREDITVÄRDERINGAR
2.Ett kreditinstitut får utse ett eller flera valbara ratinginstitut vilkas kreditvärderingar skall användas vid beräkning av institutets riskvägda exponeringsbelopp enligt artiklarna
3.Om inte annat följer av nedanstående punkter
4.Om inte annat följer av punkterna
5.Om en position har två kreditvärderingar av utsedda ratinginstitut skall kreditinstitutet använda den minst fördelaktiga kreditvärderingen.
6.Om en position har mer än två kreditvärderingar av utsedda ratinginstitut skall de två mest fördelaktiga användas. Om de två mest fördelaktiga värderingarna skiljer sig åt skall den minst fördelaktiga av de två användas.
7.Om kreditriskskydd som är godtagbart enligt artiklarna
3.INPLACERING
8.De behöriga myndigheterna skall fastställa på vilket steg på kreditkvalitetsskalan i tabellerna i del 4 varje kreditbetyg från ett valbart ratinginstitut skall placeras in. Vid fastställandet skall de behöriga myndigheterna skilja mellan de relativa risknivåer som uttrycks genom varje betyg. De skall beakta kvantitativa faktorer, till exempel andelen fallissemang och/eller andelen förluster, och kvalitativa faktorer såsom de olika typer av transaktioner som bedömts av ratinginstitutet samt kreditvärderingens innebörd.
9.De berörda myndigheterna skall försöka se till att positioner i värdepapperisering som åsatts samma riskvikt på basis av ett valbart ratinginstituts kreditvärdering är föremål för motsvarande kreditrisknivåer. Detta kan innefatta ändring av beslut om den kreditkvalitetsnivå där ett enskilt kreditbetyg placerats in.
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/163 |
|
|
|
|
2.1Originatorer och medverkande kreditinstitut
8.För originatorer eller medverkande kreditinstitut får de riskvägda exponeringsbelopp som beräknats avseende institutets positioner i en värdepapperisering begränsas till de riskvägda exponeringsbelopp som skulle ha beräknats för de värdepapperiserade exponeringarna om de inte hade värdepapperiserats. Därvid gäller en antagen tillämpning av 150 % riskvikt på alla oreglerade poster och högriskposter bland de värdepapperiserade exponeringarna.
2.2Behandling av positioner utan rating
9.Ett kreditinstitut som har en värdepapperiseringsposition utan rating får tillämpa den behandling som anges i punkt 10 för beräkning av riskvägt exponeringsbelopp för den positionen förutsatt att sammansättningen av gruppen av värdepapperiserade exponeringar alltid är känd.
10.Ett kreditinstitut får tillämpa den vägda genomsnittliga riskvikt som skulle ha tillämpats på de värdepapperiserade exponeringarna enligt artiklarna
2.3Behandling av positioner i värdepapperisering som avser trancher i
11.Med förbehåll för möjligheten att tillämpa en mer fördelaktig behandling i kraft av bestämmelserna avseende likviditetsfaciliteter i punkterna
12.För att behandlingen i punkt 11 skall vara tillåten skall värdepapperiseringspositionen uppfylla följande villkor:
a)Den skall vara i en tranch som ekonomiskt sett är i ett
b)Dess kvalitet skall minst motsvara ”investment grade”.
c)Den skall innehas av ett kreditinstitut som inte innehar någon position i den tranch som är i första- förlustläge.
2.4Behandling av likviditetsfaciliteter utan rating
2.4.1Godtagbara likviditetsfaciliteter
13.Om följande villkor är uppfyllda får en konverteringsfaktor på 20 % tillämpas på det nominella beloppet på en likviditetsfacilitet med en ursprunglig löptid på ett år eller mindre för att fastställa en likviditetsfacilitets exponeringsvärde, och en konverteringsfaktor på 50 % får tillämpas på det nominella beloppet på en likviditetsfacilitet med en ursprunglig löptid på mer än ett år:
a)Likviditetsfacilitetens dokumentation skall klart identifiera och begränsa de omständigheter under vilka faciliteten får tas i anspråk.
b)Faciliteten får inte längre kunna utnyttjas för att tillhandahålla kreditstöd genom att täcka förluster som redan uppstått vid tiden för utnyttjandet, till exempel genom att tillhandahålla likvida medel avseende exponeringar som fallerat vid tiden för utnyttjandet eller genom att förvärva tillgångar till ett pris som är högre än det verkliga värdet.
c)Faciliteten får inte användas för att tillhandahålla ständig eller regelbunden finansiering av värdepapperiseringen.
L 177/164 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
d)Återbetalning av utnyttjande av faciliteten skall inte vara efterställda investerares fordringar, annat än när det gäller fordringar som uppstår avseende ränte- eller valutaderivat eller avgifter eller liknande kostnader. Den får inte heller kunna efterges eller uppskjutas.
e)Faciliteten får inte längre kunna utnyttjas när alla tillämpliga kreditförstärkningar som den omfattas av är uttömda.
f)Faciliteten måste omfattas av en bestämmelse som leder till en automatisk minskning av det belopp som kan tas i anspråk med beloppet av de exponeringar som har fallerat, om det föreligger fallissemang i den mening som avses enligt artiklarna
Riskvikten skall vara den högsta riskvikt som ett kreditinstitut som innehaft exponeringarna skulle ha tillämpat på någon av de värdepapperiserade exponeringarna enligt artiklarna
2.4.2Likviditetsfaciliteter som bara får tas i anspråk vid en allmän störning på marknaden
14.För att fastställa exponeringsvärdet på en likviditetsfacilitet som bara får tas i anspråk vid en allmän störning på marknaden (dvs. om mer än ett specialföretag avseende skilda transaktioner inte kan förnya förfallande certifikat och denna oförmåga inte är en följd av en försämring av specialföretagets eller de värdepapperiserade exponeringarnas kreditkvalitet) får en konverteringsfaktor på 0 % användas på det nominella beloppet, förutsatt att villkoren i punkt 13 är uppfyllda.
2.4.3Förskotteringsarrangemang
15.För att fastställa exponeringsvärdet för en villkorslöst återkallelig likviditetsfacilitet får en konverteringsfaktor på 0 % tillämpas på det nominella beloppet, förutsatt att villkoren i punkt 13 är uppfyllda och att återbetalning av utnyttjanden av faciliteten inte är efterställda några andra fordringar på kontantflödena från de värdepapperiserade exponeringarna.
2.5Ytterligare kapitalkrav för värdepapperisering av rullande exponeringar med bestämmelser om förtida amortering
16.Utöver de riskvägda exponeringsbelopp som ett kreditinstitut som är originator beräknar för sina positioner i värdepapperisering skall det beräkna ett riskvägt exponeringsbelopp enligt den metod som anges i punkterna
17.Kreditinstitutet skall beräkna ett riskvägt exponeringsbelopp med avseende på summan av originatorns andel och investerarnas andel.
18.För värdepapperiseringsstrukturer där de värdepapperiserade exponeringarna innehåller rullande och icke- rullande exponeringar skall ett kreditinstitut som är originator tillämpa den behandling som anges i punkterna
19.I punkterna
För att motsvara definitionen får originatorns andel inte vara efterställd investerarnas andel.
Med ”investerarnas andel” avses exponeringsvärdet av den nominella återstående andelen av hela gruppen av utnyttjade kreditbelopp.
20.Den exponering för originatorn, som är knuten till rättigheterna avseende originatorns andel, skall inte betraktas som en värdepapperiseringsposition, utan som en proportionell exponering mot de värdepappe- riserade exponeringarna, som om dessa inte hade värdepapperiserats.
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/165 |
|
|
|
|
2.5.1Undantag från behandling av förtida amortering
21.Institut som är originatorer vid följande typer av värdepapperiseringar är undantagna från kapitalkravet i punkt 16:
a)Värdepapperiseringar av rullande exponeringar där investerarna förblir fullständigt exponerade för låntagarnas alla framtida utnyttjanden, så att de underliggande faciliteternas risk inte ens går tillbaka på det kreditinstitut som är originator efter det att en förtida amortering har utlösts.
b)Värdepapperiseringar där bestämmelser om förtida amortering endast utlöses av händelser som inte är relaterade till de värdepapperiserade tillgångarnas utveckling eller originatorns resultat, exempelvis betydande förändringar av skattelagar och andra författningar.
2.5.2Maximala kapitalkrav
22.För ett kreditinstitut som är originator och som omfattas av kapitalkravet i punkt 16 får summan av de riskvägda exponeringsbeloppen avseende dess positioner i investerarnas andel och de riskvägda exponer- ingsbelopp som beräknats enligt punkt 16 inte vara större än det största av
a)de riskvägda exponeringsbelopp som beräknats avseende dess positioner i investerarnas andel, eller
b)de riskvägda exponeringsbelopp som skulle ha beräknats avseende de värdepapperiserade exponer- ingarna av ett kreditinstitut som innehade exponeringarna, om de inte hade värdepapperiserats till ett belopp som överensstämmer med investerarnas andel.
23.I förekommande fall skall det avdrag för nettovinst, enligt artikel 57, som uppkommer till följd av kapitalisering av framtida inkomster, inte beaktas inom ramen för det maximala belopp som angetts under punkt 22.
2.5.3Beräkning av riskvägda exponeringsbelopp
24.Det riskvägda exponeringsbelopp, som skall beräknas enligt punkt 16, skall fastställas genom att investerarnas andel multipliceras med produkten av den tillämpliga konverteringsfaktorn enligt punkterna
25.En ordning med förtida amortering skall anses vara kontrollerad om följande villkor är uppfyllda:
a)Det kreditinstitut som är originator skall ha en lämplig plan för att säkerställa att det har tillgång till tillräckligt kapital och likviditet i händelse av en förtida amortering.
b)Under transaktionens löptid skall originatorns andel och investerarnas andel av räntebetalningar, kapitalbelopp, utgifter, förluster och återvinningar fördelas proportionellt på grundval av balans av utestående fordringar vid en eller flera referenspunkter under varje månad.
c)Amorteringsperioden skall bedömas vara tillräcklig för att 90 % av den totala utestående skulden (originatorns och investerarnas andelar) i början av den förtida amorteringsperioden skall hinna betalas tillbaka eller redovisas som fallerad.
d)Återbetalningstakten inte är snabbare än vad den skulle ha varit vid rak amortering under den period som anges i villkor c).
26.När det gäller värdepapperiseringar av hushållsexponeringar som är oförbindliga och villkorslöst återkalleliga utan förhandsanmälan, och som omfattas av en bestämmelse om förtida amortering, där den förtida amorteringen utlöses av att nivån på överskottsmarginalen hamnar under ett angivet gränsvärde, skall kreditinstituten jämföra tremånadersgenomsnittet av överskottsmarginalen med den nivå där överskottet enligt avtalsvillkoren måste börja innehållas.
27.Om värdepapperiseringen inte kräver att överskottsmarginalen skall innehållas anses punkten där överskottsutbetalningen upphör vara 4,5 procentenheter högre än den nivå på överskottsmarginalen när en förtida amortering utlöses.
L 177/166 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
28.Konverteringsfaktorn skall fastställas på grundval av nivån på den faktiska genomsnittliga överskottsmargi- nalen under tre månader enligt tabell 3.
Tabell 3
|
Värdepapperiseringar som omfattas av en |
Värdepapperiseringar som omfattas av en |
|
bestämmelse om kontrollerad förtida |
bestämmelse om |
|
amortering |
amortering |
|
|
|
Tremånaders genomsnittlig |
Konverteringsvärde |
Konverteringsvärde |
överskottsmarginal |
|
|
|
|
|
Över nivå A |
0 % |
0 % |
|
|
|
Nivå A |
1 % |
5 % |
|
|
|
Nivå B |
2 % |
15 % |
|
|
|
Nivå C |
10 % |
50 % |
|
|
|
Nivå D |
20 % |
100 % |
|
|
|
Nivå E |
40 % |
100 % |
|
|
|
29.I tabell 3 avses med ”nivå A” en nivå på överskottsmarginalen som understiger 133,33 % av den nivå där överskott måste börja innehållas, men som inte understiger 100 % av den nivån, med ”nivå B” en nivå på överskottsmarginalen som understiger 100 % av den nivå där överskott måste börja innehållas, men som inte understiger 75 % av den nivån, med ”nivå C” en nivå på överskottsmarginalen som understiger 75 % av den nivå där överskott måste börja innehållas, men som inte understiger 50 % av den nivån, med ”nivå D” en nivå på överskottsmarginalen som understiger 50 % av den nivå där överskott måste börja innehållas, men som inte understiger 25 % av den nivån och med ”nivå E” en nivå på överskottsmarginalen som understiger 25 % av den nivå där överskott måste börja innehållas.
30.Vid värdepapperiseringar av hushållsexponeringar som är oförbindliga och villkorslöst återkalleliga utan förhandsavisering och om den förtida amorteringen utlöses av ett kvantitativt värde som gäller något annat än den genomsnittliga överskottsmarginalen under en tremånadersperiod, får de behöriga myndigheterna tillämpa en behandling som nära ansluter sig till den som föreskrivs i punkterna
31.När en behörig myndighet avser att behandla en värdepapperisering i enlighet med punkt 30, skall den först av allt underrätta de relevanta behöriga myndigheterna i alla övriga medlemsstater. Innan den behöriga myndigheten väljer att generellt tillämpa en sådan behandling på värdepapperiseringar som omfattas av bestämmelser om förtida amortering av detta slag, skall den samråda med de relevanta behöriga myndigheterna i alla övriga medlemsstater och beakta de synpunkter som dessa framför. Den behöriga myndigheten i fråga skall offentliggöra de synpunkter som framförts under samrådet och den behandling som valts.
32.För alla övriga värdepapperiseringar som är föremål för en bestämmelse om kontrollerad förtida amortering av rullande exponeringar skall ett konverteringsvärde på 90 % tillämpas.
33.För alla övriga värdepapperiseringar som är föremål för en bestämmelse om
2.6Erkännande av kreditriskskydd vid positioner i värdepapperisering
34.Om kreditriskskydd erhålls för en position i värdepapperisering får beräkningen av riskvägda exponerings- belopp ändras enligt bilaga VIII.
L 177/168 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
b)Kreditinstitutet skall övertyga de behöriga myndigheterna att dess interna bedömning av positionens kreditkvalitet avspeglar ett eller flera valbara ratinginstituts offentligt tillgängliga värderingsmetoder för betygsättning av värdepapper som baseras på exponeringar av det slag som värdepapperiserats.
c)Bland de ratinginstitut, vilkas metoder skall avspeglas enligt punkt b), skall ingå ratinginstitut som har tillhandahållit en extern rating för de certifikat som emitteras inom programmet. Kvantitativa element – till exempel stressfaktorer – som används för att bedöma att positionen motsvarar en viss kreditkvalitet måste åtminstone vara lika försiktiga som de metoder som används inom det berörda ratinginstitutets relevanta värderingsmetodik.
d)Vid utvecklingen av sin internmetod skall kreditinstitutet beakta relevanta offentliggjorda ratingmetoder som används av de valbara ratinginstitut som klassificerar certifikat enligt
e)Kreditinstitutets internmetod skall innefatta kreditbetyg. Dessa kreditbetyg skall motsvara de valbara ratinginstitutens kreditbetyg. Detta skall dokumenteras tydligt och klart.
f)Internmetoden skall användas i kreditinstitutets interna riskhantering, däribland vid beslutsfattande, i information till ledningen och vid förfaranden för kapitalallokering.
g)Interna eller externa revisorer, ett ratinginstitut eller kreditinstitutets interna kreditöversyns- eller riskhanteringsfunktion skall utföra regelbundna översyner av internbedömningsförfarandet och kvaliteten på de interna bedömningarna av kreditkvaliteten på kreditinstitutets exponeringar mot
h)Kreditinstitutet skall följa upp de interna klassificeringarna över tiden för att utvärdera internbedöm- ningsmetodens resultat och skall vid behov göra anpassningar av metoden när exponeringarnas resultat regelmässigt avviker från det som den interna betygsättningen skulle ge.
i)
j)I
i)utesluter förvärv av tillgångar som är oreglerade sedan längre tid eller har fallerat,
ii)begränsar alltför stor inriktning på en enskild gäldenär eller ett geografiskt område, och
iii)begränsar löptiden hos de tillgångar som skall förvärvas.
k)
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/169 |
|
|
|
|
l)Den sammanlagda förlustskattningen av en tillgångsgrupp som
m)
De behöriga myndigheterna får frångå kravet på att ratinginstitutets bedömningsmetod skall vara offentligt tillgänglig om de anser att det på grund av värdepapperiseringens särskilda egenskaper – exempelvis dess unika struktur – ännu inte finns någon offentligt tillgänglig värderingsmetod från ett ratinginstitut.
44.Kreditinstitutet skall hänföra positionen utan rating till en av de ratingklasser som beskrivs i punkt 43. Positionen skall ges en bedömd rating som överensstämmer med de kreditvärderingar som motsvarar den ratingklassificeringen enligt vad som anges i punkt 43. Om den bedömda ratingen i början av värdepapperiseringen är i nivå med ”investment grade” eller bättre skall den anses vara samma som ett kreditbetyg från ett valbart ratinginstitut i syfte att beräkna riskvägda exponeringsbelopp.
3.2Maximala riskvägda exponeringsbelopp
45.Ett kreditinstitut som är originator, ett medverkande kreditinstitut eller ett annat kreditinstitut som kan
beräkna KIRB får begränsa de riskvägda exponeringsbelopp som beräknats avseende positioner i en värdepapperisering till det belopp som, enligt artikel 75 a, skulle medföra ett kapitalkrav som motsvarar 8 % av de riskvägda exponeringsbeloppen om de värdepapperiserade tillgångarna inte hade värdepapperiserats och fanns i kreditinstitutets balansräkning plus dessa exponeringars förväntade förlustbelopp.
3.3Externratingmetod
46.Enligt externratingmetoden skall det riskvägda exponeringsbeloppet för en värdepapperiseringsposition med rating beräknas genom att på exponeringsvärdet i enlighet med följande tabeller
Tabell 4
Andra positioner än de som har kortfristiga kreditvärderingar
|
Kreditkvalitetssteg |
|
Riskvikt |
|
|
|
|
|
|
|
|
A |
B |
C |
|
|
|
|
|
1 |
|
7 % |
12 % |
20 % |
|
|
|
|
|
2 |
|
8 % |
15 % |
25 % |
|
|
|
|
|
3 |
|
10 % |
18 % |
35 % |
|
|
|
|
|
4 |
|
12 % |
20 % |
35 % |
|
|
|
|
|
5 |
|
20 % |
35 % |
35 % |
|
|
|
|
|
6 |
|
35 % |
50 % |
50 % |
|
|
|
|
|
7 |
|
60 % |
75 % |
75 % |
|
|
|
|
|
8 |
|
100 % |
100 % |
100 % |
|
|
|
|
|
L 177/170 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Kreditkvalitetssteg |
|
|
|
Riskvikt |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
A |
|
B |
C |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
9 |
|
250 % |
|
250 % |
250 % |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
10 |
|
425 % |
|
425 % |
425 % |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
11 |
|
650 % |
|
650 % |
650 % |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Sämre än 11 |
|
1 250 % |
|
1 250 % |
1 250 % |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Tabell 5 |
|
|
|
|
|
|
Positioner med kortfristiga kreditvärderingar |
|
|
|||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Kreditkvalitetssteg |
|
|
|
Riskvikt |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
A |
|
B |
C |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
1 |
|
7 % |
|
12 % |
20 % |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
2 |
|
12 % |
|
20 % |
35 % |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
3 |
|
60 % |
|
75 % |
75 % |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Alla övriga kreditvärderingar |
|
1 250 % |
|
1 250 % |
1 250 % |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
47.Om inte annat föreskrivs i punkterna 48 och 49 skall riskvikterna i kolumn A i båda tabellerna tillämpas om positionen är i värdepapperiseringens bäst rangordnade tranch. När det fastställs om en tranch är den bäst rangordnade är det inte nödvändigt att beakta belopp avseende ränte- eller valutaderivat, avgifter eller andra liknande betalningar.
48.Riskvikten 6 % kan tillämpas på en position i värdepapperiseringens bäst rangordnade tranch om denna tranch i alla avseenden är bättre rangordnad än en annan tranch i den värdepapperiseringsposition där den skulle få en riskvikt på 7 % enligt punkt 46 förutsatt att
a)den behöriga myndigheten anser detta motiverat på grund av att de efterställda värdepapperisering- strancherna förmår absorbera förlusten,
b)antingen positionen har en extern kreditvärdering som åsatts kreditkvalitetssteg 1 i tabell 4 eller 5 eller, om den är utan kreditvärdering, kraven i punkt 42
49.Riskvikterna i kolumn C i varje tabell skall tillämpas om positionen är i en värdepapperisering där det effektiva antalet värdepapperiserade exponeringar är lägre än sex. Vid beräkning av det effektiva antalet värdepapperiserade exponeringar måste flera exponeringar mot en gäldenär behandlas som en exponering. Det effektiva antalet exponeringar beräknas enligt följande:
ðΣEADiÞ2
N = |
i |
ΣEADi2 |
|
|
i |
där EADi motsvarar summan av exponeringsvärdena för alla exponeringar mot den i: te gäldenären. Om det är fråga om en värdepapperisering av exponeringar som i sig är positioner i tidigare värdepapperiseringar måste kreditinstitutet beakta antalet värdepapperiserade exponeringar i den aktuella gruppen och inte antalet underliggande exponeringar i de ursprungliga grupperna från vilka den underliggande värdepapperisering- sexponeringarna härrör. Om den andel i portföljen som är förenad den största exponeringen C1 är känd får kreditinstitutet beräkna N som 1/C1.
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/171 |
|
|
|
|
50.Riskvikterna i kolumn B skall tillämpas på alla övriga positioner.
51.Kreditriskskydd vad gäller positioner i värdepapperisering får beaktas enligt punkterna
3.4Formelbaserad metod
52.Om inte annat föreskrivs i punkterna
53.Om inte annat föreskrivs i punkterna
12,5 ×ðS½L þ TŠ − S½LŠÞ=T
där
där
h = ð1 − Kirbr=ELGDÞN
c = Kirbr=ð1 − hÞ
ν= ðELGD − KirbrÞKirbr þ 0,25ð1 − ELGDÞKirbr
N
|
1 − h |
! |
þ |
ð1 − hÞτ |
|
f = |
ν þ Kirbr2 |
− c2 |
|
ð1 − KiribrÞKirbr − ν |
|
ð1 − cÞc |
|
|
|
||
g = |
− 1 |
|
|
|
|
|
f |
|
|
|
|
a= g·c
b= g·ð1 − cÞ
d = 1 − ð1 − hÞ·ð1 − Beta½Kirbr;a,bŠÞ
K½xŠ = ð1 − hÞ· ð1 − Beta½x;a,bŠÞx þ Beta½x;a þ 1,bŠc
τ= 1 000,
och ω = 20.
I dessa uttryck avser Beta [x; a, b] den kumulativa betafördelningen med parametrarna a och b värderade vid x.
T (tjockleken på den tranch där positionen hålls) mäts som förhållandet mellan a) det nominella beloppet på tranchen och b) summan av exponeringsvärdena på de exponeringar som har värdepapperiserats. För beräkning av T skall exponeringsvärdet på ett derivatinstrument som anges i bilaga IV, om den aktuella ersättningskostnaden inte är ett positivt värde, vara den potentiella framtida kreditexponeringen beräknad enligt bilaga III.
Kirbr är förhållandet mellan a) Kirb och b) summan av exponeringsvärdena av de exponeringar som har värdepapperiserats. Kirbr uttrycks i decimalform (Kirb på 15 % av gruppen skulle t.ex. uttryckas som ett värde på 0,15).
L 177/172 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
L (kreditförstärkningsnivån) beräknas som förhållandet mellan det nominella beloppet för alla trancher som är efterställda den tranch i vilken positionen hålls och summan av exponeringsvärdena på de exponeringar som värdepapperiserats. Kapitaliserad framtida inkomst skall inte inkluderas vid beräkning av L. Fordringar på motparter avseende derivatinstrument som angetts i bilaga IV som utgör trancher som är efterställda än den aktuella tranchen får anges till sin aktuella ersättningskostnad (utan potentiella framtida kreditexponeringar) vid beräkning av förstärkningsnivån.
N är det effektiva antalet exponeringar beräknat enligt punkt 49.
ELGD, exponeringsvägd genomsnittlig förlust vid fallissemang beräknas enligt följande:
∑LGDi·EADi ELGD = i
∑EADi
i
där LGDi utgör genomsnittligt
Förenklade ingångsvärden
Om exponeringsvärdet på den största värdepapperiserade exponeringen C1 inte är mer än 3 % av de värdepapperiserade exponeringarnas exponeringsvärden får kreditinstitutet vid tillämpning av den formelbaserade metoden ange LGD till 50 % och N till något av följande värden:
Cm − C1 − 1
N = C1Cm þmaxf1 − mC1, 0g m − 1
eller
N=1/C1.
Cm är förhållandet mellan summan av de största
När det gäller värdepapperiseringar som avser hushållsexponeringar får de behöriga myndigheterna tillåta att den formelbaserade metoden tillämpas med förenklingarna h = 0 och v = 0.
54.Kreditriskskydd vad gäller positioner i värdepapperisering får beaktas enligt punkterna 60, 61 och
3.5Likviditetsfaciliteter
55.Bestämmelserna i punkterna
3.5.1Likviditetsfaciliteter som bara finns tillgängliga vid en allmän störning på marknaden
56.Ett konverteringsvärde på 20 % får tillämpas på det nominella värdet på en likviditetsfacilitet som bara får tas i anspråk vid en allmän störning på marknaden och som uppfyller villkoren för en godtagbar likviditetsfacilitet som anges i punkt 13.
3.5.2Förskotteringsarrangemang
57.Ett konverteringsvärde på 0 % får tillämpas på det nominella beloppet på en likviditetsfacilitet som uppfyller villkoren i punkt 15.
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/173 |
|
|
|
|
3.5.3Särskild behandling om Kirb inte kan beräknas
58.Om det inte är genomförbart för kreditinstitutet att beräkna riskvägda exponeringsbelopp för de värdepapperiserade exponeringarna som om de inte hade värdepapperiserats får ett kreditinstitut undantagsvis och under förutsättning att de behöriga myndigheternas samtycker tillfälligtvis tillämpa följande metod för beräkning av riskvägda exponeringsbelopp för en värdepapperiseringsposition utan rating i form av en likviditetsfacilitet som uppfyller villkoren för en ”godtagbar likviditetsfacilitet” i enlighet med punkt 13 eller som avses i punkt 56.
59.Den högsta riskvikt som skulle ha tillämpats enligt artiklarna
3.6Beaktande av kreditriskskydd avseende positioner i värdepapperisering
3.6.1Förbetalt skydd
60.Godtagbart förbetalt skydd är begränsat till det som är godtagbart för beräkning av riskvägda exponerings- belopp enligt artiklarna
3.6.2Obetalt skydd
61.Godtagbart obetalt skydd och tillhandahållare av obetalt skydd är begränsade till den krets som är godtagbara enligt artiklarna
3.6.3Beräkning av kapitalkrav för positioner i värdepapperisering med kreditriskskydd
Externratingmetod
62.Om riskvägda exponeringsbelopp beräknas genom tillämpning av externratingmetoden får exponeringsvärdet och/eller det riskvägda exponeringsbeloppet för en position i värdepapperisering avseende vilken kreditriskskydd har erhållits ändras enligt bestämmelserna i bilaga VIII såsom de tillämpas för beräkning av riskvägda exponeringsbelopp enligt artiklarna
Formelbaserad metod – fullständigt skydd
63.Om riskvägda exponeringsbelopp beräknas genom tillämpning av den formelbaserade metoden skall kreditinstitutet fastställa positionens ”effektiva riskvikt”. Det skall göra detta genom att dividera positionens riskvägda exponeringsbelopp med positionens exponeringsvärde och multiplicera resultatet med 100.
64.När det gäller förbetalt kreditriskskydd skall värdepapperiseringspositionens riskvägda exponeringsbelopp beräknas genom att multiplicera positionens förbetalda skyddsanpassade exponeringsbelopp (E*, som beräknats enligt artiklarna
65.När det gäller obetalt kreditriskskydd skall värdepapperiseringspositionens riskvägda exponeringsbelopp
beräknas genom att multiplicera GA (skyddsbeloppet justerat med hänsyn till eventuella valutaobalanser och löptidsobalanser i enlighet med bestämmelserna i bilaga VIII) med riskvikten för tillhandahållaren av skyddet. Denna summa skall sedan adderas till det belopp som erhållits genom att multiplicera värdepapperisering- spositionens belopp minus GA med den effektiva riskvikten.
Formelbaserad metod – partiellt skydd
66.Om kreditriskskyddet täcker
L 177/174 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
67.I övriga fall skall kreditinstitutet behandla värdepapperiseringspositionen som två eller flera positioner och den andel som saknar skydd skall anses vara den position som har lägst kreditkvalitet. Vid beräkning av riskvägda exponeringsbelopp för denna position skall bestämmelserna i punkterna
3.7Ytterligare kapitalkrav för värdepapperisering av rullande exponeringar med bestämmelser om förtida amortering
68.Utöver de riskvägda exponeringsbelopp som ett kreditinstitut som är originator beräknar för sina positioner i värdepapperisering skall det beräkna ett riskvägt exponeringsbelopp enligt den metod som anges i punkterna
69.Vid tillämpning av punkt 68 skall punkterna 70 och 71 ersätta punkterna
70.Vid tillämpning av dessa bestämmelser skall ”orginatorns andel” vara summan av
a)exponeringsvärdet av den nominella andel av hela gruppen av utnyttjade kreditbelopp som har överförts till en värdepapperisering som bestämmer den andel av kontantflödena från kapitalåterbetal- ningar, räntor och andra anknutna belopp som inte är tillgängliga för utbetalningar till innehavare av positioner i värdepapperiseringen, och
b)exponeringsvärdet av den andel av hela gruppen av outnyttjade kreditlimiter där de motsvarande utnyttjade kreditbeloppen har överförts till en värdepapperisering, som motsvarar den andel som det i punkt a beskrivna exponeringsvärdet utgör av hela gruppen av utnyttjade kreditbelopp som har överförts till värdepapperisering.
För att motsvara definitionen får originatorns andel inte vara efterställd investerarnas andel.
Med ”investerarnas andel” avses exponeringsvärdet av den nominella andel av gruppen av utnyttjade belopp som inte faller inom ramen för punkt a plus exponeringsvärdet av den andel av gruppen av outnyttjade kreditlimiter där de motsvarande utnyttjade kreditbeloppen överförts till värdepapperiseringen, som inte faller inom ramen för punkt b.
71.Den exponering för originatorn som är knuten till dess rättigheter avseende den del av originatorns andel som beskrivs i punkt 70 a skall inte betraktas som en värdepapperiseringsposition, utan som en proportionell exponering mot de värdepapperiserade utnyttjade exponeringsbeloppen som om de inte hade värdepappe- riserats till ett belopp som motsvarar det som beskrivs i punkt 70 a. Det kreditinstitut som är originator skall även anses ha en proportionell exponering mot de outnyttjade beloppen av de kreditramar för vilka de utnyttjade beloppen har överförts till värdepapperiseringen till ett belopp som motsvarar det belopp som beskrivs i punkt 70 b.
3.8Reducering av riskvägda exponeringsbelopp
72.Det riskvägda exponeringsbeloppet för en position i värdepapperisering för vilken riskvikt 1 250 % skulle åsättas får reduceras med 12,5 gånger beloppet av alla värderegleringar som gjorts av kreditinstitutet avseende de värdepapperiserade exponeringarna. I den utsträckning som värderegleringar beaktas i detta syfte får de inte beaktas vid den beräkning som anges i punkt 36 i del 1 i bilaga VII.
73.Det riskvägda exponeringsbeloppet för en position i värdepapperisering får reduceras med 12,5 gånger beloppet av alla värderegleringar som gjorts av kreditinstitutet avseende positionen.
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/175 |
|
|
|
|
74.Enligt vad som anges i artikel 66.2 får kreditinstitut, när det gäller en värdepapperiseringsposition för vilken 1 250 % riskvikt skulle tillämpas, som ett alternativ till att inbegripa positionen i sin beräkning av riskvägda exponeringsbelopp, dra av positionens exponeringsvärde från kapitalbasen.
75.Vid tillämpningen av punkt 74
a)får positionens exponeringsvärde härledas från det riskvägda exponeringsbeloppet med hänsyn till eventuella reduceringar som gjorts enligt punkterna
b)får beräkningen av exponeringsvärdet avspegla godtagbart förbetalt skydd på ett sätt som överensstämmer med den metod som föreskrivs i punkterna
c)om den formelbaserade metoden används för att beräkna riskvägda exponeringsbelopp och L < KIRBR och [L+T] > KIRBR får positionen behandlas som två positioner där L är lika med KIRBR för den av positionerna som har bättre förmånsrätt.
76.Om ett kreditinstitut utnyttjar det alternativ som anges i punkt 74 skall 12,5 gånger det belopp som dragits av enligt denna punkt dras av från det belopp som vid tillämpning av punkt 45 skall anges som det maximala riskvägda exponeringsbelopp som skall beräknas av de kreditinstitut som anges där.
L 177/176 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
BILAGA X
OPERATIV RISK
DEL 1
Basmetoden
1.KAPITALKRAV
1.Enligt basmetoden motsvarar kapitalkravet för operativ risk 15 % av den relevanta indikator som definieras i punkterna
2.RELEVANT INDIKATOR
2.Den relevanta indikatorn är ett treårigt genomsnitt av räntenetto och övriga nettointäkter.
3.Det treåriga genomsnittet beräknas på grundval av de senaste tre tolvmånadersobservationer som gjorts vid räkenskapsårets slut. Om inga reviderade uppgifter finns tillgängliga får företagets egna skattningar användas.
4.Om summan av räntenetto och övriga nettointäkter för någon av observationerna är negativ eller noll skall denna uppgift inte beaktas vid beräkningen av det treåriga genomsnittet. Den relevanta indikatorn skall beräknas som summan av de positiva talen, dividerad med antalet positiva tal.
2.1Kreditinstitut som omfattas av direktiv 86/635/EEG
5.På grundval av de redovisningskategorier för kreditinstitutens resultaträkning som anges i artikel 27 i direktiv 86/635/EEG skall den relevanta indikatorn beräknas som summan av de poster som anges i tabell 1. Varje post skall inkluderas i summan oavsett om den har ett positivt eller negativt värde.
6.Dessa poster kan behöva justeras för att uppfylla kvalifikationerna i punkterna
Tabell 1
1.Ränteintäkter och liknande intäkter
2.Räntekostnader och liknande kostnader
3.Intäkter från aktier och andra värdepapper med rörlig/fast avkastning
4.Provisionsintäkter
5.Provisionskostnader och avgifter
6.Nettovinst eller nettoförlust av finansiella transaktioner
7.Övriga rörelseintäkter
2.1.1Kvalifikationer
7.Indikatorn skall beräknas före avdrag av avsättningar och rörelsekostnader. Till rörelsekostnaderna skall räknas arvoden för utkontrakterade tjänster som tillhandahållits av tredje part som inte är moder‑ eller dotterföretag till kreditinstitutet eller dotterföretag till ett moderföretag som också är kreditinstitutets moderföretag. Kostnaderna för utkontrakterade tjänster som tillhandahållits av tredje part får dras av från den relevanta indikatorn i de fall då de betalas till ett företag som är föremål för tillsyn i den bemärkelse som avses i detta direktiv.
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/177 |
|
|
|
|
8.Följande poster skall inte beaktas vid beräkningen av den relevanta indikatorn:
a)Realiserad vinst/förlust från försäljning av poster utanför handelslagret.
b)Inkomster från extraordinära poster eller poster som inte avser den normala verksamheten.
c)Försäkringsintäkter.
Om omvärdering av handelsposter ingår i resultaträkningen kan den inkluderas. Om artikel 36.2 i direktiv 86/635/EEG tillämpas skall omvärderingar som tas upp i resultaträkningen inkluderas.
2.2Kreditinstitut som omfattas av andra redovisningsnormer
9.Om ett kreditinstitut omfattas av andra redovisningsnormer än den som fastställs i direktiv 86/635/EEG skall det beräkna den relevanta indikatorn på basis av de uppgifter som bäst avspeglar definitionen som anges i punkterna
DEL 2
Schablonmetoden
1.KAPITALKRAV
1.Enligt schablonmetoden utgörs kapitalkravet för operativ risk av det treåriga genomsnittet av de riskvägda relevanta indikatorer som för vart och ett av åren beräknas för de affärsområden som anges i tabell 2. Ett negativt kapitalkrav inom något affärsområde som uppkommit till följd av en negativ relevant faktor kan för varje år föras in i beräkningen som en del av helheten. I fall det sammanlagda kapitalkravet för samtliga affärsområden under ett visst år är negativt skall dock det genomsnittliga värdet för det året vara noll.
2.Det treåriga genomsnittet beräknas på grundval av de senaste tre tolvmånadersobservationer som gjorts vid räkenskapsårets slut. Om inga reviderade uppgifter finns tillgängliga får företagets egna skattningar användas.
Tabell 2
Affärsområde |
Verksamhet |
Procentandel |
Företagsfinansiering |
Garantiverksamhet för finansiella instrument och/ |
18 % |
|
eller placering av finansiella instrument på grundval |
|
|
av ett fast åtagande. |
|
|
Tjänster i samband med garantigivning. |
|
|
Investeringsrådgivning. |
|
|
Rådgivning till företag i fråga om kapitalstruktur, |
|
|
industriell strategi och närliggande frågor samt råd |
|
|
och tjänster avseende fusioner och företagsförvärv. |
|
|
Investerings‑ och finansanalys samt andra former av |
|
|
allmänna rekommendationer rörande handel med |
|
|
finansiella instrument. |
|
|
|
|
Handel och finansförvaltning |
Handel för egen räkning. |
18 % |
|
Penningmarknadsmäkling. |
|
|
Mottagande och vidarebefordran av order beträffande |
|
|
ett eller flera finansiella instrument. |
|
|
Utförande av order för kunds räkning. |
|
|
Placering av finansiella instrument utan fast åtagande. |
|
|
Drift av multilaterala handelsplattformar. |
|
L 177/178 |
SV |
|
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Affärsområde |
Verksamhet |
Procentandel |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Privatkundsmäkleri |
Mottagande och vidarebefordran av order beträffande |
12 % |
|
|
|
|
(Verksamhet som avser enskilda |
ett eller flera finansiella instrument. |
|
|
|
|
|
fysiska personer eller små och |
Utförande av order för kunds räkning. |
|
|
|
|
|
medelstora företag som upp- |
Placering av finansiella instrument utan fast åtagande. |
|
|
|
|
|
fyller kriterierna i artikel 79 om |
|
|
|
|
|
|
klassen för hushållsexponer- |
|
|
|
|
|
|
ingar.) |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Storkundsbank |
Mottagande av insättningar och andra återbetal- |
15 % |
|
|
|
|
|
ningspliktiga medel. |
|
|
|
|
|
|
Utlåning. |
|
|
|
|
|
|
Finansiell leasing. |
|
|
|
|
|
|
Garantiförbindelser och ställande av säkerhet. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Hushållsbank |
Mottagande av insättningar och andra återbetal- |
12 % |
|
|
|
|
(Verksamhet som avser enskilda |
ningspliktiga medel. |
|
|
|
|
|
fysiska personer eller små och |
Utlåning. |
|
|
|
|
|
medelstora företag som upp- |
Finansiell leasing. |
|
|
|
|
|
fyller kriterierna i artikel 55 om |
Garantiförbindelser och ställande av säkerhet. |
|
|
|
|
|
klassen för hushållsexponer- |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
ingar.) |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Betalning och avveckling |
Betalningsförmedling. |
18 % |
|
|
|
|
|
Utställande och administration av betalningsmedel. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Administrationsuppdrag |
Förvaring och handhavande av finansiella instrument |
15 % |
|
|
|
|
|
för kunders räkning, bland annat värdepappersför- |
|
|
|
|
|
|
varing och liknande tjänster, exempelvis handhavande |
|
|
|
|
|
|
av kontanta medel/finansiella säkerheter. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Kapitalförvaltning |
Portföljförvaltning. |
12 % |
|
|
|
|
|
Fondförvaltning. |
|
|
|
|
|
|
Övrig kapitalförvaltning. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
3.De behöriga myndigheterna har möjlighet att tillåta ett kreditinstitut att beräkna sitt kapitalkrav för operativ risk genom en alternativ schablonmetod, enligt vad som anges i punkterna
2.PRINCIPERNA FÖR FÖRDELNING AV AFFÄRSOMRÅDEN
4.Kreditinstituten måste utveckla och dokumentera särskilda riktlinjer och kriterier för fördelning av den relevanta indikatorn på berörda affärsområden och verksamheter inom den standardiserade ramen. Kriterierna måste ses över och anpassas i tillämpliga delar till nya eller förändrade affärsverksamheter och risker. Principerna för fördelning på affärsområden är följande:
a)Alla verksamheter måste fördelas på affärsområden utan överlappning så att de täcker hela affärsområdet.
b)All verksamhet som inte lätt kan fördelas inom affärsområdesramen, men som utgör en stödjande funktion till en verksamhet inom ramen skall anses tillhöra det affärsområde som verksamheten stöder. Om mer än ett affärsområde stöds av den stödjande verksamheten måste objektiva fördelningskriterier användas.
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/179 |
|
|
|
|
c)Om en verksamhet inte kan fördelas på något specifikt affärsområde skall verksamheten anses tillhöra det affärsområde som har den högsta procentsatsen. Detsamma gäller också för en stödjande verksamhet.
d)Kreditinstitut har möjlighet att använda interna prissättningsmetoder för att fördela den relevanta indikatorn på olika affärsområden. Kostnader som genererats inom ett affärsområde men som kan tillskrivas ett annat affärsområde får omfördelas till det affärsområde som de tillhör, till exempel med en metod som bygger på interna överföringskostnader mellan de båda affärsområdena.
e)Fördelningen av verksamheter med avseende på affärsområden för kapitalkrav för operativ risk måste överensstämma med de kategorier som används för kredit‑ och marknadsrisker.
f)Den verkställande ledningen ansvarar för riktlinjerna för fördelning på affärsområden under överinseende av kreditinstitutets ledningsorgan.
g)Förfarandet för fördelning på affärsområden måste vara föremål för oberoende översyn.
3.ALTERNATIVA INDIKATORER FÖR VISSA AFFÄRSOMRÅDEN
3.1Närmare bestämmelser
5.De behöriga myndigheterna har möjlighet att tillåta kreditinstitutet att använda en alternativ relevant indikator för affärsområdena hushållsbank och storkundsbank.
6.För dessa affärsområden skall den relevanta indikatorn vara en standardiserad inkomstindikator som motsvarar det treåriga genomsnittet av det totala nominella beloppet av lån och förskott multiplicerat med 0,035.
7.För affärsområdena hushållsbank och/eller storkundsbank skall lån och förskott bestå av de totala utnyttjade beloppen i motsvarande kreditportföljer. För affärsområdet storkundsbank skall värdepapper utanför handelslagret också inbegripas.
3.2Villkor
8.Möjligheten att använda alternativa relevanta indikatorer skall omfattas av villkoren i punkterna
3.2.1Allmänt villkor
9.Kreditinstitutet skall uppfylla de kvalificeringskriterier som anges i punkt 12.
3.2.2Särskilda villkor för hushålls‑ och storkundsbanker
10.Kreditinstitutet skall till en övervägande del vara aktivt inom hushålls‑ och/eller storkundsbankverksam- heterna, som skall svara för minst 90 % av inkomsterna.
11.Kreditinstitutet skall kunna styrka för de behöriga myndigheterna att en väsentlig andel av dess hushålls‑ och/eller storkundsbanksverksamhet innefattar lån som förknippas med hög PD och att den alternativa schablonmetoden ger en förbättrad grund för klassificering av operativ risk.
L 177/180 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
4.KVALIFICERINGSKRITERIER
12.Kreditinstitut måste uppfylla de kvalificeringskriterier som anges nedan, utöver de allmänna riskhanter- ingsstandarder som anges i artikel 22 och bilaga V. Bedömningen av huruvida dessa kriterier är uppfyllda skall göras med beaktande av omfattning och art av kreditinstitutets verksamhet samt proportionalitets- principen.
a)Kreditinstitut skall ha ett väldokumenterat klassificerings‑ och hanteringssystem för operativ risk med tydlig ansvarsfördelning. De skall identifiera sina exponeringar mot operativ risk och spåra relevanta uppgifter om operativ risk, däribland uppgifter om reella förluster. Detta system skall vara föremål för regelbunden och oberoende översyn.
b)Klassificeringssystemet för operativ risk skall vara nära integrerat med kreditinstitutets riskhanter- ingsprocesser. Resultaten skall utnyttjas som en del av förfarandet för övervakning och kontroll av kreditinstitutets riskprofil avseende operativ risk.
c)Kreditinstitut skall upprätta en rapportstruktur som förser kreditinstitutets relevanta funktioner med rapporter avseende operativ risk. Kreditinstitutet skall ha förfaranden för att kunna vidta lämpliga åtgärder utifrån uppgifterna i rapporterna.
DEL 3
Internmätningsmetoder
1.KVALIFICERINGSKRITERIER
1.För att få tillämpa en internmätningsmetod måste kreditinstituten visa de behöriga myndigheterna att de uppfyller både nedanstående kvalificeringskriterier och de allmänna riskhanteringsstandarderna i artikel 22 och i bilaga V.
1.1Kvalitativa standarder
2.Kreditinstitutets interna mätningsmetoder för operativa risker vara nära integrerade med dess dagliga riskhanteringsförfaranden.
3.Kreditinstitutet måste ha en oberoende riskhanteringsfunktion för operativa risker.
4.Det måste utarbetas regelbundna rapporter om exponeringar mot operativa risker och om förluster. Kreditinstitutet skall ha förfaranden för att kunna vidta lämpliga korrigerande åtgärder.
5.Kreditinstitutets riskhanteringssystem måste vara väl dokumenterat. Kreditinstitutet skall ha inrättat rutiner för att säkerställa överensstämmelse med dokumentationen och riktlinjer för hantering av icke‑överens- stämmelse med dokumentationen.
6.Förfarandena för hantering av operativa risker och mätsystemen skall vara föremål för regelbundna översyner av interna och/eller externa revisorer.
7.De behöriga myndigheternas validering av mätningssystemet för operativa risker skall innefatta följande delar:
a)Kontroll av att de interna valideringsförfarandena fungerar tillfredsställande.
b)Säkerställande av att dataflödena och förfarandena i samband med riskmätningssystemen är öppna och tillgängliga.
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/181 |
|
|
|
|
1.2Kvantitativa standarder
1.2.1Förfarande
8.Vid beräkning av kapitalkrav skall kreditinstituten beakta både förväntade och ej förväntade förluster, såvida de inte kan visa att förväntad förlust beaktas på lämpligt sätt i deras interna affärspraxis. Måttet på operativ risk måste fånga upp extrema händelser som kan ge allvarliga följder för att uppnå en statistisk säkerhetsnivå som är jämförbar med ett konfidensintervall på 99,9 % under en ettårsperiod.
9.Ett kreditinstituts mätningssystem för operativa risker måste omfatta vissa grundläggande delar för att uppfylla den statistiska säkerhetsnivå som anges i punkt 8. Dessa delar måste innefatta användning av interna och externa uppgifter, scenarioanalys och faktorer som avspeglar affärsmiljön samt interna kontrollsystem enligt vad som anges i punkterna
10.Riskmätningssystemet skall fånga upp de avgörande riskfaktorer som vid skattning av förluster påverkar formen för fördelningskurvans ytterområden.
11.Antaganden om korrelation beträffande förluster för operativa risker som är hänförliga till olika händelsetyper får bara åberopas om kreditinstituten nöjaktigt kan visa de behöriga myndigheterna att deras system för mätning av korrelationer är sunda, genomförda med integritet och beaktar den osäkerhet som omger alla sådana korrelationsskattningar, särskilt under kritiska perioder. Kreditinstitutet måste validera sina korrelationsantaganden genom att använda lämpliga kvantitativa och kvalitativa metoder.
12.Riskmätningssystemet skall vara inbördes konsekvent och undvika dubbelräkning av kvalitativa klassificeringar eller riskreducerande åtgärder som godkänts inom andra områden av kapitalkravsramen.
1.2.2Interna uppgifter
13.Internt framtagna åtgärder för operativ risk skall baseras på en föregående observationsperiod på minst fem år. När ett kreditinstitut för första gången tillämpar en internmätningsmetod får en observationsperiod på tre år godtas.
14.Kreditinstituten måste kunna fördela sina uppgifter om tidigare interna förluster på de affärsområden som definieras i del 2 och på de typer av händelser som definieras i del 5, och på begäran tillhandahålla dessa uppgifter till den behöriga myndigheterna. Det måste finnas dokumenterade och objektiva kriterier för att knyta förluster till de specificerade affärsområdena och händelsetyperna. De operativa riskförluster som avser kreditrisk och som tidigare har inkluderats i de interna databaserna för kreditrisk måste registreras i databaserna för operativ risk och identifieras separat. Dessa förluster kommer inte att omfattas av kapitalkrav för operativa risker, så länge som de fortsätter att behandlas som kreditrisk vid beräkningen av minimikapitalkrav. Operativa riskförluster som avser marknadsrisker skall innefattas i räckvidden för kapitalkravet för operativ risk.
15.Kreditinstitutets uppgifter om interna förluster måste vara heltäckande så att de fångar in alla väsentliga verksamheter och exponeringar från alla lämpliga undersystem och geografiska områden. Kreditinstituten måste kunna motivera att alla utelämnade verksamheter eller exponeringar, både enskilt och tillsammans, inte skulle ha fått någon väsentlig effekt på de övergripande riskskattningarna. Lämpliga minimiförlustt- rösklar för insamling av interna förlustuppgifter måste definieras.
16.Utöver information om bruttoförlustbelopp skall kreditinstituten samla information om datum för händelserna, eventuella återvinningar av bruttoförlustbelopp, samt en beskrivning av de utlösande faktorerna eller orsakerna till förlusten.
17.Det skall finnas särskilda kriterier för att fördela förlustuppgifter som uppstått till följd av en händelse inom en central funktion eller en verksamhet som omfattar mer än ett affärsområde samt till följd av anknytande händelser under en tidsperiod.
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/183 |
|
|
|
|
c)Försäkringen föreskriver inte några undantag eller begränsningar som utlöses av tillsynsåtgärder eller som, om kreditinstitutet skulle gå i konkurs, hindrar kreditinstitutet, konkursförvaltaren eller likvidatorn från att återvinna skador som åsamkats eller kostnader som orsakats av kreditinstitutet, utom i fråga om händelser som inträffat efter inledandet av konkursförvaltningen eller likvidations- förfarandet avseende kreditinstitutet, under förutsättning att försäkringen inte innefattar böter, viten eller skadestånd som ålagts av de behöriga myndigheterna.
d)I beräkningen av de riskreducerande åtgärdernas effekt måste man väga in försäkringsskyddet på ett sätt som är öppet och som ansluter till den faktiska sannolikhet för förluster och för deras effekter som använts vid den övergripande beräkningen av kapitalkravet för operativa risker.
e)Försäkringen skall tillhandahållas av tredje part. När det gäller försäkringar genom ”captivebolag” och närstående företag måste exponeringen överföras på en oberoende tredje part, till exempel genom återförsäkring, som uppfyller kvalifikationskriterierna.
f)Ramen för erkännande av försäkring skall vara är väl motiverad och dokumenterad.
28.Metoden för att erkänna försäkringar skall genom tillämpning av avdrag eller nedsättningar avseende försäkringsbeloppet omfatta följande delar:
a)Försäkringens återstående löptid, om denna är mindre än ett år, enligt vad som anges ovan.
b)Försäkringens uppsägningstid, om denna är kortare än ett år.
c)Osäkerhet i samband med betalning samt obalanser i försäkringsskyddet när det gäller försäkringens täckning.
29.Den lättnad av kapitalkraven som uppstår till följd av erkännande av försäkring får inte överstiga 20 % av kapitalkravet för operativ risk före erkännandet av de riskreducerande åtgärderna.
3.ANSÖKAN OM ATT FÅ ANVÄNDA EN INTERNMÄTNINGSMETOD PÅ KONCERNNIVÅ
30.Om ett moderkreditinstitut inom EU och dess dotterföretag eller dotterföretagen till ett finansiellt holdingföretag inom EU avser att tillämpa en internmätningsmetod skall ansökan innehålla en beskrivning av den metod som används för att fördela operativt riskkapital på de olika koncernenheterna.
31.I ansökan skall anges om och hur diversifieringseffekter är avsedda att beaktas i riskmätningssystemet.
DEL 4
Kombinerad tillämpning av olika metoder
1.TILLÄMPNING AV EN INTERNMÄTNINGSMETOD TILLSAMMANS MED ANDRA METODER
1.Ett kreditinstitut får tillämpa en internmätningsmetod tillsammans med antingen basmetoden eller schablonmetoden, förutsatt att följande villkor är uppfyllda:
a)Alla kreditinstitutets operativa risker skall vara täckta. Den behöriga myndigheten skall ha godkänt den metod som skall tillämpas för att täcka olika verksamheter, geografiska områden, rättsliga strukturer eller andra relevanta indelningar som fastställts internt.
b)Kvalifikationskriterierna i delarna 2 och 3 skall vara uppfyllda för den del av verksamheterna som omfattas av schablonmetoden respektive internmätningsmetoden.
L 177/184 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
2.Den behöriga myndigheten får i enskilda fall införa följande tilläggsvillkor:
a)Den dag då en internmätningsmetod börjar tillämpas skall en betydande del av kreditinstitutets operativa risker kunna fångas upp av denna metod.
b)Kreditinstitutet skall åta sig att gradvis införa internmätningsmetoden för en väsentlig del av verksamheten enligt en tidsplan som överenskommits med de behöriga myndigheterna.
2.KOMBINERAD TILLÄMPNING AV BASMETODEN OCH SCHABLONMETODEN
3.Ett kreditinstitut får bara tillämpa en kombination av basmetoden och schablonmetoden under särskilda omständigheter, till exempel vid förvärv av ny verksamhet som kan kräva en övergångsperiod för införandet av schablonmetoden.
4.Kombinerad tillämpning av basmetoden och schablonmetoden kräver ett åtagande från kreditinstitutet om att gradvis övergå till att tillämpa schablonmetoden enligt en tidsplan som överenskommits med de behöriga myndigheterna.
|
DEL 5 |
|
Klassificering av förlusttyper |
|
Tabell 3 |
|
|
Förlustkategori |
Definition |
|
|
Interna bedrägerier |
Förluster till följd av handlingar som är avsedda att bedra, tillskansa sig egendom eller kringgå |
|
bestämmelser, lagstiftning eller företagets policy, med undantag för förluster som orsakats av |
|
diskriminering eller som sammanhänger med social eller kulturell mångfald, och som involverar |
|
åtminstone en intern part. |
Externa bedrägerier |
Förluster till följd av tredje mans handlingar i syfte att undanhålla, tillskansa sig egendom eller |
|
kringgå lagstiftningen. |
Anställningsförhållanden och säker- |
Förluster till följd av handlingar som inte överensstämmer med lagar och avtal om anställning, |
het på arbetsplatsen |
hälsa och säkerhet, till följd av betalning av skadestånd för personskada, däribland även förluster |
|
som orsakats av diskriminering eller som sammanhänger med social eller kulturell mångfald. |
|
|
Kunder, produkter och affärspraxis |
Förluster till följd av att en professionell förpliktelse mot vissa kunder (inbegripet krav på |
|
förtroende och lämplighet) inte uppfyllts oavsiktligen eller genom försummelse, eller förluster till |
|
följd av en produkternas karaktär eller utformning. |
Skador på materiella tillgångar |
Förluster som uppkommer genom förlust av eller skada på materiella tillgångar till följd av |
|
naturkatastrofer eller andra händelser. |
|
|
Avbrott i affärsverksamhet och |
Förluster till följd av avbrott i affärsverksamheten eller i systemfel. |
systemfel |
|
Utförande, leverans och processtyr- |
Förluster till följd av misslyckad transaktionsbehandling eller processtyrning i samband med |
ning |
kontakter med handelspartner och säljare. |
|
|
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/185 |
|
|
|
|
BILAGA XI
TEKNISKA KRITERIER FÖR DE BEHÖRIGA MYNDIGHETERNAS ÖVERSYN OCH UTVÄRDERING
1.Utöver kreditrisk, marknadsrisk och operativ risk skall de behöriga myndigheternas översyn och utvärdering enligt artikel 124 omfatta följande:
a)Resultaten av det stresstest som genomförts av kreditinstitut som tillämpar internmetoden.
b)Kreditinstitutens exponering mot och hantering av koncentrationsrisk samt uppgifter om de uppfyller kraven i artiklarna
c)Stabilitet, lämplighet och tillämpningssätt i fråga om de riktlinjer och förfaranden som kreditinstituten genomfört för hantering av kvarstående risk i samband med tillämpning av erkända kreditreducerande metoder.
d)Uppgifter om i vilken utsträckning ett kreditinstituts kapitalbas avseende tillgångar som det värdepapperiserat är lämplig med hänsyn till transaktionens ekonomiska substans, inklusive den grad av risköverföring som uppnåtts.
e)Kreditinstitutens exponering för och hantering av likviditetsrisk.
f)Effekterna av diversifiering och hur sådana effekter skulle beaktas inom ramen för riskmätningssystemet.
g)Resultaten av stresstest som genomförts av institut som använder en intern modell för beräkning av kapitalkrav för marknadsrisk enligt bilaga V till direktiv 2006/49/EG.
2.De behöriga myndigheterna skall övervaka huruvida ett kreditinstitut har tillhandahållit implicit stöd till en värdepapperisering. Om ett kreditinstitut har tillhandahållit implicit stöd vid mer än ett tillfälle skall den behöriga myndigheten vidta lämpliga åtgärder till följd av den ökade förväntningen om att det kommer att tillhandahålla framtida stöd till sina värdepapperiseringar och således inte lyckas att uppnå någon väsentlig risköverföring.
3.Vid det fastställande som skall göras enligt artikel 124.3 skall de behöriga myndigheterna bedöma om de värdejusteringar och avsättningar som gjorts avseende positioner eller portföljer i handelslagret enligt del B av bilaga VII till direktiv 2006/49/EG gör det möjligt för kreditinstitutet att under normala marknadsförhållanden inom kort tid avyttra eller säkra sina positioner utan att drabbas av väsentliga förluster.
L 177/188 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
5.Följande information skall lämnas vad gäller kreditinstitutets exponeringar för motpartskreditrisk enligt definitionen i del 1 av bilaga III:
a)Upplysningar om den metod som används för att fastställa internt kapital och kreditlimiter för motpartskreditexponeringar.
b)Upplysningar om strategier för tagande av säkerheter och upprättande av kreditreserver.
c)Upplysningar om strategier avseende exponeringar med korrelationsrisk.
d)Upplysningar om effekterna på beloppet av de säkerheter kreditinstitutet skulle behöva ställa om dess kreditbetyg försämrades.
e)Verkligt positivt bruttovärde av kontrakt, nettningsvinster, aktuell kvittad kreditexponering, säkerheter som innehas, nettokreditexponering för derivat. Nettokreditexponering för derivat är kreditexponeringen mot derivattransaktioner efter det att hänsyn tagits till såväl vinsterna från rättsligt bindande nettningsöverens- kommelser som säkerhetsordningar.
f)Mått på exponeringsbelopp enligt de för detta fall tillämpliga metoder som beskrivs i delarna
g)Det nominella värdet av kreditderivatsäkringar och fördelningen av aktuell kreditexponering efter typ av kreditexponering.
h)Kreditderivattransaktioner (nominella värden), uppdelade mellan sådana som används i kreditinstitutets egen kreditportfölj respektive i dess förmedlingsverksamheter, inbegripet fördelningen mellan de slag av kreditderivatprodukter som används och ytterligare uppdelat på kreditriskskydd som köpts och sålts inom varje produktgrupp.
i)Skattningen av alfa, om kreditinstitutet har fått tillstånd till att skatta alfa av de behöriga myndigheterna.
6.Följande information skall lämnas vad gäller kreditinstitutets exponeringar för kreditrisk och utspädningsrisk:
a)Definitioner för redovisningsändamål av förfallen och osäker.
b)En beskrivning av de metoder som antagits för att fastställa värderegleringar och reserver.
c)Det totala beloppet av alla exponeringar, efter tillåten redovisningsmässig kvittning men utan hänsyn till effekterna av de kreditriskreducerande åtgärderna, och det genomsnittliga exponeringsbeloppet under perioden fördelat på olika typer av exponeringsklasser.
d)Exponeringarnas geografiska spridning fördelad på viktiga områden och väsentliga exponeringsklasser, och på mer detaljerad nivå när så är motiverat.
e)Exponeringarnas spridning per bransch eller motpartsslag, fördelad på exponeringsklasser, och på mer detaljerad nivå när så är motiverat.
f)En uppdelning av alla exponeringars återstående löptid, fördelat på exponeringsklasser och på mer detaljerad nivå när så är motiverat.
g)Följande belopp fördelade på viktiga branscher och motpartsslag:
i)Osäkra exponeringar och förfallna exponeringar var för sig.
ii)Värderegleringar och reserver.
iii)Belopp för värderegleringar och reserver som belastat perioden.
h)Summan av osäkra respektive förfallna exponeringar fördelade på viktiga geografiska områden och, om så är möjligt, summan av värderegleringar och reserver för varje geografiskt område.
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/189 |
|
|
|
|
i)En avstämning vad gäller förändringar av värderegleringar och reserver för osäkra fordringar var för sig. Informationen skall innefatta följande:
i)En beskrivning av värderegleringarnas och reservernas slag.
ii)Ingående balanser.
iii)De belopp som bokats mot reserverna under perioden.
iv)De belopp som avsatts eller återförts för skattade förmodade förluster avseende exponeringar under perioden, alla övriga regleringar inklusive de som beror på växelkursskillnader, företagssammanslagningar, förvärv och försäljning av dotterbolag och överföringar mellan reserver.
v)Utgående balanser.
Värderegleringar och återvinningar som registrerats direkt i resultaträkningen skall offentliggöras separat.
7.För kreditinstitut som beräknar riskvägda exponeringsbelopp enligt artiklarna
a)Namnen på de utsedda ratinginstituten och exportkreditorganen och skälen för eventuella ändringar.
b)De exponeringsklasser för vilka varje externt ratinginstitut och exportkreditorgan används.
c)En beskrivning av det förfarande som används för att överföra emittentbetyg och kreditbetyg för emissioner till poster som inte är inkluderade i handelslagret.
d)Sambandet mellan kreditbetyg från utsedda ratinginstitut eller exportkreditorgan och den kreditkvalitetsskala som anges i bilaga VI med beaktande av att denna information inte behöver offentliggöras om kreditinstitutet följer den inplacering som offentliggjorts av den behöriga myndigheten.
e)Exponeringsvärden och exponeringsvärden efter kreditriskreducerande åtgärder för varje kreditkvalitetssteg som beskrivs i bilaga VI, samt de exponeringar som dragits av från kapitalbasen.
8.De kreditinstitut som beräknar riskvägda exponeringsbelopp enligt punkt 6 eller punkterna
9.De kreditinstitut som beräknar kapitalkrav enligt artikel 75 b och c skall lämna separata upplysningar om dessa krav för varje risk som avses i dessa bestämmelser.
10.Följande information skall lämnas av alla kreditinstitut som beräknar kapitalkrav enligt bilaga V i direktiv 2006/49/ EG:
a)För varje underportfölj
i)den använda modellens särdrag,
ii)en beskrivning av det stresstest som tillämpas på underportföljen, och
iii)en beskrivning av de metoder som använts för att göra utfallstester och validera om de interna modellerna och modellförfarandena är riktiga och konsekventa.
b)Den behöriga myndighetens acceptansspann.
c)En beskrivning om i vilken grad och med vilka metoder kraven i del B i bilaga VII i direktiv 2006/49/EG uppfylls.
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/191 |
|
|
|
|
f)Namnen på de ratinginstitut som används för värdepapperiseringar och de olika slag av exponeringar som de olika instituten används till.
g)Det totala utestående exponeringsbeloppet som värdepapperiserats av kreditinstitutet och som omfattas av värdepapperiseringsregelverket (fördelat på traditionella och syntetiska värdepapperiseringar) per exponerings- slag.
h)För exponeringar som värdepapperiserats av kreditinstitutet och som omfattas av värdepapperiseringsregel- verket en fördelning per exponeringsslag av summan av osäkra och oreglerade exponeringar som värdepapperiserats och de förluster som redovisats av kreditinstitutet under perioden.
i)Det totala beloppet av värdepapperiserade positioner som behållits eller förvärvats fördelade på exponeringsslag.
j)Det totala beloppet av positioner i värdepapperisering som innehållits eller förvärvats fördelat på ett lämpligt antal riskviktsgrupper. Positioner som har riskvägts till 1 250 % eller dragits av skall redovisas separat.
k)Det totala utestående beloppet av värdepapperiserade rullande exponeringar uppdelat på originatorns och investerarnas andelar.
l)En sammanfattning av värdepapperiseringsverksamheten under perioden, däribland det värdepapperiserade exponeringsbeloppet (per exponeringsslag) och redovisad vinst eller förlust vid försäljning per exponeringsslag.
DEL 3
Krav som är villkor för användning av särskilda instrument eller metoder
1.Kreditinstitut som beräknar riskvägda exponeringsbelopp enligt artiklarna
a)De behöriga myndigheternas godkännande av metod eller övergångsordning.
b)En förklaring och översikt av
i)de interna riskklassificeringssystemens struktur och förhållandet mellan intern och extern rating,
ii)användningen av interna skattningar för andra ändamål än beräkning av riskvägda exponeringsbelopp enligt artiklarna
iii)metoden för att hantera och godkänna kreditriskreducerande åtgärder, och
iv)kontrollmekanismerna för riskklassificeringssystemen, bland annat en beskrivning med avseende på oberoende, ansvarsfördelning och översyn av systemen.
c)En beskrivning av den interna riskklassificeringsmetoden skall anges separat för följande exponeringsklasser:
i)Nationella regeringar och centralbanker.
ii)Institut.
iii)Företag, däribland små och medelstora företag, specialutlåning och förvärvade företagsfordringar.
iv)Hushåll, för var och en av de exponeringskategorier som de olika korrelationerna i punkterna
v)Aktier.
d)Exponeringsvärden för var och en av de exponeringsklasser som anges i artikel 86. Exponeringar mot nationella regeringar och centralbanker, institut och företag där kreditinstituten använder egna skattningar av LGD‑värden eller konverteringsfaktorer för beräkning av riskvägda exponeringsbelopp skall redovisas separat från exponeringar där kreditinstituten inte använder sådana skattningar.
L 177/192 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
e)När det gäller exponeringsklasserna nationella regeringar och centralbanker, institut, företag och aktier, och för ett tillräckligt antal gäldenärsklasser (däribland fallissemang) för att medge en lämplig differentiering av kreditrisk, skall kreditinstitutet lämna upplysningar om följande:
i)De totala exponeringsbeloppet (för exponeringsklasserna nationella regeringar och centralbanker, institut och företag, summan av utestående lån och exponeringsvärdet för outnyttjade kreditmöjligheter samt för aktier det utestående beloppet).
ii)För kreditinstitut som använder egna LGD‑skattningar för beräkning av riskvägda exponeringsbelopp: det exponeringsvägda genomsnittliga LGD‑värdet i procent.
iii)Exponeringsvägd genomsnittlig riskvikt.
iv)För kreditinstitut som använder egna skattningar av konverteringsfaktorer för beräkning av riskvägda exponeringsbelopp: summan av outnyttjade kreditmöjligheter och exponeringsvägda genomsnittliga exponeringsvärden för alla exponeringsklasser.
f)För hushållsexponeringsklassen och för de kategorier som anges under c iv: antingen de upplysningar som anges under e (i tillämpliga fall i grupperad form) eller en analys av exponeringar (utestående lån och exponeringsvärden för outnyttjade kreditmöjligheter) i förhållande till ett tillräckligt antal EL‑klasser för att medge en lämplig differentiering av kreditrisk (i tillämpliga fall i grupperad form).
g)De faktiska värderegleringarna under den närmast föregående perioden för varje exponeringsklass (för hushållsexponeringar för alla kategorier som anges under c iv) och hur de avviker från tidigare erfarenheter.
h)En beskrivning av de faktorer som påverkade förlusterna under den närmast föregående perioden (till exempel om kreditinstitutet har haft en högre andel fallissemang än tidigare eller högre än genomsnittliga LGD‑värden och konverteringsfaktorer).
i)Kreditinstitutets skattningar jämfört med faktiska resultat under en längre period. Detta skall minst omfatta information om skattningar av förluster jämfört med faktiska förluster inom varje exponeringsklass (när det gäller hushållsexponeringar för alla de kategorier som anges under led c iv) under en tillräckligt lång period för att kunna göra en lämplig bedömning av de interna klassificeringsförfarandenas resultat för varje exponeringsklass (när det gäller hushåll för alla de kategorier som anges under c iv). Kreditinstituten skall där så är lämpligt ytterligare bryta ner detta för att tillhandahålla en analys av PD och, för de kreditinstitut som använder egna skattningar av LGD‑värden och/eller konverteringsfaktorer, av LGD och konverteringsfaktorer jämfört med de skattningar som tillhandahållits i ovan nämnda upplysningar om bedömning av kvantitativ risk.
Vid tillämpning av led c skall beskrivningen innehålla de exponeringsslag som ingår i exponeringsklassen, definitioner, metoder och data för skattning och validering av PD och, i tillämpliga fall, LGD och konverteringsfaktorer, däribland de antaganden som använts vid härledningen av dessa variabler, och beskrivning av betydande avvikelser från definitionen av fallissemang enligt punkterna
2.De kreditinstitut som tillämpar kreditriskreducerande metoder skall lämna följande information:
a)Riktlinjerna och metoderna för nettning inom och utanför balansräkningen samt uppgift om i vilken utsträckning sådan nettning utnyttjas.
b)Riktlinjerna och metoderna för värdering och hantering av säkerheter.
c)En beskrivning av de viktigaste typerna av säkerhet som kreditinstitutet accepterar.
d)De viktigaste kategorierna av garantigivare och kreditderivatmotparter och deras kreditvärdighet.
e)Information om koncentrationer med avseende på marknads‑ eller kreditrisk inom de kreditreducerande åtgärder som vidtagits.
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/193 |
|
|
|
|
f)De kreditinstitut som beräknar riskvägda exponeringsbelopp enligt artiklarna
g)Kreditinstitut som beräknar riskvägda exponeringsbelopp enligt artiklarna
3.Kreditinstitut som använder den metod som anges i artikel 105 för beräkning av kraven på kapitalbasen för operativ risk skall lämna en beskrivning av användning av försäkring för riskreducering.
L 177/194 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
BILAGA XIII
DEL A
Upphävda direktiv och senare ändringar av dessa (i enlighet med artikel 158)
Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG av den 20 mars 2000 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut
Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/28/EG av den 18 september 2000 om ändring av direktiv 2000/12/EG om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut
Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/87/EG av den 16 december 2002 om extra tillsyn över kreditinstitut, försäkringsföretag och värdepappersföretag i ett finansiellt konglomerat och om ändring av rådets direktiv 73/239/EEG, 79/ 267/EEG, 92/49/EEG, 92/96/EEG, 93/6/EEG och 93/22/EEG samt Europaparlamentets och rådets direktiv 98/78/EG och 2000/12/EG
(Endast artiklarna 29.1
Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för finansiella instrument och om ändring av rådets direktiv 85/611/EEG och 93/6/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG samt upphävande av rådets direktiv 93/22/EEG
(Endast art. 68)
Kommissionens direktiv 2004/69/EG av den 27 april 2004 om ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/ 12/EG vad beträffar definitionen av multilaterala utvecklingsbanker
Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/1/EG av den 9 mars 2005 om ändring av rådets direktiv 73/239/EEG, 85/611/ EEG, 91/675/EEG, 92/49/EEG, 93/6/EEG och 94/19/EG samt direktiv 98/78/EG, 2000/12/EG, 2001/34/EG, 2002/83/EG och 2002/87/EG i syfte att skapa en ny organisationsstruktur för kommittéer på området för finansiella tjänster
(Endast artikel 3)
EJ UPPHÄVDA ÄNDRINGAR
Anslutningsakten 2003
|
|
DEL B |
|
|
Tidsgränser för införlivande (i enlighet med artikel 158) |
||
|
|
|
|
Direktiv |
|
|
Tidsgräns för införlivande |
|
|
|
|
Direktiv 2000/12/EG |
|
|
— |
|
|
|
|
Direktiv 2000/28/EG |
|
|
27.4.2002 |
|
|
|
|
Direktiv 2002/87/EG |
|
|
11.8.2004 |
|
|
|
|
Direktiv 2004/39/EG |
|
|
Ännu ej tillgänglig |
|
|
|
|
Direktiv 2004/69/EG |
|
|
30.6.2004 |
|
|
|
|
Direktiv 2005/1/EG |
|
|
13.5.2005 |
|
|
|
|
30.6.2006 |
|
SV |
|
Europeiska unionens officiella tidning |
|
L 177/195 |
|||
|
|
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
BILAGA XIV |
|
|
||
|
|
|
|
|
JÄMFÖRELSETABELL |
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Detta direktiv |
Direktiv 2000/12/EG |
Direktiv 2000/28/EG |
Direktiv 2002/87/EG |
Direktiv 2004/39/EG |
Direktiv 2005/1/EG |
|||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 1 |
Artikel |
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 2 |
Artikel 2.3 |
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
Anslutningsakten |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 2 |
Artikel 2.4 |
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 3 |
Artikel |
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 3.1 |
|
|
|
|
Artikel 3.2 |
|||
|
tredje stycket |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 4.1 |
Artikel 1.1 |
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel |
|
Artikel |
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel |
|
Artikel |
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 4.10 |
|
|
Artikel 29.1 a |
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel |
Artikel 1.10, 1.12 |
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
och 1.13 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel |
|
|
Artikel 29.1 b |
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 4.23 |
Artikel 1.23 |
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel |
Artikel |
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 5 |
Artikel 3 |
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 6 |
Artikel 4 |
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 7 |
Artikel 8 |
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 8 |
Artikel 9 |
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 9.1 |
Artiklarna 5.1 och |
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
1.11 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 9.2 |
Artikel 5.2 |
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
L 177/196 |
|
SV |
|
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Detta direktiv |
Direktiv 2000/12/EG |
Direktiv 2000/28/EG |
Direktiv 2002/87/EG |
Direktiv 2004/39/EG |
Direktiv 2005/1/EG |
|||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 10 |
Artikel |
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 11 |
Artikel 6 |
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 12 |
Artikel 7 |
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 13 |
Artikel 10 |
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 14 |
Artikel 11 |
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 15.1 |
Artikel 12 |
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel |
|
|
Artikel 29.2 |
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 16 |
Artikel 13 |
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 17 |
Artikel 14 |
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 18 |
Artikel 15 |
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 19.1 |
Artikel 16.1 |
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 19.2 |
|
|
Artikel 29.3 |
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 20 |
Artikel 16.3 |
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 21 |
Artikel |
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 22 |
Artikel 17 |
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 23 |
Artikel 18 |
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 24.1 |
Artikel |
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 24.2 |
Artikel 19.6 |
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 24.3 |
Artikel 19.4 |
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel |
Artikel |
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
och 20.3 första |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
och andra styck- |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
ena |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 25.3 |
Artikel 19.5 |
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 25.4 |
Artikel 20.3 tredje |
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
stycket |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 26 |
Artikel |
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
30.6.2006 |
|
SV |
|
Europeiska unionens officiella tidning |
|
L 177/197 |
|||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Detta direktiv |
Direktiv 2000/12/EG |
Direktiv 2000/28/EG |
Direktiv 2002/87/EG |
Direktiv 2004/39/EG |
Direktiv 2005/1/EG |
|||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 27 |
Artikel 1.3 |
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
andra meningen |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 28 |
Artikel 21 |
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 29 |
Artikel 22 |
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 30 |
Artikel |
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 31 |
Artikel 22.5 |
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 32 |
Artikel 22.6 |
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 33 |
Artikel 22.7 |
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 34 |
Artikel 22.8 |
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 35 |
Artikel 22.9 |
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 36 |
Artikel 22.10 |
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 37 |
Artikel 22.11 |
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 38 |
Artikel 24 |
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel |
Artikel 25 |
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 39.3 |
|
|
|
|
Artikel 3.8 |
|||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 40 |
Artikel 26 |
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 41 |
Artikel 27 |
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 42 |
Artikel 28 |
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 43 |
Artikel 29 |
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 44 |
Artikel |
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 45 |
Artikel 30.4 |
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 46 |
Artikel 30.3 |
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 47 |
Artikel 30.5 |
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 48 |
Artikel |
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 49 |
Artikel 30.8 |
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
L 177/198 |
|
SV |
|
|
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Detta direktiv |
Direktiv 2000/12/EG |
|
Direktiv 2000/28/EG |
Direktiv 2002/87/EG |
Direktiv 2004/39/EG |
Direktiv 2005/1/EG |
|||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 50 |
Artikel 30.9 första |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
och andra styck- |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
ena |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 51 |
Artikel 30.9 |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
tredje stycket |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 52 |
Artikel 30.10 |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 53 |
Artikel 31 |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 54 |
Artikel 32 |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 55 |
Artikel 33 |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 56 |
Artikel 34.1 |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 57 |
Artikel 34.2 |
|
|
Artikel 29.4 a |
|
|
|
||
|
|
|
|
första stycket, och |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
artikel 34.2 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
punkt 2, |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
andra meningen |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 58 |
|
|
|
Artikel 29.4 b |
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 59 |
|
|
|
Artikel 29.4 b |
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 60 |
|
|
|
Artikel 29.4 b |
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 61 |
Artikel |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 63 |
Artikel 35 |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 64 |
Artikel 36 |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 65 |
Artikel 37 |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel |
Artikel |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 67 |
Artikel 39 |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 73 |
Artikel 52.3 |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 106 |
Artikel 1.24 |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 107 |
Artikel 1.1 |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
tredje stycket |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 108 |
Artikel 48.1 |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
30.6.2006 |
|
SV |
|
|
Europeiska unionens officiella tidning |
|
L 177/199 |
|||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Detta direktiv |
Direktiv 2000/12/EG |
|
Direktiv 2000/28/EG |
Direktiv 2002/87/EG |
Direktiv 2004/39/EG |
Direktiv 2005/1/EG |
|||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 109 |
Artikel 48.4 |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
första stycket |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 110 |
Artikel 48.2, 48.3 |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
och 48.4 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
andra stycket |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 111 |
Artikel |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 113 |
Artikel 49.4, 49.6 |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
och 49.7 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 115 |
Artikel |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 116 |
Artikel 49.10 |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 117 |
Artikel 49.11 |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 118 |
Artikel 50 |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 120 |
Artikel 51.1, 51.2 |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
och 51.5 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 121 |
Artikel 51.4 |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel |
Artikel 51.6 |
|
|
Artikel 29.5 |
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 125 |
Artikel |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 126 |
Artikel 53.3 |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 128 |
Artikel 53.5 |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 133.1 |
Artikel 54.1 |
|
|
Artikel 29.7 a |
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel |
Artikel |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 134.1 |
Artikel 54.4 första |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
stycket |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 134.2 |
Artikel 54.4 andra |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
stycket |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 135 |
|
|
|
Artikel 29.8 |
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 137 |
Artikel 55 |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 138 |
|
|
|
Artikel 29.9 |
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
L 177/200 |
|
SV |
|
|
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Detta direktiv |
Direktiv 2000/12/EG |
|
Direktiv 2000/28/EG |
Direktiv 2002/87/EG |
Direktiv 2004/39/EG |
Direktiv 2005/1/EG |
|||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 139 |
Artikel |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 140 |
Artikel |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 141 |
Artikel 56.7 |
|
|
Artikel 29.10 |
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 142 |
Artikel 56.8 |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 143 |
|
|
|
Artikel 29.11 |
|
Artikel.3.10 |
|||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 150 |
Artikel 60.1 |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 151 |
Artikel 60.2 |
|
|
|
|
Artikel 3.10 |
|||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 158 |
Artikel 67 |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 159 |
Artikel 68 |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 160 |
Artikel 69 |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Bilaga I punk- |
Bilaga I |
|
|
|
|
|
|
||
|
terna |
|
|
|
|
|
|
|
||
|
undantag av det |
|
|
|
|
|
|
|
||
|
sista stycket |
|
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Bilaga I sista stycket |
|
|
|
|
Artikel 68 |
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Bilaga II |
Bilaga II |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Bilaga III |
Bilaga III |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Bilaga IV |
Bilaga IV |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/219 |
|
|
|
|
BILAGA I
BERÄKNING AV KAPITALKRAV FÖR POSITIONSRISK
ALLMÄNNA BESTÄMMELSER
Nettning
1.Överskottet av ett instituts långa (korta) positioner i förhållande till dess korta (långa) positioner i samma aktie, skuldinstrument och konvertibla värdepapper och identiska finansiella terminer, optioner, köpoptioner och täckta köpoptioner skall utgöra dess nettopositioner i vart och ett av de olika instrumenten. Vid beräkning av nettopositionen skall de behöriga myndigheterna medge att positioner i derivatinstrument behandlas som positioner i det underliggande (eller uppgivna) värdepapperet eller värdepapperen i enlighet med vad som fastställts i punkterna 4- 7. Ett instituts innehav av egna skuldinstrument beaktas inte vid beräkning av den specifika risken i enlighet med punkt 14.
2.Nettning skall inte tillåtas mellan en konvertibel och en motstående position i det underliggande instrumentet om inte de behöriga myndigheterna använder en sådan metod att sannolikheten för att en viss konvertibel växlas in beaktas eller ställer kapitalkrav som motsvarar den förlust som inväxlingen kan medföra.
3.Alla nettopositioner, oavsett om de är positiva eller negativa, måste dagligen räknas om till institutets rapportvaluta till rådande dagskurs innan de sammanräknas.
Särskilda instrument
4.Ränteterminer, FRAs och andra terminsåtaganden att köpa eller sälja räntebärande instrument skall behandlas som kombinerade långa och korta positioner. Positioner i långa ränteterminer behandlas sålunda som en kombination av ett lån med förfallodag den dag terminen skall fullgöras och ett innehav av en tillgång med en förfallodag som motsvarar den som gäller för det instrument eller det innehav som svarar mot ifrågavarande termin. På motsvarande sätt behandlas ett åtagande i fråga om framtida räntesatser (såld FRA) som en lång position med förfallodag som motsvarar avvecklingsdagen plus kontraktets löptid och en kort position med en förfallodag som motsvarar avvecklingsdagen. Både lånet och innehavet av tillgången skall tas upp i den första kategorin som anges i tabell 1 i punkt 14 för att kapitalkravet skall kunna beräknas mot bakgrund av den specifika risken för ränteterminer och FRAs. Ett terminsåtagande att köpa ett räntebärande instrument behandlas som en kombination av ett lån med förfallodag på fullgörandedagen och en lång (spot) position i det räntebärande instrumentet som sådant. Lånet skall tas upp i den första kategorin som anges i tabell 1 i punkt 14 i fråga om specifika risker och det räntebärande instrumentet under den kolumn i tabellen som är tillämplig för det.
De behöriga myndigheterna får medge att kapitalkravet för en termin som omsätts på börsen sätts lika med den marginalsäkerhet som börsen kräver om de är helt övertygade om att denna marginalsäkerhet ger ett riktigt mått på den risk som är förenad med terminen och att den är minst likvärdig med kapitalkravet för den termin som följer av en beräkning enligt den metod som anges nedan i denna bilaga eller enligt den metod med egna modeller som beskrivs i bilaga V. De behöriga myndigheterna kan också medge att kapitalkravet för OTC‑derivatkontrakt av den typ som avses i denna punkt och som är clearad av en av myndigheterna erkänd clearingsorganisation får sättas lika med den marginalsäkerhet som krävs av clearingorganisationen om de är helt övertygade om att denna marginalsäkerhet ger ett riktigt mått på den risk som är förenad med derivatkontraktet, och att det är minst likvärdigt med det kapitalkrav för ifrågavarande kontrakt som följer av en beräkning enligt den metod som anges nedan i denna bilaga eller enligt den metod med egna modeller som beskrivs i bilaga V.
Vid tillämpning av denna punkt avser lång position ett innehav för vilket ett institut har fastställt den räntesats det skall erhålla vid någon tidpunkt i framtiden och kort position ett innehav för vilket det har fastställt den räntesats det skall betala vid någon tidpunkt i framtiden.
5.Optioner på räntesatser, räntebärande instrument, aktier, aktieindex, finansiella terminer, swappar och utländska valutor behandlas som om de vore positioner som till värdet motsvarade värdet av det underliggande instrument till vilken optionen hänvisar multiplicerat med optionens delta på det sätt som anges i denna bilaga. Nyssnämnda position får nettas mot motstående positioner i samma slag av underliggande värdepapper eller derivatinstrument. Det delta som används skall vara det som gäller för berörd börs, det som beräknats av de behöriga myndigheterna eller där sådant inte finns att tillgå eller vid optioner i OTC‑handel det som beräknats av institutet självt under förutsättning att de behöriga myndigheterna är övertygade om att den beräkningsmetod institutet använder är rimlig.
De behöriga myndigheterna får emellertid även föreskriva att instituten skall beräkna sina delta med metoder som anges av de behöriga myndigheterna.
Skyddsåtgärder skall vidtas mot övriga risker, förutom deltarisken, som sammanhänger med optioner. De behöriga myndigheterna får medge att kravet på säkerhet för en utfärdad, på börsen omsatt option sätts lika med den
L 177/220 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
marginalsäkerhet som börsen kräver om de är helt övertygade att denna marginalsäkerhet ger ett riktigt mått på den risk som är förenad med optionen och att den är minst likvärdig med kapitalkravet för den option som följer av en beräkning enligt den metod som anges nedan i denna bilaga eller enligt den metod med egna modeller som beskrivs i bilaga V. De behöriga myndigheterna kan också medge att kapitalkravet för en OTC‑option, som är clearad av en av myndigheterna erkänd clearingsorganisation får sättas lika med den marginalsäkerhet som krävs av clearings- organisationen om de är helt övertygade om att denna marginalsäkerhet ger ett riktigt mått på den risk som är förenad med optionen, och att den är minst likvärdig med det kapitalkrav för en OTC‑option som följer av en beräkning enligt den metod som anges nedan i denna bilaga eller enligt den metod med egna modeller som beskrivs i bilaga V. Dessutom får de medge att kravet för en köpt option som omsätts på börsen eller en OTC‑option är detsamma som det som gäller för det underliggande instrumentet dock med den begränsningen att därav härrörande krav inte överstiger optionens marknadsvärde. Kravet avseende en utfärdat OTC‑option skall bestämmas i förhållande till det underliggande instrumentet.
6.Köpoptioner som gäller skuldebrev och aktier skall behandlas på samma sätt som optioner enligt punkt 5.
7.Swappar behandlas vid beaktande av ränterisken på samma sätt som instrument i balansräkningen. En ränteswapp enligt vilken ett institut erhåller en rörlig ränta och betalar en fast ränta skall således behandlas som likvärdig med en lång position i ett instrument med rörlig ränta med en löptid som motsvarar tiden till nästa gång räntan fastställs och en kort position i ett instrument med fast räntesats med samma löptid som den som gäller för swappen.
A. BEHANDLING AV SÄLJAREN AV SKYDD
8.Vid beräkning av kapitalkraven för marknadsrisk för den part som tar på sig kreditrisken (”säljaren av skydd”), skall, såvida inget annat uttryckligen anges, det nominella beloppet i kreditderivatkontraktet användas. Vid beräkningen av den specifika risken är det, utom för totalavkastningsswappar, kreditderivatkontraktets löptid som gäller i stället för skuldförbindelsens löptid. Positionerna bestäms enligt följande:
i)En totalavkastningsswapp medför en lång position när det gäller den allmänna marknadsrisken för referensförpliktelsen och en kort position när det gäller den allmänna marknadsrisken för en statsobligation, med en löptid som motsvarar tiden till nästa gång räntan fastställs och som tilldelas en riskvikt på 0 % i enlighet med bilaga VI i direktiv 2006/48/EG. Den medför även en lång position när det gäller den specifika risken för referensförpliktelsen.
ii)En kreditswapp medför inte någon position när det gäller den allmänna marknadsrisken. Vad gäller specifik risk skall institutet ta upp en syntetisk lång position i en förpliktelse för referensenheten, utom om derivatet har ett kreditbetyg och uppfyller villkoren för en kvalificerad skuldpost, då en lång position tas upp i derivatet. Om premier eller räntor skall betalas inom ramen för produkten, skall dessa betalningsflöden framställas som nominella positioner i statsobligationer.
iii)En kreditlänkad obligation som refererar till ett enda namn medför en lång position när det gäller den allmänna marknadsrisken för själva obligationen, som en ränteprodukt. Vad gäller specifik risk skapas en syntetisk lång position i en förpliktelse för referensenheten. Ytterligare en lång position skapas när det gäller emittenten. När en kreditlänkad obligation har ett externt kreditbetyg och uppfyller villkoren för en kvalificerad skuldpost, behöver endast en enda lång position med obligationens specifika risk registreras.
iv)Utöver en lång position när det gäller den specifika risken för emittenten, medför en kreditlänkad obligation som refererar till flera namn och som ger proportionellt skydd, en position i var och en av referensenheterna, där det samlade nominella kontraktsbeloppet fördelas på de olika positionerna efter hur stor del av det samlade nominella beloppet som varje exponering mot en referensenhet utgör. Om mer än en skuldförbindelse från en referensenhet kan väljas bestäms den specifika risken av den förpliktelse som har högst riskvikt. När en kreditlänkad obligation som refererar till flera namn har ett kreditbetyg och uppfyller villkoren för en kvalificerad skuldpost, behöver endast en enda lång position med obligationens specifika risk tas upp.
v)Ett kreditderivat enligt principen om först att fallera ger upphov till en position motsvarande det nominella beloppet i en skuldförbindelse från varje referensgäldenär. Om det maximala belopp som kan utbetalas vid en kredithändelse understiger det kapitalkrav som framkommer enligt första meningen i denna punkt, får kapitalkravet för specifik risk sättas lika med detta maximibelopp. Ett kreditderivat enligt principen om andra att fallera ger upphov till en position motsvarande det nominella beloppet i en skuldförbindelse från varje referensgäldenär utom en (den med det minsta kapitalkravet för specifik risk). Om det maximala belopp som kan utbetalas vid en kredithändelse understiger det kapitalkrav som framkommer enligt första meningen i denna punkt, får kapitalkravet för specifik risk sättas lika med detta belopp. Om ett derivat enligt principen om första eller andra att fallera har ett kreditbetyg och uppfyller villkoren för en kvalificerad skuldpost behöver säljaren av skydd endast beräkna ett kapitalkrav för specifik risk, som återspeglar derivatets kreditbetyg.
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/221 |
|
|
|
|
B.Behandling av köparen av skydd
För den part som överför kreditrisken (köparen av skydd) fastställs positionerna som de omvända mot vad som gäller för säljaren av skydd, med undantag för en kreditlänkad obligation (som inte medför någon kort position vad gäller emittenten). Om det vid en viss tidpunkt föreligger en köpoption tillsammans med en step‑up skall den tidpunkten betraktas som skyddets förfallodag. I fråga om kreditderivat av typen ”n: te att fallera”, får köpare av skydd kvitta specifik risk mot n‑1 av de underliggande tillgångarna (dvs. de n‑1 tillgångarna med den lägsta specifika risken).
9.Institut som marknadsvärderar och beräknar ränterisken för sådana derivatinstrument som behandlas i punkterna
10.Institut som inte använder modeller enligt punkt 9 får med de behöriga myndigheternas godkännande behandla såsom fullt avräkningsbara sådana positioner i derivatinstrument som omfattas av punkterna
a)Positionerna har samma värde och är angivna i samma valuta.
b)Referensräntan (för positioner med rörlig ränta) respektive kupongen (för positioner med fast ränta) svarar väl mot varandra.
c)Nästa tidpunkt för fastställande av ränta eller – vid positioner med fast räntekupong – återstående löptid överensstämmer enligt följande:
i)Mindre än en månad framåt: samma dag.
ii)Mellan en månad och ett år framåt: skillnaden är högst sju dagar.
iii)Mer än ett år framåt: skillnaden är högst 30 dagar.
11.Den som överför värdepapper eller garanterade rättigheter avseende äganderätt till värdepapper i en repa och den som lånar ut värdepapper i ett värdepapperslån skall ta med dessa värdepapper vid beräkningen av sitt kapitalkrav enligt denna bilaga under förutsättning att sådana värdepapper uppfyller de villkor som fastställts i artikel 11.
Specifika och allmänna risker
12.Positionsrisken avseende ett omsatt räntebärande instrument eller en aktie (eller ett ränte- eller aktiederivat) skall delas upp i två komponenter vid beräkningen av kapitalkravet. Den första komponenten är den specifika riskdelen, som utgörs av risken för en prisförändring för instrumentet som beror på omständigheter hänförliga till den som utfärdat instrumentet eller, i fråga om ett derivatinstrument, den som utfärdat det underliggande instrumentet. Den andra komponenten skall täcka den allmänna risken, som utgörs av risken för en prisförändring som när det gäller ett omsatt räntebärande instrument eller räntederivat, beror på ändrad räntenivå, eller när det gäller en aktie eller ett aktiederivat, beror på en allmän rörelse på aktiemarknaden som inte är kopplad till någon särskild egenskap hos ett enskilt värdepapper.
OMSATTA RÄNTEBÄRANDE INSTRUMENT
13.Nettopositioner skall klassificeras efter vilken valuta de är tecknade i och för varje valuta skall kapitalkravet beräknas separat mot allmänna och specifika risker.
L 177/222 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
Specifik risk
14.Institutet skall föra in sina nettopositioner i handelslagret, beräknade i enlighet med punkt 1, i respektive kategori i tabell 1 på grundval av emittenten/gäldenären, extern eller intern kreditvärdering samt återstående löptid och därefter multiplicera beloppen med de vikttal som anges i den tabellen. Det skall addera de vägda positionerna (oavsett om de är långa eller korta) för att beräkna kapitalkravet för specifik risk.
Tabell 1
Kategori |
|
Kapitalkrav för den specifika risken |
|
|
|
||
Räntebärande värdepapper, som emitterats eller garanteras av |
0 % |
||
nationella regeringar eller emitterats av centralbanker, internatio- |
|
||
nella organisationer, multilaterala utvecklingsbanker eller regionala |
|
||
eller lokala självstyrelseorgan eller myndigheter i medlemsstaterna, |
|
||
och som skulle vara kvalificerade för kreditkvalitetssteg 1 eller ges |
|
||
0 % riskvikt enligt bestämmelserna om riskvägning av exponeringar |
|
||
i artiklarna |
|
|
|
|
|
||
Räntebärande värdepapper, som emitterats eller garanteras av |
0,25 % (återstående löptid högst |
||
nationella regeringar eller emitterats av centralbanker, internatio- |
sex månader) |
||
nella organisationer, multilaterala utvecklingsbanker eller regionala |
1,00 % (återstående löptid mer än |
||
eller lokala självstyrelseorgan eller myndigheter i medlemsstaterna, |
sex månader och till och med 24 månader) |
||
och som skulle vara kvalificerade för kreditkvalitetssteg 2 |
eller 3 |
1,60 % (återstående löptid mer än |
|
enligt bestämmelserna om riskvägning av exponeringar |
i artik- |
||
24 månader) |
|||
larna |
|||
|
|||
som emitterats eller garanteras av institut och som skulle vara |
|
||
kvalificerade för kreditkvalitetssteg 1 eller 2 enligt bestämmelserna |
|
||
om riskviktning av exponeringar i artiklarna |
|
||
48/EG och räntebärande värdepapper som emitterats eller garante- |
|
||
ras av institut och som skulle vara kvalificerade för kreditkvalitets- |
|
||
steg 3 enligt bestämmelserna om riskvägning av exponeringar i |
|
||
punkt 28 i del 1 i bilaga VI till direktiv 2006/48/EG samt |
|
||
räntebärande värdepapper som emitterats eller garanteras av företag |
|
||
och som skulle vara kvalificerade för kreditkvalitetssteg 1 eller 2 |
|
||
enligt bestämmelserna om riskvägning av exponeringar i artik- |
|
||
larna |
|
|
|
Andra kvalificerade värdepapper enligt definitionen i punkt 15. |
|
||
|
|
||
Räntebärande värdepapper, som emitterats eller garanteras av |
8,00 % |
||
nationella regeringar eller emitterats av centralbanker, internatio- |
|
||
nella organisationer, multilaterala utvecklingsbanker eller regionala |
|
||
eller lokala självstyrelseorgan eller myndigheter i medlemsstaterna, |
|
||
eller institut, och som skulle vara kvalificerade för kreditkvalitets- |
|
||
steg 4 eller 5 enligt bestämmelserna om riskvägning av exponer- |
|
||
ingar i artiklarna |
|
||
värdepapper som emitterats eller garanteras av institut och som |
|
||
skulle vara kvalificerade för kreditkvalitetssteg 3 enligt bestämmel- |
|
||
serna om riskvägning av exponeringar i punkt 26 i del 1 i bilaga VI |
|
||
till direktiv 2006/48/EG samt räntebärande värdepapper som |
|
||
emitterats eller garanteras av företag och som skulle vara |
|
||
kvalificerade för kreditkvalitetssteg 3 eller 4 enligt bestämmelserna |
|
||
om riskvägning av exponeringar i artiklarna |
|
||
48/EG. |
|
|
|
Exponeringar för vilka det saknas kreditbetyg av ett utsett |
|
||
ratinginstitut. |
|
|
|
|
|
||
Räntebärande värdepapper, som emitterats eller garanteras av |
12,00 % |
||
nationella regeringar eller emitterats av centralbanker, internatio- |
|
||
nella organisationer, multilaterala utvecklingsbanker eller regionala |
|
||
eller lokala självstyrelseorgan eller myndigheter i medlemsstaterna, |
|
||
eller institut, och som skulle vara kvalificerade för kreditkvalitetssteg |
|
||
6 enligt bestämmelserna om riskvägning av exponeringar i |
|
||
artiklarna |
|
||
värdepapper som emitterats eller garanteras av företag och som |
|
||
skulle vara kvalificerade för kreditkvalitetssteg 5 eller 6 enligt |
|
||
bestämmelserna om riskvägning av exponeringar i artiklarna |
|
||
i direktiv 2006/48/EG. |
|
|
|
|
|
|
|
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/223 |
|
|
|
|
I fråga om institut, som tillämpar bestämmelserna om riskvägning i artiklarna
Instrument som emitteras av en icke‑kvalificerad emittent skall tilldelas ett kapitalkrav för specifik risk på 8 eller 12 procent i enlighet med tabell 1. De behöriga myndigheterna får kräva att instituten tillämpar ett högre kapitalkrav för specifik risk på sådana instrument och/eller inte medge avräkning mellan sådana instrument och andra räntebärande instrument när omfattningen av den allmänna marknadsrisken skall bestämmas.
Värdepapperiseringsexponeringar som skulle bli föremål för en avdragsbehandling enligt artikel 66.2 i direktiv 2006/ 48/EG, eller riskvägas till 1 250 procent enligt del 4 i bilaga IX i det direktivet, skall träffas av ett kapitalkrav som inte är mindre än vad som gäller enligt den behandlingen. Likviditetsfaciliteter utan rating skall träffas av ett kapitalkrav som minst motsvarar det som nämns i del 4 i bilaga IX till direktiv 2006/48/EG.
15.I punkt 14 avses följande med kvalificerade poster:
a)Långa och korta positioner i tillgångar som är placerade på en nivå på kreditkvalitetsskalan som motsvarar ”investment grade” i det förfarande som beskrivs i del 1, avsnitt 3, kapitel 2, avdelning V i direktiv 2006/48/EG.
b)Långa och korta positioner i tillgångar som på grund av emittentens ekonomiska styrka har en sannolikhet för fallissemang som inte är högre än den för tillgångarna under a, enligt den ansats som beskrivs i del 2, avsnitt 3, kapitel 2, avdelning V i direktiv 2006/48/EG.
c)Långa och korta positioner i tillgångar för vilka det inte finns någon tillgänglig kreditvärdering av något utsett ratinginstitut och som uppfyller följande krav:
i)De betraktas av det berörda institutet som tillräckligt likvida.
ii)Deras placeringskvalitet är enligt institutets egen bedömning minst likvärdig med placeringskvaliteten för tillgångarna som anges under a.
iii)De har noterats på åtminstone en reglerad marknad i någon medlemsstat eller vid en börs i ett tredje land som är erkänd av de behöriga myndigheterna i den berörda medlemsstaten.
d)Långa eller korta positioner i tillgångar som är emitterade av institut som omfattas av kapitalkraven i direktiv 2006/48/EG och som av de berörda instituten anses tillräckligt likvida och vars investeringskvalitet enligt institutets egen bedömning åtminstone är likvärdig med de tillgångar som avses under a.
e)värdepapper som emitterats av institut som bedöms ha samma kreditkvalitet som, eller högre kreditkvalitet än, den som motsvarar kreditkvalitetssteg 2 enligt bestämmelserna om riskvägning av exponeringar mot institut i artiklarna
Det sätt på vilket instrumenten bedöms skall granskas av de behöriga myndigheterna, som skall undanröja institutets bedömning om de anser att instrumenten har en alltför hög specifik risk för att utgöra kvalificerade poster.
16.De behöriga myndigheterna skall kräva att instituten tillämpar den maximala vikt som framgår av tabell 1 i punkt 14 på sådana instrument som utgör en särskild risk på grund av emittentens bristande ekonomiska styrka.
Allmän risk
a)Löptidsgrundad
17.Förfarandet vid beräkning av det kapital som krävs för att täcka allmänna risker omfattar två grundläggande steg. Först viktas alla positioner med hänsyn till deras löptid (på det sätt som förklaras i punkt 18) för att beräkna det kapital som krävs för att täcka riskerna. Därefter får detta belopp minskas med den viktade positionen i motstående position om en sådan finns jämsides inom samma löptidsband. En nedsättning av kapitalkravet är också tillåten om de motstående viktade positionerna faller inom olika löptidsband varvid nedsättningens storlek skall bero dels på om de två
L 177/224 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
positionerna hör till samma zon eller inte och dels på vilka zoner de hör till. Det finns sammanlagt tre zoner (grupper av löptidsband).
18.Institutet skall hänföra sina nettopositioner till respektive löptidsband i kolumn två respektive tre i tabell 2 i punkt 20. Det skall göra detta på grundval av återstående löptid i fråga om instrument med fast räntesats och på grundval av den tid som återstår till dess att räntesatsen nästa gång skall fastställas i fråga om de instrument för vilka räntesatsen kan ändras före den slutliga förfallodagen. Det skall även göra åtskillnad mellan skuldinstrument med en räntekupong på 3 procent eller mer och sådana med en räntekupong på mindre än 3 procent och hänföra dem till kolumn två respektive kolumn tre i tabell 2. Det skall därefter multiplicera var och en av dem med det vikttal som för löptidsbandet i fråga anges i kolumn fyra i tabell 2.
19.Institutet skall därefter beräkna summan av de viktade långa positionerna och summan av de viktade korta positionerna i varje löptidsgrupp. Summan av viktade långa positioner som motsvaras av viktade korta positioner i en viss löptidsgrupp skall utgöra den avstämda viktade positionen i den gruppen medan återstående långa eller korta positioner utgör den icke avstämda viktade positionen i samma grupp. Summan av avstämda viktade positioner i alla grupper skall sedan beräknas.
20.Institutet skall beräkna summan av icke avstämda viktade långa positioner för de grupper som ingår i var och en av zonerna i tabell 2 för att erhålla den icke avstämda viktade långa positionen för varje zon. På motsvarande sätt beräknas den icke avstämda viktade korta positionen i den zonen som summan av de icke avstämda viktade korta positionerna för varje grupp i zonen. Den del av den icke avstämda viktade långa positionen för en viss zon som motsvaras av de icke avstämda viktade korta positionerna i samma zon utgör den avstämda viktade positionen i den zonen. Den del av den icke avstämda viktade långa eller icke avstämda viktade korta positionen för en zon som inte på angivet sätt kan avstämmas helt utgör den icke avstämda viktade positionen i den zonen.
|
|
|
Tabell 2 |
|
|
|
|
|
|
|
|
||
|
Löptidsband |
|
|
|||
Zon |
|
|
|
Vikttal (i %) |
Antagen |
|
|
|
|
||||
Kupong med 3 % eller |
Kupong med mindre än |
ränteförändring (i %) |
||||
|
|
|||||
|
|
|
||||
|
mer ränta |
|
3 % ränta |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Ett |
0 ≤ 1 månad |
0 |
≤ 1 månad |
0,00 |
– |
|
|
|
|
|
|
||
|
> 1 ≤ 3 månader |
> 1 ≤ 3 månader |
0,20 |
1,00 |
||
|
|
|
|
|
||
|
> 3 ≤ 6 månader |
> 3 ≤ 6 månader |
0,40 |
1,00 |
||
|
|
|
|
|
||
|
> 6 ≤ 12 månader |
> 6 ≤ 12 månader |
0,70 |
1,00 |
||
|
|
|
|
|
||
Två |
> 1 ≤ 2 år |
> 1,0 ≤ 1,9 år |
1,25 |
0,90 |
||
|
|
|
|
|
||
|
> 2 ≤ 3 år |
> 1,9 ≤ 2,8 år |
1,75 |
0,80 |
||
|
|
|
|
|
||
|
> 3 ≤ 4 år |
> 2,8 ≤ 3,6 år |
2,25 |
0,75 |
||
|
|
|
|
|
||
Tre |
> 4 ≤ 5 år |
> 3,6 ≤ 4,3 år |
2,75 |
0,75 |
||
|
|
|
|
|
||
|
> 5 ≤ 7 år |
> 4,3 ≤ 5,7 år |
3,25 |
0,70 |
||
|
|
|
|
|
||
|
> 7 ≤ 10 år |
> 5,7 ≤ 7,3 år |
3,75 |
0,65 |
||
|
|
|
|
|
||
|
> 10 ≤ 15 år |
> 7,3 ≤ 9,3 år |
4,50 |
0,60 |
||
|
|
|
|
|
||
|
> 15 ≤ 20 år |
> 9,3 ≤ 10,6 år |
5,25 |
0,60 |
||
|
|
|
|
|
||
|
> 20 år |
> 10,6 ≤ 12,0 år |
6,00 |
0,60 |
||
|
|
|
|
|
||
|
|
> 12,0 ≤ 20,0 år |
8,00 |
0,60 |
||
|
|
|
|
|
||
|
|
> 20 år |
12,50 |
0,60 |
||
|
|
|
|
|
|
|
L 177/226 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
29.Institutet skall därefter föra varje skuldinstrument till respektive zon i tabell 3 med ledning av den modifierade löptiden för varje instrument.
Tabell 3
Zon |
|
Modifierad löptid (år) |
Antagen ränteförändring (i %) |
|
|
|
|
Ett |
> 0 ≤ 1,0 |
1,0 |
|
|
|
|
|
Två |
> 1,0 |
≤ 3,6 |
0,85 |
|
|
|
|
Tre |
> 3,6 |
|
0,7 |
|
|
|
|
30.Institutet skall därefter beräkna den löptidsviktade positionen för varje instrument genom att multiplicera dess marknadspris med dess modifierade löptid och den antagna förändringen av räntesatsen för instrument med just den modifierade löptiden (se kolumn tre i tabell 3).
31.Institutet skall beräkna sina löptidsviktade långa och sina löptidsviktade korta positioner inom varje zon. Summan av de förra avstämda mot de senare inom varje zon utgör den avstämda löptidsviktade positionen i den zonen.
Institutet skall därefter beräkna den icke avstämda löptidsviktade positionen för varje zon. Det skall därefter tillämpa det förfarande som har fastställts för icke avstämd viktad position i punkt
32.Institutets kapitalkrav beräknas som summan av följande belopp:
a)2 % av den avstämda löptidsviktade positionen i varje zon.
b)40 % av den avstämda löptidsviktade positionen mellan zon 1 och zon 2 och mellan zon 2 och zon 3.
c)150 % av den avstämda löptidsviktade positionen mellan zon 1 och 3.
d)100 % av återstående icke avstämda löptidsviktade positioner.
AKTIER
33.Institutet skall beräkna summan av alla sina långa nettopositioner och av alla sina korta nettopositioner enligt punkt 1. Summan av dessa två belopp utgör institutets totala bruttoposition. Skillnaden mellan dem utgör dess totala nettoposition.
Specifik risk
34.Institutet skall beräkna summan av alla sina långa nettopositioner och av alla sina korta nettopositioner enligt punkt 1. Det skall multiplicera sin totala bruttoposition med 4 % för att beräkna sitt kapitalkrav till täckande av specifika risker.
35.Med avvikelse från punkt 34 får de behöriga myndigheterna medge att kapitalkravet till täckande av specifika risker är
2 % i stället för 4 % för aktieportföljer som uppfyller följande villkor:
a)Aktierna får inte ha utgivits av en emittent som enbart utgivit omsatta skuldinstrument som för tillfället är föremål för 8‑ eller 12‑procentskravet i tabell 1 i punkt 14 eller är föremål för ett lägre krav enbart på grund av att de är garanterade eller på grund av att säkerhet har ställts.
b)Aktierna måste ha bedömts såsom mycket likvida av de behöriga myndigheterna enligt objektiva bedömningsgrunder.
c)Ingen enskild position får utgöra mer än 5 % av värdet av institutets hela aktieportfölj.
Såvitt avser c får de behöriga myndigheterna godkänna enskilda positioner upp till 10 % under förutsättning att summan av sådana positioner inte överstiger 50 % av portföljen.
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/227 |
|
|
|
|
Allmän risk
36.Kapitalkravet för ett institut till täckande av allmän risk utgörs av dess totala nettoposition multiplicerat med 8 %.
Aktieindexterminer
37.Aktieindexterminer, deltaviktade motsvarigheter till optioner och aktieindex benämns här nedan sammanfattningsvis ”aktieindexterminer”. Dessa kan fördelas på positioner i vart och ett av däri ingående aktier. Dessa positioner får behandlas som underliggande positioner av aktierna i fråga och får nettas mot motstående positioner i de underliggande instrumenten som sådana, förutsatt att de behöriga myndigheterna godkänner det.
38.De behöriga myndigheterna skall se till att alla institut som nettat sina positioner i ett eller flera av de aktieslag som utgör en aktieindextermin mot en eller flera positioner i aktieindexterminen som sådan har tillräckligt kapital för att täcka den förlustrisk som beror på att terminens värde inte varierar på precis samma sätt som värdena på däri ingående aktier. De skall göra detta även om ett institut har motstående positioner i aktieindexterminer som inte är identiska med avseende på förfallotidpunkt eller sammansättning eller bäggedera.
39.Med avvikelse från punkterna 37 och 38 skall aktieindexterminer som omsätts på börsen och – enligt de behöriga myndigheternas uppfattning – utgör brett diversifierade index, åläggas ett kapitalkrav mot allmän risk på 8 % men inget kapitalkrav mot specifik risk. Sådana aktieindexterminer ingår i beräkningen av den totala nettopositionen enligt punkt 33 men beaktas inte vid beräkningen av den totala nettopositionen enligt samma punkt.
40.Om en aktieindextermin inte fördelas på underliggande positioner behandlas den som om den vore en enskild aktie. Dock kan den specifika risken för en sådan aktie lämnas utan avseende om aktieterminen i fråga omsätts på en börs och enligt de behöriga myndigheternas uppfattning utgör ett brett diversifierat index.
GARANTIGIVNING VID EMISSIONER
41.I fall av garantigivning vid emissioner av aktier och räntebärande instrument får de behöriga myndigheterna medge ett institut rätt att använda följande förfarande vid beräkning av kapitalkravet. För det första skall det beräkna sina nettopositioner genom att göra avdrag med de positioner som tecknats eller garanterats av tredje man på grund av uttryckligt avtal. För det andra skall det reducera sina nettopositioner med reduktionsfaktorerna i tabell 4.
Tabell 4
— arbetsdag 0: |
100 % |
|
|
— arbetsdag 1: |
90 % |
|
|
— arbetsdag 2 till 3: |
75 % |
|
|
— arbetsdag 4: |
50 % |
|
|
— arbetsdag 5: |
25 % |
|
|
— efter arbetsdag 5: |
0 % |
|
|
Arbetsdag 0 är den arbetsdag då institutet blir ovillkorligen bundet att motta en viss kvantitet av värdepapper till ett överenskommet pris.
För det tredje skall det beräkna sitt kapitalkrav med ledning av de sålunda reducerade, garanterade positionerna.
De behöriga myndigheterna skall se till att institutet har tillräckligt kapital för täckande av den förlustrisk som föreligger mellan tidpunkten för ursprungligt åtagande och arbetsdag 1.
L 177/228 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
KAPITALKRAV FÖR SPECIFIK RISK AVSEENDE POSITIONER I HANDELSLAGRET SOM ÄR SÄKRADE GENOM
KREDITDERIVAT
42.Skydd genom kreditderivat skall beaktas enligt principerna i punkterna
43.Fullt beaktande skall ges när värdet av de två benen alltid utvecklas i motsatt riktning och i ungefär samma omfattning. Detta är fallet i följande två situationer:
a)De två benen består av helt identiska instrument.
b)En lång avistaposition är säkrad genom en totalavkastningsswapp (eller omvänt) där referensförpliktelsen exakt matchar den underliggande exponeringen (dvs. avistapositionen). Själva swappen kan ha en annan löptid än den underliggande exponeringen.
I dessa situationer bör det inte tillämpas kapitalkrav för specifik risk på någon sida av positionen.
44.Ett tillgodoräknande om 80 % tillämpas när värdet av de två benen alltid utvecklas i motsatt riktning och det finns en exakt överensstämmelse mellan referensinstrumentet, löptiden för såväl referensinstrumentet som kreditderivatet och valutan som använts för den underliggande exponeringen. Dessutom bör kreditderivatkontraktets huvudegenskaper inte medföra att kreditderivatets prisförändring väsentligt skiljer sig från avistapositionens prisförändring. I den mån transaktionen medför en risköverföring tillämpas en avräkning om 80 % av den specifika risken på den sida av transaktionen som har högst kapitalkrav, medan kravet för specifik risk på den andra sidan skall vara noll.
45.Partiellt tillgodoräknande skall medges när värdet av de två benen vanligen utvecklas i motsatt riktning. Detta är fallet i följande situationer:
a)Positionen omfattas av punkt 43 b men det råder obalans i tillgångar mellan referensfordran och den underliggande exponeringen. Positionerna uppfyller dock följande krav:
i)Referensfordran rankas jämsides eller efter den underliggande fordran.
ii)Den underliggande fordran och referensfordran avser samma gäldenär och det finns rättsligt bindande korsvisa klausuler om förfall eller påskyndad återbetalning.
b)Positionen omfattas av punkt 43 a eller 44 men det råder obalans i valuta eller löptid mellan kreditriskskyddet och den underliggande tillgången (valutaobalanser bör ingå i den normala redovisningen av valutakursrisken enligt bilaga III).
c)Positionen omfattas av punkt 44 men det råder obalans i tillgångar mellan avistapositionen och kreditderivatet. I kreditderivatets dokumentation anges dock den underliggande tillgången bland de leveransbara fordringarna.
I var och en av dessa situationer skall kapitalkraven för den specifika risken inte läggas samman på varje sida av transaktionen. I stället skall enbart det högre av de två kapitalkraven användas.
46.I samtliga situationer som inte omfattas av punkterna
Kapitalkrav i handelslagret avseende företag för kollektiva investeringar (fondföretag)
47.Kapitalkraven för positioner i företag för kollektiva investeringar (fondföretag) som uppfyller villkoren i artikel 11 för kapitalmässig behandling enligt reglerna för handelslagret skall beräknas i enlighet med metoderna i punkterna 48– 56.
48.Utan att det påverkar tillämpningen av andra bestämmelser i detta avsnitt skall positionerna i fondföretag omfattas av ett kapitalkrav för positionsrisk (allmän och specifik) på 32 %. Utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i punkt 2.1 i fjärde stycket i bilaga III eller punkt 12 sjätte stycket i bilaga V (råvarurisk) i förening med punkt 2.1 fjärde stycket i bilaga III skall positionerna i fondföretagen omfattas av ett kapitalkrav för positionsrisk (allmän och specifik) och valutakursrisk på högst 40 % i fall där den modifierade guldbehandling som beskrivs i de punkterna används.
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/229 |
|
|
|
|
49.Instituten får bestämma kapitalkraven för positioner i fondföretag som uppfyller kraven i punkt 51 med hjälp av metoderna i punkterna
50.Om inget annat anges skall nettning inte tillåtas mellan ett fondföretags underliggande investeringar och andra positioner som innehas av institutet.
ALLMÄNNA KRITERIER
51.De allmänna kraven för användning av metoderna i punkterna
a)Fondföretagets prospekt eller motsvarande dokument skall innefatta
i)de kategorier av tillgångar som fondföretaget får investera i,
ii)om investeringsbegränsningar tillämpas, de relativa begränsningarna och metoder för att beräkna dem,
iii)om hävstångsmetoder är tillåtna, den maximala hävstångsnivån, och
iv)om placering i finansiella OTC‑derivat eller transaktioner av repotyp är tillåtna, en policy för att begränsa motpartsrisken som uppstår till följd av dessa transaktioner.
b)Verksamheten i fondföretaget skall rapporteras i en halvårs- och en helårsrapport för att göra det möjligt att bedöma tillgångar och skulder, inkomster och verksamhet under rapportperioden.
c)Andelarna/aktierna i fondföretagen kan dagligen lösas in i kontanter från företagets tillgångar, på begäran av innehavaren.
d)Investeringarna i fondföretaget skall vara skilda från tillgångarna som tillhör det förvaltande företaget.
e)Det investerande institutet skall göra en tillfredsställande riskbedömning av fondföretaget.
52.Fondföretag från tredje land kan komma ifråga om kraven i punkt 51
SPECIFIKA METODER
53.Om institutet dagligen får kännedom om de underliggande investeringarna i fondföretaget, kan institutet tillämpa genomsyn på dessa underliggande investeringar för att beräkna kapitalkraven för positionsrisker (allmänna och specifika) för dessa positioner i enlighet med metoderna i denna bilaga, eller om tillstånd har beviljats, i enlighet med metoderna i bilaga V. Enligt denna ansats skall positioner i fondföretaget behandlas som positioner i fondföretagets underliggande investeringar. Nettning är tillåten mellan positioner i de underliggande investeringarna i fondföretagen och andra positioner som innehas av institutet så länge institutet innehar tillräckligt många enheter så att inlösen/ tillskapande kan ske i utbyte mot de underliggande investeringarna.
54.Instituten får beräkna kapitalkraven för positionsrisken (allmän och specifik) för positioner i fondföretag i enlighet med metoderna i denna bilaga, eller i enlighet med metoderna i bilaga V om tillstånd har beviljats, för hypotetiska positioner som motsvarar de positioner som är nödvändiga för att reproducera sammansättning och resultat av det externt genererade indexet eller den fasta korgen av aktier eller räntebärande värdepapper som avses i a, under förutsättning att följande villkor är uppfyllda:
a)Syftet med det fondföretagets mandat är att reproducera sammansättningen och resultaten av ett externt genererat index eller en fast korg av aktier eller räntebärande värdepapper.
b)Det kan under en period på minst sex månader klart fastställas en korrelation på minst 0,9 mellan fondföretagets dagliga prisförändring och det index eller den aktiekorg eller de räntebärande värdepapper det följer. ”Korrelation” betyder i detta sammanhang korrelationskoefficienterna mellan den dagliga avkastningen från fondföretaget och det index eller den korg av aktier eller räntebärande värdepapper som det följer.
L 177/230 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
55.Om institutet inte dagligen får kännedom om de underliggande investeringarna i fondföretaget, får institutet beräkna kapitalkraven för positionsrisker (allmänna och specifika) i enlighet med metoderna i denna bilaga, under förutsättning att följande villkor är uppfyllda:
a)Det antas att fondföretaget först investerar i tillgångsklasserna med de högsta kapitalkrav för positionsrisker (allmänna och specifika) som dess mandat tillåter tills dess att den maximala gränsen är nådd, och därefter fortsätter att i fallande ordning investera i de efterföljande exponeringsklasserna tills dess att den maximala totala investeringsgränsen är nådd. Positionen i fondföretaget behandlas som direkt ägande i den hypotetiska positionen.
b)Instituten tar hänsyn till den maximala indirekta exponering de kan uppnå genom att ta in positioner med hävstångseffekt genom fondföretaget när de beräknar sina kapitalkrav för positionsrisken. Detta görs genom att positionen i fondföretaget ökas proportionellt upp till den maximala exponeringen i enlighet med dess mandat mot de underliggande investeringarna.
c)Skulle kapitalkravet för positionsrisk (allmän och specifik) enligt denna punkt överskrida det som anges i punkt 48 skall kapitalkravet begränsas till den nivån.
56.Institut får använda sig av en tredje part för att enligt de metoder som anges i denna bilaga beräkna och rapportera kapitalkravet för positionsrisk (allmän och specifik) för positioner i fondföretag som omfattas av punkterna 53 och 55, förutsatt att beräkningens och rapportens riktighet kan säkerställas på tillfredsställande sätt.
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/231 |
|
|
|
|
BILAGA II
BERÄKNING AV KAPITALKRAV FÖR AVVECKLINGS- OCH MOTPARTSKREDITRISK
1.Vid transaktioner i vilka räntebärande instrument, aktier, utländsk valuta och råvaror (utom repor och omvända repor och utlåning och lån av värdepapper eller råvaror) inte är avvecklade efter den överenskomna leveransdagen skall ett institut beräkna den prisskillnad det riskerar. Denna utgör skillnaden mellan överenskommet pris för det räntebärande instrumentet, aktien, den utländska valutan eller råvaran ifråga och dess aktuella marknadsvärde om skillnaden skulle kunna medföra en förlust för institutet. Prisskillnaden skall multipliceras med tillämplig faktor i tabell 1 för att beräkna kapitalkravet.
Tabell 1
Antal arbetsdagar efter avtalad avvecklingsdag |
( %) |
|
|
5 – 15 |
8 |
|
|
16 - 30 |
50 |
|
|
31 - 45 |
75 |
|
|
46 eller fler |
100 |
|
|
TRANSAKTIONER UTAN SAMTIDIG PRESTATION
2.Ett institut skall uppfylla ett kapitalkrav i enlighet med tabell 2 om
a)det har erlagt betalning för värdepapper, utländsk valuta eller råvaror innan det har erhållit dem eller det har levererat värdepapper, utländsk valuta eller råvaror innan det har erhållit betalning för dem, och
b)vid gränsöverskridande handel en dag eller fler har förflutit efter det att betalningen eller leveransen ägde rum.
Tabell 2:
Kapitalbehandling vid transaktioner utan samtidig prestation
|
|
Från första avtalade |
|
|
|
Fram till första avtalade |
betalnings‑/leveransben |
5 affärsdagar efter avveck- |
|
Transaktionsslag |
fram till 4 dagar efter det |
lingsdatum fram till det att |
||
betalnings‑/leveransben |
||||
|
andra avtalade betal- |
transaktionen upphör |
||
|
|
|||
|
|
nings‑/leveransbenet |
|
Utan samtidig prestation |
Inget kapitalkrav |
Behandlas som expo- |
Överfört värde plus |
|
|
nering |
löpande positiv exponer- |
|
|
|
ing dras från kapitalba- |
|
|
|
sen. |
3.Institut som använder den ansats som beskrivs i artiklarna
L 177/232 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
i det direktivet, förutsatt att de tillämpar dem på alla sådana exponeringar, eller en riskvikt på 100 procent på alla sådana exponeringar.
Om beloppet för den positiva exponering som härrör från transaktioner utan samtidig prestation inte är väsentligt får instituten tillämpa riskvikten 100 % på dessa exponeringar.
4.Om ett avvecklings‑ eller clearingsystem drabbas av en störning som omfattar hela systemet får de behöriga myndigheterna åsidosätta de beräknade kapitalkraven enligt bestämmelserna i punkterna 1 och 2 fram till dess att situationen har rättats till. En motparts oförmåga att avveckla en transaktion skall i detta fall inte betraktas som fallissemang i kreditriskavseende.
MOTPARTS KREDITRISK (CCR)
5.Ett institut skall vara skyldigt att beräkna kapitalkrav för CCR som uppstår av exponeringar på grund av följande:
a)OTC‑derivat och kreditderivat.
b)Repor, omvända repor, utlåning eller lån av värdepapper eller råvaror som grundas på värdepapper eller råvaror i handelslagret.
c)marginallånetransaktioner avseende finansiella instrument eller råvaror,
d)transaktioner med lång avvecklingscykel.
6.Med förbehåll för punkterna
7.Vid tillämpning av punkt 6 gäller följande:
Bilaga IV till direktiv 2006/48/EG skall anses vara ändrad så att den omfattar punkt 8 i avsnitt C i bilaga I till direktiv 2004/39/EG.
Bilaga III till direktiv 2006/48/EG skall anses vara ändrad så att följande läggs till efter fotnoterna till tabell 1:
”För att beräkna den möjliga framtida exponeringen för kreditrisk när det gäller kreditderivat i form av totalavkastningsswappar och kreditswappar skall instrumentets nominella belopp multipliceras med följande procentsatser:
— Om referensförpliktelsen är sådan att den skulle vara en kvalificerad post enligt bilaga I om den gav upphov till direkt exponering för institutet: 5 %.
— Om referensförpliktelsen är sådan att den inte skulle vara en kvalificerad post enligt bilaga I om den gav upphov till direkt exponering för institutet: 10 %.
När det gäller en kreditswapp kan emellertid ett institut, vars exponering på grund av denna swapp är en lång position i den underliggande posten, använda en sats på 0 % för den möjliga framtida exponeringen för kreditrisk, såvida denna kreditswapp inte omfattas av en likvidationsklausul vid insolvens i den enhet vars exponering till följd av swappen utgör en kort position i den underliggande posten, även om den underliggande posten inte drabbats av fallissemang.”
När kreditderivatet ger skydd enligt principen n: te att fallera i en korg av underliggande skulder, är frågan om vilken
av de ovan föreskrivna procentsatserna som ska tillämpas avhängig av om den skuld i korgen som har den n: te sämsta kreditkvaliteten skulle anses vara kvalificerad eller ej i den betydelse som avses i Annex I om den innehades av institutet.
8.Vid tillämpning av punkt 6 får instituten vid beräkning av riskvägda exponeringsbelopp inte använda den förenklade metoden för finansiella säkerheter enligt del 3, punkterna
9.Vid tillämpning av punkt 6 får, när det gäller repor och värdepappers- eller råvarulån som förtecknats i handelslagret, alla finansiella instrument och råvaror som kan ingå i handelslagret godkännas som godtagbar säkerhet. För exponeringar till följd av OTC‑derivat som förtecknats i handelslagret får råvaror som kan ingå i handelslagret också
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/233 |
|
|
|
|
godkännas som godtagbar säkerhet. När sådana finansiella instrument eller råvaror som inte kan ingå enligt bilaga VIII till direktiv 2006/48/EG lånas ut, säljs eller tillhandahålls respektive lånas, köps eller tas emot som säkerhet eller på något annat sätt inom ramen för en sådan transaktion, och institutet tillämpar schablonmetoden för volatilitetsjusteringar enligt del 3 i bilaga VIII till det direktivet, skall vid beräkning av volatilitetsjusteringar sådana instrument och råvaror behandlas på samma sätt som aktier utanför huvudindexet på en erkänd börs.
Om instituten tillämpar internmetoden för volatilitetsjusteringar enligt del 3 i bilaga VIII till direktiv 2006/48/EG när det gäller finansiella instrument eller råvaror som inte kan ingå enligt bilaga VIII till det direktivet skall volatilitetsjusteringar beräknas för varje enskild post. När instituten använder metoden som är baserad på egna modeller enligt definitionen i del 3 i bilaga VIII i direktiv 2006/48/EG, får de också tillämpa denna metod på handelslagret.
10.Vid tillämpning av punkt 6 gäller i samband med godkännande av ramavtal om nettning som täcker repor och/eller värdepappers- eller råvarulån och/eller andra kapitalmarknadsdrivna transaktioner, kommer nettning mellan positionerna i eller utanför handelslagret endast att erkännas när de nettade transaktionerna uppfyller följande villkor:
a)Alla transaktioner marknadsvärderas dagligen.
b)Alla poster som lånas, köps eller tas emot som led i transaktionerna kan erkännas som godtagbara finansiella säkerheter enligt underavsnitt 3 i avsnitt 3 i kapitel 2 i avdelning V i direktiv 2006/49/EG utan tillämpning av punkt 9 i denna bilaga.
11.När ett kreditderivat i handelslagret utgör en del av en intern säkring och kreditriskskyddet är erkänt enligt direktiv 2006/48/EG, skall ingen motpartsrisk anses uppstå på grund av positionen i kreditderivatet.
12.Kapitalkravet skall vara 8 % av de sammanlagda riskvägda exponeringsbeloppen.
L 177/234 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
BILAGA III
BERÄKNING AV KAPITALKRAV FÖR VALUTAKURSRISK
1.Om summan av den totala nettopositionen i valuta och nettopositionen i guld hos ett institut beräknade i enlighet med förfarandet i punkt 2 överstiger 2 % av dess sammanlagda kapitalbas skall summan av dess nettoposition i valuta och dess nettoposition i guld multipliceras med 8 % för att beräkna kapitalbaskravet mot valutakursrisk.
2.En tvåstegsmetod skall tillämpas för beräkning av kapitalkrav för valutakursrisker.
2.1För det första beräknas institutets öppna nettoposition i varje valutaslag (inklusive rapportvalutan) och i guld.
Denna öppna nettoposition består av summan av följande (positiva eller negativa) poster:
a)Nettopositionen avista (dvs. alla tillgångsposter minus alla skuldposter inklusive upplupen ränta i ifrågavarande valuta eller, vad gäller guld, nettopositionen avista i guld).
b)Nettoterminspositionen (dvs. alla tillgodohavanden minus alla belopp som skall betalas på grundval av terminsaffärer med valuta och guld inklusive valuta- och guldterminer och kapitalbeloppet i valutaswappar som inte inberäknas i avistapositionen).
c)Oåterkalleliga garantier (och jämförbara instrument) som med visshet kommer att behöva infrias och för vilken sannolikt återbetalning inte kommer att ske.
d)Framtida nettointäkter och nettoutgifter som ännu inte har uppstått men som är helt säkrade (enligt det rapporterande institutets bedömning och med förhandsgodkännande av de behöriga myndigheterna; nettointäkter och nettoutgifter som ännu inte bokförts men som redan är helt säkrade genom terminsaffärer i utländsk valuta får inräknas här). Bedömningen skall göras konsekvent.
e)Motsvarigheten till nettodeltat (eller deltabaserat) för det samlade innehavet av optioner i utländsk valuta och i guld.
f)Marknadsvärdet av övriga optioner (dvs. inte avser utländsk valuta eller guld).
Positioner som ett institut avsiktligt har skaffat för att säkra sig mot kursförändringars negativa påverkan på kapitalbasen får undantas från beräkningen av öppna nettopositioner i valuta. Sådana positioner bör vara av en art som inte är avsedd att omsättas eller av strukturell beskaffenhet och uteslutandet av dem och varje förändring av villkoren för att utesluta dem kräver de behöriga myndigheternas medgivande. Samma behandling får på samma villkor som ovan tillämpas på ett instituts positioner som är hänförliga till poster som redan har dragits av vid beräkningen av kapitalbasen.
Vid sådan beräkning som avses i första stycket skall i fråga om fondföretag de aktuella valutapositionerna i fondföretaget tas med i beräkningen. Instituten får använda sig av tredje parts rapporter om valutapositionerna i fondföretaget i de fall rapportens riktighet kan säkerställas på lämpligt sätt. Om ett institut inte är medvetet om valutapositionerna i fondföretaget skall man utgå ifrån att fondföretaget har investerat i valuta upp till den högsta tillåtna gränsen och instituten skall, för positioner i handelslagret, ta hänsyn till den maximala indirekta exponeringen de kan uppnå genom att ta in positioner med hävstångseffekt genom fondföretaget när de beräknar sina kapitalkrav för valutakursrisken. Detta görs genom att positionen i fondföretaget ökas proportionellt upp till den maximala exponeringen mot de underliggande investeringarna, som kommer från investeringsmandatet. Fondföretagets antagna valutaposition skall behandlas som en separat valuta i enlighet med behandlingen av investeringar i guld, dock med den skillnaden att om inriktningen på fondföretagets investeringar är känd, kan den samlade långa positionen läggas till den samlade, långa öppna valutapositionen och den samlade korta positionen läggas till den samlade, korta öppna valutapositionen. Ingen nettning mellan sådana positioner är tillåten före beräkningen.
De behöriga myndigheterna har frihet att medge ett institut rätt att använda nettonuvärdet vid beräkning av den öppna nettopositionen i varje valuta och i guld.
2.2För det andra omräknas korta och långa nettopositioner i varje valuta förutom rapportvalutan och den långa eller korta nettopositionen i guld till rapportvalutan efter avistakursen. De adderas därefter var för sig för att ge summan av korta positioner respektive summan av långa nettopositioner. Den högre av dessa två belopp utgör institutets totala nettoposition i utländsk valuta.
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/235 |
|
|
|
|
3.Med avvikelse från punkterna 1 och 2 och i avvaktan på ytterligare samordning får de behöriga myndigheterna föreskriva eller tillåta att instituten i stället använder följande förfaranden vid tillämpningen av denna bilaga.
3.1De behöriga myndigheterna får medge instituten lägre kapitalkrav till täckande av positioner i nära sammanhängande valutor än de krav som skulle bli följden av tillämpning av punkterna 1 och 2. De behöriga myndigheterna får därvid behandla två valutor som nära sammanhängande endast om sannolikheten för att en förlust – beräknad på basis av dagliga växelkursuppgifter för de föregående tre eller fem åren – kommer att uppstå på lika stora motstående positioner i de båda valutorna under de närmast följande tio arbetsdagarna och som är 4 % eller mindre av värdet av den avstämda positionen i fråga (värderad i rapportvalutan) är åtminstone 99 % om en observationsperiod på 3 år används eller 95 % om en observationsperiod på 5 år används. Kapitalbaskravet för den avstämda positionen i två nära sammanhängande valutor är 4 % multiplicerat med värdet av den avstämda positionen. Kapitalkravet för ej avstämda positioner i nära sammanhängande valutor och alla positioner i övriga valutor är 8 % multiplicerat med det högre beloppet av antingen nettosumman avkorta eller nettosumman av långa positioner i dessa valutor efter det att den avstämda positionen i nära sammanhängande valutor undantagits.
3.2De behöriga myndigheterna får medge att instituten undantar positioner i valutor som är föremål för juridiskt bindande mellanstatliga avtal för begränsning av förändringar i förhållande till andra valutor som omfattas av samma överenskommelse från tillämpningen av de metoder som beskrivs i punkterna 1, 2 och 3.1. Instituten skall beräkna sin avstämda position i sådana valutor och underkasta dem ett kapitalkrav som inte är lägre än hälften av den högsta tillåtna kursvariation som fastställts i ifrågavarande mellanstatliga avtal avseende de berörda valutorna. Icke avstämda positioner i sådana valutor behandlas på samma sätt som andra valutor.
Med avvikelse från första stycket får de behöriga myndigheterna tillåta att kapitalkravet för avstämda positioner i sådana medlemsstaters valutor som deltar i andra etappen i den ekonomiska och monetära unionen sätts till 1,6 % av värdet av sådana avstämda positioner.
4. Nettopositioner för sammansatta valutor får fördelas på däri ingående valutor efter gällande kvoter.
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/237 |
|
|
|
|
10.Optioner på råvaror eller på råvaruderivat skall behandlas som om de vore positioner vars värde motsvarar det underliggande värdet som optionen hänför sig till multiplicerat med dess delta vid tillämpning av denna bilaga. De senare nämnda positionerna får nettas mot motstående positioner i samma slag av underliggande råvara eller råvaruderivat. Det delta som används skall vara det som gäller för berörd börs, det som beräknats av de behöriga myndigheterna eller, där inget av dessa finns att tillgå eller vid OTC‑optioner, det som beräknats av institutet självt, under förutsättning att de behöriga myndigheterna är övertygade om att den beräkningsmetod institutet använder är rimlig.
De behöriga myndigheterna får emellertid även föreskriva att instituten skall beräkna sina delta med metoder som anges av de behöriga myndigheterna.
Skyddsåtgärder skall vidtas mot övriga risker, förutom deltarisken, som sammanhänger med råvaruoptioner.
De behöriga myndigheterna får medge att kravet för en utfärdad, på börsen omsatt råvaruoption sätts lika med den marginalsäkerhet som börsen kräver, om de är helt övertygade att denna marginalsäkerhet ger ett riktigt mått på den risk som är förenad med optionen och att den är minst likvärdig med kapitalkravet för den option som följer av en beräkning enligt den metod som anges nedan i denna bilaga eller enligt den metod med egna modeller som beskrivs i bilaga V.
De behöriga myndigheterna kan också medge att kapitalkravet för en OTC‑råvaruoption, som är clearad av en av myndigheterna erkänd clearingsorganisation får sättas lika med den marginalsäkerhet som krävs av clearings- organisationen om de är helt övertygade om att denna marginalsäkerhet ger ett riktigt mått på den risk som är förenad med optionen, och att den är minst likvärdig med det kapitalkrav för en OTC‑option som följer av en beräkning enligt den metod som anges nedan i denna bilaga eller enligt den metod med egna modeller som beskrivs i bilaga V.
Dessutom får de medge att kravet för en köpt råvaruoption som omsätts på börsen eller en OTC‑råvaruoption är detsamma som det som gäller för den underliggande råvaran, dock med den begränsningen att därav härrörande krav inte överstiger optionens marknadsvärde. Kravet avseende en utfärdad OTC‑option skall bestämmas i förhållande till den underliggande råvaran.
11.Köpoptioner baserade på råvaror skall behandlas på samma sätt som sådana råvaruoptioner som avses i punkt 10.
12.De som överför råvaror eller garanterade rättigheter avseende äganderätt till råvaror i en repa och den som lånar ut råvaror i ett avtal om råvarulån skall ta med sådana råvaror vid beräkningen av sitt kapitalkrav enligt denna bilaga.
a)Löptidsmetoden
13.Institutet skall använda en särskild löptidsmetod för varje råvara i överensstämmelse med tabell 1. Alla positioner i en viss råvara och alla positioner som betraktas som positioner i samma råvara enligt punkt 7 ovan skall föras till respektive löptidsband. Fysiska lager skall föras till första löptidsbandet.
|
|
|
|
Tabell 1 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Löptidsband |
|
Spridningsfaktor (i %) |
|
|
|
(1) |
|
(2) |
0 |
≤ 1 månad |
|
1,50 |
||
|
|
|
|
||
> 1 ≤ |
3 månader |
|
1,50 |
||
|
|
|
|
||
> 3 ≤ |
6 månader |
|
1,50 |
||
|
|
|
|
|
|
> 6 |
≤ |
12 månader |
|
1,50 |
|
|
|
|
|
|
|
> 1 |
≤ |
2 år |
|
1,50 |
|
|
|
|
|
|
|
> 2 |
≤ |
3 år |
|
1,50 |
|
|
|
|
|
|
|
> 3 |
år |
|
|
1,50 |
|
|
|
|
|
|
|
14.Behöriga myndigheter får tillåta att positioner som enligt punkt 7 ovan är eller betraktas som positioner i samma råvara avräknas och förs till respektive löptidsband på nettobasis för följande:
a)Positioner i kontrakt som förfaller samma dag.
b)Positioner i kontrakt som förfaller inom tio dagar från varandra, om kontrakten omsätts på marknader som har dagliga leverenstidpunkter.
L 177/238 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
15.Institutet skall därefter beräkna summan av de långa positionerna och summan av de korta positionerna i varje löptidsband. Summan av långa (korta) positioner som motsvaras av korta (långa) positioner i ett visst löptidsband utgör den avstämda positionen i den gruppen medan återstående långa eller korta positioner utgör den icke avstämda positionen i samma band.
16.Den del av den icke avstämda långa (korta) positionen i ett visst löptidsband som motsvaras av den icke avstämda korta (långa) positionen i ett högre löptidsband utgör den avstämda positionen mellan två löptidsband. Den del av den icke avstämda långa eller icke avstämda korta positionen som inte kan avstämmas på detta sätt utgör den icke avstämda positionen.
17.Institutets kapitalkrav för varje råvara skall beräknas på grundval av den relevanta löptidsmetoden som summan av följande:
a)Summan av de avstämda långa och korta positionerna, multiplicerad med relevant grundfaktor enligt kolumn 2 i tabell 1 i punkt 13 för varje löptidsband och med råvarans avistapris.
b)Den avstämda positionen mellan två löptidsband för varje löptidsband dit en icke avstämd position överförs, multiplicerad med 0,6 % (överföringsfaktor) och med råvarans avistapris.
c)Återstående icke avstämda positioner multiplicerade med 15 % (restfaktor) och med råvarans avistapris.
18.Institutets totala kapitalkrav för råvarurisker skall beräknas som summan av de kapitalkrav som beräknas för varje råvara enligt punkt 17.
b)Förenklad metod
19.Institutets kapitalkrav för varje råvara beräknas som summan av
a)15 % av nettopositionen, lång eller kort, multiplicerad med råvarans avistapris, och
b)3 % av bruttopositionen, lång samt kort, multiplicerad med råvarans avistapris.
20.Institutets totala kapitalkrav för råvarurisker skall beräknas som summan av de kapitalkrav som beräknas för varje råvara enligt punkt 19.
c)Utökad löptidsmetod
21.De behöriga myndigheterna får bemyndiga instituten att använda de
a)har en betydande handel med råvaror,
b)har en diversifierad råvaruportfölj, och
c)ännu inte har möjlighet att utnyttja egna modeller för att beräkna kapitalkrav för råvarurisk enligt bilaga V.
Tabell 2
|
Ädelmetaller |
Basmetaller |
Jordbruksproduk- |
Övrigt, inbegripet |
|
(utom guld) |
ter |
energiprodukter |
|
|
|
|||
|
|
|
|
|
Grundfaktor ( %) |
1,0 |
1,2 |
1,5 |
1,5 |
|
|
|
|
|
Överföringsfaktor ( %) |
0,3 |
0,5 |
0,6 |
0,6 |
|
|
|
|
|
Restfaktor ( %) |
8 |
10 |
12 |
15 |
|
|
|
|
|
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/239 |
|
|
|
|
BILAGA V
ANVÄNDNING AV INTERNA MODELLER FÖR BERÄKNING AV KAPITALKRAV
1.De behöriga myndigheterna får, om inte annat följer av villkoren i denna bilaga, medge att institut vid beräkning av sina kapitalkrav för positionsrisk, valutakursrisk och/eller råvarurisk använder sina interna riskhanteringsmodeller i stället för, eller tillsammans med, de metoder som beskrivs i bilagorna I, III och IV. I varje enskilt fall krävs ett uttryckligt godkännande från den behöriga myndigheten för användning av modeller för övervakning av kapitalsituationen.
2.Den behöriga myndigheten skall ge sitt godkännande endast om den är övertygad om att institutets riskhanter- ingsmodell är sund och genomförs med integritet och att i synnerhet följande kvalitativa normer uppfylls:
a)Den interna riskmätningsmodellen skall vara väl integrerad i institutets dagliga riskhanteringsprocess och utgöra grunden för rapportering om institutets riskexponering till personer i ledande befattning i institutet.
b)Institutet skall ha en enhet för riskkontroll som är fristående från de affärsdrivande handelsenheterna och rapporterar direkt till personer i ledande befattning i institutet. Enheten skall vara ansvarig för att utforma och genomföra institutets riskhanteringsmodell. Den skall utarbeta och analysera dagliga rapporter om resultaten av riskmätningsmodellen och om lämpliga åtgärder som skall vidtas avseende begränsningar i handeln. Enheten skall också genomföra inledande och fortlöpande validering av den interna modellen.
c)Institutets styrelse och ledande befattningshavare skall ta aktiv del i riskkontrollprocessen, och de dagliga rapporter som utarbetas av riskkontrollenheten skall ses över på en ledningsnivå med tillräckliga befogenheter för att kunna genomdriva minskningar såväl i de positioner som enskilda handlare tar som i institutets totala riskexponering.
d)Institutet skall ha tillräckligt många anställda som har kunskaper i användningen av avancerade modeller inom områdena handel, riskkontroll, revision och affärsadministration (back‑office).
e)Institutet skall ha fastställt förfaranden för övervakning och säkerställande av att en rad skriftligt fastlagda interna riktlinjer för och kontroller av om riskmätningssystemets funktion i sin helhet efterlevs.
f)Institutets modell skall ha en dokumenterad historia av rimlig noggrannhet i sina riskberäkningar.
g)Institutet skall ofta genomföra ett rigoröst program för stresstesning och resultaten därav skall ses över av ledande befattningshavare och återspeglas i de riktlinjer och limiter som den fastställer. Detta förfarande skall särskilt ta upp bristande marknadslikviditet vid påfrestningar på marknaderna, koncentrationsrisker, enkelriktade marknader, risker för oförutsedda händelser och plötsliga fallissemang, risker i samband med positioner som är långt ”out of the money”, icke‑linjära egenskaper hos produkterna, positioner med stora värderingsspann och andra risker som inte med säkerhet fångas upp korrekt av den interna modellen. De chocker som tillämpas skall anpassas till portföljernas art och till den tid det skulle kunna ta att säkra eller hantera riskerna under svåra marknadsförhållanden.
h)Institutet skall, som ett led i sin regelbundna interna revision, genomföra en fristående översyn av riskmätningssystemet.
Översynen som avses i punkt h i första stycket skall inbegripa både de affärsdrivande handelsenheternas och den fristående riskkontrollenhetens verksamhet. Åtminstone en gång om året skall institutet se över sin riskhanterings- process i dess helhet.
Vid denna översyn skall följande beaktas:
a)Hur ändamålsenlig dokumentationen från riskhanteringssystemet och ‑processen är samt riskkontrollenhetens organisation.
b)Integreringen av marknadsriskberäkningen i den dagliga riskhanteringen och integriteten i informationssystemet för riskhanteringen.
c)Vilket förfarande institutet använder för att godkänna riskvärderingsmodeller och värderingssystem som används av personalen inom handelsavdelningar och affärsadministrationsavdelningar.
d)Omfattningen av de marknadsrisker som kan iakttas genom riskmätningsmodellen och valideringen av betydande förändringar i riskmätningsprocessen.
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/241 |
|
|
|
|
Institutet skall också uppfylla följande villkor:
—Om ett institut är utsatt för en risk för oförutsedda händelser som inte fångas upp av dess
—Institutets interna modell skall ge en försiktig bedömning av den risk som uppkommer till följd av mindre likvida positioner och positioner med begränsad pristransparens vid realistiska marknadsscenarier. Modellen skall dessutom uppfylla minimidatakrav. Proxyvariabler skall vara tillräckligt försiktiga och får endast användas om tillgängliga data är otillräckliga eller inte ger uttryck för en positions eller portföljs verkliga volatilitet.
Allt eftersom teknik och bästa praxis utvecklas skall instituten utnyttja dessa framsteg.
Dessutom skall instituten ha en metod för att vid beräkningen av kapitalkravet beakta fallissemangsrisken för sina positioner i handelslagret som är tillkommande utöver den fallissemangsrisk som beaktas genom det
Institutet skall visa att dess metod når upp till en sundhetsnivå som motsvarar den som gäller för den ansats som fastställs i artiklarna
Ett institut som inte fångar upp den tillkommande fallissemangsrisken genom en internt utvecklad metod skall beräkna det extra kapitalkravet genom en ansats som är förenlig med antingen den ansats som anges i artiklarna 78- 83 i direktiv 2006/48/EG eller den ansats som anges i artiklarna
När det gäller traditionella eller syntetiska värdepapperiseringsexponeringar som skulle bli föremål för en avdragsbehandling enligt den behandling som avses i artikel 66.2 i direktiv 2006/48/EG, eller riskviktas till 1 250 % enligt del 4 i bilaga IX i det direktivet, skall dessa positioner bli föremål för ett kapitalkrav som inte är mindre än vad som framkommit vid den behandlingen. Institut som handlar med dessa exponeringar kan tillämpa en annan behandling om de, utöver avsikten att driva handel, kan visa för sina behöriga myndigheter att en likvid tvåvägsmarknad existerar för värdepapperiseringsexponeringarna eller, i händelse av syntetiska värdepapperiseringar som enbart bygger på kreditderivat, för värdepapperiseringsexponeringarna själva eller samtliga riskkomponenter som ingår i dessa. För detta avsnitt skall en tvåvägsmarknad anses existera när det finns oberoende och äkta erbjudanden att köpa och sälja så att ett pris som står i rimlig proportion till det senaste försäljningspriset eller aktuella konkurrerande äkta köp- eller säljerbjudanden kan fastställas inom en dag och avvecklas till ett sådant pris inom en relativt kort tid i enlighet med gängse handelspraxis. Om ett institut skall tillämpa en annan behandling, skall det ha tillgång till tillräckliga marknadsdata för att garantera att det till fullo beaktar den koncentrerade fallissemangsrisken för dessa exponeringar i sin interna metod för att mäta den tillkommande fallissemangsrisken i enlighet med de normer som fastställts ovan.
6.Institut som använder egna modeller som inte erkänns enligt punkt 4 skall åläggas ett särskilt kapitalkrav för den specifika risken beräknad enligt bilaga I.
7.Vid tillämpning av punkt 9 b skall resultatet av institutets egen beräkning ökas genom att multipliceras med en faktor på minst 3.
8.Multiplikationsfaktorn skall ökas med en plusfaktor mellan 0 och 1 i överensstämmelse med tabell 1 beroende på det antal överskridanden som konstaterats genom institutets ”back‑testing” under de närmast föregående 250 bankdagarna. De behöriga myndigheterna skall kräva att instituten på ett konsekvent sätt beräknar överskridanden på grundval av ”back‑testing” av antingen faktiska eller hypotetiska förändringar i portföljens värde. Ett överskridande är den en‑dags‑förändring i portföljens värde som överskrider det motsvarande en‑dags‑värde på risk
L 177/242 |
|
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Tabell 1 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Antal överskridanden |
|
Plusfaktor |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Färre än 5 |
|
0,00 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
5 |
|
0,40 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
6 |
|
0,50 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
7 |
|
0,65 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
8 |
|
0,75 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
9 |
|
0,85 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
10 eller fler |
|
1,00 |
|
|
|
|
|
|
|
|
De behöriga myndigheterna kan i enskilda fall och på grund av en speciell situation avstå från kravet på att öka multiplikationsfaktorn med ”plusfaktorn” enligt tabell 1 om institutet på ett tillfredsställande sätt för de behöriga myndigheterna har påvisat att en sådan ökning är omotiverad och att modellen i grunden är sund.
Om det genom upprepade överskridanden påvisas att modellen inte är tillräckligt exakt skall de behöriga myndigheterna återkalla godkännandet av modellen eller vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att modellen snarast förbättras.
För att ge de behöriga myndigheterna möjlighet att kontinuerligt övervaka plusfaktorns lämplighet skall institution snarast och under alla omständigheter senast inom fem arbetsdagar underrätta de behöriga myndigheterna om alla överskridanden som konstateras med deras program för utfallstest och som i enlighet med ovanstående tabell skulle medföra en ökning av en plusfaktor.
9.Alla institut skall uppfylla ett kapitalkrav som uppgår till det som är högst av
a)föregående dags
b)medelvärdet av de dagliga
10.Följande miniminorm skall gälla vid beräkning av
a)Åtminstone daglig beräkning av
b)Ett 99‑procentigt ensidigt konfidensintervall.
c)En innehavsperiod motsvarande tio dagar.
d)En faktisk historisk observationsperiod på minst ett år utom då en kortare observationsperiod är motiverad på grund av en betydande ökning i prisvolatiliteten.
e)Uppdatering av dataunderlaget var tredje månad.
11.De behöriga myndigheterna skall kräva att den interna modellen på ett korrekt sätt tar med alla väsentliga prisrisker på optioner eller på optionsliknande positioner och att andra risker som inte tas med i modellen täcks tillräckligt av kapitalbasen.
12.Riskmätningsmodellen skall fånga upp tillräckligt antal riskfaktorer, beroende på institutets aktivitetsnivå på respektive marknad, och särskilt följande:
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/243 |
|
|
|
|
Ränterisk
Riskmätningssystemet skall omfatta en uppsättning riskfaktorer som motsvarar räntorna i varje valuta i vilken institutet har räntekänsliga positioner, vare sig dessa är i eller utanför balansräkningen. Institutet skall basera sina avkastningskurvor på någon allmänt vedertagen metod. När det gäller väsentlig ränteriskexponering i de viktigaste valutorna och på de viktigaste marknaderna skall avkastningskurvan delas upp i minst sex löptidssegment för att fånga upp variationer i räntornas volatilitet utmed avkastningskurvan. Riskmätningssystemet måste även fånga upp den risk som är förknippad med ej fullständigt korrelerade rörelser mellan olika avkastningskurvor.
Valutakursrisk
Riskmätningssystemet skall omfatta riskfaktorer som hänför sig till guld och de enskilda utländska valutorna som institutets positioner är denominerade i.
I fråga om fondföretag skall de aktuella valutapositionerna för fondföretaget tas med i beräkningen. Instituten får använda sig av tredje parts rapporter om valutapositionerna för fondföretaget när rapportens riktighet kan säkerställas på lämpligt sätt. Om ett institut inte är medvetet om valutapositionerna för fondföretaget bör denna position lyftas ut och hanteras i enlighet med punkt 2.1 fjärde stycket i bilaga III.
Aktierisk
Riskmätningssystemet skall tillämpa en särskild riskfaktor åtminstone för var och en av de aktiemarknader där institutet har väsentliga positioner.
Råvarurisk
Riskmätningssystemet skall tillämpa en särskild riskfaktor åtminstone för var och en av de råvaror där institutet har väsentliga positioner. Riskmätningssystemet skall dessutom fånga upp risken i ej fullständigt korrelerade rörelser mellan likartade men ej identiska råvaror och även exponering för förändringar i terminspriser som uppstår till följd av bristande överensstämmelse mellan löptider. Det skall också beakta marknadssärdrag, särskilt leveransdagar och handlares möjligheter att stänga positioner.
13.De behöriga myndigheterna får tillåta institut att använda empiriska korrelationer inom riskkategorier och mellan olika riskkategorier om de är övertygade om att institutets system för att mäta korrelationer är sunt och genomförs med integritet.
L 177/244 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
BILAGA VI
BERÄKNING AV KAPITALKRAV FÖR STORA EXPONERINGAR
1.Det överskjutande belopp som avses i artikel 31 b skall beräknas genom val av de beståndsdelar i den samlade exponeringen på grund av transaktioner med kunden eller gruppen av kunder i fråga som har det högsta kapitalkravet mot specifik risk enligt bilaga I och/eller krav enligt bilaga II varvid summan är lika med det överskjutande belopp som avses i artikel 31 a.
2.Om överskottet inte har funnits i mer än tio dagar skall det ytterligare kapitalkravet vara 200 % av de krav som avses i punkt 1 för däri ingående beståndsdelar.
3.Från och med tionde dagen efter det att överskottet har uppkommit hänförs beståndsdelarna i överskottet utvalda i enlighet med punkt 1 till respektive rad i kolumn 1 i tabell I i den ordning kraven mot specifik risk enligt bilaga I och/ eller kraven enligt bilaga II stiger. Det ytterligare kapitalkravet skall motsvara beloppet av kravet mot specifik risk i bilaga I och/eller kraven i bilaga II för dessa beståndsdelar multiplicerade med respektive faktor i kolumn 2 i tabell I.
|
Tabell 1 |
|
|
|
|
Överskott utöver gränsvärdena |
|
Faktor |
(grundat på procentandelen av kapitalbasen) |
|
|
|
|
|
|
|
|
upp till 40 % |
|
200 % |
|
|
|
från 40 % till 60 % |
|
300 % |
|
|
|
från 60 % till 80 % |
|
400 % |
|
|
|
från 80 % till 100 % |
|
500 % |
|
|
|
från 100 % till 250 % |
|
600 % |
|
|
|
över 250 % |
|
900 % |
|
|
|
L 177/246 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
Metoder för försiktig värdering
3.Med marknadsvärdering förstås att det minst en gång om dagen görs en värdering av positionerna mot lättillgängliga avräkningskurser från oberoende källor. Exempel på sådana är börskurser, skärmpriser eller noteringar från flera oberoende och ansedda mäklare.
4.Vid marknadsvärdering skall den mer försiktiga sidan av
5.När en marknadsvärdering inte är möjlig måste instituten göra en modellvärdering (”mark to model”) av sina positioner/portföljer innan de genomför en kapitalkravsberäkning enligt reglerna för handelslagret. Som modellvärdering definieras varje typ av värdering som måste jämföras med, extrapoleras från eller på något annat sätt beräknas utifrån något från marknaden hämtat värde.
6.Följande krav måste uppfyllas vid modellvärdering:
a)Den högsta ledningen måste veta för vilka delar av handelslagret en modellvärdering görs och skall förstå i vilken grad detta skapar osäkerhet i verksamhetens risk/resultatrapportering.
b)Använd marknadsinformation skall i möjligaste mån hämtas från samma källa som marknadspriserna. Dessutom skall marknadsvärdets lämplighet för den särskilda positionen värderas och modellens parametrar bedömas ofta.
c)I möjligaste mån skall värderingsmetoder användas som är allmänt vedertagna på marknaden för olika finansiella instrument eller råvaror.
d)Om modellen utvecklas av institutet skall den baseras på sunda antaganden som har bedömts och kritiskt granskats av parter med lämpliga kvalifikationer och som står oberoende från utvecklingsprocessen.
e)Det skall finnas formella förfaranden för ändringskontroller. En säkerhetskopia av modellen skall bevaras och med jämna mellanrum användas för att kontrollera värderingarna.
f)De riskhanteringsansvariga skall vara medvetna om modellens svagheter och om hur dessa bäst återspeglas i värderingsresultaten.
g)Modellen skall regelbundet ses över i syfte att kontrollera dess pålitlighet (exempelvis bedömning av om antagandena fortfarande gäller, analys av resultaträkningseffekter kontra riskfaktorer, jämförelse mellan faktiska slutavräkningsvärden och modellresultat).
I fråga om punkt d skall modellen utvecklas eller godkännas oberoende av handelsavdelningen. Den skall prövas med oberoende tester. Häri ingår validering av de matematiska grunderna, de gjorda antagandena och programmeringen.
7.Oberoende priskontroller bör göras utöver den dagliga marknadsvärderingen eller modellvärderingen. Vid detta förfarande kontrolleras regelbundet att marknadspriser eller indata för modell är korrekta och oberoende. Daglig marknadsvärdering får göras av handlare medan kontrollen av marknadspriser och modellindata bör genomföras av en enhet som är fristående från handelsenheten minst en gång i månaden (eller oftare, allt efter marknadens eller handelsverksamhetens art). Om inga oberoende prissättningskällor finns eller om källorna är mer subjektiva kan det vara lämpligt med försiktighetsåtgärder som exempelvis prisjusteringar.
Prisjusteringar eller avsättning till värderingsreserver
8.Instituten skall fastställa och underhålla förfaranden för att bedöma behovet av prisjusteringar eller avsättning till värderingsreserver.
Allmänna standarder
9.De behöriga myndigheterna skall kräva att instituten explicit prövar behovet av prisjusteringar eller avsättning till en värderingsreserv för att ta hänsyn till följande faktorer: ej intjänade räntemarginaler, stängningskostnader för öppna positioner, operativa risker, kostnader för förtida avbrott, finansieringskostnader, framtida administrativa kostnader och – där detta är relevant – modellrisk.
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/247 |
|
|
|
|
Standarder för mindre likvida positioner
10.Mindre likvida positioner kan härröra från såväl marknadsstörningar som institutsbetingade situationer, exempelvis koncentrerade positioner och/eller inaktuella positioner.
11.Instituten skall beakta flera olika faktorer för att avgöra om en värderingsreserv är nödvändig för mindre likvida positioner, bland annat hur lång tid det skulle ta att säkra positionen/riskerna inom positionen, köp- och säljmarginalernas volatilitet och genomsnitt, tillgången till marknadsnoteringar (marknadsgaranternas antal och identitet) och handelsvolymernas volatilitet och genomsnitt, marknadskoncentrationer, hur lång tid positionen har innehafts, den utsträckning i vilken modellvärdering används vid värdering och effekterna av andra modellrisker.
12.Om instituten använder värderingar av tredje part eller modellvärderingar skall de överväga om en prisjustering skall göras eller ej. Instituten skall dessutom överväga behovet av att upprätta reserver för mindre likvida positioner och regelbundet undersöka om de fortsatt är ändamålsenliga.
13.När prisjusteringar eller avsättning till värderingsreserver ger upphov till väsentliga förluster för det innevarande räkenskapsåret skall dessa dras av från institutets primärkapital enligt artikel 57 k i direktiv2006/48/EG.
14.Andra vinster/förluster på grund av prisjusteringar eller avsättning till värderingsreserver skall ingå i beräkningen av den ”nettovinst i institutets handelslager” som nämns i artikel 13.2 b och läggas till eller dras av från den utvidgade del av kapitalbasen som kan täcka marknadsriskskrav enligt dessa bestämmelser.
15.Prisjusteringar eller avsättning till värderingsreserver, som överstiger dem som gjorts i enlighet med det redovisningsregelverk som gäller för institutet, skall behandlas i enlighet med punkt 13 om de ger upphov till väsentliga förluster eller annars enligt punkt 14.
DEL C
Interna säkringar
1.En intern säkring är en position som helt eller i väsentlig grad täcker komponentriskdelen av ett innehav utanför handelslagret eller en grupp av innehav. Positioner som stammar från interna säkringar kan komma i fråga för behandling enligt kapitalkravsreglerna i handelslagret, förutsatt att de innehas i avsikt att bedriva handel och att de allmänna kriterierna för avsikt att bedriva handel och för försiktig värdering i delarna A och B är uppfyllda, särskilt följande:
a)Avsikten med interna säkringar skall inte i första hand vara att undgå eller minska kapitalkraven.
b)Interna säkringar skall dokumenteras korrekt och underkastas särskilda interna förfaranden för godkännande och revision.
c)Den interna transaktionen skall ske till marknadsmässiga villkor.
d)Större delen av den marknadsrisk som uppkommer genom den interna säkringen skall hanteras dynamiskt i handelslagret inom de tillåtna limiterna.
e)Interna transaktioner skall noga övervakas.
Övervakningen måste garanteras genom ändamålsenliga förfaranden.
2.Behandlingen som avses i punkt 1 gäller utan att det påverkar tillämpningen av kapitalkraven för elementet utanför handelslagret i den interna säkringen.
3.Trots vad som sägs i punkterna 1 och 2 gäller att om ett institut säkrar en kreditriskexponering utanför handelslagret med ett kreditderivat som bokförs i dess handelslager (genom intern säkring), skall dock exponeringen utanför handelslagret inte anses vara säkrad vad avser beräkningen av kapitalkravet, såvida inte institutet, från en godtagbar tredje part som tillhandahåller kreditriskskydd, köper ett kreditderivat som uppfyller kraven i punkt 19 i del 2 av bilaga VIII till direktiv 2006/49/EG för exponeringen utanför handelslagret. Om ett sådant kreditriskskydd köps av tredje man och godkänns som säkring av en exponering utanför handelslagret när det gäller kapitalkravet, skall varken den interna eller den externa kreditderivatsäkringen tas upp i handelslagret vid beräkning av kapitalkrav.
L 177/248 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
|
|
|
|
DEL D
Att införa i handelslagret
1.Instituten skall ha tydligt definierade riktlinjer och förfaranden för att bestämma vilken position som skall hänföras till handelslagret och för att beräkna kapitalkraven. Dessa riktlinjer och förfaranden skall vara förenliga med de kriterier som upprättats i artikel 11 och ta hänsyn till institutets förmåga och praxis när det gäller riskhantering. Att dessa riktlinjer och förfaranden efterlevs skall till fullo dokumenteras och underkastas regelbunden internkontroll.
2.Instituten skall ha klart definierade riktlinjer och förfaranden för den övergripande förvaltningen av handelslagret. Dessa riktlinjer och förfaranden skall åtminstone ange
a)de verksamheter som av institutet anses vara handel och som utgör en del av handelslagret för kapitalkravsändamål,
b)i vilken omfattning en position kan marknadsvärderas dagligen med hänvisning till en aktiv, likvid tvåvägsmarknad,
c)för positioner som är modellvärderade, i vilken omfattning institutet kan
i)identifiera alla väsentliga risker som positionen medför,
ii)säkra positionens alla väsentliga risker med instrument för vilka en aktiv, likvid tvåvägsmarknad existerar, och
iii)erhålla pålitliga uppskattningar för huvudantagandena och nyckelparametrarna som använts i modellen,
d)i vilken omfattning institutet kan, och är skyldigt att, åstadkomma värderingar för positionen som kan valideras externt på ett konsekvent sätt,
e)i vilken omfattning rättsliga restriktioner eller andra driftskrav skulle hindra institutets möjligheter att genomföra en avveckling eller säkring av positionen på kort sikt,
f)i vilken omfattning institutet kan, och är skyldigt att, aktivt riskhantera positionen inom sin handelsverksamhet, och
g)i vilken omfattning institutet kan överföra risker eller positionen genom att registrera dem utanför eller i handelslagret och kriterierna för sådana överföringar.
3.Behöriga myndigheter kan tillåta institut att behandla positioner som är innehav enligt artikel 57 l, m och n i direktiv 2006/48/EG i handelslagret som aktier eller räntebärande instrument när ett institut visar att det är en aktiv marknadsgarant i dessa positioner. I detta fall skall institutet ha tillräckliga system och kontroller kring handeln med instrument som kan ingå i kapitalbasen.
4.Terminshandelsrelaterade transaktioner av repotyp som ett institut redovisar utanför handelslagret kan hänföras till handelslagret för beräkning av kapitalkravet så länge som alla sådana transaktioner av repotyp inkluderas. I detta sammanhang definieras handelsrelaterade transaktioner av repotyp som de som uppfyller kraven i artikel 11.2 och i bilaga VII del A och båda betalningsbenen är i form av kontanter eller värdepapper som är möjliga att hänföra till handelslagret. Oavsett var de är registrerade är alla transaktioner av repotyp föremål för ett motpartskreditriskkrav som gäller för transaktioner utanför handelslagret.
30.6.2006 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 177/249 |
|
|
|
|
BILAGA VIII
UPPHÄVDA DIREKTIV
DEL A
UPPHÄVDA DIREKTIV OCH SENARE ÄNDRINGAR
(hänvisning i artikel 52)
Rådets direktiv 93/6/EEG av den 15 mars 1993 om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut
Europaparlamentets och rådets direktiv 98/31/EG av den 22 juni 1998 om ändring av rådets direktiv 93/6/EEG om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut
Europaparlamentets och rådets direktiv 98/33/EG av den 22 juni 1998 om ändring av artikel 12 i rådets direktiv 77/780/ EEG om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut, artiklarna 2, 5, 6, 7 och 8 och bilagorna II och III till rådets direktiv 89/647/EEG om kapitaltäckningsgrad för kreditinstitut och artikel 2 och bilaga II till rådets direktiv 93/6/EEG om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut
Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/87/EG av den 16 december 2002 om extra tillsyn över kreditinstitut, försäkringsföretag och värdepappersföretag i ett finansiellt konglomerat och om ändring av rådets direktiv 73/239/EEG, 79/ 267/EEG, 92/49/EEG, 92/96/EEG, 93/6/EEG och 93/22/EEG samt Europaparlamentets och rådets direktiv 98/78/EG och 2000/12/EG,
Endast artikel 26
Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för finansiella instrument och om ändring av rådets direktiv 85/611/EEG och 93/6/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG samt upphävande av rådets direktiv 93/22/EEG
Endast artikel 67
|
DEL B |
|
|
TIDSPLAN FÖR INFÖRLIVANDE |
|
|
(hänvisning i artikel 52) |
|
|
|
|
Direktiv |
|
Tidsplan för införlivande |
|
|
|
Rådets direktiv 93/6/EEG |
|
1.7.1995 |
|
|
|
Direktiv 98/31/EG |
|
21.7.2000 |
|
|
|
Direktiv 98/33/EG |
|
21.7.2000 |
|
|
|
Direktiv 2002/87/EG |
|
11.8.2004 |
|
|
|
Direktiv 2004/39/EG |
|
30.4.2006/31.1.2007 |
|
|
|
Direktiv 2005/1/EG |
|
13.5.2005 |
|
|
|
L 177/250 |
|
SV |
|
|
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
BILAGA IX |
|
|
||
|
|
|
|
|
|
JÄMFÖRELSETABELL |
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Detta direktiv |
Direktiv 93/6/EEG |
|
Direktiv 98/31/EG |
Direktiv 98/33/EG |
Direktiv 2002/87/EG |
Direktiv 2004/39/EG |
|||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 1.1 |
|
|
|
|
|
|
|
||
|
första meningen |
|
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 1.1 |
Artikel 1 |
|
|
|
|
|
|
||
|
andra meningen |
|
|
|
|
|
|
|
||
|
samt punkt 2 |
|
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 2.1 |
|
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 2.2 |
Artikel 7.3 |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 3.1 a |
Artikel 2.1 |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 3.1 b |
Artikel 2.2 |
|
|
|
|
Artikel 67.1 |
|||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 3.1 |
Artikel |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 3.1 f och g |
|
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 3.1 h |
Artikel 2.10 |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 3.1 i |
Artikel 2.11 |
|
|
Artikel 3.1 |
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 3.1 j |
Artikel 2.14 |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 3.1 k och l |
Artikel 2.15 och |
|
Artikel 1.1 b |
|
|
|
|
||
|
|
|
|
16 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 3.1 m |
Artikel 2.17 |
|
Artikel 1.1 c |
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 3.1 n |
Artikel 2.18 |
|
Artikel 1.1 d |
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 3.1 |
Artikel |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 3.1 r |
Artikel 2.23 |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 3.1 s |
Artikel 2.26 |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 3.2 |
Artikel 2.7 och 8 |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 3.3 a och b |
Artikel 7.3 |
|
|
|
Artikel 26 |
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
30.6.2006 |
|
SV |
|
|
Europeiska unionens officiella tidning |
|
L 177/251 |
|||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Detta direktiv |
Direktiv 93/6/EEG |
|
Direktiv 98/31/EG |
Direktiv 98/33/EG |
Direktiv 2002/87/EG |
Direktiv 2004/39/EG |
|||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 3.3 c |
Artikel 7.3 |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 4 |
Artikel 2.24 |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 5 |
Artikel 3.1 och 2 |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 6 |
Artikel 3.4 |
|
|
|
|
Artikel 67.2 |
|||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 7 |
Artikel 3.4 a |
|
|
|
|
Artikel 67.3 |
|||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 8 |
Artikel 3.4 b |
|
|
|
|
Artikel 67.3 |
|||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 9 |
Artikel 3.3 |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 10 |
Artikel |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 11 |
Artikel 2.6 |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 12 |
Artikel 2.25 |
|
|
|
|
|
|
||
|
första stycket |
|
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 12 |
|
|
|
|
|
|
|
||
|
andra stycket |
|
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 13.1 |
Bilaga V punkt 1 |
|
|
|
|
|
|
||
|
första stycket |
första stycket |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 13.1 |
Bilaga V punkt 1 |
|
Artikel 1.7 och |
|
|
|
|
||
|
andra stycket samt |
andra stycket samt |
|
bilaga IV a b |
|
|
|
|
||
|
punkt |
punkt |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 14 |
Bilaga V punkt 6 |
|
Bilaga IV c |
|
|
|
|
||
|
|
|
|
och 7 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 15 |
Bilaga V punkt 8 |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 16 |
Bilaga V punkt 9 |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 17 |
|
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 18.1 |
Artikel 4.1 första |
|
|
|
|
|
|
||
|
första stycket |
stycket |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 18.1 a och |
Artikel 4.1 i och ii |
|
Artikel 1.2 |
|
|
|
|
||
|
b |
|
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel |
Artikel |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
L 177/252 |
|
SV |
|
|
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Detta direktiv |
Direktiv 93/6/EEG |
|
Direktiv 98/31/EG |
Direktiv 98/33/EG |
Direktiv 2002/87/EG |
Direktiv 2004/39/EG |
|||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 19.1 |
|
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 19.2 |
Artikel 11.2 |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 19.3 |
|
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 20 |
|
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 21 |
Bilaga IV |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 22 |
|
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 23 första |
Artikel 7.5 och 6 |
|
|
|
|
|
|
||
|
och andra stycket |
|
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 23 |
|
|
|
|
|
|
|
||
|
tredje stycket |
|
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 24 |
|
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 25 |
|
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 26.1 |
Artikel 7.10 |
|
Artikel 1.4 |
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel |
Artikel |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 27 |
Artikel 7.14 och |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
15 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 28.1 |
Artikel 5.1 |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 28.2 |
Artikel 5.2 |
|
Artikel 1.3 |
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 28.3 |
|
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 29.1 |
Bilaga VI punkt 2 |
|
|
|
|
|
|
||
|
samt de två föl- |
|
|
|
|
|
|
|
||
|
jande styckena |
|
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 29.1 sista |
|
|
|
|
|
|
|
||
|
stycket |
|
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 29.2 |
Bilaga VI punkt 3 |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 30.1 och 2 |
Bilaga VI punkt 4 |
|
|
|
|
|
|
||
|
första stycket |
och 5 |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 30.2 andra |
|
|
|
|
|
|
|
||
|
stycket |
|
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
30.6.2006 |
|
SV |
|
|
Europeiska unionens officiella tidning |
|
L 177/253 |
|||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Detta direktiv |
Direktiv 93/6/EEG |
|
Direktiv 98/31/EG |
Direktiv 98/33/EG |
Direktiv 2002/87/EG |
Direktiv 2004/39/EG |
|||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 30.3 och 4 |
Bilaga VI punkt 6 |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
och 7 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 31 |
Bilaga VI punkt |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
8.1, 2 första |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
meningen samt 3- |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
5 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 32 |
Bilaga VI punkt 9 |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
och 10 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 33.1 och 2 |
|
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 33.3 |
Artikel 6.2 |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 34 |
|
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel |
Artikel |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 35.5 |
Artikel 8.5 |
|
Artikel 1.5 |
|
|
|
|
||
|
|
|
|
första meningen |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 36 |
Artikel |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 37 |
|
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 38 |
Artikel 9.4 |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 39 |
|
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 40 |
Artikel 2.9 |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 41.1 |
Artikel 10 första, |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
andra och tredje |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
strecksatsen |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 41.1 d och e |
|
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 41.1 f |
Artikel 10 |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
fjärde strecksatsen |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 41.1 g |
|
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 42 |
|
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 43 |
|
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 44 |
|
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
L 177/254 |
|
SV |
|
|
Europeiska unionens officiella tidning |
30.6.2006 |
||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Detta direktiv |
Direktiv 93/6/EEG |
|
Direktiv 98/31/EG |
Direktiv 98/33/EG |
Direktiv 2002/87/EG |
Direktiv 2004/39/EG |
|||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 45 |
|
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 46 |
Artikel 12 |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 47 |
|
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 48 |
|
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 49 |
|
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 50 |
Artikel 15 |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Bilaga I punkterna |
Bilaga I punkterna |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Bilaga I punkt 4 |
Artikel 2.22 |
|
|
|
|
|
|
||
|
sista stycket |
|
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Bilaga I punkt |
Bilaga I punkterna |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Bilaga I punkt 8 |
|
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Bilaga I punk- |
Bilaga I punkterna |
|
|
|
|
|
|
||
|
terna |
|
|
|
|
|
|
|||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Bilaga I punk- |
Bilaga I punk- |
|
|
|
|
|
|
||
|
terna |
terna |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Bilaga I punkterna |
Artikel 2.12 |
|
|
|
|
|
|
||
|
15 och 16 |
|
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Bilaga I punk- |
Bilaga I punk- |
|
|
|
|
|
|
||
|
terna |
terna |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Bilaga I punk- |
|
|
|
|
|
|
|
||
|
terna |
|
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Bilaga II punkterna |
Bilaga II punk- |
|
|
|
|
|
|
||
|
1 och 2 |
terna 1 och 2 |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Bilaga II punk- |
|
|
|
|
|
|
|
||
|
terna |
|
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Bilaga III punkt 1 |
Bilaga III punkt 1 |
|
Artikel 1.7 och |
|
|
|
|
||
|
|
|
|
första stycket |
|
bilaga III a |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Bilaga III punkt 2 |
Bilaga III punkt 2 |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Bilaga III.2.1 första |
Bilaga III punkt |
|
Artikel 1.7 och |
|
|
|
|
||
|
till tredje stycket |
3.1 |
|
bilaga III b |
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
30.6.2006 |
|
SV |
|
|
Europeiska unionens officiella tidning |
|
L 177/255 |
|||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Detta direktiv |
Direktiv 93/6/EEG |
|
Direktiv 98/31/EG |
Direktiv 98/33/EG |
Direktiv 2002/87/EG |
Direktiv 2004/39/EG |
|||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Bilaga III punkt 2.1 |
|
|
|
|
|
|
|
||
|
fjärde stycket |
|
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Bilaga III punkt 2.1 |
Bilaga III punkt |
|
Artikel 1.7 och |
|
|
|
|
||
|
femte stycket |
3.2 |
|
bilaga III b |
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Bilaga III punkt |
Bilaga III punkt 4– |
|
Artikel 17 och |
|
|
|
|
||
|
2.2, 3 och 3.1 |
6 |
|
bilaga III c |
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Bilaga III punkt 3.2 |
Bilaga III punkt 8 |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Bilaga III punkt 4 |
Bilaga III punkt 11 |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Bilaga IV punk- |
Bilaga VII punk- |
|
Artikel 1.7 och |
|
|
|
|
||
|
terna |
terna |
|
bilaga V |
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Bilaga IV punkt 21 |
Artikel 11 a |
|
Artikel 1.6 |
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Bilaga V punk- |
Bilaga VIII punk- |
|
Artikel 1.7 och |
|
|
|
|
||
|
terna |
terna |
|
bilaga V |
|
|
|
|
||
|
fjärde stycket |
|
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Bilaga V punkt 12 |
|
|
|
|
|
|
|
||
|
femte stycket |
|
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Bilaga V punkt 12 |
Bilaga VIII 13 iii, |
|
Artikel 1.7 och |
|
|
|
|
||
|
sjätte stycket, till 13 |
till 14 |
|
bilaga V |
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Bilaga VI |
Bilaga VI punkt |
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
8.2 efter första |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
meningen |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Bilaga VII |
|
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Bilaga VIII |
|
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Bilaga IX |
|
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
2. behörig myndighet: Finansinspektionen eller en annan myndighet |
Prop. 2006/07:5 |
inom EES som utövar tillsyn över institut, institut för elektroniska pengar |
Bilaga 1 |
eller motsvarande utländska företag, |
|
3.EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,
4.exponeringar: tillgångar som redovisas som tillgång i balans- räkningen, derivatavtal som redovisas som skulder och åtaganden utanför balansräkningen,
5.finansiellt holdingföretag: ett finansiellt institut som inte är ett blandat finansiellt holdingföretag enligt 1 kap. 3 § 3 lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat och
a) som har minst ett dotterföretag som är kreditinstitut, värde- pappersbolag, institut för elektroniska pengar eller motsvarande utländskt företag, och
b) vars dotterföretag uteslutande eller huvudsakligen utgörs av sådana företag som avses i a eller finansiella institut,
6.finansiellt institut: ett svenskt eller utländskt företag som inte är kre- ditinstitut, värdepappersbolag, institut för elektroniska pengar eller mot- svarande utländskt företag och vars huvudsakliga verksamhet är att
a) förvärva eller inneha aktier eller andelar,
b) driva värdepappersrörelse utan att vara tillståndspliktigt enligt
1 kap. 3 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse, eller
c)driva en eller flera av de verksamheter som anges i 7 kap. 1 § andra stycket
7. finansiellt instrument: ett avtal som ger upphov till en finansiell tillgång för en part samtidigt som en annan part får en finansiell skuld eller utfärdar ett egetkapitalinstrument,
8. finansiellt moderholdingföretag inom EES: ett inom EES etablerat finansiellt holdingföretag, som inte är dotterföretag till ett institut eller ett motsvarande utländskt företag som auktoriserats inom EES eller till ett annat finansiellt holdingföretag som är etablerat inom EES,
9. holdingföretag med blandad verksamhet: ett svenskt eller utländskt moderföretag som inte är kreditinstitut, värdepappersbolag, institut för elektroniska pengar, motsvarande utländskt företag, finansiellt holdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag enligt 1 kap. 3 § 3 lagen om särskild tillsyn över finansiella konglomerat, men som har minst ett dotterföretag som är kreditinstitut, värdepappersbolag, institut för elektroniska pengar eller motsvarande utländskt företag,
10. institut: kreditinstitut och värdepappersbolag,
11. kapitalkravsdirektivet: Europaparlamentets och rådets direktiv
2006/49/EG av den 14 juni 2006 om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut4,
12. kreditinstitut: bank, kreditmarknadsföretag och Svenska skepps- hypotekskassan,
13. kreditinstitutsdirektivet: Europaparlamentets och rådets direktiv
2006/48/EG av den 14 juni 2006 om rätten att starta och driva verk- samhet i kreditinstitut5,
4EUT L 177, 30.6.2006, s. 201 (Celex 32006L0049).
5 EUT L 177, 30.6.2006, s. 1 (Celex 32006L0048). |
311 |
Av 1 kap. 6 d § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse och 6 kap. Prop. 2006/07:5
2 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse framgår att Bilaga 1 instituten skall kunna hantera de risker som följer med verksamheten i handelslagret.
2 kap. Vilka kapitalkrav som skall täckas av kapitalbasen
Kapitalbaskravet
1 § Ett institut skall vid varje tidpunkt ha en kapitalbas som
1.motsvarar minst summan av kapitalkraven för kreditrisker, marknadsrisker och operativa risker beräknade enligt
2.framgår av ett beslut enligt 2 §.
Av 7 kap. 8 § framgår att ett institut som efter tillstånd av Finansinspektionen överskrider gränsvärdena för stora exponeringar, skall uppfylla ett särskilt kapitalkrav.
I 7 kap. 11 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse finns det bestämmelser som berör beräkningen enligt första stycket.
2 § Finansinspektionen skall besluta att ett institut skall ha en viss minsta storlek på sin kapitalbas som är större än vad som krävs enligt 1 § första stycket 1, om
1.institutet inte uppfyller kraven i 1 kap. 6
2.det inte är troligt att någon annan åtgärd är tillräcklig för att få institutet att rätta till bristerna inom rimlig tid.
Första stycket skall inte tillämpas, om överträdelsen är så allvarlig att verksamhetstillståndet i stället skall återkallas.
Kapitalkravet för kreditrisker
3 § För kreditrisker krävs ett kapital som motsvarar minst åtta procent av institutets riskvägda exponeringsbelopp beräknat enligt 4 kap.
Kapitalkravet för marknadsrisker
4 § För marknadsrisker krävs ett kapital som uppgår till summan av kapitalkraven för
1.motpartsrisker för verksamhet i handelslagret,
2.avvecklingsrisker för verksamhet i handelslagret,
3.positionsrisker (ränte- och aktiekursrisk) för verksamhet i handels- lagret, och
4.valutakursrisker och råvarurisker i hela verksamheten.
Något kapitalkrav behöver inte beräknas för positioner som dragits av från kapitalbasen.
5 § Kapitalkravet för marknadsrisker beräknas enligt någon av de metoder som anges i 5 kap., om inte annat följer av ett beslut enligt 6 §.
314
2. 25 procent av bolagets fasta omkostnader beräknade enligt 10 §. |
Prop. 2006/07:5 |
10 § Med ett värdepappersbolags fasta omkostnader avses bolagets fasta |
Bilaga 1 |
|
|
omkostnader för det föregående räkenskapsåret eller, om bolagets |
|
verksamhet pågått i mindre än ett år, de fasta omkostnader som angetts i |
|
bolagets verksamhetsplan. |
|
Om omfattningen av bolagets verksamhet ändrats väsentligt sedan det |
|
föregående året eller om Finansinspektionen finner att verksam- |
|
hetsplanen behöver korrigeras, får inspektionen besluta om ändring av |
|
beräkningsunderlaget enligt första stycket. |
|
3 kap. Kapitalbasen |
|
Sammansättning |
|
1 § Kapitalbasen består av summan av primärt och supplementärt kapital, beräknat enligt detta kapitel.
Det primära kapitalet enligt 2 och 4 §§ skall vara minst lika stort som det supplementära kapitalet enligt 3 och 4 §§.
En kapitalbas beräknad enligt
1.kreditrisker enligt 2 kap. 3 §,
2.marknadsrisker enligt 2 kap. 4 § första stycket 1 och 2, och
3.operativa risker enligt 2 kap. 7 §.
En kapitalbas beräknad enligt
1.marknadsrisker enligt 2 kap. 4 § första stycket 3 och 4,
2.operativa risker enligt 2 kap.
3.det särskilda kapitalkravet enligt 7 kap. 8 § för exponeringar som överskrider gränsvärdena.
Primärt kapital
2 § I det primära kapitalet får följande ingå:
1.I bankaktiebolag, kreditmarknadsbolag och värdepappersbolag: eget kapital med undantag för kumulativa preferensaktier och upp- skrivningsfonder, i sparbanker; reservfonder, i medlemsbanker och kreditmarknadsföreningar; eget kapital med undantag för förlagsinsatser och uppskrivningsfonder samt i Svenska skeppshypotekskassan; kassans reservfond.
2.I banker, kreditmarknadsföretag och värdepappersbolag; kapital- andelen av skatteutjämningsreserv och periodiseringsfond.
3.I banker och kreditmarknadsföretag; kapitalandelen av det belopp som svarar mot bankens eller företagets reserver till följd av avskrivning på egendom som upplåtits till nyttjande.
Från summan av posterna enligt första stycket skall räknas av
1.förluster under löpande räkenskapsår,
316
2. immateriella anläggningstillgångar enligt bilaga 1 till lagen Prop. 2006/07:5 (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag, Bilaga 1 punkten 9 under rubriken tillgångar, och
3.den nettovinst som hos ett institut som är originator till en värdepapperisering uppkommer till följd av kapitalisering av framtida inkomster av de värdepapperiserade tillgångarna och som ger en kredit- förstärkning till positioner i värdepapperiseringen.
Supplementärt kapital
3 § I det supplementära kapitalet får efterställda skuldförbindelser med en ursprunglig löptid på minst fem år ingå.
Andra poster som får ingå i det primära eller det supplementära kapitalet
4 § I primärt eller supplementärt kapital får dessutom, efter tillstånd av Finansinspektionen, ingå värdet av förlagsinsatser samt andra kapital- tillskott och reserver än de som anges i 2 och 3 §§.
Avräkning från det primära och det supplementära kapitalet
5 § Från det primära och det supplementära kapitalet skall institutet, på sätt som anges i 8 §, räkna av det bokförda värdet av aktierna eller av vad som har skjutits till i annan form (tillskott) i
1.ett institut, ett institut för elektroniska pengar, ett försäkringsbolag eller motsvarande utländska företag,
2.ett finansiellt institut,
3.ett utländskt återförsäkringsföretag, eller
4.ett försäkringsholdingföretag.
En sådan avräkning skall göras, om
1.institutets ägarandel överstiger 10 procent av företagets kapital, eller
2.ägarandelen är mindre än enligt 1, och
a)tillskottet eller summan av tillskotten överstiger 10 procent av det egna kapitalet eller de egna fonderna i företaget eller det sammanlagda bokförda värdet av sådana tillskott överstiger 10 procent av summan av institutets primära och supplementära kapital, eller
b)institutet har ett ägarintresse i det andra företaget.
Avräkning skall inte göras för tillskott som avser på företag som omfattas av samma gruppbaserade redovisning som institutet enligt 9 kap. 9 och 10 §§ genom fullständig konsolidering eller genom en klyv- ningsmetod.
Avräkning skall inte heller göras för tillskott som avser på företag som gemensamt med institutet omfattas av tillsyn enligt lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.
6 § Vid bedömningen enligt 5 § andra stycket av hur stort ett tillskott är |
|
skall ett institut inte räkna in tillskott som det kan visa att det är |
|
marknadsgarant för, om institutet uppfyller de villkor som framgår av |
|
föreskrifter meddelade med stöd av 13 kap. 1 § 6. |
317 |
|
|
Prop. 2006/07:5 |
7 |
§ Ett institut får från det primära och det supplementära räkna av värdet Bilaga 1 |
av positioner i värdepapperisering som annars skulle ges riskvikten |
|
1 |
250 procent. |
8 § Av det sammanlagda belopp som räknas av enligt 5 och 7 §§ skall ena hälften dras av från det primära kapitalet och den andra hälften från det supplementära kapitalet.
Om det belopp som skall dras av från det supplementära kapitalet är större än detta, skall det överskjutande beloppet dras av från det primära kapitalet.
Utvidgad kapitalbas
9 § För att uppfylla de kapitalkrav som avses i 1 § fjärde stycket får ett institut – utöver de poster som enligt
4 kap. Kapitalkravet för kreditrisker
Exponeringar som omfattas av kapitalkravet för kreditrisker och för marknadsrisker enligt 2 kap. 6 §
1 § Ett kapitalkrav för kreditrisker skall beräknas för sådana expone- ringar som inte ingår i handelslagret. Något kapitalkrav behöver inte beräknas för exponeringar som dragits av från kapitalbasen.
När Finansinspektionen enligt 2 kap. 6 § har gett tillstånd till att kapitalkravet för marknadsrisker beräknas enligt detta kapitel, skall även exponeringar som ingår i handelslagret beaktas.
2 § Ett kapitalkrav för kreditrisker skall även beräknas för exponeringar som ett institut har värdepapperiserat om det
1.inte i samband med värdepapperiseringen har överfört en betydande kreditrisk till tredje man, eller
2.har gett stöd till värdepapperiseringen utöver sina avtalsmässiga förpliktelser.
Om ett institut medverkar vid en värdepapperisering av ett annat instituts exponeringar skall det, om det har gett stöd till värdepapperise- ringen utöver sina avtalsmässiga förpliktelser, beräkna ett kapitalkrav för exponeringarna.
3 § Ett institut som skall beräkna ett kapitalkrav enligt 2 § första stycket 2 eller andra stycket skall offentliggöra att det har tillhandahållit där angivet stöd och hur detta påverkar institutets kapitalkrav.
318
När förutsättningarna i andra eller tredje stycket inte längre är |
Prop. 2006/07:5 |
uppfyllda, skall Finansinspektionen återkalla godkännandet. |
Bilaga 1 |
13 § Finansinspektionen skall genom ett beslut dela in det godkända kreditvärderingsföretagens kreditvärderingar i kreditkvalitetssteg. Varje kreditkvalitetssteg skall motsvara en viss riskvikt.
Om en annan behörig myndighet än Finansinspektionen har delat in ett kreditvärderingsföretags kreditvärderingar i kreditkvalitetssteg, får inspektionen besluta att använda samma indelning.
14 § Hur instituten får använda kreditvärderingarna framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 13 kap. 1 § 16.
Minskning av det riskvägda exponeringsbeloppet med hjälp av kreditriskskydd
15 § Vid beräkningen av det riskvägda beloppet för en viss exponering får ett institut ta hänsyn till sådana säkerheter, garantier och andra kreditriskskydd som minskar den kreditrisk som exponeringen innebär. För ett institut som använder schablonmetoden eller den grundläggande internmetoden för en exponering gäller första meningen med de begränsningar som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 13 kap. 1 § 17.
Första stycket gäller inte om kreditriskskyddet redan har beaktats vid beräkningen av det riskvägda exponeringsbeloppet enligt
5 kap. Kapitalkravet för marknadsrisker
Beräkningen av kapitalkravet för i marknadsrisker ingående motpartsrisker
1 § Ett institut skall beräkna kapitalkravet för de motpartsrisker som ingår i marknadsrisker enligt en schablonmetod eller en internmetod för kreditrisker. Kapitalkravet skall motsvara minst åtta procent av riskvägda exponeringsbelopp.
Vid beräkning av de riskvägda exponeringsbeloppen gäller 4 kap. 4– 15 §§. Det som där sägs om kreditrisker skall i stället avse motpartsrisker.
Schablonmetoder för i marknadsrisken ingående positionsrisker, avvecklingsrisker, valutakursrisk och råvarurisk
2 § Kapitalkraven för positionsrisker, avvecklingsrisker, valutakursrisker och råvarurisker skall beräknas enligt olika schablonmetoder för marknadsrisker, om inte något annat följer av ett beslut enligt 3 §.
Vid tillämpning av en schablonmetod framgår kapitalkravet av myndighetsföreskrifter.
321
tidsbegränsning får kombinera två metoder. Basmetoden och Prop. 2006/07:5 schablonmetoden får dock kombineras enligt första stycket 2, bara om Bilaga 1
det finns särskilda skäl och om institutet åtagit sig att gå över till schablonmetoden för hela verksamheten enligt en bestämd tidsplan.
Övergång till en enklare metod
9 § Om inte annat följer av ett tillstånd som har meddelats enligt 8 §, får ett institut inte byta
1.från schablonmetoden till basmetoden, eller
2.från internmätningsmetoden till basmetoden eller schablonmetoden. Efter ansökan från ett institut får dock Finansinspektionen ge ett
institut tillstånd till ett byte till en enklare metod, om institutet kan visa att det finns godtagbara skäl för bytet.
Finansinspektionen får också besluta att ett institut skall byta till en enklare metod, om det finns allvarliga brister i institutets internmetod och en förhöjd kapitalbas inte bedöms vara en lämplig åtgärd.
7 kap. Stora exponeringar
1 § Detta kapitel tillämpas inte på Svenska skeppshypotekskassan.
2 § Vid tillämpning av 3 och 5 §§ skall kapitalbasen beräknas enligt 3 kap.
3 § Värdet av ett instituts exponering gentemot en kund eller en grupp av kunder med inbördes anknytning får inte överstiga 25 procent av institutets kapitalbas.
Om en kund eller en grupp av kunder med inbördes anknytning är moderföretag eller dotterföretag till institutet eller dotterföretag till moderföretaget, får värdet av exponeringen inte överstiga 20 procent av institutets kapitalbas.
4 § Med en grupp av kunder med inbördes anknytning avses två eller flera fysiska eller juridiska personer som, om inte annat visas, utgör en helhet från risksynpunkt därför att
1.någon av dem har, direkt eller indirekt, ägarinflytande över en eller flera av de övriga i gruppen, eller
2.de utan att stå i sådant förhållande som avses i 1 har sådan inbördes anknytning att någon eller samtliga av de övriga kan befaras råka i betalningssvårigheter om en av dem drabbas av finansiella problem.
Med kund avses i fråga om placeringar i finansiella instrument emittenten eller, om instrumentet har andra finansiella instrument som underliggande tillgång, emittenten av denna tillgång och i fråga om andra fordringar eller åtaganden den som svarar för fordringen eller åtagandet.
5 § Det sammanlagda värdet av ett instituts stora exponeringar får inte överstiga 800 procent av institutets kapitalbas.
324
2. ägarintressen som avses i 1 § första stycket b konsolideras med |
Prop. 2006/07:5 |
tillämpning av klyvningsmetoden enligt 7 kap. 30 § årsredovisningslagen |
Bilaga 1 |
(1995:1554), och |
|
3.konsolideringen i de övriga fall som avses i 1 eller 2 § ske på det sätt som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 13 kap. 1 § 38.
Beräkning av kapitalbas m.m.
11 § Kapitalbasen för den finansiella företagsgruppen skall beräknas i enlighet med vad som anges i 3 kap.
12 § Vid beräkning av kapitalkraven för kreditrisker, marknadsrisker och operativa risker skall bestämmelserna i
Ledningen i ett finansiellt holdingföretag
13 § Den som ingår i ledningen för ett finansiellt holdingföretag skall ha tillräcklig insikt och erfarenhet för att delta i ledningen av företaget och även i övrigt vara lämplig för en sådan uppgift.
Undantag från de gruppbaserade kraven för vissa företag
14 § Finansinspektionen får efter ansökan besluta att ett dotterföretag eller ett företag som det finns ägarintresse i enligt 1 § och 2 § första stycket 1 skall undantas vid beräkning enligt
1.företaget är beläget i ett land utanför EES där det finns rättsliga hinder för överföring av nödvändig information,
2.företaget är av försumbar betydelse med hänsyn till syftet med till- synen, eller
3.en sammanställning av företagets finansiella ställning skulle vara olämplig eller vilseledande med hänsyn till syftet med tillsynen.
Om ett dotterföretag som är ett institut är undantaget från beräkning eller utelämnat från tillsynsredovisningen enligt första stycket 2 eller 3, skall moderföretaget till Finansinspektionen lämna de upplysningar som inspektionen behöver för sin tillsyn över institutet.
10 kap. Tillsyn |
|
Tillämpliga tillsynsregler |
|
1 § Finansinspektionen övervakar att denna lag följs. |
|
I fråga om tillsynen gäller bestämmelserna i de lagar som reglerar |
|
institutens verksamhet, om inte annat följer av denna lag. |
329 |
Första stycket gäller även ett svenskt företag i förhållande till ett |
Prop. 2006/07:5 |
utländskt sådant inom EES som skall upprätta och ge in en rapport enligt |
Bilaga 1 |
en utländsk offentlig reglering som bygger på kreditinstitutsdirektivet |
|
eller kapitalkravsdirektivet. |
|
Undersökning |
|
14 § Finansinspektionen får göra undersökningar hos de företag som |
|
enligt 13 § skall lämna uppgifter samt hos finansiella holdingföretag och |
|
blandade finansiella holdingföretag för att kontrollera den gruppbaserade |
|
redovisningen eller samlade informationen som företagen är skyldiga att |
|
lämna. |
|
Rapportering av stora exponeringar |
|
15 § Ett institut och det företag i en finansiell företagsgrupp som enligt |
|
11 § skall upprätta den gruppbaserade redovisningen skall fortlöpande |
|
rapportera stora exponeringar till Finansinspektionen. |
|
Om ett instituts eller en finansiell företagsgrupps exponeringar |
|
överstiger något av de i 7 kap. angivna gränsvärdena, skall institutet eller |
|
det företag som enligt 12 § skall upprätta den gruppbaserade redo- |
|
visningen omgående anmäla detta till Finansinspektionen. Inspektionen |
|
får i ett beslut ange en viss tid inom vilken exponeringarna skall sänkas |
|
till de tillåtna gränsvärdena. |
|
Rapportering av kapitalbas och kapitalkrav |
|
16 § Ett institut skall fortlöpande rapportera sin kapitalbas och sitt |
|
kapitalkrav till Finansinspektionen. |
|
Tystnadsplikt |
|
17 § En styrelseledamot eller befattningshavare hos ett holdingföretag |
|
med finansiell verksamhet eller ett holdingföretag med blandad |
|
verksamhet som i den egenskapen får kunskap om affärsförhållanden i |
|
ett företag som enligt 13 § skall lämna uppgifter, får inte obehörigen röja |
|
vad han eller hon fått veta och inte heller utnyttja kunskapen i strid med |
|
det uppgiftslämnande företagets intresse. |
|
Uppgiftsskyldighet till undersökningsledare eller åklagare |
|
18 § Ett holdingföretag med finansiell verksamhet och ett holdingföretag |
|
med blandad verksamhet är skyldiga att lämna ut uppgifter om enskildas |
|
förhållanden till företaget, om det under en utredning enligt |
|
bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av |
|
undersökningsledare eller om det i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål |
|
på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol begärs |
|
av åklagare. |
|
333
som säkerställer att instituten i företagsgruppen är föremål för tillräcklig |
Prop. 2006/07:5 |
tillsyn. Inspektionen får därvid förelägga en ägare till institutet att inrätta |
Bilaga 1 |
ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor inom EES och |
|
tillämpa bestämmelserna i denna lag på instituten i den företagsgrupp |
|
som leds av detta holdingföretag. |
|
Finansinspektionen skall underrätta de berörda behöriga myndig- |
|
heterna och Europeiska gemenskapernas kommission när sådana andra |
|
tillsynsmetoder som anges i andra stycket används. |
|
12 kap. Ingripanden och ansvarsbestämmelse
Förelägganden och vite
1 § Om ett institut eller en finansiell företagsgrupp inte uppfyller kraven i denna lag, skall Finansinspektionen förelägga institutet eller det företag i en finansiell företagsgrupp som enligt 10 kap. 12 § skall upprätta den gruppbaserade redovisningen att vidta åtgärder.
Om ett institut bryter mot denna lag eller föreskrifter meddelade med stöd av lagen, gäller dessutom bestämmelserna om ingripande i de lagar som reglerar institutens verksamhet.
2 § Finansinspektionen skall förelägga ett finansiellt holdingföretag eller ett holdingföretag med blandad verksamhet att vidta åtgärder för att göra rättelse, om holdingföretaget inte uppfyller de krav som ställs på det enligt denna lag. Ett sådant föreläggande skall också riktas mot ett finansiellt holdingföretag, vars ledning inte uppfyller kraven i denna lag.
3 § Om Finansinspektionen meddelar föreläggande enligt denna lag, får inspektionen förelägga vite.
Förseningsavgift
4 § Om ett institut, ett finansiellt holdingföretag eller ett holdingföretag med blandad verksamhet med huvudkontor i Sverige inte i tid lämnar upplysningar enligt föreskrifter meddelade med stöd av 13 kap. 1 § 40 och 43, får Finansinspektionen besluta att företaget skall betala en förseningsavgift med högst 100 000 kronor.
Avgiften tillfaller staten.
5 § Förseningsavgiften skall betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar efter det att beslutet om den vunnit laga kraft eller den längre tid som anges i beslutet.
6 § Finansinspektionens beslut att ta ut förseningsavgift får verkställas utan föregående dom eller utslag, om avgiften inte har betalats inom den tid som anges i 5 §.
7 § Om förseningsavgiften inte betalas inom den tid som anges i 5 §, skall Finansinspektionen lämna den obetalda avgiften för indrivning.
335
Bestämmelser om indrivning av statliga fordringar finns i lagen |
Prop. 2006/07:5 |
(1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. |
Bilaga 1 |
8 § En förseningsavgift faller bort i den utsträckning verkställighet inte |
|
har skett inom fem år från det att beslutet vann laga kraft. |
|
Ansvarsbestämmelse
9 § Till böter döms den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot ett meddelandeförbud enligt 10 kap. 19 §.
13 kap. Bemyndiganden
1 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1.vilka positioner som skall ingå i handelslagret enligt 1 kap. 7 § och omfattningen av dessa,
2.vilka positioner som får ingå i handelslagret enligt 1 kap. 9 § och villkoren för det,
3.vilka åtgärder ett institut skall vidta för att dess riktlinjer och instruktioner skall uppfylla kraven i 1 kap. 10 § första stycket,
4.villkoren för att beräkna kapitalkravet enligt 2 kap. 6 § och hur kapitalkravet enligt den paragrafen skall beräknas,
5.beräkningen av fasta omkostnader enligt 2 kap. 10 §,
6.villkoren för att räkna in poster i kapitalbasen och räkna av poster från densamma enligt 3 kap., omfattningen av dessa poster och hur kapitalbasen i övrigt skall beräknas enligt samma kapitel,
7.när ett institut som värdepapperiserat sina tillgångar och ett med- verkande institut skall beräkna ett kapitalkrav för exponeringarna enligt 4 kap. 2 §,
8.vilka krav ett institut skall uppfylla för att få tillstånd att använda metoden med interna modeller enligt 4 kap. 4 § andra stycket,
9.hur ett institut som använder schablonmetoden enligt 4 kap. 5 § skall beräkna de riskvägda exponeringsbeloppen och vilka förutsättningar som skall vara uppfyllda för att ett exportkredits organs kreditvärderingar skall få användas för att bestämma riskvikter enligt 4 kap. 6 §,
10.hur ett institut som har tillstånd att använda internmetoden skall beräkna de riskvägda exponeringsbeloppen enligt 4 kap. 7 §,
11.hur ett institut som har tillstånd att använda internmetoden skall beräkna det förväntade förlustbeloppet och hur positiva och negativa be- lopp som uppkommer vid beräkningen skall behandlas när kapitalbasens storlek beräknas,
12.vilka krav ett institut skall uppfylla för att få tillstånd att använda internmetoden enligt 4 kap. 7 §,
13.i vilken omfattning moder- och dotterföretag får betraktas som en enhet enligt 4 kap. 8 § andra stycket,
14.under vilka förutsättningar ett institut får kombinera schablon- och internmetoden eller införa internmetoden stegvis enligt 4 kap. 9 §,
336
36. under vilka förutsättningar undantag kan beviljas enligt 9 kap. 8 §, |
Prop. 2006/07:5 |
37. hur gruppbaserad redovisning enligt 9 kap. 9 § skall upprättas för |
Bilaga 1 |
sådana institut som tillämpar Europaparlamentets och rådets förordning |
|
(EG) nr 1606/2002 av den 19 juli 2002 om tillämpning av internationella |
|
redovisningsstandarder6, |
|
38.hur konsolideringen skall ske enligt 9 kap. 10 §,
39.hur kapitalbasen skall beräknas enligt 9 kap. 11 §,
40.innehållet, utformningen och omfattningen av den redovisning eller information som skall lämnas enligt 10 kap. 11 §,
41.vilka räkenskapsperioder den gruppbaserade redovisningen och den samlade informationen skall avse och vid vilka tidpunkter den gruppbaserade redovisningen och den samlade informationen skall ges in enligt 10 kap. 12 §,
42.vilka företag som enligt 10 kap. 12 § skall upprätta och ge in den gruppbaserade redovisningen om det finns en finansiell företagsgrupp enligt 9 kap. 2 §,
43.omfattningen och fullgörandet av skyldigheten att rapportera stora exponeringar enligt 10 kap. 15 §, och
44.omfattningen och fullgörandet av skyldigheten att rapportera kapitalbas och kapitalkrav enligt 10 kap. 16 §.
2 § Regeringen får meddela närmare föreskrifter om
1. indelningen i kreditkvalitetssteg enligt 4 kap. 13 §,
2 vilka upplysningar Finansinspektionen skall offentliggöra rörande genomförande av kreditinstitutsdirektivet och kapitalkravsdirektivet och om tillämpningen av denna lag, och
3. sådana avgifter för tillsyn som avses i 10 kap. 20 § första stycket.
14 kap. Överklaganden
1 § Beslut som Finansinspektionen meddelar enligt denna lag eller med stöd av föreskrifter meddelade med stöd av lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Detta gäller dock inte beslut i ärenden som avses i 20 § första stycket 5 förvaltningslagen (1986:223).
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Finansinspektionen får bestämma att ett beslut enligt denna lag skall
gälla omedelbart.
Föreskrifter om ikraftträdande av denna lag meddelas i lagen (2006:000) om införande av lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar.
6EGT L 243, 11.9.2002, s. 1 (32002R1606).
338
1.2 |
Förslag till lag om införande av lagen (2006:000) om |
Prop. 2006/07:5 |
|
kapitaltäckning och stora exponeringar |
Bilaga 1 |
Härigenom föreskrivs1 följande.
1 § Lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar och denna lag träder i kraft den 1 januari 2007.
Den avancerade internmetoden enligt 4 kap. 7 § lagen om kapital- täckning och stora exponeringar får inte tillämpas före år 2008 för att beräkna riskvägda exponeringsbelopp i fråga om exponeringar mot stater och centralbanker, institut och företag. Detsamma gäller internmätnings- metoden enligt 6 kap. 6 § samma lag för att beräkna kapitalkravet för operativa risker.
2 § Genom lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar upphävs lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag.
3 § Ett medgivande för ett institut enligt 4 kap. 9 § lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag att använda egna riskberäkningsmodeller för att beräkna kapitalkravet för marknadsrisker som gäller vid ikraftträdandet skall fortsätta att gälla som tillstånd enligt 5 kap. 3 § lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar.
4 § Medgivanden enligt 2 kap. 4 § och 6 § fjärde stycket samt 5 kap. 6 § lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag som gäller vid denna lags ikraftträdande skall fortsätta att gälla som tillstånd enligt 2 kap. 6 §, 3 kap. 4 § respektive 7 kap. 8 § lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar.
5 § Ett institut som enligt 4 kap. 7 § lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar har tillstånd att tillämpa en internmetod för att beräkna kapitalkravet för kreditrisker eller för motpartsrisker som ingår i marknadsrisker, skall under åren 2007, 2008 och 2009 ha en kapitalbas som motsvarar minst 95, 90 respektive 80 procent av kapitalkraven för
1.kreditrisker och marknadsrisker enligt 2 kap. 2, 3 och 5 §§ lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag, och
2.5 kap. 6 § samma lag.
Ett institut som enligt 6 kap. 6 § lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar att tillämpa en internmätningsmetod för att beräkna kapitalkravet för operativa risker skall ha en kapitalbas som åren 2008 och 2009 motsvarar minst 90 respektive 80 procent av summan av kapitalkraven enligt första stycket 1 och 2.
1Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/48/EG av den 14 juni 2006 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (EUT L 177, 30.6.2006, s. 1, Celex 32006L0048) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/49/EG av den 14 juni 2006 om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut (EUT L 177, 30.6.2006, s. 201,
Celex 32006L0049). |
339 |
Första och andra styckena gäller både när kapitalkravet beräknas för Prop. 2006/07:5
det individuella institutet och för en finansiell företagsgrupp.Bilaga 1 Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om hur kapitalbasen skall beräknas enligt denna paragraf.
6 § Ett institut får under år 2007 när det beräknar kapitalkravet för kreditrisker eller kapitalkravet för motpartsrisker som ingår i marknadsrisker, tillämpa bestämmelserna i 3 kap. lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag i stället för schablonmetoden för kreditrisker enligt 4 kap. 5 § lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar. Ett institut som utnyttjar denna möjlighet för alla exponeringar, får även under det året tillämpa bestämmelserna om stora exponeringar i 5 kap. i den förstnämnda lagen i stället för bestämmelserna i 7 kap. lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar.
Om ett institut utnyttjar möjligheten i första stycket första meningen, skall det vid tillämpningen av övriga bestämmelser i lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar anses tillämpa schablonmetoden. Bestämmelserna om kreditriskskydd och offentliggörande av information skall dock inte tillämpas. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att bestämmelserna om värdepapperisering inte heller skall tillämpas.
För ett institut som utnyttjar möjligheten i första stycket skall kapitalkravet för operativa risker enligt 6 kap. lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar, minskas med den andel som motsvarar kvoten av värdet på de exponeringar för vilka kreditinstitutet beräknar riskvägda exponeringsbelopp enligt första stycket och det totala värdet på institutets exponeringar.
7 § Ett institut, vars innehav av aktier eller tillskott i försäkringsbolag eller i ett motsvarande utländskt företag, i ett utländskt åter- försäkringsföretag eller i ett försäkringsholdingföretag som före den 20 juli 2006 uppgick till de nivåer som anges i 3 kap. 5 § andra stycket lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar behöver inte tillämpa 3 kap. 8 § samma lag före år 2013. I stället får institutet räkna av dessa aktier och tillskott från summan av det primära och det supplementära kapitalet.
8 § Ett värdepappersbolag som efter tillstånd av Finansinspektionen tillhandahåller investeringstjänster avseende sådana finansiella instru- ment som anges i punkterna
senast ändrat genom Europaparlamentets |
och rådets direktiv |
2 EUT L 145, 30.4.2004, s. 1 (Celex 32004L0039). |
340 |
2006/31/EG3, får till och med år 2010 överskrida de gränsvärden som |
Prop. 2006/07:5 |
anges i 7 kap. 3 och 5 §§ lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora |
Bilaga 1 |
exponeringar utan att beräkna något särskilt kapitalkrav enligt 7 kap. 8 § |
|
samma lag, om det uppfyller särskilda villkor. Regeringen eller den |
|
myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om de |
|
särskilda villkoren. |
|
9 § Till och med år 2010 tillämpas inte bestämmelserna som avser |
|
värdepappersbolag i lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora |
|
exponeringar för sådana värdepappersbolag vars huvudsakliga |
|
verksamhet är att tillhandahålla investeringstjänster avseende sådana |
|
finansiella instrument som anges i punkterna |
|
bilaga 1 till Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG av den |
|
21 april 2004 om marknader för finansiella instrument och om ändring av |
|
rådets direktiv 85/611/EEG och 93/6/EEG och Europaparlamentets och |
|
rådets direktiv 2000/12/EG samt upphävande av rådets direktiv |
|
93/22/EEG4, senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets |
|
direktiv 2006/31/EG5. |
|
10 § Till och med år 2011 får ett värdepappersbolag vars totala positioner i handelslagret aldrig överstiger 50 miljoner euro och som under ett räkenskapsår i genomsnitt har högst 100 anställda, efter tillstånd av Finansinspektionen, beräkna kapitalkravet för operativa risker till det lägsta av följande krav:
1.kapitalkravet enligt 2 kap. 6 § lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar, och
2.en viss andel av det högsta av
a)summan av kapitalkraven för kreditrisker och marknadsrisker enligt 2 kap. 3 och 4 §§ samma lag, och
b)25 procent av bolagets fasta omkostnader för det närmast föregående räkenskapsåret eller, om bolagets verksamhet pågått mindre än ett år, de fasta omkostnader som angetts i bolagets verksamhetsplan.
Det sammanlagda kapitalkravet får dock inte understiga det kapitalkrav som gällde för värdepappersbolaget den 31 december 2006, om inte detta beror på att bolagets verksamhet har minskat.
Den andel som anges i första stycket 2 skall öka årligen. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilken andel som varje år skall gälla.
3EUT L 114, 27.4.2006, s. 60 (Celex 32006L0031).
4EUT L 145, 30.4.2004, s. 1 (Celex 32004L0039).
5EUT L 114, 27.4.2006, s. 60 (Celex 32006L0031).
341
panträtten bara tillsammans med den fordran som de utgör pant för. För |
Prop. 2006/07:5 |
återpantsättning eller överlåtelse på annat sätt fordras sådant avtal som |
Bilaga 1 |
anges i 1 § första stycket. Återpantsättning eller överlåtelse får inte ske |
|
för högre belopp eller på strängare villkor än vad som gäller hos |
|
panthavaren. |
|
Första stycket gäller inte om pantsättaren är |
|
1.ett annat företag som står under tillsyn av Finansinspektionen eller ett utländskt företag inom EES som i sitt hemland får driva jämförbar verksamhet och som står under betryggande tillsyn av myndighet eller annat behörigt organ,
2.Riksgäldskontoret eller ett utländskt offentligt organ inom EES som är ansvarigt för eller deltar i förvaltningen av statsskulden eller är behörigt att föra konton för kunders räkning,
3.Riksbanken eller en utländsk centralbank inom EES, inklusive Europeiska Centralbanken,
4.en multilateral utvecklingsbank, Banken för internationell betal- ningsutjämning, Internationella valutafonden eller Europeiska investe- ringsbanken, eller
5. ett sådant kreditinstitut som anges i förteckningen i artikel 2.3 i Europaparlamentets och rådets di- rektiv 2000/12/EG av den 20 mars 2000 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut senast ändrat genom Europeiska gemen- skapernas kommissions direktiv 2004/69/EG.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2007.
6EUT L 177, 30.6 2006, s. 1 (Celex 32006L0048).
346
på |
soliditet |
och |
likviditet, |
Prop. 2006/07:5 |
riskhantering |
och genomlysning |
Bilaga 1 |
||
samt |
riktlinjer |
och |
instruktioner |
|
som avses i 6 |
|
|||
2kap. 1 §4
Tillstånd för ett svenskt aktiebolag att driva värdepappersrörelse får meddelas endast om
1.bolagsordningen inte strider mot denna lag eller någon annan författning,
2.den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven på en sund värdepappersrörelse,
3.det kan antas att de som kommer att ha ett kvalificerat innehav i bolaget inte kommer att motverka en sund utveckling av verksamheten i bolaget och även i övrigt är lämpliga att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av ett värdepappersbolag,
4.de som avses ingå i bolagets styrelse och vara verkställande direktör eller dennes ställföreträdare har de insikter och den erfarenhet som måste krävas av den som deltar i ledningen av ett värdepappersbolag och även i övrigt är lämpliga för en sådan uppgift, och
5.bolaget uppfyller de villkor som i övrigt anges i denna lag.
Tillstånd att driva värdepappersrörelse får inte beviljas, om det kan antas att
1.någon som i väsentlig mån har åsidosatt sina skyldigheter i näringsverksamhet eller i andra ekonomiska angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet kommer att ha ett kvalificerat innehav i bolaget, eller
2. ledningen i ett holdingföretag med finansiell verksamhet eller ett blandat finansiellt holdingföretag som kommer att ha ett kvalificerat innehav i bolaget inte uppfyller de krav som ställs på ledningen i ett sådant företag enligt 6 kap. 11 § lagen (1994:2004) om kapitaltäck- ning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbo- lag respektive 5 kap. 16 § lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.
Om bolaget kommer att ha nära förbindelser med någon annan, får tillstånd meddelas endast om förbindelserna inte hindrar en effektiv tillsyn av värdepappersbolaget.
5kap. 1 §5
Bestämmelser om kapital- Bestämmelser om kapital-
4 |
Senaste lydelse 2006:534. |
350 |
5 |
1 Senaste lydelse 2000:40. |
täckning och stora exponeringar |
täckning och stora exponeringar |
Prop. 2006/07:5 |
finns i lagen (1994:2004) om |
finns i lagen (2006:000) om |
Bilaga 1 |
kapitaltäckning och stora expone– |
kapitaltäckning och stora expone- |
|
ringar för kreditinstitut och värde– |
ringar. |
|
pappersbolag. |
|
|
Ett värdepappersbolags kapitalbas får inte understiga det belopp som enligt 2 kap. 5 § krävdes när rörelsen påbörjades. För ett värdepappers- bolag som har bytt redovisningsvaluta gäller i stället att kapitalbasen inte får understiga det högsta av de belopp som avses i 6 och 7 §§ lagen (2000:35) om byte av redovisningsvaluta i finansiella företag.
6kap.
3 b §6
Tillstånd skall ges till förvärv som avses i 3 a §, om det kan antas att förvärvaren inte kommer att motverka en sund utveckling av bolagets verksamhet och om förvärvaren även i övrigt är lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av ett värdepappersbolag.
Tillstånd får inte ges, om förvärvaren
1.i väsentlig mån har åsidosatt skyldigheter i näringsverksamhet eller i andra ekonomiska angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet, eller
2. är ett holdingföretag med finansiell verksamhet eller ett blandat finansiellt holdingföretag och dess ledning inte uppfyller de krav som ställs på ledningen i ett sådant företag enligt 6 kap. 11 § lagen (1994:2004) om kapitaltäck- ning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappers- bolag respektive 5 kap. 16 § lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.
Om förvärvet skulle leda till nära förbindelser mellan bolaget och någon annan, skall tillstånd ges endast om förbindelserna inte hindrar en effektiv tillsyn av värdepappersbolaget.
Finansinspektionen får föreskriva en viss tid inom vilken ett förvärv skall genomföras.
Finansinspektionen skall meddela beslut i ett ärende enligt denna paragraf inom tre månader från det att ansökan om tillstånd gjordes.
6 Senaste lydelse 2006:534. |
351 |
3 f §7 |
Prop. 2006/07:5 |
Finansinspektionen får besluta att ägaren till ett kvalificerat innehav av |
Bilaga 1 |
aktier vid stämman inte får företräda fler aktier än som motsvarar ett |
|
innehav som inte är kvalificerat, om ägaren |
|
1.utövar eller kan antas komma att utöva sitt inflytande på ett sätt som motverkar en sund utveckling av verksamheten i värdepappersbolaget,
2.i väsentlig mån har åsidosatt skyldigheter i näringsverksamhet eller i andra ekonomiska angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet, eller
3. är ett holdingföretag med finansiell verksamhet eller ett blandat finansiellt holdingföretag och dess ledning inte uppfyller de krav som ställs på ledningen i ett sådant företag enligt 6 kap. 11 § lagen (1994:2004) om kapitaltäck- ning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappers- bolag respektive 5 kap. 16 § lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.
Om ägaren till ett kvalificerat innehav av aktier har underlåtit att ansöka om tillstånd till ett förvärv som avses i 3 a §, får inspektionen besluta att ägaren vid stämman inte får företräda aktierna till den del de omfattas av ett krav på tillstånd.
Om någon i strid med ett beslut av inspektionen har ett kvalificerat innehav av aktier, får innehavaren inte företräda aktierna vid stämman till den del innehavet står i strid med beslutet.
Finansinspektionen får förelägga en ägare som avses i första stycket att avyttra så stor del av aktierna att innehavet därefter inte är kvalificerat. En ägare som avses i andra eller tredje stycket får föreläggas att avyttra så stor del av aktierna att innehavet inte står i strid med inspektionens beslut.
Aktier som omfattas av ett förbud eller föreläggande enligt denna paragraf skall inte medräknas när det fordras samtycke av ägare till en viss del av aktierna i bolaget för att ett beslut skall bli giltigt eller en befogenhet skall få utövas, såvida inte förvaltare har förordnats enligt 3 g §.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2007.
7Senaste lydelse 2006:534.
352
Om institutet kommer att ha nära förbindelser med någon annan, får |
Prop. 2006/07:5 |
|
tillstånd ges endast om förbindelserna inte hindrar en effektiv tillsyn av |
Bilaga 5 |
|
institutet. |
|
|
|
|
|
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2007 |
|
|
361
stycket A |
(offentliga krediter): |
Prop. 2006/07:5 |
|||
om kapitaltäckning |
och |
stora |
a) svenska staten, en |
svensk Bilaga 5 |
|
exponeringar för kreditinstitut och |
kommun eller |
därmed jämförlig |
|||
värdepappersbolag |
svarar |
eller |
samfällighet, |
|
|
garanterar (offentliga krediter). |
b) Europeiska |
gemenskaperna |
|||
|
|
|
eller någon av de utländska stater |
||
|
|
|
eller centralbanker som |
framgår |
|
|
|
|
av föreskrifter |
meddelade med |
|
|
|
|
stöd av 6 kap. 3 § 4, |
|
|
c)en sådan utländsk kommun eller därmed jämförlig sam- fällighet, med befogenhet att kräva in offentlig uppbörd, som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 4, och
d)andra motparter som i enlighet med föreskrifter med- delade med stöd av 6 kap. 3 § 4 kan bedömas inte vara mer riskfyllda än de som anges i
framgår av föreskrifterna.
Hypotekskrediter som lämnats mot inteckning i fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt som är avsedd för kontors- eller affärsändamål får utgöra högst 10 procent av säkerhetsmassan.
|
|
|
|
|
|
2 § |
|
|
|
|
|
|
|
|
I |
säkerhetsmassan |
får |
ingå |
I |
säkerhetsmassan |
får |
ingå |
|
||||||
fyllnadssäkerheter. Dessa får bestå |
fyllnadssäkerheter. Dessa får bestå |
|
||||||||||||
av sådana tillgångar som anges i |
av följande tillgångar: |
|
|
|
|
|||||||||
3 kap. 1 § första stycket A lagen |
1. inneliggande |
kassa, checkar |
|
|||||||||||
(1994:2004) |
om |
kapitaltäckning |
och postremissväxlar, |
|
|
|
|
|||||||
och |
stora |
exponeringar |
för |
2. placeringar |
och |
|
fordringar |
|
||||||
kreditinstitut |
och |
värdepappers- |
för vilka svenska staten, en svensk |
|
||||||||||
bolag. Finansinspektionen |
får |
kommun eller |
därmed |
jämförlig |
|
|||||||||
tillåta att även sådana tillgångar |
samfällighet svarar, |
|
|
|
|
|||||||||
som |
anges |
i 3 kap. |
1 § |
första |
3. placeringar |
och |
|
fordringar |
|
|||||
stycket B samma lag används som |
för vilka en utländsk stat eller |
|
||||||||||||
fyllnadssäkerheter. |
|
|
|
centralbank svarar, om place- |
|
|||||||||
|
|
|
|
|
|
ringen eller fordran gäller i den |
|
|||||||
|
|
|
|
|
|
utländska statens valuta och är |
|
|||||||
|
|
|
|
|
|
refinansierad i samma valuta, |
|
|
||||||
|
|
|
|
|
|
4. övriga |
|
placeringar |
och |
|
||||
|
|
|
|
|
|
fordringar |
för |
vilka |
Europeiska |
|
||||
|
|
|
|
|
|
gemenskaperna eller någon annan |
|
|||||||
|
|
|
|
|
|
av de utländska stater eller |
|
|||||||
|
|
|
|
|
|
centralbanker |
som |
framgår |
av |
|
||||
|
|
|
|
|
|
föreskrifter |
meddelade |
med |
stöd |
|
||||
|
|
|
|
|
|
av 6 kap. 3 § 5 svarar , |
|
|
|
|||||
|
|
|
|
|
|
5. placeringar |
och |
|
fordringar |
|
||||
|
|
|
|
|
|
för |
vilka |
en |
|
sådan |
utländsk |
364 |
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
kommun eller därmed jämförlig Prop. 2006/07:5 samfällighet, med befogenhet att Bilaga 5 kräva in offentlig uppbörd, som
framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 5 svarar,
6.andra placeringar, ford- ringar, garantiförbindelser och åtaganden som i enlighet med föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 5 kan bedömas inte vara mer riskfyllda än de som anges i
7.placeringar, fordringar, ga- rantiförbindelser och andra åtaganden, för vilka säkerheten utgörs av sådana placeringar eller fordringar som anges i
Finansinspektionen får i ett enskilt fall besluta att även följande tillgångar används som fyllnadssäkerheter:
1.placeringar och fordringar för vilka Sveriges allmänna hypoteksbank, ett kreditinstitut eller ett värdepappersbolag med tillstånd enligt 3 kap. 4 § första stycket 4 och 5 lagen (1991:981) om värdepappersrörelse svarar,
2.placeringar och fordringar för vilka en kommun eller därmed jämförlig samfällighet i någon av de utländska stater som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 5 svarar,
3.placeringar och fordringar med en återstående löptid av högst ett år för vilka ett utländskt kreditinstitut svarar,
4.placeringar och fordringar för vilka ett utländskt kreditinstitut
inågon av de utländska stater som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 5 svarar,
5.placeringar och fordringar för vilka någon av de internationella utvecklingsbanker som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 5 svarar,
6.andra placeringar, ford–
ringar, garantiförbindelser och |
365 |
|
enligt 3 kap. 9 §, |
|
enligt 3 kap. 9 §, |
Prop. 2006/07:5 |
6. hur registret skall föras enligt |
9. hur registret skall föras enligt Bilaga 5 |
||
3 kap. 10 §, |
|
3 kap. 10 §, |
|
7. den oberoende |
granskarens |
10. den oberoende |
granskarens |
kompetens, uppgifter och rappor- |
kompetens, uppgifter och rappor- |
||
teringsskyldighet enligt 3 kap. 12 |
teringsskyldighet enligt 3 kap. 12 |
||
och 13 §§, och |
|
och 13 §§, och |
|
8. sådana avgifter |
för tillsyn |
11. sådana avgifter |
för tillsyn |
som avses i 5 kap. 7 §. |
|
som avses i 5 kap. 7 §. |
|
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2007.
367
tut, gälla i tillämpliga delar för öv- om ett instituts rörelse skall avse Prop. 2006/07:5 riga företag i företagsgruppen. Be- företagen i företagsgruppen gemen- Bilaga 5 gränsningarna i fråga om ett samt.
instituts rörelse skall avse företagen i företagsgruppen gemensamt.
Om det finns särskilda skäl får ett företag undantas från bestämmelserna i första stycket. Frågor om sådana undantag prövas av Finansinspektionen. Ärenden som är av principiell betydelse eller av synnerlig vikt prövas dock av regeringen.
3kap. 2 §3
Ett svenskt företag skall ges tillstånd att driva bankrörelse eller finan- sieringsrörelse, om
1.bolagsordningen, stadgarna eller reglementet stämmer överens med denna lag och andra författningar och i övrigt innehåller de särskilda be- stämmelser som behövs med hänsyn till omfattningen och arten av den planerade verksamheten,
2.det finns skäl att anta att den planerade rörelsen kommer att drivas enligt bestämmelserna i denna lag och andra författningar som reglerar företagets verksamhet,
3. det finns skäl att anta att den |
3. det finns skäl att anta att den |
som har eller kan förväntas koma |
som har eller kan förväntas komma |
att få ett kvalificerat innehav i |
att få ett kvalificerat innehav i |
företaget |
företaget |
a)inte kommer att motverka att rörelsen drivs på ett sätt som är fören- ligt med denna lag och andra författningar som reglerar företagets verk- samhet, och
b)även i övrigt är lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över led- ningen av ett kreditinstitut, och
4. den som skall ingå i företagets styrelse eller vara verkställande di- rektör, eller vara ersättare för någon av dem, har tillräcklig insikt och erfarenhet för att delta i ledningen av ett kreditinstitut och även i övrigt är lämplig för en sådan uppgift.
Tillstånd får inte ges, om
1. någon som i väsentlig utsträckning har åsidosatt sina skyldigheter i näringsverksamhet eller andra ekonomiska angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet har eller kan förväntas komma att få ett
kvalificerat innehav i företaget, eller |
|
|
|
|
finansiellt |
||||
2. ledningen i ett holdingföretag |
2. ledningen |
i |
ett |
||||||
med finansiell verksamhet eller ett |
holdingföretag |
eller |
ett blandat |
||||||
blandat finansiellt |
holdingföretag |
finansiellt |
holdingföretag |
som |
|||||
som kommer att ha ett kvalificerat |
kommer att ha ett kvalificerat |
||||||||
innehav i företaget inte uppfyller |
innehav i företaget inte uppfyller |
||||||||
de krav som ställs på ledningen i |
de krav som ställs på ledningen i |
||||||||
ett |
sådant företag |
enligt |
6 kap. |
ett sådant |
företag |
enligt |
9 kap. |
||
11 § |
lagen (1994:2004) |
om |
13 § lagen (2006:000) om kapital- |
||||||
kapitaltäckning |
och stora |
ex- |
täckning och stora |
exponeringar |
poneringar för |
kreditinstitut |
och |
respektive 5 kap. |
16 § lagen |
3 Senaste lydelse 2006:543. |
|
|
372 |
|
dess ledning inte uppfyller de krav |
inte uppfyller de krav som ställs på |
Prop. 2006/07:5 |
|||||||
som ställs på ledningen i ett sådant |
ledningen i ett sådant företag en- |
Bilaga 5 |
|||||||
företag |
enligt 6 kap. 11 § |
lagen |
ligt |
9 kap. 13 § lagen |
(2006:000) |
|
|||
(1994:2004) |
om |
kapitaltäckning |
om |
kapitaltäckning |
och |
stora |
|
||
och stora exponeringar för kredit- |
exponeringar respektive |
5 kap. |
|
||||||
institut |
och |
värdepappersbolag |
16 § lagen (2006:531) om särskild |
|
|||||
respektive |
5 kap. |
16 § |
lagen |
tillsyn över finansiella konglo- |
|
||||
(2006:531) |
om särskild |
tillsyn |
merat. |
|
|
|
|||
över finansiella konglomerat.
Om den som har ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar inte har ansökt om tillstånd till ett förvärv som avses i 1 §, får Finansinspektionen besluta att innehavaren vid stämman inte får företräda aktierna eller an- delarna till den del de omfattas av ett krav på tillstånd.
Om någon i strid med ett beslut av Finansinspektionen har ett kvalifi- cerat innehav av aktier eller andelar, får innehavaren inte företräda akti- erna eller andelarna vid stämman till den del innehavet står i strid med beslutet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2007.
377
internmetod för kreditrisker gäller att, på sätt framgår av föreskrifter |
Prop. 2006/07:5 |
meddelade med stöd av 13 kap. 1 § 11, kapitalbasens storlek påverkas av |
Bilaga 6 |
1.förväntade förlustbelopp för aktieexponeringar och
2.positiva och negativa belopp som uppkommer vid en jämförelse mellan gjorda avsättningar och värderegleringar och motsvarande förväntade förlustbelopp.”
Enligt Lagrådets mening bör vidare i klargörande syfte bemyndigandet omformuleras enligt följande: ”11. hur ett institut som har tillstånd att använda en internmetod skall beräkna förväntade förlustbelopp och de avsättningar och värderegleringar som gjorts för att täcka förlusterna samt hur förväntade förlustbelopp för aktieexponeringar eller positiva och negativa belopp som uppkommer vid en jämförelse mellan förväntade förlustbelopp i övrigt och gjorda avsättningar och värde- regleringar och motsvarande förväntade förlustbelopp skall behandlas när kapitalbasens storlek beräknas.”
För det fall Lagrådets förslag ovan till ny lydelse av 3 kap. 9 § godtas bör, med hänsyn till den omnumrering som måste göras, detta även medföra vissa följdändringar i hänvisningarna i första och andra styckena i kapitlets första paragraf.
13 kap. 1 § 36
Enligt 9 kap. 8 § gäller för vissa finansiella företagsgrupper att Finansinspektionen efter ansökan i enskilt fall kan medge att gruppen får beräkna kapitalkravet på sätt som närmare regleras i paragrafens andra och tredje stycken och således undantas från de gruppbaserade krav som uppställs i 5 kap. 1 § första stycket 1. Enligt 13 kap. 1 § 36 får regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddela föreskrifter om under vilka förutsättningar undantag kan beviljas enligt 9 kap 8 §. Det framstår inte som förenligt med bestämmelserna i sistnämnda paragraf att ge regeringen en möjlighet att meddela föreskrifter på detta område, eftersom sådana föreskrifter i praktiken måste innebära en inskränkning i den befogenhet som Finansinspektionen fått. Lagrådet förordar därför att denna punkt får utgå.
13 kap. 2 §
Enligt punkten 2 i förevarande paragraf får regeringen meddela föreskrifter om vilka upplysningar Finansinspektionen skall offentliggöra rörande genomförandet av kreditinstitutsdirektivet m.m. Föreskrifter av denna art torde regeringen få besluta om utan särskilt bemyndigande. Bestämmelsen bör därför kunna utgå som överflödig.
383
Förslaget till lag om ändring i lagen om bank- och finansierings- |
Prop. 2006/07:5 |
rörelse |
Bilaga 6 |
6 kap. |
|
I lagrådsremissen föreslås att bestämmelser rörande riskhantering m.m. |
|
och kapitalutvärderingsprocessen, i huvudsak motsvarande dem som nu |
|
finns i bankrörelselagen, också införs i lagen om värdepappersrörelse. I |
|
sistnämnda lag införs även ett nytt bemyndigande av innebörd att |
|
regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela |
|
föreskrifter om vilka åtgärder som skall vidtas för att uppfylla kraven i de |
|
nya bestämmelserna. Aktuella bestämmelser i 6 kap. |
|
rörelselagen föreslås även ändrade så att de till sin ordalydelse kommer |
|
att överensstämma med de nya bestämmelserna i lagen om värde- |
|
pappersrörelse. Då det i 16 kap. 1 § 3 bankrörelselagen redan finns ett |
|
bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer |
|
att meddela föreskrifter om vilka åtgärder ett kreditinstitut skall vidtaga |
|
för att uppfylla de krav på soliditet och likviditet, riskhantering, |
|
genomlysning och sundhet samt riktlinjer och instruktioner som avses i 6 |
|
kap. |
|
sammanhang inte ansetts nödvändigt att nu meddela ett nytt |
|
bemyndigande. |
|
Lagrådet har i andra lagstiftningsärenden (se bl.a. prop. 2005/06:45 s.
415)påpekat att en lagstiftningsteknik, som innebär att beslut om subdelegation som en gång fattats skulle kunna komma att omfatta även framtida bemyndiganden, kan sättas i fråga, bl.a. beträffande frågan om bestämmelsen i 8 kap. 11 § regeringsformen kommer att ges en korrekt tillämpning.
I förevarande fall har nu aktuella bestämmelser, även om de efter lagändringen väsentligen kommer att motsvara tidigare bestämmelser, fått ett delvis nytt innehåll och grundar sig nu också på ett helt nytt direktiv. Lagrådet förordar därför att bemyndigandebestämmelsen i 16 kap. 1 § 3 bankrörelselagen ändras så att bemyndigandet kommer att avse kraven i 6 kap. 1 § och
Övriga lagförslag
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
384
Rättsdatablad |
|
|
Prop. 2006/07:5 |
|
|
|
Bilaga 7 |
|
|
|
|
Författningsrubrik |
Bestämmelser som |
Celexnummer för |
|
|
inför, ändrar, upp- |
bakomliggande EG- |
|
|
häver eller upprepar |
regler |
|
|
ett normgivnings- |
|
|
|
bemyndigande |
|
|
|
|
|
|
Lag om kapitaltäckning |
13 kap. 1 och 2 §§ |
32006L0048 |
|
och stora exponeringar |
|
32006L0049 |
|
Lag om införande av |
3, 5, 6, 8 och 10 §§ |
32006L0048 |
|
lagen (2006:000) om |
|
32006L0049 |
|
kapitaltäckning och stora |
|
|
|
exponeringar |
|
|
|
Lag (1991:980) om |
|
32006L0048 |
|
handel med finansiella |
|
|
|
instrument |
|
|
|
Lag (1991:981) om |
1 kap. 6 i § |
32006L0048 |
|
värdepappersrörelse |
|
32006L0049 |
|
Lag (1995:1559) om |
|
32006L0048 |
|
årsredovisning i |
|
32006L0049 |
|
kreditinstitut och |
|
|
|
värdepappersbolag |
|
|
|
Lag (2003:1223) om |
6 kap. 3 § |
|
|
utgivning av säkerställda |
|
|
|
obligationer |
|
|
|
Lag (2004:297) om bank- |
|
32006L0048 |
|
och finansieringsrörelse |
|
32006L0049 |
|
385