1
Regeringens proposition
2006/07:110
Rapportering av händelser inom civil luftfart m.m. Prop.
2006/07:110
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 3 april 2007
Fredrik Reinfeldt
Åsa Torstensson
(Näringsdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I denna proposition lämnas förslag till bestämmelser som genomför
Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/42/EG av den 13 juli 2003
om rapportering av händelser inom civil luftfart. Med händelser avses i
detta sammanhang sådant som inträffat och som avviker från det normala
och har eller kunde ha påverkat flygsäkerheten. Händelsen skall inte vara
av så allvarligt slag att regelverket om undersökning av olyckor och
allvarliga tillbud är tillämpligt. Rapporter om händelser skall lagras i
särskilda databaser som skall vara tillgängliga för flygsäkerhetsmyndigheterna
i Europa. Därigenom skall de som är ansvariga för flygsäkerhetsfrågor
få bättre underlag för sina beslut och åtgärder och förhoppningsvis
kunna avhjälpa brister innan dessa får allvarliga konsekvenser.
Ett viktigt inslag i förslagen till bestämmelser är nya bestämmelser i
sekretesslagen (1980:100). Dessa nya sekretessbestämmelser blir också
tillämpliga i förhållande till andra rättsakter från EU som rör civil luftfart,
som därigenom kan bli genomförda på ett mera komplett sätt än vad
som hunnit göras hittills. Det gäller framför allt att sekretess skall gälla
uppgifter som svenska myndigheter får tillgång till genom olika samarbeten
mellan europeiska luftfartsmyndigheter och Europeiska gemenskapernas
kommission. Om en sådan uppgift är sekretesskyddad i sitt
”ursprungsland” skall den i normalfallet också vara det här. Det föreslås
också ett sekretesskydd för den person som rapporterar in inträffade
händelser. Hon eller han får också ett extra lagskydd rörande sin
anställning.
De nya sekretessbestämmelserna får dessutom en utformning som
medför att bestämmelser om sekretess i Europaparlamentets och rådets
direktiv 2004/36/EG av den 21 april 2004 om säkerheten i fråga om luft
Prop. 2006/07:110
2
fartyg från tredje land som använder flygplatser i gemenskapen genomförs
i svensk rätt.
För att kunna använda ordet ”händelse” för mindre allvarliga incidenter
föreslås att begreppet tas bort som samlingsbegrepp i lagstiftningen
kring undersökning av olyckor.
Genomförandet av direktiv 2003/42/EG är försenat, varför lagförslagen
bör träda i kraft snarast. De nya bestämmelserna föreslås träda i
kraft den 1 juli 2007.
Prop. 2006/07:110
3
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut..................................................................5
2 Lagförslag..........................................................................................6
2.1 Lag om ändring i luftfartslagen (1957:297)........................6
2.2 Lag om ändring i lagen (1990:712) om undersökning
av olyckor............................................................................8
2.3 Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) ....................12
3 Ärendet och dess beredning.............................................................13
4 Händelsedirektivet...........................................................................14
4.1 Allmänt om direktivet .......................................................14
4.2 Kort om direktivets bestämmelser ....................................15
5 En språkfråga...................................................................................19
6 Hur skall direktivet genomföras i Sverige? .....................................21
6.1 Allmänna tankar................................................................21
6.2 Hur direktivets bestämmelser kan genomföras i
svensk lagstiftning ............................................................21
6.3 Straffrättslig bestämmelse.................................................33
6.4 Ikraftträdande ....................................................................34
7 Sekretessfrågor ................................................................................34
7.1 Sekretessbestämmelser i EG-rättsakter på den civila
luftfartens område .............................................................34
7.2 Händelsedirektivet ............................................................35
7.3 Kontrolldirektivet..............................................................38
7.4 EASA-förordningen..........................................................39
7.5 Förordningen om tillhandahållande av tjänster.................40
7.6 Avtal mellan Europeiska gemenskapen och andra
stater ..................................................................................41
7.7 Nya sekretessbestämmelser ..............................................42
7.8 Svenska myndigheters informationsskyldighet ................49
7.9 Frågan om meddelarfrihet.................................................49
8 Konsekvenser ..................................................................................50
9 Författningskommentarer ................................................................52
Bilaga 1 Remissinstanser .....................................................................55
Bilaga 2 Promemorians lagförslag.......................................................56
Bilaga 3 Promemorians sammanfattning .............................................62
Bilaga 4 Händelsedirektivet.................................................................63
Bilaga 5 Kontrolldirektivet ..................................................................77
Bilaga 6 EASA-förordningen ..............................................................88
Bilaga 7 Förordning om tillhandahållande av tjänster.......................109
Bilaga 8 Lagrådsremissens lagförslag ...............................................119
Bilaga 9 Lagrådets yttrande ...............................................................125
Prop. 2006/07:110
4
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 3 april 2007..........127
Rättsdatablad..........................................................................................128
Prop. 2006/07:110
5
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i luftfartslagen (1957:297),
2. lag om ändring i lagen (1990:712) om undersökning av olyckor, och
3. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).
Prop. 2006/07:110
6
2 Lagförslag
2.1 Lag om ändring i luftfartslagen (1957:297)
Härigenom föreskrivsTPF
1
FPT i fråga om luftfartslagen (1957:297)TPF
2
FPT
dels att 11 kap. 7 § skall ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 11 kap. 1 § skall lyda ”Flygräddningstjänst,
bärgning, undersökning av luftfartsolyckor och rapportering av
händelser”,
dels att det i lagen skall införas tre nya paragrafer, 11 kap. 8–10 §§,
samt närmast före 11 kap. 8 § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
11 kap.
7 §TPF
3
FPT
Om undersökning från säkerhetssynpunkt
av luftfartsolyckor
och andra händelser som berör
luftfarten finns bestämmelser i
lagen (1990:712) om undersökning
av olyckor.
Om undersökning från säkerhetssynpunkt
av luftfartsolyckor
och tillbud till sådana olyckor
finns bestämmelser i lagen
(1990:712) om undersökning av
olyckor.
Rapportering av händelser m.m.
8 §TPF
4
FPT
I syfte att förbättra flygsäkerheten
skall händelser inom civil
luftfart rapporteras till behörig
myndighet.
Med händelse inom civil luftfart
avses i denna lag driftsavbrott,
defekt, fel eller annan onormal
omständighet som har inverkat
eller kan inverka på flygsäkerheten,
även om händelsen inte lett
till sådana luftfartsolyckor eller
tillbud som avses i lagen
(1990:712) om undersökning av
olyckor.
TP
1
PT Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/42/EG av den 13 juni 2003 om
rapportering av händelser inom civil luftfart (EUT L 167, 4.7.2003, s. 23, Celex
32003L0042).
TP
2
PT Lagen omtryckt 1986:166.
TP
3
PT Senaste lydelse 1990:713.
TP
4
PT Tidigare 8 § upphävd genom 1990:713.
Prop. 2006/07:110
7
9 §TPF
5
FPT
Regeringen får meddela föreskrifter
om vilka personer inom
civil luftfart som skall vara skyldiga
att rapportera händelser
enligt 8 §.
Regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer meddelar
närmare föreskrifter om rapportering
av händelser.
10 §TPF
6
FPT
En arbetsgivare får inte utsätta
en arbetstagare för repressalier på
grund av att arbetstagaren har
rapporterat en händelse enligt
denna lag.
Om en arbetstagare utsätts för
repressalier skall arbetsgivaren
betala skadestånd till arbetstagaren
för den förlust som uppkommer
och för den kränkning
som repressalierna innebär.
U
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2007.
TP
5
PT Tidigare 9 § upphävd genom 1978:232.
TP
6
PT Tidigare10 § upphävd genom 1990:713.
Prop. 2006/07:110
8
2.2 Lag om ändring i lagen (1990:712) om undersökning
av olyckor
Härigenom föreskrivs att 4, 6, 7, 9–12 och 15 §§ lagen (1990:712) om
undersökning av olyckor skall ha följande lydelse.
Lydelse enligt prop. 2006/07:45 Föreslagen lydelse
4 §TPF
1
FPT
Undersökning enligt denna lag
skall göras i fråga om händelser
som har inträffat i Sverige. Om en
sådan händelse berör ett utländskt
fartyg, får undersökning enligt
denna lag dock göras endast om
det finns särskilda skäl och fartyget
befinner sig inom Sveriges
sjöterritorium.
Undersökning enligt denna lag
av en händelse som berör ett
svenskt fartyg eller luftfartyg skall
göras även när händelsen har
inträffat utomlands, om annat inte
följer av en internationell överenskommelse
som har biträtts av
Sverige. Om händelsen berör ett
luftfartyg med en totalvikt av
högst 2 250 kg och som inte skall
ha luftvärdighetsbevis, skall en
undersökning göras endast om det
är av synnerlig vikt från säkerhetssynpunkt
och en undersökning inte
görs i den stat inom vars territorium
händelsen inträffade.
Om en händelse som berör spårfordon
i internationell trafik
inträffat på eller nära den svenska
gränsen, får den myndighet som
enligt 5 § ansvarar för undersökningen
komma överens med motsvarande
myndighet i den andra
berörda staten om vilken av dem
som skall göra undersökningen
eller att de skall göra den tillsammans.
En undersökning enligt denna
lag skall göras i fråga om olyckor
och tillbud som har inträffat i
Sverige. Om en sådan olycka eller
ett tillbud berör ett utländskt fartyg,
får en undersökning enligt
denna lag dock göras endast om
det finns särskilda skäl och
fartyget befinner sig inom
Sveriges sjöterritorium.
En undersökning enligt denna
lag av en olycka eller ett tillbud
som berör ett svenskt fartyg eller
luftfartyg skall göras även när
olyckan eller tillbudet har inträffat
utomlands, om annat inte följer av
en internationell överenskommelse
som har biträtts av Sverige. Om
olyckan eller tillbudet rör ett luftfartyg
med en totalvikt av högst
2 250 kg och som inte skall ha
luftvärdighetsbevis, skall en
undersökning göras endast om det
är av synnerlig vikt från säkerhetssynpunkt
och en undersökning inte
görs i den stat inom vars territorium
olyckan eller tillbudet
inträffade.
Om en olycka eller ett tillbud
som berör spårfordon i internationell
trafik inträffat på eller
nära den svenska gränsen, får den
myndighet som enligt 5 § ansvarar
för undersökningen komma
överens med motsvarande
myndighet i den andra berörda
staten om vilken av dem som skall
göra undersökningen eller att de
skall göra den tillsammans.
TP
1
PT Senaste lydelse 2006:20.
Prop. 2006/07:110
9
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 §
Syftet med en undersökning
enligt denna lag skall vara att
1. så långt som möjligt klarlägga
såväl händelseförloppet och
orsaken till händelsen som skador
och effekter i övrigt,
2. ge underlag för beslut om
åtgärder som har som mål att förebygga
en upprepning av händelsen
eller att begränsa effekten av
liknande händelser,
3. ge underlag för en bedömning
av de insatser som samhällets
räddningstjänst har gjort i samband
med händelsen och, om det
finns skäl därtill, för förbättringar
av räddningstjänsten.
Syftet med en undersökning
enligt denna lag skall vara att
1. så långt som möjligt klarlägga
såväl händelseförloppet och
orsaken till olyckan eller tillbudet
som skador och effekter i övrigt,
2. ge underlag för beslut om
åtgärder som har som mål att förebygga
en upprepning av olyckan
eller tillbudet eller att begränsa
effekten av sådana olyckor eller
tillbud,
3. ge underlag för en bedömning
av de insatser som samhällets
räddningstjänst har gjort i samband
med olyckan eller tillbudet
och, om det finns skäl därtill, för
förbättringar av räddningstjänsten.
7 §
Den myndighet som gör en
undersökning enligt denna lag
skall, i den mån det är praktiskt
genomförbart, underrätta dem som
kan vara berörda av händelsen och
ge dem tillfälle att yttra sig. Dessa
har rätt att närvara vid undersökning
på olycksplatsen och vid
utredningsarbetet i övrigt, om det
kan ske utan men för utredningen.
Den myndighet som gör en
undersökning enligt denna lag
skall, i den mån det är praktiskt
genomförbart, underrätta dem som
kan vara berörda av olyckan eller
tillbudet och ge dem tillfälle att
yttra sig. Dessa har rätt att närvara
vid undersökning på olycksplatsen
och vid utredningsarbetet i övrigt,
om det kan ske utan men för
utredningen.
Vid tillämpningen av första stycket skall dock alltid iakttas de
bestämmelser om medverkan vid undersökningar som finns i internationella
överenskommelser som har biträtts av Sverige.
Lydelse enligt prop. 2006/07:45 Föreslagen lydelse
9 §
Den myndighet som gör en undersökning enligt denna lag får hålla
förhör med den som antas kunna ge upplysningar av betydelse för utredningen.
Myndigheten får också ta med sig och granska handlingar eller
föremål som kan antas vara av sådan betydelse.
Om utredningen inte kan fullföljas på annat sätt, får den myndighet
som gör undersökningen begära att polismyndigheten lämnar den hjälp
som behövs vid utredningen.
För polismyndighetens utredning gäller
bestämmelserna om förundersökning i 23 kap. rättegångsbalken i
tillämpliga delar.
Prop. 2006/07:110
10
Den myndighet som gör undersökningen
har rätt att få tillträde
till platsen för händelsen. Om tillträde
vägras, får polismyndigheten
lämna den hjälp som behövs.
Den myndighet som gör undersökningen
har rätt att få tillträde
till platsen för olyckan eller tillbudet
. Om tillträde vägras, får
polismyndigheten lämna den hjälp
som behövs.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
10 §
Den myndighet som gör undersökningen
får begära att vittnen
eller sakkunniga hörs vid domstol
eller att någon föreläggs att tillhandahålla
handlingar eller föremål.
En sådan begäran skall göras
hos den tingsrätt inom vars
område händelsen har inträffat
eller den berörda personen vistas.
Rätten skall hålla förhör eller
meddela föreläggande, om laga
hinder inte möter. Därvid gäller
bestämmelserna om bevisupptagning
utom huvudförhandling.
Den myndighet som gör undersökningen
får begära att vittnen
eller sakkunniga hörs vid domstol
eller att någon föreläggs att tillhandahålla
handlingar eller föremål.
En sådan begäran skall göras
hos den tingsrätt inom vars
område olyckan eller tillbudet har
inträffat eller den berörda
personen vistas. Rätten skall hålla
förhör eller meddela föreläggande,
om laga hinder inte möter. Därvid
gäller bestämmelserna om bevisupptagning
utom huvudförhandling.
11 §
Om det har inträffat en olycka
eller en annan händelse som
undersöks enligt denna lag, får
egendom som kan antas vara av
betydelse för undersökningen inte
rubbas utan tillstånd av polismyndigheten
eller den myndighet
som undersöker händelsen.
Om det har inträffat en olycka
eller ett tillbud som undersöks
enligt denna lag, får egendom som
kan antas vara av betydelse för
undersökningen inte rubbas utan
tillstånd av polismyndigheten eller
den myndighet som undersöker
olyckan eller tillbudet.
Detta gäller inte, om egendomen rubbas för att rädda människoliv eller
om det i övrigt finns synnerliga skäl därtill.
12 §
Den som har tagit till vara egendom
som avses i 11 § första
stycket skall genast anmäla det till
polismyndigheten eller den myndighet
som undersöker olyckan.
Detsamma gäller den som, efter en
händelse som berör luftfarten, sjöfarten
eller spårtrafiken och som
undersöks enligt denna lag, har
tagit till vara egendom som har
transporterats med det luftfartyg,
fartyg eller spårfordon som berörs
Den som har tagit till vara egendom
som avses i 11 § första
stycket skall genast anmäla det till
polismyndigheten eller den myndighet
som undersöker olyckan.
Detsamma gäller den som, efter en
olycka eller ett tillbud som berör
luftfarten, sjöfarten eller spårtrafiken
och som undersöks enligt
denna lag, har tagit till vara egendom
som har transporterats med
det luftfartyg, fartyg eller spår
Prop. 2006/07:110
11
av händelsen eller egendom som
hör till luftfartyget, fartyget, spårfordonet
eller till den spåranläggning
som berörs av händelsen.
Om det behövs, får myndigheten
ta hand om egendomen.
fordon som berörs av olyckan eller
tillbudet eller egendom som hör
till luftfartyget, fartyget, spårfordonet
eller till den spåranläggning
som berörs. Om det
behövs, får myndigheten ta hand
om egendomen.
15 §
Regeringen får i fråga om kommunal
räddningstjänst föreskriva
att kommunen skall underrätta den
myndighet som avses i 5 § första
stycket om en händelse som skall
undersökas enligt denna lag.
Regeringen får i fråga om kommunal
räddningstjänst föreskriva
att kommunen skall underrätta den
myndighet som avses i 5 § första
stycket om en olycka eller ett tillbud
som skall undersökas enligt
denna lag.
U
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2007.
Prop. 2006/07:110
12
2.3 Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
Härigenom föreskrivsTPF
1
FPT att det i sekretesslagen (1980:100)TPF
2
FPT skall
införas två nya paragrafer, 4 kap. 6 § och 7 kap. 52 §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 kap.
6 §
Sekretess gäller i myndighets
verksamhet som avser internationellt
samarbete avseende tillsyn av
civil luftfart för uppgift som lämnats
av annan stat eller mellanfolklig
organisation, om det kan
antas att myndighetens arbete för
en säkrare civil luftfart motverkas
om uppgiften röjs.
I fråga om uppgift i allmän
handling gäller sekretessen i högst
fyrtio år.
7 kap.
52 §
Sekretess gäller hos Rikspolisstyrelsen,
Kustbevakningen,
Statens haverikommission, Luftfartsverket
och Luftfartsstyrelsen
för uppgift som lämnats av enskild
i en rapport om händelse inom
civil luftfart enligt 11 kap. 8 §
luftfartslagen (1957:297), om det
kan antas att den enskilde eller
någon närstående till den enskilde
lider men om uppgiften röjs.
I fråga om uppgift i allmän
handling gäller sekretessen i högst
femtio år.
U
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2007.
TP
1
PT Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/42/EG av den 13 juni 2003 om
rapportering av händelser inom civil luftfart (EUT L 167, 4.7.2003, s. 23, Celex
32003L0042) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/36/EG av den 21 april 2004
om säkerheten i fråga om luftfartyg från tredje land som använder flygplatser i
gemenskapen (EUT L 143, 30.4.2004, s. 76, Celex 32004L0036).
TP
2
PT Lagen omtryckt 1992:1474.
Prop. 2006/07:110
13
3 Ärendet och dess beredning
Den 13 juni 2003 antogs Europaparlamentets och rådets direktiv
2003/42/EG om rapportering av händelser inom civil luftfart. Med
händelse avses driftsavbrott, defekt, fel eller annan onormal omständighet
som har eller kan ha inverkat på flygsäkerheten men inte lett till
olycka eller allvarligt tillbud, vilka undersöks närmare enligt lagen
(1990:712) om undersökning av olyckor och förordningen (1990:717)
om undersökning av olyckor. Syftet med direktivet är att öka flygsäkerheten.
Direktivet skulle ha varit genomfört senast den 4 juli 2005. Detta
har inte hunnits med i Sverige.
Den 21 april 2004 antogs Europaparlamentets och rådets direktiv
2004/36/EG om säkerheten i fråga om luftfartyg från tredje land som
använder flygplatser i gemenskapen. Syftet med direktivet är också att
öka flygsäkerheten, bl.a. genom säkerställande av att internationella
säkerhetsnormer verkligen följs genom harmonisering av regler och
förfaranden för rampinspektioner av luftfartyg från tredje land som
landar på flygplatser inom gemenskapen. Detta direktiv är genomfört i
svensk rätt med undantag för två artiklar om sekretess.
Inom Näringsdepartementet har promemorian Rapportering av
händelser inom civil luftfart m.m. (Ds 2006:18) arbetats fram. I promemorian
lämnas förslag till hur direktiven kan genomföras i svensk rätt.
Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna
återfinns i bilaga 1. Eftersom remisstiden var knappt två månader
erbjöds remissinstanserna att lägga fram sina synpunkter vid ett
remissammanträde om ett skriftligt svar inte skulle hinnas tas fram. Ingen
remissinstans har utnyttjat den möjligheten. En sammanställning av
remissvaren finns tillgänglig i Näringsdepartementet (dnr
N2006/6989/RS).
I promemorian återfanns även förslag till förordningstexter. Vissa
remissinstanser har endast framfört synpunkter på dessa. Förordningstexterna
behandlas dock inte i denna proposition. Promemorians lagförslag
återfinns i bilaga 2. Promemorians sammanfattning återfinns i
bilaga 3.
Direktiv 2003/42/EG om rapportering av händelser inom civil luftfart
finns med som bilaga 4.
Direktiv 2004/36/EG om säkerheten i fråga om luftfartyg från tredje
land som använder flygplatser i gemenskapen finns med som bilaga 5.
I denna proposition behandlas även Europaparlamentets och rådets
förordning (EG) nr 1592/2002 av den 15 juli 2002 om fastställande av
gemensamma bestämmelser på det civila luftfartsområdet och inrättande
av en europeisk byrå för luftfartssäkerhet, se bilaga 6, och Europaparlamentets
och rådets förordning (EG) nr 550/2004 av den 10 mars
2004 om tillhandahållande av flygtrafiktjänster inom det gemensamma
europeiska luftrummet (”förordning om tillhandahållande av tjänster”),
se bilaga 7.
Prop. 2006/07:110
14
Förenklat sätt att omnämna behandlade EG-rättsakter
I denna proposition behandlas och omnämns fyra EG-rättsakter mera
ingående. För att läsningen av texten skall underlättas kommer dessa
rättsakter att i den följande texten benämnas på ett förenklat sätt enligt
följande.
EASA-förordningen = Europaparlamentets och rådets förordning (EG)
nr 1592/2002 av den 15 juli 2002 om fastställande av gemensamma
bestämmelser på det civila luftfartsområdet och inrättande av en europeisk
byrå för luftfartssäkerhet (EGT L 240, 7.9.2002, s. 1, Celex
32002R1592).
Händelsedirektivet = Europaparlamentets och rådets direktiv
2003/42/EG av den 13 juni 2003 om rapportering av händelser inom civil
luftfart (EUT L 167, 4.7.2003, s. 23, Celex 32003L0042).
Förordningen om tillhandahållande av tjänster = Europaparlamentets
och rådets förordning (EG) nr 550/2004 av den 10 mars 2004 om tillhandahållande
av flygtrafiktjänster inom det gemensamma europeiska
luftrummet (”förordning om tillhandahållande av tjänster”) (EUT L 96,
31.3.2004, s. 10, Celex 32004R0550).
Kontrolldirektivet = Europaparlamentets och rådets direktiv
2004/36/EG av den 21 april 2004 om säkerheten i fråga om luftfartyg
från tredje land som använder flygplatser i gemenskapen (EUT L 143,
30.4.2004, s. 76, Celex 32004L0036).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 15 mars 2007 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som återfinns i bilaga 8. Lagrådets yttrande återfinns i
bilaga 9. Regeringen har delvis följt Lagrådets synpunkter, se närmare
under artiklarna 2 och 4 i avsnitt 6.2. I förhållande till lagrådsremissen
har dessutom några redaktionella ändringar gjorts.
4 Händelsedirektivet
4.1 Allmänt om direktivet
Europaparlamentet och rådet antog den 13 juni 2003 händelsedirektivet.
Direktivets syfte och tankarna bakom det kan utläsas av ingressen till
direktivet. Där sägs bl.a. detta. Olycksfrekvensen inom den civila luftfarten
har varit tämligen konstant under den senaste tioårsperioden. Det
kan likväl befaras att den beräknade trafikökningen kan leda till en
ökning av antalet olyckor inom den närmaste framtiden. Syftet med
rådets direktiv 94/56/EG av den 21 november 1994 om grundläggande
principer för utredning av flyghaverier och tillbud inom civil luftfart är
att förebygga olyckor genom att underlätta ett snabbt genomförande av
utredningar. Erfarenheten visar att en olycka ofta föregås av en rad tillbud
och andra fel som visar på brister i flygsäkerheten. För att det skall
vara möjligt att förbättra säkerheten inom den civila luftfarten krävs
Prop. 2006/07:110
15
bättre kunskaper om dessa händelser, vilket skulle underlätta analyser
och göra det lättare att följa utvecklingen så att åtgärder kan vidtas för att
komma till rätta med situationen.
Därför bör varje medlemsstat inrätta ett system för obligatorisk
rapportering av händelser. Händelserna bör rapporteras av personalen
inom olika delar av den civila luftfarten som uppmärksammar sådant
som kan vara av intresse för att förebygga olyckor. Genom ett utbyte av
information om sådana händelser skulle det bli betydligt lättare att upptäcka
eventuella risker.
Säkerhetsinformationen bör vara tillgänglig för sådana organ som
reglerar säkerheten inom den civila luftfarten eller som utreder olyckor
och tillbud i gemenskapen och, om det anses lämpligt, för personer som
kan dra lärdom av den och som kan vidta eller initiera åtgärder för att
förbättra säkerheten.
På grund av säkerhetsinformationens känsliga natur är insamlingen av
den beroende av att sekretessen garanteras, att källan skyddas och att
förtroendet hos den personal som arbetar inom den civila luftfarten upprätthålls.
Allmänheten bör dock ha tillgång till allmän information om
säkerhetsnivån inom luftfarten. Lämpliga åtgärder bör därför vidtas för
inrättande av system för konfidentiell rapportering.
Vidare framgår det av ingressen att de tekniska rapporteringskraven
skall överensstämma med dem som utarbetats av JAA (de gemensamma
luftfartsmyndigheterna) och Eurocontrol (den europeiska organisationen
för säkrare flygtrafiktjänst). Arbetet inom dessa två europeiska organisationer
bör beaktas vid upprättandet av förteckningen över händelser som
skall rapporteras. Utvecklingen inom ramen för ICAO (Internationella
luftfartsorganisationen, ett FN-organ) bör också beaktas.
Rapporteringskravet skall också omfatta luftfartyg som är registrerade
i en medlemsstat eller handhas av ett företag som är etablerat i en
medlemsstat när händelsen inträffar utanför gemenskapens territorium.
För att informationsutbytet mellan medlemsstaterna och kommissionen
skall fungera bör alla använda lämplig programvara.
4.2 Kort om direktivets bestämmelser
Artikel 1, syfte
I artikeln anges syftet med direktivet att vara att bidra till att förbättra
flygsäkerheten genom att säkerställa att relevant säkerhetsinformation
rapporteras, samlas in, lagras, skyddas och sprids. Det enda syftet med
rapportering av händelser är att förebygga olyckor och tillbud, och inte
att fastställa skuld- eller ansvarsfrågor.
Artikel 2, definitioner
I artikeln definieras ”händelse” och ”anonymisering”. Med händelse
avses driftsavbrott, defekt, fel eller annan onormal omständighet som har
eller kan ha inverkat på flygsäkerheten men inte har lett till haverier eller
allvarliga tillbud enligt definitionerna i artikel 3 a och k i direktiv
94/56/EG.
Prop. 2006/07:110
16
Men anonymisering avses avlägsnande från inlämnade rapporter av
alla personuppgifter angående uppgiftslämnaren liksom tekniska detaljuppgifter
som kan få till följd att uppgiftslämnarens, eller tredje parts,
identitet röjs.
Artikel 3, räckvidd
I artikeln anges att direktivet skall tillämpas på händelser som utgör en
fara eller som, om de inte åtgärdas, skulle utgöra en fara för luftfartyget,
ombordvarande eller andra personer. En förteckning över exempel på
sådana händelser återfinns i två bilagor till direktivet. Kommissionen får
i enlighet med ett visst förfarandet som anges i artikel 10.2 besluta att
ändra bilagorna för att utöka eller ändra exemplen.
Vidare återfinns i artikeln sedvanliga bestämmelser om direktivets
tillämpning på flygplatsen i Gibraltar.
Artikel 4, obligatorisk rapportering
I artikeln anges vilka funktionärer inom den civila luftfarten som skall
vara skyldiga att rapportera händelser till de behöriga myndigheterna.
Det är
1. operatören eller befälhavaren,
2. den tillverkar eller reparerar luftfartyg eller utrustning för dessa,
3. den som undertecknar ett intyg om verkstadsrevision eller idrifttagande
av ett luftfartyg eller av dess utrustning,
4. den som utövar en funktion för vilken det krävs trafikledartillstånd
eller tillstånd att hantera flyginformation,
5. den som är chef vid en flygplats som är öppen för kommersiell
trafik,
6. den som utövar en tillsynsfunktion av flygnavigationsanläggningar,
7. den som utövar en funktion som har samband med luftfartygets
hantering på marken.
Kortfattat kan man sammanfatta dessa funktionärer som personer som
antingen har en faktisk kontroll över ett luftfartyg eller har sådan
funktion inom luftfarten att han eller hon lätt kan upptäcka förhållanden
som skall rapporteras.
I punkt 2 öppnas en möjlighet för medlemsstaterna att uppmuntra
frivillig rapportering av händelser från andra personer som utövar funktioner
som liknar dem som räknats upp ovan.
Artikel 5, insamling och lagring av information
Medlemsstaterna skall utse en eller flera behöriga myndigheter som skall
inrätta ett system för att samla in, utvärdera, bearbeta och lagra information
om händelser som rapporterats. En sådan myndighet skall arbeta
opartiskt. För svensk del är det i första hand Luftfartsstyrelsen eller
Statens haverikommission som kan komma i fråga.
Om en medlemsstat utser mer än ett organ eller institut, skall den utse
ett av dessa som kontaktpunkt för det informationsutbyte som skall förekomma
mellan medlemsstaterna och kommissionen.
Prop. 2006/07:110
17
De myndigheter som utses skall lagra insamlade rapporter i sina databaser.
Haverier och allvarliga tillbud, dvs. sådana tilldragelser som redan
i dag utreds av Statens haverikommission, skall också lagras i dessa
databaser.
Artikel 6, informationsutbyte
Medlemsstaterna skall delta i ett informationsutbyte, vilket innebär att all
relevant säkerhetsinformation som lagras i databaserna skall ställas till
förfogande för de behöriga myndigheterna i andra medlemsstater och för
kommissionen. Databaserna skall vara kompatibla med en programvara
som skall utvecklas av kommissionen för att underlätta genomförandet
av direktivet. Kommissionen skall också i enlighet med ett kommittologiförfarande
vidta lämpliga åtgärder för att underlätta detta informationsutbyte.
Artikeln innehåller också en bestämmelse om att den behöriga
myndighet, som tar emot en rapport om en händelse skall lägga in den i
databaserna och när det är nödvändigt underrätta den behöriga myndigheten
i den medlemsstat där händelsen ägde rum, där luftfartyget är registrerat,
där luftfartyget är tillverkat och där operatören har behörighet.
Artikel 7, spridning av information
Enligt punkt 1 skall det organ som ålagts uppdraget att reglera säkerheten
och att utreda haverier och tillbud inom den civila luftfarten i gemenskapen
ha tillgång till sådan information om händelser som samlats in
och utbytts så att de kan dra lärdom av de händelser som rapporterats för
att förbättra säkerheten. För svensk del skall alltså Luftfartsstyrelsen och
Statens haverikommission ha full tillgång till den databas där svenska
händelser registreras och genom vilken man kan få tillgång till andra
medlemsstaters noteringar.
Enligt punkt 2 skall kommissionen på eget initiativ besluta om åtgärder
och därtill hörande villkor för att sprida den information som avses i
punkt 1 till berörda parter. Innan kommissionen beslutar om sådana
åtgärder och villkoren skall samråd ske med en rådgivande kommitté.
Dessa åtgärder, som kan vara allmänna eller avse ett enskilt fall, skall
grunda sig på behovet
– att förse personer och organisationer med den information de
behöver för att förbättra säkerheten inom civil luftfart,
– att begränsa spridningen av information till vad som är absolut nödvändigt
för användarens ändamål i syfte att säkerställa lämplig sekretess
för denna information.
Beslutet att sprida information enligt denna punkt skall begränsas till
vad som är absolut nödvändigt för användarens ändamål.
Av punkt 3 följer att för att informera allmänheten om säkerhetsnivån
inom civil luftfart får medlemsstaterna minst en gång per år offentliggöra
en säkerhetsöversikt som omfattar information om de typer av händelser
som anmälts inom ramen för deras nationella system för obligatorisk
rapportering av händelser.
Medlemsstaterna får också offentliggöra
anonymiserade rapporter.
Prop. 2006/07:110
18
Artikel 8, skydd av information
Som redovisats ovan är ett syfte med det aktuella direktivet att få berörd
personal att rapportera en mängd slags händelser, däribland även händelser
som orsakats av personalens och luftfartsföretagets egna tillkortakommanden.
Det finns därför ett antal bestämmelser som begränsar
användningen av insamlad information. Sålunda måste medlemsstaterna,
i enlighet med sin nationella lagstiftning, vidta nödvändiga åtgärder för
att säkerställa lämplig sekretess för den information som de erhåller. De
får endast använda denna information i enlighet med syftet med direktivet.
Oavsett vilken typ av händelse och olycka eller allvarligt tillbud det är
fråga om, och hur den klassificeras, får enskilda personers namn och
adress aldrig registreras i den databas som nämnts ovan om artikel 5.
I punkt 3 stadgas att medlemsstaterna skall avstå från att inleda rättsliga
förfaranden rörande oöverlagda eller oavsiktliga lagöverträdelser
som de får kännedom om endast på grund av att de rapporterats inom
ramen för det nationella systemet för obligatorisk rapportering av händelser,
utom i de fall det rör sig om grov oaktsamhet. Denna bestämmelse
gäller inte straffrättsliga förfaranden.
I punkt 4 finns ett krav på arbetsrättsligt skydd för den personal som
rapporterar om tillbud som de kan känna till.
Slutligen finns i punkten 5 en föreskrift om att denna artikel inte skall
påverka tillämpningen av nationella bestämmelser om rättsliga myndigheters
tillgång till information.
Artikel 9, frivillig rapportering
Utöver det system med obligatorisk rapportering som fastställs i artiklarna
4 och 5 får medlemsstaterna utse ett eller flera organ med uppgift
att inrätta ett system med frivillig rapportering för att samla in och
analysera information om observerade brister i luftfartssystemet vilka
inte behöver rapporteras enligt systemet med obligatorisk rapportering,
men som uppgiftslämnaren har uppfattat som en faktisk eller potentiell
risk. Om en medlemsstat väljer att inrätta ett system med frivillig
rapportering, skall den fastställa villkoren för hur det eller de organ som
den har utsett skall anonymisera de frivilliga rapporter som läggs fram i
enlighet med detta system. Medlemsstaterna skall se till att relevant
anonymiserad säkerhetsinformation som härrör från analysen av den
konfidentiella rapporteringen lagras och finns tillgänglig för alla parter så
att den kan användas för att öka luftfartssäkerheten.
Artikel 10, kommitté
I artikeln finns sedvanliga formella bestämmelser om den kommitté som
skall biträda kommissionen inför vissa beslut. Kommissionen skall
biträdas av den kommitté som inrättats genom artikel 12 i rådets förordning
(EEG) nr 3922/91 av den 16 december 1991 om harmonisering av
tekniska krav och administrativa förfaranden inom området civil luftfart.
Artiklarna 5 och 7 i rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om
de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens
Prop. 2006/07:110
19
genomförandebefogenheter skall tillämpas, med beaktande av bestämmelserna
i artikel 8 i beslutet. Den tid som avses i artikel 5.6 i beslut
1999/468/EG skall vara tre månader. Kommittén skall själv anta sin
arbetsordning.
Artikel 11, genomförande
Enligt direktivets bestämmelser skall medlemsstaterna sätta i kraft de
lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv
före den 4 juli 2005. Detta har inte hunnits med i Sverige.
5 En språkfråga
Regeringens förslag: För att motverka begreppsförvirring ersätts
ordet ”händelse” i luftfartslagen (1957:297) och i lagen (1990:712)
om undersökning av olyckor med ”olycka eller tillbud” i motsvarande
form när oklarhet kan uppstå.
Promemorians förslag: I promemorian föreslås att man genomgående
byter ut ”händelse” mot ”allvarlig händelse”.
Remissinstanserna: Riksdagens ombudsmän anför att man utan att
göra något ingrepp i lagen om undersökning av olyckor bör kunna ange
de händelser som skall rapporteras utifrån den föreslagna 11 kap. 8 §
andra stycket luftfartslagen. Luftfartsstyrelsen ifrågasätter om utbytet av
”händelse” till ”allvarlig händelse” kan innebära mer än en redaktionell
ändring. Detta eftersom 3 § lagen om undersökning av olyckor inte
enbart tar sikte på tillbud av allvarligare slag utan sådana olyckor och
olyckstillbud där en undersökning är påkallad av säkerhetssynpunkt.
Vidare påpekas att den i promemorian återgivna lydelsen av 4 § inte
överensstämmer med den lydelsen bestämmelsen har efter den 1 april
2006.
Skälen för regeringens förslag: Det nu aktuella direktivet använder
ordet ”händelse” för att beteckna tillbud av mindre allvarligt slag. I lagstiftningen
om undersökning av olyckor regleras hur olyckor och
allvarligare tillbud skall utredas ur säkerhetssynpunkt. I lagen (1990:712)
om undersökning av olyckor och förordningen (1990:717) om undersökning
av olyckor används ordet ”händelse” som samlingsbegrepp för
olyckor och tillbud. Ordet ”händelse” finns också med denna betydelse i
11 kap. 7 § luftfartslagen (1957:297) och 116 § luftfartsförordningen
(1986:171).
Med det nu aktuella direktivet om rapportering av händelser i betydelsen
mindre allvarliga tillbud finns det en påtaglig risk för begreppsförvirring.
För att motverka detta bör ordet ”händelse” i lagstiftningen om
undersökning av olyckor m.m. bytas ut och ersättas med något annat ord
eller uttryck som kan fungera som samlingsbegrepp. I sammanhanget
skall särskilt beaktas att bestämmelserna om undersökning av olyckor
Prop. 2006/07:110
20
och rapportering av händelser riktar sig till en förhållandevis stor krets av
personer, varav många utan speciell juridisk skolning.
Med hjälp av synonymlexikon m.m. har följande ord som kan fungera
som alternativ till ”händelse” hittats. Synonymer för olycka och tillbud
tas också med.
Olycka: missöde, kalamitet, olyckshändelse, olycksfall, katastrof,
tragedi, haveri, krasch, missöde, tillbud,
tillbud: incident, hotande händelse, varning, liten olycka, skrämskott,
hot, ansats, förebud, varsel, alarm, incident,
händelse: tillfälle, företeelse, tilldragelse, skeende, begivenhet,
historia, fall, episod, intermezzo, handling, fenomen.
Som tänkbara alternativ till ”händelse” i detta sammanhang kan tilldragelse
och intermezzo komma i fråga. Inget av dessa alternativ är dock
någon lyckad lösning.
I stället föreslogs i promemorian att ordet ”händelse” byts ut mot
”allvarlig händelse”. I lagen om undersökning av olyckor kan en oklarhet
uppkomma – såsom Luftfartsstyrelsen påpekat – om ett sådant utbyte
sker. Därför föreslås att ”händelse” tas bort som samlingsbegrepp och att
man i stället upprepar ”olyckor eller tillbud” i olika böjningsformer där
”händelse” återfinns i dagens regelverk.
Samordning med prop. 2006/07:45
Regeringen beslutade den 22 februari 2007 propositionen Andra järnvägspaketet
– fortsatt EU-harmonisering av järnvägslagstiftningen
(prop. 2006/07:45). I den propositionen återfinns bl.a., liksom i denna
proposition, förslag till ändring i 4 och 9 §§ lagen (1990:712) om undersökning
av olyckor. Lagförslagen i förstnämnda proposition föreslås
träda i kraft den 1 juni 2007, dvs. före det att lagförslagen i förevarande
proposition föreslås träda i kraft (den 1 juli 2007).
När det gäller 4 § föreslås i prop. 2006/07:45 ett nytt, tredje stycke där
ordet ”händelse” används. Regeringen föreslår nu att ordet ersätts med
”olycka eller ett tillbud”, i enlighet med de principer som redovisas i
denna proposition.
I den redan lämnade propositionen finns också ett förslag till ny
lydelse av 2 § lagen om undersökning av olyckor, där ordet ”händelser”
används. Regeringen bedömer att det inte är behövligt att nu ändra ordet
”händelser”, då ordet i den paragrafen används på ett sådant sätt att det
inte får en karaktär av samlingsbegrepp.
Prop. 2006/07:110
21
6 Hur skall direktivet genomföras i Sverige?
6.1 Allmänna tankar
Regeringens förslag: Händelsedirektivet genomförs huvudsakligen
genom att nya bestämmelser införs i luftfartslagen (1957:297) och i
sekretesslagen (1980:100), och i ett senare skede i luftfartsförordningen
(1986:171).
Promemorians förslag: överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna har inte närmare kommenterat detta.
Skälen för regeringens förslag: Vissa av direktivets bestämmelser är
sådana att de kräver lagform, bl.a. bestämmelserna om ett arbetsrättsligt
skydd för den som rapporterar händelser. För luftfartsbestämmelser med
anknytning till flygsäkerhet finns redan i dag många bemyndiganden till
regeringen och Luftfartsstyrelsen.
Man skulle kunna genomföra huvuddelen av lagstiftningsarbetet i form
av att ändra lagen (1990:712) om undersökning av olyckor. Det finns
gemensamma nämnare i sakfrågorna, och Statens haverikommission
skall ha tillgång till uppgifter om rapporterade händelser för att kunna
beakta dessa i samband med utredningar av olyckor och allvarliga tillbud.
Mot en sådan lösning talar att den nuvarande lagen om undersökning
av olyckor just riktar in sig på undersökningen och rättigheter
respektive skyldigheter som är knutna till sådana undersökningar.
Systemet med att rapportera händelser skall normalt sett inte medföra att
en särskild undersökning inleds, utan att man samlar på sig en faktabank
om olika förhållanden där saker och ting inte fungerat på ett optimalt sätt.
De åtgärder som vanligen kan bli aktuella är att komplettera lämnade
uppgifter så att rapporten blir av god kvalitet. Det tilltänkta förfarandet
har vissa likheter med statistikinsamling. Detta talar för att direktivet om
händelserapportering huvudsakligen genomförs i en annan ordning än
som en ändring av regelverket kring undersökning av olyckor.
Ett lämpligare alternativ är att komplettera luftfartslagen (1957:297)
och luftfartsförordningen (1986:171). I båda dessa författningar finns ett
antal ”lediga” paragrafer på lämpligt ställe. Det gäller paragrafer som
upphävts tidigare.
Denna proposition utgår från en sådan lösning.
6.2 Hur direktivets bestämmelser kan genomföras i
svensk lagstiftning
I det följande återges den svenska lydelsen för varje artikel samt lämnas
ett förslag om hur bestämmelsen skall genomföras.
Prop. 2006/07:110
22
Artikel 1
Syfte
Syftet med detta direktiv är att bidra till att förbättra flygsäkerheten
genom att säkerställa att relevant säkerhetsinformation rapporteras,
samlas in, lagras, skyddas och sprids.
Det enda syftet med rapportering av händelser är att förebygga
olyckor och tillbud, inte att fastställa skuld- eller ansvarsfrågor.
Artikel 2
Definitioner
I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här
anges:
1. UhändelseU: driftsavbrott, defekt, fel eller annan onormal omständighet
som har eller kan ha inverkat på flygsäkerheten men inte har lett till
haverier eller allvarliga tillbud enligt definitionerna i artikel 3 a och k i
direktiv 94/56/EG (nedan kallade "haverier eller allvarliga tillbud").
2. UanonymiseringU: avlägsnande från inlämnade rapporter av alla
personuppgifter angående uppgiftslämnaren liksom tekniska detaljuppgifter
som kan få till följd att uppgiftslämnarens, eller tredje parts,
identitet röjs.
Regeringens förslag: Artiklarna genomförs i en ny 11 kap. 8 § luftfartslagen
där det införs en skyldighet för personer inom luftfarten att
rapportera händelser.
Promemorians förslag: Överensstämmer huvudsakligen med regeringens
förslag. Ett förtydligande om syftet med händelserapporterna
fanns inte med i promemorians förslag.
Remissinstanserna: Luftfartsverket har pekat på att det enda syftet
med rapportering av händelser är att förebygga olyckor och tillbud och
inte att fastställa skuld eller ansvar. Detta bör återspeglas tydligare i lagtexten.
Skälen för regeringens förslag: Syftet med direktivet, som återfinns i
artikel 1, bör återspeglas i en inledande paragraf i ett nytt avsnitt i luftfartslagen
(1957:297), 11 kap. 8 §. Som Luftfartsverket påpekat kan
syftet tydliggöras bättre. Även Lagrådet har framfört synpunkter på hur
paragrafen skall utformas, och regeringen följer Lagrådets förslag. Som
Lagrådet noterat, att även om det sägs att syftet med rapporterna inte
skall vara att fastställa skuld- eller ansvarsfrågor, kan det knappast uteslutas
att uppgifterna någon gång kan få betydelse även i sådana
sammanhang. Det är då värt att framhålla att en myndighet inte får
grunda ingripanden enbart på uppgifter som lämnats i en händelserapport.
Det måste i så fall finnas andra uppgifter tillgängliga som ger
anledning för en myndighet att påbörja ett förfarande som kan leda fram
till ett ingripande av något slag.
Prop. 2006/07:110
23
Av de två definitionerna som återfinns i artikel 2 i direktivet finns
behov att ta med definitionen av händelse i 11 kap. 8 § andra stycket luftfartslagen.
Däremot behöver inte ordet ”anonymisering” användas i
någon svensk författningstext, och kan därför bortses från i detta
sammanhang.
Artikel 3
Räckvidd
1. Detta direktiv skall tillämpas på händelser som utgör en fara eller
som, om de inte åtgärdas, skulle utgöra en fara för luftfartyget, ombordvarande
eller andra personer. En förteckning över exempel på sådana
händelser återfinns i bilagorna I och II.
2. Kommissionen får i enlighet med förfarandet i artikel 10.2 besluta
att ändra bilagorna för att utöka eller ändra exemplen.
3. Detta direktivs tillämpning på flygplatsen i Gibraltar påverkar inte
Spaniens eller Förenade kungarikets rättsliga ställning med avseende på
tvisten om överhöghet över det territorium där flygplatsen är belägen.
4. Tillämpningen av bestämmelserna i detta direktiv på flygplatsen i
Gibraltar skall uppskjutas till dess att ordningen i den gemensamma förklaring
som avgavs av Spaniens och Förenade kungarikets utrikesministrar
den 2 december 1987 har genomförts. När så sker, skall
Spaniens och Förenade kungarikets regeringar underrätta rådet om
detta.
Regeringens bedömning: Punkt 1 samt bilagorna om vad som skall
förstås med ”händelse” genomförs genom att nya bestämmelser tas in
i luftfartsförordningen (1986:171) och genom myndighetsföreskrifter
från Luftfartsstyrelsen.
Övriga punkter i artikeln rör inte Sverige och behöver inte genomföras.
Promemorians förslag: överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: har inte närmare kommenterat detta.
Skälen för regeringens förslag: Av de fyra punkterna i denna artikel
är det bara den första som behöver beaktas vid det svenska genomförandet,
samt punkten 2 till viss del. Förhållandena rörande Gilbraltars
flygplats kan lämnas därhän.
Förteckningen med exempel på händelser som skall anmälas och som
återfinns i bilagorna I och II till direktivet är mycket lång och omfattande.
Förteckningarna kan dessutom komma att ändras av kommissionen
med kort varsel. Det är därför lämpligt att förteckningarna tas
in i en myndighetsföreskrift som Luftfartsstyrelsen kan utfärda. I andra
stycket av den föreslagna 11 kap. 9 § luftfartslagen tas in en erinran om
möjligheten för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att
utfärda sådana föreskrifter. Med denna metod behöver inte riksdagen
kopplas in varje gång kommissionen justerar bilagorna.
Prop. 2006/07:110
24
Artikel 4
Obligatorisk rapportering
1. Medlemsstaterna skall föreskriva att varje nedan förtecknad person
vid utövandet av sina funktioner skall rapportera händelser som omfattas
av artikel 3 till de behöriga myndigheter som avses i artikel 5.1:
a) Operatören eller befälhavaren på ett turbindrivet luftfartyg eller ett
luftfartyg inom det allmänna transportväsendet som används av en
operatör för vars verksamhet en medlemsstat ombesörjer säkerhetsövervakningen.
b) Den som under övervakning av en medlemsstat bedriver verksamhet
avseende konstruktion, tillverkning, underhåll eller modifiering av ett
turbindrivet luftfartyg eller ett luftfartyg inom det allmänna transportväsendet,
eller av dess utrustning eller delar av denna.
c) Den som under övervakning av en medlemsstat undertecknar ett
intyg om verkstadsrevision eller idrifttagande av ett turbindrivet luftfartyg
eller ett luftfartyg inom det allmänna transportväsendet, eller av
dess utrustning eller delar av denna.
d) Den som utövar en funktion för vilken det från en medlemsstat krävs
trafikledartillstånd eller tillstånd att hantera flyginformation.
e) Den som är chef vid en flygplats som omfattas av rådets förordning
(EEG) nr 2408/92 av den 23 juli 1992 om EG-lufttrafikföretags tillträde
till flyglinjer inom gemenskapen.
f) Den som utövar en funktion som har samband med installation,
modifiering, underhåll, reparation, översyn, flygkontroll eller inspektion
av flygnavigationsanläggningar som en medlemsstat skall ansvara för.
g) Den som utövar en funktion som har samband med luftfartygets
hantering på marken, inbegripet bränslepåfyllning, service, iordningställande
av lastbesked, lastning, avisning och bogsering vid en flygplats
som omfattas av förordning (EEG) nr 2408/92.
2. Medlemsstaterna får uppmuntra frivillig rapportering av sådana
händelser som avses i artikel 3.1 från alla personer som inom annan civil
luftfartsverksamhet utövar liknande funktioner som de i punkt 1.
Regeringens förslag: Regeringen bemyndigas i 11 kap. 9 § första
stycket luftfartslagen att meddela föreskrifter om vilka personer som
skall vara skyldiga att rapportera händelser inom civil luftfart.
Regeringens bedömning: Punkt 2 om uppmuntran till frivillig
rapportering behöver inte få någon särskild reglering då enskilda
redan i dag alltid har rätten och möjligheten att informera berörda
myndigheter om gjorda iakttagelser.
Promemorians förslag: överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: har inte yttrat sig i denna del.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: I punkt 1 anges vilka
personer inom civilflyget som skall vara skyldiga att anmäla händelser
som inträffar. Flygplatser som ”omfattas av rådets förordning (EEG) nr
2408/92 av den 23 juli 1992 om EG-lufttrafikföretags tillträde till flyglinjer
inom gemenskapen” kan i princip ersättas med ”flygplatser som är
öppna för kommersiell lufttrafik”. Det är ett åläggande för enskilda
Prop. 2006/07:110
25
personer att göra saker vid vissa tillfällen, och bestämmelsen bör därför
genomföras i Sverige i lagbestämmelse. Härvid skall dock följande
beaktas. Det är en förhållandevis omfattande förteckning över olika
personer som har vissa kontrollmöjligheter av luftfartyg eller har sådana
arbetsuppgifter att de förhållandevis lätt kan notera anmärkningsvärda
avvikelser, brister eller liknande företeelser som bör föranleda en rapport.
Det ligger också i sakens natur att denna förteckning kan komma att
justeras när mera erfarenhet erhållits från tillämpningen av regelverket.
Detta sammantaget indikerar att lagformen är mindre lämplig i detta
sammanhang. I denna proposition föreslås därför att regeringen
bemyndigas att i förordning ange vilka personer som skall omfattas av en
skyldighet att rapportera händelser. Just detta bemyndigande föreslås inte
kunna föras vidare till någon myndighet.
Rapporteringsskyldigheten omfattar ”turbindrivna” luftfartyg samt
luftfartyg som används inom det allmänna transportväsendet. Med denna
avgränsning gäller direktivets bestämmelser alla jetflygplan, turbopropflygplan
och turbindrivna helikoptrar samt alla andra sorters luftfartyg
som används inom det allmänna transportväsendet. För begreppet ”ett
luftfartyg inom det allmänna transportväsendet” varierar språkbruket i
olika språkversioner av direktivet. Den tyska texten använder begreppet
”Verkehrsluftfahrzuegs” vilket närmast motsvaras av ”trafikluftfartyg”
på svenska. På engelska används ”a public transport aircraft”, på franska
”un aéronef de transport public” och på danska ”et luftfartøj till offentlig
transport”. En sannolik tolkning är att alla luftfartyg som används för
transporter av allmänheten mot betalning skall omfattas. Därmed faller
luftfartyg som används för privat bruk, av flygskolor, för s.k. aerial work
(kraftledningsinspektioner, bogsering, flygfotografering och liknande)
utanför direktivets obligatoriska tillämpning. Dessutom faller historiska
luftfartyg utanför liksom ultralätta flygplan, deltavingar och liknande.
Det kan sättas i fråga om en sådan begränsning är önskvärd och om det
svenska regelverket skall vara begränsat till enbart vad som följer av
direktivets regler. I varje fall bör alla luftfartyg som drivs med motor och
som används på något sätt yrkesmässigt omfattas. Statistiken över
olyckor och tillbud inom civil luftfart visar på att säkerheten generellt är
god, men är sämst för privatflyget. Detta talar för att eventuella begränsningar
i rapporteringsskyldigheten skall göras så att de flesta luftfartyg
som används av privatflyget omfattas av rapporteringsskyldigheten.
I
denna proposition föreslås därför att rapporteringsskyldigheten skall
gälla alla ”motordrivna luftfartyg”.
Det finns också ett behov för regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer att meddela närmare föreskrifter om tillämpningen
av bestämmelserna, exempelvis föreskrifter med exempel på sådana
avvikelser från det normala som skall medföra att en händelse
rapporteras. Som Lagrådet framhållit är ett bemyndigande från riksdagen
inte nödvändigt för att det skall vara möjligt att meddela de avsedda föreskrifterna.
Bestämmelsen har inte heller syftet att vara ett formenligt
bemyndigande för regering och berörda myndigheter, utan har tagits in i
lagen för att den har ett betydande informationsvärde för både rättstillämpande
organ och – inte minst – allmänheten om att regering och
myndigheter kan komma att meddela närmare föreskrifter som rör det
område som anges i paragrafen (jfr Håkan Strömberg, Normgivnings
Prop. 2006/07:110
26
makten enligt 1974 års regeringsform, tredje upplagan, 1999, s. 145).
Regeringen anser att informationsbestämmelser av detta slag, som från
strikt juridisk synpunkt kan anses överflödiga, ger upplysningar till
allmänheten inte bara om regeringens föreskriftsrätt utan också om att
det kan finnas bestämmelser som rör det aktuella ämnet i andra typer av
författningar. Det bör däremot klart framgå av lagen att det inte är frågan
om ett formellt bemyndigande.
Punkten 2 om att uppmuntra frivillig rapportering från andra personer
än dem som räknas upp i punkten 1, kräver ingen speciell lagstiftningsåtgärd.
För svensk del finns inget större intresse att vidta åtgärder för att
uppmuntra detta. Däremot kan man ta denna punkt till intäkt för att det är
tillåtet enligt direktivet att ge de bestämmelser som genomför punkten 1
en delvis vidare ram genom att de blir tillämpliga på alla motordrivna
luftfartyg.
En myndighet kan inte heller hindra enskilda från att ta kontakter och
lämna rapporter. I dessa fall får sådana rapporter eventuellt granskas
något mera ingående, och om man kan konstatera att det är en självständig
händelse som täcks in av direktivets bestämmelser kan den
registreras i systemet som andra rapporter. Någon särskild ordning för
detta krävs inte.
Artikel 5
Insamling och lagring av information
1. Medlemsstaterna skall utse en eller flera behöriga myndigheter som
skall inrätta ett system för att samla in, utvärdera, bearbeta och lagra
information om händelser som rapporterats i enlighet med artikel 4.
Följande myndigheter som arbetar opartiskt kan anförtros detta
ansvar:
a) Den nationella civila luftfartsmyndigheten, och/eller
b) det utredningsorgan eller utredningsinstitut som inrättats i enlighet
med artikel 6 i direktiv 94/56/EG, och/eller
c) ett annat oberoende organ eller institut som har tilldelats denna
funktion.
Om en medlemsstat utser mer än ett organ eller institut, skall den utse
ett av dessa som kontaktpunkt för det informationsutbyte som nämns i
artikel 6.1.
2. De behöriga myndigheterna skall lagra de insamlade rapporterna i
sina databaser.
3. Haverier och allvarliga tillbud skall också lagras i dessa databaser.
Regeringens bedömning: Regeringen avser att peka ut Luftfartsstyrelsen
som huvudansvarig myndighet för händelserapporteringen.
Detta kan ske i förordningsform. Bestämmelser om lagring av
händelserapporter liksom uppgifter om haverier och allvarliga tillbud
kan också meddelas i förordningsform.
Promemorians bedömning: överensstämmer med regeringens
bedömning.
Prop. 2006/07:110
27
Remissinstanserna: Luftfartsstyrelsen anser att styrelsen tydligt skall
pekas ut som ansvarig myndighet för händelserapporteringen och
kontaktpunkt för informationsutbytet.
Skälen för regeringens bedömning: I artikeln anges vilken myndighet
eller vilka myndigheter i Sverige som kan komma i fråga att hantera
frågor om händelserapportering. Myndigheten eller myndigheterna skall
arbeta opartiskt. För svensk del är det enligt punkten 1 a Luftfartsstyrelsen,
enligt punkten 1 b Statens haverikommission eller enligt
punkten 1 c en annan myndighet som kan pekas ut av regeringen. Statens
haverikommission är en liten myndighet med mycket speciell verksamhet,
och framstår av rent praktiska skäl som mindre lämpad att få huvudansvaret
för händelserapporteringen. Luftfartsstyrelsen är beredd att ta på
sig detta huvudansvar och är i övrigt lämplig för denna uppgift. Luftfartsstyrelsen
hanterar för övrigt redan i dag ett stort antal händelser som
rapporteras in utan att det finns formella lagbestämmelser om detta.
Några planer att tillskapa en ny myndighet finns inte. Regeringen avser
därför att låta Luftfartsstyrelsen bli huvudansvarig myndighet. Det bör
också bli Luftfartsstyrelsen som skall pekas ut som kontaktpunkt för
informationsutbyte.
Punkterna 2 och 3 kan också genomföras genom en bestämmelse i
förordning. Rent praktiskt betyder de att Luftfartsstyrelsen och Statens
haverikommission måste ha gemensamma databaser eller i varje fall tillgång
till varandras databaser. Värt att notera är att när det i direktivet
talas om ”haverier och allvarliga tillbud” i punkten 3 så ryms detta i
begreppet ”olyckor och tillbud” som används i författningarna om undersökning
av olyckor.
Luftfartsstyrelsens synpunkt får beaktas i det kommande arbetet med
att ta fram erforderliga förordningar.
Artikel 6
Informationsutbyte
1. Medlemsstaterna skall delta i ett informationsutbyte, vilket innebär
att all relevant säkerhetsinformation som lagras i de databaser som
avses i artikel 5.2 skall ställas till förfogande för de behöriga myndigheterna
i andra medlemsstater och för kommissionen.
Databaserna skall vara kompatibla med den programvara som
beskrivs i punkt 3.
2. Den behöriga myndighet, som utsetts i enlighet med artikel 5.1, som
tar emot en rapport om en händelse skall lägga in den i databaserna och
när det är nödvändigt underrätta den behöriga myndigheten i den medlemsstat
där händelsen ägde rum, där luftfartyget är registrerat, där
luftfartyget är tillverkat och/eller där operatören har behörighet.
3. Kommissionen skall utveckla särskild programvara för detta direktiv.
Kommissionen skall därvid ta hänsyn till behovet av kompatibilitet
med befintlig programvara i medlemsstaterna. De behöriga myndigheterna
får använda denna programvara för sina egna databaser.
4. Kommissionen skall i enlighet med det förfarande som anges i
artikel 10.2 vidta lämpliga åtgärder för att underlätta det informationsutbyte
som avses i punkt 1.
Prop. 2006/07:110
28
Regeringens bedömning: De delar av artikeln som måste genomföras
i Sverige gäller deltagande i ett informationsutbyte mellan medlemsstaterna
och kommissionen. Detta kan regleras i luftfartsförordningen.
Promemorians bedömning: överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: har inte yttrat sig i denna del.
Skälen för regeringens bedömning: Av denna artikel är det bara
punkterna 1 och 2 som berör Sverige. Punkterna 3 och 4 riktar sig till
kommissionen.
En av de grundläggande tankarna bakom EG-direktivet är att bygga
upp en stor omfattande kunskapsbank där olika händelser finns noterade.
Genom denna gemensamma kunskapsbank kan haveriutredare i olika
medlemsstater få kännedom om tidigare noterade svagheter eller brister
som kanske bara ger sig till känna vid sällsynta tillfällen. Därigenom kan
de säkerhetsrekommendationer som haveriutredningarna ibland leder
fram till grunda sig på ett mera gediget material än tidigare. Dessutom
skall en medlemsstat informera andra om rapporterade händelser där
andra medlemsstater kan beröras.
Bestämmelserna riktar sig till myndigheterna, i första hand Luftfartsstyrelsen,
och kan därför tas in i luftfartsförordningen.
Artikel 7
Spridning av information
1. Det organ som ålagts uppdraget att reglera säkerheten och att
utreda haverier och tillbud inom den civila luftfarten i gemenskapen
skall ha tillgång till sådan information om händelser som samlats in och
utbytts i enlighet med artiklarna 5 och 6, så att de kan dra lärdom av de
händelser som rapporterats för att förbättra säkerheten.
2. Utan att det påverkar allmänhetens rätt att få tillgång till kommissionens
handlingar enligt Europaparlamentets och rådets förordning
(EG) nr 1049/2001 av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till
Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar, skall
kommissionen på eget initiativ och i enlighet med förfarandet i artikel
10.2 besluta om åtgärder och därtill hörande villkor för att sprida den
information som avses i punkt 1 till berörda parter. Dessa åtgärder, som
kan vara allmänna eller avse ett enskilt fall, skall grunda sig på behovet
− att förse personer och organisationer med den information de
behöver för att förbättra säkerheten inom civil luftfart,
− att begränsa spridningen av information till vad som är absolut
nödvändigt för användarens ändamål i syfte att säkerställa lämplig
sekretess för denna information.
Utan att det påverkar bestämmelserna i artikel 8 skall beslutet att
sprida information enligt denna punkt begränsas till vad som är absolut
nödvändigt för användarens ändamål.
3.
För att informera allmänheten om säkerhetsnivån inom civil luftfart
får medlemsstaterna minst en gång per år offentliggöra en säkerhetsöversikt
som omfattar information om de typer av händelser som anmälts
inom ramen för deras nationella system för obligatorisk rapportering av
Prop. 2006/07:110
29
händelser. Medlemsstaterna får också offentliggöra anonymiserade
rapporter.
Regeringens bedömning: Denna artikel behandlar hur insamlad och
lagrad information skall användas och spridas. I den utsträckning
artikeln berör svenska myndigheter kan den genomföras genom
förordning.
Promemorians bedömning: överensstämmer med regeringens
bedömning.
Remissinstanserna: har inte behandlat denna del.
Skälen för regeringens bedömning: För svensk del betyder punkt 1
att Luftfartsstyrelsen och Statens haverikommission skall ha tillgång till
här i landet registrerade händelser liksom händelser som registrerats i
andra medlemsstater. Luftfartsstyrelsen har uppdraget att reglera säkerheten
inom civil luftfart här i riket, och Statens haverikommission har
uppdraget att utreda haverier och tillbud inom civil luftfart. Luftfartsstyrelsen
utreder också vissa mindre allvarliga incidenter. På gemenskapsnivå
finns inget organ som utreder haverier och tillbud. Europeiska
byrån för luftfartssäkerhet, EASA, är under uppbyggnad och det pågår ett
arbete med att lägga allt fler arbetsuppgifter på den.
Av andra punkten följer att kommissionen skall informera om sådana
inrapporterade händelser som kan läggas till grund för säkerhetshöjande
åtgärder och liknande. Information som lämnas med stöd av denna punkt
skall vara restriktiv. Denna punkt riktar sig inte till medlemsstaterna och
behöver således inte genomföras här i landet. Intressant är dock att
kommissionen kan sprida viss information som omfattas av sekretess i
kommissionen, och därför bör omfattas av sekretess även här.
För att tillgodose allmänhetens intresse att följa säkerhetssituationen
inom civil luftfart får varje medlemsstat ställa samman översikter över
inrapporterade händelser. Sådana översikter bör ske på sådant sätt att
man inte kan identifiera enskilda företag eller befattningshavare. En
medlemsstat får också anonymisera lämnade rapporter och offentliggöra
dessa. Denna punkt genomförs lämpligen genom en bestämmelse i luftfartsförordningen.
Artikel 8
Skydd av information
1. Medlemsstaterna skall i enlighet med sin nationella lagstiftning
vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa lämplig sekretess för den
information som de erhåller i enlighet med artiklarna 6.1 och 7.1. De får
endast använda denna information i enlighet med syftet med detta direktiv.
2. Oavsett vilken typ av händelse och olycka eller allvarligt tillbud det
är fråga om, och hur den klassificeras, får enskilda personers namn och
adress aldrig registreras i den databas som avses i artikel 5.2.
3. Utan att det påverkar tillämpningen av tillämpliga straffrättsliga
bestämmelser, skall medlemsstaterna avstå från att inleda rättsliga för
Prop. 2006/07:110
30
faranden rörande oöverlagda eller oavsiktliga lagöverträdelser som de
får kännedom om endast på grund av att de rapporterats inom ramen för
det nationella systemet för obligatorisk rapportering av händelser, utom
i de fall det rör sig om grov oaktsamhet.
4. Medlemsstaterna skall, i enlighet med sin nationella lagstiftning och
praxis, se till att personal som rapporterar om tillbud som de kan känna
till inte blir föremål för efterräkningar från arbetsgivarens sida.
5. Denna artikel påverkar inte tillämpningen av nationella bestämmelser
om rättsliga myndigheters tillgång till information.
OBS! Punkten 1 om sekretess behandlas i nästa avsnitt.
Regeringens förslag: Punkten 4 genomförs genom befintliga regler
i lagen (1982:80) om anställningsskydd och genom att det i luftfartslagen
införs en ny paragraf, 11 kap. 10 §, som anger att en arbetsgivare
vid skadeståndsansvar inte får utsätta en arbetstagare som
rapporterar händelser för repressalier.
Regeringens bedömning: Punkten 2 förbjuder registrering av
enskilda personers namn och adress i aktuella databaser, vilket kan
genomföras genom förordning.
Punkten 3 säger att medlemsstaterna i vissa fall skall avstå från att
inleda rättsliga förfaranden för olika överträdelser om man endast har
fått kännedom om dessa genom en händelserapport. Denna punkt kan
genomföras genom förordning.
Punkten 5 om rättsliga myndigheters tillgång till information täcks
redan av gällande bestämmelser i 14 kap. sekretesslagen (1980:100).
Promemorians förslag: överensstämmer delvis med regeringens förslag
och bedömning.
Remissinstanserna: Riksdagens ombudsmän anser att regler om
arbetsrättsligt skydd passar mindre bra i luftfartslagen, samt att det inte
framgår av promemorian om det föreligger något behov av särskild
reglering utöver det skydd som arbetsrätten ger. Luftfartsverket har framfört
synpunkter på utformningen av 11 kap. 10 §.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Punkt 2 är tämligen
lätt att genomföra. Det kan ske genom en ny bestämmelse i luftfartsförordningen.
Det är särskilt svårt att försöka omsätta punkten 3 till begripliga och
tillämpbara svenska regler. Först görs ett undantag från bestämmelsens
tillämpning, nämligen att gällande straffrättsliga regler skall gälla även
fortsättningsvis. Sedan sägs att medlemsstaten skall avstå från att inleda
rättsliga förfaranden rörande oöverlagda eller oavsiktliga lagöverträdelser
som den får kännedom om endast på grund av att de
rapporterats inom ramen för bestämmelserna om rapportering av händelser
inom civil luftfart. Undantag görs för de fall då lagöverträdelsen skett
av grov oaktsamhet. Detta måste tolkas på följande sätt.
En händelse som
rapporteras in kan ha berott på en åtgärd, en underlåtelse eller en
felaktighet som inte är straffsanktionerad. Skulle den vara straffsanktionerad
är punkten inte tillämplig enligt inledningen. Det finns åtskilliga
moment inom den civila luftfarten som skall utföras på visst sätt enligt
regelboken, men som inte är straffsanktionerade. Då måste man under
Prop. 2006/07:110
31
söka vilka ”rättsliga förfaranden” vid sidan av straffrättsliga reaktioner
som skulle kunna bli aktuella i detta sammanhang. En näraliggande
reaktion är att ifrågasätta innehavet av ett certifikat eller tillstånd till viss
verksamhet. Sådana reaktioner skall alltså inte vara tillåtna för myndigheterna
att vidta om den enda grunden för ifrågasättandet är den
rapporterade händelsen. Skulle myndigheterna däremot få kännedom om
samma händelse även på annat sätt finns inget hinder mot att man inleder
ett förfarande mot den försumlige. Ett annat rättsligt förfarande skulle
kunna vara ett skadeståndskrav på grund av att en händelse i ett luftfartyg
gett upphov till åtgärder på en flygplats, och dessa åtgärder förorsakat
flygplatshavaren extra kostnader.
Verkligheten är ofta sådan att det i framtiden kan uppkomma andra
situationer som är svåra att förutse, men där myndigheterna skulle kunna
inleda rättsliga förfaranden utifrån gällande svenska regler. Värt att
notera är att det är medlemsstaten som skall avstå från att inleda rättsliga
förfaranden. Exempelvis faller skadeståndskrav från privata personer
utanför denna bestämmelses tillämpningsområde.
Det sista undantaget i punkten 3 ”utom i de fall det rör sig om grov
oaktsamhet” gäller fall av grov vårdslöshet. I sådana fall får rättsliga förfaranden
inledas.
I punkten 4 finns ett krav på skydd mot efterräkningar från arbetsgivarens
sida för personal som rapporterar in händelser. Riksdagens
ombudsmän anser att regler om arbetsrättsligt skydd passar mindre bra i
luftfartslagen samt att det inte framgår av promemorian om det föreligger
ett behov av särskild reglering utöver det skydd som arbetsrätten ger.
Regeringen delar delvis denna uppfattning. Lagen (1982:80) om anställningsskydd
får anses ge ett fullgott skydd mot uppsägning eller avsked i
dessa fall. Det kan nämligen inte anses vara saklig grund för uppsägning
eller avsked att en anställd fullgör sina lagenliga skyldigheter att
rapportera inträffade händelser. För att säkerställa direktivets krav på
skydd mot andra efterräkningar föreslår regeringen dock att en särskild
bestämmelse om skydd mot repressalier från arbetsgivarens sida införs i
11 kap. 10 § luftfartslagen. En sådan bestämmelse bör utformas med
förebild i bl.a. 22 § jämställdhetslagen (1991:433), 8 § lagen (1999:132)
om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av funktionshinder
och 7 § lagen (1999:133) om förbud mot diskriminering i arbetslivet på
grund av sexuell läggning. Det innebär att arbetsgivaren inte får utsätta
en arbetstagare för repressalier på grund av att arbetstagaren rapporterat
en händelse enligt den skyldighet som föreskrivs i luftfartslagen.
En
arbetsgivare som bryter mot förbudet mot repressalier bör vara skyldig
att betala skadestånd till arbetstagaren för den förlust som uppkommer
och för den kränkning som repressalierna innebär. Detta överensstämmer
med motsvarande reglering i jämställdhetslagen och diskrimineringslagstiftningen.
Som Riksdagens ombudsmän påpekat passar arbetsrättsliga bestämmelser
mindre väl i luftfartslagen, men i brist på lämpligare alternativ
och för att säkerställa att svensk rätt uppfyller direktivets krav stannar
regeringen ändå för att föreslå att en sådan bestämmelse införs i luftfartslagen.
Bestämmelserna i artikel 8 skall inte påverka tillämpningen av nationella
bestämmelser om rättsliga myndigheters tillgång till information
Prop. 2006/07:110
32
enligt punkten 5. Denna punkt torde redan vara tillgodosedd genom
framför allt bestämmelserna i 14 kap. sekretesslagen.
Artikel 9
Frivillig rapportering
1. Utöver det system med obligatorisk rapportering som fastställs i
artiklarna 4 och 5 får medlemsstaterna utse ett eller flera organ med
uppgift att inrätta ett system med frivillig rapportering för att samla in
och analysera information om observerade brister i luftfartssystemet
vilka inte behöver rapporteras enligt systemet med obligatorisk rapportering,
men som uppgiftslämnaren har uppfattat som en faktisk eller
potentiell risk.
2. Om en medlemsstat väljer att inrätta ett system med frivillig
rapportering, skall den fastställa villkoren för hur det eller de organ som
den har utsett enligt punkt 1 skall anonymisera de frivilliga rapporter
som läggs fram i enlighet med detta system.
3. Medlemsstaterna skall se till att relevant anonymiserad säkerhetsinformation
som härrör från analysen av den konfidentiella rapporteringen
lagras och finns tillgänglig för alla parter så att den kan
användas för att öka luftfartssäkerheten.
Regeringens bedömning: Artikeln som rör frivillig rapportering
behöver och bör inte genomföras i Sverige.
Promemorians bedömning: överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: har inte berört frågan.
Skälen för regeringens bedömning: I denna artikel ges möjligheten
för medlemsstaterna att inrätta ett särskilt system för frivilliga rapporteringar
av händelser, dvs. att andra personer än dem som räknas upp i
artikel 4 lämnar rapporter, eller att andra händelser än de som täcks av
bilagorna till direktivet rapporteras in. Någon ambition att tillskapa en
särskild ordning för frivillig rapportering finns inte för närvarande. Däremot
är det naturligtvis alltid möjligt för en privatperson att redogöra för
iakttagelser som man bedömer kan påverka säkerheten hos ett luftfartyg.
Artikel 10
Kommitté
1. Kommissionen skall biträdas av den kommitté som inrättats genom
artikel 12 i rådets förordning (EEG) nr 3922/91 av den 16 december
1991 om harmonisering av tekniska krav och administrativa förfaranden
inom området civil luftfart.
2. När det hänvisas till denna punkt skall artiklarna 5 och 7 i beslut
1999/468/EG tillämpas, med beaktande av bestämmelserna i artikel 8 i
beslutet.
Prop. 2006/07:110
33
Den tid som avses i artikel 5.6 i beslut 1999/468/EG skall vara tre
månader.
3. Kommittén skall själv anta sin arbetsordning.
Artikel 11
Genomförande
1. Medlemsstaterna skall sätta i kraft de lagar och andra författningar
som är nödvändiga för att följa detta direktiv före den 4 juli 2005. De
skall genast underrätta kommissionen om detta.
När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de innehålla en
hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de
offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen skall göras skall
varje medlemsstat själv utfärda.
2. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texten till de
centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det
område som omfattas av detta direktiv.
Artikel 12
Ikraftträdande
Detta direktiv träder i kraft samma dag som det offentliggörs i Europeiska
unionens officiella tidning.
Artikel 13
Adressater
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.
Regeringens bedömning: Artiklarna 10–13 om en kommitté och
genomförandet av direktivet m.m. är av sådant slag att de inte behöver
genomföras i svensk rätt.
Promemorians bedömning: överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: har inte yttrat sig i denna del.
Skälen för regeringens bedömning: Artiklarna 10–13 är i direktiv
normalt förekommande artiklar som inte behöver några särskilda genomförandeåtgärder
på nationell nivå.
6.3 Straffrättslig bestämmelse
Regeringens bedömning: Skyldigheten att rapportera händelser bör
vara straffsanktionerad med böter. Detta kan regleras i förordning.
Promemorians bedömning: överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: har inte kommenterat denna del.
Prop. 2006/07:110
34
Skälen för regeringens bedömning: Direktivet säger inget om
medlemsstaternas skyldighet att införa några straffrättsliga bestämmelser
vid genomförandet. Det kan ändå ifrågasättas om inte den person som
enligt regelverket skall vara skyldig att rapportera en händelse skall
riskera en påföljd om hon eller han ändå medvetet underlåter att fullfölja
denna skyldighet.
Det är lämpligt att skyldigheten kompletteras med en straffbestämmelse
som i varje fall stadgar böter för underlåtenhet att rapportera
en händelse. Om man nöjer sig med att bara ha böter i straffskalan kan en
straffbestämmelse tas in i 135 § luftfartsförordningen (1986:171). Den
bör i så fall inordnas i nuvarande system och läggas in som punkt 21,
vilket medför att nuvarande punkt 21 får betecknas 22.
6.4 Ikraftträdande
Regeringens förslag: Lagändringarna skall träda i kraft den 1 juli
2007.
Promemorians förslag: I promemorian lämnades inget förslag på tidpunkt
för ikraftträdande.
Remissinstanserna: har inte kommenterat denna fråga.
Skälen för regeringens förslag: Eftersom direktivet redan skulle ha
varit genomfört brådskar det med ikraftträdandet av lagarna och förordningarna.
Kommissionen har också beslutat att inleda domstolsförfarande
mot Sverige för det bristfälliga genomförande. Den tidigaste möjliga tidpunkten
för lagförslagen att träda i kraft torde vara den 1 juli 2007.
Eftersom det här är fråga om ett nytt regelverk om en verksamhet som
redan i dag fungerar på frivillig basis behövs inga särskilda övergångsbestämmelser.
Händelser som inträffar före ikraftträdandet får fortsättningsvis
rapporteras på frivillighetens grund, men efter ikraftträdandet
blir rapporteringen en skyldighet.
7 Sekretessfrågor
7.1 Sekretessbestämmelser i EG-rättsakter på den civila
luftfartens område
I det nu aktuella händelsedirektivet, liksom i flera andra rättsakter på den
civila luftfartens område, återfinns bestämmelser om informationsutbyte
mellan medlemsstaterna och kommissionen samt om sekretess för de
uppgifter som utbyts. Syftet med dessa bestämmelser är att hålla kollegor
i Europa informerade om gjorda iakttagelser, att öka kunskapsmassan
och förbättra grunderna för säkerhetsrekommendationer samt att i tid
upptäcka svagheter av olika slag innan en allvarlig olycka inträffar.
Enstaka händelser i medlemsstaterna ger kanske inte tillräckliga indika
Prop. 2006/07:110
35
tioner för svagheter i konstruktioner, rutiner och liknande men sammantagna
erfarenheter från hela EU ger en väsentligt bättre grund att stå på.
I detta lagstiftningsärende kommer, förutom bestämmelserna om
sekretess i direktivet om rapportering av händelser inom civil luftfart,
även vissa bestämmelser om sekretess i andra EG-rättsakter, som ännu
inte genomförts i svensk rätt, att behandlas. Vidare kommer även vissa
avtal mellan EU och vissa andra stater om samarbete i flygsäkerhetsfrågor
att behandlas.
7.2 Händelsedirektivet
Uppgifter som skall utbytas enligt direktivet
Som nämnts i avsnitt 4.2 är syftet med Europaparlamentets och rådets
direktiv 2003/42/EG av den 13 juni 2003 om rapportering av händelser
inom civil luftfart (händelsedirektivet, jfr avsnitt 3) att bidra till att förbättra
flygsäkerheten genom att säkerställa att relevant information
rapporteras, samlas in, lagras, skyddas och sprids. Det enda syftet med
rapporteringen av händelser är att förebygga olyckor och tillbud, inte att
fastställa skuld- eller ansvarsfrågor.
Medlemsstaterna åläggs enligt artikel 6 att delta i ett informationsutbyte
som innebär att relevant säkerhetsinformation skall göras tillgänglig
för kommissionen och behöriga myndigheter i andra medlemsstater.
De uppgifter Sverige får tillgång till inom ramen för detta
informationsutbyte kan röra enskilda, t.ex. flygbolag, men de kan också
gälla andra medlemsstaters förhållanden direkt eller indirekt eftersom
händelser, tillbud och olyckor kan bero på många faktorer såsom, förutom
luftfartyget och besättningen, bristfällig väderrapportering, flygvägarna,
flygtrafiktjänsten eller utformningen av flygplatsen.
Behovet av sekretess
Enligt artikel 8.1 i direktivet skall medlemsstaterna i enlighet med sin
nationella lagstiftning vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa
lämplig sekretess för den information som de erhåller. Enligt artikel 8.4
skall vidare medlemsstaterna i enlighet med sin nationella lagstiftning
och praxis se till att personer som rapporterar om tillbud som de kan
känna till inte blir föremål för efterräkningar från arbetsgivarens sida.
Artikel 8 skall läsas mot bakgrund av beaktandesats 11 där det anges
att insamlingen av säkerhetsinformationen, på grund av informationens
känsliga natur, är beroende av att sekretess garanteras, att källan skyddas
och att förtroendet hos den personal som arbetar inom den civila luftfarten
upprätthålls.
Frågan är då vilken sekretess som finns för sådana uppgifter enligt
gällande rätt.
Enligt 2 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) kan sekretess gälla för
uppgift som angår Sveriges förbindelser med annan stat eller i övrigt rör
annan stat, mellanfolklig organisation, myndighet, medborgare eller
juridisk person i annan stat eller statslös i vissa fall. Inför Sveriges
anslutning till Europeiska unionen försågs bestämmelsen med ett s.k.
rakt
Prop. 2006/07:110
36
skaderekvisit, dvs. uppgifter som anges i bestämmelsen kan bara hemlighållas
om det kan antas att det stör Sveriges mellanfolkliga förbindelser
eller på annat sätt skadar landet om uppgiften röjs. Presumtionen är
således att sådana uppgifter är offentliga. Regeringsrätten fann t.ex. i
rättsfallet RÅ 2000 ref. 22 att uppgifter i en bilaga till en ansökan om
utsläppande på marknaden av en genetiskt modifierad foderbeta som
hade inlämnats till Miljø- och energiministeriet i Danmark och skickats
till Jordbruksverket via EG-kommissionen inte omfattades av sekretess
enligt 2 kap. 1 § sekretesslagen, trots att det fanns en sekretessbestämmelse
i det direktiv som reglerade informationsutbytet avseende sådana
ansökningar och trots att Miljø- och energiministeriet vid förfrågan hade
framfört åsikten att vissa uppgifter i bilagan borde hållas hemliga.
Regeringsrätten ansåg att förarbetsuttalandena till införandet av det raka
skaderekvisitet, vilka bl.a. berör frågan hur man skall se på sekretessbestämmelser
i direktiv, speglar systematiken bakom sekretessregleringen
samt att denna innebär följande. I fråga om den gemensamma beslutsprocessen,
t.ex. förhandlingspositioner och liknande, är det i första
hand utrikessekretess som blir aktuell medan det däremot, när det gäller
enskildas intressen, är de sekretessbestämmelser som tar sikte på sekretesskyddet
för enskilda som skall tillämpas. Regeringsrätten, som fann att
skaderekvisitet i 2 kap. 1 § inte kunde anses vara uppfyllt i det aktuella
fallet, upphävde Kammarrättens dom och Jordbruksverkets beslut och
visade målet åter till Jordbruksverket för fortsatt prövning huruvida
hinder mot utlämnande av bilagan mötte enligt någon annan bestämmelse
i sekretesslagen.
Av det sagda framgår att det är osäkert i vilken mån de uppgifter som
utbyts inom ramen för direktivet om rapportering av händelser av civil
luftfart skulle anses vara omfattade av sekretess enligt 2 kap. 1 § sekretesslagen.
Den s.k. försvarssekretessen i 2 kap. 2 § sekretesslagen kan ibland bli
tillämplig på uppgifter som rör händelser inom civil luftfart. Detta på
grund av att vissa flygplatser och vissa delar av flygtrafiktjänsten är av
betydelse för totalförsvaret. Lagrummet kan också bli tillämpligt när en
händelse rör något som inbegriper såväl civil som militär luftfart. Sekretess
enligt detta lagrum torde dock inte under fredstid aktualiseras i
någon större utsträckning.
Enligt 5 kap. 2 § 5 sekretesslagen gäller sekretess för uppgift som
lämnar eller kan bidra till upplysning om säkerhets- eller bevakningsåtgärd
med avseende på den civila luftfarten, om det kan antas att
åtgärden motverkas om uppgiften röjs. Bakgrunden till bestämmelsen är
att Luftfartsstyrelsen i samråd med Rikspolisstyrelsen ansvarar för ett
nationellt program för att förebygga brott mot den civila luftfartens
säkerhet.
Luftfartsskyddet är till för dels luftfartyg och flygplatser,
inbegripet olika byggnader och anläggningar, dels de personer som uppehåller
sig där. De brott man främst vill hindra är olika våldsbrott såsom
sabotage och kapning samt hot om och förberedelser till sådana brott.
Uppgifter som kan skyddas med stöd av denna bestämmelse kan exempelvis
vara i vilken omfattning ett flygplan skall genomsökas före en
flygning, detaljerade uppgifter om hur passagerare och bagage skall
kontrolleras och vilka slags fraktförsändelser som skall genomsökas
(prop. 2001/02:191 s. 95 och 115).
Prop. 2006/07:110
37
Uppgifter som skall utbytas med anledning av händelsedirektivet
kommer således endast undantagsvis att omfattas av sekretess enligt 5
kap. 2 § 5.
Sekretess gäller vidare enligt 8 kap. 6 § första stycket 1 för statlig
myndighets verksamhet som består i bl.a. tillsyn med avseende på
transportverksamhet för uppgift om enskildas affärs- eller driftsförhållanden,
om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs.
Absolut sekretess gäller också i vissa fall för uppgift om en enskild som
trätt i affärsförbindelse med den som är föremål för myndighetens verksamhet
(8 kap. 6 § första stycket 2). En förutsättning för att sekretess
skall gälla enligt paragrafens första stycke är att regeringen har förordnat
om det.
Enligt 2 § sekretessförordningen (1980:657) och punkt 30 i bilagan till
sekretessförordningen gäller sekretess som avses i 8 kap. 6 § första
stycket sekretesslagen i Luftfartsstyrelsens tillsynsverksamhet. De
rapporter om händelser inom civil luftfart som lämnas till Luftfartsstyrelsen
från svenska uppgiftslämnare lämnas inom ramen för myndighetens
tillsyn. Den nämnda sekretessbestämmelsen kan således tillämpas
på uppgifter om enskildas affärs- och driftsförhållanden i sådana
rapporter hos Luftfartsstyrelsen, om skaderekvisitet är uppfyllt.
Frågan är då om bestämmelsen i 8 kap. 6 § kan tillämpas på uppgifter
om enskildas affärs- och driftförhållanden som kommissionen och andra
medlemsstater ställer till Luftfartsstyrelsens förfogande enligt direktivet.
För att kunna besvara den frågan måste man först ta ställning till om
sådana uppgifter mottas i Luftfartsstyrelsens tillsynsverksamhet.
Enligt 1 § tredje stycket förordningen (2004:1110) med instruktion för
Luftfartsstyrelsen är myndighetens huvuduppgifter bl.a. att främja en
säker, kostnadseffektiv och miljösäker luftfart (punkt 1) och utöva tillsyn
av den civila luftfarten, särskilt flygsäkerheten (punkt 3). De uppgifter
som Luftfartsstyrelsen erhåller från kommissionen och andra medlemsstater
enligt direktivet tar myndigheten inte emot i sin tillsynsverksamhet
i den mening begreppet har i myndighetsinstruktionen utan i den verksamhet
som anges under 1 § tredje stycket 1 i instruktionen. Uppgifterna
har dock stor betydelse för och används i tillsynsverksamheten. Enligt
förarbetena till sekretesslagen åsyftas vidare med ordet ”tillsyn” i 8 kap.
6 § sekretesslagen det område som vid tiden för sekretesslagens
införande beskrevs med ordet kontroll. Ordet ”tillsyn” skall enligt
förarbetena därför inte ges en alltför snäv tolkning utan får anses omfatta
alla de fall där en myndighet har en övervakande eller styrande funktion i
förhållande till näringslivet (prop. 1979/80:2, del A, s. 235, jfr också
Sekretesslagen En kommentar, Regner m.fl., s.
8:14.) Med hänsyn härtill
får den information som Luftfartsstyrelsen mottar från kommissionen
och andra medlemsstater enligt direktivet anses mottagen i myndighetens
tillsynsverksamhet i den mening begreppet har i 8 kap. 6 § sekretesslagen.
I 8 kap. 6 § andra stycket finns en specialregel för uppgifter som en
myndighet erhåller från en annan stat eller mellanfolklig organisation i
vissa fall. Enligt den bestämmelsen gäller sekretess, i den mån riksdagen
godkänt avtal härom med främmande stat eller mellanfolklig organisation,
hos myndighet i verksamhet som avses i paragrafens första stycke
för uppgift om enskilds ekonomiska eller personliga förhållanden som
Prop. 2006/07:110
38
myndigheten förfogar över på grund av avtalet. I begreppet avtal anses
ingå rättsakter som gäller till följd av Sveriges medlemskap i EU, dvs.
anslutningsfördragen och förordningar och direktiv som utfärdas av EU:s
institutioner (jfr prop. 2004/05:142 s. 50, prop. 2005/06:45 s. 155 och
prop. 2005/06:140 s. 87). Bestämmelsen i 8 kap. 6 § andra stycket förutsätter
dock att den aktuella rättsakten innehåller en klausul om att uppgifterna
inte får lämnas vidare i det aktuella fallet. Bestämmelsen i artikel
8.1 i direktivet om rapportering av händelser slår inte fast vilken sekretess
som skall gälla för de uppgifter som utbyts enligt direktivet utan
överlämnar åt medlemsstaterna att säkra ”lämplig sekretess” (på engelska
appropriate confidentiality). Med hänsyn härtill kan 8 kap. 6 § andra
stycket inte anses vara tillämpligt på de uppgifter som kommissionen och
andra medlemsstater gör tillgängliga för Luftfartsstyrelsen enligt direktivet.
Däremot kan 8 kap. 6 § första stycke tillämpas på sådana uppgifter
hos Luftfartsstyrelsen. Sekretessen enligt det stycket gäller emellertid
med ett rakt skaderekvisit, dvs. presumtionen är att uppgifterna är
offentliga.
Av motsvarande skäl som anförts beträffande Luftfartsstyrelsen
omfattas uppgifter som lämnats av kommissionen eller andra medlemsstater
inte av sekretess enligt 8 kap. 6 § andra stycket sekretesslagen hos
Statens haverikommission.
Sekretess enligt 8 kap. 6 § första stycket sekretesslagen gäller hos
Statens haverikommission i verksamhet som består i utredning enligt
lagen (1990:712) om undersökning av olyckor och förordningen
(1990:717) om undersökning av olyckor eller enligt motsvarande äldre
bestämmelser samt särskild utredning som har tillsatts av regeringen för
att utreda en sådan olycka som avses i 2 § nämnda lag (2 § sekretessförordningen
[1980:657] och punkt 110 i bilagan till den nämnda förordningen).
Formuleringen av den sistnämnda punkten i bilagan till
sekretessförordningen medför att uppgifter i rapporter om händelser
inom civil luftfart inte omfattas av sekretess enligt 8 kap. 6 § första
stycket hos Statens haverikommission, och det oavsett om rapporterna
lämnats av svenska uppgiftslämnare, av kommissionen eller andra
medlemsstater.
Systemet med händelserapportering bygger vidare på att personal som
rapporterar om tillbud inte skall bli föremål för några efterräkningar från
arbetsgivarens sida. I dag finns ingen möjlighet att hemlighålla de
rapporterandes identitet eller utsagor.
7.3 Kontrolldirektivet
Uppgifter som skall utbytas enligt direktivet
Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/36/EG av den 21 april 2004
om säkerheten i fråga om luftfartyg från tredje land som använder flygplatser
i gemenskapen (kontrolldirektivet, jfr avsnitt 3) syftar till att höja
flygsäkerheten genom att harmonisera reglerna och förfarandena för
rampinspektioner av luftfartyg från tredje land som landar på flygplatser
inom EU.
Prop. 2006/07:110
39
Varje medlemsstat skall fastställa lämpliga metoder för att säkerställa
att rampinspektioner genomförs om misstanke föreligger att luftfartyget
inte överensstämmer med internationella säkerhetsnormer (artikel 4.1).
Medlemsstaterna får vidare fastställa bestämmelser för genomförande av
rampinspektioner enligt ett stickprovsförfarande, utan att särskild misstanke
föreligger, under förutsättning att sådana bestämmelser är förenliga
med gemenskapsrätten och internationell rätt. Ett sådant förfarande skall
genomföras på ett icke-diskriminerande sätt.
Medlemsstaternas behöriga myndigheter skall enligt direktivet delta i
ett ömsesidigt informationsutbyte. Den informationen som utbyts skall,
på begäran av en behörig myndighet, omfatta en förteckning över de
flygplatser i den berörda medlemsstaten som är öppna för internationell
lufttrafik med angivelse av antalet utförda rampinspektioner per kalenderår
samt hur många gånger luftfartyg från tredje land använt varje
flygplats i förteckningen (artikel 5.1). Olika standardiserade rapporter
skall vidare utan dröjsmål överlämnas till kommissionen och, på deras
begäran, till medlemsstaternas behöriga myndigheter samt till Europeiska
byrån för luftfartssäkerhet, EASA (artikel 5.2). Om en standardiserad
rapport visar att en möjlig säkerhetsrisk föreligger eller om en rampinspektionsrapport
visar att ett luftfartyg inte överensstämmer med internationella
säkerhetsnormer och kan utgöra en möjlig säkerhetsrisk, skall
rapporten omedelbart lämnas till alla behöriga myndigheter i medlemsstaterna
och till kommissionen (artikel 5.3).
Kommissionen skall varje år offentliggöra en rapport med samlad
information som skall vara tillgänglig för allmänheten och branschens
aktörer och innehålla en analys av all information som mottagits i enlighet
med artikel 5. Analysen skall vara enkel och lättfattlig samt ange om
det kan finnas en förhöjd säkerhetsrisk för passagerare. Varifrån denna
information kommer skall inte avslöjas i analysen (artikel 6.2).
Behov av sekretess
Enligt artikel 6.1 skall medlemsstaterna i enlighet med sin nationella lagstiftning
vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa lämplig sekretess
för den information som de mottagit i enlighet med artikel 5
Av de sekretessbestämmelser som nämns i avsnitt 7.2 är det främst
8 kap. 6 § första stycket sekretesslagen som kan bli tillämplig på uppgifter
som utbyts enligt direktivet om säkerheten i fråga om luftfartyg
från tredje land som använder flygplatser i gemenskapen. Såvitt gäller nu
aktuella uppgifter kan bestämmelsen endast bli tillämplig hos Luftfartsstyrelsen.
7.4 EASA-förordningen
Uppgifter som skall utbytas enligt förordningen
Huvudsyftet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr
1592/2002 av den 15 juli 2002 om fastställande av gemensamma
bestämmelser på det civila luftfartsområdet och inrättande av en europeisk
byrå för luftfartssäkerhet (EASA-förordningen, jfr avsnitt 3) är att
Prop. 2006/07:110
40
skapa och upprätthålla en hög och enhetlig säkerhetsnivå inom den civila
luftfarten i Europa.
Enligt artikel 11.1 skall Europeiska unionens kommission, Europeiska
byrån för luftfartssäkerhet och de nationella luftfartsmyndigheterna utbyta
all för dem tillgänglig information i samband med tillämpningen av
förordningen och dess tillämpningsföreskrifter. Enheter som har fått i
uppgift att utreda flyghaverier och tillbud eller att analysera händelser
har rätt att få tillgång till denna information.
Kommissionen skall enligt artikel 11.2, utan att det påverkar allmänhetens
rätt att få tillgång till kommissionens handlingar enligt Europaparlamentets
och rådets förordning (EG) nr 1049/2001 om allmänhetens
tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar, i
enlighet med förfarandet i artikel 54.3 besluta om åtgärder för att på eget
initiativ sprida den information som avses i punkt 1 till berörda parter.
Dessa åtgärder, som kan vara generella eller enskilda, skall grunda sig på
behovet av att a) ge personer och organisationer den information som de
behöver för att förbättra flygsäkerheten, b) begränsa informationsspridningen
till vad som är absolut nödvändigt för användarnas syfte för att
säkerställa lämplig sekretess för denna information.
Europeiska byrån för luftfartssäkerhet skall årligen offentliggöra en
säkerhetsöversyn för att hålla allmänheten informerad om den allmänna
säkerhetsnivån (artikel 11.4).
Behov av sekretess
De nationella luftfartsmyndigheterna skall enligt artikel 11.3 i enlighet
med sin nationella lagstiftning vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa
lämplig sekretess för den information som de får enligt artikel 11.1.
Av de sekretessbestämmelser som nämns i avsnitt 7.2 är det främst
8 kap. 6 § första stycket sekretesslagen som kan bli tillämplig på vissa av
de uppgifter som utbyts enligt EASA-förordningen.
7.5 Förordningen om tillhandahållande av tjänster
Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 550/2004 av den 10
mars 2004 om tillhandahållande av flygtrafiktjänster inom det gemensamma
europeiska luftrummet (”förordning om tillhandahållande av
tjänster”) (förordningen om tillhandahållande av tjänster, jfr avsnitt 3)
ingår som en del i ett paket om fyra EG-förordningar (nr 549/2004,
550/2004, 551/2004 och 552/2004) om det gemensamma luftrummet.
Syftet med förordning nr 550/2004 är att fastställa gemensamma krav för
säkert och effektivt tillhandahållande av flygtrafiktjänster i gemenskapen
(artikel 1.1).
Enligt artikel 13.1 i sistnämnda förordning skall, när det gäller allmän
flygtrafik, relevanta verksamhetsrelaterade uppgifter utbytas i realtid
mellan alla leverantörer av flygtrafiktjänster, luftrummets användare och
flygplatser så att deras operativa behov kan underlättas.
Berörda
myndigheter, certifierade leverantörer av flygtrafiktjänster, luftrummets
användare och flygplatser skall beviljas tillgång till verksamhetsrelaterade
uppgifter på ett icke-diskriminerande sätt (artikel 13.2).
Prop. 2006/07:110
41
Enligt artikel 18.1 får de nationella tillsynsmyndigheterna i enlighet
med sin nationella lagstiftning, i likhet med kommissionen, inte röja
förtrolig information, särskilt om informationen avser leverantörer av
flygtrafiktjänster, deras affärsmässiga förhållanden och deras kostnadskomponenter.
Som nämnts i avsnitt 7.2 gäller enligt 8 kap. 6 § andra stycket
sekretesslagen sekretess, i den mån riksdagen godkänt avtal härom med
främmande stat eller mellanfolklig organisation, hos myndighet i verksamhet
som avses i paragrafens första stycke för uppgift om enskilds
ekonomiska eller personliga förhållanden som myndigheten förfogar
över på grund av avtalet. Den valda formuleringen ”förfogar över” medför
att bestämmelsen inte bara omfattar uppgifter som svenska myndigheter
erhåller från utlandet utan även uppgifter som inhämtas inom landet
enligt avtalet. Som nämnts tidigare anses begreppet avtal i detta sammanhang
omfatta bl.a. rättsakter som gäller till följd av Sveriges medlemskap
i EU, dvs. anslutningsfördragen och förordningar och direktiv som
utfärdas av EU:s institutioner (jfr prop. 2004/05:142 s. 50, prop.
2005/06:45 s. 155 och prop. 2005/06:140 s. 87). Bestämmelsen i 8 kap.
6 § andra stycket förutsätter för sin tillämplighet att den aktuella rättsakten
innehåller en klausul om att uppgifterna inte får lämnas vidare i det
aktuella fallet. Artikel 18.1 i förordningen om tillhandahållande av
tjänster får anses utgöra en sådan sekretessklausul. I den mån uppgifter
som omfattas av den sistnämnda artikeln lämnas till svenska myndigheter
kan sådana uppgifter således hemlighållas enligt 8 kap. 6 § andra stycket
sekretesslagen.
7.6 Avtal mellan Europeiska gemenskapen och andra
stater
För att ytterligare förbättra flygsäkerheten har EG ingått avtal om
informationsutbyte på flygsäkerhetsområdet med dess medlemsstater och
andra länder.
Den 16 oktober 2006 ingick EG ett avtal med dess medlemsstater samt
Albanien, Bosnien och Hercegovina, Bulgarien, f.d. jugoslaviska
republiken Makedonien, Island, Kroatien, Montenegro, Norge,
Rumänien, Serbien och FN:s övergångsförvaltning i Kosovo om ett
gemensamt europeiskt luftrum Avtalet har publicerats i EUT (EUT L
285, 16.10.2006, s. 1). Avtalet träder i kraft när samtliga har ratificerat
det, men får tillämpas provisoriskt dessförinnan under vissa villkor. I
avtalet ingår bl.a. EASA-förordningen, förordningen om tillhandahållande
av flygtrafiktjänster samt händelsedirektivet, men inte kontrolldirektivet.
Med Marocko har ett snarlikt avtal skrivits under den 12 december
2006. Det innefattar också de båda EG-förordningarna och händelsedirektivet.
Detta avtal har ännu inte publicerats i EUT.
EES-staterna Norge och Island är parter i avtalet av den 16 oktober
2006, men inte Schweiz.
Med Schweiz finns ett speciellt avtal på sju verksamhetsområden, bl.a.
luftfart.
Det avtalet omfattar i dag såväl de båda EG-förordningarna som
de båda direktiven. Avtalet och de i detta sammanhang relevanta
Prop. 2006/07:110
42
ändringarna i bilagan till avtalet finns publicerade i EGT och EUT (EGT
L 114, 30.4.2002, s. 1, EUT L 347, 30.12.2005, s. 91, EUT L 298,
27.10.2006, s. 23, EUT L 298, 27.10.2006, s. 25, EUT L 318,
17.11.2006, s. 31).
Samtliga nu omnämnda avtal är av dynamisk typ som på ett förhållandevis
enkelt sätt kan utökas till att omfatta annan gemenskapslagstiftning.
Vad som har sagts om tillämpliga sekretessbestämmelser i avsnitt
7.2–4 gäller även beträffande uppgifter som utbyts enligt dessa avtal.
Den bedömning som har gjorts i avsnitt 7.5 om tillämpligheten av 8 kap.
6 § andra stycket sekretesslagen gäller även för uppgifter som en svensk
myndighet förfogar över på grund av ett avtal mellan Sverige och EG,
andra medlemsstater i unionen samt andra stater om tillämpning av förordningen
om tillhandahållande av tjänster samt för uppgifter som en
svensk myndighet förfogar över på grund av ett avtal mellan EG och en
annan stat om tillämpning av samma förordning.
7.7 Nya sekretessbestämmelser
Regeringens förslag: Det skall införas nya sekretessbestämmelser i
sekretesslagen.
Sekretess skall gälla i myndighets verksamhet som avser internationellt
samarbete avseende tillsyn av civil luftfart för uppgift som lämnats av
annan stat eller mellanfolklig organisation, om det kan antas att myndighetens
arbete för en säkrare civil luftfart motverkas om uppgiften röjs.
För uppgift i allmän handling skall sekretessen gälla i högst fyrtio år.
Sekretess skall gälla hos Rikspolisstyrelsen, Kustbevakningen, Statens
haverikommission, Luftfartsverket och Luftfartsstyrelsen för uppgift som
lämnats av enskild i en rapport om händelser inom civil luftfart, om det
kan antas att den enskilde eller någon närstående till den enskilde lider
men om uppgiften röjs. För uppgift i allmän handling skall sekretessen
gälla i högst femtio år.
Promemorians förslag: Överstämmer huvudsakligen med regeringens
förslag. I promemorian föreslogs att sekretess skulle gälla i verksamhet
som avser internationellt samarbete avseende tillsyn av civil luftfart eller
annat samarbete om flygsäkerhet för uppgift som lämnats av annan stat
eller mellanfolklig organisation, om det kunde antas att det har varit en
förutsättning för lämnande av informationen att uppgiften inte skulle
röjas. Vidare föreslogs att skyddet för enskilda rapportörers person
endast skulle gälla hos Luftfartsstyrelsen.
Remissinstanserna: Ett flertal remissinstanser, däribland Rikspolisstyrelsen
, Kustbevakningen och Luftfartsverket, framhåller att rapporter
om händelser som expedieras till Luftfartsstyrelsen kommer att vara
allmänna handlingar även hos de avsändande myndigheterna och att
bestämmelsen om sekretess till skydd för enskilda rapportörer därför bör
vara tillämplig även hos dessa myndigheter.
Luftfartsstyrelsen har vidare
påpekat att Statens haverikommission enligt direktivet skall ha full tillgång
till den databas om händelser som Luftfartstyrelsen skall hantera.
Enskilda personer namn och adress får visserligen inte registreras i data
Prop. 2006/07:110
43
basen, men eftersom uppgifter om en händelse i sig kan avslöja vem
rapportören är bör sekretessbestämmelsen till skydd för rapportören
enligt Luftfartsstyrelsen vara tillämplig även hos Statens haverikommission.
Luftfartsstyrelsen föreslår att ”hos Luftfartsstyrelsen” utgår ur
den föreslagna bestämmelsen, som på så sätt blir tillämplig hos samtliga
myndigheter där en händelserapport kan finnas.
Riksdagens ombudsmän (JO) konstaterar att den föreslagna nya 4 kap.
6 § innebär att den stat som lämnar uppgifter till det tänkta systemet har
ett – om än indirekt – avgörande inflytande på om uppgifterna skall vara
skyddade av sekretess eller inte. Lagstiftaren bör med utgångspunkt från
önskemålet om största möjliga offentlighet pröva och ange vilka uppgifter
som trots allt bör vara hemliga. JO anser vidare att det föreslagna
skaderekvisitet förefaller mindre väl förenligt med ett system som bygger
på uppgiftsskyldighet och att lagförslaget kräver ytterligare överväganden.
Skälen för regeringens förslag
Sekretess till skydd för uppgifter från myndigheter eller enskilda i Sverige
Som framgått av avsnitt 7.2–5 kan uppgifter om enskildas affärs- och
driftförhållanden som lämnas eller inhämtas inom Sverige enligt
händelsedirektivet, kontrolldirektivet, EASA-förordningen och förordningen
om tillhandahållande av tjänster omfattas av sekretess hos Luftfartsstyrelsen
enligt 8 kap. 6 § sekretesslagen, 2 § sekretessförordningen
och punkt 30 i bilagan till förordningen. Undantagsvis kan även
bestämmelserna i 2 kap. 2 § och 5 kap. 2 § 5 bli tillämpliga på uppgifter
som lämnas eller inhämtas på grund av direktiven och förordningarna.
När det är fråga om uppgifter om enskildas affärs- och driftförhållanden
anser regeringen att motsvarande sekretess som gäller hos
Luftfartsstyrelsen lämpligen bör gälla även hos Statens haverikommission.
Ett sådant resultat kan uppnås genom en ändring i bilagan till
sekretessförordningen. När det gäller uppgifter som på grund av direktiven
eller förordningarna lämnas eller inhämtas inom Sverige i övrigt
anser regeringen att det inte behöver göras någon ändring av sekretessregleringen,
utom såvitt avser uppgifter om den person som lämnar en
rapport om händelser inom civil luftfart. När det gäller sådana uppgifter
gör regeringen följande överväganden.
Sekretess till skydd för den som rapporterar en händelse inom civil luftfart
Det kan finnas många olika orsaker till att händelser inom civil luftfart
inträffar. Det kan vara mindre lyckade tekniska lösningar i planet, bristfälliga
rutiner i flygplanets handbok, att man valt en mindre lyckad
komponent vid konstruktionen av flygplanet m.m.
Händelsedirektivet
innehåller också en bestämmelse om att en anställd som fullgör sin
rapporteringsskyldighet inte får drabbas av någon form av repressalie
från arbetsgivarens sida. Den bestämmelsen avses bli genomförd genom
att särskilda bestämmelser om detta införs i luftfartslagen. Trots de föreslagna
bestämmelserna finns det en risk att en person kan komma att
Prop. 2006/07:110
44
tveka att göra en anmälan, bl.a. av det skälet att orsaken till händelser
som utlöser rapporteringsskyldighet kan återfinnas i det som kallas ”den
mänskliga faktorn”, dvs. att den som är satt att göra en viss åtgärd vid
visst tillfälle inte gör detta. Den pilot, flygledare eller annan som vet med
sig att han eller hon inte följt regelboken till punkt och pricka riskerar att
förlora flygcertifikat och andra tillstånd vilket naturligtvis dämpar viljan
att rapportera det inträffade. Han eller hon blir självfallet ännu mera
obenägen att rapportera det inträffade om han eller hon vet att det
inträffade kan bli allmänt känt. Ur ett flygsäkerhetsperspektiv är det
främst det som inträffat som är intressant, inte vem som rapporterat.
Mot denna bakgrund bedöms en sekretessbestämmelse som medför att
uppgifter om rapportören inte offentliggörs vara en förutsättning för att
direktivets bestämmelser skall få fullt genomslag.
Om man sekretesskyddar uppgifter om den som lämnar en händelserapport,
kan man fundera på om inte motsvarande skydd skall gälla för
den som inrapporterar en olycka eller ett allvarligt tillbud. Frågan är
berättigad, men bör besvaras först sedan man beaktat följande. Olyckor
och allvarliga tillbud blir som regel bekanta för allmänheten oavsett om
någon särskild person anmäler dessa till myndigheterna. Intresset av
insyn är också starkare när det gäller olyckor och allvarligare tillbud än
när det är fråga om händelser som oftast inte märks eller noteras av dem
som inte är direkt berörda. Ändrade sekretessregler för allvarligare händelser
är inte heller något som följer av direktivet om rapportering av
händelser. Något förslag i den riktningen lämnas därför inte.
En ny sekretessbestämmelse bör således införas till skydd för den som
rapporterar en händelse inom civil luftfart. Inte bara namnet på anmälaren
bör kunna hemlighållas utan även själva innehållet i anmälan, om
uppgifterna på något sätt på något sätt kan avslöja vem anmälaren är.
Förekomsten av en anmälan eller utsaga bör kunna hemlighållas helt om
blotta förekomsten av en anmälan skulle kunna avslöja vem som har
gjort den.
Händelser inom civil luftfart skall rapporteras till Luftfartsstyrelsen.
Sekretessen bör därför gälla hos denna myndighet. Som flera remissinstanser
framhållit bör sekretessen även gälla hos en myndighet varifrån
en rapport om händelser expedieras. Rikspolisstyrelsen och Kustbevakningen
bedriver i egen regi luftfart som utan att vara militär sker
endast för statsändamål. De nya bestämmelserna i 11 kap.
luftfartslagen
om rapporteringsskyldighet för civil luftfart blir, genom 15 kap. 2 § luftfartslagen,
tillämpliga även på sådan statsluftfart som dessa myndigheter
bedriver. Vidare kan en rapport skickas från Luftfartsverket, som arbetar
med luftfart i andra former. Därutöver kommer Statens haverikommission
att ha tillgång till den databas avseende händelserapporter som
Luftfartsstyrelsen skall föra. I denna databas får visserligen inte uppgifter
om enskildas namn och adresser registreras. Eftersom blotta förekomsten
av en anmälan i vissa fall kan avslöja vem rapportören är bör emellertid
sekretessbestämmelsen vara tillämplig även hos Statens haverikommission.
Sekretess bör således gälla hos nämnda myndigheter för uppgift som
lämnats av enskild i rapport om händelser inom civil luftfart, om det kan
antas att den enskilde eller någon närstående till den enskilde lider men
om uppgiften röjs.
Prop. 2006/07:110
45
Sekretesstiden bör var så pass lång att en yrkeskarriär kan skyddas,
dvs. femtio år.
Bestämmelsen bör placeras i 7 kap. sekretesslagen som innehåller
bestämmelser om sekretess med hänsyn främst till skyddet för enskilds
personliga förhållanden.
Uppgifter som lämnas till svenska myndigheter från Europeiska unionens
kommission, andra medlemsstater, Europeiska byrån för luftfartsäkerhet
eller tredje land
Bestämmelserna om informationsutbyte i händelsedirektivet, kontrolldirektivet,
EASA-förordningen samt förordningen om tillhandahållande
av tjänster innebär att medlemsstaterna är skyldiga att lämna uppgifter
till andra medlemsstater, till kommissionen och, enligt det sistnämnda
direktivet och EASA-förordningen, till den Europeiska byrån för luftfartssäkerhet.
Båda direktiven och EASA-förordningen innebär vidare att
medlemsstaterna är skyldiga att vidta nödvändiga åtgärder enligt sin
nationella lagstiftning för att säkerställa lämplig sekretess för den
information de har mottagit. Som nämnts i avsnitt 7.6 har EG även ingått
avtal med andra stater om tillämpning av dessa direktiv och förordningar.
Den information Sverige får tillgång till enligt direktiven och förordningarna
kan bl.a. avse uppgifter om enskildas affärs- och driftförhållanden.
Den information som skall utbytas enligt direktivet om
rapportering av händelser inom civil luftfart och de båda förordningarna
kan även avse andra medlemsstaters eller andra staters förhållanden
direkt eller indirekt. Det beror bl.a. på att händelser, tillbud och olyckor
kan bero på många faktorer såsom – förutom luftfartyget och besättningen
– bristfällig väderrapportering, flygvägarna, flygtrafiktjänsten
eller utformningen av flygplatsen. Vidare skall enligt förordningen om
tillhandahållande av tjänster uppgifter utbytas mellan bl.a. flygplatser
och leverantörer av flygtrafiktjänster. I andra stater är sådana leverantörer
ofta statliga organ.
Som nämnts i avsnitt 7.6 får de nationella tillsynsmyndigheterna enligt
artikel 18.1 i den sistnämnda förordningen i enlighet med sin nationella
lagstiftning inte röja förtrolig information, särskilt om informationen
avser leverantörer av flygtrafiktjänster, deras affärsmässiga förhållanden
och deras kostnadskomponenter, som de nationella tillsynsmyndigheterna
erhållit enligt förordningen. Den nationella sekretessbestämmelse
som förutsätts i nämnda artikel får, så vitt avser uppgifter om enskildas
affärs- och driftförhållanden, av de skäl som anförts i avsnitt 7.5 anses
vara genomförd genom bestämmelsen i 8 kap. 6 § andra stycket sekretesslagen.
Som nämnts i avsnitt 7.6 gäller detta även de fall då skyldigheten
att tillämpa förordningen följer av ett mellan Sverige, EG, andra
medlemsstater och andra stater ingånget avtal eller av ett avtal mellan EG
och en annan stat.
Som nämnts ovan är dock leverantörer av flygtrafiktjänster
i andra stater oftast inte enskilda utan statliga organ.
Som framgått av redogörelsen i avsnitt 7.2–4 kan vidare uppgifter om
enskildas affärs- och driftförhållanden som lämnas till Sverige enligt de
båda direktiven och EASA-förordningen omfattas av sekretess hos Luftfartsstyrelsen
enligt 8 kap. 6 § första stycket sekretesslagen, 2 §
sekretessförordningen och punkt 30 i bilagan till förordningen. Rege
Prop. 2006/07:110
46
ringen har vidare för avsikt att införa motsvarande sekretess hos Statens
haverikommission genom en ändring i sekretessförordningens bilaga.
Sekretessen enligt 8 kap. 6 § första stycket gäller emellertid med ett rakt
skaderekvisit, dvs. presumtionen är att uppgifterna är offentliga.
Den nya sekretessbestämmelsen, som föreslås till skydd för rapportören
av en händelse inom civil luftfart, kommer inte bara att kunna
tillämpas på uppgifter om inhemska rapportörer utan kommer även att
kunna tillämpas på motsvarande uppgifter som ställs till förfogande för
Luftfartsstyrelsen och Statens haverikommission av kommissionen,
andra medlemsstater eller av en stat som har ingått avtal med EG om
tillämpning av direktivet om rapportering av händelser.
Övriga uppgifter som Sverige skall ha tillgång till enligt sistnämnda
direktiv, de båda förordningarna och avtal som andra stater ingått med
EG om tillämpning av direktivet och förordningarna saknar dock i
princip sekretesskydd i Sverige.
Generellt sett gäller starkare sekretess för de uppgifter som skall
utbytas enligt de båda direktiven och förordningarna i andra stater än i
Sverige. Som exempel kan informationsutbytet enligt direktivet om
rapportering av händelser inom civil luftfart nämnas. Detta direktiv
skulle ha genomförts före den 4 juli 2005. Det förekommer dock i dag att
vissa medlemsstater inte låter svenska myndigheter ta del av uppgifter på
grund av att Sverige inte kan garantera tillräckligt sekretesskydd. Detta
gäller t.ex. Danmark. I Danmark infördes år 2001 absolut sekretess för
händelserapporter. Från dansk sida är man ovillig att låta andra länder ta
del av sådana rapporter om man inte får fullgoda garantier för att deras
rapporter behåller sin sekretess i det andra landet. I dag kan Sverige inte
erbjuda sådana garantier, och svenska myndigheter får därför inte ta del
av exempelvis de händelserapporter som SAS lämnat till en dansk myndighet,
vilket uppfattas som ett stort problem hos berörda tjänstemän som
har att kontrollera andra delar av SAS. Även vid kontakt med andra
länder har Luftfartsstyrelsen fått signaler om att myndigheten inte
kommer att få ta del av händelserapporter på det obehindrade sätt som
förutsätts i direktivet.
Det kan således konstateras att avsaknaden i Sverige av vad som av
andra stater upplevs som ett adekvat sekretesskydd för uppgifter som de
lämnar i flygsäkerhetssammanhang kan utgöra ett hinder mot ett fullgott
informationsutbyte i flygsäkerhetsfrågor. Det kan i detta sammanhang
inte anses tillräckligt att utvidga tillämpningsområdet för det svaga
sekretesskydd som i dag gäller för uppgifter om enskildas affärs- och
driftförhållanden hos Statens haverikommission eller att införa en
sekretessbestämmelse till skydd för rapportören av händelser inom civil
luftfart.
En ny bestämmelse i 4 kap. sekretesslagen
Som nämnts tidigare kan den information Sverige får tillgång till enligt
de båda direktiven och förordningarna avse uppgifter om enskildas
affärs- och driftförhållanden. Den information som skall utbytas enligt
direktivet om rapportering av händelser inom civil luftfart och de båda
förordningarna kan emellertid även avse andra medlemsstaters eller
andra staters förhållanden direkt eller indirekt. Det beror bl.a. på att
Prop. 2006/07:110
47
händelser, tillbud och olyckor kan bero på många faktorer såsom – förutom
luftfartyget och besättningen – bristfällig väderrapportering, flygvägarna,
flygtrafiktjänsten eller utformningen av flygplatsen. När det
gäller det informationsutbyte som enligt förordningen om tillhandahållande
av tjänster skall ske mellan bl.a. flygplatser och leverantörer av
flygtrafiktjänster skall vidare beaktas att sådana leverantörer i andra
stater ofta utgörs av statliga organ. Som framgått tidigare saknar sådana
uppgifter som skall utbytas enligt direktiven och förordningarna och som
inte avser enskildas affärs- och driftförhållanden i princip sekretesskydd i
Sverige. En annan medlemsstat kan dock av hänsyn till t.ex. turismen
vara lika ovillig att lämna ut uppgifter om händelser som rör bristande
säkerhet på t.ex. en flygplats, som ett enskilt flygbolag kan vara
beträffande uppgifter om brister i t.ex. ett flygplan, om uppgifterna blir
offentliga hos mottagaren. Mot denna bakgrund föreslogs i promemorian
att en ny bestämmelse skulle införas även i 4 kap. sekretesslagen. Det
sistnämnda kapitlet innehåller bestämmelser om sekretess med hänsyn
till myndighets verksamhet för inspektion, kontroll eller annan tillsyn.
Enligt den i promemorian föreslagna bestämmelsen skulle sekretess gälla
i verksamhet som avser internationellt samarbete avseende tillsyn av civil
luftfart eller annat samarbete om flygsäkerhet för uppgift som lämnats av
annan stat eller mellanfolklig organisation, om det kan antas att det har
varit en förutsättning för lämnande av informationen att uppgiften inte
skulle röjas.
Riksdagens ombudsmän (JO) har riktat viss kritik mot den i promemorian
föreslagna bestämmelsen. JO har bl.a. påpekat att bestämmelsen
innebär att den stat som lämnar uppgifter till det tänkta systemet har ett –
om än indirekt – avgörande inflytande på om uppgifterna skall vara skyddade
av sekretess eller inte. Frågan är då vad som kan anses vara lämplig
sekretess för uppgifter som har betydelse för flygsäkerheten när uppgifterna
omfattas av absolut sekretess i t.ex. Danmark samtidigt som
motsvarande svenska uppgifter är offentliga? Som JO har påpekat är det i
promemorian föreslagna skaderekvisitet ”om det kan antas att det varit
en förutsättning för den andra statens eller mellanfolkliga organisationens
lämnande av informationen att uppgiften inte skulle röjas” inte
väl förenligt med att medlemsstaterna har en uppgiftsskyldighet enligt
direktiven och förordningarna. Å andra sidan skulle en bedömning från
svensk sida att ”lämplig sekretess” för en stor del av de uppgifter som
andra medlemsstater är skyldiga att hålla tillgängliga för Sverige innebär
”ingen sekretess” kunna medföra att Sverige inte anses ha uppfyllt sina
skyldigheter enligt direktiven och förordningarna.
Andra medlemsstater
skulle kunna hävda att de i ett sådant läge inte heller har någon skyldighet
att lämna sådana uppgifter till Sverige. Det kan således konstateras
att de andra medlemsstaterna trots föreskriven uppgiftsskyldighet kan
vara ovilliga att lämna uppgifter i den utsträckning som förutsätts i
direktiven och förordningarna om uppgifterna blir offentliga i Sverige.
En annan följd skulle kunna bli att medlemsstaterna visserligen lämnar
uppgifter till såväl Sverige som andra medlemsstater, men i mindre
omfattning än de annars skulle ha gjort, och att informationsutbytet
därmed riskerar att bli mindre omfattande och av sämre kvalitet än vad
som annars skulle vara fallet. Om så sker minskar effektiviteten inte bara
i Sveriges utan också i andra medlemsstaters flygsäkerhetsarbete och då
Prop. 2006/07:110
48
motverkas syftet med direktiven och förordningarna, dvs. att förbättra
flygsäkerheten. Regeringen finner således att det finns ett behov av att i
4 kap. sekretesslagen införa en ny sekretessbestämmelse för sådana uppgifter
som Luftfartsstyrelsen och Statens haverikommission erhåller
enligt direktiven och förordningarna från kommissionen, andra medlemsstater,
Europeiska byrån för luftfartsäkerhet och från andra stater som
ingått avtal med EG om tillämpning av direktiven och förordningarna.
Att styrkan på sekretessen enligt den nya bestämmelsen till viss del blir
beroende av vilken sekretess som gäller för uppgifterna hos den stat som
lämnat uppgifterna är ofrånkomligt. Det är dock inte ovanligt att svenska
uppgifter och motsvarande sådana uppgifter som erhålls från andra
medlemsstater omfattas av olika stark sekretess, se t.ex. 8 kap. 6 § första
stycket sekretesslagen jämfört med andra stycket i samma paragraf och
8 kap. 5 § första–tredje styckena sekretesslagen jämfört med fjärde
stycket i samma paragraf.
För att sekretessen enligt den nya bestämmelsen inte skall bli för
omfattande bör den inte göras absolut. En strävan bör i stället vara att
inte införa mer sekretess än vad som bedöms nödvändigt för att Sverige
skall kunna delta i det internationella samarbetet på ett effektivt sätt.
Bestämmelsen bör därför utformas så att sekretess gäller i myndighets
verksamhet som avser internationellt samarbete avseende tillsyn av civil
luftfart för uppgift som lämnats av annan stat eller mellanfolklig organisation,
om det kan antas att myndighetens arbete för en säkrare civil
luftfart motverkas om uppgiften röjs. Vid denna bedömning kan bl.a.
vägas in vilket sekretesskydd uppgifterna har hos den staten som har
lämnat uppgiften och vilken effekt ett offentliggörande av uppgiften
skulle kunna antas ha på det framtida informationsutbytet. Sekretessen
bör gälla lika länge som utrikessekretessen enligt 2 kap. 1 § sekretesslagen,
dvs. i högst fyrtio år.
Konkurrens mellan flera olika sekretessbestämmelser
En och samma uppgift kan omfattas av flera olika sekretessbestämmelser
till skydd för olika intressen. I en sådan konkurrenssituation är det den
bestämmelse som ger uppgiften det starkaste skyddet som fäller utslaget
(prop. 1979/80:2 Del A s. 70).
Som nämnts tidigare kan uppgifter om enskildas affärs och driftförhållanden
omfattas av sekretess hos Luftfartsstyrelsen enligt 8 kap. 6 §
första stycket sekretesslagen, 2 § sekretessförordningen och punkt 30 i
bilagan till förordningen. Regeringen har vidare för avsikt att införa motsvarande
sekretess hos Statens haverikommission genom en ändring i
sekretessförordningens bilaga. Sekretessen enligt 8 kap. 6 § första stycket
gäller emellertid med ett rakt skaderekvisit, dvs. presumtionen är att
uppgifterna är offentliga.
Det kan således hända att uppgifter om
enskildas affärs- och driftsförhållanden som omfattas av t.ex. absolut
sekretess i den stat som gjort uppgifterna tillgängliga för de svenska
myndigheterna enligt något av direktiven eller EASA-förordningen, vid
en sekretessprövning enligt 8 kap. 6 § första stycket bedöms vara offentliga.
I ett sådant fall kan sekretessbestämmelsen i 4 kap. sekretesslagen
bli tillämplig, om skaderekvisitet i den bestämmelsen anses vara uppfyllt.
Prop. 2006/07:110
49
7.8 Svenska myndigheters informationsskyldighet
Medlemsstaterna har enligt båda direktiven och båda förordningarna en
skyldighet att hålla uppgifter, som inhämtas nationellt enligt direktiven
och förordningarna, tillgängliga för kommissionen och behöriga myndigheter
i andra medlemsstater samt i vissa fall för Europeiska byrån för
luftfartsäkerhet. Sverige har även förpliktelser att lämna information i
enlighet med de avtal som ingåtts mellan EG och andra stater om
tillämpning av direktiven och EG-förordningarna. Vissa av de uppgifter
som Sverige i enlighet med det sagda måste lämna ut omfattas av
sekretess redan i dag och ytterligare vissa uppgifter kommer att omfattas
av sekretess enligt de bestämmelser som föreslås i detta lagstiftningsärende.
Enligt 1 kap. 3 § tredje stycket sekretesslagen får en uppgift som omfattas
av sekretess inte röjas för utländsk myndighet eller mellanfolklig
organisation annat än om utlämnande sker i enlighet med särskild föreskrift
därom i lag eller förordning eller om uppgiften i motsvarande fall
skulle få utlämnas till svensk myndighet och det enligt den utlämnande
myndighetens prövning står klart att det är förenligt med svenska intressen
att uppgiften lämnas till den utländska myndigheten eller den
mellanfolkliga organisationen.
En föreskrift om uppgiftsskyldighet i en EG-förordning är att jämställa
med en föreskrift i lag eller förordning enligt 1 kap. 3 § sekretesslagen
(jfr prop. 1999/2000:126 s. 160 och 283). Något behov av att i svensk lag
eller förordning införa någon särskild föreskrift med anledning av den
uppgiftsskyldighet som stadgas i artikel 11.1 i EASA-förordningen och i
artikel 13 i förordningen om tillhandahållande av tjänster finns således
inte.
När det gäller de uppgiftsskyldigheter som stadgas i de båda direktiven
har regeringen för avsikt att med stöd av 1 kap. 3 § tredje stycket införa
en sekretessbrytande bestämmelse i luftfartsförordningen (1986:171).
Den bestämmelsen bör även omfatta uppgiftslämnande i enlighet med de
avtal som EU ingått med andra stater om tillämpning av direktiven.
7.9 Frågan om meddelarfrihet
Regeringens bedömning: Det finns inte tillräckligt starka skäl att
inskränka meddelarfriheten med anledning av de här föreslagna
sekretessbestämmelserna.
Promemorians bedömning: överensstämmer med regeringens
bedömning.
Remissinstanserna har inte yttrat sig i denna del.
Skälen för regeringens bedömning: Den s.k. meddelarfriheten, dvs.
rätten enligt 1 kap. 3 § tredje stycket tryckfrihetsförordningen (TF) och
1 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) att lämna uppgift i vilket
ämne som helst för publicering i de medier som de båda grundlagarna
omfattar, är inte obegränsad. De tystnadsplikter som har företräde framför
meddelarfriheten räknas upp i 16 kap.
1 § sekretesslagen.
Prop. 2006/07:110
50
En redogörelse för omständigheter som kan utgöra skäl för att inskränka
meddelarfriheten finns i prop. 1979/80:2 Del A s. 111 f. Sådana
skäl kan t.ex. vara att en uppgift lämnats i förtroende eller att en uppgift
omfattas av absolut sekretess eller – i viss utsträckning – att en uppgift
omfattas av sekretess med ett omvänt skaderekvisit.
Den nu föreslagna sekretessbestämmelsen i 4 kap. är, i likhet med
övriga sekretessbestämmelser i det kapitlet, försedd med ett s.k. rakt
skaderekvisit. Ingen av de tystnadsplikter som följer av sekretessbestämmelser
i 4 kap. inskränker meddelarfriheten. Några särskilda skäl att
göra en annan bedömning beträffande den nu förslagna bestämmelsen
föreligger inte.
Även den föreslagna sekretessen till skydd för rapportörer av händelser
inom civil luftfart är försedd med ett rakt skaderekvisit. Det kan vidare
konstateras att av de befintliga sekretessbestämmelser till skydd för
anmälare, exempelvis bestämmelserna i 7 kap. 6, 7, 8, 20 och 43 §§
sekretesslagen, är det enbart den tystnadsplikt som följer av anmälarskyddet
enligt 7 kap. 6 § som inskränker meddelarfriheten. Detta beror
på att sistnämnda bestämmelse avser anmälan inom hälso-, sjukvårds och
socialtjänstområdet, där det gäller sekretess med ett omvänt s.k.
skadrekvisit och där man med vissa undantag har låtit tystnadsplikten få
företräde framför meddelarfriheten. Någon sådan särskild anledning att
låta den tystnadsplikt som följer av den nya bestämmelsen få företräde
framför meddelarfriheten föreligger inte.
Någon ändring i 16 kap. 1 § sekretesslagen föreslås således inte.
8 Konsekvenser
Genomförandet av direktivet om händelserapportering kommer att öka
den information som säkerhetsmyndigheterna inom den civila luftfarten,
Statens haverikommission och Luftfartsstyrelsen, får tillgång till. Detta
bör få positiva effekter på flygsäkerheten. Visserligen finns det redan i
dag ett system med rapportering av händelser, men jämförelser med
exempelvis Danmark indikerar att antalet rapporter med stor sannolikhet
kommer att öka.
Kostnaderna för att hantera det ökade antalet rapporter torde kunna
inrymmas i myndigheternas normala budgetramar. I varje fall är detta
utgångspunkten. När de nya reglerna varit i kraft en tid kan erfarenheterna
ge anledning till en annan bedömning.
De nya reglerna kommer att öka skyddet för den person som
rapporterar inträffade händelser.
Sverige kommer att på ett lättare sätt kunna delta i det informationsutbyte
mellan medlemsstaterna i EU samt kommissionen som förutsätts i
direktivet om händelserapportering med hänsyn till de nya sekretessreglerna
som föreslås. Genom dessa förbättras också rättsläget
beträffande andra rättsakters genomförande.
Luftfartsstyrelsen har påpekat att förslaget sannolikt kommer att medföra
att antalet rapporter kommer att öka, vilket kan komma att kräva
Prop. 2006/07:110
51
ökade resurser vilka dock i dag är svåra att förutsäga. Luftfartsstyrelsens
verksamhet betalas av flygets passagerare genom en avgift. Eventuellt
behov av ytterligare resurser får tillgodoses på detta sätt genom justering
av avgiften. Några extra anslag från statens sida är inte aktuella.
Prop. 2006/07:110
52
9 Författningskommentarer
Förslaget till lag om ändring i luftfartslagen (1957:297)
11 kap.
7 § och rubriken före 1 §
I 7 § byts bara uttrycket ”andra händelser som berör luftfarten” ut mot
”tillbud till sådana olyckor” i enlighet med vad som föreslagits i
promemorian och lagrådsremissen. Rubriken till 11 kap. kompletteras
med ”samt rapportering av händelser” för att bättre motsvara innehållet i
det kommande avsnittet.
8 § och rubriken före 8 §
I denna nya paragraf föreslås i första stycket att händelser inom civil
luftfart skall rapporteras till behörig myndighet. Vilken myndighet som
skall vara behörig får läggas fast i förordningsform.
Vad som menas med händelser definieras i andra stycket. Definitionen
motsvarar ungefär direktivets definition i artikel 2.
Avsnittet som börjar med 8 § får en ny mellanrubrik.
9 §
I paragrafen, som är ny, bemyndigas regeringen i första stycket att
meddela föreskrifter om vilka personer som skall vara skyldiga att
rapportera händelser. Detta bemyndigande innefattar inte något medgivande
till fortsatt delegation.
En upplysning om att regeringen och berörd myndighet, och då i första
hand Luftfartsstyrelsen, får meddela kompletterande föreskrifter om
händelserapportering lämnas i andra stycket.
10 §
Direktivets bestämmelser om att personal som rapporterar händelser inte
skall bli föremål för efterräkningar från arbetsgivarens sida genomförs
dels genom lagen (1982:80) om anställningsskydd där det ställs upp ett
krav på att en uppsägning skall vara sakligt grundad, dels genom den nya
paragrafens första stycke. Den nya bestämmelsen införs efter förebild i
bl.a. 22 § jämställdhetslagen (1991:433), 8 § lagen (1999:132) om förbud
mot diskriminering i arbetslivet på grund av funktionshinder och 7 §
lagen (1999:133) om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av
sexuell läggning.
Exempel på repressalier lämnas bl.a. i propositionen Lag om förbud
mot diskriminering i arbetslivet av personer med funktionshinder, (prop.
1997/98:179, s. 88) där det sägs: ”Exempel på repressalier är att arbetstagaren
får kännas vid en försämring av sina arbetsvillkor eller att en förväntad
förmån uteblir. Det kan även vara fråga om försämrade arbetsuppgifter,
en större arbetsbelastning, onormala krav på övertid, uteblivna
förmåner eller liknande trakasseriåtgärder.”
Prop. 2006/07:110
53
Bestämmelsen i andra stycket innebär att den som blivit utsatt för
repressalier av arbetsgivaren på grund av en rapportering av en händelse
har rätt till både ekonomiskt och allmänt skadestånd (jfr avsnitt 6.2 under
artikel 8).
Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:712) om undersökning
av olyckor
I 4, 6, 7, 9–12 och 15 §§ ersätts ordet ”händelse” med ”olycka eller tillbud”
i olika böjningsformer för att motverka begreppsförvirring (jfr
avsnitt 5).
Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
4 kap. 6 §
Paragrafen, som har behandlats i avsnitt 7.7, är ny.
Enligt första stycket gäller sekretess i myndighets verksamhet som
avser internationellt samarbete avseende tillsyn inom den civila luftfarten
för uppgift som lämnats av annan stat eller mellanfolklig organisation,
om det kan antas att myndighetens arbete för en säkrare civil luftfart
motverkas om uppgiften röjs. Ordet ”tillsyn” skall här inte ges en alltför
snäv tolkning utan skall anses omfatta alla de fall då en myndighet har en
övervakande eller styrande funktion på samma sätt som gäller för
tillämpningen av 8 kap. 6 § sekretesslagen (jfr prop. 1979/80:2, Del A, s.
235 och Sekretesslagen, En kommentar, Regner m.fl. , s. 8:14).
Som framgått av avsnitt 7.7 får Sverige i dag inte tillgång till alla uppgifter
som är avsedda att utbytas inom det internationella samarbetet
avseende tillsyn av civil luftfart eftersom uppgifterna i regel omfattas av
en stark sekretess hos andra stater och då de i regel blir offentliga i
Sverige. Om svenska myndigheter inte får tillgång till sådana uppgifter
som avses utbytas inom det internationella samarbetet försvåras det
svenska flygsäkerhetsarbetet och säkerhetsarbetet riskerar att uppnå lägre
kvalitet än det annars skulle ha gjort. Vid tillämpning av den nya
bestämmelsens skaderekvisit bör därför hänsyn bl.a. tas till vilket sekretesskydd
uppgifterna har hos den stat som har lämnat uppgifterna och
vilken effekt ett offentliggörande av uppgifterna kan antas ha på det
framtida informationsutbytet.
Sekretessen skall enligt andra stycket gälla lika länge som utrikessekretessen
i 2 kap. 1 § sekretesslagen, nämligen i högst 40 år.
7 kap. 52 §
Paragrafen, som är ny, har behandlats i avsnitt 7.7.
Enligt första stycket skyddas uppgifter om personer som rapporterar in
en händelse till Luftfartsstyrelsen. Sekretessen skall också gälla hos
Rikspolisstyrelsen, Kustbevakningen och Luftfartsverket, där händelserapporter
kan komma att upprättas, samt hos Statens haverikommission
Prop. 2006/07:110
54
som genom direktåtkomst kommer att ha full tillgång till lagrade uppgifter
hos Luftfartsstyrelsen.
Sekretessen skall gälla alla uppgifter om rapportören som kan leda till
att dennas identitet röjs. Själva händelsen skall däremot inte omfattas av
sekretessen, såvida det inte framgår av händelsen i sig vem rapportören
är.
Bestämmelsen, som har utformats efter förebild i 7 kap. 43 §, innehåller
ett rakt skaderekvisit vilket innebär att en presumtion för offentlighet
gäller.
I andra stycket anges att sekretessen gäller i högst 50 år, vilket är
samma tidsbegränsning som gäller snarlika rapporter inom sjöfarten
enligt 7 kap. 43 § sekretesslagen.
Prop. 2006/07:110
Bilaga 1
55
Remissinstanser
Riksdagens ombudsmän, Kammarrätten i Göteborg, Justitiekanslern,
Statens haverikommission, Datainspektionen, Luftfartsverket, Luftfartsstyrelsen,
Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation
och Sveriges Akademikers Centralorganisation.
Remissinstanser som inte inkommit med något yttrande: Flygarbetsgivarna
och Föreningen Svenskt Flyg.
Remissvar har dessutom inkommit från Rikspolisstyrelsen och Kustbevakningen.
Prop. 2006/07:110
Bilaga 2
56
Promemorians lagförslag
Lag om ändring i luftfartslagen (1957:297)
Härigenom föreskrivsTPF
1
FPT i fråga om luftfartslagen (1957:297)TPF
2
FPT
dels att 11 kap. 7 § samt rubriken närmast före 11 kap. 1 § skall ha
följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 11 kap. 8–11 §§,
samt närmast före 11 kap. 8 § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
11 kap.
Flygräddningstjänst, bärgning
och undersökning av luftfartsolyckor
Flygräddningstjänst, bärgning,
undersökning av luftfartsolyckor
och rapportering av
händelser
7 §TPF
3
FPT
Om undersökning från säkerhetssynpunkt
av luftfartsolyckor
och andra händelser som berör
luftfarten finns bestämmelser i
lagen (1990:712) om undersökning
av olyckor.
Om undersökning från säkerhetssynpunkt
av luftfartsolyckor
och andra allvarliga händelser
som berör luftfarten finns
bestämmelser i lagen (1990:712)
om undersökning av olyckor.
Rapportering av händelser m.m.
8 §TPF
4
FPT
Som ett bidrag till en förbättrad
flygsäkerhet skall händelser inom
civil luftfart rapporteras, och
rapporterna samlas in, lagras,
skyddas och spridas.
Med händelse inom civil luftfart
avses driftsavbrott, defekt, fel eller
annan onormal omständighet som
har eller kan ha inverkat på flygsäkerheten
men inte lett till haverier
eller sådana allvarliga tillbud
som regleras i lagen (1990:712)
om undersökning av olyckor.
TP
1
PT Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/42/EG av den 13 juni 2003 om
rapportering av händelser inom civil luftfart, EUT L 167, 4.7.2003, s. 23, Celex
32003L0042.
TP
2
PT Lagen omtryckt 1986:166.
TP
3
PT Senaste lydelse 1990:713.
TP
4
PT Tidigare upphävd 1990:713.
Prop. 2006/07:110
Bilaga 2
57
9 §TPF
5
FPT
Regeringen meddelar närmare
bestämmelser om vilka personer
inom civil luftfart som skall vara
skyldiga att rapportera händelser
enligt 8 §.
Regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer meddelar
närmare bestämmelser i övrigt om
rapportering m.m. av händelser.
10 §TPF
6
FPT
En arbetstagare får inte sägas
upp eller avskedas enbart på grund
av att arbetstagaren rapporterar en
händelse. Sker det ändå, skall uppsägningen
eller avskedandet
ogiltigförklaras, om arbetstagaren
begär det.
11 §TPF
7
FPT
En arbetstagare som rapporterar
en händelse är inte skyldig att bara
av detta skäl godta
1. några andra minskade anställningsförmåner
eller försämrade
arbetsvillkor, eller
2. någon annan omplacering än
en sådan som kan ske inom ramen
för anställningsavtalet.
U
Denna lag träder i kraft den dd mm 2007.
TP
5
PT Tidigare upphävd 1990:713.
TP
6
PT Tidigare upphävd 1990:713.
TP
7
PT Tidigare upphävd 1990:713.
Prop. 2006/07:110
Bilaga 2
58
Lag om ändring i lagen (1990:712) om undersökning av
olyckor
Härigenom föreskrivs att 4, 6, 7, 9–12 och 15 §§ lagen (1990:712) om
undersökning av olyckor skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 §
Undersökning enligt denna lag
skall göras i fråga om händelser
som har inträffat i Sverige. Om en
sådan händelse berör ett utländskt
fartyg, får undersökning enligt
denna lag dock göras endast om
det finns särskilda skäl och fartyget
befinner sig inom Sveriges
sjöterritorium.
Undersökning enligt denna lag
av en händelse som berör ett
svenskt fartyg eller luftfartyg skall
göras även när händelsen har
inträffat utomlands, om annat inte
följer av en internationell överenskommelse
som har biträtts av
Sverige.
Undersökning enligt denna lag
skall göras i fråga om allvarliga
händelser som har inträffat i
Sverige. Om en sådan allvarlig
händelse berör ett utländskt fartyg,
får undersökning enligt denna lag
dock göras endast om det finns
särskilda skäl och fartyget befinner
sig inom Sveriges sjöterritorium.
Undersökning enligt denna lag
av en allvarlig händelse som berör
ett svenskt fartyg eller luftfartyg
skall göras även när denna har
inträffat utomlands, om annat inte
följer av en internationell överenskommelse
som har biträtts av
Sverige.
Vid tillämpningen av första stycket skall dock alltid iakttas de
bestämmelser om medverkan vid undersökningar som finns i internationella
överenskommelser som har biträtts av Sverige.
6 §
Syftet med en undersökning
enligt denna lag skall vara att
1. så långt som möjligt klarlägga
såväl händelseförloppet och
orsaken till händelsen som skador
och effekter i övrigt,
2. ge underlag för beslut om
åtgärder som har som mål att förebygga
en upprepning av händelsen
eller att begränsa effekten av
liknande händelser,
3. ge underlag för en bedömning
av de insatser som samhällets
räddningstjänst har gjort i samband
med händelsen och, om det
finns skäl därtill, för förbättringar
av räddningstjänsten.
Syftet med en undersökning
enligt denna lag skall vara att
1. så långt som möjligt klarlägga
såväl händelseförloppet och
orsaken till den allvarliga
händelsen som skador och effekter
i övrigt,
2. ge underlag för beslut om
åtgärder som har som mål att förebygga
en upprepning av den
allvarliga händelsen eller att
begränsa effekten av liknande
allvarliga händelser,
3.
ge underlag för en bedömning
av de insatser som samhällets
räddningstjänst har gjort i samband
med den allvarliga
händelsen och, om det finns skäl
därtill, för förbättringar av räddningstjänsten.
Prop. 2006/07:110
Bilaga 2
59
7 §
Den myndighet som gör en
undersökning enligt denna lag
skall, i den mån det är praktiskt
genomförbart, underrätta dem som
kan vara berörda av händelsen och
ge dem tillfälle att yttra sig. Dessa
har rätt att närvara vid undersökning
på olycksplatsen och vid
utredningsarbetet i övrigt, om det
kan ske utan men för utredningen.
Den myndighet som gör en
undersökning enligt denna lag
skall, i den mån det är praktiskt
genomförbart, underrätta dem som
kan vara berörda av den allvarliga
händelsen och ge dem tillfälle att
yttra sig. Dessa har rätt att närvara
vid undersökning på olycksplatsen
och vid utredningsarbetet i övrigt,
om det kan ske utan men för
utredningen.
9 §
Den myndighet som gör en undersökning enligt denna lag får hålla
förhör med den som antas kunna ge upplysningar av betydelse för utredningen.
Myndigheten får också granska handlingar eller föremål som kan
antas vara av sådan betydelse.
Om utredningen inte kan fullföljas på annat sätt, får den myndighet
som gör undersökningen begära att polismyndigheten lämnar den hjälp
som behövs vid utredningen. För polismyndighetens utredning gäller
bestämmelserna om förundersökning i 23 kap. rättegångsbalken i
tillämpliga delar.
Den myndighet som gör undersökningen
har rätt att få tillträde
till platsen för händelsen. Om
tillträde vägras, får polismyndigheten
lämna den hjälp som behövs.
Den myndighet som gör undersökningen
har rätt att få tillträde
till platsen för den allvarliga
händelsen. Om tillträde vägras, får
polismyndigheten lämna den hjälp
som behövs.
10 §
Den myndighet som gör undersökningen
får begära att vittnen
eller sakkunniga hörs vid domstol
eller att någon föreläggs att tillhandahålla
handlingar eller föremål.
En sådan begäran skall göras
hos den tingsrätt inom vars
område händelsen har inträffat
eller den berörda personen vistas.
Rätten skall hålla förhör eller
meddela föreläggande, om laga
hinder inte möter. Därvid gäller
bestämmelserna om bevisupptagning
utom huvudförhandling.
Den myndighet som gör undersökningen
får begära att vittnen
eller sakkunniga hörs vid domstol
eller att någon föreläggs att tillhandahålla
handlingar eller föremål.
En sådan begäran skall göras
hos den tingsrätt inom vars
område den allvarliga händelsen
har inträffat eller den berörda
personen vistas. Rätten skall hålla
förhör eller meddela föreläggande,
om laga hinder inte möter.
Därvid
gäller bestämmelserna om bevisupptagning
utom huvudförhandling.
11 §
Om det har inträffat en olycka
eller en annan händelse som
undersöks enligt denna lag, får
Om det har inträffat en olycka
eller en annan allvarlig händelse
som undersöks enligt denna lag,
Prop. 2006/07:110
Bilaga 2
60
egendom som kan antas vara av
betydelse för undersökningen inte
rubbas utan tillstånd av polismyndigheten
eller den myndighet
som undersöker händelsen.
får egendom som kan antas vara
av betydelse för undersökningen
inte rubbas utan tillstånd av polismyndigheten
eller den myndighet
som undersöker den allvarliga
händelsen.
Detta gäller inte, om egendomen rubbas för att rädda människoliv eller
om det i övrigt finns synnerliga skäl därtill.
12 §
Den som har tagit till vara egendom
som avses i 11 § första
stycket skall genast anmäla det till
polismyndigheten eller den myndighet
som undersöker olyckan.
Detsamma gäller den som, efter en
händelse som berör luftfarten, sjöfarten
eller spårtrafiken och som
undersöks enligt denna lag, har
tagit till vara egendom som har
transporterats med det luftfartyg,
fartyg eller spårfordon som berörs
av händelsen eller egendom som
hör till luftfartyget, fartyget, spårfordonet
eller till den spåranläggning
som berörs av
händelsen. Om det behövs, får
myndigheten ta hand om egendomen.
Den som har tagit till vara egendom
som avses i 11 § första
stycket skall genast anmäla det till
polismyndigheten eller den myndighet
som undersöker olyckan.
Detsamma gäller den som, efter en
allvarlig händelse som berör luftfarten,
sjöfarten eller spårtrafiken
och som undersöks enligt denna
lag, har tagit till vara egendom
som har transporterats med det
luftfartyg, fartyg eller spårfordon
som berörs av den allvarliga
händelsen eller egendom som hör
till luftfartyget, fartyget, spårfordonet
eller till den spåranläggning
som berörs av den
allvarliga händelsen. Om det
behövs, får myndigheten ta hand
om egendomen.
15 §
Regeringen får i fråga om
kommunal räddningstjänst föreskriva
att kommunen skall underrätta
den myndighet som avses i
5 § första stycket om en händelse
som skall undersökas enligt denna
lag.
Regeringen får i fråga om
kommunal räddningstjänst föreskriva
att kommunen skall underrätta
den myndighet som avses i
5 § första stycket om en allvarlig
händelse som skall undersökas
enligt denna lag.
U
Denna lag träder i kraft den dd mm 2007.
Prop. 2006/07:110
Bilaga 2
61
Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
Härigenom föreskrivs att det i sekretesslagen (1980:100) skall införas
två nya paragrafer, 4 kap. 6 § och 7 kap. 52 §, av följande lydelse.
4 kap.
6 § Sekretess gäller i verksamhet som avser internationellt samarbete
avseende tillsyn av civil luftfart eller annat samarbete om flygsäkerhet
för uppgift som lämnats av annan stat eller mellanfolklig organisation,
om det kan antas att det varit en förutsättning för den andra statens eller
den mellanfolkliga organisationens lämnande av informationen att uppgiften
inte skulle röjas.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst fyrtio år.
7 kap.
52 § Sekretess gäller hos Luftfartsstyrelsen för uppgift som lämnats av
enskild i rapport om händelser inom civil luftfart enligt 11 kap. 8 § luftfartslagen
(1957:297) om det kan antas att den enskilde eller någon närstående
till den enskilde lider men om uppgiften röjs.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio
år.
U
Denna lag träder i kraft den dd mm 2007.
Prop. 2006/07:110
Bilaga 3
62
Promemorians sammanfattning
I denna promemoria lämnas förslag till bestämmelser för att Sverige skall
genomföra Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/42/EG av den
13 juli 2003 om rapportering av händelser inom civil luftfart. Med
händelser avses i detta sammanhang sådant som inträffat och som
avviker från det normala och har eller kunnat ha påverkat flygsäkerheten.
Händelsen skall inte vara av så allvarligt slag att regelverket om undersökning
av olyckor och allvarliga tillbud är tillämpligt. Rapporter om
händelser skall lagras i särskilda databaser som skall vara tillgängliga för
flygsäkerhetsmyndigheterna i Europa. Därigenom skall de som är
ansvariga för flygsäkerhetsfrågor få bättre underlag för sina beslut och
åtgärder och förhoppningsvis kunna avhjälpa brister innan dessa får
allvarliga konsekvenser.
Ett viktigt inslag i förslagen till bestämmelser är nya bestämmelser i
sekretesslagen (1980:100). Dessa nya sekretessbestämmelser blir också
tillämpliga i förhållande till andra rättsakter från EU som rör civil luftfart,
som därigenom kan bli genomförda på ett mera komplett sätt än vad
som hunnit göras hittills. Det gäller framför allt att sekretess skall gälla
uppgifter som svenska myndigheter får tillgång till genom olika samarbeten
mellan europeiska luftfartsmyndigheter och kommissionen. Om
en sådan uppgift är sekretesskyddad i sitt ”ursprungsland” skall den vara
det även här. Det föreslås också ett sekretesskydd för den person som
rapporterar in inträffade händelser. Hon eller han får också ett extra lagskydd
rörande sin anställning.
För att kunna använda ordet ”händelse” för mindre allvarliga incidenter
föreslås att begreppet ”allvarlig händelse” används som samlingsbegrepp
i lagstiftningen kring undersökning av olyckor.
Genomförandet av direktiv 2003/42/EG är försenat, varför lagförslagen
bör träda i kraft snarast. Något exakt datum för ikraftträdandet anges inte
i denna promemoria.
Prop. 2006/07:110
Bilaga 4
63
Händelsedirektivet
Prop. 2006/07:110
Bilaga 4
64
Prop. 2006/07:110
Bilaga 4
65
Prop. 2006/07:110
Bilaga 4
66
Prop. 2006/07:110
Bilaga 4
67
Prop. 2006/07:110
Bilaga 4
68
Prop. 2006/07:110
Bilaga 4
69
Prop. 2006/07:110
Bilaga 4
70
Prop. 2006/07:110
Bilaga 4
71
Prop. 2006/07:110
Bilaga 4
72
Prop. 2006/07:110
Bilaga 4
73
Prop. 2006/07:110
Bilaga 4
74
Prop. 2006/07:110
Bilaga 4
75
Prop. 2006/07:110
Bilaga 4
76
Prop. 2006/07:110
Bilaga 5
77
Kontrolldirektivet
Prop. 2006/07:110
Bilaga 5
78
Prop. 2006/07:110
Bilaga 5
79
Prop. 2006/07:110
Bilaga 5
80
Prop. 2006/07:110
Bilaga 5
81
Prop. 2006/07:110
Bilaga 5
82
Prop. 2006/07:110
Bilaga 5
83
Prop. 2006/07:110
Bilaga 5
84
Prop. 2006/07:110
Bilaga 5
85
Prop. 2006/07:110
Bilaga 5
86
Prop. 2006/07:110
Bilaga 5
87
Prop. 2006/07:110
Bilaga 6
88
EASA-förordningen
Prop. 2006/07:110
Bilaga 6
89
Prop. 2006/07:110
Bilaga 6
90
Prop. 2006/07:110
Bilaga 6
91
Prop. 2006/07:110
Bilaga 6
92
Prop. 2006/07:110
Bilaga 6
93
Prop. 2006/07:110
Bilaga 6
94
Prop. 2006/07:110
Bilaga 6
95
Prop. 2006/07:110
Bilaga 6
96
Prop. 2006/07:110
Bilaga 6
97
Prop. 2006/07:110
Bilaga 6
98
Prop. 2006/07:110
Bilaga 6
99
Prop. 2006/07:110
Bilaga 6
100
Prop. 2006/07:110
Bilaga 6
101
Prop. 2006/07:110
Bilaga 6
102
Prop. 2006/07:110
Bilaga 6
103
Prop. 2006/07:110
Bilaga 6
104
Prop. 2006/07:110
Bilaga 6
105
Prop. 2006/07:110
Bilaga 6
106
Prop. 2006/07:110
Bilaga 6
107
Prop. 2006/07:110
Bilaga 6
108
Prop. 2006/07:110
Bilaga 7
109
Förordning om tillhandahållande av tjänster
Prop. 2006/07:110
Bilaga 7
110
Prop. 2006/07:110
Bilaga 7
111
Prop. 2006/07:110
Bilaga 7
112
Prop. 2006/07:110
Bilaga 7
113
Prop. 2006/07:110
Bilaga 7
114
Prop. 2006/07:110
Bilaga 7
115
Prop. 2006/07:110
Bilaga 7
116
Prop. 2006/07:110
Bilaga 7
117
Prop. 2006/07:110
Bilaga 7
118
Prop. 2006/07:110
Bilaga 8
119
Lagrådsremissens lagförslag
Lag om ändring i luftfartslagen (1957:297)
Härigenom föreskrivsTPF
1
FPT i fråga om luftfartslagen (1957:297)TPF
2
FPT
dels att 11 kap. 7 § skall ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 11 kap. 1 § skall lyda ”Flygräddningstjänst,
bärgning, undersökning av luftfartsolyckor och rapportering av
händelser”,
dels att det i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 11 kap. 8–11 §§,
samt närmast före 11 kap. 8 § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
11 kap.
7 §TPF
3
FPT
Om undersökning från säkerhetssynpunkt
av luftfartsolyckor
och andra händelser som berör
luftfarten finns bestämmelser i
lagen (1990:712) om undersökning
av olyckor.
Om undersökning från säkerhetssynpunkt
av luftfartsolyckor
och tillbud till sådana olyckor som
berör luftfarten finns bestämmelser
i lagen (1990:712) om undersökning
av olyckor.
Rapportering av händelser m.m.
8 §TPF
4
FPT
Som ett bidrag till en förbättrad
flygsäkerhet skall händelser inom
civil luftfart rapporteras, och
rapporterna samlas in, lagras,
skyddas och spridas. Rapporternas
syfte skall inte vara att fastställa
skuld- eller ansvarsfrågor.
Med händelse inom civil luftfart
avses driftsavbrott, defekt, fel eller
annan onormal omständighet som
har eller kan ha inverkat på flygsäkerheten
men inte lett till
haverier eller sådana allvarliga
tillbud som regleras i lagen
(1990:712) om undersökning av
olyckor.
TP
1
PT Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/42/EG av den 13 juni 2003 om
rapportering av händelser inom civil luftfart (EUT L 167, 4.7.2003, s. 23, Celex
32003L0042).
TP
2
PT Lagen omtryckt 1986:166.
TP
3
PT Senaste lydelse 1990:713.
TP
4
PT Tidigare 8 § upphävd genom 1990:713.
Prop. 2006/07:110
Bilaga 8
120
9 §TPF
5
FPT
Regeringen får meddela föreskrifter
om vilka personer inom
civil luftfart som skall vara skyldiga
att rapportera händelser
enligt 8 §.
Regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer meddelar
närmare föreskrifter om rapportering
av händelser.
10 §TPF
6
FPT
En arbetsgivare får inte utsätta
en arbetstagare för repressalier på
grund av att arbetstagaren har
rapporterat en händelse enligt
denna lag.
Om en arbetstagare utsätts för
repressalier skall arbetsgivaren
betala skadestånd till arbetstagaren
för den förlust som uppkommer
och för den kränkning
som repressalierna innebär.
U
Denna lag träder i kraft den 1 maj 2007.
TP
5
PT Tidigare 9 § upphävd genom 1978:232.
TP
6
PT Tidigare10 § upphävd genom 1990:713.
Prop. 2006/07:110
Bilaga 8
121
Lag om ändring i lagen (1990:712) om undersökning av
olyckor
Härigenom föreskrivs att 4, 6, 7, 9–12 och 15 §§ lagen (1990:712) om
undersökning av olyckor skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 §TPF
1
FPT
Undersökning enligt denna lag
skall göras i fråga om händelser
som har inträffat i Sverige. Om en
sådan händelse berör ett utländskt
fartyg, får undersökning enligt
denna lag dock göras endast om
det finns särskilda skäl och fartyget
befinner sig inom Sveriges
sjöterritorium.
Undersökning enligt denna lag
av en händelse som berör ett
svenskt fartyg eller luftfartyg skall
göras även när händelsen har
inträffat utomlands, om annat inte
följer av en internationell överenskommelse
som har biträtts av
Sverige. Om händelsen berör ett
luftfartyg med en totalvikt av
högst 2 250 kg och som inte skall
ha luftvärdighetsbevis, skall en
undersökning göras endast om det
är av synnerlig vikt från säkerhetssynpunkt
och en undersökning inte
görs i den stat inom vars territorium
händelsen inträffade.
En undersökning enligt denna
lag skall göras i fråga om olyckor
och tillbud som har inträffat i
Sverige. Om en sådan olycka eller
ett tillbud berör ett utländskt
fartyg, får en undersökning enligt
denna lag dock göras endast om
det finns särskilda skäl och
fartyget befinner sig inom
Sveriges sjöterritorium.
En undersökning enligt denna
lag av en olycka eller ett tillbud
som berör ett svenskt fartyg eller
luftfartyg skall göras även när
olyckan eller tillbudet har inträffat
utomlands, om annat inte följer av
en internationell överenskommelse
som har biträtts av Sverige. Om
olyckan eller tillbudet rör ett luftfartyg
med en totalvikt av högst 2
250 kg och som inte skall ha luftvärdighetsbevis,
skall en undersökning
göras endast om det är av
synnerlig vikt från säkerhetssynpunkt
och en undersökning inte
görs i den stat inom vars territorium
olyckan eller tillbudet
inträffade.
6 §
Syftet med en undersökning
enligt denna lag skall vara att
1. så långt som möjligt klarlägga
såväl händelseförloppet och
orsaken till händelsen som skador
och effekter i övrigt,
2. ge underlag för beslut om
åtgärder som har som mål att förebygga
en upprepning av händelsen
Syftet med en undersökning
enligt denna lag skall vara att
1. så långt som möjligt klarlägga
såväl händelseförloppet och
orsaken till olyckan eller tillbudet
som skador och effekter i övrigt,
2.
ge underlag för beslut om
åtgärder som har som mål att förebygga
en upprepning av olyckan
TP
1
PT Senaste lydelse 2006:20.
Prop. 2006/07:110
Bilaga 8
122
eller att begränsa effekten av
liknande händelser,
3. ge underlag för en bedömning
av de insatser som samhällets
räddningstjänst har gjort i samband
med händelsen och, om det
finns skäl därtill, för förbättringar
av räddningstjänsten.
eller tillbudet eller att begränsa
effekten av liknande händelser,
3. ge underlag för en bedömning
av de insatser som samhällets
räddningstjänst har gjort i samband
med olyckan eller tillbudet
och, om det finns skäl därtill, för
förbättringar av räddningstjänsten.
7 §
Den myndighet som gör en
undersökning enligt denna lag
skall, i den mån det är praktiskt
genomförbart, underrätta dem som
kan vara berörda av händelsen och
ge dem tillfälle att yttra sig. Dessa
har rätt att närvara vid undersökning
på olycksplatsen och vid
utredningsarbetet i övrigt, om det
kan ske utan men för utredningen.
Den myndighet som gör en
undersökning enligt denna lag
skall, i den mån det är praktiskt
genomförbart, underrätta dem som
kan vara berörda av olyckan eller
tillbudet och ge dem tillfälle att
yttra sig. Dessa har rätt att närvara
vid undersökning på olycksplatsen
och vid utredningsarbetet i övrigt,
om det kan ske utan men för
utredningen.
9 §
Den myndighet som gör en undersökning enligt denna lag får hålla
förhör med den som antas kunna ge upplysningar av betydelse för utredningen.
Myndigheten får också granska handlingar eller föremål som kan
antas vara av sådan betydelse.
Om utredningen inte kan fullföljas på annat sätt, får den myndighet
som gör undersökningen begära att polismyndigheten lämnar den hjälp
som behövs vid utredningen. För polismyndighetens utredning gäller
bestämmelserna om förundersökning i 23 kap. rättegångsbalken i
tillämpliga delar.
Den myndighet som gör undersökningen
har rätt att få tillträde
till platsen för händelsen. Om tillträde
vägras, får polismyndigheten
lämna den hjälp som behövs.
Den myndighet som gör undersökningen
har rätt att få tillträde
till platsen för olyckan eller tillbudet
. Om tillträde vägras, får
polismyndigheten lämna den hjälp
som behövs.
10 §
Den myndighet som gör undersökningen
får begära att vittnen
eller sakkunniga hörs vid domstol
eller att någon föreläggs att tillhandahålla
handlingar eller föremål.
En sådan begäran skall göras
hos den tingsrätt inom vars
område händelsen har inträffat
eller den berörda personen vistas.
Rätten skall hålla förhör eller
meddela föreläggande, om laga
Den myndighet som gör undersökningen
får begära att vittnen
eller sakkunniga hörs vid domstol
eller att någon föreläggs att tillhandahålla
handlingar eller föremål.
En sådan begäran skall göras
hos den tingsrätt inom vars
område olyckan eller tillbudet har
inträffat eller den berörda
personen vistas. Rätten skall hålla
förhör eller meddela föreläggande,
Prop. 2006/07:110
Bilaga 8
123
hinder inte möter. Därvid gäller
bestämmelserna om bevisupptagning
utom huvudförhandling.
om laga hinder inte möter. Därvid
gäller bestämmelserna om bevisupptagning
utom huvudförhandling.
11 §
Om det har inträffat en olycka
eller en annan händelse som
undersöks enligt denna lag, får
egendom som kan antas vara av
betydelse för undersökningen inte
rubbas utan tillstånd av polismyndigheten
eller den myndighet
som undersöker händelsen.
Om det har inträffat en olycka
eller ett tillbud som undersöks
enligt denna lag, får egendom som
kan antas vara av betydelse för
undersökningen inte rubbas utan
tillstånd av polismyndigheten eller
den myndighet som undersöker
händelsen.
Detta gäller inte, om egendomen rubbas för att rädda människoliv eller
om det i övrigt finns synnerliga skäl därtill.
12 §
Den som har tagit till vara egendom
som avses i 11 § första
stycket skall genast anmäla det till
polismyndigheten eller den myndighet
som undersöker olyckan.
Detsamma gäller den som, efter en
händelse som berör luftfarten, sjöfarten
eller spårtrafiken och som
undersöks enligt denna lag, har
tagit till vara egendom som har
transporterats med det luftfartyg,
fartyg eller spårfordon som berörs
av händelsen eller egendom som
hör till luftfartyget, fartyget, spårfordonet
eller till den spåranläggning
som berörs av händelsen.
Om det behövs, får myndigheten
ta hand om egendomen.
Den som har tagit till vara egendom
som avses i 11 § första
stycket skall genast anmäla det till
polismyndigheten eller den myndighet
som undersöker olyckan.
Detsamma gäller den som, efter en
olycka eller ett tillbud som berör
luftfarten, sjöfarten eller spårtrafiken
och som undersöks enligt
denna lag, har tagit till vara egendom
som har transporterats med
det luftfartyg, fartyg eller spårfordon
som berörs av händelsen
eller egendom som hör till luftfartyget,
fartyget, spårfordonet
eller till den spåranläggning som
berörs av händelsen. Om det
behövs, får myndigheten ta hand
om egendomen.
15 §
Regeringen får i fråga om kommunal
räddningstjänst föreskriva
att kommunen skall underrätta den
myndighet som avses i 5 § första
stycket om en händelse som skall
undersökas enligt denna lag.
Regeringen får i fråga om kommunal
räddningstjänst föreskriva
att kommunen skall underrätta den
myndighet som avses i 5 § första
stycket om en olycka eller ett tillbud
som skall undersökas enligt
denna lag.
U
Denna lag träder i kraft den 1 maj 2007.
Prop. 2006/07:110
Bilaga 8
124
Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
Härigenom föreskrivsTPF
1
FPT att det i sekretesslagen (1980:100)TPF
2
FPT skall
införas två nya paragrafer, 4 kap. 6 § och 7 kap. 52 §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 kap.
6 §
Sekretess gäller i myndighets
verksamhet som avser internationellt
samarbete avseende tillsyn av
civil luftfart för uppgift som lämnats
av annan stat eller mellanfolklig
organisation, om det kan
antas att myndighetens arbete för
en säkrare civil luftfart motverkas
om uppgiften röjs.
I fråga om uppgift i allmän
handling gäller sekretessen i högst
fyrtio år.
7 kap.
52 §
Sekretess gäller hos Rikspolisstyrelsen,
Kustbevakningen,
Statens haverikommission, Luftfartsverket
och Luftfartsstyrelsen
för uppgift som lämnats av enskild
i en rapport om händelser inom
civil luftfart enligt 11 kap. 8 §
luftfartslagen (1957:297), om det
kan antas att den enskilde eller
någon närstående till den enskilde
lider men om uppgiften röjs.
I fråga om uppgift i allmän
handling gäller sekretessen i högst
femtio år.
U
Denna lag träder i kraft den 1 maj 2007.
TP
1
PT Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/42/EG av den 13 juni 2003 om
rapportering av händelser inom civil luftfart (EUT L 167, 4.7.2003, s. 23, Celex
32003L0042) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/36/EG av den 21 april 2004
om säkerheten i fråga om luftfartyg från tredje land som använder flygplatser i
gemenskapen (EUT L 143, 30.4.2004, s. 76, Celex 32004L0036).
TP
2
PT Lagen omtryckt 1992:1474.
Prop. 2006/07:110
Bilaga 9
125
Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2007-03-27
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt-Åke Nilsson, regeringsrådet
Stefan Ersson och justitierådet Lars Dahllöf.
Rapportering av händelser inom civil luftfart m.m.
Enligt en lagrådsremiss den 15 mars 2007 (Näringsdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i luftfartslagen (1957:297),
2. lag om ändring i lagen (1990:712) om undersökning av olyckor,
3. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av ämnesrådet Olof Hedberg,
biträdd av kanslirådet Eva Lenberg.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Genom förslagen genomförs Europaparlamentets och rådets direktiv
2003/42/EG av den 13 juli 2003 om rapportering av händelser inom civil
luftfart. Det är fråga om händelser som inte är olyckor eller allvarliga
tillbud men som kan påverka flygsäkerheten. Rapporter om sådana
händelser skall lagras i särskilda databaser och vara tillgängliga för
flygsäkerhetsmyndigheterna inom EU i deras kontinuerliga arbete för att
främja flygsäkerheten.
Lagen om ändring i luftfartslagen
11 kap.
8 §
Enligt föreslagna 11 kap. 8 § skall, som ett bidrag till en förbättrad flygsäkerhet,
händelser inom civil luftfart rapporteras och rapporterna samlas
in, lagras, skyddas och spridas. Rapporternas syfte skall inte vara att fastställa
skuld- eller ansvarsfrågor. Vidare sägs i förslaget till lagtext att
med händelse inom civil luftfart avses driftavbrott, defekt, fel eller annan
onormal omständighet som har eller kan ha inverkat på flygsäkerheten
men inte lett till haverier eller sådana allvarliga tillbud som regleras i
lagen (1990:712) om undersökning av olyckor.
Lagrådet anser att den del av lagförslaget som handlar om hur uppgifterna
skall behandlas när de väl kommit in till en behörig myndighet
(”samlas in, lagras, skyddas och spridas”) lämpar sig bättre för förordningsform.
Lagrådet noterar vidare att, även om det sägs att syftet med rapporterna
inte skall vara att fastställa skuld- eller ansvarsfrågor, det knappast kan
uteslutas att uppgifterna någon gång kan få betydelse även i sådana
sammanhang. Bl.a. av det skälet bör det övervägas att begränsa lagtexten
Prop. 2006/07:110
Bilaga 9
126
till att ange vad syftet med bestämmelserna är. Frågeställningen kan
belysas ytterligare i författningskommentaren.
Lagrådet förordar också att vissa redaktionella ändringar görs i lagtexten.
Lagrådet föreslår mot denna bakgrund att paragrafen ges exempelvis
följande lydelse.
I syfte att förbättra flygsäkerheten skall händelser inom civil luftfart
rapporteras till behörig myndighet.
Med händelse inom civil luftfart avses i denna lag driftavbrott,
defekt, fel eller annan onormal omständighet som har inverkat eller
kan inverka på flygsäkerheten, även om händelsen inte lett till sådana
luftfartsolyckor eller tillbud som avses i lagen (1990:712) om undersökning
av olyckor.
9 §
I paragrafens andra stycke föreslås att regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om rapportering
av händelser.
Enligt Lagrådets mening är det här fråga om verkställighetsföreskrifter.
Således behövs inget uttryckligt bemyndigande och Lagrådet föreslår att
andra stycket utgår.
Övriga lagförslag
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Prop. 2006/07:110
127
Näringsdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 3 april 2007.
Närvarande: Statsministern Reinfeldt, statsråden Olofsson, Odell, Bildt,
Husmark Pehrsson, Leijonborg, Odenberg, Erlandsson, Torstensson,
Hägglund, Carlsson, Littorin, Borg, Sabuni, Adelsohn Liljeroth,
Tolgfors.
Föredragande: Statsrådet Torstensson.
Regeringen beslutar proposition 2006/07:110 Rapportering av händelser
inom civil luftfart m.m.
Prop. 2006/07:110
128
Rättsdatablad
Författningsrubrik Bestämmelser som
inför, ändrar, upphäver
eller upprepar
ett normgivningsbemyndigande
Celexnummer för
bakomliggande EGregler
luftfartslag (1957:297) 11 kap. 9 § 32003L0042
32004L0036