Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kompetensutveckling för yrkesarbetande inom scenkonst och film.
Arbetsmarknaden på både scen och medieområdet har förändrats kraftigt under senare år. På scenkonstområdet (teater, musikteater och dans) är allt färre fast anställda och alltfler frilansare. Medieområdet (film, tv, radio och nya medier) har alltid kännetecknats av frilansare. Men också utvecklingen på medieområdet har gått mot en ytterligare fragmentiserad arbetsmarknad med arbetsgivare eller uppdragsgivare som inte kan eller vill ta ett mer långsiktigt ansvar för sina korttidsanställda.
Denna utveckling avspeglas i Teaterförbundets medlemssammansättning. Av förbundets medlemmar är 20 % tillsvidareanställda, 70 % arbetar i olika former av tidsbegränsade anställningar medan knappt 10 % som egenföretagare (F-skattare).
Dessa förändringar på kulturarbetsmarknaden medför att den offentliga kultur- och mediepolitiken måste kompletteras med ett nytt ben. Det är ett ben som handlar om att bygga en infrastruktur till stöd för frilansare inom scen- och medieområdet och där tränings- och utvecklingsmöjligheterna ingår som en central del. Det är på många sätt en strategisk fråga för framtiden; för publiken, för hantverket och för den goda konsten.
Detta var också bakgrunden till att Teaterförbundet i sitt remissvar över departementspromemorian ”Inriktningen av filmpolitiken från 2006” lade en sådan tonvikt vid kompetensutvecklingsfrågorna och där de föreslog att utbildningarna på högskolenivå (i första hand Dramatiska institutet i Stockholm och Högskolan för fotografi och film i Göteborg) skulle ges medel över statsbudgeten för att svara för kompetensutvecklingen för frilansare inom de yrkesgrupper de utbildar.
En allmän princip på arbetsmarknaden är att kompetensutvecklingen för de yrkesverksamma är arbetsgivarens ansvar. Men på en utpräglad frilansarbetsmarknad som scen- och medieområdet är det inte realistiskt att varje arbetsgivare/uppdragsgivare tar ett sådant ansvar för personer som de anlitar för tillfälliga jobb. Tvärtom ökar kraven på att den som anställs för en tidsbegränsad period/uppdrag ska kunna gå direkt in i produktion utan förberedelser. Det är inte heller en framkomlig väg att ersätta den kursverksamhet som Dramatiska institutet avvecklar med uppdragsutbildningar som finansieras av enskilda arbetsgivare.
I Västra Götalandsregionen pågår ett jämställdhetsprojekt inom växtkraft mål 3, Trappan. Inom ramen för Trappan samverkar flera institutioner. Drygt 70 % av de artister som bor och verkar inom Västra Götalandsregionen är frilansare och har därmed ingen tillgång till kompetensutveckling inom ramen för sin anställning. De har heller inget forum för att delta i diskussioner kring viktiga yrkes- och branschfrågor, exempelvis jämställdhet och genus. Trappan utgör ett sådant viktigt forum och ger möjligheter till möten mellan människor av båda könen med olika anställningsförhållanden, olika etnisk bakgrund och från olika yrkesgrupper. Dessa möten genererar nya konstellationer med nya idéer. De bidrar till utvecklingen av jämställdheten, och den kompetensutveckling som Trappan erbjuder genom olika typer av insatser bidrar till ökade möjligheter för artisterna, särskilt för kvinnor, att bo och försörja sig inom regionen.
Genom Trappans verksamhet skulle ett samarbete med Dramatiska institutet i Stockholm och Högskolan för fotografi och film i Göteborg kunna utvecklas. Detta skulle ge mer samverkan mellan studenter och verksamma, till gagn för båda parter. För att möta de växande behoven av fort- och vidareutbildning för yrkesverksamma och skapa en långsiktig finansiering för denna bör de konstnärliga högskolornas roll och ansvar för de yrkesverksammas kompetensutveckling bli föremål för en samlad översyn. Till dess att en sådan samlad översyn genomförs måste de enskilda högskolorna ta sitt ansvar och inom sina nuvarande ekonomiska ramar svara upp mot de redan yrkesverksammas behov av träning och utveckling.