Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen inom EU-kretsen bör verka för en heltäckande och konsekvent fredsstrategi som syftar till en förhandlad politisk lösning på den colombianska interna väpnade konflikten.
Den avmobiliseringsprocess som pågår i Colombia har till dags dato resulterat i att över 30 000 medlemmar ur bl.a. den paramilitära organisationen AUC har avmobiliserats. Denna process har blivit utförd inom ramen för ett juridiskt ramverk (lag 975 /2005 och dekret 128/2003) som kraftigt kritiserats av såväl nationella rättsinstanser i Colombia som internationella organisationer, FN-organ och Interamerikanska människorättskommissionen. Den colombianska konstitutionsdomstolen har granskat lagen och funnit att delar av den är inkompatibla med såväl den colombianska konstitutionen som internationella överenskommelser. Procuraduría General de la Nación, som är en colombiansk myndighet som närmast kan liknas vid Justitieombudsmannen, har granskat avmobiliseringsprocessen och funnit att processen har vissa inneboende strukturella problem som kan sammanfattas som följer:
De barnsoldater som ingått i AUC tycks ha gömts undan i avmobiliseringarna. Endast 212 barn och ungdomar har lämnats över. Enligt officiella colombianska siffror skulle det totala antalet barn ha uppgått till ca 1 500, och colombianska människorättsorganisationer har uppgett siffror som närmar sig 5 000 barnsoldater.
Det har funnits stora problem att fastställa de avmobiliserades identitet, vilket försvårar inledandet av rättsprocesser gentemot eventuella förövare till brott mot de mänskliga rättigheterna, krigets lagar och mänskligheten.
De individuella avmobiliseringarna har i vissa fall använts som ytterligare en komponent i en krigsstrategi, vilket illustreras av antalet avmobiliserade som dött i samband med militära aktioner där de understött den reguljära armén.
En av paramilitärerna tvångsförflyttad familj tar emot ca 41 % av det ekonomiska stöd som en avmobiliserad och hans/hennes familj får. Detta innebär att förövarna får större ersättningar än deras offer.
Under alla de år som AUC har existerat, har paramilitärerna samlat på sig enorma förmögenheter. Detta inte bara genom narkotikahandeln utan även genom att ha drivit miljoner colombianer från deras landegendomar och konfiskerat desamma. Än så länge beräknas att endast 25 000 hektar av denna mark har återlämnats medan de officiella uppskattningarna är att den totala summan kan handla om mellan två och tre miljoner hektar. Före detta paramilitärer tycks också fortfarande utöva en betydande ekonomisk, politisk och social kontroll i de områden av Colombia där de haft sina starka fästen. Detta illustreras ev ett antal skandaler som uppdagats de senaste två åren i Colombia som pekar på att paramilitärer har inflytande inom lokalpolitiken, säkerhetstjänsten och i den colombianska kongressen.
Under många år har det internationella samfundet påpekat att det finns starka band mellan det paramilitära AUC och staten och då främst den reguljära armén. Interamerikanska människorättskommissionen har i upprepade domar påvisat dessa band i fall då massakrer på civilbefolkning har genomförts. Den pågående avmobiliseringsprocessen har dock misslyckats med att skapa en strategi för att sanningen om dessa band ska kunna komma fram. Det är av högsta vikt att den colombianska staten åtar sig sitt ansvar för paramilitarismens blodiga historia samt att de ansvariga kan straffas.
EU är en väldigt viktig aktör i Colombia. Europeiska unionen bör sträva mot att verka för en förhandlad politisk lösning på den colombianska konflikten och detta kan endast göras medelst en heltäckande och konsekvent fredsstrategi.
Men anledning av ovanstående bör Sverige inom EU-kretsen verka för att:
EU:s utvecklingssamarbete med Colombia fortsätter att vara inriktat på att få till stånd en förhandlad politisk lösning på den colombianska konflikten. Medlemsstaterna måste därför avstå från bilaterala avtal som erbjuder militärt bistånd till Colombia. Detta också för att medlemsstaterna inte kan garantera att detta bistånd inte används i attacker mot civilbefolkningen.
EU:s medlemsstater bör avstå från att finansiera avmobiliseringsprogram såvida dessa inte utförs av mellanstatliga organisationer såsom FN.
EU bör omvärdera sitt beslut att låta 25 % av budgetlinjen för tvångsförflyttade gå till återintegreringsprojekt av avmobiliserade. Detta för att det i nuläget är extremt svårt att garantera att dessa pengar t.ex. inte används för att förstärka de f.d. paramilitärernas lokala makt samt att de används för att legalisera mark som stulits genom brott mot de mänskliga rättigheterna, krigets lagar och brott mot mänskligheten.
EU bör över huvud taget iaktta största försiktighet då återintegreringsinsatser riktade mot avmobiliserade i Colombia planeras och finansieras. Det är av högsta vikt att det colombianska civila samhället och då främst offrens organisationer och lokalsamhällena aktivt deltar i sådana planeringsprocesser och förstudier. Självfallet måste detta deltagande ske på såväl offrens som lokalsamhällenas villkor och vara kopplat till att en vilja finns att delta i sådana processer.