Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om rätten till facklig organisering.
Vi kan känna avsmak och förbittring över hur oskyldiga vuxna och barn drabbas av ett grymt maktspel ovanför deras huvuden. Någon gång etsar sig fotografens bild fast i minnet. Någon gång känner vi vrede. Ibland känner vi bara tomhet och hopplöshet. Vi förtränger. Vi glömmer. Vi orkar inte bry oss.
Och visst är det svårt att orka tänka på att hundratals miljoner människor lever i total förnedring. Och visst är det svårt att orka tänka på alla de tusentals och åter tusentals barn som dör av hunger, krig eller katastrofer varje dag. Men vi måste orka. Vi måste ta vårt ansvar. Häri ligger en moralisk skyldighet som vi inte kan smita ifrån.
Det måste vara självklart för oss att, i takt med ett ökat välstånd, också vara beredda att bidra med ett ökat bistånd till tredje världen. I arbetarrörelsens barndom var en av deviserna ”bröd och demokrati”. Den devisen håller också idag. En demokratisk utveckling är bara möjlig om den går hand i hand med en ekonomisk utveckling.
Rätten till organisering är en grundläggande rättighet som finns inskriven i den svenska grundlagen och fastslås i en mängd internationella konventioner. Trots detta finns det många länder till vilka Sverige ger bistånd, som har en tveksam policy vad gäller fackföreningar och fria fackföreningars möjlighet att existera och verka.
Ett påtagligt exempel är Malawi dit det går en del bilaterala biståndsmedel medan regimen förföljer det fria facket. Ett annat exempel är Moçambique där det fria facket är mycket litet och har mycket svårt att verka eftersom det finns ett officiellt, statligt fack.
Det är ytterst tveksamt om svenska biståndsmedel ska gå till länder där inte ens de mest rudimentära fackliga rättigheterna respekteras. Det gäller såväl det bilaterala biståndet som de exportkrediter som ges med biståndspengar inblandade.