Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en skärpning av kommunernas ansvar gentemot våldsutsatta kvinnor genom förstärkning i 5 kap. 11 § socialtjänstlagen.
Varje dag utsätts kvinnor för fysisk och psykisk misshandel i sina hem. Varje år anmäls över 20 000 fall av misshandel mot en kvinna. Misshandlade kvinnor är ofta väldigt ensamma med sin hemlighet. Många skyddar sina plågoandar, andra skäms – både över att vara offer och att leva med en partner som slår. Inte sällan drar kvinnor tillbaka vittnesmål eller anmälningar om misshandel i hemmet. Vi vet också att många kvinnor är oroliga för att inte tas på allvar. De riskerar att ifrågasättas och förödmjukas på ett sätt som har lett till att kvinnor bevarar sin berättelse i brist på förtroende för de offentliga institutionerna.
Detta är en orimlig situation! Samhället måste på olika sätt visa dessa kvinnors rätt till stöd och hjälp, att de här kvinnorna inte ska skämmas, att de inte ska behöva vara ensamma. Kvinnor ska våga anmäla, de ska våga genomgå en rättegång men de ska också kunna lita på att samhällets stöd inte upphör där. De kvinnor som utsätts för våld i hemmen ska få stöd för att förändra sin situation, för att kunna gå vidare och leva ett liv i frid, som fria kvinnor med egna val.
Kommunen har enligt Socialtjänstlagen (SoL) ansvaret för att våldsutsatta kvinnor får stöd. SoL 5 kap. 11 § lyder: ”Socialnämnden bör verka för att den som utsatts för brott och dennes anhöriga får stöd och hjälp. Socialnämnden bör härvid särskilt beakta att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp i hemmet kan vara i behov av stöd och hjälp för att ändra sin situation.”
Jag har svårt att förstå varför socialnämndens ansvar inte tydligare framgår än genom ett ”bör”. Kommunernas ansvar för brottsoffer, särskilt våldsutsatta kvinnor, måste skärpas. Kommunen ska säkerställa att kvinnorna får den hjälp och det stöd de behöver för att kunna leva sina liv på lika villkor som alla andra.
I den utredning som kom år 2006 (SOU 2006:65) framgår det att stödet till våldsutsatta kvinnor brister i landets kommuner. Stödinsatserna varierar mellan olika kommuner i landet, och det förekommer att våldsutsatta kvinnor nekas hjälp. I många kommuner tycks detta inte vara en prioriterad fråga. Många kommuner förlitar sig i stor utsträckning på ideella kvinnojourer och lämnar på så vis över sitt ansvar till frivilligorganisationer. Utredningen föreslår att SoL 5 kap. 11 § skärps till att socialnämnden ”skall” ge stöd åt våldsutsatta kvinnor och att man vid behov också ”skall” ge stöd åt de barn som upplever detta våld.
Våldsutsatta kvinnor ska få det stöd de behöver, oavsett i vilken kommun de är bosatta. En skärpning av socialtjänstlagen i den riktning som utredningen pekar på skulle ytterligare stärka kvinnors trygghet.