Riksdagen begär att regeringen utarbetar och lägger fram förslag till en mindre ändring av socialtjänstlagen i form av ett undantag från vistelsekommunens ansvar när det gäller hemtjänst.
För några decennier sedan skaffade sig många i Sverige ett fritidshus för användning under kortare perioder. Antingen köpte man ett fritidshus för att brukas under den korta sommarsemestern eller också ett eget eller andelsägt hus i fjällregionerna för att vistas där under någon eller några få vinterveckor. Numera bygger man nästan enbart gedigna fritidshus för åretruntbruk – välisolerade och med hög materiell standard. Parallellt med denna utveckling ser vi att fler och fler familjer eller personer vistas i fritidshusen under längre och flera perioder av året. Fritidshus blir i ökad utsträckning hus för permanent boende. I stort anser vi att detta är en positiv utveckling. Många fritidshus blir också i kanske främst ”sommarorterna” huvudbostaden för speciellt äldre generationer.
Samtidigt som det är positivt att fler personer flyttar ut för ett längre eller permanent boende i främst landsbygdskommunerna medför dessa nya vanor att det också ställs krav på kommunal service i ”fritidskommunen” i de fall man inte mantalsskriver sig i dessa kommuner. Om personer i ökad utsträckning vistas i sina fritidshus – det är inte ovanligt att man bor i sin tätortslägenhet eller tätortsvilla under vintern och tillbringar den långa sommaren i fritidshuset – uppkommer allt större behov av social service i ”fritidskommunen”. Om man som regel är mantalsskriven i sin tätortskommun betyder det att ”fritidskommunen” får stigande utgifter inom ramen för kommunalbeskattningen.
För att kunna ta betalt för exempelvis hemtjänstservice och hemsjukvård för kostnader på den plats där de uppstår, behövs ett avtal mellan de inblandade kommunerna. Sådana avtal är dock mycket sällsynta och avtalas enligt en frivillig överenskommelse.
I ett nationellt ekonomiskt perspektiv har detta inte så stor betydelse men för den i regel lilla kommunen kan detta få stora ekonomiska konsekvenser på andra servicefunktioner till sina egna kommunmedborgare.
Med hänsyn härtill skulle ett undantag från vistelsekommunens ansvar för att möjliggöra för hemkommunen att ta ett kostnads- och myndighetsansvar för enskilda under ferievistelser i annan kommun, kunna vara en praktisk lösning på det akuta och sannolikt växande problemet för de mindre kommunerna varav flera har relativt hög kostnadsbelastning. En tänkbar lösning kan vara att lägga till ett tredje stycke i 16 kap. 2 § SoL med exempelvis följande lydelse:
”Om någon, som fortlöpande erhåller bistånd för sin livsföring i form av hemtjänst enligt 4 kap. 1 § SoL, tillfälligt vistas i en annan kommun har den kommun som beslutat om biståndet ansvar även för hemtjänstinsatser som den enskilde kan behöva under den tillfälliga vistelsen.”
Regeringen bör därför lägga fram förslag till en mindre ändring av socialtjänstlagen i form av ett undantag från vistelsekommunens ansvar när det gäller hemtjänst. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.