Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda kommuners möjligheter att anställa läkare.
Ädelreformen, som trädde i kraft 1992, innebar en uppdelning av roller mellan landstingskommuner och primärkommuner vad gäller ansvar för äldres vård och omsorg. Uppföljningar visar på såväl positiva som en del negativa effekter.
Riksrevisionsverket har granskat hur staten agerar för att ge kommuner och landsting goda förutsättningar att organisera och ge vård och omsorg till äldre. RRV menar att vård- och omsorgssystemet har stora inslag av negativa ekonomiska incitament, dvs. att det kortsiktigt lönar sig att göra ansträngningar för att hitta någon annan som löser vårdbehoven. Det uppstår en s.k. vårdkarusell på grund av att ansvarsfördelningen inom systemet är otydlig. Detta gör det svårt för äldre och deras anhöriga att påtala kvalitetsbrister och utkräva ansvar.
Den nya regeringen borde därför utreda lanstingens funktion i framtiden och därmed göra en översyn om ny huvudman för läkare med viss specialitet.
Idag bär kommunerna ett sjukvårdsansvar för mycket sjuka vårdtagare. Trots detta har inte kommunerna rätt att anställa läkare. Den personal som sköter de vårdbehövande i kommunen har inte tillräcklig kompetens att ta hand om akut sjukdom hos vårdtagarna. Resultatet blir att vårdtagare hamnar på lasarettets akutmottagning på kvällar, nätter och helger för problem som skulle kunna förebyggas eller åtgärdas inom kommunen, om de haft tillgång till läkare tidigt i förloppet.
Många kommuner skulle idag vilja anställa egna läkare med specialistutbildning i geriatrik inom äldreomsorgen. Socialstyrelsen har utrett frågan och ställt sig positiv.
Om kommunerna ska kunna ta det fulla ansvaret för äldrevården i framtiden anser jag att kommunerna borde få möjlighet att anställa läkare.