Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av samverkan mellan myndigheter och organisationer som arbetar med psykiskt sjuka, drogmissbrukare och hemlösa.
Rätten till ett värdigt liv är något som borde vara alla förunnat, och det var också en av grundtankarna när psykädelreformen genomfördes. Även psykiskt funktionshindrade människor skulle få möjlighet till ett värdigt liv med bland annat eget boende, naturligtvis med stöd av samhället. Nu kan vi blicka tillbaka och se hur det har gått. Under mitten av 1970-talet och fram till mitten av 1980-talet var det relativt ovanligt med hemlöshet i Sverige.
Därefter har de hemlösa och uteliggarna tyvärr blivit ett allt vanligare inslag i vårt samhälle. Trots ett antal socialpolitiska insatser har hemlösheten bitit sig fast. Därtill har antalet hemlösa med drogmissbruk och psykiska problem ökat. Förtvivlade anhöriga menar att de inte får det stöd av samhället som utlovades vid psykädelreformens införande. Drogmissbrukare med psykiska besvär bollas mellan sjukvårdens olika inrättningar, med risk för att helt stå utanför den vård de så väl behöver.
En helhetssyn på, och ett övergripande ansvar för, denna för människor ibland livsavgörande fråga verkar tyvärr fortfarande saknas. Som vi redan vet är en av de vanligaste slutsatserna i olika utredningar att det behövs bättre samverkan och samordning mellan myndigheter och mellan myndigheter och organisationer som arbetar med hemlösa. Nu är det 2006 och hög tid att en samverkan värd namnet kommer till stånd så att även psykiskt sjuka, drogmissbrukare och hemlösa faktiskt får den hjälp man har rätt till i ett solidariskt samhälle.