Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om de neuropsykiatriskt funktionshindrades levnadsomständigheter.
Välfärdsklyftorna har fördjupats i Sverige under de senaste åren, särskilt i den meningen att de svagaste grupperna har fått det sämre med avseende på social förankring och livskvalitet, psykisk och fysisk hälsa, sysselsättning och ekonomi.
Utanförskap kan ha huvudsakligen sociala orsaker, som när man kommer som flykting utan ägodelar, utan att kunna vårt språk och utan sådan utbildning som vår arbetsmarknad efterfrågar. En andra, över tiden, allt vanligare väg mot socialt tillkortakommande är knuten till individuella svårigheter, eller snarare till en obalans mellan individers psykiska resurser och omgivningens krav. Tidsandan kräver av oss att vara ”sociala” och ”framåt”, både under skolåren och i arbetslivet. Utvecklingen hänger på ett förståeligt vis ihop med det moderna samhällets villkor, där utbildning blir allt nödvändigare, där kraven ökar inom nästan alla yrkesområden vad gäller effektivitet, kunskaper, vidareutveckling samt förmågan att kommunicera och samarbeta – ett samhälle där det individuella ansvarstagandet betonas mer än tidigare. För de flesta människor är dessa villkor i tiden övervägande stimulerande och positiva, medan de resurssvaga, som inte är ”sociala” och ”framåt”, allt oftare blir ödesbestämda förlorare.
Särskilt drabbade är människor med sådana psykiska funktionshinder som inte är iögonfallande och erkända i vårt samhälle, men som ofta för med sig betydande anpassningssvårigheter. Främst gäller det de neuropsykiatriska funktionshindren, som t.ex. Attention Deficit Hyperactivity Disorder (adhd), som yttrar sig i bl.a. koncentrationssvårigheter, intellektuell uttröttbarhet, svårigheter att planera och slutföra vad man satt sig före samt bristande impulskontroll. Det kan också gälla autism eller Aspergers syndrom som yttrar sig i svårigheter att avläsa och förstå andra människors känslomässiga kommunikation och i svårigheter att flexibelt kunna anpassa sig till nya situationer.
Ett flertal undersökningar från Sverige och många andra länder har visat, mycket samstämmigt, hur människor med neuropsykiatriska funktionshinder ofta hamnar i sociala och ekonomiska svårigheter. Det börjar i skolan där funktionshindren innebär att man inte kan tillgodogöra sig utbildningen på ett sätt som svarar mot individens grundläggande begåvning. Många lämnar skolan utan de basala kunskaper som krävs för att kunna gå vidare in i yrkesutbildningar.
Tyvärr är det inte ovanligt att man efter skolåren gör korta inhopp i okvalificerade arbeten och till sist resignerar eller blir utan erbjudanden om arbete. Övergripande innebär det att majoriteten av vuxna med adhd i vårt samhälle står utanför arbetsmarknaden och ofta hamnar i bidragsberoende.
Utanförskap leder alltför ofta in i missbruk och kriminalitet. Det gäller främst de starkast utagerande, konfliktbenägna barnen och ungdomarna (svarande mot barnpsykiatrins ytterligare diagnoser trotssyndrom och uppförandestörning), särskilt om föräldrarna har psykiska och/eller sociala problem och om man tidigt förlorar kontakten med skolan. Forskning – social, kriminologisk och psykiatrisk – visar att barn med dessa beteendestörningar ofta får allvarliga sociala anpassningsproblem senare livet och uppvisar en skrämmande hög överdödlighet i unga år. Den nära kopplingen till neuropsykiatriska störningar, främst adhd, innebär att cirka hälften av alla barn med sådana latent antisociala beteendestörningar har adhd, liksom cirka hälften av dem som i vuxen ålder uppfyller kriterierna för diagnoserna antisocial personlighetsstörning/psykopati.
Ungdomar med adhd är inte sällan missbruksbenägna, vilket återspeglas i att störningsmönstret finns hos minst var tredje blandmissbrukare. Deras uttalade missbruksbenägenhet har utöver alla andra orsaker också sin grund i upplevelsen av droganvändningen som en form av självmedicinering – känslan av att inledningsvis fungera bättre med droger i sig än utan.
Den sociala marginaliseringen blir än mer uttalad när missbruk finns med i bilden. Forskningen om hemlöshetens upprinnelser har knappast ägnat någon uppmärksamhet åt adhd och närbesläktade funktionshinder.
Kunskaperna om de hemlösas missbruksproblem, att flertalet aldrig kommit in i arbetslivet och att de i besvikelse ofta vänder vården ryggen, ger grund för den kvalificerade gissningen att 30–40 procent av uteliggarna och de som bor på härbärge har adhd. Socialsekreterarna, som arbetar med de hemlösa i Stockholm, finner detta sannolikt.
De neuropsykiatriska funktionshindrens huvudsakligen ärftliga grund för ofta med sig att, i samma familj, både barn och föräldrar har dessa svårigheter. För den ensamma dolt funktionshindrade mamman, med ett eller flera funktionshindrade barn, blir livssituationen närmast omöjlig med mindre än att familjen får ett allsidigt och uthålligt stöd, långt mer omfattande än vad som vanligen sker idag.
Inom barnpsykiatrin har medvetenheten och kompetensen tveklöst ökat under senare år, men fortfarande uppfattar föräldrarna barnpsykiatrins engagemang som otillräckligt. Inom vuxenpsykiatrin kan man också skönja en positiv utveckling. På de flesta håll startas utredningsteam, men än så länge är utbudet av stöd och behandling begränsat. De tungt socialt belastade missbrukarna med psykiska funktionshinder är fortfarande lågt prioriterade inom psykiatrin.
De funktionshindrade upplever ofta oförstående och ifrågasättanden i sina möten med myndigheter. Det har mycket sin grund i bristande kunskaper hos handläggare, avsaknad av tydliga ställningstaganden och direktiv och därmed också underlag för god samverkan mellan de många samhälleliga aktörer som de funktionshindrade kommer i kontakt med. Vid våra socialhögskolor och lärarhögskolor behandlas problemområdet fortfarande mycket styvmoderligt.
Ett tydligt erkännande av dessa människors funktionshinder från riksdagen vore förmodligen det viktigaste stöd de berörda kan få i det korta perspektivet. Det skulle påskynda utvecklingen mot ett bättre och mer kostnadseffektivt stöd.
Denna motion vill väcka frågan om de neuropsykiatriskt stördas utsatta situation. Stödet, som barn och vuxna med neuropsykiatriska funktionshinder är i behov av, involverar många av samhällets stödfunktioner: socialtjänsten, skolan, vuxenutbildningen, Försäkringskassan, barn- och vuxenpsykiatrin, missbruksvården, m.fl. Insatserna som dessa institutioner förmedlar kunde bli till så mycket större hjälp och så mycket mer engagerande, om de grundades i en bättre insikt om hjälptagarnas svårigheter. Det är angeläget att, i samverkan med de drabbades intresseorganisationer, utreda vad de neuropsykiatriska funktionshindren innebär i olika livssituationer (i utbildningssituationer, i arbetslivet, i föräldrarollen m.m.) och att i större utsträckning än hittills anpassa samhällets stöd till deras behov.