Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skatteuttag på kärnkraft och vattenkraft.
Effektskatten på kärnkraft samt fastighetsskatten för vattenkraft är förtäckta produktionsskatter som saknar motstycke i andra länder. Särbeskattningen motverkar själva syftet bakom elmarknadens avreglering, nämligen att skapa samhällsekonomisk effektivitet.
Dessa produktionsskatter innebär att konkurrensen på elmarknaden snedvrids, vilket i sin tur slår hårt mot landets elproduktion. Om ambitionen är att avreglera den europeiska elmarknaden och skapa enhetliga regler och skatter för att underlätta handeln över gränserna går dessa produktionsskatter i motsatt riktning.
Effektskatten är en skatt på den termiska effekten i en kärnreaktor. Från början var effektskatten utformad som en produktionsskatt på kärnkraftsproducerad el och uppgick till 0,2 öre per kWh. Denna infördes 1984 och höjdes i flera steg fram till år 2000 då den var 2,7 öre/kWh. Den motsvarande produktionsskatten på vattenkraft togs bort 1997 och tanken var att också skatten på kärnkraftsel skulle tas bort. I stället höjdes den och gjordes om till effektskatt från och med 2001. Ytterligare en höjning genomfördes från och med den 1 januari 2006, vilket resulterade i att effektskatten idag motsvarar 5 öre per kWh att jämföra med de ursprungliga 0,2 öre per kWh.
Enligt lagen om statlig fastighetsskatt (1984:1052) gäller att fastighetsskatten för elproduktionsenheter utgör 0,5 procent av taxeringsvärdet för varje beskattningsår. Under föregående regering höjdes emellertid fastighetsskatten på vattenkraftverk från 0,5 procent till 1,2 procent – en ökning på 140 procent. Utöver detta togs beslut om att höja den ”tillfälligt”, under 2007 till 2011, med ytterligare 0,5 procent för att landa på 1,7 procent. Allt som allt innebär detta en höjning av fastighetsskatten på vattenkraftverk med 200 procent.
En ökad skatt i produktionsledet – vilket båda dessa skatter är – drabbar framför allt de framtida investeringarna på ett mycket oroande sätt. Effektskatten påverkar lönsamhetskalkylerna negativt för investeringar som kan ge förlängd drifttid och högre effekt i kärnkraftverk, med risk för att företagen avstår från att genomföra dem. Konsekvensen av detta kan bli att ny kraftproduktion inte tillkommer i den utsträckning den hade gjort om skatten inte funnits.
Samma effekt får fastighetsskatten på vattenkraften. Skattehöjningen från 2006 kostar den svenska vattenkraftverken totalt 1,4 miljarder kronor per år och ger dem sämre möjligheter att satsa på underhåll, upprustningar och investeringar i befintliga anläggningar. Möjligheterna att utveckla vattenkraften, som kan bidra med mer förnybar elproduktion genom effektiviseringar, försämras ännu mer.
Med dessa skatter kan också det långsiktiga jämviktspriset på el höjas. Det kan bli förödande för framför allt den elintensiva basindustrin, men även sysselsättningen kan påverkas, liksom i förlängningen landets tillväxt.
Vattenkraften är en av grundvalarna för det svenska välfärdssamhället och står än idag för hälften av landets elproduktion. Kärnkraften är en billig och ren energikälla. Att hårdbeskatta både kärnkraft och vattenkraft med produktionskatter är direkt kontraproduktivt om man vill utveckla en trygg och stabil elproduktion till konkurrenskraftiga priser. Det är dessutom direkt motverkande mot miljömålen, att minska utsläppen av växthusgaser.
Sammantaget kommer produktionsskatterna att försvåra effekthöjningar på kärnkraftsområdet och sannolikt förkorta livslängden på svenska kärnkraftverk. Potentiella effektiviseringar inom vattenkraftproduktionen riskerar att inte genomföras. Vattenkraften och kärnkraften blir då bara en kassako för staten, i stället för att bidra med nödvändigt tillskott till landets ökande elbehov.
Regeringen bör snarast se över produktionsskatternas roll i energisystemet.