Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att principen kring ersättningar är att individen inte ska få försämrad ersättning vid utsträckt prövningstid eller oklar ansvarsuppdelning mellan a-kassa och sjukförsäkring.
Det har framkommit vid ett antal tillfällen att personer hamnar mellan stolarna när de yrkar på sjukpenning eller sjukersättning då Försäkringskassan sedan avslår yrkandet. Det är genom ett läkarintyg med helt eller delvis nedsatt arbetsförmåga som personen yrkar på sjukersättning eller sjukpenning. Detta intyg skickas in till Försäkringskassan som meddelar a-kassan via sina kassakort att sjukdom råder.
Det tar sedan en tid innan beslut kommer och om det då är ett avslag från Försäkringskassan finns det ingen som tar kostnaden mellan yrkande och beslut. Detta för att a-kassan anser att personen inte alls står till arbetsmarknadens förfogande då personen inte kan ta vilka jobb som helst, medan Försäkringskassan uppenbarligen tycker det.
Någonstans måste man ta beslut om vem som bestämmer vad ”helt nedsatt arbetsförmåga” betyder. Är det läkarens uppgift eller Försäkringskassans uppgift att avgöra om en sjuk är arbetsför, helt eller delvis. Om en läkare skriver ”helt nedsatt arbetsförmåga” så utgår han ifrån personens arbetsförmåga, inte ifrån vilka yrken som finns i landet. Försäkringskassan gör precis tvärtom. Dom utgår från vilka yrken som finns i landet.
Dessa uppgifter som ovan nämnts gör att vi tycker att en person som söker sjukpenning eller sjukersättning måste stå skadeslös under tiden ärendet ligger inne för prövning, något som nu inte blir fallet. Det vill säga att en person som erhåller ersättning från a-kassa eller annat håll aldrig hamnar i en situation som innebär att man förlorar ersättningen under den tid som ett yrkande på sjukersättning behandlas och där personer sedan får avslag. Principen måste vara att personen alltid skall hållas skadeslös.