Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av minerallagen (1991:45) som tydligt förbjuder uranbrytning i Sverige.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av minerallagen (1991:45) som tydligt förbjuder prospektering efter uran i Sverige.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av minerallagen (1991:45) som anger att beslut om undersökningstillstånd och om bearbetningstillstånd för mineraler kräver tillstånd av kommunstyrelsen i den kommun där den fastighet ligger som omfattas av det beviljade tillståndet.
Riksdagen beslutar om ändring av minerallagen (1991:45) så att ordet ”uran” flyttas från 1 kap. 1 § 1 till 1 kap. 1 § 3.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att regeringen snarast ska ta initiativ till en omförhandling av Euratomfördraget.
I kölvattnet efter oljeprishöjningen har också uranpriset stigit de senaste tre åren. Mätt i fasta priser är priset nu uppe i närmare hälften av den högsta noteringen från 1970-talet. Med stigande priser har också kommit ökat intresse för att bryta uran i Sverige, främst från utländska bolag. Det investeras stora pengar i uranletning i Sverige. Bolagen prospekterar eller vill prospektera efter uran på många håll i landet, från Västra Götaland till Norrbotten. Redan uranletning orsakar mycket oro på de orter där den pågår eller misstänks pågå.
Ett av de mest aktiva bolagen är det kanadensiska bolaget Mawson Resources. På sin hemsida skriver bolaget entusiastiskt att ”Sweden offers a favourable climate for mining companies … modern mining legislation with no royalties …”
Några fördelar med Sverige som gruvland anges bl.a. vara:
Taxation incentives for project development from local and regional governments to promote employment.
Low corporate tax rate.
Low licenses costs and good security of tenure.
No mineral tax and less than 0,15 % landowner royalties.
Very low political risk.
Mining friendly.
Har bolagen satsat stora pengar på att leta uran vill man också få igen dem genom att bryta uran. Det finns en uppenbar risk för att de försöker påverka den politiska processen för att få tillstånd.
Mawson anger t.ex. på sin hemsida att Sverige har femton procent av världens urantillgångar. Detta är en felaktig uppgift som bl.a. spridits i medier och förts vidare till riksdagspartierna av Naturskyddsföreningen så sent som våren 2006. Det underliggande budskapet från bolagets sida är att Sverige med sina stora urantillgångar har ett ansvar att bidra till världens försörjning av uran. En mer vederhäftig uppgift (OECD:s Nuclear Energy Agencys ”röda bok”, Uranium – Resources, Production and Demand) är att det handlar om någon eller några promille. Detta kan ses som ett exempel på hur bolag försöker påverka den svenska inställningen till uranbrytning.
Gemensam förvaltning av energitillgångar har varit en viktig del av EU-projektet ända sedan den europeiska kol- och stålgemenskapen bildades 1951. Nu pågår en process för att få fram en gemensam energipolitik på EU-nivå. Det kan finnas fördelar med en sådan, men i ett ängsligt EU som oroar sig för beroende av energiimport skulle detta också kunna leda till påtryckningar på Sverige att bidra till EU:s ”inhemska” energiförsörjning genom att tillåta uranbrytning här. Enligt en radiorapport hävdar en forskare vid Göteborgs universitet, specialiserad på EG-rätt, att Euratomfördraget kan tvinga Sverige att bryta uran. Klart är att Euratomfördragets sjätte kapitel ger EU möjligheter att utöva påtryckningar på Sverige att medge uranbrytning.
Vid en debatt i riksdagen den 24 oktober 2006 anförde näringsministern Maud Olofsson att hon har att följa den nuvarande lagstiftningen. Hon sade vidare att vi ska ha en grundläggande lagstiftning som innehåller rättigheter för dem som vill bryta uran, rättigheter för markägare och även prövning utifrån miljöskäl, kulturskäl och andra skäl. Hon betonade vikten av att vi har en rättssäker process där de som ansöker om tillstånd vet vilken lagstiftning man har att hålla sig till. Hon ansåg det ”lite konstigt” att ge prövningstillstånd och sedan vara kategoriskt mot brytning av uran.
Näringsministerns inställning understryker vikten av att den nuvarande lagstiftningen ändras.
Minerallagen (1991:45) är, som Mawson angett, exploateringsvänlig. Enligt 1 kap. 5 § i lagen omfattar ett undersökningstillstånd som grundas på en ansökan avseende ett mineral samtliga mineral på en lång lista. Det vill säga ett tillstånd som beviljats för att prospektera efter t.ex. koppar också omfattar tillstånd att prospektera efter uran. 1 kap. 5 § första stycket lyder: ”Ett undersökningstillstånd som grundas på ansökan avseende något eller några av de koncessionsmineral som anges i 1 § 1 och 2 gäller, om inte sökanden begär annat, samtliga mineral som anges där.” Uran anges i 1 kap. 1 § 1 tillsammans med en rad andra ämnen, bl.a. järn, koppar, silver och zink. Ett bolag kan alltså påstå att det letar efter ett mineral medan det i själva verket prospekterar efter uran. Kommunstyrelsens ordförande i Kumla hävdar att det är just vad som sker i Närke, enligt en artikel i Miljöaktuellt från februari 2006.
Minerallagen anger vidare att fyndigheter som kan brytas ekonomiskt normalt bör få koncession att få brytas. 4 kap. 2 § första–tredje styckena lyder:
Koncession skall meddelas, om
1. en fyndighet som sannolikt kan tillgodogöras ekonomiskt har blivit påträffad och
2. fyndighetens belägenhet och art inte gör det olämpligt att sökanden får den begärda koncessionen.
Koncession för bearbetning av olja eller gasformiga kolväten får beviljas endast den som visar att han är lämplig att bedriva sådan bearbetning.
I ärenden om beviljande av koncession skall 3 och 4 kap. miljöbalken tillämpas.
Visserligen kan man hävda att uranets art i sig gör det olämpligt att bryta. Det är också Miljöpartiets syn. Men denna tolkning motsägs av att uran finns i 1 kap. 1 § 1 minerallagen.
Miljöpartiet delar näringsministerns åsikt att klara regler bör gälla. Detta är till fördel både för företagen och för allmänheten.
Miljöriskerna med uranbrytning är sådana att uranbrytning inte bör tillåtas i Sverige. Det är oansvarigt att överlämna de riskerna på kommande generationer för att vissa parter i vår generation skall få kortsiktiga ekonomiska vinster.
Riksdagen bör begära att regeringen lägger fram förslag till ändring av minerallagen som tydligt förbjuder uranbrytning i Sverige, t.ex. genom ett tillägg till 4 kap. 2 § om att koncession för bearbetning av uran ej får beviljas. Riksdagen bör vidare begära att regeringen i förslaget ändrar minerallagen så att prospektering efter uran förbjuds.
Miljöpartiet anser dessutom att konsekvenserna av prospektering och bearbetning kan vara så stora och omfattande och beröra så många intressen att kommunens roll i beslutsfattandet måste stärkas. Således bör beslut om undersökningstillstånd och bearbetningstillstånd kräva ett tillstånd från kommunstyrelsen i den kommun där den fastighet är belägen som omfattas av sökt tillstånd. Riksdagen bör begära att regeringen lägger fram ett förslag till ändring av minerallagen så att kommunal vetorätt införs för all prospektering efter mineral.
Under tiden regeringen förbereder detta förslag bör riksdagen ändra minerallagen för att försvåra för uranprospektering, öka tydligheten för allmänheten och signalera att uranbrytning har en särställning.
Riksdagen bör således besluta att ordet ”uran” flyttas från 1 kap. 1 § 1 till 1 kap. 1 § 3. Därmed måste sökanden uttryckligen ange att det är uran, som prospekteringen avser.
I samband med att EU:s stats- och regeringschefer 2004 kom överens om ett nytt fördrag för den europeiska unionen förklarade Sverige tillsammans med fyra andra länder att man stöder tanken på att en konferens mellan företrädarna för medlemsstaterna bör sammankallas så snart som möjligt för att ändra fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen. Regeringen bör snarast ta initiativ till en sådan konferens, där det bl.a. ska tydliggöras att EU inte genom Euratom kan tvinga en medlemsstat att bryta uran. Detta bör riksdagen ge regeringen tillkänna.