Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om behovet av en politik för öppna landskap i Stockholms- och Mälarregionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om behovet av att kunna utveckla företag som finns inom områden för riksintressen.
Tänk Stockholms- och Mälarregionen omgivet av ett igenväxt landskap eller utan gröna lungor. Det skulle vara ett grundskott mot de värden som oerhört många ser som en självklar del av vår storstadsmiljös livskvalitet. Till den räknas inte bara den bebyggda staden med alla kvaliteter den har, utan också det omgivande landskapet. För många är det en källa till lugn, rekreation och livskvalitet. Det är något som har extra stor betydelse för alla oss som lever i storstadsmiljön.
Det är därför med stor oro som jag har tagit del av rapporter som kommer från Jordbruksverket som talar om att så mycket som 40 % av åkermarken i Svealands slättbygder kommer att tas ur bruk. Detta beror på att lönsamheten i det svenska jordbruket försämras så kraftigt. Bakom betade skogsbryn och öppna slätter finns en bonde som kämpar för en lönsamhet i produktionen. Det är de gröna näringarna som håller odlingslandskapet i hävd. Om politiken inte skyndsamt läggs om, riskerar många av våra jordbruksföretag att upphöra. För varje bonde som tvingas sluta går en del av vår odlings- och landsbygdskultur i graven. För varje bonde som tvingas sluta, tappar vi alla en aktiv miljöarbetare.
Det är hög tid att se värdet av de gröna näringarna och inse att det handlar om både vår valfrihet som konsument när det gäller livsmedelsförsörjning och vår livsmiljö i storstaden. Självklart handlar det om generella åtgärder för att lyfta av jordbrukets ryggsäck. Det gäller att inte straffa ut det svenska jordbruket genom straffbeskattning. Men det handlar också om att ta fasta på de speciella villkor som gäller för de gröna näringarna i storstadsmiljön med många intressekonflikter. Ett särskilt område är här de hinder för utveckling av företag som följer av att regionen har många riksintressen. Här skulle man i särskild ordning pröva möjligheterna till särskilda servitut som följer fastigheterna. Det handlar även om äganderättens ställning, om intrångsersättningar, om kostnader som följer för det enskilda företaget av att intressekonflikterna är mer komplicerade. Det sistnämnda leder till att myndigheter kan lägga en död hand över företagsutvecklingen under långa utrednings- eller beslutstider. Det kan också handla om kostnader som drabbar den enskilde företagaren som måste forsla bort skrot som dumpas på ägorna. Det finns således skäl att söka utveckla politiken för att åtgärda dessa frågor så att också särskilda hänsyn kan tas till de speciella förutsättningar som gäller för de gröna näringarna i storstadens omland. Detta krävs för att vi ska slippa ett landskap i vår region som består av tistlar och lövsly.