Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om konsekvenserna av avvecklingen av sjöpolisen 2003.
För att människor ska känna sig trygga och ha en bibehållen tilltro till rättsväsendet spelar polisen en viktig roll. Att bli utsatt för brott innebär allvarlig kränkning för dem som drabbas. Det är inte särskilt svårt att sätta sig in i hur människor känner. Av närpolisreformen, som var en god tanke i början av nittiotalet, har det blivit nästan ingenting. Det förebyggande arbetet har tidigare – av resursskäl – prioriterats ner.
Polisen har en central roll i att ge skydd åt medborgarna. Bara genom att göra sig synlig kan polisen motverka och förebygga brottslighet. Det är i första hand upptäcktsrisken som får brottslingar att avstå från kriminalitet, inte straffet. Senare års dystra bild visar dels att det saknas poliser som kan rycka ut när brott har begåtts, dels att alltför många brott aldrig klaras upp.
Antalet polisstationer har minskats under en följd av år. År 2003 avvecklades sjöpolisverksamheten i sex av åtta distrikt. Idag är det bara i Stockholms- och Västra Götalandsregionen som det finns sådan verksamhet.
Den inspektionsrapport som lågt till grund för Rikspolisstyrelsens beslut om avveckling av delar av sjöpolisverksamheten tog inte någon hänsyn till själva behovet av sjöpolis. Intressant i sammanhanget är att en utredning, från början av nittiotalet (SOU 1992:51), visade på ett utökat behov av sjöpolisverksamhet. Utvecklingen har således gått åt rakt motsatt håll.
Antalet fritidsbåtar ökar, brotten har blivit grövre och människors alkoholvanor har förändrats. Alkoholkonsumtionen har de senaste tio åren ökat med 30 procent i vårt land. Enligt Vägverkets beräkningar färdas ca 15 000 onyktra förare på våra vägar årligen. I enlighet med uppgifter från polisen är det vanligt att alkohol är inblandad i samband med båtolyckor. En av sjöpolisens viktiga uppgifter är att se till nykterheten på sjön.
Riksdagen har tidigare satt upp mål om att utveckla polisverksamheten. En avveckling av sjöpolisverksamheten i stora delar av landet kan inte ses som en utveckling av verksamhet.
Det har nu gått tre år sedan sjöpolisverksamheten avvecklades i sex av åtta distrikt. Under tre år och fyra sommarsäsonger har stora delar av den svenska kuststräckan och två av landets tre största sjöar – Mälaren och Hjälmaren – nu varit utan sjöpolis. En avveckling av nämnda slag kräver en ordentlig utvärdering.