Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att förbättra och effektivisera utredningar av miljörelaterad brottslighet.
Utredningar om miljöbrottslighet har en lång, problemfylld historia. Komplicerad lagstiftning, som dessutom har varit spridd i många olika lagar, och svårigheter att koppla miljöbrotten till en definierad gärningsman är delar av problembilden. Miljöbalken innebär nya sanktionsmöjligheter av vilka vissa skall prövas rättsligt.
Antalet miljöåklagare har ökat något, men åklagarväsendet har framfört att antalet åklagare som arbetar med miljöbrott är för få. Man klarar inte av att hålla balanserna och antalet utredningar där beslut i åtalsfrågan inte har tagits växer.
Enligt Brås rapport för 1998–2000 har anmälningarna mellan 1999 och 2000 femdubblats, medan antalet ärenden som lagförs fortfarande är mycket litet. Utredningarna är dessutom spridda på flera myndigheter.
Antalet konstaterade miljöbrott har inte varit en bristvara utan fastmer antalet ärenden som har gått till åtal.
Resurser är en del av problemet men också metodutveckling i utredningsarbetet och den centrala frågan om vem som skall utreda denna misstänkta brottslighet. Utredningar bedrivs i dag vid de lokala polismyndigheterna och vid Ekobrottsmyndigheten.
Åtgärder i syfte att säkerställa att rättsprocessen i miljöbrottmål förbättras krävs. Dessa åtgärder kommer att beröra hela rättskedjan och omfatta kompetensutveckling av personal, organisationsförändringar och resurser till verksamheten.