Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att minska administrationen för legala vapeninnehav.
Sverige har av tradition en restriktiv lagstiftning för innehav av vapen för civilt bruk syftande till att skjutvapen inte ska komma i orätta händer.
Det finns dock områden inom vapenlagstiftningen som utan att göra avkall på rimlig myndighetskontroll skulle kunna förenklas. Ett är tillämpningen av den s.k. vapengarderoben.
Vapengarderoben medger t.ex. att en och samme jägare som befunnits godkänd som vapeninnehavare för det första vapnet sedan kan komplettera med ytterligare fem. Denna komplettering borde kunna ske utan någon egentlig prövning från myndighetens sida. I dag fordras i stort samma underlag från den sökandes sida som vid första vapenanskaffningen.
Enligt min mening bör den som befunnits lämpad att inneha vapen inom ramen för vapengarderoben och inom rimlig tid mellan förvärven, inte behöva ansöka om licens för de övriga fem. Det borde räcka med en anmälan för att förenkla behandlingen (registrering av vapentyp, vapennummer och inköpsställe), då all övrig prövning redan är gjord när det gäller vapen för samma ändamål. De s.k. europeiska vapenpassen skulle kunna användas som ett underlag för detta.
Det råder vad jag erfarit också en betydande osäkerhet om vad som är gällande lagstiftning, föreskrift eller allmänna råd och anvisningar när det gäller tillämpning vid hantering av enskilda tillståndsärenden.
Grundkravet för rättssäkerheten är att tillståndsärenden för skjutvapen prövas på exakt lika grunder över hela landet och att inte allmänna råd och anvisningar hanteras som lagtext, något som endast skapar osäkerhet och en onödig och kostsam byråkrati.
Enligt min mening bör därför snåriga och svårtydda anvisningar arbetas igenom och ersättas med klara föreskrifter som harmoniserar med gällande lagstiftning för att förenkla administrationen för de enskilda polisdistrikten.