Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om behovet av förändringar i arbetsmiljölagen.
Det senaste årets stora debattämne är utan tvekan ohälsan i arbetslivet och de kostnader för sjukskrivningar detta för med sig. De allra flesta av de förslag som läggs fram om ohälsan handlar om att strypa ekonomin i socialförsäkringarna.
Vad som behövs är ett bra, tydligt och effektivt förebyggande arbete på våra arbetsplatser. Där är arbetsmiljölagen ett gott verktyg men den kan förbättras betydligt. I många stycken stämmer inte arbetsmiljölagen överens med andra lagar på arbetsmarknaden, eftersom den är offentligrättslig. I många delar, till exempel påföljder vid arbetsplatsolyckor, är detta bra. Men vad det gäller lagens delar om förebyggande arbete blir det offentligrättsliga perspektivet helt fel.
Rättstillämpningen på svensk arbetsmarknad bygger på att de kollektivavtalsbärande parterna hittar förhandlingslösningar, och där någon part brutit mot avtal eller lag regleras skadeståndsansvaret utifrån en civilrättslig process, ytterst Arbetsdomstolen. Denna förhandlingsprocess har lett till en väl utvecklad praxis i anställningsskyddsfrågor och i medbestämmandefrågor. För att driva fram praxis utifrån arbetsmiljölagen måste man gå vägen över polisanmälan, åtal och domstolsprocess.
För att göra arbetsmiljölagen till ett mer användbart verktyg för att förebygga ohälsa i arbetslivet, bör lagens delar om det förebyggande arbetet göras civilrättsliga. Några av lagens kapitel bör inordnas i lagen om rättegång i arbetsprocessen, och förhandlings- och skadeståndsregler, liknande dem som finns i MBL, bör skapas. Detta innebär att arbetsmarknadens parter tvingas att ta ett större ansvar för att förebygga ohälsa i arbetslivet.