Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om arbetsmarknadspolitik.
Den borgerliga regeringen föreslår att en jobb- och utvecklingsgaranti införs som ersätter den nuvarande aktivitetsgarantin. Vad den så kallade jobb- och utvecklingsgarantin ska innehålla står idag i mörkt dunkel. Däremot vet vi att ersättningen ska sänkas från 80 procent till 65 procent. Samtidigt som avvecklingen redan har påbörjats av många arbetsmarknadsprogram och insatser, till exempel Skogsstyrelsens gröna jobb och plusjobben där merkostnadsersättningen för detta slopas redan nu.
Vi befarar att den borgerliga regeringen kastar ut barnet med badvattnet och att det är detta som också är syftet. Upparbetade erfarenheter, kunskaper, metodik och kontakter som idag finns i Jämtlands län kastas bort i onödan. Vi menar att befintliga erfarenheter ska tas tillvara och utvecklas inte minst för de människor som idag står längst bort från arbetsmarknaden. Men för detta och för ett kvalitativt innehåll i den föreslagna jobb- och utvecklingsgarantin har vi svårt att se en tillräcklig finansiering.
Regeringen föreslår att den så kallade 100-dagarsregeln tas bort, alltså rätten för en arbetssökande att under de 100 första dagarna söka lämpliga arbeten inom sitt yrke och i närområdet. Detta får, om det tillämpas, särskilt negativa konsekvenser i bygder med en mindre arbetsmarknad än vad som finns i tätbefolkade delar av landet. Vi menar att detta är glesbygdsfientligt. Det innebär också ett slöseri med människors utbildning att från examensdag söka jobb utanför sin utbildning. Risken är också uppenbar att det innebär att många nya företag inte heller kommer att starta.
Den borgerliga regeringen föreslår också att arbetsgivarna inte längre har skyldighet att anmäla lediga platser till den offentliga arbetsförmedlingen. På vilket sätt det stödjer att få människor i arbete framgår inte. Istället får arbetsförmedlarna lägga mer tid på att för varje arbetssökande hitta jobben. Detta får också större konsekvenser på begränsade arbetsmarknader i glesbefolkade delar.
Förslaget gör det särskilt besvärligt för redan utsatta grupper som exempelvis funktionshindrade. En nyligen publicerad undersökning från Arbetslivsinstitutet visar på stora svårigheter för till exempel synskadade att komma in på arbetsmarknaden och på missförhållanden på arbetsplatserna. Av personer med synskada har 42 procent av kvinnorna och 41 procent av männen en anställning eller är egenföretagare. Motsvarande siffror i befolkningen i övrigt är 81 procent för kvinnorna och 84 procent för männen. De flesta personer med funktionsnedsättning upplever kraven i arbetet som högre än vad befolkningen i övrigt gör.
De nya stödåtgärderna utvecklingsanställning och trygghetsanställning har i landet nått endast 27 gravt synskadade personer, och nystartsjobb har ingen gravt synskadad erhållit. Mot denna bakgrund krävs krafttag för att öka de funktionshindrades möjligheter till arbete och goda förhållanden på sina arbeten.
Förslag och insatser för de människor som står längst från arbetsmarknaden lyser med sin frånvaro, samtidigt som befintliga erfarenheter och metoder kastas bort.
Sammantaget innebär propositionen ett hårt slag mot de människor som har svårast att komma in på arbetsmarknaden och för landets mer glesbefolkade delar.