Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om arbetsmarknadspolitiska insatser för kvinnor med utländsk bakgrund.
Den flykting- och anhöriginvandring som Sverige haft sedan 90-talets början har inte nämnvärt ändrat vårt sätt att förmedla arbete till arbetslösa människor. Den arbetsmarknadspolitik som vi har i Sverige under goda ekonomiska tider måste därför på ett helt annat sätt bemöta till exempel analfabeter, medelålders kvinnor och män som saknar utbildning eller troende muslimer.
Många människors kapacitet tas inte till vara på arbetsmarknaden. Det kostar samhället och individen mycket och orsakar mänskligt lidande. Vi har en stor grupp människor vars största önskan är att få ett riktigt jobb, ett arbete där de kan tjäna ihop sina pensionspoäng, få semester och spara ihop en slant till en semesterresa. De tillhör ofta de allra fattigaste i vårt samhälle som år ut och år in har levt på bidrag utan en chans till ett bättre liv. Önskan om ett arbete handlar i många fall om ett arbete inom servicesektorn, såsom matlagning av utländska rätter, städning eller sömnad.
Det handlar inte sällan om kvinnor som uppfostrat ett antal barn som nu är i tonåren. Många av dessa kvinnor har bott i Sverige upp till 20 år men kan dålig svenska på grund av att de stannat hemma och tagit hand om både mannen och barnen. De har inte fått gå i skola i sina tidigare hemländer eller bara gått några få år och är utan yrkesutbildning. De har blivit för gamla för grundskolan men inte för gamla för arbetsmarknaden om det bara erbjuds en möjlighet till arbete.
Dessa möjligheter finns om man ändrar bemötandet i första hand hos arbetsförmedlingen i storstädernas förorter. Där bor det många kvinnor med olika bakgrund, som ofta varken kan skriva eller läsa, men är duktiga i praktiskt arbete och som behärskar vardagssvenskan. Den språkfärdigheten blir naturligtvis allt bättre om de får möjlighet till arbetsplatsens vardagliga samtal.
I debatten om hushållsnära tjänster nämns ofta de ovan nämnda grupperna som möjliga löntagare inom området. För flera av grupperna är dock den kulturella hållningen sådan att de svårligen kan ta anställning hos uppdragsgivare i enskilda hem eftersom de då, till skillnad från att arbeta i gruppgemenskap, hamnar i en alltför stor närhet till uppdragsgivaren.
En ytterligare komplikation kan vara de religiösa helger och perioder som har stor betydelse för många människor.
Det är viktigt att arbetsmarknadens parter planerar in ett semesterår som ger bättre möjligheter att ta ut ledigheter mer flexibelt än den traditionella semesterperioden. Det borde vara självklart att detta hänsynstagande finns med i företagens mångfaldsplan. Regeringen bör därför för berörda myndigheter och för arbetsmarknadens parter tydliggöra bland annat följande punkter:
Arbetsförmedlingen bör organisera om sitt arbete i förorter och städer där arbetslösheten av människor med utländsk bakgrund är som störst.
Anställ kvinnliga coacher som lotsar långtidsarbetslösa kvinnor till ett arbete.
Ta ökad hänsyn till religiösa eller kulturella högtider när årets semestrar eller andra ledigheter planeras på arbetsplatserna. Detta ska finnas med i företagets mångfaldsplan.