Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utredning av den samhällsekonomiska kostnaden av etnisk diskriminering.
Väldigt länge har medier och även forskare tagit upp frågan om hur mycket invandring, invandrare och integration kostar. Frågan är felställd. Frågan borde i stället vara hur mycket arbetsgivarnas, fackens, politikernas och tjänstemännens diskriminering kostar. Därav kravet om en utredning av samhällskostnaden för diskriminering. Till exempel den kostnad som uppstår när individer p.g.a. ovidkommande faktorer förhindras att uppnå sin potential, eller i form av ohälsa, eller bristande tillit till polis och rättsväsendet, eller bristande tillit till samhällets olika satsningar.
Hur mycket ”invandringen” kostar har länge diskuterats i Sverige. Men denna fråga har haft fel fokus. Tanken antyder att det är invandring eller invandrare som orsakar kostnader. Men istället ser vi makthavarnas oförmåga att ta tillvara den kompetens och potential som människor har med sig som orsak till ”kostnaden”. Eller ännu tydligare: Det kan vara diskriminering hos arbetsgivare, fackföreningar, politiker och tjänstemän som orsakar denna s.k. kostnad. Och att dessa makthavare inte verkar vara medvetna om de samhällsekonomiska kostnader som de orsakar.
Det är därför det behövs en utredning kring hur mycket diskriminering kostar samhället. Uppenbarligen förlorar såväl individen som samhället med hänsyn till den orealiserade arbetskraftspotential som är kopplad till diskriminering.
Vad innebär det för samhällsekonomin att en invandrare som är utbildad i Sverige till ingenjör, på grund av etnisk diskriminering tvingas köra taxi, eller att en apotekare inte har något annat val än att arbeta som lokalvårdare eller att en i Sverige utbildad tandläkare tvingas flytta till ett annat land för att få arbete som motsvarar hennes kompetens? Detta innebär förluster för individen som har satsat på sin framtid i Sverige. Sverige har bl.a. genom utbildningen investerat i individen. Sverige förlorar dessutom denna individ som en förebild för framtida generationer.
Därtill kommer följdkostnader som exempelvis ohälsa orsakad av diskriminering. Man bör även beakta den förlorade potential som grundläggs i förhållande till kommande generationer. Det finns en förstärkt risk att en bristande tillit till samhällsinstitutioner och framtida möjligheter i Sverige förs från en generation till nästa.
Det är också av intresse att se hur mycket av denna kostnad som uppstått p.g.a. politikers oförmåga att införa ett meningsfullt förbud mot etnisk diskriminering i arbetslivet förrän 1999. Ett tydliggörande av kostnaden skulle bidra till en bredare förståelse för behovet av att synliggöra och motverka diskriminering.