Civilutskottets betänkande

2006/07:CU25

Vissa frågor om trafikförsäkring och rättsskyddsförsäkring

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens proposition 2006/07:50 vari föreslås ändringar i trafikskadelagen samt lagstiftningen om svenska och utländska försäkringsgivare. Förslagen, som syftar till att genomföra EG:s femte direktiv om motorfordonsförsäkring, innebär bl.a. att det blir enklare att få försäkringsskydd för den som vill importera ett motorfordon från ett annat EES-land. En försäkringsgivare som driver verksamhet i Sverige kan meddela försäkring för fordonet redan innan det förts in i Sverige, och köparen behöver inte längre skaffa någon försäkring i det land där fordonet är registrerat.

Därutöver föreslås ändringar i lagen om vissa avtalsvillkor för rättsskyddsförsäkring som tydliggör den försäkrades rättigheter gentemot försäkringsgivaren.

Lagändringarna är avsedda att träda i kraft den 1 juli 2007.

Ingen motion har väckts med anledning av propositionen, och utskottet föreslår att riksdagen antar regeringens lagförslag.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Ändringar i trafikskadelagen m.m.

Riksdagen antar regeringens förslag till

1. lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410),

2. lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713),

3. lag om ändring i lagen (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal,

4. lag om ändring i lagen (1993:1303) om vissa avtalsvillkor för rättsskyddsförsäkring,

5. lag om ändring i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige.

Därmed bifaller riksdagen proposition 2006/07:50.

Stockholm den 26 april 2007

På civilutskottets vägnar

Carina Moberg

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Carina Moberg (s), Ewa Thalén Finné (m), Johan Löfstrand (s), Andreas Norlén (m), Lennart Pettersson (c), Jan Ertsborn (fp), Hillevi Larsson (s), Christine Jönsson (m), Yvonne Andersson (kd), Anti Avsan (m), Ameer Sachet (s), Lars Tysklind (fp), Katarina Brännström (m), Eva Sonidsson (s), Fredrik Lundh (s) och LiseLotte Olsson (v).

Redogörelse för ärendet

Regeringen föreslår i propositionen – efter att ha hört Lagrådet – att riksdagen antar framlagda förslag till lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410), lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713), lag om ändring i lagen (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal, lag om ändring i lagen (1993:1303) om vissa avtalsvillkor för rättsskyddsförsäkring samt lag om ändring i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamheter i Sverige.

De i propositionen framlagda lagförslagen syftar till att i svensk rätt genomföra dels Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/14/EG av den 11 maj 2005 om ändring i rådets direktiv 72/166/EEG, 84/5/EEG, 88/357/EEG och 90/232/EEG samt Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/26/EG om ansvarsförsäkring för motorfordon (femte direktivet om motorfordonsförsäkring), dels ytterligare artiklar i rådets direktiv 87/344/EEG av den 22 juni 1987 om samordning av lagar och andra författningar angående rättsskyddsförsäkring (direktivet om rättsskyddsförsäkring).

Lagförslagen bygger på den inom Justitiedepartementet upprättade departementspromemorian (Ds 2006:12) Trafikförsäkringsfrågor m.m. Promemorian har remissbehandlats.

Regeringens förslag finns i bilaga 1, och lagförslagen finns i bilaga 2. Ingen motion har väckts med anledning av propositionen.

Utskottets överväganden

Ändringar i trafikskadelagen m.m.

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen antar regeringens lagförslag.

Skadeförsäkringsdirektiven

De centrala EG-reglerna för skadeförsäkringsverksamhet finns i första, andra och tredje skadeförsäkringsdirektiven (73/239/EEG, 88/357/EEG och 92/49/EEG).

Av det första direktivet följer att varje medlemsstat skall ställa upp krav på auktorisation för att ett försäkringsföretag som etablerar ett huvudkontor i en medlemsstat skall få driva försäkringsrörelse där. I direktivet anges också i vilka företagsformer som verksamheten kan bedrivas i de olika medlemsstaterna. Vidare uppställs villkor för auktorisation och anges kraven för den som vill etablera en filial i ett annat medlemsland.

I det andra direktivet ges företag möjlighet att under vissa förutsättningar som anges i direktivet försäkra risker som är belägna i andra medlemsstater, dvs. att bedriva gränsöverskridande verksamhet. I direktivet finns också bestämmelser om tillämplig lag för försäkringsavtal.

Det tredje direktivet genomför principen om en enda auktorisation, dvs. möjlighet att med auktorisation i sitt hemland driva försäkringsverksamhet inom hela EU, och om hemlandstillsyn.

Direktiven om motorfordonsförsäkring

För motorfordonsförsäkringar finns fem direktiv. Enligt det första direktivet (72/166/EEG) skall varje medlemsstat vidta de åtgärder som behövs för att alla motorfordon som hör hemma inom landet skall omfattas av en trafikförsäkring. Försäkringen skall täcka även skador som orsakas i andra medlemsstater, och ett särskilt organ i varje medlemsstat skall garantera skaderegleringar (prop. 1992/93:8, bet. LU7).

I det andra direktivet (84/5/EEG) föreskrivs att försäkring som avsågs i första direktivet skulle omfatta både person- och sakskada samt täcka vissa belopp. Vidare skulle varje land inrätta ett organ för ersättning av skador orsakade av oidentifierade eller oförsäkrade fordon. Direktivet krävde inga lagändringar (prop. 1992/93:8, bet. LU7).

Enligt det tredje direktivet (90/232/EEG) skall medlemsstaterna se till att samma premie täcker hela gemenskapen. Premien skall tillförsäkra den försäkrade det skydd som krävs i varje medlemsstat (prop. 1992/93:8, bet. LU7).

Syftet med det fjärde direktivet (2000/26/EG) från år 2000 är att stärka skyddet för den som trafikskadats i ett annat land än där vederbörande är bosatt. Alla som meddelar trafikförsäkring skall utse en skaderegleringsrepresentant i övriga EES-länder som har rätt att på företagets vägnar reglera sådana skador som omfattas av direktivet. Från särskilda informationscentrum i varje medlemsland skall en skadelidande få information före skaderegleringens påbörjande. I direktivet finns vidare bestämmelser om att varje medlemsstat skall inrätta ett skadeersättningsorgan som kan ansvara för skaderegleringen om det inte utsetts någon skaderegleringsrepresentant eller om försäkringsgivaren inte svarar på ett framställt krav (prop. 2001/02:133, bet. LU31).

År 2005 tillkom ett femte direktiv (2005/14/EG) om motorfordonsförsäkring. Det övergripande syftet med direktivet är att stärka den skadelidandes möjligheter att få ersättning från en trafikförsäkring, och det innebär ändringar i de fyra tidigare direktiven samt i det andra skadeförsäkringsdirektivet. Det femte direktivet omfattar allt från förtydliganden av vissa artiklar i de tidigare direktiven till mer grundläggande bestämmelser.

Som redovisats ovan innebär det andra skadeförsäkringsdirektivet att en försäkringsgivare från en medlemsstat genom gränsöverskridande verksamhet får försäkra risker som är belägna i andra medlemsstater. När försäkringen avser ett fordon, är risken belägen i den stat där registrering har skett. Om någon som bor i en medlemsstat importerar ett fordon som är registrerat i en annan medlemsstat, innebär detta att en försäkringsgivare i köparens hemland, som inte bedriver verksamhet i den stat där fordonet är registrerat, är förhindrad att meddela försäkring för fordonet innan det har registrerats i det landet. I praktiken är köparen därför ofta hänvisad till att skaffa en särskild s.k. korttidsförsäkring i den stat där fordonet är registrerat vid köpet, vilket visat sig vara både dyrt och krångligt.

För att underlätta import av fordon mellan medlemsstaterna görs i det femte direktivet ett undantag från det andra skadeförsäkringsdirektivet. När ett fordon avsänds från en medlemsstat till en annan, skall den medlemsstat där risken är belägen anses vara införselmedlemsstaten omedelbart efter det att köparen accepterat mottagandet av fordonet, för en period av 30 dagar, trots att fordonet inte är registrerat där (artikel 4.4). Det innebär att en försäkringsgivare med säte i införselmedlemsstaten eller en försäkringsgivare från en annan medlemsstat som driver verksamhet i införselmedlemsstaten får meddela försäkring för fordonet redan i samband med köpet, trots att företaget inte driver verksamhet i den medlemsstat där fordonet är registrerat. För försäkringsavtal som avser registreringspliktiga fordon och som inte är obligatoriska påverkas också bedömningen av vilket lands lag som är tillämplig på försäkringsavtalet.

I det fjärde direktivet finns – såsom redovisats ovan – bestämmelser om underrättelse om skadereglering när en skada inträffat i ett annat land än det där den skadelidande är bosatt. Försäkringsgivaren eller dess skaderegleringsrepresentant skall reagera inom tre månader från den dag då anspråket framställdes. Inom tidsfristen skall ett motiverat anbud om ersättning lämnas eller – i de fall ansvar bestrids eller inte klart har fastställts eller skadeståndsersättningen inte har beräknats fullständigt – ett motiverat svar på anspråket. Ränta skall utgå på det ersättningsbelopp som den skadelidande erbjuds.

I det femte direktivet utvidgas regleringen till att gälla även i situationer utan gränsöverskridande inslag. Regleringen gäller även för skador som har orsakats av fordon som är registrerade i ett annat land (artikel 4.4).

Direktivet om rättsskyddsförsäkring

Syftet med direktivet är att så långt som möjligt förhindra att det uppstår intressekonflikter mellan den försäkrade och försäkringsgivaren till följd av att försäkringsgivaren ger skydd även för andra risker.

Enligt direktivet skall det av varje avtal om rättsskyddsförsäkring framgå att den försäkrade fritt får välja advokat eller annan person som har behörighet enligt nationell lag att försvara eller företräda den försäkrade eller i övrigt tillvarata hans eller hennes intressen vid undersökningar eller förhandlingar när en intressekonflikt uppstår (artikel 4).

Medlemsstaterna skall se till att det genom skiljeförfarande eller något annat förfarande som ger motsvarande garantier om objektivitet kan fattas beslut om hur tvister mellan försäkringsgivaren och den försäkrade kan lösas. Den rätt till prövning i domstol som kan finnas enligt nationell lag får dock inte påverkas av ett sådant förfarande. I försäkringsavtalet skall anges att den försäkrade har rätt att använda sig av ett sådant förfarande (artikel 6).

När en intressekonflikt uppstår eller oenighet råder angående tvistens lösning, skall försäkringsgivaren eller, där det är lämpligt, skaderegleringsorganet, underrätta den försäkrade om hans eller hennes rättigheter enligt artiklarna 4 och 6 (artikel 7).

Propositionen

För att i svensk rätt genomföra artikel 4.4. i det femte direktivet om motorfordonsförsäkring föreslår regeringen ändringar i trafikskadelagen (1975:1410), försäkringsrörelselagen (1982:713), lagen (1993:645) om tillämplig lag för vissa trafikförsäkringsavtal samt lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och pensionsinstituts verksamhet i Sverige (avsnitten 8.1 och 8.3).

De framlagda lagförslagen innebär sammanfattningsvis följande.

När ett fordon som är registrerat i ett annat EES-land importeras till Sverige, skall en svensk försäkringsgivare och en EES-försäkringsgivare som driver verksamhet här i landet få meddela försäkring för fordonet redan när det kommit i köparens besittning. När ett fordon som är registrerat i vägtrafikregistret exporteras från Sverige till ett annat EES-land, skall en svensk försäkringsgivare och en EES-försäkringsgivare som driver verksamhet i Sverige få meddela försäkring för fordonet endast om försäkringsgivaren är verksam också i det landet. För avtal om sådana fordonsförsäkringar som inte är obligatoriska skall lagen i det land dit fordonet skall införas tillämpas. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer bemyndigas att meddela föreskrifter om skyldighet för försäkringsgivaren, dennes skaderegleringsrepresentant och Trafikförsäkringsföreningen att till den försäkrade ge ett motiverat besked om ersättning och för försäkringsgivaren att till försäkringstagaren utfärda intyg om skadefall.

När det gäller direktivet i övrigt gör regeringen bedömningen att några ytterligare lagändringar inte behövs (avsnitten 8.2 och 8.4).

Direktivet om rättsskyddsförsäkring har genomförts i svensk rätt genom lagen (1993:1303) om vissa avtalsvillkor för rättsskyddsförsäkringar (prop. 1992/93:257, bet. 1993/94:NU5, rskr. 39).

I 3 § sägs att ett avtal om rättsskyddsförsäkring skall ge den försäkrade rätt att vid försäkringsfall efter eget val utse en advokat eller annan lämplig person att biträda honom. Denna rätt får inskränkas om valet av en viss person skulle medföra avsevärt ökade kostnader som inte är motiverade av den rättsliga angelägenhetens beskaffenhet eller omfattning. Den försäkrade skall underrättas om rätten att utse advokat eller annan lämplig person när han meddelar ett försäkringsfall till försäkringsgivaren. Lagen innehåller inga bestämmelser motsvarande artiklarna 6 och 7 i direktivet. När direktivet genomfördes ansågs möjligheten att avtala om ett skiljeförfarande tillräckligt tillgodose direktivets syfte. En sådan lösning krävde ingen lagstiftning (prop. 1992/93:257, s. 141).

Kommissionen har i ett motiverat yttrande hösten 2005 gjort gällande att Sverige har underlåtit att korrekt genomföra rättsskyddsdirektivet. Kommissionen har hävdat att begränsningen i 3 § när det gäller valet av ombud strider mot artikel 4. Vidare har gjorts gällande att det i försäkringsvillkoren måste nämnas att den försäkrade har rätt att använda ett alternativt tvistlösningsförfarande (artikel 6) och att det inte finns tillräckliga bestämmelser när det gäller information om alternativ tvistlösning (artikel 7).

Regeringen har svarat att man inte delar kommissionens uppfattning men att initiativ till lagändringar ändå kommer att tas.

Mot denna bakgrund föreslår regeringen ändringar i lagen om vissa avtalsvillkor för rättsskyddsförsäkring som innebär att en bestämmelse tas bort som begränsar den försäkrades rätt att vid försäkringsfall välja ombud. Vidare föreslås en ny bestämmelse som innebär att det i försäkringsavtalet skall anges vilka möjligheter som finns för den försäkrade att få tvister med försäkringsgivaren prövade.

Vad i övrigt gäller kritiken avseende genomförandet av artikel 7 hänvisar regeringen till försäkringsavtalslagen (2005:104), som trädde i kraft den 1 januari 2006, varigenom bestämmelser införts som uppfyller de krav som ställs i artikel 7.

De föreslagna lagändringarna är avsedda att träda i kraft den 1 juli 2007. De nya bestämmelserna om rättsskyddsförsäkring skall tillämpas på försäkringsavtal som har ingåtts efter ikraftträdandet och på äldre avtal som har förnyats efter ikraftträdandet. Bestämmelserna om tillämplig lag på vissa försäkringsavtal skall tillämpas på avtal som ingås efter ikraftträdandet.

Utskottets ställningstagande

Lagförslagen har inte mött några motionsledes framställda invändningar. Utskottet kan inte komma till någon annan slutsats än att de framlagda förslagen på ett korrekt och ändamålsenligt sätt genomför det femte direktivet om motorfordonsförsäkringen samt tillmötesgår de synpunkter kommissionen lämnat i fråga om genomförandet av rättsskyddsdirektivet.

Utskottet föreslår att riksdagen antar regeringens lagförslag.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

Proposition 2006/07:50 Vissa frågor om trafikförsäkring och rättsskyddsförsäkring:

Riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till

1.    lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410),

2.    lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713),

3.    lag om ändring i lagen (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal,

4.    lag om ändring i lagen (1993:1303) om vissa avtalsvillkor för rättsskyddsförsäkring,

5.    lag om ändring i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige.

Bilaga 2

Regeringens lagförslag