Finansiella konglomerat, del 1

1 Sammanfattning

Promemorian innehåller förslag till en ny lag om särskild tillsyn över
finansiella konglomerat och till flera ändringar i befintliga lagar på
finansmarknadsområdet. Lagförslagen har i huvudsak sin grund i det s.k.
konglomeratdirektivet (2002/87/EG).
Ett finansiellt konglomerat är en företagsgrupp som innehåller företag
som driver verksamhet inom både försäkringssektorn och bank- och vär-
depapperssektorn. Regleringen av finansiella konglomerat skall ses mot
bakgrund av att det under senare år har växt fram allt fler företagsgrupper
som innehåller företag från båda dessa sektorer. Om ett företag i en sådan
grupp skulle få finansiella problem, kan det påverka inte bara det företa-
get eller andra företag inom samma sektor utan även sprida sig till före-
tag inom den andra sektorn.
Ett finansiellt konglomerat definieras som en grupp av företag som
uppfyller följande villkor. I företagsgruppen skall det finnas åtminstone
ett finansiellt företag som auktoriserats inom EES. Det auktoriserade
företaget kan finnas i toppen av en grupp som då skall innehålla även
andra finansiella företag. Det kan också vara dotterföretag till ett annat
företag, men då skall gruppens verksamhet drivas huvudsakligen inom
den finansiella sektorn. Verksamheten drivs huvudsakligen inom den
finansiella sektorn om balansomslutningen för de finansiella företagen i
gruppen överstiger 40 procent av den totala balansomslutningen för
gruppen. Vidare skall – som nämnts i det föregående – minst ett av före-
tagen i gruppen tillhöra försäkringssektorn och minst ett bank- och vär-
depapperssektorn. Dessutom skall gruppens verksamhet inom båda dessa
sektorer vara betydande. Verksamheten är betydande om antingen resul-
tatet av en beräkningsmetod som bygger på kvoter av balansomslutningar
och kapitalkrav överstiger 10 procent eller balansomslutningen för den
minsta sektorn överstiger ett belopp motsvarande sex miljarder euro.
Slutligen skall det finnas minst ett svenskt auktoriserat företag i gruppen,
t.ex. en bank, ett försäkringsföretag, ett värdepappersbolag eller ett fond-
bolag.
Det är möjligt för Finansinspektionen att använda sig av särskilda be-
räkningsgrunder för att bestämma när verksamheten drivs huvudsakligen
inom den finansiella sektorn respektive när verksamheten inom försäk-
ringssektorn eller bank- och värdepapperssektorn är betydande. Inspek-
tionen kan exempelvis utesluta ett företag från beräkningen eller använda
sig av andra faktorer än balansomslutningen när den bestämmer om det
finns ett finansiellt konglomerat. Dessa beräkningsgrunder får dock an-
vändas bara om inspektionen träffar en internationell överenskommelse
om detta med andra tillsynsmyndigheter som berörs av konglomerattill-
synen.
Avsikten är att tillsynen över ett finansiellt konglomerat skall utövas
av en enda tillsynsmyndighet. Den myndighet som ansvarar för tillsynen
över konglomeratet kallas för samordnare. Om det i ett finansiellt kon-
glomerat finns en eller flera undergrupper som också är finansiella kon-
glomerat, skall inte någon konglomerattillsyn utövas över dessa under-
grupper.
Vilken tillsynsmyndighet som är samordnare bestäms enligt särskilda
kriterier. Något förenklat uttryckt innebär dessa kriterier att Finansin-	4
	4

spektionen kommer att vara samordnare när inspektionen har tillsyn över det mest betydelsefulla auktoriserade företaget, antingen beroende på dess placering i toppen av konglomeratet eller beroende på dess storlek. Tillsynsmyndigheterna får dock komma överens om att utse en annan samordnare än den som enligt de fasta kriterierna skall vara samordnare.

Om företaget i toppen av konglomeratet finns i ett land utanför EES, är det tillräckligt att tillsynen utövas av tillsynsmyndigheten i det landet om företagen i konglomeratet är föremål för tillsyn likvärdig den som före- skrivs i konglomeratdirektivet. Om tillsynen inte bedöms likvärdig, skall en tillsynsmyndighet inom EES utöva tillsyn över det finansiella kon- glomeratet. Myndigheten i fråga kan då välja mellan att tillämpa direkti- vets bestämmelser analogt eller att använda sig av andra metoder för att se till att tillsynen blir lämplig.

Tillsynen över ett finansiellt konglomerat skall omfatta en kontroll av konglomeratets finansiella ställning. I denna ingår tillsyn över att det finansiella konglomeratet har en kapitalbas som uppfyller ett för finansi- ella konglomerat särskilt kapitalkrav. Dessutom får riskkoncentrationer i gruppen och transaktioner inom det finansiella konglomeratet inte hota solvensen eller den finansiella ställningen hos reglerade företag i kon- glomeratet.

För att uppfylla de krav som ställs skall de institut och försäkrings- företag som ingår i ett konglomerat ha system för riskhantering och ruti- ner för intern kontroll som är betryggande med hänsyn till konglomera- tets samlade risksituation. Sådana företag och andra företag skall, när de ansvarar för rapporteringen till Finansinspektionen, också kunna ta fram uppgifter som kan vara av betydelse för den särskilda tillsynen över det finansiella konglomeratet.

Ett konglomerat kan ledas av ett företag som inte står under tillsyn en- ligt den finansiella lagstiftningen (ett blandat finansiellt holdingföretag). I ett sådant företag skall den som ingår i styrelsen eller är ersättare för någon av dem ha tillräcklig insikt och erfarenhet för att delta i ledningen av holdingföretaget och även i övrigt vara lämplig för en sådan uppgift.

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 2006.

2 Lagtext

2.1Förslag till lag om särskild tillsyn över finansiella konglomerat

Härigenom föreskrivs1 följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

Lagens tillämpningsområde

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om särskild tillsyn över finansi- ella konglomerat. Vad som avses med ett finansiellt konglomerat framgår av 2 kap.

Definitioner

2 § I denna lag betyder

1.anknutet företag: ett företag vars huvudsakliga verksamhet är att äga eller förvalta fast egendom, tillhandahålla datatjänster eller driva annan liknande verksamhet som har samband med den huvudsakliga verksam- heten i ett eller flera kreditinstitut, värdepappersbolag eller motsvarande utländska företag,

2.behörig myndighet: Finansinspektionen eller en annan myndighet inom EES som har behörighet att utöva tillsyn över ett reglerat företag med huvudkontor inom EES individuellt eller på gruppnivå,

3.blandat finansiellt holdingföretag: ett moderföretag som inte är ett reglerat företag och som tillsammans med sina dotterföretag, varav minst ett är ett reglerat företag med huvudkontor inom EES, och andra företag utgör ett finansiellt konglomerat,

4.EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,

5.finansiellt institut: ett företag som inte är ett kreditinstitut, värde- pappersbolag eller motsvarande utländskt företag och vars huvudsakliga verksamhet är att

a)förvärva aktier eller andelar,

b) driva värdepappersrörelse utan att vara tillståndspliktigt enligt 1 kap. 3 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse, eller

c) driva en eller flera av de verksamheter som anges i 7 kap. 1 § andra stycket 2–10 och 12 lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse utan att vara tillståndspliktigt enligt 2 kap. 1 § samma lag,

6. finansiell sektor: en sektor som består av ett eller flera av följande företag

a) ett kreditinstitut, ett värdepappersbolag, ett fondbolag eller motsva- rande utländska företag samt ett finansiellt institut eller ett anknutet företag (bank- och värdepapperssektorn),

1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/87/EG av den 16 december 2002 om
extra tillsyn över kreditinstitut, försäkringsföretag och värdepappersföretag i ett finansiellt
konglomerat och om ändring av rådets direktiv 73/239/EEG, 79/267/EEG, 92/49/EEG,
92/96/EEG, 93/6/EEG och 93/22/EEG samt Europaparlamentet och rådets direktiv
98/78/EG och 2000/12/EG (EGT L 035, 11.02.2003 s.1, Celex 32002L0087).	6

b)ett försäkringsföretag eller ett utländskt direktförsäkringsföretag, ett utländskt återförsäkringsföretag ett försäkringsholdingföretag (försäk- ringssektorn), eller

c)ett blandat finansiellt holdingföretag.

Den av bank- och värdepapperssektorn och försäkringssektorn som har det lägsta genomsnittet vid tillämpningen av beräkningsmetoden i 2 kap. 3 § är den minsta sektorn. Den största sektorn är den som har det högsta genomsnittet.

7.fondbolag: ett svenskt aktiebolag som har fått tillstånd att driva fondverksamhet enligt lagen (2004:46) om investeringsfonder,

8.försäkringsföretag: ett försäkringsbolag enligt försäkringsrörelsela- gen (1982:713) eller en understödsförening enligt lagen (1972:262) om understödsföreningar,

9.försäkringsholdingföretag: ett moderföretag som inte är ett försäk- ringsföretag, ett utländskt direktförsäkringsföretag, ett utländskt återför- säkringsföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag och vars huvudsakliga verksamhet är att förvärva och förvalta andelar i dotter- företag som uteslutande eller huvudsakligen är försäkringsbolag, ut- ländska direktförsäkringsföretag eller utländska återförsäkringsföretag,

10.institut: kreditinstitut, värdepappersbolag och fondbolag,

11.kreditinstitut:

a)en bank eller ett kreditmarknadsföretag enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse, eller

b)ett institut för elektroniska pengar enligt lagen (2002:149) om ut- givning av elektroniska pengar,

12. reglerat företag:

a)ett institut eller ett motsvarande utländskt företag, eller

b)ett försäkringsföretag eller ett utländskt direktförsäkringsföretag, 13. relevant behörig myndighet:

a)en behörig myndighet som ansvarar för tillsynen över en finansiell företagsgrupp eller en försäkringsgrupp eller en motsvarande utländsk företagsgrupp som ingår i ett finansiellt konglomerat,

b)en annan behörig myndighet än som avses i a som utsetts till sam- ordnare för ett finansiellt konglomerat, eller

c)en annan behörig myndighet som de myndigheter som avses i a och b anser vara relevant,

14. sektorsbestämmelser: de bestämmelser i lag och andra författningar som gäller för den rörelse som drivs av kreditinstitut, värdepappersbolag, fondbolag och försäkringsföretag,

15. utländskt återförsäkringsföretag: ett företag som inte är ett försäk- ringsföretag eller ett utländskt direktförsäkringsföretag och vars huvud- sakliga verksamhet är att försäkra risker som överlåts av försäkrings- företag, utländska direktförsäkringsföretag eller utländska återförsäk- ringsföretag, och

16. värdepappersbolag: ett svenskt aktiebolag som har fått tillstånd att driva värdepappersrörelse enligt lagen om värdepappersrörelse.

Koncern och ägarintresse
3 § Ett företag är moderföretag och en annan juridisk person är dotter-
företag, om det	7

1.innehar mer än hälften av rösterna för samtliga aktier eller andelar i den juridiska personen,

2.äger aktier eller andelar i den juridiska personen och på grund av avtal med andra delägare i denna förfogar över mer än hälften av rösterna för samtliga aktier eller andelar,

3.äger aktier eller andelar i den juridiska personen och har rätt att utse eller avsätta mer än hälften av ledamöterna i dess styrelse eller motsva- rande ledningsorgan, eller

4.äger aktier eller andelar i den juridiska personen och har rätt att en- samt utöva ett bestämmande inflytande över denna på grund av avtal med den juridiska personen eller på grund av föreskrift i dess bolagsordning, bolagsavtal eller därmed jämförbara stadgar.

Vidare är en juridisk person dotterföretag till moderföretaget, om ett annat dotterföretag till moderföretaget eller moderföretaget tillsammans med ett eller flera andra dotterföretag eller flera andra dotterföretag till- sammans

1.innehar mer än hälften av rösterna för samtliga aktier eller andelar i den juridiska personen,

2.äger aktier eller andelar i den juridiska personen och på grund av avtal med andra delägare i denna förfogar över mer än hälften av rösterna för samtliga aktier eller andelar, eller

3.äger aktier eller andelar i den juridiska personen och har rätt att utse eller avsätta mer än hälften av ledamöterna i dess styrelse eller motsva- rande ledningsorgan.

Om ett dotterföretag äger aktier eller andelar i en juridisk person och på grund av avtal med den juridiska personen eller på grund av föreskrift

idess bolagsordning, bolagsavtal eller därmed jämförliga stadgar har rätt att ensamt utöva ett bestämmande inflytande över den juridiska personen, är även denna dotterföretag till moderföretaget.

Moderföretag och dotterföretag utgör tillsammans en koncern.

4 § Det finns ett ägarintresse om

1.en juridisk person är intresseföretag till ett företag enligt 1 kap. 5 § årsredovisningslagen (1995:1554), eller

2.ett företag direkt eller indirekt äger minst 20 procent av kapitalet eller samtliga röster i ett annat företag.

5 § I de fall som avses i 3 § första stycket 1–3 och andra stycket samt 4 § skall sådana rättigheter som tillkommer någon som handlar i eget namn men för en annan fysisk eller juridisk persons räkning anses tillkomma den personen.

Vid bestämmandet av antalet röster i ett dotterföretag eller ägarintresse beaktas inte de aktier eller andelar i dotterföretaget eller ägarintresset som innehas av företaget självt eller av dess dotterföretag. Detsamma gäller aktier eller andelar som innehas av den som handlar i eget namn men för dotterföretagets eller ägarintressets eller dess dotterföretags räk- ning.

Grupp

6 § I en grupp av företag ingår ett moderföretag, dess dotterföretag, företag som moderföretaget eller ett dotterföretag har ägarintresse i och företag som har en gemensam eller i huvudsak gemensam ledning.

Företag skall anses ha gemensam eller i huvudsak gemensam ledning om de

1.står under samma ledning på grund av avtal mellan företagen eller bestämmelser i företagens bolagsordning, bolagsavtal eller därmed jäm- förbara stadgar, eller

2.har förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorgan som till större delen består av samma personer och vilka har fullgjort sitt uppdrag under räkenskapsåret och fram till dess att den sammanställda redovisningen upprättats.

Nära förbindelser

7 § Två företag skall anses ha nära förbindelser, om

1.det ena företaget direkt eller indirekt genom dotterföretag äger minst 20 procent av kapitalet eller disponerar över minst 20 procent av samtliga röster i det andra företaget,

2.det ena företaget direkt eller indirekt utgör moderföretag till det andra eller det finns en annan likartad förbindelse mellan företagen, eller

3.båda företagen är dotterföretag till eller har en likartad förbindelse med en och samma juridiska person eller står i ett motsvarande förhål- lande till en och samma fysiska person.

Nära förbindelser har även en fysisk person och ett företag, om

1.den fysiska personen

a) äger minst 20 procent av kapitalet i företaget,

b) disponerar över minst 20 procent av samtliga röster i företaget, eller c) på annat sätt har sådant inflytande över företaget att personens ställ- ning motsvarar den som ett moderföretag har i förhållande till ett dotter-

företag, eller

2.det finns en annan likartad förbindelse mellan denna person och företaget.

2 kap. Finansiellt konglomerat

Definition

1 § Ett finansiellt konglomerat enligt denna lag består av en grupp som uppfyller följande villkor

1.minst ett institut eller ett försäkringsföretag ingår i gruppen,

2.ett reglerat företag som är auktoriserat inom EES

a) är moderföretag till ett företag inom den finansiella sektorn, b) har ägarintresse i ett företag inom den finansiella sektorn,

c) har en gemensam eller i huvudsak gemensam ledning med ett före- tag inom den finansiella sektorn, eller

d) är dotterföretag till ett annat företag och gruppens verksamhet drivs huvudsakligen inom den finansiella sektorn enligt 2 §,

3. minst ett av företagen i gruppen tillhör försäkringssektorn,

4.minst ett av företagen i gruppen tillhör bank- och värdepapperssek- torn, och

5.gruppens verksamhet i försäkringssektorn och bank- och värdepap- perssektorn är betydande enligt 3 eller 4 §.

Varje undergrupp till en grupp som uppfyller villkoren i första stycket är också ett finansiellt konglomerat.

Verksamhet huvudsakligen inom den finansiella sektorn

2 § En grupp driver verksamhet huvudsakligen inom den finansiella sektorn om balansomslutningen för de företag som tillhör den finansiella sektorn överstiger 40 procent av den totala balansomslutningen för grup- pen.

Betydande verksamhet

3 § En grupps verksamhet i försäkringssektorn eller bank- och värde- papperssektorn är betydande om för sektorn i fråga resultatet av följande beräkning överstiger 10 procent. Genomsnittet av

1.kvoten av balansomslutningen för sektorn och den totala balansom- slutningen för samtliga företag i gruppen som tillhör den finansiella sek- torn, och

2.kvoten av kapitalkravet för sektorn och det totala kapitalkravet för samtliga företag i gruppen som tillhör den finansiella sektorn.

4 § En grupps verksamhet i försäkringssektorn eller bank- och värde- papperssektorn är även betydande om balansomslutningen för den minsta sektorn överstiger ett belopp motsvarande 6 miljarder euro.

Särskilda beräkningsgrunder

5	§ Vid beräkningar enligt 2–4 §§ skall inte företag som avses i 5 kap.
6	§ första stycket tas med.

6 § En grupp som identifierats som ett finansiellt konglomerat skall trots att gruppen inte längre uppnår gränsvärdena i 2 och 3 §§ omfattas av be- stämmelserna om finansiella konglomerat till dess att gruppen under tre år inte uppnått gränsvärdena, om det

1.har skett väsentliga förändringar i gruppens struktur, och

2.bedöms särskilt viktigt för den särskilda tillsynen över finansiella konglomerat.

7 § Vid tillämpning av 2 och 3 §§ skall i undantagsfall, intäktsstrukturen eller posterna utanför balansräkningen eller båda dessa faktorer tillsam- mans ersätta balansomslutningen eller användas tillsammans med balansomslutningen, om faktorerna bedöms vara särskilt viktiga för den särskilda tillsynen över ett finansiellt konglomerat.

8 § Om något av de gränsvärden som anges i 2–4 §§ underskrids för ett

finansiellt konglomerat som står under särskild tillsyn enligt denna lag,

skall i stället följande lägre gränsvärden tillämpas för de tre år som följer närmast efter det år då underskridandet skedde

1.35 procent i stället för 40 procent vid tillämpning av 2 §,

2.8 procent i stället för 10 procent vid tillämpning av 3 §, och

3.5 miljarder euro i stället för 6 miljarder euro vid tillämpning av 4 §. De gränsvärdena som anges i första stycket skall upphöra att tillämpas

innan tre år har gått, när det inte längre behövs för den särskilda tillsynen över det finansiella konglomeratet. Om gruppen då inte uppfyller kraven i 1–4 §§, upphör den samtidigt att vara ett finansiellt konglomerat.

3 kap. Bestämmelsers räckvidd

1 § För ett finansiellt konglomerat gäller bestämmelserna i 4–7 kap. om ett reglerat företag som är auktoriserat inom EES

1.finns i toppen av det finansiella konglomeratet,

2.har ett moderföretag som är ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor inom EES, eller

3.står under gemensam eller i huvudsak gemensam ledning med ett annat företag inom den finansiella sektorn.

2 § Om ett finansiellt konglomerat är undergrupp till ett annat finansiellt konglomerat gäller inte bestämmelserna i 4–7 kap. för det förstnämnda konglomeratet.

3 § Bestämmelserna om särskild tillsyn över finansiella konglomerat i denna lag skall tillämpas helt eller delvis på ett institut eller ett försäk- ringsföretag om

1.en fysisk eller juridisk person har ägarintresse i, kapitalbindningar med eller annars utövar ett väsentligt inflytande över institutet eller för- säkringsföretaget,

2.villkoren i 2 kap. 1 § första stycket 3–5 är uppfyllda, och

3.det är nödvändigt att särskild tillsyn sker av institutet eller försäk- ringsföretaget såsom för finansiella konglomerat.

4 § Om en grupps verksamhet i försäkringssektorn eller bank- och värde- papperssektorn är betydande enligt 2 kap. 4 § men gruppen inte uppnår de gränsvärden som anges i 2 kap. 3 § och det inte är nödvändigt eller lämpligt att gruppen omfattas av bestämmelser om särskild tillsyn över finansiella konglomerat, skall gruppen antingen

1. undantas helt från denna lags tillämpning, eller

2. undantas från tillämpning av en eller flera av bestämmelserna i 5 kap.

Finansinspektionen skall underrätta övriga berörda behöriga myndig- heter om ett beslut enligt första stycket.

5 § För ett finansiellt konglomerat som inte omfattas av 1 § och vars moderföretag är ett reglerat företag eller ett blandat finansiellt holding- företag med huvudkontor utanför EES gäller bestämmelserna i 8 kap.

4 kap. Samordnare av den särskilda tillsynen över ett finansiellt konglomerat

1 § För varje finansiellt konglomerat som avses i 3 kap. 1 § och som inte är undergrupp till ett annat finansiellt konglomerat skall det utses en samordnare bland de behöriga myndigheterna i de stater inom EES som är berörda. Samordnaren ansvarar för den särskilda tillsynen över det finansiella konglomeratet.

2 § Finansinspektionen skall vara samordnare av den särskilda tillsynen över ett finansiellt konglomerat om det i toppen av konglomeratet finns

1.ett institut eller ett försäkringsföretag,

2.ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor i Sverige som är moderföretag till ett institut eller ett försäkringsföretag,

3.två eller flera blandade finansiella holdingföretag med huvudkontor

iolika stater inom EES, däribland Sverige, och det finns reglerade före- tag i samma stater samt

a) de reglerade företagen tillhör samma sektor, varvid ett institut eller ett försäkringsföretag har den största balansomslutningen av dessa regle- rade företag, eller

b) de reglerade företagen tillhör olika sektorer, varvid ett institut eller ett försäkringsföretag verkar inom den största av dessa sektorer, eller

4.ett blandat finansiellt holdingföretag är moderföretag till flera regle- rade företag men inget av dem är auktoriserat i den medlemsstat där hol- dingföretaget har sitt huvudkontor, och det dotterföretag som har den största balansomslutningen inom den största sektorn är ett institut eller ett försäkringsföretag.

Finansinspektionen skall även vara samordnare om

1.konglomeratet är en grupp som inte har ett moderföretag i toppen eller det är ett annat fall än som avses i första stycket 1–4 och ett institut eller ett försäkringsföretag har den största balansomslutningen inom den största sektorn, eller

2.inspektionen tillsammans med övriga relevanta behöriga myndig- heter kommer överens om det i enlighet med bestämmelserna i 3 §.

När Finansinspektionen enligt första eller andra stycket 1 skall vara samordnare, får inspektionen tillsammans med övriga relevanta behöriga myndigheter ingå en överenskommelse om att en annan behörig myndig- het inom EES än inspektionen skall utses till samordnare. Finansinspek- tionen får ingå en sådan överenskommelse, om det är olämpligt att in- spektionen utses till samordnare med hänsyn till det finansiella konglo- meratets struktur och den relativa betydelsen av konglomeratets verk- samhet i olika länder.

3 § Om det skulle vara olämpligt med hänsyn till det finansiella konglo- meratets struktur och den relativa betydelsen av dess verksamhet i olika länder att samordnare för det finansiella konglomeratet utses enligt de grunder som anges i artikel 10.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/87/EG, får Finansinspektionen ingå överenskommelse med övriga relevanta behöriga myndigheter om att inspektionen eller någon annan behörig myndighet skall vara samordnare för det finansiella konglome- ratet.

4 § När Finansinspektionen är samordnare skall inspektionen genom ett beslut underrätta

1.det moderföretag som finns i toppen av konglomeratet, eller

2.om det inte finns något moderföretag, det reglerade företag som har den största balansomslutningen inom den största sektorn,

om att gruppen har identifierats som ett finansiellt konglomerat och att inspektionen utsetts till samordnare för konglomeratet.

Den information som anges i första stycket skall också lämnas till

1.i förekommande fall, behöriga myndigheter a) som auktoriserat reglerade företag i gruppen,

b) i det land inom EES där det blandade finansiella holdingföretag har sitt huvudkontor, och

2.Europeiska gemenskapernas kommission.

5 kap. Finansiell ställning

Kapitalbas och kapitalkrav

1 § Bestämmelserna i 3–6, 8 och 10–12 §§ gäller bara när Finansinspek- tionen är samordnare för ett finansiellt konglomerat.

2 § För ett finansiellt konglomerat skall det finnas en kapitalbas som uppfyller ett för finansiella konglomerat särskilt kapitalkrav.

Institut och försäkringsföretag som ingår i ett finansiellt konglomerat skall ha en kapitalbas som är tillräckligt stor med hänsyn till kapital- kravet för det finansiella konglomeratet.

3 § Kapitalbasen och kapitalkravet för ett finansiellt konglomerat skall beräknas på grundval av sektorsbestämmelserna om hur kapitalbasen och kapitalkravet bestäms.

4 § Om det i toppen av ett finansiellt konglomerat finns ett institut eller ett försäkringsföretag, skall kapitalbasen och kapitalkravet för det finan- siella konglomeratet beräknas enligt en sammanläggnings- och avräk- ningsmetod (metod 2 enligt bilaga 1 till Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/87/EG). Om det finns skäl, får Finansinspektionen tillåta att kapitalbasen och kapitalkravet i stället beräknas enligt en konsolide- ringsmetod (metod 1 enligt bilaga 1 till Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/87/EG) eller enligt en kombination av de angivna meto- derna.

Om Finansinspektionen i andra fall än som avses i första stycket är den enda relevanta behöriga myndigheten för ett finansiellt konglomerat, tillämpas första stycket även i fråga om ett sådant finansiellt konglome- rat.

5 § I andra fall än som avses i 4 § skall Finansinspektionen, efter att ha hört övriga relevanta behöriga myndigheter och det finansiella konglo- meratet, bestämma vilken av följande metoder som skall användas för

beräkning av kapitalbasen och kapitalkravet för det finansiella konglo- meratet

1.sammanläggnings- och avräkningsmetoden,

2.konsolideringsmetoden,

3.kravavräkningsmetoden (metod 3 enligt bilaga 1 till Europaparla- mentets och rådets direktiv 2002/87/EG), eller

4.en kombination av flera av dessa metoder.

6 § Finansinspektionen skall undanta ett företag som ingår i ett finansiellt konglomerat från beräkningen av kapitalbasen och kapitalkravet för kon- glomeratet om

1.företaget är beläget i ett land utanför EES där det finns rättsliga hin- der för att överföra nödvändig information om företaget,

2.företaget har försumbar betydelse med hänsyn till syftet med den särskilda tillsynen över finansiella konglomerat, eller

3.det skulle vara olämpligt eller missvisande att inbegripa företaget med hänsyn till syftet med den särskilda tillsynen över finansiella kon- glomerat.

I det fall första stycket 2 är tillämpligt på flera företag, skall de ändå ingå i beräkningen, om de tillsammans inte har försumbar betydelse med hänsyn till syftet med den särskilda tillsynen över finansiella konglome- rat.

Innan Finansinspektionen beslutar att med stöd av första stycket 3 un- danta ett företag från beräkningen, skall inspektionen höra de andra rele- vanta behöriga myndigheterna. Detta krävs inte i brådskande fall.

Om Finansinspektionen med stöd av första stycket 2 eller 3 undantar ett reglerat företag från beräkningen, skall det företag som finns i toppen av konglomeratet, på begäran av den behöriga myndighet som har tillsyn över det reglerade företaget, lämna upplysningar som underlättar denna tillsyn.

Riskkoncentrationer

7 § Ett företag i ett finansiellt konglomerat får inte vara exponerat för så stora finansiella eller andra risker att solvensen eller den finansiella ställ- ningen hos ett reglerat företag som ingår i det finansiella konglomeratet hotas (riskkoncentration).

8 § Om ett blandat finansiellt holdingföretag finns i toppen av ett finan- siellt konglomerat, vars största sektor är bank- och värdepapperssektorn, gäller bestämmelserna om stora exponeringar i 5 kap. lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värde- pappersbolag för samtliga företag som tillhör den sektorn och för det blandade finansiella holdingföretaget.

Interna transaktioner

9 § En intern transaktion får inte hota solvensen eller den finansiella ställningen hos ett reglerat företag inom ett finansiellt konglomerat.

Med en intern transaktion avses en transaktion genom vilken ett regle- rat företag inom ett finansiellt konglomerat direkt eller indirekt anlitar andra företag inom samma grupp eller en fysisk eller juridisk person som har nära förbindelser med företag i gruppen för att uppfylla en skyldig- het, oavsett om den följer av avtal eller förutsätter betalning.

Rapportering

10 § Den kapitalbas och det kapitalkrav som enligt denna lag gäller för ett finansiellt konglomerat skall beräknas fortlöpande. Resultatet av be- räkningarna och väsentliga uppgifter som ligger till grund för dem skall regelbundet rapporteras till Finansinspektionen.

11 § Riskkoncentrationer och interna transaktioner som är betydande och av visst slag, skall regelbundet rapporteras till Finansinspektionen. Vilka dessa är skall anges av inspektionen. Den skall dessförinnan, i fråga om vilka transaktioner som är betydande, ha hört övriga relevanta behöriga myndigheter och det finansiella konglomeratet, samt, i fråga om vilka slag av riskkoncentrationer och interna transaktioner som skall rapporte- ras, ha hört med övriga relevanta behöriga myndigheter.

12 § När ett reglerat företag hemmahörande inom EES finns i toppen av det finansiella konglomeratet, skall rapporteringen enligt 10 och 11 §§ göras av det företaget.

I andra fall skall rapporteringen göras av det blandade finansiella hol- dingföretaget i det finansiella konglomeratet eller det institut eller försäk- ringsföretag i konglomeratet som Finansinspektionen, efter att ha hört de övriga relevanta behöriga myndigheterna och konglomeratet, bestämmer.

System för riskhantering och rutiner för intern kontroll

13 § Institut och försäkringsföretag som ingår i ett finansiellt konglome- rat skall ha system för riskhantering och rutiner för intern kontroll som är betryggande med hänsyn till konglomeratets samlade risksituation.

14 § Institut, försäkringsföretag och blandade finansiella holdingföretag med huvudkontor i Sverige som enligt 12 § ansvarar för rapporteringen till Finansinspektionen skall ha nödvändiga rutiner för intern kontroll för att kunna ta fram uppgifter som kan vara av betydelse för tillsynen över det finansiella konglomeratet.

Om ett institut, ett försäkringsföretag eller ett blandat finansiellt hol- dingföretag med huvudkontor i Sverige ansvarar för ett finansiellt kon- glomerats rapportering till en utländsk behörig myndighet som är sam- ordnare av tillsynen över konglomeratet, skall företaget ha sådana rutiner för intern kontroll som anges i första stycket.

15 § Ett företag som ingår i ett finansiellt konglomerat skall till det före- tag som enligt 12 § ansvarar för rapporteringen till Finansinspektionen eller till det företag som enligt 14 § andra stycket ansvarar för rapporte-

ringen till en utländsk tillsynsmyndighet lämna de uppgifter som detta företag behöver för att fullgöra rapporteringsskyldigheten.

Första stycket gäller även ett företag i förhållande till ett sådant företag inom EES som skall upprätta och ge in en rapport enligt offentlig reglering som bygger på Europaparlamentets och rådets direktiv (2002/87/EG).

Ledningen i ett blandat finansiellt holdingföretag

16 § I ett blandat finansiellt holdingföretag skall den som ingår i styrel- sen eller är verkställande direktör, eller är ersättare för någon av dem, ha tillräcklig insikt och erfarenhet för att delta i ledningen av holdingföre- taget och även i övrigt vara lämplig för en sådan uppgift.

6 kap. Tillsyn

Tillämpliga tillsynsregler

1 § Finansinspektionen övervakar efterlevnaden av denna lag.

I fråga om tillsynen över institut och försäkringsföretag gäller vad som är föreskrivet i sektorsbestämmelserna, om inte annat följer av denna lag.

2 § Innan Finansinspektionen fattar ett beslut som rör tillämpning av någon av de särskilda beräkningsgrunderna enligt 2 kap. 5–7 §§ och 8 § andra stycket samt 3 kap. 3 och 4 §§, skall inspektionen ha kommit över- ens med övriga relevanta behöriga myndigheter om innehållet i beslutet. Inspektionen skall på begäran av ett företag som ingår i konglomeratet pröva om förutsättningarna i de nämnda bestämmelserna är uppfyllda.

Om Finansinspektionen är samordnare, skall inspektionen dokumen- tera överenskommelsen med de övriga relevanta behöriga myndigheterna i ett skriftligt beslut.

Upplysningsskyldighet

3 § Ett företag som ingår i ett finansiellt konglomerat skall lämna Finansinspektionen de upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter som inspektionen begär för tillsynen över konglomeratet.

Om företaget inte lämnar upplysningarna till Finansinspektionen, får inspektionen förelägga företaget att göra det. Ett sådant föreläggande får dock inte riktas mot ett reglerat företag som hör hemma i ett annat land inom EES. I fråga om ett sådant företag gäller i stället 7 kap. 3 §.

Undersökning hos ett blandat finansiellt holdingföretag

4 § Finansinspektionen får genomföra en undersökning hos ett blandat finansiellt holdingföretag som enligt 5 kap. 12 § skall göra där avsedd rapportering till inspektionen, om det behövs för tillsynen av det finansi- ella konglomerat som holdingföretaget ingår i.

Samarbete med behöriga myndigheter

5 § Finansinspektionen skall i sin tillsynsverksamhet samarbeta med ut- ländska behöriga myndigheter i den utsträckning som följer av Europa- parlamentets och rådets direktiv 2002/87/EG.

6 § Finansinspektionen skall inom ramen för sin befogenhet, efter be- gäran från en behörig myndighet i ett annat land inom EES, lämna eller kontrollera information som behövs för att den utländska myndigheten skall kunna utöva sin tillsyn enligt Europaparlamentets och rådets direk- tiv 2002/87/EG eller också tillåta att denna myndighet själv utför kon- trollen. Den utländska myndigheten får delta i en kontroll som utförs av Finansinspektionen.

Tystnadsplikt

7 § En styrelseledamot eller annan befattningshavare hos ett försäkrings- företag eller ett blandat finansiellt holdingföretag som vid fullgörandet av skyldigheter enligt denna lag får kunskap om affärsförhållanden hos ett annat företag inom samma finansiella konglomerat, får inte obehörigen röja vad han eller hon fått veta och inte heller utnyttja kunskapen i strid med det företagets intresse.

Uppgiftsskyldighet

8 § Ett försäkringsföretag och ett blandat finansiellt holdingföretag som avses i 7 § är skyldigt att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget, om det under en utredning enligt bestämmelserna om för- undersökning i brottmål begärs av undersökningsledare eller om det i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol begärs av åklagare.

Meddelandeförbud

9 § Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 8 § får förordna att företaget, dess styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 8 § eller att det pågår en förundersökning eller ett ärende om rätts- lig hjälp i brottmål.

Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott inte skall äventyras eller enligt en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige. Förordnandet skall vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte gälla under längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål får dock förbudet tidsbegränsas bara om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp samtycker till detta. Om ett förbud som inte tidsbegränsats inte längre är motiverat med hän- syn till syftet med förbudet skall åklagaren besluta att förordnandet skall upphöra.

Avgifter

10 § Ett institut eller ett försäkringsföretag som står under tillsyn enligt denna lag skall bekosta Finansinspektionens verksamhet med årliga av- gifter.

Om Finansinspektionen för bedömning av en viss fråga vid tillsynen enligt denna lag behöver anlita någon med särskild fackkunskap, skall kostnaden för detta betalas av det institut eller det försäkringsföretag som tillsynen avser.

7 kap. Ingripande

Överträdelser av denna lag

1 § Om ett institut eller ett försäkringsföretag inom ett finansiellt kon- glomerat inte uppfyller de krav som anges i 5 kap. eller om kraven är uppfyllda men solvensen eller den finansiella ställningen hos ett reglerat företag inom konglomeratet är hotad, skall Finansinspektionen förelägga det företag som enligt 5 kap. 12 § skall göra där avsedd rapportering att vidta åtgärder för att rätta till förhållandet.

Om ett institut eller ett försäkringsföretag bryter mot denna lag gäller dessutom vad som föreskrivs i sektorsbestämmelserna.

2 § Finansinspektionen får, i egenskap av samordnare, förelägga ett blandat finansiellt holdingföretag att vidta åtgärder för att göra rättelse om holdingföretaget eller dess ledning inte uppfyller de krav som ställs på det enligt denna lag.

3 § Om Finansinspektionen i egenskap av samordnare bedömer att ett reglerat företag som hör hemma i ett annat land inom EES inte uppfyller de krav som ställs på det enligt denna lag eller om kraven är uppfyllda men det reglerade företagets finansiella ställning ändå är hotad, skall in- spektionen underrätta den behöriga myndigheten i det landet.

Förseningsavgift

4 § Om ett institut, ett försäkringsföretag eller ett blandat finansiellt hol- dingföretag med huvudkontor i Sverige underlåter att i tid göra rapporte- ring enligt 5 kap. 12 §, får inspektionen besluta att företaget skall betala en förseningsavgift med högst 100 000 kronor.

Avgiften tillfaller staten.

5 § Förseningsavgiften skall betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar efter det att beslutet om den vunnit laga kraft eller den längre tid som anges i beslutet.

6 § Finansinspektionens beslut att påföra förseningsavgift får verkställas utan föregående dom eller utslag, om avgiften inte har betalts inom den tid som anges i 5 §.

7 § Om förseningsavgiften inte betalas inom den tid som anges i 5 §, skall Finansinspektionen lämna den obetalda avgiften för indrivning. Bestämmelser om indrivning av statliga fordringar finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.

8 § En förseningsavgift som påförts faller bort i den utsträckning verk- ställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet vann laga kraft.

Vite

9 § Om Finansinspektionen meddelar föreläggande enligt denna lag, får inspektionen förelägga vite.

8 kap. Moderföretag utanför EES

1 § Är moderföretaget till ett institut eller ett försäkringsföretag ett regle- rat företag eller ett blandat finansiellt holdingföretag som har sitt huvud- kontor utanför EES, skall Finansinspektionen, om den enligt bestämmel- serna i 4 kap. 2 § första stycket 1–4 eller andra stycket 1 skulle ha varit samordnare för den del av konglomeratet som finns inom EES, kontrol- lera om den tillsyn som utövas av tillsynsmyndigheten i tredje land är likvärdig med den särskilda tillsyn över finansiella konglomerat som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/87/EG.

Finansinspektionen är skyldig att på begäran av moderföretaget eller av något av de reglerade företag i konglomeratet som auktoriserats inom EES utföra kontrollen.

Innan Finansinspektionen tar ställning till om tillsynen är likvärdig, skall inspektionen höra övriga relevanta behöriga myndigheter. Inspek- tionen skall också ha frågat Kommittén för finansiella konglomerat om råd.

När tillsynen bedöms likvärdig och tillsynen utövas av en tillsynsmyn- dighet utanför EES, gäller för ett institut och ett försäkringsföretag 5 kap. 2 § andra stycket samt 5 kap. 7 och 9 §§.

2 § Om tillsynen inte bedöms likvärdig, skall Finansinspektionen i egen- skap av samordnare tillämpa bestämmelserna i denna lag på samma sätt som om företaget i toppen av konglomeratet hade haft sitt huvudkontor inom EES. Efter att ha hört övriga relevanta behöriga myndigheter får dock inspektionen besluta att använda sig av andra tillsynsmetoder som säkerställer att de reglerade företagen i det finansiella konglomeratet är föremål för tillräcklig tillsyn. Finansinspektion skall underrätta berörda behöriga myndigheter och Europeiska gemenskapernas kommission när sådana andra tillsynsmetoder används.

9 kap. Bemyndiganden

1 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter om

1. hur balansomslutningen och kapitalkraven skall beräknas enligt

2 kap. 2–4 och 8 §§,

2.hur kapitalbasen skall beräknas enligt 5 kap. 2–5 §§,

3.hur kapitalkraven skall beräknas enligt 5 kap. 2–5 §§,

4.hur riskkoncentrationer skall värderas enligt 5 kap. 7 §,

5.hur interna transaktioner skall värderas enligt 5 kap. 9 §,

6.innehållet, omfattningen och fullgörandet av rapporteringen enligt 5 kap. 10 och 11 §§,

7.kraven på system för riskhantering och rutiner för intern kontroll enligt 5 kap. 13 och 14 §§, och

8.sådana avgifter för tillsyn som avses i 6 kap. 10 § första stycket.

2 § Utöver vad som framgår av 4 kap. 2 och 3 §§ samt 6 kap. 2 § får Finansinspektionen ingå andra överenskommelser som följer av Europa- parlamentets och rådets direktiv 2002/87/EG.

10 kap. Överklagande och ansvarsbestämmelse

Överklagande

1 § Finansinspektionens beslut i ärenden som avses i 20 § första stycket 5 förvaltningslagen (1986:223) får inte överklagas.

Finansinspektionens övriga beslut enligt denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Finansinspektionen får bestämma att beslut om föreläggande skall

gälla omedelbart.

Ansvarsbestämmelse

2 § Till böter döms den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot ett meddelandeförbud enligt 6 kap. 9 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2006.

2.2Förslag till lag om ändring i lagen (1972:262) om understödsföreningar

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1972:262) om understödsföre- ningar

dels att 26 a och 26 b §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas tre nya paragrafer, 26 i–26 k §§, samt närmast före dessa nya rubriker av följande lydelse.

Nuvarande lydelse					Föreslagen lydelse
				26 a §1
En	försäkringsgrupp			enligt	En	försäkringsgrupp				enligt
denna lag består av en understöds-					denna lag består av en understöds-
förening	och	dess dotterföretag			förening och
eller intresseföretag som är försäk-					1. dess dotterföretag eller intres-
ringsföretag.					seföretag som är försäkrings-
					företag, och
					2. de	försäkringsföretag					med
					vilka understödsföreningen har en
					gemensam eller i huvudsak ge-
					mensam ledning.
I fråga om vad som är dotter-					I fråga om vad som är dotter-
företag och intresseföretag tilläm-					företag och intresseföretag tilläm-
pas 1 kap. 9,		9 b,	9 e och	9 f §§	pas 1 kap. 9,		9 b,	9 e och		9 f §§
försäkringsrörelselagen					försäkringsrörelselagen
(1982:713). Vad som föreskrivs i					(1982:713). Vad som föreskrivs i
fråga om intresseföretag skall vid					fråga om intresseföretag skall vid
tillämpningen		av	första	stycket	tillämpningen		av	första	stycket
samt 26 b och 26 e §§ även gälla					samt 26 b och 26 e §§ även gälla
företag som inte är ett dotterföre-					företag som inte är ett dotterföre-
tag eller intresseföretag, om inne-					tag eller intresseföretag,				om		ett
havet direkt eller indirekt uppgår					företag direkt eller indirekt äger
till 20 procent eller mer av rös-					minst 20 procent av kapitalet eller
terna eller kapitalet.					samtliga röster i ett annat företag.
				26 b §2
En	försäkringsgrupp			enligt	En	försäkringsgrupp				enligt
26 a § första stycket omfattar även					26 a § första stycket omfattar även
understödsföreningens andra dot-					1. understödsföreningens					andra
terföretag och intresseföretag.					dotterföretag		och	intresseföretag,
					och
					2. andra företag			med vilka			un-

derstödsföreningen har en gemen- sam eller i huvudsak gemensam ledning.

1	Senaste lydelse 2000:624.
2	Senaste lydelse 2000:624.	21

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om villkor för att ta in poster i kapitalbasen och räkna av poster från densamma enligt 7 kap. 22, 24 och 24 a §§ samt 7 a kap. 4 §, omfattningen av dessa poster och hur kapitalbasen i

2.3Förslag till lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713)

Härigenom föreskrivs i fråga om försäkringsrörelselagen (1982:713)1 dels att 1 kap. 8 a , 9 c och 9 e §§, 2 kap. 3 §, 3 kap. 2 och 2 d §§,

7 a kap. 1, 2 och 4 §§ samt 19 kap. 4 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas åtta nya paragrafer, 2 kap. 4 §, 3 kap. 2 g §, 7 kap. 24 a §, 7 a kap. 9 a och 10 a –10 c §§ samt 19 kap. 11 h §, samt nya rubriker närmast före 7 a kap. 9 a och 10 a–10 c §§ av följande lydelse.

Nuvarande lydelse					Föreslagen lydelse
				1 kap.
					8 a §2
Ett försäkringsbolag skall, ut-					Ett försäkringsbolag skall, ut-
över tillgångar motsvarande för-					över tillgångar motsvarande för-
säkringstekniska avsättningar en-					säkringstekniska			avsättningar		en-
ligt	7 kap. 1 §,	vid varje	tidpunkt		ligt 7 kap. 1 §,		vid varje		tidpunkt
ha en tillräcklig kapitalbas. Be-					ha en tillräcklig kapitalbas. Be-
stämmelser om vilka poster kapi-					stämmelser om vilka poster kapi-
talbasen får		omfatta	finns	i	talbasen får omfatta och om av-
7 kap. 22 § och 26 § fjärde stycket					räkning	från	densamma		finns i
för	livförsäkringsrörelse		och	i	7 kap. 22 och		24 a §§ samt			26 §
7 kap. 24 § för skadeförsäkringsrö-					fjärde stycket för livförsäkrings-
relse.					rörelse	samt	i	7 kap.	24	och
					24 a §§	för		skadeförsäkrings-
					rörelse.

Vid utövandet av verksamheten skall kapitalbasen minst uppgå till en nivå som beräknas med utgångspunkt i verksamhetens art och omfattning (solvensmarginalen) enligt bestämmelserna i 7 kap. 23 § för livförsäk- ringsrörelse och i 7 kap. 25 § för skadeförsäkringsrörelse. Dock skall kapitalbasen aldrig vara mindre än det garantibelopp som anges i 7 kap. 26 § för livförsäkringsrörelse och i 7 kap. 27 § för skadeförsäkrings- rörelse.

När ett försäkringsbolag bildas skall kapitalbasen minst uppgå till garantibeloppet.

Om kapitalbasen understiger solvensmarginalen eller garantibeloppet skall Finansinspektionen vidta åtgärder enligt bestämmelserna i 19 kap. 11 § fjärde, sjätte och sjunde styckena.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om villkor för att ta in poster i kapitalbasen enligt 7 kap. 22 och 24 §§ samt 7 a kap. 4 §, omfattningen av dessa poster och hur kapitalbasen i övrigt skall beräknas.

1	Lagen omtryckt 1995:1567.
2	Senaste lydelse 2004:1179.	24

övrigt skall beräknas.

9 c §3

Ett försäkringsbolag och ett annat företag skall anses ha nära förbin-

delser, om
1. det ena företaget direkt eller	1. det ena företaget direkt eller
indirekt genom dotterbolag äger	indirekt genom dotterföretag äger
20 procent eller mer av kapitalet	minst 20 procent av kapitalet eller
eller disponerar över 20 procent	disponerar över minst 20 procent
eller mer av samtliga röster i det	av samtliga röster i det andra
andra företaget,	företaget,

2.det ena företaget direkt eller indirekt utgör moderföretag till det andra eller det finns en annan likartad förbindelse mellan företagen, eller

3.båda företagen är dotterföretag till eller har en likartad förbindelse med en eller samma juridiska person eller står i ett motsvarande för- hållande till en och samma fysiska person.

Nära förbindelser föreligger även mellan en fysisk person och ett försäkringsbolag, om den fysiska personen

1. äger mer än 20 procent av kapitalet eller disponerar över mer än 20 procent av samtliga röster i försäkringsbolaget, eller

2. på annat sätt har sådant in- flytande över försäkringsbolaget att personens ställning motsvarar den som ett moderföretag har i förhållande till ett dotterföretag eller det finns annan likartad för- bindelse mellan honom och försäk- ringsbolaget.

Med försäkringsholdingföretag avses enligt denna lag ett moder- företag som inte är ett försäkrings- företag och vars verksamhet huvudsakligen består i att förvärva och förvalta andelar i dotterföretag

Nära förbindelser har även en fysisk person och ett försäkrings- bolag, om

1. den fysiska personen

a)äger minst 20 procent av kapitalet i försäkringsbolaget,

b)disponerar över minst 20 pro- cent av samtliga röster i försäk- ringsbolaget, eller

c)på annat sätt har sådant in- flytande över försäkringsbolaget att personens ställning motsvarar den som ett moderföretag har i förhållande till ett dotterföretag, eller

2. det finns annan likartad för- bindelse mellan denna person och försäkringsbolaget.

9 e §4

Med försäkringsholdingföretag avses enligt denna lag ett moder- företag som inte är ett försäkrings- företag eller ett blandat finansiellt holdingföretag enligt 1 kap. 2 § 3 lagen (2005:000) om särskild till-

3	Senaste lydelse 1996:753.
4	Senaste lydelse 2000:623.	25

som uteslutande eller huvudsak-	syn över finansiella konglomerat
ligen är försäkringsbolag eller ut-	och vars verksamhet huvudsak-
ländska försäkringsföretag.	ligen består i att förvärva och för-
	valta andelar i dotterföretag som
	uteslutande eller huvudsakligen är
	försäkringsbolag eller utländska
	försäkringsföretag.

2 kap.

3 §5

Stiftarna skall ansöka om koncession samt upprätta en bolagsordning som skall stadfästas.

Ansökan om koncession och stadfästelse av bolagsordning prövas av Finansinspektionen. Ärenden som är av principiell betydelse eller av sär- skild vikt prövas dock av regeringen.

Till ansökan skall fogas en plan för den tilltänkta verksamheten. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad verksamhetsplanen skall innehålla.

Vid behandlingen av en ansökan om stadfästelse av bolagsordning prövas att bolagsordningen överensstämmer med denna lag och med andra författningar samt om och i vad mån särskilda bestämmelser be- hövs med hänsyn till omfattningen och arten av bolagets verksamhet.

Bolagsordningen skall stadfästas och koncession beviljas, om

1. den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven i denna lag och andra författningar som reglerar verksamheten,

2. det kan antas att de som kommer att ha ett kvalificerat innehav i bola- get inte kommer att motverka de krav på verksamheten i bolaget som avses i 1 och även i övrigt är lämpliga att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av ett försäkringsbolag och

3. de som avses ingå i bolagets				3. de som avses ingå i bolagets
styrelse	och	vara	verkställande	styrelse	och	vara verkställande
direktör eller dennes ställföre-				direktör eller dennes ställföre-
trädare har de insikter och den er-				trädare har de insikter och den er-
farenhet som måste krävas av den				farenhet som måste krävas av den
som deltar i ledningen av ett för-				som deltar i ledningen av ett för-
säkringsbolag och även i övrigt är				säkringsbolag och även i övrigt är
lämpliga för en sådan uppgift.				lämpliga för en sådan uppgift.
Bolagsordningen får inte stadfäs-				Bolagsordningen får inte stad-
tas och koncession inte beviljas,				fästas och koncession inte beviljas,
om det kan antas att någon som i				om
väsentlig mån har åsidosatt sina				1. det kan antas att någon som i
skyldigheter		i näringsverksamhet		väsentlig mån har åsidosatt sina
eller i andra ekonomiska angelä-				skyldigheter		i	näringsverksamhet
genheter eller gjort sig skyldig till				eller i andra ekonomiska angelä-
allvarlig	brottslighet		kommer att	genheter eller gjort sig skyldig till
ha ett kvalificerat innehav i bola-				allvarlig	brottslighet			kommer att
get.				ha ett kvalificerat innehav i bola-
				get, eller
				2. den	som		kan	förväntas
5 Senaste lydelse 1999:600.								26

komma att få ett kvalificerat inne- hav i företaget är ett försäkrings- holdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag och dess ledning inte uppfyller de krav som ställs på ledningen i ett sådant företag enligt 7 a kap. 9 a § denna lag respektive 5 kap. 16 § lagen (2005:000) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.

Om bolaget kommer att ha nära förbindelser med någon annan, får bolagsordningen stadfästas och koncession beviljas endast om förbindel- serna inte hindrar en effektiv tillsyn av försäkringsbolaget.

Koncession beviljas tills vidare eller, om särskilda omständigheter för- anleder detta, för bestämd tid, högst tio år, och därutöver till det löpande räkenskapsårets slut. Koncession får inte vägras av det skälet att det inte behövs något ytterligare försäkringsbolag.

Vid förlängning av en konces-	Vid förlängning av en konces-
sion som har beviljats ett försäk-	sion som har beviljats ett försäk-
ringsbolag för bestämd tid samt	ringsbolag för bestämd tid samt
vid ändring av en bolagsordning	vid ändring av en bolagsordning
eller av en beviljad koncession	eller av en beviljad koncession
gäller första–sjunde styckena i	gäller första–åttonde styckena i
tillämpliga delar.	tillämpliga delar.

4 §6

Finansinspektionen skall innan bolagsordningen stadfästs och koncession beviljas eller förlängs för ett försäkringsbolag samråda med behörig tillsynsmyndighet i ett annat land inom Europeiska eko- nomiska samarbetsområdet om bolaget

1.är eller kan förväntas bli dotterföretag till ett försäkrings- företag, ett kreditinstitut eller ett värdepappersföretag med auktori- sation i det landet,

2.är eller kan förväntas bli dotterföretag till moderföretaget till ett försäkringsföretag, ett kre- ditinstitut, ett institut för elektro- niska pengar eller ett värdepap- persföretag med auktorisation i det landet, eller

3.kontrolleras eller kan för- väntas komma att kontrolleras av samma fysiska eller juridiska per-

6 Tidigare upphävd genom 1999:225.

soner som har ägarkontroll över ett försäkringsföretag, ett kreditin- stitut, ett institut för elektroniska pengar eller ett värdepappers- företag med auktorisation i det landet.

Om regeringen beslutar i frågan om koncession, skall den informa- tion som Finansinspektionen fått vid samrådet med den utländska tillsynsmyndigheten överlämnas till regeringen.

3 kap.

2 §7

Aktier kan fritt överlåtas och förvärvas, om något annat inte följer av bestämmelserna i detta kapitel eller i övrigt av lag.

Ett direkt eller indirekt förvärv av aktier i ett försäkringsaktiebolag, som medför att förvärvarens sammanlagda innehav utgör ett kvalificerat innehav enligt 1 kap. 9 a §, får ske bara efter tillstånd av Finansinspek- tionen. Detsamma gäller förvärv som innebär att ett kvalificerat innehav ökas så att det uppgår till eller överstiger 20, 33 eller 50 procent av aktie- kapitalet eller röstetalet för samtliga aktier eller så att försäkringsaktie- bolaget blir dotterföretag.

Tillstånd enligt första stycket skall ha meddelats före förvärvet. Om förvärv har gjorts genom bodelning, arv, testamente, bolagsskifte eller på annat liknande sätt, krävs i stället tillstånd för att förvärvaren skall få be- hålla de aktier som erhållits. Förvärvaren skall ansöka om tillstånd till ett sådant förvärv inom sex månader efter det att aktierna erhållits.

Tillstånd skall ges till förvärv	Tillstånd skall ges till förvärv
som avses i andra och tredje	som avses i andra och tredje
styckena, om det kan antas att för-	styckena, om det kan antas att för-
värvaren inte kommer att mot-	värvaren inte kommer att mot-
verka de krav på verksamheten i	verka de krav på verksamheten i
bolaget som avses i 2 kap. 3 §	bolaget som avses i 2 kap. 3 §
femte stycket 1 och om förvärva-	femte stycket 1 och om förvärva-
ren även i övrigt är lämplig att	ren även i övrigt är lämplig att
utöva ett väsentligt inflytande över	utöva ett väsentligt inflytande över
ledningen av ett försäkringsbolag.	ledningen av ett försäkringsbolag.
Tillstånd får inte ges, om förvärva-	Tillstånd får inte ges, om för-
ren i väsentlig mån har åsidosatt	värvaren
skyldigheter i näringsverksamhet	1. i väsentlig mån har åsidosatt
eller i andra ekonomiska angelä-	skyldigheter	i näringsverksamhet
genheter eller gjort sig skyldig till	eller i andra ekonomiska angelä-
allvarlig brottslighet.	genheter eller gjort sig skyldig till
	allvarlig brottslighet, eller
	2. är ett	försäkringsholdingfö-
	retag eller ett blandat finansiellt
	holdingföretag och dess ledning
7 Senaste lydelse 1999:600.		28

inte uppfyller de krav som ställs på ledningen i ett sådant företag en- ligt 7 a kap. 9 a § denna lag eller 5 kap. 16 § lagen (2005:000) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.

Om förvärvet skulle leda till nära förbindelser mellan försäkringsbola- get och någon annan, skall tillstånd ges endast om förbindelserna inte hindrar en effektiv tillsyn av försäkringsbolaget.

Inspektionen får föreskriva en viss tid inom vilken ett förvärv skall genomföras.

Inspektionen skall meddela beslut i ett ärende enligt andra eller tredje stycket inom tre månader från det att ansökan om tillstånd gjordes.

2 d §8
Om ägaren till ett kvalificerat	Finansinspektionen får				besluta
innehav av aktier utövar eller kan	att ägaren till ett kvalificerat inne-
antas komma att utöva sitt infly-	hav av aktier vid stämman inte får
tande på ett sätt som motverkar de	företräda fler aktier än som mot-
krav på verksamheten i försäk-	svarar ett innehav som inte är
ringsbolaget som avses i 2 kap. 3 §	kvalificerat om ägaren
femte stycket 1, får Finansinspek-	1. utövar eller kan antas komma
tionen besluta att ägaren vid	att utöva sitt inflytande på ett sätt
stämman inte får företräda fler	som motverkar de krav på verk-
aktier än som motsvarar ett inne-	samheten i försäkringsbolaget som
hav som inte är kvalificerat. Det-	avses i 2 kap. 3 § femte stycket 1,
samma gäller, om en sådan ägare	2. i väsentlig mån har åsidosatt
i väsentlig mån har åsidosatt skyl-	skyldigheter	i	näringsverksamhet
digheter i näringsverksamhet eller	eller i andra ekonomiska angelä-
i andra ekonomiska angelägenhe-	genheter eller gjort sig skyldig till
ter eller gjort sig skyldig till all-	allvarlig brottslighet, eller
varlig brottslighet.	3. är ett		försäkringsholding-
	företag eller ett blandat finansiellt
	holdingföretag		och	dess	ledning
	inte uppfyller de krav som ställs på
	ledningen i ett sådant företag en-
	ligt 7 a kap.		9 a §	denna lag
	respektive	5 kap.		16 §	lagen
	(2005:000)	om särskild			tillsyn
	över finansiella konglomerat.
Om ägaren till ett kvalificerat innehav av aktier har underlåtit att an-

söka om tillstånd till ett förvärv som avses i 2 §, får inspektionen besluta att ägaren vid stämman inte får företräda aktierna till den del de omfattas av ett krav på tillstånd.

Om någon i strid med ett beslut av inspektionen har ett kvalificerat in-
nehav av aktier, får innehavaren inte företräda aktierna vid stämman till
den del innehavet står i strid med beslutet.
Finansinspektionen får förelägga ägare som avses i första stycket att
avyttra så stor del av aktierna att innehavet därefter inte är kvalificerat.
8 Senaste lydelse 1999:600.	29

En ägare som avses i andra eller tredje stycket får föreläggas att avyttra så stor del av aktierna att innehavet inte står i strid med inspektionens beslut.

Aktier som omfattas av ett förbud eller föreläggande enligt denna paragraf skall inte medräknas när det fordras samtycke av ägare till en viss del av aktierna i bolaget för att ett beslut skall bli giltigt eller en be- fogenhet skall få utövas, såvida inte förvaltare har förordnats enligt 2 e §.

2 g §

Om ett förvärv enligt 2 § andra stycket skulle innebära att försäk- ringsbolaget blev ett dotterföretag till eller kom under kontroll av ett försäkringsföretag, ett kredit- institut, ett institut för elektroniska pengar eller ett värdepappers- företag, som är auktoriserat i ett annat land inom EES, ett moder- företag till ett sådant företag eller en fysisk eller juridisk person som kontrollerar ett sådant företag, får frågan om tillstånd avgöras först efter samråd med behörig myndig- het i detta land.

7 kap.

24 a §

Från kapitalbasen enligt 22 eller 24 §§ skall försäkringsbola- get räkna av det bokförda värdet av aktierna eller vad som skjutits till i annan form (tillskott) i ett försäkringsbolag, ett kreditinstitut, ett institut för elektroniska pengar, ett värdepappersbolag eller ett motsvarande utländskt företag samt i ett utländskt åter- försäkringsföretag, ett försäk- ringsholdingföretag eller ett finan- siellt institut, om

1. försäkringsbolagets ägar- andel överstiger 5 procent av företagets egna kapital, eller

2. i det fall ägarandelen är mindre än enligt 1,

a) tillskottet eller summan av tillskotten överstiger 5 procent av det egna kapitalet eller de egna fonderna i företaget eller det sammanlagda bokförda värdet av

sådana tillskott överstiger 10 pro-

cent av försäkringsbolagets kapi- talbas, eller

b) försäkringsbolaget har ett ägarintresse i det andra företaget eller direkt eller indirekt äger minst 20 procent av kapitalet eller samtliga röster i företaget.

Avräkning skall inte göras för tillskott som avser företag som omfattas av

1. tillsyn över försäkringsgrup- per enligt 7 a kap. eller

2. tillsyn enligt lagen (2005:000) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.

7 a kap.

1 §9

En försäkringsgrupp enligt denna lag består av

1. ett försäkringsbolag och dess	1. ett försäkringsbolag och
dotterföretag eller intresseföretag	a) dess dotterföretag eller intres-
som är försäkringsföretag,	seföretag som är försäkringsföre-
	tag,
	b) försäkringsföretag med vilket
	försäkringsbolaget har en gemen-
	sam eller i huvudsak gemensam
	ledning,

2. ett försäkringsbolag och dess moderföretag som är

a)ett försäkringsholdingföretag,

b)ett utländskt återförsäkringsföretag eller

c)ett annat utländskt försäkringsföretag med hemvist utanför Euro- peiska ekonomiska samarbetsområdet, eller

3. ett försäkringsbolag och dess moderföretag som är ett annat fö- retag än som avses i 1 och 2.

Vad som i detta kapitel före- skrivs i fråga om intresseföretag skall även gälla företag som inte är ett dotterföretag eller intresse- företag, om innehavet direkt eller indirekt uppgår till 20 procent eller mer av rösterna eller kapita- let.

3. ett försäkringsbolag och dess moderföretag som är ett annat fö- retag än som avses i 1 och 2 men som inte är ett blandat finansiellt holdingföretag enligt 1 kap. 2 § 3 lagen (2005:000) om särskild till- syn över finansiella konglomerat.

Vad som i detta kapitel före- skrivs i fråga om intresseföretag skall även gälla företag som inte är ett dotterföretag eller intresse- företag, om ett företag direkt eller indirekt äger minst 20 procent av kapitalet eller samtliga röster i ett annat företag.

9 Senaste lydelse 2000:623.

2 §10

En försäkringsgrupp enligt 1 § första stycket omfattar även

1.försäkringsbolagets andra dotterföretag och intresseföretag,

2.företag med vilka försäk- ringsbolaget har en gemensam eller i huvudsak gemensam led-

			ning,
2. företag som försäkringsbola-			3. företag som försäkringsbola-
get är dotterföretag eller intresse-			get är dotterföretag eller intresse-
företag till, och			företag till,
3. övriga dotterföretag och in-			4. övriga dotterföretag och in-
tresseföretag till företag som anges			tresseföretag till företag som anges
i 2.			i 2 och 3, och
			5. företag som har en gemensam
			eller i huvudsak gemensam led-
			ning med företag som anges i 2
			och 3.
			4 §11
Ett försäkringsbolag som avses i			Ett försäkringsbolag som avses i
1 § första stycket 1 skall, utöver			1 § första stycket 1 skall, utöver
vad som föreskrivs i 1 kap. 8 a §,			vad som föreskrivs i 1 kap. 8 a §,
ha en kapitalbas som är tillfreds-			ha en kapitalbas som är tillfreds-
ställande med hänsyn till andra			ställande med hänsyn till andra
företag	i	försäkringsgruppen	företag	i	försäkringsgruppen
(gruppbaserad kapitalbas). När den			(gruppbaserad kapitalbas). När den
gruppbaserade		kapitalbasen be-	gruppbaserade		kapitalbasen be-
stäms skall 7 kap. 22 och 24 §§			stäms	skall 7	kap. 22, 24 och
samt 26 § fjärde stycket första me-			24 a §§ samt 26 § fjärde stycket
ningen tillämpas.			första meningen tillämpas.

Den gruppbaserade kapitalbasen skall uppgå till en nivå som är till- räcklig med hänsyn till andra företag i försäkringsgruppen (gruppbaserad solvensmarginal). När den gruppbaserade solvensmarginalen bestäms skall 7 kap. 23 § för livförsäkringsrörelse och 7 kap. 25 § för skadeför- säkringsrörelse tillämpas.

Ledningen i ett försäkringshol- dingföretag

9 a §

10Senaste lydelse 2000:623.

11Senaste lydelse 2004:1179.

I ett försäkringsholdingföretag skall den som ingår i styrelsen eller är verkställande direktör, eller är ersättare för någon av dem, ha tillräcklig insikt och er- farenhet för att delta i ledningen av holdingföretaget och även i övrigt vara lämplig för en sådan

Första och andra styckena gäller även i fråga om juridisk eller fy- sisk person som skall lämna upp- gifter till ett sådant utländskt företag inom Europeiska ekono- miska samarbetsområdet som skall upprätta en gruppbaserad sam- manställning enligt offentlig reglering som bygger på försäk- ringsgruppsdirektivet (98/78/EG).

Om en kontroll enligt andra stycket görs på begäran av en be- hörig myndighet inom EES, får den myndigheten delta i kontrol- len.

Ansvarsbestämmelse

10 c §

Till böter döms den som uppsåt- ligen eller av grov oaktsamhet bryter mot ett meddelandeförbud enligt 10 b §.

19 kap.

4 §12

Om skyldigheten enligt 7 a kap. 9 § att lämna information till ett för- säkringsbolag som skall upprätta en gruppbaserad redovisning inte full- görs, får Finansinspektionen förelägga den som skall lämna informatio- nen att fullgöra sin uppgiftsskyldighet direkt till inspektionen.

Ingår ett företag som omfattas av 7 a kap. 9 § i samma koncern som försäkringsbolaget, får inspektionen kontrollera uppgifterna på plats hos företaget.

Första och andra styckena gäller även i fråga om juridisk eller fysisk person som skall lämna uppgifter till ett sådant utländskt företag inom Europeiska ekono- miska samarbetsområdet som skall upprätta en gruppbaserad sam- manställning enligt offentlig re- glering som bygger på försäk- ringsgruppsdirektivet (98/78/EG).

11 h §

Om någon i ledningen för ett

försäkringsholdingföretag			inte
uppfyller	de krav	som	anges i
7 a kap.	9 a § får	inspektionen

förelägga företaget att rätta till förhållandet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2006.

12 Senaste lydelse 2000:623.

2.4Förslag till lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:981) om värdepappersrö- relse

dels att 2 kap. 1 §, 6 kap. 3 a, 3 b och 3 f §§ skall ha följande lydelse, dels att det skall införas en ny paragraf, 2 kap. 3 a §, av följande ly-

delse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 kap.

1 §1

Tillstånd för ett svenskt aktiebolag att driva värdepappersrörelse får meddelas endast om

1.bolagsordningen inte strider mot denna lag eller någon annan för- fattning,

2.den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven på en sund värdepappersrörelse,

3.det kan antas att de som kommer att äga ett kvalificerat innehav i bolaget inte kommer att motverka en sund utveckling av verksamheten i bolaget och även i övrigt är lämpliga att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av ett värdepappersbolag,

4.de som avses ingå i bolagets styrelse och vara verkställande direktör eller dennes ställföreträdare har de insikter och den erfarenhet som måste krävas av den som deltar i ledningen av ett värdepappersbolag och även i övrigt är lämpliga för en sådan uppgift, och

5.bolaget uppfyller de villkor som i övrigt anges i denna lag.

Tillstånd att driva värdepappers- rörelse får inte beviljas, om det kan antas att någon som i väsentlig mån har åsidosatt sina skyldigheter i näringsverksamhet eller i andra ekonomiska angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet kommer att ha ett kvalificerat innehav i bolaget.

Tillstånd att driva värdepappers- rörelse får inte beviljas, om

1.det kan antas att någon som i väsentlig mån har åsidosatt sina skyldigheter i näringsverksamhet eller i andra ekonomiska angelä- genheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet kommer att ha ett kvalificerat innehav i bola- get, eller

2.den som har eller kan för- väntas komma att få ett kvalifice- rat innehav i bolaget är ett hol- dingföretag med finansiell verk- samhet eller ett blandat finansiellt holdingföretag och dess ledning inte uppfyller de krav som ställs på ledningen för ett sådant företag

enligt	6 kap.	11 §	lagen
(1994:2004) om		kapitaltäckning
och stora exponeringar			för kre-

1 Senaste lydelse 1996:752.

ditinstitut och värdepappersbolag

respektive	5 kap. 16 §	lagen
(2005:000)	om särskild	tillsyn

över finansiella konglomerat.

Om bolaget kommer att ha nära förbindelser med någon annan, får till- stånd meddelas endast om förbindelserna inte hindrar en effektiv tillsyn av värdepappersbolaget.

3 a §

Finansinspektionen skall innan den beslutar om tillstånd samråda med behörig myndighet i ett annat land inom EES, om bolaget

1.är dotterföretag till ett värde- pappersföretag, ett kreditinstitut eller ett försäkringsföretag med auktorisation i det landet,

2.är dotterföretag till moder- företaget till ett värdepappers- företag, ett kreditinstitut, ett insti- tut för elektroniska pengar eller ett försäkringsföretag med auktorisa- tion i det landet, eller

3.kontrolleras av samma fysiska eller juridiska personer som har ägarkontroll över ett värdepap- persföretag, ett kreditinstitut, ett institut för elektroniska pengar eller ett försäkringsföretag med auktorisation i det landet.

6 kap.

3 a §2

Ett direkt eller indirekt förvärv av aktier i ett värdepappersbolag, som medför att förvärvarens sammanlagda innehav utgör ett kvalificerat inne- hav, får ske bara efter tillstånd av Finansinspektionen. Detsamma gäller ett förvärv som innebär att ett kvalificerat innehav ökas så att det uppgår till eller överstiger 20, 33 eller 50 procent av aktiekapitalet eller röstetalet för samtliga aktier eller så att värdepappersbolaget blir dotterföretag.

Tillstånd enligt första stycket skall ha meddelats före förvärvet. Om förvärvet har gjorts genom bodelning, arv, testamente, bolagsskifte eller på annat liknande sätt, krävs i stället tillstånd för att förvärvaren skall få behålla de aktier som erhållits. Förvärvaren skall ansöka om tillstånd till ett sådant förvärv inom sex månader efter det att aktierna erhållits.

Om ett förvärv enligt första	Om ett förvärv enligt första
stycket skulle innebära att värde-	stycket skulle innebära att värde-
pappersbolaget blev dotterföretag	pappersbolaget blev dotterföretag
till eller kom under bestämmande	till eller kom under kontroll av ett
inflytande av ett värdepappersfö-	värdepappersföretag, ett kreditin-
2 Senaste lydelse 1996:752.	36

retag som är auktoriserat i ett an- nat land inom EES, moderföretag till ett sådant företag eller en fysisk eller juridisk person som annars har ett bestämmande in- flytande över ett sådant företag, får frågan om tillstånd avgöras först efter samråd med de behöriga myndigheterna i detta land.

stitut, ett institut för elektroniska pengar eller ett försäkringsföre- tag, som är auktoriserat i ett annat land inom EES, ett moderföretag till ett sådant företag eller en fy- sisk eller juridisk person som kont- rollerar ett sådant företag, får frå- gan om tillstånd avgöras först efter samråd med behörig myndighet i detta land.

3 b §3
Tillstånd skall ges till förvärv	Tillstånd skall ges till förvärv
som avses i 3 a §, om det kan antas	som avses i 3 a §, om det kan antas
att förvärvaren inte kommer att	att förvärvaren inte kommer att
motverka en sund utveckling av	motverka en sund utveckling av
bolagets verksamhet och om för-	bolagets verksamhet och om för-
värvaren även i övrigt är lämplig	värvaren även i övrigt är lämplig
att utöva ett väsentligt inflytande	att utöva ett väsentligt inflytande
över ledningen av ett värdepap-	över ledningen av ett värdepap-
persbolag. Tillstånd får inte ges,	persbolag.
om förvärvaren i väsentlig mån	Tillstånd får inte ges, om förvär-
har åsidosatt skyldigheter i när-	varen
ingsverksamhet eller i andra eko-	1. i väsentlig mån har åsidosatt
nomiska angelägenheter eller gjort	skyldigheter			i näringsverksamhet
sig skyldig till allvarlig brottslig-	eller i andra ekonomiska angelä-
het.	genheter eller gjort sig skyldig till
	allvarlig brottslighet, eller
	2. är	ett		holdingföretag		med
	finansiell		verksamhet		eller	ett
	blandat	finansiellt holdingföretag
	och dess ledning inte uppfyller de
	krav som ställs på ledningen i ett
	sådant företag enligt 6 kap.					11 §
	lagen (1994:2004) om kapital-
	täckning		och	stora exponeringar
	för kreditinstitut och värdepap-
	persbolag		respektive		5 kap.	16 §
	lagen (2005:000) om särskild till-
	syn över finansiella konglomerat.

Om förvärvet skulle leda till nära förbindelser mellan bolaget och nå- gon annan, skall tillstånd ges endast om förbindelserna inte hindrar en effektiv tillsyn av värdepappersbolaget.

Finansinspektionen får föreskriva en viss tid inom vilken ett förvärv skall genomföras.

Finansinspektionen skall meddela beslut i ett ärende enligt denna para- graf inom tre månader från det att ansökan om tillstånd gjordes.

3 Senaste lydelse 1996:752.

Om ägaren till ett kvalificerat innehav av aktier utövar eller kan antas komma att utöva sitt infly- tande på ett sätt som motverkar en sund utveckling av verksamheten i värdepappersbolaget, får Finans- inspektionen besluta att ägaren vid stämman inte får företräda fler aktier än som motsvarar ett inne- hav som inte är kvalificerat. Det- samma gäller, om en sådan ägare i väsentlig mån har åsidosatt skyl- digheter i näringsverksamhet eller i andra ekonomiska angelägenhe- ter eller gjort sig skyldig till all- varlig brottslighet.

3 f §4

Finansinspektionen får besluta att

ägaren till ett kvalificerat innehav av aktier vid stämman inte får företräda fler aktier än som mot- svarar ett innehav som inte är kvalificerat om ägaren

1. utövar eller kan antas komma att utöva sitt inflytande på ett sätt som motverkar en sund utveckling av verksamheten i värdepappers- bolaget,

2. i väsentlig mån har åsidosatt skyldigheter i näringsverksamhet eller i andra ekonomiska angelä- genheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet, eller

3. är ett holdingföretag med fi- nansiell verksamhet eller ett blan- dat finansiellt holdingföretag och dess ledning inte uppfyller de krav som ställs på ledningen ett sådant företag enligt 6 kap. 11 § lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kredit-

institut och	värdepappersbolag
respektive	5 kap. 16 §	lagen
(2005:000)	om särskild	tillsyn

över finansiella konglomerat.

Om ägaren till ett kvalificerat innehav av aktier har underlåtit att an- söka om tillstånd till ett förvärv som avses i 3 a §, får inspektionen be- sluta att ägaren vid stämman inte får företräda aktierna till den del de omfattas av ett krav på tillstånd.

Om någon i strid med ett beslut av inspektionen har ett kvalificerat in- nehav av aktier, får innehavaren inte företräda aktierna vid stämman till den del innehavet står i strid med beslutet.

Finansinspektionen får förelägga en ägare som avses i första stycket att avyttra så stor del av aktierna att innehavet därefter inte är kvalificerat. En ägare som avses i andra eller tredje stycket får föreläggas att avyttra så stor del av aktierna att innehavet inte står i strid med inspektionens beslut.

Aktier som omfattas av ett förbud eller föreläggande enligt denna para- graf skall inte medräknas när det fordras samtycke av ägare till en viss del av aktierna i bolaget för att ett beslut skall bli giltigt eller en be- fogenhet skall få utövas, såvida inte förvaltare har förordnats enligt 3 g §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2006.

4 Senaste lydelse 1996:752.

2.5Förslag till lag om ändring i lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:2004) om kapitaltäck- ning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag

dels att 1 kap. 1 och 3 §§, 2 kap. 7 §, 6 kap. 1, 2, 6	och 10 §§ samt
7 kap. 4 och 16 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det skall införas tre nya paragrafer, 6 kap. 7 b	och 11 §§ samt

7 kap. 12 a §, ett nytt kapitel, 7 a kap., samt en ny rubrik närmast före 6 kap. 11 § av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

1 §1

I denna lag betyder

1.bank: bankaktiebolag, sparbank och medlemsbank,

2.kreditmarknadsföretag: ett svenskt aktiebolag eller en svensk eko- nomisk förening som har fått tillstånd att driva finansieringsrörelse enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse (kreditmarknadsbo- lag respektive kreditmarknadsförening),

3.värdepappersbolag: ett svenskt aktiebolag som har fått tillstånd att driva värdepappersrörelse enligt lagen (1991:981) om värdepappersrö- relse,

4.kreditinstitut: bank, kreditmarknadsföretag och Svenska skepps- hypotekskassan,

5.institut: kreditinstitut och värdepappersbolag,

6.finansiellt institut: ett svenskt eller utländskt företag som inte är kre- ditinstitut, värdepappersbolag, institut för elektroniska pengar eller mot- svarande utländskt företag och vars huvudsakliga verksamhet är att

– förvärva aktier eller andelar,

– driva värdepappersrörelse utan att vara tillståndspliktigt enligt 1 kap. 3 § lagen om värdepappersrörelse, eller

– driva en eller flera av de verksamheter som anges i 7 kap. 1 § andra stycket 2–10 och 12 lagen om bank- och finansieringsrörelse, utan att vara tillståndspliktigt enligt 2 kap. 1 § samma lag,

7. holdingföretag med finansiell verksamhet: ett finansiellt institut som har minst ett dotterföretag som är kreditinstitut, värdepap- persbolag, institut för elektroniska pengar eller motsvarande utländskt företag och vars dotterföretag även i övrigt uteslutande eller huvud- sakligen utgörs av sådana företag eller finansiella institut,

7. holdingföretag med finansiell verksamhet: ett finansiellt institut som inte är ett blandat finansiellt holdingföretag enligt 1 kap. 1 § 3 lagen (2005:000) om särskild till- syn över finansiella konglomerat och

a) som har minst ett dotterföre- tag som är kreditinstitut, värde- pappersbolag, institut för elektro- niska pengar eller motsvarande utländskt företag, och

1 Senaste lydelse 2004:314.

10. ägarintresse:

a) intresseföretag enligt 1 kap. 5 § årsredovisningslagen (1995:1554), eller

b) ett direkt eller indirekt ägande av minst 20 % av kapitalet eller samtliga röster i ett annat företag.

b) vars dotterföretag även i övrigt uteslutande eller huvudsak- ligen utgörs av sådana företag eller


				finansiella institut som avses i a,
8. holdingföretag		med	blandad	8. holdingföretag			med	blandad
verksamhet: ett svenskt eller ut-				verksamhet: ett svenskt eller ut-
ländskt moderföretag som inte är				ländskt moderföretag som inte är
kreditinstitut,	värdepappersbolag,			kreditinstitut,		värdepappersbolag,
institut för	elektroniska		pengar,	institut	för	elektroniska		pengar,
motsvarande	utländskt		företag	motsvarande		utländskt			företag
eller holdingföretag med finansiell				eller holdingföretag med finansiell
verksamhet, men som har minst ett				verksamhet eller ett blandat finan-
dotterföretag som är kreditinstitut,				siellt holdingföretag			enligt		1 kap.
värdepappersbolag,		institut för		2 § 3	lagen	om särskild			tillsyn
elektroniska pengar eller motsva-				över finansiella konglomerat, men
rande utländskt företag,				som har minst ett			dotterföretag

som är kreditinstitut, värdepap- persbolag, institut för elektroniska pengar eller motsvarande utländskt företag,

9. anknutet företag: ett svenskt eller utländskt företag vars huvudsak- liga verksamhet består i att äga eller förvalta fast egendom, tillhandahålla datatjänster eller bedriva annan liknande verksamhet som har samband med den huvudsakliga verksamheten i ett eller flera kreditinstitut, värde- pappersbolag, institut för elektroniska pengar eller motsvarande ut- ländska företag,

10. ägarintresse: ett direkt eller indirekt innehav av 20 % eller mer av rösterna eller kapitalet i ett företag.

3 §2

I de fall som avses i 2 § första stycket 1–3 och andra stycket samt 1 § 10 skall sådana rättigheter som tillkommer någon som handlar i eget namn men för en annan fysisk eller juridisk persons räkning anses till- komma den personen.

Vid	bestämmandet	av antalet	Vid bestämmandet		av	antalet
röster i ett dotterföretag eller			röster i ett dotterföretag eller
ägarintresse beaktas inte de aktier			ägarintresse beaktas inte de aktier
eller andelar i dotterföretaget som			eller andelar i dotterföretaget eller
innehas av företaget självt eller av			ägarintresset	som	innehas av
dess	dotterföretag.	Detsamma	företaget självt eller av dess
gäller aktier eller andelar som in-			dotterföretag.	Detsamma		gäller
nehas av den som handlar i eget			aktier eller andelar som innehas av
namn	men för dotterföretagets		den som handlar i eget namn men
2 Senaste lydelse 1995:1598.						40

eller ägarintressets eller dess dot- terföretags räkning.

för dotterföretagets eller ägarin- tressets eller dess dotterföretags räkning.

2 kap.

7 §3

Från det egna kapitalet skall institutet räkna av förluster uppkomna un- der löpande räkenskapsår.

Från det primära kapitalet skall institutet räkna av övervärden vid för-

värv av rörelse (inkråmsgoodwill), som redovisas i institutet.
Från summan av det primära			Från summan av det primära
och det supplementära kapitalet			och det supplementära kapitalet
enligt 6 § andra–fjärde styckena			enligt 6 § andra–fjärde styckena
skall institutet räkna av det bok-			skall institutet räkna av det bok-
förda värdet av vad som har skju-			förda värdet av aktierna eller vad
tits till som aktiekapital eller i an-			som har skjutits till i annan form
nan form (tillskott) i ett företag			(tillskott) i ett institut, ett institut
som driver försäkringsverksamhet			för elektroniska pengar, ett försäk-
eller som är ett institut eller ett			ringsbolag	eller	ett	motsvarande
finansiellt institut, om			utländskt företag samt i ett finan-
			siellt institut, ett utländskt återför-
			säkringsföretag eller ett försäk-
			ringsholdingföretag, om
1. institutets ägarandel överstiger 5 % av företagets kapital, eller
2. i det	fall ägarandelen	är	2. i det	fall	ägarandelen		är
mindre än enligt 1, tillskottet eller			mindre än enligt 1,
summan av	tillskotten överstiger		a) tillskottet eller			summan	av
5 % av det egna kapitalet eller de			tillskotten överstiger 5 % av det
egna fonderna i företaget eller det			egna kapitalet eller de egna fon-
sammanlagda bokförda värdet		av	derna i företaget eller det sam-
sådana tillskott överstiger 10 % av			manlagda bokförda värdet av så-
summan av institutets primära och			dana tillskott överstiger 10 % av
supplementära kapital.			summan av institutets primära och
			supplementära kapital, eller

b)institutet har ett ägarintresse

idet andra företaget.

Avräkning skall inte göras för	Avräkning skall inte göras för
tillskott som belöper på företag	tillskott som belöper på företag
som omfattas av gruppbaserad	som omfattas av
redovisning enligt 6 kap. genom	1. gruppbaserad redovisning en-
fullständig konsolidering eller ge-	ligt 6 kap. genom fullständig kon-
nom en klyvningsmetod.	solidering eller genom en klyv-
	ningsmetod, eller
	2. särskild	tillsyn enligt	lagen
	(2005:000)	om särskild	tillsyn
	över finansiella konglomerat.

3 Senaste lydelse 2004:314.

6 kap.

1 §4 En finansiell företagsgrupp består av

1.ett institut eller ett holdingföretag med finansiell verksamhet och de dotterföretag som är institut, institut för elektroniska pengar, motsva- rande utländska företag eller finansiella institut, eller

2.ett institut eller ett holdingföretag med finansiell verksamhet och de institut, institut för elektroniska pengar, motsvarande utländska företag eller finansiella institut som det förstnämnda institutet eller holdingföre- taget har ägarintresse i och som leds tillsammans med ett eller flera andra företag, om ägarnas ansvar är begränsat till den andel av kapitalet som dessa innehar, eller

3.ett institut eller ett holdingfö- retag med finansiell verksamhet samt de institut, institut för elek- troniska pengar, motsvarande ut- ländska företag eller finansiella institut som det förstnämnda in- stitutet eller företaget har en ge- mensam eller i huvudsak gemen-

	sam ledning med, eller
3. ett institut eller ett holding-	4. ett institut eller ett holding-
företag med finansiell verksamhet	företag med finansiell verksamhet
och dotterföretag enligt 1 samt	och dotterföretag enligt 1 samt
företag som det finns ägarintresse i	företag som det finns ägarintresse i
enligt 2.	enligt 2 eller i huvudsak gemen-
	sam ledning med enligt 3.

När en finansiell företagsgrupp föreligger enligt första stycket, skall även ett anknutet företag som är dotterföretag eller som det finns ägarin-

tresse i ingå i gruppen.
	2 §5
Regeringen får föreskriva att be-	Regeringen får föreskriva att be-
stämmelserna om finansiella före-	stämmelserna om finansiella före-
tagsgrupper skall gälla även för 1.	tagsgrupper skall gälla även för

1. ett institut eller ett holdingföretag med finansiell verksamhet och de institut, institut för elektroniska pengar, motsvarande utländska företag eller finansiella institut som det finns andra ägarintressen i än sådana som anges i 1 § första stycket 2,

2. ett institut eller ett holding-		2. ett institut eller ett holding-
företag med finansiell verksamhet		företag med finansiell verksamhet
och de institut, institut för elektro-		och de institut, institut för elektro-
niska pengar, motsvarande ut-		niska pengar, motsvarande ut-
ländska	företag eller finansiella	ländska	företag eller finansiella
institut, som det förstnämnda in-		institut, som det förstnämnda in-
stitutet	eller holdingföretaget har	stitutet	eller holdingföretaget har
andra former av kapitalbindningar		andra former av kapitalbindningar
till,		till, eller
4 Senaste lydelse 2002:153.
5 Senaste lydelse 2002:153.			42

3. ett institut eller ett holdingfö-			3. ett institut eller ett holdingfö-
retag med finansiell		verksamhet	retag med finansiell	verksamhet
och de institut, institut för elektro-			och de institut, institut för elektro-
niska pengar, motsvarande ut-			niska pengar, motsvarande ut-
ländska	företag eller	finansiella	ländska företag eller	finansiella
institut, som det förstnämnda in-			institut, som det förstnämnda in-
stitutet eller holdingföretaget ut-			stitutet eller holdingföretaget ut-
övar ett väsentligt inflytande över,			övar ett väsentligt inflytande över.
eller
4. två eller flera institut, mot-
svarande	utländska företag eller

finansiella institut, som har en gemensam eller i huvudsak ge- mensam ledning.

Om regeringen enligt första stycket har föreskrivit att bestämmelserna om finansiella företagsgrupper skall gälla, skall även ett anknutet företag

som är dotterföretag eller som det finns ägarintresse i ingå i gruppen.
	6 §
Vid upprättande av den redovis-	Vid upprättande av den redovis-
ning som avses i 5 § skall de före-	ning som avses i 5 § skall de före-
tag som ingår i den finansiella	tag som ingår i den finansiella
företagsgruppen konsolideras full-	företagsgruppen konsolideras full-
ständigt om inte annat följer av 7	ständigt om inte annat följer		av
och 8 §§.	7–8 §§.
	7 b §
	Finansinspektionen	skall	be-
	stämma hur ett företag som står
	under en gemensam eller i huvud-
	sak gemensam ledning med ett
	annat företag enligt	1 § första
	stycket 3 och 4 skall konsolideras.

Om ett moderföretag är ett in- stitut skall vid beräkningen av de i 5 kap. angivna gränsvärdena inte medräknas exponeringar som kon- cernföretag som är institut har gentemot andra koncernföretag som står under tillsyn av Finans- inspektionen och omfattas av samma gruppbaserade redovis- ning som moderföretaget.

Finansinspektionen får medge att första stycket skall tillämpas även på en koncern i vilken mo- derföretaget är ett i Sverige eta- blerat holdingföretag med finansi- ell verksamhet.

10 §

Vid beräkningen av de i 5 kap. angivna gränsvärdena skall inte tas med exponeringar som ett institut har mot ett annat koncernföretag, om företaget ingår i samma finan- siella företagsgrupp eller motsva- rande utländska företagsgrupp som institutet.

Ledningen i ett holdingföretag med finansiell verksamhet

11 §

I ett holdingföretag med finansi- ell verksamhet skall den som ingår i styrelsen eller är verkställande direktör, eller är ersättare för någon av dem, ha tillräcklig insikt och erfarenhet för att delta i led- ningen av företaget och även i övrigt vara lämplig för en sådan uppgift.

7kap.

4 §

Finansinspektionen skall, inom ramen för sin befogenhet, efter begäran från behörig myndighet i ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), lämna eller kontrollera in- formation som behövs för att den utländska myndigheten skall kunna utöva sin tillsyn eller också tillåta att denna myndighet själv utför kontrollen.

12 a §

Om ledningen i ett blandat fi- nansiellt holdingföretag inte upp- fyller de krav som anges i 6 kap. 1 § får inspektionen förelägga holdingföretaget att rätta till för- hållandet.

16 §6

Beslut som Finansinspektionen meddelar med stöd av 12 § får överklagas hos kammarrätten.

Andra beslut som inspektionen meddelar enligt denna lag får överklagas hos länsrätten. Detta gäller dock inte beslut i ärenden som avses i 20 § första stycket 5

Finansinspektionens beslut i ärenden som avses i 20 § 5 för- valtningslagen (1986:223) får inte överklagas.

Andra beslut som Finansin- spektionen meddelar enligt denna lag får överklagas hos allmän för- valtningsdomstol.

6 Senaste lydelse 2000:444.

förvaltningslagen	(1986:223).
Prövningstillstånd krävs vid över-		Prövningstillstånd krävs vid
klagande till kammarrätten av		överklagande till kammarrätten.
länsrättens avgörande.

Finansinspektionen får bestämma att ett beslut om föreläggande skall gälla omedelbart.

7 a kap. Moderföretag utanför EES

1 §

Om moderföretaget till ett in- stitut är ett institut eller ett hol- dingförtag med finansiell verk- samhet som har sitt huvudkontor utanför EES, skall Finansinspek- tionen kontrollera om den grupp- baserade tillsyn som utövas av tillsynsmyndigheten i tredje land är likvärdig med den gruppbase- rade tillsyn som föreskrivs i artikel 52 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG av den 20 mars 2000 om rätten att starta och driva verksamhet i kredit- institut7.

Finansinspektionen är skyldig att på begäran av moderföretaget eller av ett institut, institut för elektroniska pengar eller motsva- rande utländska företag som ingår i den finansiella företagsgruppen och som auktoriserats inom EES utföra kontrollen.

Innan Finansinspektionen tar ställning till om tillsynen är lik- värdig, skall inspektionen höra övriga berörda behöriga myndig- heter inom EES. Inspektionen skall också ha frågat den rådgivande bankrörelsekommittén om råd.

2 §

Om tillsynen inte bedöms lik- värdig, skall Finansinspektionen tillämpa bestämmelserna om finansiella företagsgrupper i 6 och 7 kap. som om moderföretaget haft sitt huvudkontor inom EES. Efter

7 EGT L 126, 26.05.2000 s.1 (Celex 32000L0012).

2.6Förslag till lag om ändring i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 13 och 14 §§ lagen (1998:293) om ut- ländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige skall ha följande ly- delse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5 kap.

13 §1

Kapitalbasen för skadeförsäk- ring får omfatta de poster som an- ges i 7 kap. 24 § försäkringsrörel- selagen (1982:713). För skadeför- säkring beräknas solvensmargina- len enligt 7 kap. 25 § i den lagen. För skadeförsäkring beräknas ga- rantibeloppet till hälften av det belopp som krävs enligt 7 kap. 27 § samma lag.

Kapitalbasen för skade- försäkring får omfatta de poster som framgår av 7 kap. 24 och 24 a §§ försäkringsrörelselagen (1982:713). För skadeförsäkring beräknas solvensmarginalen enligt 7 kap. 25 § i den lagen. För skade- försäkring beräknas garantibelop- pet till hälften av det belopp som krävs enligt 7 kap. 27 § samma lag.

14 §2

Kapitalbasen för livförsäkring får omfatta de poster som anges i 7 kap. 22 § och 26 § fjärde stycket försäkringsrörelselagen (1982:713). För livförsäkring be- räknas solvensmarginalen enligt 7 kap. 23 § samma lag. Garanti- beloppet för livförsäkring skall motsvara hälften av det belopp som krävs enligt 7 kap. 26 § för- säkringsrörelselagen. En tredjedel av solvensmarginalen eller av garantibeloppet, om det är större, skall motsvaras av poster som an- ges i 7 kap. 22 § första stycket 1–3 samma lag.

Kapitalbasen för livförsäkring får omfatta de poster som framgår

av 7 kap. 22 och	24 a §§ samt
26 § fjärde stycket	försäkrings-

rörelselagen (1982:713). För liv- försäkring beräknas solvensmargi- nalen enligt 7 kap. 23 § samma lag. Garantibeloppet för livförsäk- ring skall motsvara hälften av det

belopp	som	krävs	enligt
7 kap. 26 §		försäkringsrörelse-

lagen. En tredjedel av solvensmar- ginalen eller av garantibeloppet, om det är större, skall motsvaras av poster som anges i 7 kap. 22 § första stycket 1–3 samma lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2006.

1Senaste lydelse 2003:511.

2Senaste lydelse 2003:511.

2.7Förslag till lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 10 § lagen (2000:562) om internatio- nell rättslig hjälp i brottmål skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5 kap.

10 §1

Bestämmelser om uppgiftsskyl- dighet finns i 1 kap. 11 § lagen (2004:297) om bank- och finansie-

ringsrörelse,	1 kap. 8 a § lagen
(1991:981)	om värdepappersrö-

relse, 2 kap. 9 § lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet, 7 kap. 13 a § lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora ex- poneringar för kreditinstitut och värdepappersbolag, 8 kap. 2 a § lagen (1998:1479) om kontoföring


av	finansiella		instrument,
4 kap. 5 §		lagen	(2002:149) om
utgivning		av elektroniska pengar
och	2 kap. 20 § lagen (2004:46)

om investeringsfonder.

Bestämmelser om uppgiftsskyl-


dighet	finns i		26 i §		lagen
(1972:262)		om	understödsföre-
ningar,	7 a kap. 10 a §				försäk-
ringsrörelselagen				(1982:713),
1 kap. 8 a §		lagen	(1991:981) om
värdepappersrörelse,				2 kap. 9 §
lagen (1992:543)			om	börs- och

clearingverksamhet, 7 kap. 13 a § lagen (1994:2004) om kapitaltäck- ning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappers- bolag, 8 kap. 2 a § lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument, 4 kap. 5 § lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar 2 kap. 20 § lagen (2004:46) om investerings- fonder, 1 kap. 11 § lagen (2004:297) om bank- och finansie- ringsrörelse och 6 kap. 8 § lagen (2005:000) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2006.

1 Senaste lydelse 2004:327.

2.8Förslag till lag om ändring i lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar

Härigenom föreskrivs att i fråga om lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar

dels att 2 kap. 2 § skall ha följande lydelse,

dels att det skall införas en ny paragraf, 2 kap. 2 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2kap.

2 §

Tillstånd att ge ut elektroniska pengar får ges till ett svenskt aktiebolag eller en svensk ekonomisk förening endast om

1.bolagsordningen eller stadgarna inte strider mot denna lag och andra författningar,

2.det finns skäl att tro att den planerade verksamheten kommer att ha en sund administration och redovisning som möjliggör tillräcklig intern kontroll,

3.det finns skäl att tro att den som kommer att ha ett kvalificerat inne- hav i institutet inte kommer att motverka en sund utveckling av verksam- heten i institutet och även i övrigt är lämplig att utöva ett väsentligt in- flytande över ledningen av ett institut,

4.den som skall ingå i institutets styrelse eller vara verkställande direktör eller dennes ställföreträdare har tillräcklig insikt och erfarenhet för att delta i ledningen av ett institut för elektroniska pengar och även i övrigt är lämplig för en sådan uppgift, och

5.företaget uppfyller de villkor som i övrigt anges i denna lag och före- skrifter som meddelats med stöd av lagen.

Tillstånd att ge ut elektroniska pengar får inte ges om det finns skäl att tro att någon som i väsent- lig utsträckning har åsidosatt sina skyldigheter i näringsverksamhet eller i andra ekonomiska angelä- genheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet kommer att ha ett kvalificerat innehav i insti- tutet.

Tillstånd att ge ut elektroniska pengar får inte ges om

1. det finns skäl att tro att någon som i väsentlig utsträckning har åsidosatt sina skyldigheter i när- ingsverksamhet eller i andra eko- nomiska angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslig- het kommer att ha ett kvalificerat innehav i institutet, eller

2. den som har eller kan för- väntas komma att få ett kvalifice- rat innehav i institutet är ett hol- dingföretag med finansiell verk- samhet eller ett blandat finansiellt holdingföretag och dess ledning inte uppfyller de krav som ställs på ledningen i ett sådant företag en- ligt 6 kap. 11 § lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora

exponeringar för kreditinstitut och

2.9Förslag till lag om ändring i lagen (2004:46) om investeringsfonder

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2004:46) om investeringsfon- der

dels att 2 kap. 10 § och 10 kap. 4 § skall ha följande lydelse,

dels att det skall införas en ny paragraf, 2 kap. 10 a §, av följande ly- delse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 kap.

10 §

Ett fondbolag som förvaltar nå- gon annans finansiella instrument skall för denna förvaltning och de tjänster enligt 7 kap. 1 § första stycket som bolaget utför ha det eventuella ytterligare kapital för kreditrisker och marknadsrisker som enligt lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora expone- ringar för kreditinstitut och värde- pappersbolag krävs av ett värde- pappersbolag med motsvarande verksamhet. För ett sådant fond- bolag skall även övriga bestäm- melser i den lagen som är tillämp- liga för ett värdepappersbolag med motsvarande verksamhet gälla.

Ett fondbolag som förvaltar någon annans finansiella instru- ment skall för denna förvaltning och de tjänster enligt 7 kap. 1 § första stycket som bolaget utför ha det eventuella ytterligare kapital för kreditrisker och marknads- risker som enligt lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kredit- institut och värdepappersbolag krävs av ett värdepappersbolag med motsvarande verksamhet.

10 a §

För ett fondbolag som förvaltar någon annans finansiella instru- ment skall, utöver vad som följer av 10 §, även övriga bestämmelser i lagen (1994:2004) om kapital- täckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepap- persbolag som är tillämpliga för ett värdepappersbolag med mot- svarande verksamhet gälla.

För fondbolag som inte för- valtar någon annans finansiella instrument skall de bestämmelser om finansiella företagsgrupper i 6 och 7 kap. lagen om kapitaltäck- ning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappers-

bolag som är tillämpliga för ett

Om ett förvärv enligt första stycket skulle innebära att fondbo- laget blev ett dotterbolag till eller kom under kontroll av ett förvalt- ningsbolag, ett kreditinstitut, ett institut för elektroniska pengar el- ler ett försäkringsföretag som är auktoriserat i ett annat land inom EES, ett moderföretag till ett så- dant företag eller en fysisk eller ju- ridisk person som kontrollerar ett sådant företag, får frågan om till- stånd avgöras först efter samråd med behörig myndighet i detta

värdepappersbolag gälla. Vad som föreskrivs i 8, 9 och 11 §§ denna lag om kapitalkrav för fondbolag skall då tillämpas även på en fi- nansiell företagsgrupp.

När ett fondbolag är moder- företag i en finansiell företags- grupp, skall den gruppbaserade redovisningen i 6 kap. 5 § lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar upprättas med till- lämpning av de regler som gäller för upprättandet av koncernba- lansräkning och koncernresu- ltaträkning enligt 7 kap. årsredo- visningslagen (1995:1554). Detta gäller dock inte om annat följer av lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för kredit- institut och värdepappersbolag eller föreskrifter som har med- delats med stöd av den lagen.

10 kap.

4 §

Ett direkt eller indirekt förvärv av aktier i ett fondbolag, som medför att förvärvarens sammanlagda innehav utgör ett kvalificerat innehav, får ske bara efter tillstånd av Finansinspektionen. Detsamma gäller förvärv som innebär att ett kvalificerat innehav ökas

1.så att det uppgår eller överstiger 20, 33 eller 50 procent av aktie- kapitalet eller röstetalet för samtliga aktier, eller

2.så att fondbolaget blir dotterföretag.

Tillstånd enligt första stycket skall inhämtas före förvärvet. Om för- värvet har gjorts genom bodelning, arv, testamente, bolagsskifte eller på annat liknande sätt, krävs i stället tillstånd för att förvärvaren skall få be- hålla aktierna. Förvärvaren skall då ansöka om tillstånd inom sex måna- der efter förvärvet.

Om ett förvärv enligt första stycket skulle innebära att fondbo- laget blev ett dotterföretag till eller kom under bestämmande in- flytande av ett förvaltningsbolag som är auktoriserat i ett annat land inom EES, ett moderföretag till ett sådant företag eller en fysisk eller juridisk person som annars har ett bestämmande inflytande över ett sådant företag, får frågan om till- stånd avgöras först efter samråd med behörig myndighet i detta

land.

2.10Förslag till lag om ändring i lagen (2004:297) om bank och finansieringsrörelse

Härigenom förskrivs i fråga om lagen (2004:297) om bank- och finan- sieringsrörelse

dels att 3 kap. 2 §, 7 kap. 9 § samt 14 kap. 2 och 6 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det skall införas två nya paragrafer, 3 kap. 8 a § och 14 kap. 2 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3kap.

2 §

Ett svenskt företag skall ges tillstånd att driva bankrörelse eller finan- sieringsrörelse, om

1.bolagsordningen, stadgarna eller reglementet stämmer överens med denna lag och andra författningar och i övrigt innehåller de särskilda be- stämmelser som behövs med hänsyn till omfattningen och arten av den planerade verksamheten,

2.det finns skäl att anta att den planerade rörelsen kommer att drivas enligt bestämmelserna i denna lag och andra författningar som reglerar företagets verksamhet,

3.det finns skäl att anta att den som har eller kan förväntas komma att få ett kvalificerat innehav i företaget

a)inte kommer att motverka att rörelsen drivs på ett sätt som är fören- ligt med denna lag och andra författningar som reglerar företagets verk- samhet, och

b)även i övrigt är lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över led- ningen av ett kreditinstitut, och

4.den som skall ingå i företagets styrelse eller vara verkställande direk- tör, eller vara ersättare för någon av dem, har tillräcklig insikt och erfa- renhet för att delta i ledningen av ett kreditinstitut och även i övrigt är lämplig för en sådan uppgift.

Tillstånd får inte ges, om någon som i väsentlig utsträckning har åsidosatt sina skyldigheter i när- ingsverksamhet eller andra eko- nomiska angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslig- het har eller kan förväntas komma att få ett kvalificerat innehav i företaget.

Tillstånd får inte ges, om

1. någon som i väsentlig ut- sträckning har åsidosatt sina skyl- digheter i näringsverksamhet eller andra ekonomiska angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet har eller kan förväntas komma att få ett kvalificerat inne- hav i företaget, eller

2. den som har eller kan för- väntas komma att få ett kvalifice- rat innehav i företaget är ett hol- dingföretag med finansiell verk- samhet eller ett blandat finansiellt holdingföretag och dess ledning inte uppfyller de krav som ställs på

ledningen i ett sådant företag en-

ligt 6 kap. 11 § lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora ex- poneringar för kreditinstitut och värdepappersbolag respektive 5 kap. 16 § lagen (2005:000) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.

Om företaget har eller kan förväntas komma att få nära förbindelser med någon annan, får tillstånd ges bara om förbindelserna inte hindrar en effektiv tillsyn av företaget.

8 a §

Finansinspektionen skall innan den beslutar om tillstånd samråda med motsvarande utländska till- synsmyndighet i ett annat land inom EES, om företaget

1.är dotterföretag till ett ut- ländskt kreditinstitut, ett försäk- ringsföretag eller ett värdepap- persföretag med auktorisation i det landet,

2.är dotterföretag till moderfö- retaget till ett utländskt kreditin- stitut, ett institut för elektroniska pengar, ett försäkringsföretag eller ett värdepappersföretag med auktorisation i det landet, eller

3.kontrolleras av samma fysiska eller juridiska personer som har ägarkontroll över ett utländskt kreditinstitut, ett institut för elek- troniska pengar, ett försäkringsfö- retag eller ett värdepappersföre- tag med auktorisation i det landet.

Om regeringen beslutar i frågan om tillstånd, skall den information som Finansinspektionen fått vid samrådet med den utländska till- synsmyndigheten överlämnas till regeringen.

7kap.

9 §

Ett kreditinstituts kvalificerade	Ett kreditinstituts kvalificerade
innehav av aktier eller andelar i	innehav av aktier eller andelar i
andra företag än kreditinstitut, ut-	andra företag än kreditinstitut, ut-
ländska kreditinstitut, institut för	ländska kreditinstitut, institut för
elektroniska pengar, värdepappers-	elektroniska pengar, värdepappers-
företag, finansiella institut, an-	företag, finansiella institut, an-
knutna företag och försäkringsfö-	knutna företag, försäkringsföretag	55
		55

retag får sammanlagt uppgå till högst 60 procent av kapitalbasen i kreditinstitutet. Ett sådant innehav i ett enskilt företag får uppgå till högst 15 procent av kapitalbasen i kreditinstitutet.

inklusive återförsäkringsföretag får sammanlagt uppgå till högst 60 procent av kapitalbasen i kredit- institutet. Ett sådant innehav i ett enskilt företag får uppgå till högst 15 procent av kapitalbasen i kre- ditinstitutet.

Aktier eller andelar som har förvärvats i strid med första stycket skall snarast avyttras.

Har aktier eller andelar förvärvats inom ramen för de gränser som an- ges i första stycket och förändras därefter förhållandet mellan de kvalifi- cerade innehaven och kapitalbasen så att gränserna överskrids, skall in- stitutet så snart det är lämpligt avyttra överskjutande aktier och andelar.

14 kap.

2 §

Tillstånd skall ges till förvärv som avses i 1 § om det finns skäl att anta att förvärvaren

1.inte kommer att motverka att rörelsen drivs på ett sätt som är fören- ligt med denna lag och andra författningar som reglerar institutets verk- samhet, och

2.även i övrigt är lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över led- ningen av ett kreditinstitut.

Tillstånd får inte ges, om för-			Tillstånd får inte ges, om för-
värvaren i	väsentlig utsträckning		värvaren
har åsidosatt sina skyldigheter i			1. i väsentlig utsträckning					har
näringsverksamhet eller i		andra	åsidosatt sina skyldigheter i när-
ekonomiska	angelägenheter	eller	ingsverksamhet eller i andra eko-
gjort sig skyldig till allvarlig			nomiska angelägenheter eller gjort
brottslighet.			sig skyldig till allvarlig brottslig-
			het, eller
			2. är	ett		holdingföretag		med
			finansiell		verksamhet		eller	ett
			blandat	finansiellt holdingföretag
			och dess ledning inte uppfyller de
			krav som ställs på ledningen i ett
			sådant företag enligt 6 kap.					11 §
			lagen (1994:2004) om kapital-
			täckning		och	stora exponeringar
			för kreditinstitut och värdepap-
			persbolag		respektive		5 kap.	16 §
			lagen (2005:000) om särskild till-
			syn över finansiella konglomerat.

Om förvärvet skulle leda till nära förbindelser mellan kreditinstitutet och någon annan, får tillstånd ges bara om förbindelserna inte hindrar en effektiv tillsyn av institutet.

Finansinspektionen får föreskriva en viss tid inom vilken ett förvärv skall genomföras.

Finansinspektionen skall meddela beslut i ett ärende enligt denna para- graf inom tre månader från det att ansökan om tillstånd gjordes.

2 a §

Om ett förvärv enligt 2 § skulle innebära att kreditinstitutet blev ett dotterföretag till eller kom un- der kontroll av ett utländskt kre- ditinstitut, ett institut för elektro- niska pengar, ett försäkringsfö- retag eller ett värdepappersföre- tag som är auktoriserat i ett annat land inom EES, ett moderföretag till ett sådant företag eller en fy- sisk eller juridisk person som kontrollerar ett sådant företag, får frågan om tillstånd avgöras först efter samråd med behörig myndig- het i detta land.

6 §

Om den som har ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar i ett kreditinstitut motverkar eller kan antas komma att motverka att kre- ditinstitutets rörelse drivs på ett sätt som är förenligt med denna lag eller andra författningar som reglerar institutets verksamhet, får Finansinspektionen besluta att denne vid stämman inte får före- träda fler aktier eller andelar än som motsvarar ett innehav som inte är kvalificerat. Detsamma gäller, om en sådan innehavare i väsentlig utsträckning har åsido- satt sina skyldigheter i närings- verksamhet eller i andra ekono- miska angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslig- het.

Finansinspektionen får besluta att den som har ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar i ett kreditinstitut vid stämman inte får företräda fler aktier eller andelar än som motsvarar ett innehav som inte är kvalificerat, om innehava- ren

1. motverkar eller kan antas komma att motverka att kreditin- stitutets rörelse drivs på ett sätt som är förenligt med denna lag eller andra författningar som regle- rar institutets verksamhet,

2. i väsentlig utsträckning har åsidosatt sina skyldigheter i när- ingsverksamhet eller i andra eko- nomiska angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslig- het, eller

3. är ett holdingföretag med fi- nansiell verksamhet eller ett blan- dat finansiellt holdingföretag och dess ledning inte uppfyller de krav som ställs på ledningen i ett så- dant företag enligt 6 kap. 11 § lagen (1994:2004) om kapital- täckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepap- persbolag respektive 5 kap. 16 § lagen (2005:000) om särskild till- syn över finansiella konglomerat.

3 Inledning

Den 16 december 2002 antog Europaparlamentet och rådet direktivet 2002/87/EG om extra tillsyn över kreditinstitut, försäkringsföretag och värdepappersföretag i ett finansiellt konglomerat och om ändring av rå- dets direktiv 73/239/EEG, 79/267/EEG, 92/49/EEG, 92/96/EEG, 93/6/EEG och 93/22/EEG samt Europaparlamentets och rådets direktiv 98/78/EG och 2000/12/EG (konglomeratdirektivet). Direktivet finns som bilaga 1 till denna promemoria.

Med ett finansiellt konglomerat avses, något förenklat, en företags- grupp som består av ett försäkringsföretag samt minst ett kreditinstitut eller värdepappersbolag och vars verksamhet inom dessa branscher är att anse som betydande. Syftet med direktivet är att utveckla lämpliga till- synsformer för finansiella konglomerat för att därigenom hantera de risker som finns i konglomeraten. Om företag i ett finansiellt konglome- rat får finansiella problem, kan dessa problem hota stabiliteten i det finansiella systemet samt påverka enskilda insättare, försäkringstagare och investerare.

Enligt direktivet skall tillsynsmyndigheterna kunna bedöma den finan- siella ställningen på gruppnivå för kreditinstitut, värdepappersföretag och försäkringsföretag som ingår i ett finansiellt konglomerat. Bland annat i bilaga 2 behandlas de metoder som får användas för beräkningen av kapitalbas och kapitalkrav. Direktivet innehåller vidare bestämmelser bl.a. om vilken tillsynsmyndighet som skall vara samordnare av tillsynen och särskilda regler för finansiella konglomerat, som leds av ett företag hemmahörande utanför EES.

Denna promemoria innehåller förslag till hur konglomeratdirektivet bör genomföras i svensk rätt. Av bilaga 3 framgår vilka bestämmelser som genomför direktivet i svensk rätt.

Under arbetet med att utarbeta promemorian har genomförandet av konglomeratdirektivet diskuterats i en arbetsgrupp under ledning av den Europeiska kommissionen. Dessutom har överläggningar hållits mellan företrädare för de myndigheter som är ansvariga för genomförandet av direktivet i Danmark, Finland och Norge.

4 Bakgrund

4.1Allmänt om den finansiella regleringen

Vid sidan av associationsrättslig lagstiftning är många finansiella företag föremål för en omfattande näringsrättslig reglering. Utöver krav på till- stånd och regler om hur rörelsen skall drivas, finns regler som ställer krav på ägares och ledningens lämplighet. Finansinspektionen är den myndighet som har ansvar för tillståndsgivning och tillsyn av efterlevna- den av regelverket. De svenska reglerna baseras i stor utsträckning på EG-rätten.

Det huvudsakliga syftet med den näringsrättsliga regleringen är att värna om effektivitet och stabilitet i det finansiella systemet. Ett annat viktigt syfte är att säkerställa ett gott konsumentskydd. Den finansiella sektorn omfattar emellertid många typer av verksamhet, bl.a. bank- och försäkringstjänster samt handel med värdepapper, och de närmare moti- ven för reglering av dessa olika verksamheter skiljer sig åt.

Bankernas centrala funktion som förmedlare av betalningar och kre- ditgivare gör dem till viktiga objekt för reglering och tillsyn. Att värna stabiliteten i betalningssystemet står i fokus för statens roll i förhållande till det finansiella systemet. Stabila banker med en god motståndskraft mot påfrestningar är viktigt för att undvika kriser i det finansiella syste- met och de höga samhällsekonomiska kostnader som följer med sådana kriser. Utöver bankerna är kreditmarknadsföretagen föremål för regler- ing med hänsyn till sin betydelse för kreditförsörjningen och instituten för elektroniska pengar i egenskap av utgivare av betalningsmedlet elek- troniska pengar. Regleringen av banker och kreditmarknadsföretag är till stor del överensstämmande. Regleringen för utgivare av elektroniska pengar är inte lika omfattande och ställer inte lika höga krav som den för banker och kreditmarknadsföretag. Regelverket har emellertid i grunden många inslag som är gemensamma med de regler som gäller för banker och kreditmarknadsföretag.

Den särskilda regleringen av försäkringsbolagen har främst kommit till av konsumentskyddsskäl. Om ett försäkringsbolag inte kan fullgöra sina förpliktelser enligt ingångna avtal, kan enskilda individer eller företag försättas i en ohållbar ekonomisk situation. De näringsrättsliga regler som omger försäkringsbolag skiljer sig något beroende på om bolaget tillhandahåller livförsäkring eller skadeförsäkring. Vissa skillnader finns också beroende på om försäkringsbolaget meddelar försäkringar direkt till slutkunder (direktförsäkringsbolag) eller övertar risker från andra bolags försäkringar (återförsäkringsbolag). Vidare kan försäkringsbolag drivas antingen som försäkringsaktiebolag eller som ömsesidiga försäk- ringsbolag. För dessa olika slag av försäkringsbolag gäller i stort sett samma regler. Understödsföreningar är en särskilt reglerad ekonomisk förening, för inbördes bistånd mellan föreningens medlemmar eller deras anhöriga, som meddelar sjuk-, pensions- eller andra livförsäkringar. För understödsföreningar finns ett regelverk liknande det som gäller för för- säkringsbolag.

Konsumentskyddet är även ett viktigt motiv bakom regleringen av värdepappersbolag. Därtill syftar regleringen till att underlätta för värde-

pappersmarknaden att på ett effektivt sätt fylla behovet av kapital och investeringsmöjligheter.

Även för sparandet i investeringsfonder (dvs. värdepappersfonder och specialfonder) är konsumentskyddet det avgörande motivet för regler- ingen av såväl fondbolag, dvs. de bolag som förvaltar fonderna, och själva fonderna.

Ur ett tillsynsperspektiv är de nämnda finansiella företagens samlade riskbild och finansiella ställning av central betydelse oavsett vilket motiv som främst åberopas för den näringsrättsliga särregleringen. Det finns därför särskilda bestämmelser som syftar till att varje företag skall ha tillräckligt med kapital i förhållande till de risker de är exponerade för. Det finns också bestämmelser som syftar till att företagen skall sprida och hantera sina risker på ett lämpligt sätt, samt att de skall ha funge- rande system för detta. Graden av reglering, liksom den teknik som valts för att tillgodose de krav som ställs, skiljer sig mellan de olika typerna av finansiell verksamhet.

För att säkerställa att den finansiella ställningen är betryggande även med beaktande av den ekonomiska situationen i koncernföretag eller när- stående företag finns det, utöver bestämmelser för enskilda företag, be- stämmelser om tillsyn över företagsgrupper. För företagsgrupper i vilka det ingår kreditinstitut eller värdepappersbolag finns det bestämmelser om finansiella företagsgrupper. För försäkringsföretagen finns bestäm- melser om försäkringsgrupper.

I det följande lämnas en mer ingående beskrivning av den individuella tillsynen över de finansiella företagen och om den gruppbaserade tillsyn som utövas.

4.2Tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag

4.2.1Allmänt om regleringen av kreditinstitut och värdepappersbolag

Reglerna om tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag har EG- rättslig grund. Regler om tillsyn över kreditinstitut och värdepappers- bolag finns i direktivet 2000/12/EG om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (kreditinstitutsdirektivet), direktivet 93/22/EEG om investeringstjänster inom värdepappersområdet (investeringstjänstedirektivet) och direktivet 93/6/EEG om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut. Europaparlamentets och rådet antog i april 2004 direktiv 2004/39/EG om marknader för finansiella instrument och om ändring av rådets direktiv 85/611/EEG och 93/6/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG samt upphävande av rådets direktiv 93/22/EEG. Detta direktiv, som skall vara genomfört den 30 april 2006, ersätter investeringstjänstedirektivet.

EG-rättens kapitaltäckningsregler, som utgör en central del av rörelse- reglerna, bygger på den internationella s.k. Basel-överenskommelsen. Baselregelverket har nyligen moderniserats. Det nya Baselregelverket ligger till grund för de genomgripande ändringar som EG-reglerna om kapitaltäckning nu genomgår för att öka riskkänsligheten och effektivi- teten i systemet. Inom EU avses arbetet resultera i nya EG-direktiv som

enligt den tidsplan som nu finns skall vara genomförda i medlemssta- terna senast vid ingången av år 2007.

I svensk rätt finns de grundläggande rörelsereglerna för kreditinstitut i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse och lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar.

Lagen om bank- och finansieringsrörelse innehåller rambestämmelser om bl.a. soliditet och likviditet, riskhantering samt genomlysning. Soli- ditets- och likviditetsbestämmelser anger att bankers och kreditmark- nadsföretags rörelser skall drivas på ett sådant sätt att deras förmåga att fullgöra sina förpliktelser inte äventyras. Enligt den nya bestämmelsen om riskhantering skall banker och kreditmarknadsföretag identifiera, mäta, styra och ha kontroll över de risker som deras rörelser är förknip- pade med. Bestämmelsen om genomlysning innebär att rörelsen skall organiseras och drivas på ett sådant sätt att institutets ställning kan över- blickas.

Ett institut för elektroniska pengar skall enligt lagen om utgivning av elektroniska pengar se till att en sund utveckling av verksamheten främ- jas.

För värdepappersbolag finns rörelseregler i lagen (1991:981) om vär- depappersrörelse. Den lagen innehåller inte några rambestämmelser om soliditet, likviditet m.m. liknande dem som finns i lagen om bank- och finansieringsrörelse. Värdepappersrörelse skall drivas så att allmänhetens förtroende för värdepappersmarknaden upprätthålls och enskildas kapi- talinsatser inte äventyras samt i övrigt så att rörelsen kan anses sund.

För fondbolagen gäller enligt lagen (2004:46) om investeringsfonder att ett fondbolag skall driva sin verksamhet så att allmänhetens förtro- ende för fondmarknaden upprätthålls och enskildas kapitalinsatser inte otillbörligen äventyras samt i övrigt så att verksamheten kan anses sund.

I lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag (kapitaltäckningslagen) finns regler som är gemensamma för banker, kreditmarknadsföretag och värdepap- persbolag. Lagen innehåller dels kapitaltäckningsregler, dvs. bestämmel- ser som säkerställer att instituten har ett tillräckligt stort kapital i förhål- lande till de risker som är förknippade med deras tillgångar och åtagan- den, dels regler om stora exponeringar, dvs. ett slags riskspridningsreg- ler, för de individuella instituten. Lagen innehåller även bestämmelser om finansiella företagsgrupper.

4.2.2 Kapitalkrav m.m. för individuella institut

Banker, kreditmarknadsföretag och värdepappersbolag
Banker, kreditmarknadsföretag och värdepappersbolag (i detta avsnitt
benämnda institut), måste kunna hantera de risker som deras verksamhet
är förenad med. Den dominerande risken i dessa institut är den finansi-
ella risken, dvs. marknads-, likviditets- och kreditrisker.
Ett institut skall då verksamheten påbörjas ha ett visst startkapital. Ett
bankaktiebolag måste exempelvis ha ett startkapital som motsvarar minst
fem miljoner euro. För värdepappersbolag varierar startkapitalets mini-
minivå mellan fem miljoner och 50 000 euro beroende på vilken verk-
samhet bolaget skall bedriva.	62
	62

När verksamheten påbörjats skall institutet dessutom ha en viss minsta kapitalbas. Denna får aldrig understiga vad som vid verksamhetens bör- jan motsvarade institutets startkapital. Kapitalbasen består av primärt och sekundärt kapital. Efter justeringar för vissa poster, bl.a. goodwill, består det primära kapitalet i princip av institutets egna kapital (för sparbanker vissa fonder). Som sekundärt kapital räknas bl.a. vissa förlagslån. Det primära kapitalet skall alltid utgöra minst hälften av kapitalbasen.

För att bestämma hur stor kapitalbasen måste vara, dvs. kapitalkravet, utgår man från tillgångar och åtaganden uppdelade med avseende på kre- ditrisker och marknadsrisker. Med kreditrisk avses risken för att motpar- ten inte kan fullgöra sina förpliktelser gentemot institutet. Som exempel på tillgångar eller åtaganden som är utsatta för kreditrisker kan nämnas krediter, leasingavtal och garantier. Med marknadsrisk avses risken att positioner i finansiella instrument eller råvaror som institutet tagit för att på kort sikt göra vinst, skall minska i värde. Dit hör ränte-, aktiekurs-, råvarupris- och valutakursrisker. Kapitalkraven för kreditrisker och marknadsrisker viktas efter olika procentsatser beroende på typ av och relativ storlek på risk.

I kapitaltäckningslagen finns också bestämmelser om kontroll och övervakning av stora exponeringar, som har till syfte att begränsa storle- ken på den förlust ett institut kan ådra sig i det fall en kund eller grupp av kunder inte kan infria sina lån eller andra åtaganden mot företaget. Enligt kapitaltäckningslagen får värdet av ett instituts exponering mot en kund eller en grupp av kunder med inbördes anknytning inte överstiga 25 pro- cent av kapitalbasen. Om denna kund eller grupp av kunder är institutets moderföretag eller dotterföretag får exponeringen inte överstiga 20 pro- cent av kapitalbasen. Dessutom får inte det sammanlagda värdet av ett instituts stora exponeringar överstiga 800 procent av kapitalbasen. Med stor exponering avses en exponering mot en kund eller en grupp av kun- der med inbördes anknytning som överstiger 10 procent av institutets kapitalbas.

Instituten skall kvartalsvis lämna in kapitaltäckningsrapporter till Finansinspektionen. En rapport om stora exponeringar skall lämnas till Finansinspektionen varje halvår.

Det finns inga bestämmelser i kapitaltäckningslagen som ålägger in- stitut att rapportera interna transaktioner mellan företagen i gruppen.

Institut för elektroniska pengar

Enligt lagen om utgivning av elektroniska pengar skall ett institut för elektroniska pengar när verksamheten inleds ha ett startkapital som mot- svarar minst en miljon euro. Ett sådant institut skall ha en kapitalbas som med hänsyn till verksamhetens art och omfattning är tillräckligt stor. Kapitalbasen får aldrig understiga startkapitalet och inte heller ett belopp motsvarande två procent av det högsta värdet av utestående elektroniska pengar och det genomsnittliga värdet under de närmaste föregående sex månaderna av utestående elektroniska pengar.

För institut för elektroniska pengar gäller inte kapitaltäckningslagens bestämmelser om stora exponeringar. Ett sådant instituts tillgångar får dock endast placeras i tillgångar med låg risk och på ett sådant sätt att

lämplig riskspridning uppnås och så att institutets betalningsberedskap är tillfredsställande.

Fondbolag

Ett fondbolag, dvs. ett bolag som förvaltar investeringsfonder, skall en- ligt lagen (2004:46) om investeringsfonder ha ett startkapital som mot- svarar minst 125 000 euro. Kapitalkravet för ett fondbolag bestäms av fondförmögenhetens storlek och bolagets fasta omkostnader. Dessutom skall fondbolag som förvaltar någon annans finansiella instrument ha ett kapital för kreditrisker och marknadsrisker som enligt kapitaltäcknings- lagen krävs för värdepappersbolag med motsvarande verksamhet. För ett sådant fondbolag gäller även övriga bestämmelser i kapitaltäckningsla- gen som gäller för den typen av värdepappersbolag, t.ex. om stora expo- neringar och finansiella företagsgrupper.

4.2.3Gruppbaserad tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag

Inledning

Som har nämnts i det föregående har det inte ansetts tillräckligt att över- vaka kreditinstitutens och värdepappersbolagens ekonomiska ställning individuellt. Den individuella tillsynen kombineras därför med bestäm- melser om tillsyn över finansiella företagsgrupper och om skyldighet att lämna s.k. samlad information. Dessa bestämmelser finns i 6 och 7 kap. kapitaltäckningslagen samt i Finansinspektionens föreskrifter och all- männa råd (FFFS 2003:10) om kapitaltäckning och stora exponeringar.

Finansiella företagsgrupper

Reglerna om kapitalkrav för kreditrisker och marknadsrisker samt kon- troll av stora exponeringar skall även tillämpas på den samlade ekono- miska ställningen för en finansiell företagsgrupp. I tillsynen ingår även att se till att det finns tillfredsställande interna kontrollrutiner hos företag som skall upprätta eller ingå i en gruppbaserad redovisning.

En finansiell företagsgrupp finns enligt 6 kap. 1 § kapitaltäcknings- lagen om det i toppen av en företagsgrupp finns en bank, ett kreditmark- nadsföretag eller ett värdepappersbolag (dvs. ett institut) eller ett hol- dingföretag med finansiell verksamhet som har

1.dotterföretag som är bank, kreditmarknadsföretag, värdepappers- bolag, institut för elektroniska pengar eller motsvarande utländska företag eller finansiella institut, eller

2.ägarintresse med begränsat ägaransvar i förhållande till andelen av kapitalet (joint venture) i företag som angetts i 1.

Enligt föreskrifter som Finansinspektionen, med stöd av bemyndi- gande, har meddelat skall bestämmelserna om finansiella företagsgrupper gälla för ett institut eller ett holdingföretag med finansiell verksamhet och de institut, institut för elektroniska pengar, motsvarande utländska

företag eller finansiella institut som det finns ägarintressen i (1 kap. 1 § 3	64

Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd om kapitaltäckning och stora exponeringar).

Enligt 6 kap. 5 § kapitaltäckningslagen skall en separat tillsynsredo- visning (en s.k. gruppbaserad redovisning) tas fram för en finansiell företagsgrupp. I den gruppbaserade redovisningen skall de företag som ingår i gruppen räknas in helt, oavsett moderföretagets ägarandel i före- taget (förvärvsmetoden). Ett företag som det finns ägarintresse i behöver dock bara ingå till proportionell andel om moderföretaget särskilt kan visa att ansvaret är begränsat till andelen av kapitalet (joint venture). Be- dömningen av den gruppbaserade finansiella ställningen görs sedan med hjälp av de principer som används i fråga om enskilda institut på grund- val av de sammanställda räkenskaperna för gruppen. Metoden motsvarar konsolideringsmetoden, som får tillämpas för tillsyn av försäkringsgrup- per om skäl föreligger (se följande avsnitt).

Uppgiftslämnare för en finansiell företagsgrupp är som huvudregel det institut eller holdingföretag med finansiell verksamhet som finns i toppen av den finansiella företagsgruppen (7 kap. 6 § kapitaltäckningslagen). Om moderföretaget för en finansiell företagsgrupp som avses i 6 kap. 2 § kapitaltäckningslagen är ett utländskt holdingföretag med finansiell verk- samhet, skall rapporterna lämnas av det i gruppen ingående institutet un- der Finansinspektionens tillsyn som har den största balansomslutningen (15 kap. 4 § Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd om kapi- taltäckning och stora exponeringar).

Samlad information

I fråga om grupper som består av kreditinstitut vars moderföretag är ett s.k. blandat finansiellt holdingföretag är inte reglerna om finansiella företagsgrupper tillämpliga. I stället skall gruppen lämna sådan informa- tion som kan vara av betydelse för tillsynen över de dotterföretag som är institut.

Med ett holdingföretag med blandad verksamhet avses ett svenskt eller utländskt moderföretag som inte är kreditinstitut, värdepappersbolag eller institut för elektroniska pengar, motsvarande utländskt företag eller hol- dingföretag med finansiell verksamhet men som har minst ett dotterföre- tag som är kreditinstitut, värdepappersbolag, institut för elektroniska pengar eller motsvarande utländskt företag. Ett holdingföretag med blan- dad verksamhet företag kan exempelvis vara ett försäkringsföretag.

Vilken information som skall lämnas anges närmare i 13 kap. 5 § Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd om kapitaltäckning och stora exponeringar.

4.3Tillsyn över försäkringsföretag

4.3.1Allmänt om regleringen av försäkringsbolag

Det grundläggande syftet med regleringen av försäkringsbolag är att skydda försäkringstagarnas intressen. För försäkringsbolag gäller stabi- litetsprincipen som innebär att rörelsen skall drivas med en för rörelsens

omfattning och beskaffenhet tillfredsställande soliditet, likviditet och

kontroll över försäkringsrisker, placeringsrisker och rörelserisker. Stabi- litetstillsynen över försäkringsbolag omfattar hela verksamheten, men är främst inriktad på att säkerställa att företaget uppfyller solvensreglerna, dvs. reglerna avseende avsättningar, kapitalkrav och skuldtäckning samt placeringsreglerna. Finansinspektionen skall även övervaka försäkrings- bolagets metoder för administration och redovisning samt dess interna kontrollsystem.

Merparten av den svenska försäkringsrörelselagstiftningen är baserad på EG-rätten. Den i sammanhanget centrala solvensregleringen finns i rådets första direktiv 73/239/EEG om samordning av lagar och författ- ningar angående rätten att etablera och driva verksamhet med annan direkt försäkring än livförsäkring (första skadeförsäkringsdirektivet) samt rådets direktiv 2002/83/EG om livförsäkring (livförsäkringsdirekti- vet). En genomgripande reformering av de gemenskapsrättsliga reglerna på området pågår för närvarande i det s.k. solvens II-projektet. Arbetet syftar bl.a. till att utforma ett system som tar bättre hänsyn till de finansi- ella riskerna i försäkringsbolagets tillgångar då nivån på lämplig kapital- buffert skall bestämmas. Ett nytt direktiv beräknas tidigast vara klart år 2007.

EG:s solvensregler för försäkringsföretag är införlivade i svensk rätt genom försäkringsrörelselagen (1982:713) och föreskrifter meddelade av Finansinspektionen. Solvensreglerna finns främst i 7 kap. försäkrings- rörelselagen och i Finansinspektionens allmänna råd (FFFS 1998:15) om möjligheten för försäkringsbolag att räkna in förlagslån i kapitalbasen.

De svenska solvensreglerna har nyligen utretts av Placeringsutred- ningen (dir. 2000:15 och 2002:138). Utredningen har lämnat delbetän- kandet Principer för ett moderniserat solvenssystem för försäkringsbolag (SOU 2003:14) och slutbetänkandet Förslag till ett moderniserat solvens- system för försäkringsbolag (SOU 2003:84). Betänkandena har remiss- behandlats och bereds för närvarande i Finansdepartementet.

4.3.2Solvenskrav m.m.

Försäkringsbolagens huvudsakliga uppgift är att för försäkringstagares räkning ta på sig ett stort antal individuella risker i syfte att minska eller helt eliminera dem. De risker som är speciellt framträdande för försäk- ringsbolagen är försäkringsrisk och finansiell risk. Försäkringsrisken in- nefattar bl.a. risken att antalet skador blir fler och dyrare än beräknat. Inom begreppet finansiell risk ryms bl.a. ränte-, valuta-, likviditets- och kreditrisker.

I syfte att se till att livförsäkringsbolag har ett tillräckligt kapital för att hantera de risker som försäkringsrörelsen är förenad med finns det, som nämnts ovan, särskilda solvensregler i 7 kap. försäkringsrörelselagen.

Utgångspunkten för all försäkring är att det skall göras en värdering av den risk som försäkringsbolaget tar över från försäkringstagaren. Värde- ringen av försäkringsåtagandet är därför central för solvenssystemets uppbyggnad. För försäkringsbolagets åtaganden skall bolaget göra av- sättningar, benämnda försäkringstekniska avsättningar. Dessa skall inte förväxlas med vanliga skulder eftersom de grundas på en värdering av

osäkra åtaganden och kan komma att förändras över tiden.

De försäkringstekniska avsättningarna skall motsvaras av tillgångar som måste uppfylla vissa krav. De benämns skuldtäckningstillgångar. Skuldtäckningstillgångar skall placeras på ett sådant sätt att de motsvarar försäkringsbolagets åtaganden (matchning), att lämplig riskspridning uppnås (diversifiering) samt så att bolagets betalningsberedskap är till- fredsställande (likviditet). Skuldtäckningstillgångar får placeras i vissa tillgångsslag, bl.a. aktier, obligationer och andra skuldförbindelser, fas- tigheter, bankmedel etc. Det finns också begränsningar för hur stor andel av dessa tillgångar som får placeras i ett visst tillgångsslag. Dessa till- gångslimiter kombineras med bestämmelser om hur stor del av skuld- täckningstillgångarna som får härröra från samma utgivare (enhandsen- gagemang).

De tillgångar som inte används för att täcka de försäkringstekniska av- sättningarna brukar benämnas fria tillgångar och omfattas inte av de nu beskrivna placeringsreglerna.

Utöver detta finns det regler som syftar till att bolaget skall ha ett buf- fertkapital om utfallet av försäkringsrörelsen blir sämre än väntat. Buf- fertkapitalet, benämnt kapitalbas, motsvaras till största delen av poster inom det egna kapitalet och skall också vara sammansatt på ett särskilt sätt. Kapitalbasen skall vara minst lika stor som den s.k. solvensmargi- nalen (jfr kapitalkravet för institut). Solvensmarginalens storlek bestäms på olika sätt för livförsäkringsbolag och skadeförsäkringsbolag.

Solvensmarginalens storlek i livförsäkringsföretag bestäms i stora drag som en viss andel av de försäkringstekniska avsättningarna. I skadeför- säkringsbolag bestäms solvensmarginalen i proportion till premieindex och skadeindex. Solvensmarginalen måste dock alltid uppnå en viss minsta nivå kallad garantibelopp. Dessa belopp har nyligen höjts som en följd av de s.k. solvensskade- respektive solvenslivdirektiven (se prop. 2002/03:94; beträffande solvenslivdirektivet kan också anmärkas att reglerna där numera har förts in i livförsäkringsdirektivet 2002/83/EG). För livförsäkringsbolag är denna summa minst tre miljoner euro. För skadeförsäkringsbolag är det lägsta beloppet två miljoner euro men kan ökas beroende på i vilken försäkringsklass företaget bedriver sin verk- samhet. I båda dessa fall finns det möjlighet att bestämma garantibelop- pet till ett lägre belopp under en övergångsperiod eller om det finns sär- skilda skäl. Svenska försäkringsbolag skall varje år lämna in solvens- deklaration till Finansinspektionen (se Finansinspektionens föreskrifter FFFS [2003:3] om svenska försäkringsbolags skyldighet att lämna sol- vensdeklaration). Solvensdeklarationens utformning är likartad inom hela EES, enligt en överenskommelse mellan tillsynsmyndigheterna.

4.3.3Tillsyn över försäkringsgrupper

Att ett försäkringsbolag har en tillräcklig kapitalbas övervakas inte bara på individuell nivå utan även på gruppnivå. Regler om tillsyn över för- säkringsgrupper finns i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/78/EG om extra tillsyn över försäkringsföretag som ingår i en försäkringsgrupp (försäkringsgruppsdirektivet). Direktivet genomfördes i svensk rätt efter förslag i prop. 1999/2000:99 Gruppbaserade försäkringsrörelseregler och

bestämmelserna är bl.a. införda i 7 a kap. försäkringsrörelselagen (se

även 26 a–26 h §§ lagen [1972:262] om understödsföreningar). Vissa be- stämmelser finns också i Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd (FFFS 2002:4) om gruppbaserad kapitalbas och solvensmarginal för försäkringsföretag och understödsföreningar som ingår i en grupp samt i Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd (FFFS 2002:10) om rapportering av väsentliga affärshändelser och avtal inom en försäkrings- grupp.

Enligt försäkringsrörelselagen finns en försäkringsgrupp i tre olika fall, nämligen om ett försäkringsbolag

1.har ett dotter- eller intresseföretag som är försäkringsföretag,

2.har ett moderföretag som är ett försäkringsholdingföretag, ett åter- försäkringsföretag eller ett annat försäkringsföretag i tredje land, eller

3.har ett moderföretag som är ett annat företag än som avses i 1 och 2. När det finns en försäkringsgrupp omfattar den även andra företag som

försäkringsbolaget är närstående till, bl.a. andra dotter- och intresseföre- tag än de som är försäkringsföretag.

De krav som ställs på en försäkringsgrupp varierar beroende på vilken slags försäkringsgrupp det rör sig om. Endast en sådan försäkringsgrupp som avses i punkten 1 skall uppfylla ett gruppbaserat kapitalkrav. För- enklat uttryckt innebär det att den gruppbaserade kapitalbasen skall uppgå till en nivå som är tillräcklig med hänsyn till andra företag i före- tagsgruppen (gruppbaserad solvensmarginal). När den gruppbaserade kapitalbasen och solvensmarginalen bestäms tillämpas bestämmelserna i 7 kap. försäkringsrörelselagen om kapitalbas och solvensmarginal, dvs. samma bestämmelser som gäller för den individuella tillsynen.

För sådana försäkringsbolag som ingår i försäkringsgrupper som avses i punkterna 1 och 2 ovan skall det göras en beräkning av den gruppbase- rade kapitalbasen och solvensmarginalen för att bestämma den ekono- miska ställningen med hänsyn till andra företag i företagsgruppen. Syftet med reglerna är att undvika att samma tillgångar täcker kapitalkravet i flera företag, (s.k. double-gearing). Den gruppbaserade kapitalbasen justeras för sådana poster som kan ingå i fler än ett företags kapitalbas samt belopp som härrör från inbördes finansiering i gruppen. Det är fråga om poster som får ingå i kapitalbasen, men som skapas i balansräkningen utan att nytt kapital tillförs utifrån, exempelvis eviga förlagslån.

Försäkringsgruppsdirektivet anger tre alternativa metoder för beräk- ning av kapitalbasen och kapitalkraven; sammanläggnings- och avräk- ningsmetoden, kravavräkningsmetoden samt en metod baserad på sam- manställd redovisning (konsolideringsmetoden). Då reglerna genomför- des i svensk rätt fastställdes det att den gruppbaserade ekonomiska ställ- ningen i första hand skall beräknas med hjälp av sammanläggnings- och avräkningsmetoden. Om det finns skäl får dock konsolideringsmetoden användas.

Oavsett vilken typ av försäkringsgrupp det handlar om skall ett försäk- ringsbolag ha god kontroll över affärshändelser och andra avtal (interna transaktioner) med andra företag i försäkringsgruppen eller med en fysisk person som har ett kvalificerat innehav i eller en nära förbindelse med försäkringsbolaget eller ett annat företag inom försäkringsgruppen. För- säkringsbolaget skall inte bara ha kontroll över affärsförbindelserna och avtalen som sådana utan även över hur de påverkar dess ekonomiska

ställning.

5 Konglomeratdirektivet

Bakgrund

Som har nämnts i det föregående finns det i gällande rätt bestämmelser om tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag som ingår i finansi- ella företagsgrupper och om försäkringsföretag som ingår i försäkrings- grupper. Före antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/87/EG av den 16 december 2002 om extra tillsyn över kreditinsti- tut, försäkringsföretag och värdepappersföretag i ett finansiellt konglo- merat och om ändring av rådets direktiv 73/239/EEG, 79/267/EEG, 92/49/EEG, 92/96/EEG, 93/6/EEG och 93/22/EEG samt Europaparla- mentets och rådets direktiv 98/78/EG och 2000/12/EG (konglomerat- direktivet) fanns det däremot inte någon heltäckande reglering på EG- nivå för tillsynen av företagsgrupper som innehåller båda företagskategorierna – kreditinstitut eller värdepappersbolag och försäkringsföretag. Konglomeratdirektivet kompletterar reglerna om tillsyn över försäkringsgrupper och finansiella företagsgrupper.

Tillkomsten av konglomeratdirektivet skall ses mot bakgrund av att det
under senare år har växt fram allt fler företagsgrupper som innehåller
företag både från bank- eller värdepapperssektorn och försäkrings-
sektorn. Om ett företag i en sådan grupp skulle få finansiella problem,
kan det påverka inte bara det företaget eller andra företag inom samma
sektor utan även sprida sig till företag inom andra sektorer. Syftet med
direktivet är därför att utveckla lämpliga tillsynsformer för sådana
företagsgrupper. Detta skall kunna bidra till bättre stabilitet på den
europeiska finansmarknaden och till att det införs gemensamma normer
för tillsynen över finansiella konglomerat i Europa. Eftersom direktivet
är ett minimidirektiv, får dock på nationell nivå införas strängare regler
än de som föreskrivs i direktivet. Följaktligen kan de nationella
regelverken komma att se olika ut.
I ett finansiellt konglomerat kan det finnas företag i olika medlems-
stater. För att tillgodose de intressen som tillsynsmyndigheterna i de
olika länderna kan ha finns i direktivet en typ av bestämmelser som hit-
tills varit sällsynta i svensk rätt. Som exempel kan nämnas att vissa be-
slut bara får fattas om de berörda tillsynsmyndigheterna i de olika med-
lemsstaterna kommer överens om det. Andra beslut förutsätter att en
myndighet hör med de andra myndigheterna, och i vissa fall med det fi-
nansiella konglomeratet, innan den bestämmer vilken lösning som skall
väljas för ett visst finansiellt konglomerat. De enskilda besluten kan
alltså anpassas till det finansiella konglomeratets struktur, riskbild etc.
Utöver de nya bestämmelserna om finansiella konglomerat innehåller
konglomeratdirektivet ett stort antal följdändringar i andra direktiv. I det
följande beskrivs dock endast översiktligt den nya regleringen av finansi-
ella konglomerat.
Vad är ett finansiellt konglomerat?
Definitionen av ett finansiellt konglomerat innehåller ett antal kriterier.
Ett finansiellt konglomerat skall för det första innehålla minst ett s.k.
reglerat företag som auktoriserats inom EES. Ett reglerat företag är ett	70
	70

företag som driver verksamhet som fordrar tillstånd, t.ex. ett kreditinsti- tut, värdepappersföretag eller försäkringsföretag.

Vidare skall det reglerade företaget inom gruppen antingen

–vara moderföretag till ett annat företag som tillhör den finansiella sektorn (dvs. ett företag som driver viss finansiell verksamhet oavsett om verksamheten fordrar tillstånd eller inte),

–ha ägarintresse i ett annat företag inom den finansiella sektorn,

–ha gemensam eller i huvudsak gemensam ledning med ett annat företag inom den finansiella sektorn, eller

–vara dotterföretag till ett annat företag och gruppens verksamhet drivs huvudsakligen inom den finansiella sektorn.

Till detta kommer att minst ett av företagen i gruppen skall tillhöra för- säkringssektorn och minst ett tillhöra bank- eller värdepapperssektorn. Dessutom skall verksamheten inom försäkringssektorn och inom bank- och värdepapperssektorn vara betydande.

Direktivet innehåller olika bestämmelser som närmare definierar vad som avses med att ”verksamheten drivs huvudsakligen inom den finansi- ella sektorn” och att verksamheten inom försäkringssektorn eller bank- och värdepapperssektorn är ”betydande”. Direktivet anger emellertid också att de inblandande tillsynsmyndigheterna skall kunna komma överens om att frångå dessa förutsättningar i vissa fall.

I direktivets tillämpningsområde inkluderas även svenska fondbolag och deras utländska motsvarigheter. För dessa företag lämnas det emel- lertid ett visst utrymme att bestämma hur de skall behandlas vid tillsynen över finansiella företagsgrupper, försäkringsgrupper och finansiella kon- glomerat.

En enda samordnare
Avsikten är att tillsynen över ett finansiellt konglomerat skall utövas av
en enda tillsynsmyndighet. Det betyder dock inte att den myndigheten
skall ha individuell tillsyn över de företag som ingår i det finansiella
konglomeratet. Den myndighet som ansvarar för tillsynen över konglo-
meratet kallas i direktivet för samordnare. Om det i ett finansiellt kon-
glomerat finns en eller flera undergrupper som också är finansiella kon-
glomerat, skall inte någon konglomerattillsyn utövas över dessa grupper.
Om alla företag i ett finansiellt konglomerat hör hemma i samma
medlemsstat, är det tillsynsmyndigheten i det landet som är ansvarig för
tillsynen även över det finansiella konglomeratet.
I de fall ett finansiellt konglomerat driver verksamhet i två eller flera
medlemsstater, innehåller direktivet kriterier för att utse en enda samord-
nare bland de berörda medlemsstaternas tillsynsmyndigheter (behöriga
myndigheter). Något förenklat uttryckt innebär dessa kriterier att sam-
ordnaren kommer att vara den myndighet som har tillsyn över det mest
betydelsefulla reglerade företaget, antingen beroende på dess placering i
toppen av konglomeratet eller beroende på dess storlek. Tillsynsmyndig-
heterna får dock komma överens om att frångå dessa kriterier och utse en
annan samordnare.
Samordnaren skall ansvara för insamling och spridning av uppgifter
från berörda företag inom det finansiella konglomeratet samt övervak-
ning och bedömning av konglomeratets finansiella ställning. Samordna-	71

ren skall också planera och samordna tillsynen i samarbete med berörda behöriga myndigheter. För detta ändamål innehåller direktivet bestäm- melser bl.a. om tillgång till och utbyte av uppgifter mellan såväl behöriga myndigheter som mellan dessa myndigheter och företagen inom ett finansiellt konglomerat.

I fråga om finansiella konglomerat som leds av ett moderföretag i tredje land, skall den behöriga myndighet som skulle ha varit samordnare om ovannämnda principer varit tillämpliga, kontrollera om företagen i konglomeratet är föremål för tillsyn likvärdig den som föreskrivs i direk- tivet. Om tillsynen inte bedöms likvärdig, skall myndigheten i fråga tillämpa direktivets bestämmelser analogt eller välja andra metoder för att se till att tillsynen blir lämplig. Myndigheten kan i detta fall särskilt kräva att det för tillsynsändamål inrättas ett blandat finansiellt holding- företag med huvudkontor inom EU.

Tillsynen över kapitalbas, riskkoncentrationer och interna transaktioner
Tillsynen över ett finansiellt konglomerat skall omfatta en kontroll av
konglomeratets finansiella ställning. I denna ingår tillsyn av att det finan-
siella konglomeratet uppfyller ett visst kapitalkrav (i direktivet kallat
solvenskrav), liksom tillsyn av riskkoncentrationer i gruppen och trans-
aktioner inom det finansiella konglomeratet (i det följande benämnda
interna transaktioner).
I likhet med vad som gäller för vissa försäkringsgrupper och för finan-
siella företagsgrupper, skall kapitalbasen på konglomeratnivå motsvara
ett visst kapitalkrav. De reglerade företagen i konglomeratet skall även
ha en lämplig kapitaltäckningsstrategi.
Kapitalkravet skall beräknas åtminstone en gång per år och i samband
med detta rapporteras till samordnaren. För att beräkna kapitalkravet på
konglomeratnivå anger direktivet tre alternativa metoder, samt en fjärde
som innebär en blandning mellan de övriga tre (se direktivets bilaga I).
Dessa metoder bygger i sin tur på de sektorsspecifika bestämmelserna i
kreditinstitutsdirektivet	(2000/12/EG),	försäkringsgruppsdirektivet
(98/78/EG) och direktivet om kapitalkrav för kreditinstitut och värde-
pappersföretag (93/6/EG).
Direktivets bestämmelser om riskkoncentration tar sikte på expone-
ringar med förlustpotential som är stora nog att äventyra den finansiella
ställningen i de reglerade företagen. Dessa exponeringar kan exempelvis
orsakas av kreditrisker, investeringsrisker, försäkringsrisker eller mark-
nadsrisker.
De stora exponeringar som rapporteras för finansiella företagsgrupper
är ett slags riskkoncentration som faller under konglomeratdirektivets
definition. Definitionen av riskkoncentrationer är dock vid och omfattar
även andra riskkoncentrationer än så.
Rapportering av konglomeratets betydande riskkoncentration skall ske
minst en gång per år till samordnaren. Det är samordnaren som, efter
samråd med övriga berörda tillsynsmyndigheter identifierar den typ av
risker som skall rapporteras. Samordnaren skall också, efter samråd med
de berörda tillsynsmyndigheterna och det finansiella konglomeratet, be-
stämma vilka riskkoncentrationer som skall anses som betydande. Några
kvantitativa gränser för riskkoncentration liknande dem om stora expone-			72

ringar för finansiella företagsgrupper finns inte i direktivet. Medlemssta- terna får dock fastställa kvantitativa gränser för riskkoncentration eller tillåta sina behöriga myndigheter att fastställa sådana gränser eller vidta andra lämpliga åtgärder för att uppfylla målen för extra tillsyn över risk- koncentration på nivån finansiellt konglomerat.

Med interna transaktioner avses alla transaktioner genom vilka regle- rade företag inom ett finansiellt konglomerat direkt eller indirekt anlitar andra företag inom samma grupp eller en fysisk eller juridisk person som har ”nära förbindelser” med företagen i den gruppen för att uppfylla en skyldighet, oavsett om den är avtalsenligt eller inte och om den sker mot betalning eller inte.

I likhet med bestämmelserna om riskkoncentration, är bestämmelserna om tillsyn över interna transaktioner begränsade till att endast gälla årlig rapportering av betydande transaktioner till samordnaren. Här är det dock fråga om att redovisa transaktionerna för vart och ett av de reglerade företag som ingår i konglomeratet. Samordnaren skall, efter samråd med övriga berörda tillsynsmyndigheter och det finansiella konglomeratet, identifiera de transaktioner som ett visst finansiellt konglomerat skall rapportera. Samordnaren skall vidare, efter samråd med de berörda till- synsmyndigheterna, och det finansiella konglomeratet bestämma vilka transaktioner som skall anses som betydande. Om några gränsvärden inte fastställts, skall en transaktion åtminstone anses betydande om beloppet överstiger fem procent av det totala kapitalkravet på konglomeratnivå.

Medlemsstaterna får vidare tillåta sina behöriga myndigheter att fast- ställa kvantitativa gränser eller kvalitativa krav på interna transaktioner. Medlemsstaterna får också tillåta sina behöriga myndigheter att tillämpa befintliga särregler på transaktioner inom det finansiella konglomeratet.

Metoder för riskhantering och rutiner för intern kontroll

Direktivet ställer också krav på att de reglerade företagen i ett finansiellt konglomerat skall ha metoder för riskhantering och rutiner för intern kontroll, inklusive sunda rapporterings- och redovisningsförfaranden. Av direktivet framgår vidare vilka krav som måste vara uppfyllda för att metoderna och rutinerna skall vara tillräckliga. Alla de företag som om- fattas av extra tillsyn på konglomeratnivå skall dessutom ha tillräckliga rutiner för intern kontroll för att ta fram den information som kan vara av betydelse för tillsynen.

Ledningen i ett blandat finansiellt holdingföretag skall vara lämplig

Ett blandat finansiellt holdingföretag är ett moderföretag som inte är ett reglerat företag, dvs. inte ett kreditinstitut, värdepappersföretag eller för- säkringsföretag. När det i toppen av ett finansiellt konglomerat finns ett sådant företag skall medlemsstaterna kräva att de personer som faktiskt leder verksamheten i företaget har ett tillräckligt gott anseende och till- räcklig erfarenhet för att kunna fullgöra sina åligganden.

De krav som ställs på ledningen i holdingföretaget är desamma som de som ställs på ledningen i ett kreditinstitut, ett försäkringsföretag eller ett

annat reglerat företag.

6 Genomförande av konglomeratdirektivet

6.1Hur bör konglomeratdirektivet genomföras?

Promemorians förslag: Konglomeratdirektivets bestämmelser om fi- nansiella konglomerat skall bl.a. tas in i en ny lag, lagen om särskild tillsyn över finansiella konglomerat. Dessutom skall de ändringar som genom konglomeratdirektivet görs i tidigare antagna direktiv – i den utsträckning det behövs – genomföras genom ändringar i befintlig lag- stiftning. Bestämmelserna i den nya lagen skall kompletteras med föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som re- geringen bestämmer.

Skälen för promemorians förslag: Hittills har det inte i EG-rätten eller i svensk rätt funnits några särskilda bestämmelser om finansiella konglomerat eller tillsyn över sådana konglomerat. Genom konglomerat- direktivet har sådana bestämmelser emellertid beslutats på EU-nivå. Dessa bestämmelser skall nu genomföras i svensk rätt. Eftersom kon- glomeratdirektivet innehåller bestämmelser som rör flera sektorer, dvs. bank (kredit), värdepapper och försäkring, synes det lämpligt att de nya bestämmelserna om finansiella konglomerat tas in i en ny lag om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.

Konglomeratdirektivet innehåller också ett stort antal ändringar i tidi- gare antagna direktiv, bl.a. kreditinstitutsdirektivet (2000/12/EG) och försäkringsgruppsdirektivet (98/78/EG). Dessa direktiv är redan genom- förda i svensk rätt. De ändringar konglomeratdirektivet innehåller och som kräver lagändringar genomförs lämpligen genom ändringar eller tillägg i de med anledning av dessa direktiv införda svenska bestämmel- serna.

Konglomeratdirektivet är komplext. Det har visat sig, såväl vid arbetet med det nationella genomförandet som vid diskussioner som ägt rum mellan EU:s medlemsstater, att flera av artiklarna i direktivet ger ut- rymme för olika tolkningar. Till detta kommer att många av direktivets artiklar förutsätter att berörda tillsynsmyndigheter kan komma överens om att välja en viss lösning eller att den tillsynsmyndighet som är sam- ordnare inhämtar synpunkter från andra tillsynsmyndigheter eller från de företagen i konglomeratet innan den slutligen bestämmer sig för en lös- ning. Den nya lagen bör utformas på ett sådant sätt att bestämmelserna inte hindrar Finansinspektionen från att delta i detta nödvändiga samar- bete. Genomförandet av direktivet förutsätter att det i det svenska regel- verket förs in en hel del bestämmelser av teknisk och detaljerad art som inte bör tas in lag. Således bör den nya lagen få karaktär av ramlagstift- ning som kompletteras med föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

6.2Bör de svenska bestämmelserna vara strängare än direktivets?

Promemorians bedömning: Utgångspunkten bör vara att inte införa strängare bestämmelser än de som konglomeratdirektivet innehåller. Om direktivet inte behandlar en viss fråga, kan det dock finnas anled- ning att införa kompletterande bestämmelser. I de avseenden svensk rätt redan är strängare än EG-rätten kan det också finnas anledning att införa liknande regler för finansiella konglomerat.

Skälen för promemorians bedömning: Konglomeratdirektivet är ett s.k. minimidirektiv, dvs. medlemsstaterna får om de så önskar införa strängare regler än de regler som finns i direktivet (se stycke 16 i ingres- sen). Utgångspunkten bör dock vara att Sverige skall avstå från att gå längre än vad direktivet föreskriver. Därigenom bedöms förutsättning- arna öka för att de svenska reglerna i stor utsträckning kommer att vara desamma som i andra medlemsstater. Det torde också underlätta tillsynen över gränsöverskridande finansiella konglomerat och det samarbete mellan tillsynsmyndigheterna som blir nödvändigt med anledning av direktivet. Likartade regler torde dessutom öka förutsebarheten för de företag som omfattas av direktivets bestämmelser, eftersom dessa inte alltid kommer att med säkerhet kunna förutse vilken medlemsstats till- synsmyndighet som kommer att vara samordnare och vars nationella lag- stiftning därmed i stor utsträckning kommer att vara styrande för det finansiella konglomeratet.

Det kan dock finnas anledning att komplettera direktivets reglering i vissa avseenden. En sådan situation kan vara att direktivet inte uttöm- mande reglerar en viss fråga eller lämnar frågan öppen för medlemssta- terna att bestämma om. Det kan då finnas anledning att införa utfyllande bestämmelser.

Det kan vidare finnas skäl att införa strängare regler än direktivets om det för finansiella företagsgrupper eller för försäkringsgrupper redan gäller mer långtgående bestämmelser i svensk rätt än de som nu föreslås för finansiella konglomerat.

Hur direktivet skall genomföras och i vilka avseenden det finns anled- ning att i det svenska regelverket gå utöver vad direktivet stadgar kom- mer att behandlas i följande avsnitt.

7 Centrala definitioner

I artikel 2 i konglomeratdirektiv finns definitioner av de olika begrepp som används i direktivet. I detta avsnitt övervägs om och i så fall hur dessa definitioner bör genomföras i svensk rätt.

7.1Definition av olika typer av finansiella företag, m.m.

Promemorians förslag: I den nya lagen om särskild tillsyn över finansiella konglomerat definieras kreditinstitut, värdepappersbolag, institut, finansiellt institut, anknutet företag, försäkringsföretag, ut- ländska återförsäkringsföretag, fondbolag, reglerat företag, sektors- bestämmelser, finansiell sektor, blandat finansiellt holdingföretag och försäkringsholdingföretag.

(Ytterligare definitioner behandlas i avsnitten 7.2, 9.1 och 11.1).

Skälen för promemorians förslag: Definitionen av ett finansiellt konglomerat (se avsnitt 8.1) förutsätter att det i ett finansiellt konglome- rat ingår åtminstone ett företag som tillhör försäkringssektorn och ett företag som tillhör bank- och värdepapperssektorn. Detta gör att kon- glomeratdirektivets definitioner av kreditinstitut, försäkringsföretag, vär- depappersföretag och fondbolag är av intresse.

En annan central definition är ”finansiell sektor” som avser vissa före- tag som driver finansiell verksamhet. Definitionen omfattar de reglerade företag under tillsyn som nämns i det föregående men även vissa inte tillståndspliktiga företag som tillhör försäkringssektorn, banksektorn eller värdepapperssektorn. Definitionen av finansiell sektor är av betydelse bl.a. för att avgränsa vilka företag som skall ingå i en grupp för att grup- pen skall vara ett finansiellt konglomerat.

Ytterligare definitioner behandlas i avsnitten 7.2, 9.1 och 11.1.

Kreditinstitut

Enligt artikel 2.1 i konglomeratdirektivet avses med kreditinstitut ett företag enligt artikel 1.1 andra stycket i kreditinstitutsdirektivet (2000/12/EG).

Enligt artikel 1.1 första stycket i kreditinstitutsdirektivet är ett kreditin- stitut:

a) ett företag vars verksamhet består i att från allmänheten ta emot in- sättningar eller andra återbetalbara medel och att bevilja krediter för egen räkning, eller

b) ett institut för elektroniska pengar i enlighet med Europaparlamen- tets och rådets direktiv 2000/46/EG om rätten att starta och driva affärs- verksamhet i institut för elektroniska pengar samt om tillsyn av sådan verksamhet.

Enligt artikel 1.1 andra stycket skall vid tillämpningen av tillsyn på gruppnivå dels kreditinstitut enligt ovan, dels privata eller offentliga företag som omfattas av definitionen ovan och som är auktoriserade i ett

tredje land betraktas som kreditinstitut.

I 1 kap. 1 § första stycket 4 lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och
stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag (kapitaltäck-
ningslagen) definieras ett kreditinstitut som ”bank, kreditmarknadsföre-
tag och Svenska skeppshypotekskassan” (prop. 1994/95:50 s. 244). Ban-
ker och kreditmarknadsföretag bör omfattas av kreditinstitutsdefinitionen
i lagen om särskild tillsyn över finansiella konglomerat. Förutom dessa
företagstyper bör institut för elektroniska pengar omfattas av kreditinsti-
tutsdefinitionen. Svenska skeppshypotekskassan omfattas dock inte av
bestämmelserna i kreditinstitutsdirektivet (se artikel 2) och bedöms ha
liten relevans för konglomerattillsynen. Svenska skeppshypotekskassan
bör därför inte falla under definitionen av kreditinstitut.
I lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse finns en defini-
tion av bankrörelse som skiljer sig från definitionen av kreditinstitut i
kreditinstitutsdirektivet. Med bankrörelse avses i nämnda lag ”rörelse i
vilken det ingår betalningsförmedling via generella betalsystem och
mottagande av medel som efter uppsägning är tillgängliga för fordrings-
ägaren inom högst 30 dagar”. Av detta följer att en bank i svensk rätt inte
nödvändigtvis behöver vara ett kreditinstitut i EG-rättslig mening. Även
om definitionen av banker enligt svensk rätt inte överensstämmer med
definitionen av kreditinstitut i EG-rätten, bör samtliga banker omfattas av
regleringen av finansiella konglomerat. Ett skäl för detta är bankers bety-
delse för stabiliteten i det finansiella systemet.
Av konglomeratdirektivet framgår att även företag som auktoriserats i
ett annat land inom EU eller i tredje land skall betraktas som ett kredit-
institut, om det faller under kreditinstitutsdefinitionen. Här bör dock
väljas en lagteknisk lösning som liknar den i kapitaltäckningslagen. Det
innebär att de utländska företagen inte direkt nämns i definitionen av
kreditinstitut. När såväl svenska som utländska företag avses används i
stället uttrycket ”ett kreditinstitut eller ett motsvarande utländskt
företag”. Med motsvarande utländskt företag avses då sådana utländska
företag som omfattas av kreditinstitutsdefinitionen i konglo-
meratdirektivet.
Av vad som nu sagts följer att ett kreditinstitut i den nya lagen bör de-
finieras som en bank eller ett kreditmarknadsföretag enligt lagen om
bank- och finansieringsrörelse och ett institut för elektroniska pengar
enligt lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar.
Försäkringsföretag
Enligt artikel 2.2 i konglomeratdirektivet skall försäkringsföretag defini-
eras enligt de grundläggande försäkringsdirektiven, dvs. som ett företag
som har fått officiell auktorisation enligt artikel 6 i första skadeförsäk-
ringsdirektivet (73/239/EEG) eller första livförsäkringsdirektivet
(79/267/EEG) (numera artikel 4 i livförsäkringsdirektivet, 2002/83/EG).
Även försäkringsföretag i tredje land, dvs. ett företag som, om det hade
sitt säte i EU, skulle behöva auktorisation enligt nämnda artiklar, faller in
under definitionen i artikel 2.2.
Av direktivet följer att de svenska bestämmelserna måste göras
tillämpliga på flertalet försäkringsbolag som driver direktförsäkrings-
rörelse. Enligt försäkringsrörelselagen (1982:713) följer emellertid
återförsäkringsbolagen i stort sett samma regler som direkt-	78

försäkringsbolag. Dessa företag bör därför behandlas på samma sätt som direktförsäkringsbolag när de ingår i ett finansiellt konglomerat. Både svenska direktförsäkringsbolag och återförsäkringsbolag bör alltså ingå i den definition som väljs. Detta innebär att den svenska regleringen kommer att omfatta något fler företag än konglomeratdirektivet.

Understödsföreningar enligt lagen (1972:262) om understödsföre- ningar bör också omfattas. För understödsföreningar finns det i lagen om understödsföreningar bestämmelser om försäkringsgrupper liknande de som enligt försäkringsrörelselagen gäller för försäkringsbolag (26 a – 26 h §§). Enligt förarbetena till dessa bestämmelser kommer en försäk- ringsgrupp i praktiken att finnas bara om föreningen har ett dotterföretag eller ett intresseföretag som är ett svenskt försäkringsbolag, eftersom understödsföreningarna verksamhet begränsas till Sverige (prop. 1999/2000:99 s. 70). En understödsförening kan enligt förarbetena i praktiken inte vara föremål för ett sådant andelsinnehav att den utgör ett dotterföretag. En sådan förening kan därför inte omfattas av ett överord- nat företags gruppbaserade redovisning (se 26 a § lagen om understöds- föreningar) För understödsföreningar gäller inte heller något särskilt gruppbaserat kapitalkrav. Det beror på att det för dessa föreningar saknas närmare bestämmelser om individuella kapitalkrav. En understödsföre- ning skall dock göra en beräkning av den gruppbaserade kapitalbasen och solvensmarginalen för att bestämma den ekonomiska ställningen med hänsyn till andra företag i företagsgruppen. För beräkningen av den gruppbaserade kapitalbasen och solvensmarginalen tillämpas då be- stämmelserna i försäkringsrörelselagen (26 d § lagen om understödsföre- ningar).

Förutom nyss nämnda svenska försäkringsföretag, dvs. direktförsäk- ringsbolag och återförsäkringsbolag, som driver försäkringsrörelse enligt försäkringsrörelselagen samt understödsföreningar enligt lagen om understödsföreningar omfattas utländska företag av definitionen i konglomeratdirektivet. Här bör väljas samma lagtekniska lösning som i fråga om kreditinstitut. För de nu nämnda svenska bolagen och föreningarna bör i den nya lagen tas in en definition av försäkringsföretag. När sådana utländska försäkringsföretag som definieras i konglomeratdirektivet avses, används uttrycket ”ett utländskt direktförsäkringsföretag”. Det bör dock noteras att detta uttryck inte inkluderar de utländska återförsäkringsföretagen, se mer om detta i det följande.

Mot denna lagtekniska lösning kan möjligen invändas att begreppet försäkringsföretag ges en annan innebörd än i försäkringsrörelselagen. Där används termen försäkringsföretag oftast för att beteckna svenska och utländska direkt- och återförsäkringsföretag (prop. 1999/2000:99 s. 29).

Termen försäkringsföretag förekommer emellertid även i lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag. Med försäkringsfö- retag avses enligt 1 kap. 1 § i den lagen försäkringsaktiebolag och ömse- sidiga försäkringsbolag som omfattas av försäkringsrörelselagen samt understödsföreningar som omfattas av lagen om understödsföreningar. Det är alltså samma definition som föreslås i detta sammanhang.

Värdepappersföretag

Enligt artikel 2.3 i konglomeratdirektivet avses med ett värdepappersfö- retag ett värdepappersföretag i den mening som avses i artikel 1.2 i inve- steringstjänstedirektivet (93/22/EEG), inbegripet företag som avses i artikel 2.4 i direktivet om kapitalkrav för kreditinstitut och värdepappers- företag (93/6/EEG).

I artikel 1.2 i investeringstjänstedirektivet definieras ett värdepappers- företag som en juridisk person – och under vissa andra förutsättningar även andra företag – vars regelmässiga verksamhet eller rörelse består i att yrkesmässigt tillhandahålla investeringstjänster till tredje man.

I artikel 2.4 i direktivet om kapitalkrav för kreditinstitut och värdepap- persföretag definieras ett erkänt värdepappersföretag i tredje land som

–ett företag som om det vore upprättat inom gemenskapen skulle om- fattas av definitionen av värdepappersföretag i artikel 1.2 i investerings- tjänstedirektivet, och

–är auktoriserat i tredje land, samt

–är underkastat och uppfyller försiktighetsregler som enligt de behö- riga myndigheternas uppfattning är minst lika stränga som de som fast- ställts i detta direktiv.

I den nya lagen bör ett värdepappersbolag definieras som ett svenskt aktiebolag som har fått tillstånd att driva värdepappersrörelse enligt lagen (1991:981) om värdepappersrörelse. Det är samma definition som den som finns i kapitaltäckningslagen (1 kap. 1 § 3). Beträffande de ut- ländska värdepappersföretagen väljs samma lagtekniska lösning som beträffande kreditinstitut och försäkringsföretag.

Kapitalförvaltningsbolag

I artikel 2.5 i konglomeratdirektivet definieras kapitalförvaltningsbolag som ett bolag hemmahörande inom EU vars regelmässiga verksamhet består i att förvalta fondföretag i form av värdepappersfonder och/eller investeringsbolag och motsvarande företag i tredje land.

I lagen (2004:46) om investeringsfonder används begreppet fondbolag
för svenska bolag som har fått tillstånd att förvalta fonder, medan be-
greppet förvaltningsbolag syftar på ett utländskt företag som i sitt hem-
land har tillstånd att förvalta fondföretag. Dessa begrepp tillsammans
motsvarar det i konglomeratdirektivet använda begreppet kapitalförvalt-
ningsbolag.
En definition av fondbolag bör tas in i lagen om finansiella konglome-
rat genom en hänvisning till motsvarande begrepp i lagen om invester-
ingsfonder. När även ett utländskt bolag omfattas bör uttryckssättet ett
fondbolag eller ett motsvarande utländskt företag användas.
Institut
I kapitaltäckningslagen finns en definition av institut som omfattar kre-
ditinstitut och värdepappersbolag. Även om någon motsvarande defini-
tion inte används i konglomeratdirektivet bör den tas in i den nya lagen.
Ett skäl för detta är att definitionen av kreditinstitut i nämnd lag – till
skillnad från kapitaltäckningslagen – föreslås omfatta även institut för	80
	80

elektroniska pengar. Begreppet institut får därigenom en något annan betydelse än i kapitaltäckningslagen.

Av avsnitt 8.4 följer att begreppet institut när det används i kapital- täckningslagens bestämmelser om finansiella företagsgrupper kommer att omfatta även de svenska fondbolagen. Samma lösning bör rimligen väljas här. Med institut i den nya lagen bör således avses kreditinstitut, värdepappersbolag och fondbolag.

En reglerad enhet/ett reglerat företag

I artikel 2.4 i konglomeratdirektivet definieras en reglerad enhet som ett företag som enligt direktivets terminologi är ett kreditinstitut, ett försäk- ringsföretag eller ett värdepappersföretag. En motsvarande definition bör tas in i svensk rätt och bör då omfatta bl.a. ett svenskt företag som är kreditinstitut eller motsvarande utländskt företag, värdepappersbolag eller motsvarande utländskt företag och försäkringsföretag eller ut- ländska direktförsäkringsföretag. Här bedöms dock att det av språkliga skäl är bättre att benämna denna kategori företag för reglerade företag i stället för reglerade enheter.

I artikel 30 i konglomeratdirektivet sägs att om ett kapitalförvaltnings- bolag, dvs. ett fondbolag eller ett motsvarande utländskt företag, är en del av ett finansiellt konglomerat skall hänvisningar till reglerad enhet avse även kapitalförvaltningsbolaget. Även ett företag som enligt direkti- vet är ett kapitalförvaltningsbolag bör därför ingå i definitionen av regle- rat företag. Beträffande den närmare innebörden av artikel 30 i konglo- meratdirektivet hänvisas till avsnitt 8.4.

Återförsäkringsföretag

Återförsäkringsföretagen omfattas inte av den EG-rättsliga reglering som gäller för försäkringsföretag. Det ställs alltså inte något krav på EG-nivå att återförsäkringsföretagen skall stå under tillsyn eller uppfylla kapital- krav. Som har nämnts i det föregående följer dock de svenska återförsäk- ringsbolagen i stort sett samma regler som direktförsäkringsbolag. Det är därför rimligt att de svenska återförsäkringsbolagen behandlas på samma sätt som direktförsäkringsbolagen vid tillämpningen av konglomerat- bestämmelserna. I detta avseende får alltså de svenska reglerna ett vidare tillämpningsområde än konglomeratdirektivet.

Ett motsvarande synsätt kan dock inte tillämpas på ett utländskt åter- försäkringsföretag, eftersom ett sådant företag inte behöver stå under tillsyn enligt försäkringsdirektiven. De utländska återförsäkringsföre- tagen bör därför inte betraktas som reglerade företag, men däremot tillhör de den finansiella sektorn. Detta ligger i linje med direktivets synsätt.

Ett utländskt återförsäkringsföretag bör därför definieras som ett före- tag som inte är ett försäkringsföretag eller ett utländskt direktförsäkrings- företag och vars huvudsakliga verksamhet är att försäkra risker som överlåts av försäkringsföretag, utländska direktförsäkringsföretag eller utländska återförsäkringsföretag.

Särregler/sektorsbestämmelser

I artikel 2.7 definieras särregler som ”gemenskapslagstiftning som rör tillsynen över reglerade företag, särskilt den som fastställs i direktiv 73/239/EEG, 79/267/EEG, 98/78/EG, 93/6/EEG, 93/22/EEG och 2000/12/EG”. En motsvarande bestämmelse bör tas in i den nya lagen. Där bör sektorsbestämmelser definieras som de bestämmelser i lag och andra författningar som gäller för den rörelse som drivs av kreditinstitut, värdepappersbolag, fondbolag och försäkringsföretag.

Finansiell sektor

Finansiell sektor definieras i artikel 2.8 i konglomeratdirektivet som en sektor som består av en eller flera av följande enheter:

a)Ett kreditinstitut, ett finansiellt institut eller ett företag som tillhan- dahåller tjänster anknutna till bankverksamhet enligt artikel 1.5 och 1.23

ikreditinstitutsdirektivet (2000/12/EG) (banksektorn).

b)Ett försäkringsföretag, ett återförsäkringsföretag eller ett försäk- ringsholdingbolag enligt artikel 1 led i i försäkringsgruppsdirektivet (98/78/EG) (försäkringssektorn).

c)Ett värdepappersföretag eller ett finansiellt institut enligt artikel 2.7 i direktivet om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut. (93/6/EEG) (sektorn för investeringstjänster).

d)Ett blandat finansiellt holdingföretag.

En motsvarande definition bör tas in i lagen om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.

I den finansiella sektorn ingår därmed inte enbart reglerade företag, t.ex. kreditinstitut, försäkringsföretag, värdepappersbolag eller motsva- rande utländska företag. Där ingår också andra företag som driver verk- samhet som inte fordrar tillstånd eller behöver stå under tillsyn enligt EG-direktiven, men vars verksamhet ligger nära den verksamhet som drivs av de reglerade företagen och företag som finns i toppen av en grupp.

Alla begrepp som förekommer i direktivets definition av finansiell sektor – utom finansiellt institut, företag som tillhandahåller tjänster knutna till bankverksamhet, försäkringsholdingbolag och blandat finansi- ellt holdingföretag – har berörts i det föregående.

Innebörden av blandat finansiellt holdingföretag behandlas senare i detta avsnitt.

I 1 kap. 1 § kapitaltäckningslagen definieras finansiellt institut och an- knutna företag. Begreppen bör ges samma innebörd i den nya lagen och bör också definieras där. Här bedöms vidare att den valda definitionen inte behöver göra skillnad mellan finansiella institut som ingår i bank- sektorn och sådana som ingår i värdepapperssektorn

Mot bakgrund av det nu sagda bör ett finansiellt institut definieras som ett företag som inte är ett kreditinstitut, värdepappersbolag eller ett mot- svarande utländskt företag och vars huvudsakliga verksamhet är att

a) förvärva aktier eller andelar,

b) driva värdepappersrörelse utan att vara tillståndspliktigt enligt 1 kap. 3 § lagen om värdepappersrörelse, eller

c) driva en eller flera av de verksamheter som anges i 7 kap. 1 § andra stycket 2–10 och 12 lagen om bank- och finansieringsrörelse utan att vara tillståndspliktigt enligt 2 kap. 1 § samma lag.

Ett finansiellt institut är alltså något annat än ett institut.

Ett anknutet företag bör definieras som ett företag vars huvudsakliga verksamhet är att äga eller förvalta fast egendom, tillhandahålla data- tjänster eller driva annan liknande verksamhet som har samband med den huvudsakliga verksamheten i ett eller flera kreditinstitut, värdepappers- bolag eller motsvarande utländska företag.,

Begreppet försäkringsholdingföretag används i samma betydelse i konglomeratdirektivet som i försäkringsgruppsdirektivet. Den definition som infördes med anledning av försäkringsgruppsdirektivet kan därför tas som utgångspunkt även här.

Begreppet försäkringsholdingföretag behandlas även i avsnitt 14.6.1. Där föreslås begreppet, när det används i försäkringsrörelselagen, få en delvis ny lydelse till följd av en ändring som konglomeratdirektivet gör i försäkringsgruppsdirektivet. Enligt vad som där sägs bör ett försäkrings- holdingföretag definieras som ett moderföretag som inte är ett försäk- ringsföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag och vars verksam- het huvudsakligen består i att förvärva och förvalta andelar i dotterföre- tag som uteslutande eller huvudsakligen är försäkringsbolag eller ut- ländska försäkringsföretag”.

I försäkringsrörelselagen används termen försäkringsföretag i defini- tionen av försäkringsholdingföretag. Med försäkringsföretag avses då såväl svenska som utländska direkt- och återförsäkringsföretag (prop. 1999/2000:99 s. 29). I den nya lagen om särskild tillsyn över finansiella konglomerat behöver emellertid, som tidigare nämnts, åtskillnad göras mellan utländska direktförsäkringsföretag och utländska återförsäkrings- företag. Definitionen av försäkringsföretag inkluderar inte sådana ut- ländska företag. För att definitionen av försäkringsholdingföretag i den nya lagen skall få samma innebörd som i försäkringsrörelselagen bör den därför lyda: ett moderföretag som inte är ett försäkringsföretag, ett ut- ländskt direktförsäkringsföretag, ett utländskt återförsäkringsföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag och vars huvudsakliga verksamhet är att förvärva och förvalta andelar i dotterföretag som uteslutande eller huvudsakligen är försäkringsbolag, utländska direktförsäkringsföretag eller utländska återförsäkringsföretag.

Blandat finansiellt holdingföretag

I artikel 2.15 i konglomeratdirektivet definieras begreppet ”blandat finansiellt holdingföretag”. Någon motsvarande definition finns för närvarande inte i svensk rätt men bör tas in i den nya lagen. Definitionen bör ha en lydelse som ligger nära direktivets, nämligen ”ett moderföretag som inte är ett reglerat företag och som tillsammans med sina dotter- företag, varav minst ett är ett reglerat företag med huvudkontor inom EES, och andra företag utgör ett finansiellt konglomerat”.

7.2Definitioner av grupp, behörig myndighet, riskkoncentration m.m.

Promemorians förslag: Lagen om särskild tillsyn över finansiella konglomerat skall innehålla definitioner av koncern, ägarintresse, grupp, nära förbindelser, behörig myndighet, relevant behörig myn- dighet och interna transaktioner.

Skälen för promemorians förslag

Moderföretag och dotterföretag

I artikel 2.9 och 2.10 i konglomeratdirektivet finns definitioner av moderföretag och dotterföretag. Dessa definitioner hänvisar till artikel 1 i rådets sjunde direktiv (83/349/EEG) om sammanställd redovisning (sjunde bolagsrättsliga direktivet). Definitionen där motsvarar vad som i svensk rätt går under beteckningen koncern (se t.ex. 1 kap. 4 § årsredo- visningslagen [1995:1554] och 1 kap. 2 § kapitaltäckningslagen).

I 1 kap. 6 § årsredovisningslagen sägs att vid tillämpningen av kon- cerndefinitionen skall sådana rättigheter som tillkommer någon som handlar i eget namn men för en annan fysisk eller juridisk persons räk- ning anses tillkomma den personen. Vidare skall vid bestämmandet av antalet röster i ett dotterföretag eller intresseförening beaktar de andelar i dotterföretaget eller intresseföretaget, som innehas av det företaget självt eller av dess dotterföretag. Detsamma gäller andelar som innehas av den som handlar i eget namn men för dotterföretagets eller intresseföretagets eller dess dotterföretags räkning. En bestämmelse liknande den i 1 kap. 6 § årsredovisningslagen finns i 1 kap. 3 § kapitaltäckningslagen. Den sistnämnda bestämmelsen motsvarar artikel 2 i det sjunde bolagsrättsliga direktivet. Till den artikeln hänvisas i de definitioner av moderföretag och dotterföretag som finns i kreditinstitutsdirektivet. Så gör emellertid inte i motsvarande definitioner i konglomeratdirektivet.

Inte heller försäkringsgruppsdirektivets definitioner av moderföretag och dotterföretag hänvisar till artikel 2 i det sjunde bolagsrättsliga direk- tivet. I 1 kap. 9 f § försäkringsrörelselagen finns dock i fråga om koncer- ner en bestämmelse liknande den i 1 kap. 3 § kapitaltäckningslagen.

Eftersom konglomeratbestämmelserna i stor utsträckning utgår från redovisningsreglerna, bedöms det lämpligt att i den nya lagen välja en koncerndefinition liknande den i redovisningslagstiftningen. En definition av koncern i lagen om särskild tillsyn över finansiella konglomerat bör därför ges samma innebörd som motsvarande definition i årsredovisningslagen.

Koncerndefinitionen i försäkringsrörelselagen innehåller en bestäm- melse som anger att regeringen eller den myndighet som regeringen be- stämmer får föreskriva att försäkringsrörelselagens bestämmelser, eller föreskrifter som meddelas med stöd av den lagen, skall gälla helt eller delvis för en grupp av företag som inte utgör en koncern, men som har en gemensam eller i huvudsak gemensam ledning. I 48 a § försäkringsrörel- seförordningen (1982:790) har regeringen bemyndigat Finansinspektio- nen att meddela sådana föreskrifter. Som framgår av definitionen av

grupp i det följande kan en grupp bestå av antingen företag i samma kon- cern eller företag som är knutna till varandra genom att de har en gemen- sam eller i huvudsak gemensam ledning. Det finns därför inte någon an- ledning att utvidga koncerndefinitionen i lagen om finansiella konglome- rat till företag som står under gemensam ledning.

Ägarintresse

Enligt artikel 2.11 i konglomeratdirektivet avses med ägarintresse

–ett ägarintresse i den mening som avses i artikel 17 första meningen i rådets fjärde direktiv 78/660/EEG av den 25 juli 1978 om årsbokslut i vissa typer av bolag (fjärde bolagsdirektivet), eller

–direkt eller indirekt ägande av 20 procent eller mer av rösterna eller kapitalet i ett företag.

Hur begreppet ägarintresse i fjärde bolagsdirektivet borde definieras i svensk rätt behandlades utförligt i förarbetena till årsredovisningslagen (se prop. 1995/96:10 s. 113). I stället för ägarintresse infördes i årsredo- visningslagen begreppet intresseföretag (1 kap. 5 §). Där sägs att om ett företag äger andelar i en juridisk person som inte är dotterföretag och utövar ett betydande inflytande över den juridiska personens driftsmäs- siga och finansiella styrning samt ägandet utgör ett led i en varaktig för- bindelse mellan företaget och den juridiska personen, är den juridiska personen intresseföretag till företaget. Innehar ett företag minst tjugo procent av rösterna för samtliga andelar i en juridisk person, skall det anses ha sådant inflytande över och sådan förbindelse med denna som avses i föregående mening, om inte annat framgår av omständigheterna. Detsamma gäller om företagets dotterföretag eller företaget tillsammans med ett eller flera dotterföretag eller flera dotterföretag tillsammans in- nehar minst tjugo procent av rösterna för samtliga andelar i den juridiska personen.

Definitionen av ägarintresse i konglomeratdirektivet överensstämmer med den som finns i försäkringsgruppsdirektivet. När definitionen i för- säkringsgruppsdirektivet skulle införas i svensk rätt valdes, liksom i

redovisningslagstiftningen, begreppet	intresseföretag (1 kap. 9 b §
försäkringsrörelselagen). Den situationen att det finns ett direkt eller
indirekt ägande av 20 procent av rösterna eller kapitalet i ett företag togs
dock inte in i beskrivningen av intresseföretag. I stället anges i 7 a kap.
1 § andra stycket försäkringsrörelselagen att vid tillämpningen av
bestämmelserna om försäkringsgrupper skall vad som föreskrivs om
intresseföretag även gälla företag som inte är ett dotterföretag eller ett
intresseföretag, om innehavet direkt eller indirekt uppgår till 20 procent
eller mer av rösterna eller kapitalet. (prop. 1999/2000:99 s. 29).
I kapitaltäckningslagen används begreppet ägarintresse. Med det me-
nas ett direkt eller indirekt innehav av 20 procent eller mer av rösterna
eller kapitalet i ett företag (1 kap. 1 § 10).
Den föreslagna lagen om särskild tillsyn över finansiella konglomerat
behandlar enbart tillsyn på gruppnivå. Det synes därför lämpligt att an-
vända en definition av ägarintresse som ligger nära konglomeratdirekti-
vets definition. Vid valet av begrepp är det också mindre lämpligt att
använda begreppet ”intresseföretag” i någon annan betydelse än det som
används i årsredovisningslagstiftningen	eller annan lagstiftning. Mot	85

bakgrund av vad nu sagts bör därför termen ägarintresse i den nya lagen omfatta

–en juridisk person som är intresseföretag till ett företag enligt 1 kap. 5 § årsredovisningslagen,

–ett företag som, direkt eller indirekt, äger minst 20 procent av kapi- talet eller samtliga röster i ett annat företag.

På motsvarande sätt som i fråga om koncerndefinitionen bör vid be- dömningen av om ett ägarintresse föreligger hänsyn tas även till vissa aktier som innehas av en mellanman eller av företaget eller dotterföreta- get självt (se 1 kap. 6 § årsredovisningslagen och 1 kap. 3 § kapitaltäck- ningslagen).

Grupp

Med grupp avses enligt artikel 2.12 i konglomeratdirektivet en grupp av företag som består av ett moderföretag, dess dotterföretag och enheter i vilka moderföretaget och dess dotterföretag har ägarintressen samt före- tag som är knutna till varandra genom ett sådant förhållande som avses i artikel 12.1 i direktiv 83/349/EEG.

En motsvarande definition bör tas in i den nya lagen.

Definitionen av grupp träffar alla företag oavsett om de tillhör den finansiella sektorn eller driver icke-finansiell verksamhet.

Nära förbindelser

I artikel 2.13 i konglomeratdirektivet finns det en definition av nära för- bindelser. Den definitionen är densamma som den som finns i bl.a. kre- ditinstitutsdirektivet. I den nya lagen bör nära förbindelser definieras på samma sätt som i annan finansiell lagstiftning. Begreppet behandlas bl.a. i prop. 2002/03:139 Reformerade regler för bank- och finansierings- rörelse (s. 515).

Begreppet nära förbindelser behandlas också i avsnitt 12.

Finansiellt konglomerat

Definitionen av ett finansiellt konglomerat (artikel 2.14 i konglomerat- direktivet) behandlas i avsnitt 8.1.

Behöriga myndigheter
I artikel 2.16 i konglomeratdirektivet definieras behöriga myndigheter
som ”de nationella myndigheter i medlemsstaterna som enligt lag eller
annan författning har behörighet att utöva tillsyn över kreditinstitut, för-
säkringsföretag och/eller värdepappersföretag såväl enskilt som på
gruppnivå”.
En definition liknande den i konglomeratdirektivet finns i bl.a. kredit-
institutsdirektivet. I lagen om bank- och finansieringsrörelse definieras
en behörig myndighet som ”en utländsk myndighet som har behörighet
att utöva tillsyn över ett kreditinstitut”. Denna definition bör tas som ut-
gångspunkt för en definition av behörig myndighet i den nya lagen. Den	86

bör dock förses med det förklarande tillägget att tillsynsmyndigheten kan utöva tillsyn över antingen det enskilda företaget eller en finansiell före- tagsgrupp eller en försäkringsgrupp i vilken det enskilda företaget ingår. Till skillnad från lagen om bank- och finansieringsrörelse bör definitio- nen omfatta såväl den svenska tillsynsmyndigheten (Finansinspektionen), som utländska tillsynsmyndigheter. Självfallet bör definitionen omfatta även de myndigheter som på motsvarande sätt har tillsyn över försäk- ringsföretag och värdepappersföretag.

Relevanta behöriga myndigheter

I artikel 2.17 definieras relevanta behöriga myndigheter som

a)de behöriga myndigheter i medlemsstaterna som har ansvar för den sektoriella tillsynen på gruppnivå över de reglerade företagen i ett finan- siellt konglomerat,

b)samordnaren som utsetts i enlighet med artikel 10, om det är annan än de myndigheter som anges under a,

c)andra berörda behöriga myndigheter, om de myndigheter som anges under a och b anser detta vara relevant. Vid en sådan bedömning skall särskilt beaktas den marknadsandel de reglerade företagen i konglome- ratet har i andra medlemsstater, i synnerhet om den överstiger fem pro- cent, och den betydelse varje reglerat företag som är etablerat i en annan medlemsstat har inom konglomeratet.

En motsvarande definition bör tas in i lagen om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.

Transaktioner inom ett finansiellt konglomerat/interna transaktioner

I artikel 2.18 definieras transaktioner inom ett finansiellt konglomerat på följande sätt. Alla transaktioner genom vilka reglerade enheter inom ett finansiellt konglomerat direkt eller indirekt anlitar andra företag inom samma grupp eller en fysisk eller juridisk person som har "nära förbin- delser" med företagen i den gruppen, för att uppfylla en skyldighet, oav- sett om den är avtalsenlig eller inte och om den sker mot betalning eller inte.

En motsvarande definition bör tas in i den nya lagen men under det mer rättvisande begreppet ”interna transaktioner”. Definitionen behand- las även i avsnitt 9.3.

Riskkoncentration

I artikel 2.19 i konglomeratdirektivet definieras riskkoncentration som alla exponeringar med förlustpotential som bärs av enheter inom ett finansiellt konglomerat, vilka är tillräckligt stora för att hota dessa regle- rade enheters solvens eller deras finansiella ställning i allmänhet; sådana exponeringar kan orsakas av motpartsrisk/kreditrisk, investeringsrisk, försäkringsrisk, marknadsrisk eller andra risker, eller en kombination av eller samverkan mellan dessa risker.

En liknande definition bör tas in i den nya lagen. En jämförelse med

den engelska språkversionen av samma bestämmelse lyder ”all exposures

8 Definition av finansiellt konglomerat

8.1Finansiellt konglomerat – huvudregel

Promemorians förslag: En definition av begreppet finansiellt kon- glomerat tas in i den nya lagen om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.

Ett finansiellt konglomerat består av en grupp företag som driver betydande verksamhet inom såväl försäkringssektorn som bank- och värdepapperssektorn och där minst ett institut eller försäkringsföretag ingår. För att ett finansiellt konglomerat skall föreligga skall vidare moderföretaget eller ett annat av företagen i gruppen vara ett reglerat företag som är auktoriserat inom EES. Om moderföretaget inte är ett reglerat företag som är auktoriserat inom EES, skall gruppens verk- samhet drivas huvudsakligen inom den finansiella sektorn för att gruppen skall betraktas som ett finansiellt konglomerat.

Verksamheten inom försäkringssektorn eller bank- och värdepap- perssektorn är betydande om

–för sektorn i fråga genomsnittet av vissa kvoter baserade på ba- lansomslutning och kapitalkrav överstiger 10 procent,

–balansomslutningen för den minsta sektorn överstiger sex miljar- der euro.

En grupp driver verksamhet huvudsakligen inom den finansiella sektorn om balansomslutningen för de företag som tillhör den finansi- ella sektorn överstiger 40 procent av hela gruppens balansomslutning.

Konglomeratdirektivets innehåll: Begreppet finansiellt konglomerat definieras i artikel 2.14 i konglomeratdirektivet som en grupp företag i vilken ingår minst ett reglerat företag – t.ex. ett kreditinstitut, ett värde- pappersföretag eller ett försäkringsföretag –vilket auktoriserats inom EU.

Direktivet definierar två olika kategorier av finansiella konglomerat, sådana som leds av ett reglerat företag auktoriserat inom EU och sådana som leds av ett blandat finansiellt holdingföretag. För respektive kategori gäller delvis olika regler.

Finansiella konglomerat som har ett reglerat företag i toppen

För att en grupp som har ett inom EU auktoriserat reglerat företag i top- pen skall betraktas som ett finansiellt konglomerat skall det reglerade företaget vara ett moderföretag till ett företag i den finansiella sektorn, ha ägarintresse i ett företag i den finansiella sektorn eller ha en gemensam eller i huvudsak gemensam ledning med ett företag i den finansiella sek- torn (artikel 2.14 b).

Finansiella konglomerat som i toppen har ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor inom EU

För att en grupp som i toppen har ett annat företag än ett reglerat företag
som auktoriserats inom EU skall betraktas som ett finansiellt konglome-
rat, skall det i gruppen ingå minst ett dotterföretag som är ett reglerat	89
	89

företag som auktoriserats inom EU. Dessutom skall gruppens samlade verksamhet drivas huvudsakligen inom den finansiella sektorn (artikel 2.14 c). Verksamheten drivs huvudsakligen inom den finansiella sektorn om balansomslutningen för de företag inom gruppen som driver verk- samhet inom försäkringssektorn, banksektorn och värdepapperssektorn överstiger 40 procent av hela gruppens balansomslutning (artikel 3.1).

Ett sådant företag i toppen av ett konglomerat benämns enligt direkti- vet blandat finansiellt holdingföretag (se avsnitt 7.1).

Betydande verksamhet inom försäkringssektorn respektive bank- och värde- papperssektorn

När en grupp har ett reglerat företag eller ett blandat finansiellt holding- företag i toppen är gruppen ett finansiellt konglomerat bara om det i gruppen ingår åtminstone ett företag som tillhör försäkringssektorn och ett företag som tillhör bank- eller värdepapperssektorn. Den verksamhet som drivs inom båda dessa sektorer skall dessutom vara betydande. Verksamheten i försäkringssektorn respektive bank- och värdepappers- sektorn är betydande om genomsnittet av kvoten av

–den enskilda sektorns balansomslutning och den totala balansomslut- ningen för gruppens företag inom den finansiella sektorn, och

–kapitalkravet för den enskilda sektorn och det totala kapitalkravet för gruppens företag inom den finansiella sektorn,

överstiger 10 procent (artikel 3.2).

Då gränsvärdena beräknas skall försäkringssektorn beaktas för sig, och banksektorn och värdepapperssektorn beaktas tillsammans. Enligt direk- tivet definieras den minsta finansiella sektorn som den sektor som har det lägsta genomsnittet och den mest betydande sektorn som den sektor som har det högsta genomsnittet (artiklarna 2.14 e och 3.2 andra stycket).

Enligt artikel 3.3 skall verksamheten också anses betydande om

balansomslutningen	för	den	minsta sektorn	i	gruppen	överstiger
6 miljarder euro. I	detta	fall	får emellertid	de	relevanta	behöriga

myndigheterna i samförstånd besluta sig för att inte betrakta gruppen som ett finansiellt konglomerat, eller att inte tillämpa direktivets bestämmelser om riskkoncentration, interna transaktioner eller rutiner för intern kontroll och metoder för riskhantering (artiklarna 7, 8 eller 9), om de anser att det inte är nödvändigt eller att det vore olämpligt eller vilseledande med hänsyn till de mål som skall uppnås genom tillsynen. Vid den bedömningen kan exempelvis beaktas att den relativa storleken på den minsta sektorn inte överstiger fem procent mätt antingen i termer av det genomsnitt som anges i artikel 3.2 eller i termer av balans- omslutning eller kapitalkrav för en sådan sektor. En annan omständighet som kan beaktas vid den bedömningen är att marknadsandelen, (mätt i termer av balansomslutning för bank- och värdepapperssektorerna och i termer av tecknade bruttopremier för försäkringssektorn), inte överstiger fem procent i någon medlemsstat.

Beräkningen av direktivets gränsvärden

Direktivets artikel 3.7 anger utgångspunkterna för beräkningen av de gränsvärden som gäller för att bestämma om en grupp driver verksamhet huvudsakligen inom den finansiella sektorn eller om verksamheten inom olika sektorer är betydande. Gränsvärden som rör balansomslutningen skall beräknas med hjälp av de aggregerade (dvs. sammanlagda) balans- omslutningarna för gruppens företag enligt deras årsbokslut. Företag som är föremål för ägarintresse skall ingå till det belopp i deras balansomslut- ning som motsvarar den sammanlagda proportionella andelen som grup- pen innehar i företaget. Om en sammanställd redovisning (koncernredo- visning eller motsvarande) har upprättats, skall emellertid denna använ- das i stället för de sammanlagda balansomslutningarna. De gränsvärden som är uttryckta i termer av solvenskrav för försäkringssektorn respek- tive kapitalkrav för bank- och värdepapperssektorn skall beräknas enligt de särbestämmelser som gäller för respektive sektor.

Skälen för promemorians förslag

Allmänt om definitionen av finansiellt konglomerat

Konglomeratdirektivet anger vilka förutsättningar som skall vara upp- fyllda för att en grupp skall vara ett finansiellt konglomerat. Bestämmel- sen är central i direktivet. I den nya lagen om särskild tillsyn över finan- siella konglomerat bör det därför tas in en motsvarande definition.

För att svenska bestämmelser om finansiella konglomerat skall vara tillämplig bör det emellertid i konglomeratet ingå ett svenskt företag som är ett institut eller ett försäkringsföretag. För att ett finansiellt konglome- rat skall anses föreligga skall dessutom följande tre förutsättningar vara uppfyllda.

Ett reglerat företag som auktoriserats inom EES skall vara moderföre- tag till ett företag inom den finansiella sektorn, ha ägarintresse i företag inom den finansiella sektorn eller ha gemensam ledning med företag inom den finansiella sektorn. I annat fall skall ett reglerat företag som hör hemma inom EES vara dotterföretag till ett annat företag och gruppens verksamhet drivas huvudsakligen inom den finansiella sektorn.

Minst ett av företagen i gruppen skall tillhöra försäkringssektorn och minst ett av företagen i gruppen skall tillhöra bank- eller värdepappers- sektorn.

Gruppens verksamhet inom såväl försäkringssektorn som inom bank- och värdepapperssektorn skall vara betydande.

Gränsvärden

Direktivet innehåller relativt detaljerade bestämmelser för hur gränsvär- den för identifiering av ett finansiellt konglomerat skall beräknas. Av direktivet framgår när verksamheten inom försäkringssektorn respektive bank- och värdepapperssektorn anses vara betydande samt när en grupp anses driva verksamhet huvudsakligen inom den finansiella sektorn.

Samma gränsvärden som anges i konglomeratdirektivet bör för tydlighets skull tas in i svensk rätt.

Beräkning av gränsvärdena
Enligt direktivet skall beräkningar av gränsvärden som rör balansomslut-
ningen göras på grundval av uppgifter ur årsboksluten för gruppens
företag. Företag som är föremål för ägarintresse skall då räknas in med
hänsyn till den proportionella andel som gruppen innehar. Direktivet an-
ger inte direkt hur dotterföretag skall räknas in, men i enlighet med prin-
ciperna för upprättande av koncernredovisning bör ett dotterföretag räk-
nas in till 100 procent enligt den s.k. förvärvsmetoden.
Om en koncernredovisning finns att tillgå skall dock denna användas
som underlag för beräkning av gränsvärdena. Det kan noteras att vid
upprättandet av koncernredovisning görs vissa avdrag från balansräk-
ningarna i de ingående företagen. I normalfallet torde därför resultatet
skilja sig åt beroende på om beräkningen görs med utgångspunkt från
koncernredovisningen eller med utgångspunkt från de ingående företa-
gens individuella redovisningar.
Det bör inte vara nödvändigt att i lag i detalj ange vilken redovis-
ningsinformation som skall användas vid beräkning av gränsvärdena. I
stället bör regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer,
bemyndigas att meddela föreskrifter i frågan.
En särskild fråga är hur man skall hantera en situation där en koncern-
redovisning finns tillgänglig, men där vissa dotter- och intresseföretag
inte räknats in i koncernredovisningen enligt principerna i redovisnings-
lagstiftningen. Det rör sig exempelvis om livbolag som är aktiebolag,
men som drivs enligt ömsesidiga principer. Denna typ av bolag är en
specifik svensk konstruktion och kan närmast beskrivas som en hybrid
mellan aktiebolag och ömsesidigt bolag. Eftersom ett försäkringsaktie-
bolag som drivs enligt ömsesidiga principer är förhindrat att dela ut vinst
till ägarna, konsolideras det i normal fallet inte heller i koncernredovis-
ningen. I ett antal svenska finansiella koncerner drivs en betydande del
av försäkringsverksamheten i denna typ av bolag. Trots vinstutdelnings-
förbudet kan dessa bolag ha en betydelsefull inverkan på gruppens finan-
siella ställning. Hänsyn bör därför tas till balansomslutningen också i ett
försäkringsaktiebolag som drivs i enlighet med ömsesidiga principer vid
identifieringen av ett finansiellt konglomerat, trots att bolaget inte är
konsoliderat i gruppens sammanställda redovisning. Det bör emellertid
ändå vara möjligt att utgå från en tillgänglig koncernredovisning vid be-
räkningen av de gränsvärden som utgår ifrån balansomslutningen, genom
att göra tillägg för försäkringsaktiebolaget. Detaljbestämmelser beträf-
fande de tekniska principerna för hur denna beräkning skall göras bör,
som nämnts ovan, anges i föreskrifter som kompletterar lagen.
För beräkning av de gränsvärden som är formulerade i termer av sol-
venskrav (för försäkringsföretag) och kapitalkrav (för kreditinstitut och
värdepappersföretag), skall de sektorsspecifika bestämmelserna använ-
das. Att de sektorsspecifika bestämmelserna skall tillämpas innebär att
ett gruppbaserat kapitalkrav, enligt reglerna i 6 kap. kapitaltäcknings-
lagen, skall användas i fråga om en i gruppen ingående finansiell
företagsgrupp för vilken ett sådant kapitalkrav finns tillgängligt. För en i	92

gruppen ingående försäkringsgrupp skall på motsvarande sätt ett gruppbaserat solvenskrav, beräknat enligt 7 a kap. försäkringsrörelse- lagen, användas.

I de fall gruppbaserade kapital- och/eller solvenskrav saknas, eller inte är tillämpliga, skall de individuella kapital- och solvenskraven adderas för respektive sektor. Vid denna beräkning skall 3 och 4 kap. kapital- täckningslagen tillämpas för företag i bank- och värdepapperssektorn samt 7 kap. 23 och 25 §§ försäkringsrörelselagen för företag i försäk- ringssektorn. Det torde inte vara nödvändigt att detaljerade regler för hur gränsvärdena skall beräknas framgår av lag. I stället bör regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, bemyndigas att meddela föreskrifter angående detta.

Enligt konglomeratdirektivets bestämmelser om kapitaltäckning skall ett teoretiskt kapitalkrav beräknas för företag inom den finansiella sek- torn i ett finansiellt konglomerat som inte omfattas av individuella kapi- talkrav (se bilaga 1). Vid beräkning av gränsvärden för identifiering av ett finansiellt konglomerat bör det ställas krav på att ett motsvarande teo- retiskt kapitalkrav beräknas för de företag som inte omfattas av något individuellt kapitalkrav (t.ex. finansiella institut). En sammanställning av sådana uppgifter kan vara betungande för ett företag som under normala omständigheter inte omfattas av kapitaltäckningskrav på individuell nivå. Uppgifter om teoretiska solvenskrav torde dock vara nödvändiga för att åstadkomma ett rättvisande gränsvärde enligt bestämmelserna i direkti- vet.

Definitionens effekter

Finansinspektionen har vid årsskiftet 2003/2004 begärt in uppgifter från ett antal företagsgrupper som, enligt Finansinspektionens uppfattning, kunde komma att falla in under definitionen i konglomeratdirektivet. Vid en genomgång av de inkomna uppgifterna framkom att sju företagsgrup- per uppfyllde definitionen av finansiellt konglomerat. Av dessa uppfyllde fem tröskelvärdestestet (artikel 3.2) och två hade en balansomslutning som översteg ett belopp motsvarande sex miljarder euro (artikel 3.3). Lagförslagets definition har samma innebörd som definitionen i direktivet och därför torde Finansinspektionens genomgång fortfarande vara relevant.

8.2Särskilda beräkningsgrunder

Promemorians förslag: Även om det enligt definitionen finns ett finansiellt konglomerat skall Finansinspektionen i vissa fall och under vissa givna förutsättningar kunna besluta att bestämmelser om finansi- ella konglomerat inte skall tillämpas. Om det finns andra relevanta behöriga myndigheter än Finansinspektionen förutsätter ett sådant be- slut att inspektionen kommer överens med dessa myndigheter om att ett undantag skall göras.

Ett sådant beslut kan innebära att

– en grupp inte betraktas som ett finansiellt konglomerat trots att balansomslutningen för den minsta sektorn överstiger sex miljarder euro,

– ett företag undantas från beräkningen av gränsvärdena för om det finns ett finansiellt konglomerat, och

– en grupp behandlas som ett finansiellt konglomerat till dess grup- pen under tre års tid inte längre uppnått gränsvärdena.

Finansinspektionen kan också komma överens med de övriga rele- vanta behöriga myndigheterna om att intäktsstrukturen eller posterna utanför balansräkningen skall användas i stället för eller i kombination med balansomslutningen vid bedömningen av om det finns ett finansi- ellt konglomerat.

Om ett befintligt finansiellt konglomerat inte längre når upp till de gränsvärden som gäller enligt definitionen av finansiellt konglomerat, får vissa angivna lägre gränsvärden tillämpas i stället. Finansinspek- tionen skall dock i egenskap av samordnare bestämma att dessa lägre gränsvärden inte skall gälla om det inte är nödvändigt att företagen i det finansiella konglomeratet skall stå under tillsyn enligt lagen om särskild tillsyn över finansiella konglomerat. En förutsättning för ett sådant beslut är dock att det sker i samförstånd med övriga relevanta behöriga myndigheter.

Konglomeratdirektivets innehåll: De relevanta behöriga myndighe-
terna får under vissa förutsättningar undanta en företagsgrupp från direk-
tivets regler om finansiella konglomerat trots att balansomslutningen i
den minsta finansiella sektorn i gruppen överstiger sex miljarder euro.
Även i andra situationer kan omständigheter i det enskilda fallet påverka
bedömningen av om en grupp skall behandlas som ett finansiellt kon-
glomerat eller inte.
För att undvika snabba byten av regelverk, får de relevanta behöriga
myndigheterna i samförstånd besluta att ta hänsyn till att gränsvärdena
uppnåtts under tre år i följd och bortse från att så har skett om det inträf-
far väsentliga förändringar i gruppens struktur (artikel 3.4).
Om ett konglomerat som redan står under tillsyn hamnar under de an-
givna gränsvärdena under ett räkenskapsår, skall under de tre kommande
åren gränsvärdet 8 procent i stället för 10 procent användas för att avgöra
om verksamheten inom den finansiella sektorn är betydande. På motsva-
rande sätt skall beloppsgränsen 5 miljarder euro användas för konglome-
rat som är föremål för tillsyn med anledning av att den samlade balans-
omslutningen i den minsta sektorn i gruppen överstiger 6 miljarder euro.
För ett konglomerat som i toppen har ett blandat finansiellt holdingföre-
tag skall gränsvärdet 35 procent i stället för 40 procent användas för att
bedöma om verksamheten huvudsakligen drivs inom den finansiella
sektorn. Under de tre årens lopp får dock samordnaren, efter medgivande
från övriga behöriga myndigheter, besluta om att de lägre gränsvärdena
inte längre skall tillämpas (artikel 3.6).
Under vissa omständigheter får de relevanta behöriga myndigheterna i
samförstånd besluta att helt och hållet undanta ett företag från beräk-
ningen av direktivets gränsvärden (artikel 3.4). Förhållanden som kan
föranleda ett sådant beslut är om företaget finns i tredje land och det	94
	94

finns rättsliga hinder för att överföra informationen, om företaget är för- sumbart i förhållande till målen för den extra tillsynen eller om det på annat sätt skulle vara olämpligt eller missvisande att ta med företaget i beräkningen (se även avsnitt 9.5).

Vidare kan de relevanta behöriga myndigheterna i särskilda fall i sam- förstånd besluta att ersätta balansomslutningen med en eller båda av faktorerna intäktsstruktur och poster utanför balansräkningen. De får även besluta att lägga till en eller båda dessa faktorer till balansomslut- ningen (artikel 3.5).

Skälen för promemorians förslag

Undantag från gränsvärdena

I det föregående avsnittet har de bestämmelser som anger när en före- tagsgrupp är ett finansiellt konglomerat behandlats. Trots att det finns ett finansiellt konglomerat enligt dessa bestämmelser medger emellertid direktivet att gruppen ändå inte behandlas som ett konglomerat. Det är också möjligt att välja andra kriterier än balansomslutningen vid be- stämmande av om en grupp är ett finansiellt konglomerat. Man kan alltså medge undantag från en huvudregel. När det finns flera relevanta behö- riga myndigheter för ett finansiellt konglomerat är det emellertid enligt direktivet möjligt att göra nämnda undantag endast om de relevanta be- höriga myndigheterna är överens om det. Kan de inte enas gäller alltså huvudregeln.

När de relevanta behöriga myndigheterna har möjlighet att komma överens om att frångå direktivets regler om finansiella konglomerat, är det i vissa fall till förmån för de i konglomeratet ingående företagen. Så är exempelvis fallet beträffande möjligheten att komma överens om att

–en grupp inte skall betraktas som ett finansiellt konglomerat trots att balansomslutningen för den minsta sektorn överstiger sex miljarder euro (artikel 3.3),

–undanta ett företag från procentsatserna i vissa fall (artikel 3.4 a), och

–låta bli att använda sig av de strängare gränsvärden som gäller för konglomerat som redan står under tillsyn (artikel 3.6).

Ytterligare en bestämmelse finns i artikel 3.4b. Enligt den artikeln får de relevanta behöriga myndigheterna ”beakta att de trösklar som anges i 1 och 2 har iakttagits under tre år i följd så att plötsliga byten av det tillämpliga regelverket kan undvikas och bortse från att så har skett, om väsentliga förändringar i gruppens struktur uppstår”. Denna bestämmel- ses innebörd är inte helt klar. Ett sätt att tolka bestämmelsen är att en grupp inte skall behandlas som ett finansiellt konglomerat förrän kraven uppfyllts i 3 år. Om det har skett väsentliga förändringar i gruppens struktur – t.ex. förvärv – som innebär att tidigare års ställning blir mindre intressant, bör dock treårsregeln inte tillämpas.

Ett annat sätt att tolka bestämmelsen är att när en grupp som identifie- rats som ett finansiellt konglomerat underskrider gränsvärdena genom t.ex. en försäljning, kan tillsynsmyndigheterna fortsätta att tillämpa den särskilda tillsynen under ytterligare två år till dess gruppen inte har varit ett konglomerat under tre år.

Finland har valt den första lösningen. En tolkningsgrupp under kom-
missionen har dock uppfattningen att den förstnämnda tolkningen inte
ligger i linje med direktivets anda som är att grupper skall inkluderas
snarare än uteslutas från konglomerattillsyn. Tolkningsgruppen menar att
den senare tolkningen ryms inom lydelsen av artikel 3.4b, men pekar på
att tillsynsmyndigheterna måste vara ense om att gruppen även fortsätt-
ningsvis behöver stå under tillsyn.
Den bedömning som görs här ansluter till tolkningsgruppens uppfatt-
ning. Visserligen kan det i många fall vara svårt att motivera varför en
grupp som genomgått väsentliga strukturella förändringar skall fortsätta
att stå under tillsyn trots att gränsvärdena underskridits. Å andra sidan
kan momentana väsentliga förändringar i en grupp struktur vara svårare
att bedöma än långsamma förändringar, varför fortsatt tillsyn i vissa fall
kan vara motiverad.
Införande av bestämmelser om särskilda beräkningsgrunder?
Även om direktivets bestämmelser om särskilda beräkningsgrunder är
förhållandevis detaljerade, ger det de relevanta behöriga myndigheterna
ett stort handlingsutrymme att i enskilda fall avgöra vilka företagsgrup-
per som skall betraktas som finansiella konglomerat. Direktivet ger också
möjlighet för dessa myndigheter att i stor utsträckning undanta företags-
grupper från vissa av de regler som direktivet ställer upp. Ett beslut i ett
enskilt fall innebär alltså att det är de relevanta behöriga myndigheterna
som avgör när vissa rättsregler skall tillämpas för en viss företagsgrupp.
En lagstiftningsteknik som ger tillsynsmyndigheterna ett så stort in-
flytande över vilka materiella regler som företagen är skyldiga att följa är
främmande för den svenska lagstiftningstraditionen. I detta fall tillkom-
mer dessutom att de relevanta behöriga myndigheternas beslut tar sikte
på enskilda företagsgrupper. Det handlar alltså inte om att skapa gene-
rella rättsregler som gäller för samtliga de företagsgrupper som uppfyller
vissa kriterier. Enskilda företagsgrupper kan med direktivets bestämmel-
ser underkastas individuella regelverk som gäller för just den gruppen.
Den omständigheten att direktivet inte tillåter en svensk tillsynsmyndig-
het att besluta i frågor på egen hand – utan att ta hänsyn till utländska
myndigheters syn på frågan – är ytterligare en faktor som bidrar till att
göra genomförandet av direktivet komplicerat.
För de företag som kan komma att omfattas av lagstiftningen om fi-
nansiella konglomerat måste dessa flexibla regler innebära betydande
problem när det gäller att förutse vilket regelverk som skall gälla. Dessa
problem uppkommer såväl i frågan om företagsgruppen skall betraktas
som ett finansiellt konglomerat eller inte som i frågan om vilka materi-
ella bestämmelser företagsgruppen skall lyda under i det fall gruppen
bedöms vara ett finansiellt konglomerat. Direktivet bygger emellertid på
tanken att flexibla regler underlättar samarbetet mellan tillsynsmyndig-
heterna i de olika länderna. Flexibiliteten gör det också möjligt att utöva
en effektiv tillsyn då det bedöms värdefullt för den finansiella stabilite-
ten, och att medge undantag när tillsynen inte motiverar att bestämmel-
serna tillämpas. Detta möjliggör också ett effektivare utnyttjande av re-
surser som avsatts för finansiell tillsyn. Att inte använda sig av den flexi-
bilitet som direktivet medger skulle också kunna innebära att konglome-	96

rat där svenska institut och försäkringsföretag ingår kommer att behand- las annorlunda än andra konglomerat. Om så blir fallet beror dock ytterst på hur de övriga medlemsstaterna väljer att genomföra direktivet.

Här görs bedömningen att de skäl som talar för att införa de möjlig- heter till undantag som direktivet anger väger tyngre än de skäl som talar för att inte göra det. Direktivet förutsätter att undantag bara kan beslutas av de behöriga myndigheterna gemensamt. Finansinspektionen och öv- riga tillsynsmyndigheter bör således kunna anförtros dessa uppgifter utan risk för godtycke. För att öka förutsebarheten för berörda företag bör det dock framgå att inspektionen skall tillämpa de särskilda beräkningsgrun- derna om vissa förutsättningar är uppfyllda. I direktivet används i stället termen får. De förutsättningar under vilka Finansinspektionen skall medge undantag bör anges i lagbestämmelser.

Frågan är då hur dessa förutsättningar bör utformas. Direktivets be- stämmelser om när de relevanta behöriga myndigheterna får komma överens i olika frågor är tämligen generellt hållna. Om dessa bestämmel- ser preciseras eller ges en tydligare utformning än direktivets bestämmel- ser ökar sannolikt förutsebarheten för de enskilda företag som kan komma att ingå i ett konglomerat. Det är emellertid viktigt att de svenska bestämmelserna inte ges en sådan utformning att de blir mindre långt- gående än direktivets. Utgångspunkten bör därför vara att i svensk rätt återge de olika kraven och rekvisiten så att de överensstämmer med di- rektivets formuleringar av dem i så hög utsträckning som möjligt.

Om Finansinspektionen är den enda tillsynsmyndigheten med intresse i i ett finansiellt konglomerat, kan inspektionen ensam fatta ett beslut om att tillämpa andra principer än de som följer av huvudregeln. Om det för- utom inspektionen finns andra relevanta behöriga myndigheter inblan- dade, skall de gemensamt bestämma om företagsgruppen skall behandlas som ett finansiellt konglomerat eller inte. En sådan gemensam överens- kommelse är en internationell överenskommelse, som enligt 10 kap. 3 § regeringsformen får ingås av Finansinspektionen endast på uppdrag av regeringen. Det framstår emellertid som mindre lämpligt att Finansin- spektionen i varje enskilt fall måste begära regeringens bemyndigande för att kunna ingå enskilda överenskommelser som kan få direkt materi- ell betydelse för företagen i gruppen. För att undvika detta föreslås därför att det föreskrivs i lag att Finansinspektionen får ingå överenskommelser med andra tillsynsmyndigheter i sådana frågor som ryms inom ramen för direktivet.

Av bestämmelsen bör framgå att Finansinspektionen skall fatta ett be- slut, eller ingå en internationell överenskommelse för att få till stånd ett sådant beslut, när inspektionen är en s.k. relevant behörig myndighet. När Finansinspektionen inte är en relevant behörig myndighet, kan dock de utländska tillsynsmyndigheter som är relevanta behöriga myndigheter komma att fatta beslut som berör svenska företag utan att inspektionen har möjlighet att påverka beslutet.

En överenskommelse som Finansinspektionen ingår kan inte över- klagas. När Finansinspektionen är samordnare bör dock inspektionen dokumentera överenskommelsen i ett beslut. Detta beslut bör överlämnas till ett företag i konglomeratet när detta enligt artikel 4.2 informeras om att gruppen identifierats som ett finansiellt konglomerat och att Finansin-

spektionen utsetts till samordnare. Denna informationsplikt, liksom skyl-

digheten att lämna motsvarande information till berörda behöriga myn- digheter och kommissionen, bör framgå av lagen om särskild tillsyn över finansiella konglomerat. De nu avsedda besluten bör vara överklagbara.

Även när Finansinspektionen inte är samordnare kan dock inspektio- nens bedömning av om förutsättningarna i lagen (och direktivet) är upp- fyllda få materiell betydelse för företagen i konglomeratet. Finansin- spektionen kan göra en annan bedömning än övriga berörda tillsynsmyn- digheter av om förutsättningarna för undantag i lagen (och direktivet) är uppfyllda. Ett företag som ingår i ett finansiellt konglomerat bör därför kunna begära att inspektionen prövar om villkoren i svensk rätt för att tillämpa någon av de särskilda beräkningsgrunderna är uppfyllda. Även ett sådant beslut bör vara överklagbart. Även om inspektionen anser att förutsättningarna är uppfyllda krävs det dock en överenskommelse med övriga relevanta behöriga myndigheter.

8.3		Möjligheten till utvidgad tillämpning av bestämmel-
		serna om finansiella konglomerat

	Promemorians förslag: Finansinspektionen skall, i förekommande
	fall tillsammans med övriga relevanta behöriga myndigheter, be-
	stämma att reglerna om särskild tillsyn över finansiella konglomerat
	skall tillämpas helt eller delvis på ett institut eller ett försäkringsföre-
	tag om:
		1. en fysisk eller juridisk person har ägarintresse i, kapitalbind-
	ningar med eller ett väsenligt inflytande över ett eller flera institut och
	försäkringsföretag,
		2. minst ett av företagen ingår i försäkringssektorn och minst ett i
	bank- eller värdepapperssektorn och verksamheten inom dessa sekto-
	rer är betydande, och
		3. det är nödvändigt att särskild tillsyn sker av institutet eller försäk-
	ringsföretaget såsom för finansiella konglomerat.
	Konglomeratdirektivets innehåll: Även om ett reglerat företag inte
ingår i ett finansiellt konglomerat kan det komma att omfattas av samma
tillsyn som om det gjorde det. Enligt artikel 5.4 skall de relevanta behö-
riga myndigheterna i samförstånd och enligt den nationella lagstiftningen
avgöra om och i vilken omfattning tillsyn skall utövas över reglerade
enheter som om de är ett finansiellt konglomerat.
	Ett sådant beslut skall fattas om personer har ägarintresse i eller kapi-
talförbindelser med en eller flera enheter företag eller utövar ett bety-
dande inflytande över sådana företag utan att ha ägarintresse eller kapi-
talförbindelser.
	För att sådan tillsyn skall kunna utövas, skall minst en av enheterna
vara en reglerad enhet som auktoriserats inom EES. Dessutom skall
minst en enhet ingå i försäkringssektorn och en i bank- eller värdepap-
perssektorn. Verksamheten inom både försäkringssektorn och bank- och
värdepapperssektorn skall också vara betydande.
	De relevanta behöriga myndigheterna skall fatta sitt beslut med beak-
tande av de mål som anges i konglomeratdirektivet för extra tillsyn av
reglerade enheter som ingår i finansiella konglomerat.			98

Vid tillämpning av den nämnda bestämmelsen på kooperativa grupper skall de behöriga myndigheterna beakta de offentliga finansierings- åtaganden som dessa grupper har gentemot andra finansiella företag.

Skälen för promemorians förslag: Konglomeratdirektivet ger möj- lighet att helt eller delvis behandla företag som om de ingick i ett finansi- ellt konglomerat trots att de inte ingår i en grupp som direkt faller under definitionen av finansiellt konglomerat. Enligt konglomeratdirektivet skall ett sådant beslut fattas gemensamt av de relevanta behöriga myn- digheterna. Det stämmer emellertid dåligt överens med svenska norm- givningsprinciper att tillåta att myndigheter i varje enskilt fall fattar be- slut som är betungande för den enskilde om inte grunderna för ett sådant beslut tydligt framgår av lag. Eftersom direktivet är ett minimidirektiv, bedöms det möjligt att låta bli att ta in en bestämmelse motsvarande den i direktivet i svensk rätt.

Fördelen med att införa en bestämmelse liknande den i direktivet är att det blir möjligt att helt eller delvis tillämpa bestämmelserna i lagen på grupper som på grund av sin struktur eller riskbild liknar ett finansiellt konglomerat. Härigenom begränsas också risken för att lagen kringgås genom en omstrukturering av en grupp. En bestämmelse motsvarande den i artikel 5.4 i konglomeratdirektivet finns i artikel 54.4 i kreditinsti- tutsdirektivet (2000/12/EG). Den bestämmelsen har förts in i svensk rätt genom 6 kap. 2 § kapitaltäckningslagen. Den paragrafen ger möjlighet för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer (8 kap. 3 §) att föreskriva att bestämmelserna om finansiella företagsgrupper utvidgas till att gälla ytterligare, specificerade företagsgrupper än de som anges i definitionen av finansiell företagsgrupp i 6 kap. 1 § nämnda lag. Där handlar det alltså inte om myndighetsbeslut i varje enskilt fall.

Här bedöms att det bör vara möjligt att i svensk rätt införa en bestäm- melse motsvarande den i konglomeratdirektivet utan att åsidosätta rätts- säkerheten. Hur bestämmelsen bör utformas för att gå att förena med de svenska normgivningsprinciperna behandlas i det följande.

Ett beslut om att ha tillsyn över ett reglerat företag som om det ingår i ett finansiellt konglomerat bör kunna fattas endast under motsvarande förutsättningar som de som anges i direktivet. Enligt direktivet får emel- lertid de relevanta behöriga myndigheterna komma överens om i vilken omfattning tillsynen skall utövas över de reglerade företagen som om de ingick i ett finansiellt konglomerat. Av svensk rätt bör det dock framgå att Finansinspektionen skall bestämma att bestämmelserna om finansiella konglomerat eller vissa av dem skall gälla

1. när en fysisk eller juridisk person har ägarintresse i, kapitalbind- ningar med eller ett väsenligt inflytande över ett eller flera institut och försäkringsföretag, och

2. minst ett av företagen ingår i försäkringssektorn och minst ett i bank- eller värdepapperssektorn och verksamheten inom dessa sektorer är betydande.

Genom att använda ”skall” bestämma i stället för ”får” bestämma framgår att regeln skall tillämpas när de angivna förutsättningarna är uppfyllda. Det finns alltså inte något utrymme för att väga in andra skäl i bedömningen.

Som en ytterligare förutsättning för att ett beslut om att utvidga tillsy-

nen skall få fattas, bör gälla att det är nödvändigt att särskild tillsyn sker

av institut eller försäkringsföretag såsom för finansiella konglomerat. Detta bedöms ligga i linje med konglomeratdirektivet som anger att till- synsmyndigheten skall fatta sitt beslut med beaktande av målen för den särskilda tillsynen. Om varje medlemsstat ställer upp olika förutsätt- ningar skulle det visserligen försvåra för de relevanta behöriga myndig- heterna att inkludera fler företag än de som följer av huvudregeln. Genom preciseringen ökar dock förutsebarheten för de företag som kan komma att ingå i ett finansiellt konglomerat. Den underlättar också en eventuell bedömning av om beslutet som sådant har skäl för sig. En sådan precisering bör därför göras.

Om Finansinspektionen är den enda tillsynsmyndigheten med intresse i konglomeratet, får ett beslut att utvidga lagens tillämpningsområde fattas av Finansinspektionen ensam. Om det förutom Finansinspektionen finns andra relevanta behöriga tillsynsmyndigheter inblandade, skall de gemensamt bestämma om företagen skall behandlas som ett finansiellt konglomerat eller inte. Ett sådant beslut i samförstånd är en sådan inter- nationell överenskommelse som avses i 10 kap. 3 § regeringsformen (se även avsnitt 8.2). Att tillsynsmyndigheter från olika medlemsstater skall komma överens om att bestämmelserna skall tillämpas skapar dock en viss osäkerhet för de aktuella företagen. Det bedöms dock mindre lämp- ligt att tillämpa olika regler för ett nationellt konglomerat och för ett gränsöverskridande konglomerat. Skulle tillsynsmyndigheterna inte komma överens medför det helt enkelt att bestämmelserna om finansiella konglomerat inte blir tillämpliga för de aktuella företagen.

Möjligheten att utvidga tillämpningsområdet för lagen torde kunna an- vändas för att göra ett befintligt konglomerat större genom att med en eller flera ytterligare förbindelser, som enligt huvudregeln inte skulle falla inom ramen för definitionen av finansiellt konglomerat. Det blir också möjligt att tillämpa bestämmelser om särskild tillsyn över finansi- ella konglomerat på en företagsgruppering som inte har någon förbin- delse med ett finansiella konglomerat men där det är befogat att helt eller delvis tillämpa motsvarande bestämmelser på grupperingen.

Enligt direktivet skall tillsynsmyndigheterna ta hänsyn till eventuella offentliga finansieringsåtaganden vid bedömning om bestämmelserna om finansiella konglomerat skall tillämpas på en kooperativ grupp som inte faller under direktivets definition av konglomerat enligt huvudregeln. Direktivet förklarar inte närmare vad som avses med ”kooperativa grup- per” eller ”offentliga finansieringsåtaganden”. Direktivbestämmelsen torde emellertid vara tillämplig när åtminstone företaget i toppen av en grupp är en ekonomisk förening.

Det bedöms inte nödvändigt att i lagen om särskild tillsyn över finan- siella konglomerat uttryckligen ange att hänsyn skall tas till offentliga finansieringsåtaganden vid bedömningen av om det finns skäl att utvidga bestämmelserna för finansiella konglomerat till en kooperativ grupp. Ett sådant hänsynstagande bedömning får anses falla inom ramen för en be- dömning av om de rekvisit som har nämnts i det föregående kan anses uppfyllda.

100

8.4Fondförvaltare

Promemorians förslag: För ett fondbolag skall bestämmelserna om finansiella företagsgrupper i kapitaltäckningslagen och bestämmel- serna om finansiella konglomerat gälla. Fondbolaget skall vid tillämp- ningen av dessa bestämmelser jämställas med ett värdepappersbolag.

Konglomeratdirektivets innehåll: I artikel 30 i konglomeratdirektivet finns det särskilda bestämmelser om att kapitalförvaltningsbolag (svenska fondbolag och förvaltningsbolag, se avsnitt 7.1), skall omfattas av

1.gruppbaserad tillsyn av kreditinstitut eller värdepappersbolag och/eller extra tillsyn över sådana företag som ingår i en försäkrings- grupp,

2.extra tillsyn om gruppen är ett finansiellt konglomerat. Medlemsstaterna skall därför föreskriva eller ge sina behöriga myn-

digheter behörighet att besluta om att kapitalförvaltningsbolag skall om- fattas av bestämmelserna om tillsyn över finansiella företagsgrupper och/eller bestämmelserna om tillsyn över försäkringsgrupper. Om be- stämmelserna om finansiella företagsgrupper skall tillämpas, skall bola- gen behandlas som ett finansiellt institut vid bestämmande av i vilken form och utsträckning det skall omfattas av tillsynen. Om bestämmel- serna om försäkringsgrupper skall tillämpas för bolagen, skall i stället motsvarande bestämmelser för återförsäkringsföretag tillämpas.

Vid tillämpningen av sektorsdirektivens regler om finansiella företags- grupper och försäkringsgrupper skall också hänvisningar till begreppet reglerat företag i konglomeratdirektivet anses i tillämpliga delar omfatta kapitalförvaltningsbolag. Detta gäller även begreppen behörig myndighet och relevant behörig myndighet i konglomeratdirektivet, som skall anses innefatta de behöriga myndigheter som ansvarar för tillsynen över kapi- talförvaltningsbolag.

Om gruppen är ett finansiellt konglomerat, skall kapitalförvaltnings- bolagen behandlas som en del av den sektor som det skall räknas till i enlighet med sektorslagstiftningen. Även i dessa fall skall hänvisningar till begreppet reglerat företag och till begreppet behöriga myndigheter och relevanta behöriga myndigheter i konglomeratdirektivet anses inne- fatta kapitalförvaltningsbolag respektive de behöriga myndigheter som ansvarar för tillsynen över sådana bolag.

Skälen för promemorians förslag

I vilken sektor skall fondbolagen och förvaltningsbolagen höra hemma

För fondbolag och förvaltningsbolag gäller rådets direktiv 85/611/EEG av den 20 december 1985 om samordning av lagar och andra författ- ningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värde- papper (fondföretag) (det s.k. UCITS-direktivet). Europaparlamentet och rådet har under år 2002 beslutat om ändringar i UCITS-direktivet (direk- tiven 2001/107/EG och 2001/108/EG). Genom lagen (2004:46) om inve-

101

steringsfonder, som trädde i kraft den 1 april 2004, har dessa ändrings- direktiv blivit genomförda.

Valet står mellan att låta dessa bolag stå under tillsyn enligt bestäm- melserna i 6 kap. kapitaltäckningslagen om finansiella företagsgrupper eller enligt bestämmelserna i 7 a kap. försäkringsrörelselagen om försäk- ringsgrupper, alternativt enligt bestämmelserna i båda dessa lagar varvid omständigheterna i det enskilda fallet – t.ex. vem som äger bolaget – av- gör vilka bestämmelser som blir tillämpliga.

Enligt 1 kap. 1 § 11 lagen om investeringsfonder definieras fondverk- samhet som förvaltning av en investeringsfond, försäljning och inlösen av andelar i fonden samt därmed sammanhängande administrativa åtgär- der. Ett fondbolag är enligt samma paragraf ett svenskt aktiebolag som har fått tillstånd att driva fondverksamhet.

Ett fondbolag kan sägas förvalta finansiella instrument, t.ex. aktier, för ett kollektiv av investerare, dvs. fondandelsägare. Individuella förvalt- ningsuppdrag, dvs. förvaltning av någon annans finansiella instrument, fordrar i dag tillstånd enligt lagen om värdepappersrörelse. Ett fondbolag kan emellertid enligt lagen om investeringsfonder få tillhandahålla indi- viduell portföljförvaltning, efter tillstånd från Finansinspektionen. Ett sådant tillstånd får dock endast ges tillsammans med ett tillstånd att driva fondverksamhet.

Ett fondbolag skall, enligt 2 kap. 4 § lagen om investeringsfonder, ha ett startkapital som motsvarar minst 125 000 euro. Fondbolagets egna medel får sedan under pågående verksamhet inte understiga det minsta startkapital som bolaget skall ha. Med startkapital menas detsamma som i t.ex. kreditinstitutsdirektivet, dvs. i huvudsak de poster som ingår i bun- det eget kapital (prop. 2002/03:150 s. 151 f).

Ett fondbolag som förvaltar en fondförmögenhet som överstiger ett belopp motsvarande 250 miljoner euro skall utöver startkapitalet ha yt- terligare egna medel. Dessa skall motsvara minst 0,02 procent av det be- lopp med vilket fondförmögenheten överstiger ett belopp motsvarande 250 miljoner euro. Fondbolagets egna medel, startkapitalet inräknat, be- höver dock inte vara högre än motsvarande 10 miljoner euro. De kapital- krav som ställs kan närmast sägas avse de operationella riskerna med fondverksamheten.

Oavsett de kapitalkrav som behandlas i det föregående skall ett fond- bolag alltid ha egna medel som minst motsvarar en fjärdedel av bolagets fasta omkostnader under föregående år. Det motsvaras av vad som gäller för värdepappersbolag enligt 2 kap. 5 § kapitaltäckningslagen.

Med egna medel avses enligt 1 kap. 1 § 4 lagen om investeringsfonder detsamma som i artikel 1a.15 i UCITS-direktivet i dess lydelse genom direktiv 2001/108/EG. UCITS-direktivet hänvisar i sin tur till definitio- nen av kapitalbas i avdelning V, kapitel 2, avsnitt 1 i kreditinstitutsdirek- tivet (2000/12/EG). Med begreppet egna medel i fondlagstiftningen avses alltså detsamma som med begreppet kapitalbas i kapitaltäckningslagen.

Till vad som nu sagts kommer att ett fondbolag som förvaltar någon annans finansiella instrument skall, för denna förvaltning och de tjänster som bolaget utför som ett led i den verksamheten, ha det eventuella ytterligare kapital för kreditrisker och marknadsrisker som enligt kapi- taltäckningslagen krävs av ett värdepappersbolag med motsvarande verk-

samhet. För ett sådant fondbolag skall även övriga bestämmelser i den

102

lagen som är tillämpliga för ett värdepappersbolag gälla. I detta ingår bestämmelserna om finansiella företagsgrupper.

För fondbolag som förvaltar individuella portföljer följer alltså redan av lagen om investeringsfonder att de skall behandlas som värdepappers- bolag vid tillämpningen av bestämmelserna om finansiella företagsgrup- per.

För fondbolag som inte förvaltar individuella portföljer gäller inte några liknande bestämmelser. Även dessa fondbolag har, som framgår av beskrivningen i det föregående, stora likheter med bolag inom värdepap- perssektorn. Det finns inte heller några skäl att hänföra dem till någon annan sektor än de fondbolag som förvaltar individuella portföljer.

Sammanfattningsvis bör alltså bestämmelserna om finansiella före- tagsgrupper göras tillämpliga för alla fondbolag. Fondbolagen skall här- vid behandlas som värdepappersbolag. En finansiell företagsgrupp kan då finnas exempelvis om ett kreditinstitut, ett värdepappersbolag eller ett fondbolag äger ett fondbolag På motsvarande sätt bör fondbolagens ut- ländska motsvarigheter, förvaltningsbolagen, behandlas på samma sätt som de utländska värdepappersföretag som driver värdepappersrörelse.

Tillsynen över fondbolag och förvaltningsbolag som en del av ett finansiellt konglomerat

Av artikel 30 i konglomeratdirektivet följer att enligt tillämpningsområ- det för den extra tillsynen över företag som ingår i ett finansiellt konglo- merat skall fondbolag och förvaltningsbolag behandlas som en del av den sektor som det enligt sektorsbestämmelserna skall räknas till. I det här fallet blir det alltså till bank- och värdepapperssektorn.

Enligt konglomeratdirektivet skall ett fondbolag och ett förvaltnings- bolag som ingår i ett finansiellt konglomerat behandlas som ett reglerat företag. I enlighet med direktivet bör därför ett fondbolag och förvalt- ningsbolag behandlas på samma sätt som kreditinstitut och värdepap- persbolag, dvs. vara reglerade företag inom bank- och värdepapperssek- torn.

I bilaga 1 till konglomeratdirektivet sägs att för ett kapitalförvaltnings- bolag skall solvenskravet avse det kapitalkrav som anges i artikel 5a.1 i UCITS-direktivet. Av detta följer att kapitalkravet bestäms med utgångs- punkt från bestämmelserna i lagen om investeringsfonder. Som har nämnts i det föregående bestäms kapitalbasen för ett fondbolag på samma sätt som kapitalbasen i en bank eller ett värdepappersbolag.

103

9 Tillsyn över finansiella konglomerat

9.1Beräkning av kapitalbas och kapitalkrav för ett finansiellt konglomerat

Promemorians förslag: För ett finansiellt konglomerat skall det fin- nas en kapitalbas som uppfyller ett för finansiellt konglomerat särskilt kapitalkrav. Beräkningen av kapitalbasen och kapitalkravet liksom rapporteringen av resultatet till Finansinspektionen skall göras av ett institut eller ett försäkringsföretag eller det blandade finansiella hol- dingföretaget.

Om det i toppen av ett finansiellt konglomerat finns ett institut eller ett försäkringsföretag, eller om Finansinspektionen är den enda rele- vanta behöriga myndigheten för konglomeratet, skall en sammanlägg- nings- och avräkningsmetod (metod 2 i bilaga I till konglomeratdirek- tivet), vara huvudmetod för beräkningen av och kapitalkravet. Om det finns skäl får en konsolideringsmetod (metod 1 i bilaga I till konglo- meratdirektivet), eller en kombination av de två nämnda metoderna, användas som alternativ till huvudmetoden.

För andra finansiella konglomerat skall Finansinspektionen, efter samråd med övriga relevanta behöriga myndigheter och det finansiella konglomeratet, bestämma vilken metod – sammanläggnings- och av- räkningsmetoden, konsolideringsmetoden, kravavräkningsmetoden (metod 3 i bilaga I till konglomeratdirektivet) eller en kombination av dessa metoder – som skall användas för att beräkna och kapitalkravet.

Konglomeratdirektivets innehåll: Artikel 6.2 i konglomeratdirektivet kräver att reglerade enheter inom ett finansiellt konglomerat säkerställer att kapitalbasen för det finansiella konglomeratet alltid minst motsvarar ett visst kapitalkrav. Beräkningen skall göras minst en gång per år av en reglerad enhet eller det blandade finansiella holdingföretaget och i sam- band med detta rapporteras till samordnaren. Beräkningen skall omfatta samtliga i gruppen ingående enheter inom den finansiella sektorn (artikel 6.3). Reglerade enheter som tillhör ett finansiellt konglomerat skall också ha en adekvat kapitaltäckningsstrategi på nivån finansiellt konglomerat (artikel 6.2).

I bilaga I till direktivet beskrivs det mer i detalj hur kapitalbas och kapitalkrav för det finansiella konglomeratet skall beräknas. För detta gäller ett antal tekniska principer som i huvudsak överensstämmer med de principer som gäller för försäkringsgrupper och finansiella företags- grupper enligt respektive särregelverk. En viktig princip är att dubbelt utnyttjade poster i kapitalbasen samt kapital som olämpligen skapats inom gruppen, skall elimineras. En ytterligare princip är att eventuella kapitalunderskott eller teoretiska kapitalunderskott i ett dotterföretag skall beaktas i sin helhet, oavsett kapitalandel och oavsett vilken metod som används för beräkning av kapital. Samordnaren kan dock tillåta att underskottet beaktas proportionellt om den anser att moderföretagets an- svar är strikt begränsat till kapitalandelen i ett företag med underskott. Om kapitalförbindelser saknas mellan två eller flera enheter skall sam-

ordnaren, efter samråd med de relevanta behöriga myndigheterna, avgöra

104

till vilken proportionell andel dessa skall ingå i beräkningen av kapital- bas och kapitalkrav. En annan princip är att kapitalkraven för varje en- skild sektor som ingår i konglomeratet skall täckas av poster i kapital- basen enligt motsvarande särregelverk. Vid kontrollen av att eventuellt tillkommande krav på konglomeratnivå är uppfyllda, får endast sådana poster som får ingå i kapitalbasen enligt varje särregelverk beaktas. Utöver detta gäller att behöriga myndigheter alltid skall beakta i vilken grad kapitalet verkligen kan överföras och göras tillgängligt mellan olika enheter i gruppen.

För att beräkna kapitalkravet på konglomeratnivå anger direktivet tre olika metoder. För alla metoderna gäller att ett teoretiskt kapitalkrav skall beräknas för icke-reglerade enheter inom den finansiella sektorn som inte genom särreglerna täcks av något individuellt krav.

Metod 1 är baserad på en sammanställd redovisning och bygger på att en koncernredovisning, eller motsvarande, för konglomeratet finns att tillgå. Metod 2 (avräknings- och totalmetoden) och metod 3 ( metod för kravavräkning eller avräkning av bokfört värde) utgår ifrån icke sam- manställda räkenskaper. Metoderna beskrivs närmare i bilaga 2 till denna promemoria.

Medlemsstaterna får kräva att beräkningen genomförs enligt en av de angivna metoderna, eller en kombination av dessa metoder, om det i top- pen av det finansiella konglomeratet finns en reglerad enhet som auktori- serats i medlemsstaten. Detsamma gäller om samtliga relevanta behöriga myndigheter för ett finansiellt konglomerat hör hemma i samma med- lemsstat. I övriga fall skall medlemsstaterna tillåta sina behöriga myn- digheter att efter samråd med övriga relevanta behöriga myndigheter och det finansiella konglomeratet, besluta vilken metod, eller om det är en kombination av metoder, som skall tillämpas.

Skälen för promemorians förslag

Hur direktivets bestämmelser bör genomföras

Konglomeratdirektivet innehåller ingående regler om beräkning av kapi- talbas och kapitalkrav för finansiella konglomerat. Dessa regler är alltför detaljerade och tekniska för att vara lämpliga att i sin helhet tas in i lagen om särskild tillsyn över finansiella konglomerat. Av direktivets bilaga I följer dessutom att det saknas utrymme att i nationell rätt föreskriva vil- ken beräkningsmetod som skall användas för ett finansiellt konglomerat för vilket inte den svenska behöriga myndigheten är samordnare. De be- stämmelser som tas in i lagen bör därför bara gälla för finansiella kon- glomerat för vilka Finansinspektionen är samordnare (se avsnitt 11).

I lagen bör det finnas en bestämmelse av innebörd att det för ett finan- siellt konglomerat skall finnas en kapitalbas som uppfyller ett för finan- siella konglomerat särskilt kapitalkrav. Det bör vidare framgå att institut och försäkringsföretag som ingår i ett finansiellt konglomerat skall ha en kapitalbas som åtminstone är tillfredsställande med hänsyn till kapital- kravet för konglomeratet. I övrigt bör lagen endast i allmänna termer ange hur kapitalbas och kapitalkrav skall beräknas.

105

Som följer av direktivet bör det reglerade företag som finns i toppen av
det finansiella konglomeratet, ansvara för att uppgifter om kapitalbas och
kapitalkrav för det finansiella konglomeratet rapporteras till Finansin-
spektionen. I andra fall skall rapporteringen göras av det blandade finan-
siella holdingföretaget eller det institut eller försäkringsföretag i konglo-
meratet som Finansinspektionen bestämmer efter att ha hört de övriga
relevanta behöriga myndigheterna.
Ansvaret för att kapitalkravet på konglomeratnivå är uppfyllt bör ligga
på företaget i toppen av konglomeratet om detta är ett institut eller för-
säkringsföretag, eftersom dessa företag står under individuell tillsyn. Ett
sådant företag i toppen av ett konglomerat har också störst möjlighet att
styra tillförseln av kapital till övriga företag i konglomeratet och har den
bästa överblicken över konglomeratets risksituation.
För konglomerat som inte leds av ett reglerat företag bör ansvaret för
att kapitalkravet på konglomeratnivå är uppfyllt i stället ligga på de dot-
terföretag som är institut eller försäkringsföretag. I ett sådant konglome-
rat är det emellertid som regel holdingföretaget som styr gruppens verk-
samhet. Även holdingföretaget bör därför kunna ställas till svars om
konglomeratet inte har en tillräckligt stor kapitalbas eller saknar en
lämplig kapitaltäckningsstrategi.
Metoder för beräkning av kapitalbas och kapitalkrav
Utgångspunkten i direktivet är att samordnaren efter samråd med de öv-
riga relevanta behöriga myndigheterna skall bestämma vilken beräk-
ningsmetod som skall användas. En sådan bestämmelse bör också finnas
i lagen om särskild tillsyn över finansiella konglomerat. Direktivet ger
emellertid medlemsstaterna möjlighet att avgöra vilken eller vilka beräk-
ningsmetoder som skall tillämpas i fråga om konglomerat som i toppen
har ett reglerat företag som auktoriserats i medlemsstaten och i fråga om
konglomerat för vilket samtliga relevanta behöriga myndigheter hör
hemma i samma medlemsstat. Frågan om tillåtna beräkningsmetoder är
av viktig principiell natur och kan i vissa fall ha stor betydelse för be-
rörda företag. Det framstår därför som angeläget att, i den mån det är
möjligt, fastställa vilka förutsättningar som skall gälla för finansiella
konglomerat. Riktlinjer för vilken eller vilka metoder som skall tillämpas
bör därför framgå av lag. Detta är även i linje med de regler som gäller
för finansiella företagsgrupper respektive försäkringsgrupper.
För beräkningen av kapitalbas och kapitalkrav för det finansiella kon-
glomeratet anger direktivet tre olika metoder. Dessa ger i normalfallet
inte samma resultat. Direktivets metod 1 (konsolideringsmetoden) utgår
från koncernräkenskaper som visar konglomeratet som om det vore ett
enda företag. Metoden är därför endast möjlig att tillämpa i det fall kon-
glomeratet upprättar sammanställd redovisning (i princip koncernredo-
visning). Konsolideringsmetoden motsvarar ungefär den metod som an-
vänds för finansiella företagsgrupper. En skillnad är dock att för en
finansiell företagsgrupp beräknas både kapitalbas och kapitalkrav med
utgångspunkt i en sammanställd redovisning. För ett finansiellt konglo-
merat däremot, används endast den sammanställda redovisningen för att
beräkna den gruppbaserade kapitalbasen. Kapitalkravet bestäms genom
en sammanläggning av kraven för varje enskild sektor i konglomeratet.	106

En fördel med konsolideringsmetoden är att någon separat redovisning för tillsynsändamål inte behöver upprättas om de företag som ingår i konglomeratet sammanfaller med de företag som ingår i koncernredovis- ningen. Några särskilda justeringar för dubbelt utnyttjande av kapital och internt skapat kapital behöver som regel inte heller göras i dessa fall, då detta sker automatiskt i enlighet med koncernredovisningsreglerna. En annan fördel är att den redovisning på vilken beräkningen baseras har revisorsgranskats, vilket bidrar till uppgifternas tillförlitlighet.

Trots fördelarna med metoden är konsolideringsmetoden mindre lämplig som huvudmetod för beräkning av kapitalbas och kapitalkrav för ett finansiellt konglomerat, då den bygger på att det finns en koncernre- dovisning att tillgå. När bestämmelserna om försäkringsgrupper infördes gjorde regeringen motsvarande bedömning. Den uttalade då att konsolideringsmetoden inte kunde anges som huvudmetod för beräk- ningen av gruppbaserad ekonomisk ställning, eftersom alla försäkrings- grupper inte upprättar koncernredovisning (se prop. 1999/2000:99 s. 37). I fråga om försäkringsgrupper får Finansinspektionen emellertid tillåta att konsolideringsmetoden används, om det finns skäl för det. En grund- förutsättning är då att en koncernredovisning upprättas. En annan förut- sättning är att konsolideringsmetoden ger en lika bra bild av den grupp- baserade ekonomiska ställningen som om huvudmetoden används (se prop. 1999/2000:99 s. 38).

Direktivets metod 2 (avräknings- och totalmetoden) motsvarar den metod som enligt gällande lagstiftning utgör huvudmetod för beräkning av gruppbaserad kapitalbas och solvensmarginal i försäkringsgrupper. I försäkringsgruppsdirektivet (98/78/EG) benämns metoden avräknings- och totalmetoden, men i försäkringsrörelselagen (1982:713) har man valt att kalla metoden för sammanläggnings- och avräkningsmetoden. Meto- den bör i lagen om särskild tillsyn över finansiella konglomerat benäm- nas på samma sätt som i försäkringsrörelselagen. Sammanläggnings- och avräkningsmetoden innebär förenklat att kapitalbaser och kapitalkrav för gruppens företag – efter elimineringar för inbördes poster – läggs sam- man för att beräkna den gruppbaserade ekonomiska ställningen. I likhet med konsolideringsmetoden är sammanläggnings- och avräkningsmeto- den tämligen enkel att tillämpa. Någon särskild koncernredovisning för det finansiella konglomeratet är inte nödvändig, utan beräkningen kan baseras på de individuella redovisningarna för gruppens företag. Detta gör sammanläggnings- och avräkningsmetoden lämplig som huvudmetod för beräkningen av kapitalbas och kapitalkrav för ett finansiellt konglo- merat.

Direktivets metod 3 (metod för kravavräkning) är baserad på den metod som i redovisningssammanhang kallas kapitalandelsmetoden. Denna metod innebär något mer komplicerade beräkningsförfaranden än direktivets övriga två metoder. I vissa fall kan denna metod resultera i ett något strängare kapitalkrav. Metoden för kravavräkning är därför en mindre lämplig metod för beräkning av kapitalbas och kapitalkrav för ett finansiellt konglomerat.

För finansiella konglomerat som i toppen har ett institut eller ett för- säkringsföretag och i fråga om konglomerat för vilka Finansinspektionen är den enda relevanta behöriga myndigheten bör mot denna bakgrund

sammanläggnings- och avräkningsmetoden (metod 2), användas som

107

huvudmetod för beräkning av den gruppbaserade kapitalbasen och det gruppbaserade kapitalkravet på nivån finansiellt konglomerat. Om det finns skäl, bör också konsolideringsmetoden (metod 1) få tillämpas. En förutsättning för detta bör vara att en sammanställd redovisning upprät- tas. Med hänsyn till att direktivets metod 3 ( kapitalandelsmetoden) är mer komplicerad än de övriga två och dessutom i många fall innebär ett strängare kapitalkrav, bör denna metod inte tillåtas.

Det kan emellertid vid beräkningen av kapitalbasen och kapitalkravet på konglomeratnivå även vara motiverat att utgå från befintliga beräk- ningar för den finansiella företagsgruppen respektive försäkringsgruppen och sedan göra tillägg för försäkringssektorn respektive bank- och värde- papperssektorn. Det kan då i praktiken bli frågan om en kombination av konsolideringsmetoden och sammanläggnings- och avräkningsmetoden. I syfte att underlätta rapporteringsbördan och göra det möjligt att utnyttja redan framtagen information för i konglomeratet ingående finansiella företagsgrupper och försäkringsgrupper bör även en sådan kombinerad beräkningsmetod vara möjlig att tillämpa. En förutsättning bör då vara att den proportionella andelen till vilken ett dotterföretag eller ägarintresse räknas in vid beräkningen på konglomeratnivå, är densamma vid beräk- ningen av både kapitalbas och kapitalkrav.

För att undvika en invecklad framställning bör lagen inte innehålla någon närmare beskrivning av de beräkningsmetoder för kapitalbas och kapitalkrav som anges i direktivets bilaga I. Metoderna bör i stället defi- nieras genom en hänvisning till de beskrivningar som lämnas i bilagan. Det bör sedan överlämnas åt regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer, att meddela föreskrifter om hur kapitalbasen och kapital- kravet skall beräknas. Ett motsvarande bemyndigande bör ges i fråga om tidpunkten för rapportering.

9.2		Betydande riskkoncentration

	Promemorians förslag: Ett institut, ett försäkringsföretag eller ett
	blandat finansiellt holdingföretag som ingår i ett finansiellt konglome-
	rat för vilket Finansinspektionen är samordnare, skall regelbundet
	rapportera riskkoncentrationer inom konglomeratet som är betydande
	och av visst slag till inspektionen.
		Finansinspektionen skall för varje finansiellt konglomerat ange
	vilka betydande riskkoncentrationer som skall rapporteras.
	Konglomeratdirektivets innehåll: Enligt konglomeratdirektivet skall
varje betydande riskkoncentration på nivån finansiellt konglomerat rap-
porteras regelbundet och minst en gång per år till samordnaren (artikel
7.2). Som huvudregel skall den reglerade enheten eller det blandade
finansiella holdingföretaget, i toppen av konglomeratet samla in uppgif-
terna och ansvara för rapporteringen till samordnaren. Denna uppgift kan
även ges till den reglerade enhet i det finansiella konglomeratet som
identifieras av samordnaren efter samråd med de övriga relevanta myn-
digheterna och med det finansiella konglomeratet.
	I artikel 2.19 definieras riskkoncentration som alla exponeringar med
förlustpotential som bärs av enheter inom ett finansiellt konglomerat,			108

vilka är tillräckligt stora för att hota dessa reglerade enheters solvens eller deras finansiella ställning i allmänhet. Det kan exempelvis röra sig om exponeringar som orsakas av motpartsrisk/kreditrisk, investerings- risk, försäkringsrisk eller marknadsrisk (se även avsnitt 7.2). I bilaga II till direktivet sägs att samordnaren, efter samråd med övriga relevanta behöriga myndigheter, skall identifiera den typ av risker som skall rap- porteras av ett visst finansiellt konglomerat. Det finansiella konglomera- tets specifika grupp- och riskhanteringsstruktur skall då beaktas.

Direktivet anger inte vilka riskkoncentrationer som skall betraktas som betydande och därmed rapporteras. Enligt bilaga II till direktivet skall samordnaren, efter samråd med andra relevanta behöriga myndigheter och det finansiella konglomeratet, fastställa lämpliga trösklar för att identifiera vilka riskkoncentrationer som skall betraktas som betydande för ett enskilt konglomerat.

I artikel 7.3 föreskrivs att medlemsstaterna får fastställa kvantitativa gränser, eller tillåta sina behöriga myndigheter att fastställa sådana grän- ser eller vidta andra tillsynsåtgärder som skulle kunna uppfylla målen för extra tillsyn av riskkoncentration på nivån finansiellt konglomerat. I bilaga II anges särskilt att medlemsstaterna får tillåta de behöriga myn- digheterna att tillämpa särreglernas bestämmelser om riskkoncentration på nivån finansiellt konglomerat för att undvika att särreglerna kringgås.

Direktivets artikel 7.4 anger att för konglomerat som leds av ett blan- dat finansiellt holdingföretag skall eventuella särregler om riskkoncent- ration för den största sektorn inom konglomeratet tillämpas på hela denna sektor, inklusive det blandade finansiella holdingföretaget.

Skälen för promemorians förslag

Riskkoncentration i finansiella konglomerat

Direktivets definition av riskkoncentration är allmänt hållen (se artikel 2.19). Av bilaga II framgår att samordnaren, i förekommande fall efter samråd med de andra relevanta behöriga tillsynsmyndigheterna, skall identifiera vilka typer av risker som skall rapporteras för ett enskilt finan- siellt konglomerat. Vid den bedömningen skall det konglomeratets speci- fika grupp- och riskhanteringsstruktur beaktas.

Direktivet anger inte heller några kvantitativa gränser för när en risk- koncentration skall anses betydande. Det är upp till samordnaren att, efter samråd med övriga relevanta behöriga tillsynsmyndigheter och med det finansiella konglomeratet, fastställa gränsvärden för när en riskkon- centration är betydande och därför skall rapporteras. Direktivet förutsät- ter alltså att det för varje konglomerat bestäms vilka slag av risker som skall rapporteras och när dessa risker skall anses betydande. I lagen om särskild tillsyn över finansiella konglomerat bör det tas in bestämmelser som reglerar ett sådant förfarande. Bestämmelsernas räckvidd bör därvid begränsas till att avse sådana fall där Finansinspektionen har ansvaret för tillsynen av det finansiella konglomeratet, dvs. när inspektionen är sam- ordnare (se avsnitt 11).

För konglomerat för vilka Finansinspektionen är samordnare bör den nya lagen föreskriva att riskkoncentrationen på konglomeratnivå regel-

109

bundet skall rapporteras till inspektionen. Företaget i toppen av det finansiella konglomeratet, bör som regel ansvara för att uppgifter samlas in och inrapporteras. När konglomeratet inte leds av ett reglerat företag bör det dock vara möjligt för Finansinspektionen att, efter samråd med övriga relevanta behöriga myndigheter och med det finansiella konglo- meratet, bestämma vilket reglerat företag i det finansiella konglomeratet som skall fullgöra dessa uppgifter. Om inspektionen bedömer att ett ut- ländskt reglerat företag bör ansvara för rapporteringen, kan det vara lämpligt att en utländsk tillsynsmyndighet är samordnare.

Vid införlivandet av konglomeratdirektivets rapporteringsregler är det
angeläget att nyttan av rapporteringen vägs emot de tillkommande kost-
naderna för berörda företag. Om det inte särskilt kan motiveras, bör det
därför inte ställas krav på att andra risker än de som redan rapporteras
enligt sektorslagstiftningen för finansiella företagsgrupper och försäk-
ringsgrupper skall rapporteras på konglomeratnivå. Detta har dock heller
knappast varit avsikten med direktivet.
Av direktivets bilaga II framgår att medlemsstaterna får tillämpa be-
stämmelserna om riskkoncentration i särreglerna på nivån finansiellt
konglomerat. En rimlig utgångspunkt vid bedömning av om ytterligare
risker bör rapporteras är därför att utgå från nuvarande rapporteringsreg-
ler som tar sikte på riskkoncentration för finansiella företagsgrupper och
försäkringsgrupper.
Gällande svenska regler om riskkoncentration
För kreditinstitut och värdepappersbolag gäller bestämmelserna om stora
exponeringar i 5 kap. kapitaltäckningslagen. Bestämmelserna gäller även
för finansiella företagsgrupper enligt 6 kap. 3 § kapitaltäckningslagen.
Syftet med dessa bestämmelser är att skydda ett institut mot förluster för
det fall att en kund eller grupp av kunder inte kan infria sina åtaganden
mot institutet.
Begreppet exponering definieras inte i kapitaltäckningslagen. Något
förenklat kan dock sägas att med en exponering avses alla tillgångar som
är beroende av en kunds eller motparts ekonomiska utveckling. Som ex-
empel kan nämnas fordringar och placeringar i värdepapper. I Finansin-
spektionens föreskrifter och allmänna råd (FFFS 2003:10) om kapital-
täckning och stora exponeringar definieras en exponering som en pla-
cering, fordran eller åtagande utanför balansräkningen som ett institut har
mot en kund eller grupp av kunder med inbördes anknytning. En stor
exponering är en exponering mot en kund eller en grupp av kunder som
överstiger 10 procent av institutets kapitalbas. Med kund avses när det
gäller placeringar i finansiella instrument emittenten eller, om det rör sig
om derivat, emittenten av den underliggande finansiella tillgången. För
andra fordringar och åtaganden avses med kund den som svarar för ford-
ringen eller åtagandet. Institut och finansiella företagsgrupper skall halv-
årsvis rapportera stora exponeringar till Finansinspektionen.
För försäkringsföretag gäller den s.k. stabilitetsprincipen (1 kap. 1 a §
försäkringsrörelselagen). Av denna framgår att försäkringsföretag skall
ha god kontroll över försäkringsrisker, placeringsrisker och rörelserisker.
Försäkringsrörelselagen innehåller dock inte några uttryckliga begräns-
ningar av ett försäkringsföretags möjlighet att genom ingångna försäk-	110

ringsavtal få exponera sig mot en kund eller en grupp av kunder med gemensam riskprofil.

Bestämmelserna i försäkringsrörelselagen om skuldtäckningstill-
gångar, avsedda att täcka försäkringsföretagets åtaganden mot försäk-
ringstagarna (försäkringstekniska avsättningar), innebär dock en be-
gränsning av möjligheten att utsätta sig för placeringsrisker. Bestämmel-
serna i försäkringsrörelselagen innebär vidare att skuldtäckningstill-
gångar endast får placeras i vissa tillgångsslag, bl.a. aktier, obligationer
och fastigheter. Försäkringsrörelselagen reglerar även hur stor andel av
skuldtäckningstillgångarna som får placeras i ett visst tillgångsslag.
Dessutom finns bl.a. bestämmelser som anger att skuldtäckningstillgång-
arna skall placeras så att valutakursrisker begränsas.
Större försäkringsbolag skall kvartalsvis rapportera sitt innehav av
skuldtäckningstillgångar och stora exponeringar till Finansinspektionen
(Finansinspektionens föreskrifter [FFFS 2002:13] om svenska försäk-
ringsbolags rapportering av tillgångar för skuldtäckning och stora expo-
neringar). Större försäkringsbolag lämnar även varje kvartal rapport om
exponering av marknadsrisk (Finansinspektionens föreskrifter [FFFS
2002:12] om svenska försäkringsbolags rapportering av exponering för
marknadsrisk). Den sistnämnda rapporten begränsar sig inte till att endast
omfatta försäkringsföretagets placeringstillgångar, utan gäller företagets
samtliga tillgångar. Reglerna saknar motsvarighet på gruppnivå. På
gruppnivå skall ett försäkringsföretag lämna rapport om väsentliga
affärshändelser och avtal (Finansinspektionens föreskrifter och allmänna
råd [FFFS 2002:10] om rapportering av väsentliga affärshändelser och
avtal inom en försäkringsgrupp) som delvis motsvarar den rapport om
stora exponeringar som lämnas av finansiella företagsgrupper, se vidare
avsnitt 9.3. Försäkringsföretag rapporterar även regelbundet sina försäk-
ringsrisker i vid mening. Ett försäkringsföretag skall i årsredovisningen
redovisa resultat uppdelat på olika försäkringsklasser och försäkrings-
grenar, se 5 kap. 5 § och 6 kap. 3 § lagen (1995:1560) om årsredovisning
i försäkringsföretag. Finansinspektionens föreskrifter om årsredovisning i
försäkringsföretag innehåller dessutom regler om upplysningar om
väsentliga risker och exponeringar i försäkringsrörelsen (5 kap. 37 §,
Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd [FFFS 2004:21] om
årsredovisning i försäkringsföretag).
Som framgår av det ovanstående är det endast finansiella företags-
grupper som i dag lämnar rapport om betydande riskkoncentration. De
rapporteringskrav som ställs på försäkringsföretag som kan jämföras dem
som gäller för finansiella företagsgrupper är inte lika heltäckande och
saknar i många fall motsvarighet på gruppnivå. För försäkringsgrupper
kan konglomeratdirektivet alltså i viss mån sägas innebära en utökad
rapporteringsskyldighet.
Närmare om rapportering av betydande riskkoncentrationer för ett finansi-
ellt konglomerat
För att kräva att ytterligare risker än de som nämnts ovan skall rapporte-
ras för ett finansiellt konglomerat, bör det vara möjligt att identifiera
någon särskild risk som uppkommer med anledning av att verksamhet
inom bank- och värdepapperssektorn drivs i samma företagsgrupp som	111
	111

verksamhet inom försäkringssektorn. Utvecklingen eller ett enskilt kon- glomerats särskilda förutsättningar kan alltså motivera att även andra riskkoncentrationer än de som nämnts ovan kan behöva rapporteras.

De krav på rapportering som ställs på det finansiella konglomeratet
torde väsentligen underlättas av att det finns möjlighet att använda stan-
dardiserade former under vilka konglomeratet skall rapportera till
Finansinspektionen, exempelvis genom att inspektionen kan ta fram för
ändamålet särskilda blanketter. Föreskrifter bör även kunna meddelas om
innehållet och omfattningen av rapporteringen. Regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer bör vidare ges ett bemyndigande
att meddela föreskrifter om hur olika typer av riskkoncentrationer skall
värderas och när de skall rapporteras.
Som nämnts ovan ger direktivet medlemsstaterna möjlighet att för
finansiella konglomerat tillämpa de sektorsbestämmelser om riskkon-
centration som finns. Det torde i så fall närmast handla om rapportering
av stora exponeringar enligt kapitaltäckningslagen. En sådan föreskrift
skulle emellertid kunna stå i konflikt med kravet på att beslut om vilka
risker som skall rapporteras skall fattas för varje enskilt finansiellt kon-
glomerat, i synnerhet beträffande sådana konglomerat där flera relevanta
behöriga myndigheter i olika medlemsländer är inblandade i tillsynen.
Finansinspektionen har dock möjlighet att i ett enskilt fall, och efter att
vederbörligt samråd skett, tillämpa de rapporteringskrav avseende stora
exponeringar som finns i kapitaltäckningslagen.
En annan fråga rör vilket utrymme konglomeratdirektivet ger att införa
kvantitativa gränser eller tak för hur stora riskkoncentrationerna får vara.
Sådana kvantitativa gränser finns för institut och finansiella företags-
grupper i kapitaltäckningslagen. Det sammanlagda värdet av ett instituts
stora exponeringar får exempelvis inte överstiga 800 procent av institu-
tets kapitalbas. Vidare får en enskild exponering mot en kund eller grupp
av kunder inte överstiga 25 procent av institutets kapitalbas. Om en kund
eller grupp av kunder ingår i samma koncern som institutet får värdet av
exponeringen emellertid inte överstiga 20 procent av institutets kapital-
bas. Vid en bedömning av ett konglomerats riskkoncentration kan i för-
väg uppställda gränser naturligtvis vara ett redskap för Finansinspektio-
nen. Fasta gränser kan också öka förutsebarheten för de reglerade företa-
gen. En sådan ordning skulle emellertid även den vara svårförenlig med
principen att beslut skall fattas för varje enskilt finansiellt konglomerat.
Finansinspektionens möjligheter att ingripa i det fall det skulle vara nöd-
vändigt bedöms dessutom som tillräckliga utan att några kvantitativa
gränser införs.
Finansiella konglomerat som har ett blandat finansiellt holdingföretag i
toppen
För ett finansiellt konglomerat som i toppen har ett blandat finansiellt
holdingbolag föreskriver artikel 7.4 i konglomeratdirektivet att de even-
tuella bestämmelser om riskkoncentration som gäller för den största
sektorn i konglomeratet skall tillämpas på alla företag i konglomeratet
som tillhör den sektorn och på det blandade finansiella holdingföretaget.
Detta innebär att om det finns ett blandat finansiellt holdingföretag i
toppen av ett finansiellt konglomerat där bank- eller värdepapperssektorn	112
	112

är den största sektorn, skall kapitaltäckningslagens bestämmelser om stora exponeringar för finansiella företagsgrupper tillämpas för samtliga företag som ingår i den sektorn inklusive det blandade finansiella hol- dingföretaget. Som tidigare nämnts saknas i dag motsvarande regler om riskkoncentration för försäkringsgrupper. Detta innebär att när ett blandat finansiellt holdingföretag finns i toppen av ett finansiellt konglomerat där försäkringssektorn utgör den största sektorn, någon motsvarande beräk- ning inte kan att göras för holdingföretaget eller de företag som ingår i försäkringssektorn.

9.3		Betydande interna transaktioner

	Promemorians förslag: Ett institut, ett försäkringsföretag eller ett
	blandat finansiellt holdingföretag som ingår i ett finansiellt konglome-
	rat för vilket Finansinspektionen är samordnare, skall regelbundet
	rapportera interna transaktioner som är betydande och av visst slag till
	inspektionen.
		Finansinspektionen skall för varje finansiellt konglomerat ange
	vilka betydande transaktioner som skall rapporteras.
	Konglomeratdirektivets innehåll: Enligt konglomeratdirektivet skall
samtliga betydande transaktioner som en reglerad enhet har med andra
företag inom det finansiella konglomeratet rapporteras regelbundet och
minst en gång per år till samordnaren (artikel 8.2).
	Som huvudregel skall den reglerade enheten eller det blandade finansi-
ella holdingföretaget i toppen av konglomeratet, samla in uppgifterna och
ansvara för rapporteringen inför samordnaren. Denna uppgift kan även
ges till den reglerade enhet i det finansiella konglomeratet som identifie-
ras av samordnaren efter samråd med de övriga relevanta myndigheterna
och med det finansiella konglomeratet.
	I artikel 2.18 definieras transaktioner inom det finansiella konglome-
ratet (i det följande interna transaktioner) som alla transaktioner genom
vilka reglerade enheter inom ett finansiellt konglomerat direkt eller indi-
rekt anlitar andra företag inom samma grupp eller en fysisk eller juridisk
person som har nära förbindelser med företagen i den gruppen för att
uppfylla en skyldighet, oavsett om den är avtalsenlig eller inte och om
den sker mot betalning eller inte (se även avsnitt 7.2).
	I bilaga II till direktivet sägs att samordnaren, efter samråd med de
andra relevanta behöriga myndigheterna, skall identifiera den typ av
transaktioner som skall rapporteras av ett visst finansiellt konglomerat.
Det finansiella konglomeratets specifika grupp- och riskhanteringsstruk-
tur skall då beaktas.
	Direktivet anger inte närmare vad som avses med en betydande trans-
aktion. Enligt bilaga II till direktivet skall samordnaren efter samråd med
andra relevanta behöriga myndigheter och det finansiella konglomeratet,
fastställa lämpliga gränser för att identifiera vilka transaktioner som skall
betraktas som betydande och därmed rapporteras. Om inga gränsvärden
har fastställs skall dock en transaktion anses som betydande, om beloppet
överstiger fem procent av det belopp som konglomeratets totala kapital-
krav uppgår till (artikel 8.2).			113

I artikel 8.3 föreskrivs vidare att medlemsstaterna får fastställa kvanti-
tativa gränser och kvalitativa krav, eller tillåta sina behöriga myndigheter
att fastställa sådana gränser och krav eller vidta andra tillsynsåtgärder
som skulle kunna uppfylla målen för extra tillsyn av transaktioner inom
det finansiella konglomeratet. I bilaga II anges särskilt att medlemssta-
terna får tillåta de behöriga myndigheterna att tillämpa särreglernas be-
stämmelser om interna transaktioner på nivån finansiellt konglomerat för
att undvika att särreglerna kringgås.
Direktivets artikel 8.4 anger att för konglomerat som leds av ett blan-
dat finansiellt holdingföretag skall eventuella särregler om transaktioner
för den största sektorn inom konglomeratet tillämpas på hela denna sek-
tor, inklusive det blandade finansiella holdingföretaget.
Skälen för promemorians förslag: Konglomeratdirektivets bestäm-
melser om interna transaktioner har liknande utformning som bestäm-
melserna om betydande riskkoncentration. På motsvarande sätt som i
fråga om riskkoncentrationer skall samordnaren efter samråd med de
andra relevanta behöriga myndigheterna fastställa vilka interna transak-
tioner som skall rapporteras. Bedömningen skall göras med hänsyn till
det finansiella konglomeratets specifika grupp- och riskhanteringsstruk-
tur. Samordnaren skall även efter samråd med de andra relevanta behö-
riga myndigheterna och det finansiella konglomeratet bestämma lämpliga
gränser för när en transaktion skall anses betydande. En motsvarande
bestämmelse, som behandlar situationen då Finansinspektionen är sam-
ordnare, bör därför tas in i den nya lagen.
I den nya lagen bör alltså tas in en bestämmelse om att interna transak-
tioner som är betydande och av ett vist slag regelbundet skall rapporteras
till Finansinspektionen i egenskap av samordnare. Regeringen, eller den
myndighet som regeringen bestämmer, bör bemyndigas att avgöra med
vilka intervall rapporteringen skall ske. Rapporteringen skall dock ske
minst en gång per år. Företaget i toppen av det finansiella konglomeratet
skall som regel ansvara för insamlandet av uppgifter samt för rapporte-
ringen till Finansinspektionen. När det inte finns ett reglerat företag i
toppen av konglomeratet, bör det dock vara möjligt för Finansinspektio-
nen att, efter samråd med övriga relevanta behöriga myndigheter och
med det finansiella konglomeratet, utse ett institut eller försäkringsföre-
tag i det finansiella konglomeratet att fullgöra dessa uppgifter. På samma
sätt som i fråga om rapportering av riskkoncentrationer kan det vara
lämpligt att en utländsk tillsynsmyndighet är samordnare, i det fall in-
spektionen bedömer att ett utländskt reglerat företag bör ansvara för rap-
porteringen. Det bör dock noteras att medan direktivets bestämmelser om
rapportering av betydande riskkoncentrationer tar sikte på ett finansiellt
konglomerats sammanlagda riskkoncentrationer, innebär bestämmelsen
om rapportering av betydande transaktioner en skyldighet att redovisa de
transaktioner som vart och ett av de reglerade företag som ingår i kon-
glomeratet har med andra företag i gruppen eller en person som har nära
förbindelser med företagen i den gruppen.
Gällande svenska regler om interna transaktioner
Som nämnts ovan ger direktivet inte någon närmare vägledning om vad
som avses med en intern transaktion. Det bedöms dock som rimligt att	114

vid tillämpning av reglerna ta hänsyn till de transaktioner som i dag rap- porteras av finansiella företag och grupper.

Enligt gällande rätt för försäkringsgrupper i Sverige finns regler mot-
svarande direktivets bestämmelser om interna transaktioner i 7 a kap.
försäkringsrörelselagen. Där föreskrivs att en försäkringsgrupp skall ha
en god kontroll över affärshändelser och avtal med andra företag inom
försäkringsgruppen samt deras påverkan på gruppens ekonomiska ställ-
ning (7 a kap. 3 §). Den gruppbaserade redovisning som en försäkrings-
grupp skall ge in till Finansinspektionen skall innehålla en sammanställ-
ning av sådana väsentliga affärshändelser och avtal (7 a kap. 6 § försäk-
ringsrörelselagen). Enligt Finansinspektionens föreskrifter och allmänna
råd (FFFS 2002:10) om rapportering av väsentliga affärshändelser och
avtal inom en försäkringsgrupp, skall rapportering ske årligen till
Finansinspektionen. Rapporten skall innehålla upplysningar om garantier
och transaktioner utanför balansräkningen, poster som får ingå i kapital-
basen (t.ex. förlagslån) samt investeringar. Upplysningar skall också
lämnas om sådana lån vars värde överstiger 10 procent av det uppgifts-
lämnande försäkringsföretagets kapitalbas. Vidare skall uppgift lämnas
om gällande principer för återförsäkring. Om det finns avtal om delade
kostnader inom gruppen, skall information lämnas om de avtalade kost-
nadernas värde överstiger tio procent av de totala driftskostnaderna för
det rapporterande företaget. Slutligen skall sådana övriga interna affärs-
händelser och avtal vars värde överstiger tio procent av det rapporterande
företagets kapitalbas redovisas i rapporten. Ovan nämnda affärshändel-
ser, vilka behandlas i försäkringsrörelselagen och i Finansinspektionens
allmänna råd, torde alla falla under direktivets definition av transaktioner
inom ett finansiellt konglomerat.
Utöver kapitaltäckningslagens bestämmelser om stora exponeringar
mellan företag i samma grupp, som innebär att företagen är skyldiga att
rapportera storleken på exponeringar mot andra företag i den finansiella
företagsgruppen, finns det inte några bestämmelser om rapportering av
interna transaktioner för finansiella företagsgrupper som motsvarar de
som gäller för försäkringsgrupper. För kreditinstitut och värdepappers-
företag kan således konglomeratdirektivets bestämmelser om
rapportering av interna transaktioner i viss mån innebära en nyhet.
Närmare om rapporteringen av transaktioner inom ett finansiellt konglome-
rat
Som nämnts tidigare är det vid tillämpningen av konglomeratdirektivets
rapporteringsregler väsentligt att nyttan med rapporten vägs mot de till-
kommande kostnaderna för berörda företag. Beträffande bestämmelserna
om interna transaktioner är det dessutom angeläget att den finansiella
sektorns funktionssätt tas i beaktande. Inom finansiella företagsgrupper
är det exempelvis vanligt att upplåningen sköts via en internbank som
sedan distribuerar medel vidare ut till övriga företag i gruppen. I många
fall rör det sig om betydande summor som dagligen på detta sätt fördelas
inom en finansiell företagsgrupp. Även om de föreslagna rapporterings-
kraven för transaktioner endast innebär att rapportering skall ske vid
vissa givna tillfällen, bör bl.a. sådana finansieringssystem beaktas vid
utformningen av reglerna.	115
	115

Liksom för betydande riskkoncentrationer torde de krav på rapporte- ring av interna transaktioner som ställs på det finansiella konglomeratet underlättas av att rapporteringen kan standardiseras. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör därför bemyndigas att med- dela föreskrifter om innehållet i och omfattningen av rapporteringen samt om hur de transaktioner som kan bli aktuella skall värderas och när de skall rapporteras.

Direktivet ger medlemsstaterna möjlighet att införa kvantitativa grän- ser eller kvalitativa krav på interna transaktioner i ett finansiellt konglo- merat. Några sådana gränser eller krav, utöver kapitaltäckningslagens bestämmelser om stora exponeringar samt tillhörande föreskrifter, finns inte för finansiella företagsgrupper eller försäkringsgrupper. Ett sådant införande skulle därmed innebära en skärpning av regleringen i jämfö- relse med sektorsnivån och kan därmed anses olämpligt. I det fall stor- leken på en enskild transaktion uppgår till en kritisk nivå, bedöms Finansinspektionens möjligheter att ingripa som tillräckliga. Här förut- sätts också att ett institut och försäkringsföretag, som ett led i riskhan- teringen, har god kontroll över transaktioner med andra gruppföretag.

Direktivet ger även möjlighet för medlemsstaterna att tillåta sina behö- riga myndigheter att tillämpa befintliga sektorsbestämmelser om interna transaktioner på finansiella konglomerat. Som nämnts ovan är det även här närmast fråga om kapitaltäckningslagens bestämmelser om stora ex- poneringar, som skulle kunna tillämpas på konglomeratnivå. Detta be- döms dock som olämpligt av de skäl som tidigare anförts (se avsnitt 9.2).

Finansiella konglomerat som har ett blandat finansiellt holdingföretag i toppen

För ett finansiellt konglomerat som i toppen har ett blandat finansiellt holdingföretag föreskriver konglomeratdirektivets artikel 8.4 att de eventuella bestämmelser om transaktioner inom ett finansiellt konglome- rat som gäller för den största sektorn i konglomeratet skall tillämpas på alla företag i den sektorn och på det blandade finansiella holdingföre- taget. Som tidigare nämnts saknas regler om interna transaktioner för finansiella företagsgrupper utöver kapitaltäckningslagens bestämmelser om stora exponeringar. Som föreslagits i avsnitt 9.2 bör dessa gälla även för blandade finansiella holdingföretag då dessa finns i toppen av ett finansiellt konglomerat där bank- och värdepapperssektorn är domine- rande.

Om försäkringssektorn utgör den största sektorn i ett finansiellt kon- glomerat som i toppen har ett blandat finansiellt holdingföretag uppstår frågan om försäkringsrörelselagens bestämmelser om kontroll och rap- portering av väsentliga affärshändelser och avtal inom en försäkrings- grupp skall tillämpas också för det blandade finansiella holdingföretaget, (se 7 a kap. 3 och 6 §§). Bestämmelserna i försäkringsrörelselagen om kontroll och rapportering av interna transaktioner i den nya lagen om finansiella konglomerat tillför dock inte någon information som inte går att få genom rapporteringen av interna transaktioner enligt lagen om sär- skild tillsyn över finansiella konglomerat. Det saknas därmed motiv för att tillämpa reglerna om väsentliga affärshändelser och avtal inom en för-

116

säkringsgrupp på ett blandat finansiellt holdingföretag som leder ett finansiellt konglomerat där försäkringssektorn utgör den största sektorn.

9.4Intern kontroll och riskhantering

Promemorians förslag: Institut och försäkringsföretag som ingår i ett finansiellt konglomerat skall ha system för riskhantering och rutiner för intern kontroll som är betryggande med hänsyn till konglomeratets samlade risksituation. Sådana företag och blandade finansiella hol- dingföretag med huvudkontor i Sverige skall, när de ansvarar för rap- portering till Finansinspektionen, ha nödvändiga rutiner för intern kontroll för att kunna ta fram de uppgifter och upplysningar som be- hövs för tillsynen över det finansiella konglomeratet.

Konglomeratdirektivets innehåll: Artikel 9.1 i konglomeratdirektivet föreskriver att medlemsstaterna skall se till att det hos reglerade enheter på nivån finansiellt konglomerat finns erforderliga metoder för riskhan- tering och rutiner för intern kontroll.

Enligt artikel 9.2 skall metoderna för riskhantering innehålla

a)Ett sunt styre och en sund förvaltning, varvid lämpliga ledande organ på nivån finansiellt konglomerat skall godkänna och regelbundet övervaka strategier och inriktningar med beaktande av alla risker de tar.

b)En adekvat kapitaltäckningsstrategi för att kunna förutse den inver- kan som deras affärsstrategi har på riskprofilen och kapitalkraven.

c)Lämpliga förfaranden för att säkerställa att systemen för övervak- ning av risker är väl integrerade i organisationen och att alla åtgärder har vidtagits för att se till att de system som genomförts i alla de företag som omfattas av extra tillsyn är samstämmiga, så att riskerna kan mätas, övervakas och kontrolleras på nivån finansiellt konglomerat.

Enligt artikel 9.3 skall rutinerna för intern kontroll innehålla

a)Adekvata mekanismer för kapitaltäckning för att identifiera och mäta samtliga materiella risker och på ett lämpligt sätt ställa kapitalbasen

irelation till riskerna.

b)Sunda rapporterings- och redovisningsförfaranden, för att identifi- era, mäta, övervaka och kontrollera de interna transaktionerna och risk- koncentrationen.

Enligt artikel 9.4 skall medlemsstaterna också se till att det i alla före- tag som omfattas av extra tillsyn enligt artikel 5 finns erforderliga rutiner för intern kontroll för att kunna ta fram de uppgifter och upplysningar som kan vara av betydelse för den extra tillsynen.

Skälen för promemorians förslag: Artikel 9.4 i konglomeratdirekti-

vet motsvarar artikel 52.6 i kreditinstitutsdirektivet (2000/12/EG) (jfr
7 kap. 10 § kapitaltäckningslagen) och artikel 5.1 i försäkringsgrupps-
direktivet (98/78/EG).
Enligt konglomeratdirektivet skall reglerade företag på nivån finansi-
ellt konglomerat ha erforderliga metoder för riskhantering och rutiner för
intern kontroll. Att de reglerade företagen på individuell nivå skall ha
system för att hantera sina risker torde inte innebära någon nyhet för
svenska företag. Av 6 kap. 2 § i lagen om bank- och finansieringsrörelse
framgår att en bank och ett kreditmarknadsföretag skall identifiera, mäta	117
	117

styra och ha kontroll över de risker som dess rörelse är förknippad med. De skall härvid särskilt se till att deras kreditrisker, marknadsrisker, ope- rativa risker och andra risker sammantagna inte medför att institutets förmåga att fullgöra sina förpliktelser äventyras. Av motiven till be- stämmelsen framgår bl.a. att den ställer upp de mål som ett fungerande riskhanteringssystem skall uppnå, men utan att närmare ange hur det skall ske (prop. 2002/03:139 s. 278 ff). Grundläggande beståndsdelar i bra riskhanteringssystem sägs vara fungerande informationsvägar, be- slutssystem samt styrning och styrsystem. Likaså måste det finnas en kontrollfunktion som granskar efterlevnaden av olika system och in- struktioner.

Enligt 1 kap. 1 a § försäkringsrörelselagen skall försäkringsrörelse dri- vas med en tillfredsställande kontroll över olika slag av risker som direkt eller indirekt påverkar möjligheterna att fullgöra åtaganden mot försäk- ringstagarna och andra. För instituten för elektroniska pengar, värdepap- persbolagen och fondbolagen torde det följa av sundhetsbestämmelsen i respektive lag att dessa företag skall ha tillfredsställande riskhanterings- system och rutiner för intern kontroll.

För att tydliggöra vikten av det på konglomeratnivå finns betryggande system för riskhantering och rutiner för intern kontroll bör en uttrycklig bestämmelse som ställer krav på institut och försäkringsföretag som in- går i ett finansiellt konglomerat. Av den bestämmelsen bör vidare framgå att systemen och rutinerna skall vara betryggande med hänsyn till kon- glomeratets samlade risksituation.

Artiklarna 9.2. och 9.3 i konglomeratdirektivet innehåller en uppräk- ning av moment som skall ingå i riskhanteringssystemen och i rutinerna för intern kontroll. Någon motsvarande uppräkning bör dock inte tas in i lag. I stället bör regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer få meddela föreskrifter i dessa avseenden.

Det yttersta ansvaret för att riskhanteringssystem och rutiner för intern kontroll som uppfyller ställda krav finns för ett finansiellt konglomerat bör ligga på det institut och försäkringsföretag som är skyldigt att ge in rapporter för ett finansiellt konglomerat till Finansinspektionen. Det är rimligt att detta företag ansvarar för att uppgifterna är riktiga och har en strategi för vilka åtgärder som skall vidtas om det uppstår problem i kon- glomeratet. Även när ett holdingföretag med blandad finansiell verksam- het är rapporteringsskyldigt, bör ansvaret ligga på de institut och försäk- ringsföretag som direkt är dotterföretag till holdingföretaget.

Det kan tilläggas att ett enskilt institut eller försäkringsföretag – oav- sett om det ingår i ett finansiellt konglomerat eller inte – bör ha system och rutiner för att bedöma vilka risker det utsätts för av andra företag i gruppen. Företaget bör då göra en egen bedömning av om det är möjligt att helt förlita sig på de system som finns på gruppnivå. Detta gäller inte minst för institutens eller försäkringsföretagens bedömning av sina in- terna transaktioner med andra företag i det finansiella konglomeratet.

Utöver vad som nu sagts bör det införas en bestämmelse om att insti- tut, försäkringsföretag och blandade finansiella holdingföretag med huvudkontor i Sverige som ansvarar för rapporteringen till Finansin- spektionen, skall ha nödvändiga rutiner för intern kontroll för att kunna ta fram de uppgifter och upplysningar som behövs för tillsynen av det

finansiella konglomeratet.

118

Ett institut, ett försäkringsföretag och ett blandat finansiellt holding- företag med huvudkontor i Sverige kan komma att ansvara för rappor- teringen till en utländsk behörig myndighet som är samordnare av tillsy- nen över ett finansiellt konglomerat. Även i den situationen skall de nämnda svenska företagen ha rutiner för internkontroll för att kunna ta fram uppgifter som kan vara av betydelse för tillsynen över det finansi- ella konglomeratet.

9.5Undantag från tillsynen av finansiella konglomerat

Promemorians förslag: När Finansinspektionen är samordnare för ett finansiellt konglomerat, får inspektionen undanta ett företag från be- räkningen av kapitalbas och kapitalkrav om

1.företaget är beläget i ett land utanför EES och det där finns rätts- liga hinder för att överföra nödvändig information om företaget,

2.företaget har försumbar betydelse med hänsyn till syftet med den särskilda tillsynen över reglerade företag i finansiella konglomerat, eller

3.det skulle vara olämpligt eller missvisande med hänsyn till syftet med den särskilda tillsynen över reglerade företag i finansiella kon- glomerat att inbegripa företaget.

Om Finansinspektionen med stöd av punkterna 2 och 3 ovan un- dantar ett reglerat företag från beräkningen, skall det företag som finns

itoppen av det finansiella konglomeratet, på begäran av den behöriga myndighet som har tillsyn över det reglerade företaget lämna de upp- lysningar som underlättar denna tillsyn.

Konglomeratdirektivets innehåll: Enligt artikel 6.5 i konglomeratdi- rektivet kan samordnaren i vissa fall besluta att undanta en viss enhet från beräkningen av kapitalkrav för det finansiella konglomeratet. Ett sådant beslut kan fattas om

a)Enheten finns i ett tredje land där det finns rättsliga hinder för att överföra erforderliga upplysningar.

b)Enheten är av försumbar betydelse i förhållande till målen för den extra tillsynen över reglerade enheter i ett finansiellt konglomerat. (Om flera företag utesluts, måste de dock inkluderas om de tillsammans inte är av försumbar betydelse).

c)Det skulle vara olämpligt eller missvisande att inbegripa företaget med hänsyn till målen för den extra tillsynen. (I detta fall skall samordna- ren, utom i brådskande fall, samråda med de andra relevanta behöriga myndigheterna innan beslut fattas).

Om samordnaren inte inkluderar en reglerad enhet i tillämpningsom- rådet med stöd av ett av de fall som anges i b och c ovan, får de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där denna enhet är belägen begära att den enhet som finns i toppen av det finansiella konglomeratet lämnar upplysningar som underlättar tillsynen över den undantagna enheten.

På ett liknande sätt får relevanta behöriga myndigheter, enligt artikel

3.4i konglomeratdirektivet, i samförstånd besluta om att undanta ett företag från beräkningen av gränsvärdena för identifiering av ett finansi-

119

10 Tillsyn över ledningsorganet i holdingföretag

Promemorians förslag: I ett blandat finansiellt holdingföretag skall den som ingår i styrelsen eller är verkställande direktör, eller är ersät- tare för någon av dem, ha tillräcklig insikt och erfarenhet för att delta i ledningen av holdingföretaget och även i övrigt vara lämplig för en sådan uppgift.

Konglomeratdirektivets innehåll: Enligt artikel 13 i konglomerat- direktivet krävs att de personer som faktiskt leder verksamheten i ett blandat finansiellt holdingföretag har tillräckligt gott anseende och till- räcklig erfarenhet för att kunna fullgöra sina åligganden.

Skälen för promemorians förslag: Särskilda ledningsprövningsregler finns inte bara i konglomeratdirektivet utan även i de direktiv som gäller för bl.a. kreditinstitut, värdepappersföretag och försäkringsföretag. För kreditinstitut föreskrivs att auktorisation inte får beviljas kreditinstitutet om de som effektivt leder verksamheten i institutet inte är tillräckligt väl ansedda eller saknar tillräcklig erfarenhet för att kunna fullgöra sina upp- gifter (se artikel 6.1 i kreditinstitutsdirektivet). Liknande krav ställs på ledningen i försäkringsföretag, värdepappersföretag och förvaltningsbo- lag (se artikel 3.3 i investeringstjänstedirektivet, artikel 6.1 i tredje sak- försäkringsdirektivet, artikel 6.1 i livförsäkringsdirektivet och artikel 5a.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/107/EG av den 21 januari 2002 om ändring av rådets direktiv 85/611/EEG om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva inve- steringar i överlåtbara värdepapper [fondföretag] i syfte att införa regler för förvaltningsbolag och förenklade prospekt). Till skillnad från sek- torsdirektiven kopplas dock inte den i konglomeratdirektivet föreskrivna lämplighetsprövningen av personer som faktiskt leder verksamheten i ett blandat finansiellt holdingföretag till något tillståndsförfarande.

Vilken personkrets skall omfattas av ledningsprövningen?

I fråga om vilken krets av personer i ett blandat finansiellt holdingföretag som bör vara föremål för ledningsprövning är det rimligt att utgå från att konglomeratdirektivet syftar på samma krets som pekas ut i de befintliga sektorsdirektiven. Detta antagande baserar sig på att formuleringarna i den engelska språkversionen av konglomeratdirektivet är desamma som dem i kreditinstitutsdirektivet.

I svensk rätt omfattar ledningsprövningen i kreditinstitut etc. styrelsen och den verkställande direktören liksom ersättare för dessa, dvs. de som har ansvaret för hur verksamheten drivs (se prop. 1995/96:173 s. 85, prop. 2002/03:139 s. 367 och prop. 2002/03:150 s. 157).

Under våren 2003 har Finansinspektionen till Finansdepartementet kommit in med en begäran (Fi2003/2089) om att den krets som omfattas av ledningsprövningen skall utvidgas från den nuvarande kretsen till att uttryckligen omfatta de som avses ingå i institutens faktiska ledning. Be- dömningen av vilka anställda som bör anses tillhöra den faktiska led- ningen bör, enligt inspektionen, kunna variera beroende på vilken typ av

finansiellt företag det gäller och eventuellt även med hänsyn till situatio-

121

nen i det enskilda institutet. Finansinspektionen anser att den bör få ett bemyndigande att genom föreskrifter bestämma personkretsen.

Inspektionen anför bl.a. att Internationella Valutafonden (IMF) vid en utvärdering 2001 och 2002 av svensk lagstiftning på det finansiella om- rådet ansåg att den krets som är föremål för ledningsprövning bör utvid- gas. När det gällde banker framfördes kritik mot att högre chefer och chefer för kontor i utlandet inte prövas. För försäkringsbolag avsåg kriti- ken att personer i nyckelpositioner eller personer i högre ställning, t.ex. controllers, chefsjurist samt investeringsansvarig inte omfattas av led- ningsprövning.

Finansinspektionens skrivelse är för närvarande föremål för beredning inom Regeringskansliet. Det är alltså inte möjligt att nu säga om den kommer att leda till en utvidgning av den krets personer som är föremål för ledningsprövning eller inte.

Det bedöms därför lämpligt att avgränsa den krets personer i ett hol- dingföretag som skall vara föremål för ledningsprövning till de personer som ingår i styrelsen för företaget, är verkställande direktör i företaget och till de som är ersättare för någon av dessa personer.

Vilka krav skall ställas på den som ingår i ledningen?

Även i fråga om vilka egenskaper de personer som ingår i ledningen av ett blandat finansiellt holdingföretag skall ha, är det möjligt att utgå från vad som föreskrivs i gällande sektorsbestämmelser. De krav som ställs på ledningen i holdingföretaget har nämligen formulerats på samma sätt i konglomeratdirektivet som i sektorsdirektiven. Enligt gällande svenska regler om ledningsprövning skall de som ingår i den berörda personkret- sen ha tillräcklig insikt och erfarenhet för att delta i ledningen av företa- get och även i övrigt vara lämpliga för en sådan uppgift.

Enligt motiven till ledningsprövningsreglerna avses med uttryckssättet ”har de insikter och den erfarenhet som måste krävas” att det fordras ett tillräckligt kunnande på området eller i vart fall förmåga att skaffa sig sådan kunskap (prop. 1995/96:173 s. 85). Viss erfarenhet från närings- verksamhet eller något annat område av betydelse för uppgiften bör också förutsättas. Vidare bör den som ingår i ledningen ha de personliga egenskaper i fråga om omdömesgillhet som uppgiften kräver.

I en företagsgrupp med ett blandat finansiellt holdingföretag i toppen kan det finnas såväl finansiella företag som andra företag. Finansinspek- tionen skall bedöma om de personer som ingår i holdingföretagets led- ning är lämpliga med hänsyn till företagets skyldigheter enligt konglome- ratreglerna. Det ställs alltså högre krav på ledningen i ett blandat finansi- ellt holdingföretag än på ett holdingföretag i toppen på en annan före- tagsgrupp.

122

11 Hur tillsynen skall utövas

11.1När tillsynen skall utövas av en behörig myndighet inom EES

Promemorians förslag: En behörig myndighet hemmahörande inom EES skall vara samordnare, dvs. ansvara för tillsynen över ett finansi- ellt konglomerat, när ett reglerat företag som är auktoriserat inom EES,

1.finns i toppen av det finansiella konglomeratet,

2.har ett moderföretag som är ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor inom EES, och

3.står under gemensam eller i huvudsak gemensam ledning med ett annat företag inom den finansiella sektorn.

Konglomeratdirektivets innehåll: Konglomeratdirektivet innebär att reglerade enheter som hör hemma inom EU skall stå under den extra till- syn som föreskrivs i direktivet (artikel 5.1). Enligt artikel 5.5 skall ut- övandet av tillsyn över ett finansiellt konglomerat inte innebära att de behöriga myndigheterna är skyldiga att utöva tillsyn över blandade finan- siella holdingföretag, över reglerade enheter i tredje land som tillhör ett finansiellt konglomerat eller över enskilda icke-reglerade enheter i ett finansiellt konglomerat.

Följande reglerade enheter hemmahörande inom EU skall enligt artikel 5.2 första stycket underkastas extra tillsyn på nivån finansiellt konglome- rat enligt artiklarna 6–17 i direktivet

–reglerade enheter i toppen av ett finansiellt konglomerat,

–reglerade enheter som är dotterföretag till ett blandat finansiellt hol- dingföretag med huvudkontor inom EU, och

–reglerade enheter som har gemensam eller i huvudsak gemensam ledning med en annan enhet i den finansiella sektorn.

Om ett finansiellt konglomerat är undergrupp till ett annat finansiellt konglomerat, får medlemsstaterna enligt artikel 5.2 andra stycket tillämpa artiklarna 6–17 bara på de reglerade enheterna i den sistnämnda gruppen.

De reglerade enheter som inte är föremål för tillsyn enligt artikel 5.2 och vars moderföretag är en reglerad enhet eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor utanför EU, skall enligt artikel 5.3 vara föremål för extra tillsyn på nivån finansiella konglomerat i den omfatt- ning och på det sätt som föreskrivs i artikel 18.

Skälen för promemorians förslag: Av artikel 5.2 i konglomeratdi- rektivet framgår när tillsynen över ett finansiellt konglomerat skall ut- övas av tillsynsmyndigheter inom EES. Bestämmelser som motsvarar dem i direktivet bör tas in i lagen om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.

Konglomeratdirektivets utgångspunkt är att en enda tillsynsmyndighet skall ansvara för tillsynen över ett finansiellt konglomerat. Den ansvariga tillsynsmyndigheten benämns samordnare. Konglomeratdirektivets syn- sätt skiljer sig från det som gäller för finansiella företagsgrupper och för försäkringsgrupper. Enligt kreditinstitutsdirektivet (2002/12/EG) och

123

försäkringsgruppsdirektivet (98/78/EG) är utgångspunkten att tillsynen även sker på undergruppsnivå. Direktiven ger dock de behöriga myndig- heterna möjlighet att låta något annat lands myndighet ansvara för tillsy- nen.

För försäkringsgrupper är det enligt svensk rätt möjligt att låta ett annat lands myndighet ansvara för den gruppbaserade solvenstillsynen (se 7 a kap. 7 § försäkringsrörelselagen, prop. 1999/2000:99 s. 51). För en finansiell företagsgrupp medges dock inte undantag när den svenska gruppen är en undergrupp i en utländsk finansiell företagsgrupp och detta trots att den utländska gruppen står under tillsyn i hemlandet (prop. 1994/95:50 s. 253 och 259).

Tillsynen över ett finansiellt konglomerat bör bara utövas på den över- gripande nivån. Den möjlighet direktivet ger att undanta undergrupper i finansiella konglomerat bör således utnyttjas, även om undergruppen formellt sett omfattas av definitionen av finansiellt konglomerat. En så- dan ordning bedöms vara tillräcklig ur tillsynssynpunkt. Den bidrar också till att undvika dubbelrapportering för de inblandade företagen med ökande kostnader för företagen och dess kunder som följd.

Vad som gäller när tillsynen skall bedrivas av en behörig myndighet utanför EES behandlas i avsnitt 12.

11.2Samordnande myndighet

Promemorians förslag: Finansinspektionen skall vara samordnare för ett finansiellt konglomerat bl.a. när företaget i toppen av det finansi- ella konglomeratet är

1.ett svenskt institut eller försäkringsföretag,

2.ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor i Sverige som är moderföretag till ett institut eller ett försäkringsföretag.

Finansinspektionen får dock komma överens med de övriga rele- vanta behöriga myndigheterna att utse en annan behörig myndighet till samordnare för det finansiella konglomeratet.

Konglomeratdirektivets innehåll: För att säkerställa tillsynen över de reglerade enheterna i ett finansiellt konglomerat skall en samordnare ut- ses bland de berörda medlemsstaternas behöriga myndigheter.

Vilken tillsynsmyndighet som skall utses till samordnare regleras i artikel 10.

Om en reglerad enhet finns i toppen av ett finansiellt konglomerat skall samordningen utövas av den behöriga myndighet som har auktoriserat denna reglerade enhet.

För det fall ett finansiellt konglomerat inte har en reglerad enhet i top- pen uppställer direktivet ett flertal olika alternativ.

–Om moderföretaget till en reglerad enhet är ett blandat finansiellt holdingföretag, skall samordningen utövas av den behöriga myndighet som har auktoriserat denna reglerade enhet.

–Om två eller flera reglerade enheter med huvudkontor inom gemen- skapen har samma blandade finansiella holdingföretag som moderföretag och en av dessa enheter har auktoriserats i den medlemsstat där det blan-

124

dade finansiella holdingföretaget har sitt huvudkontor, skall samord- ningen utövas av den behöriga myndigheten i denna medlemsstat.

– Om två eller flera reglerade enheter som verkar inom olika finansi- ella sektorer har auktoriserats i den medlemsstat där det blandade finan- siella holdingföretaget har sitt huvudkontor, skall samordningen utövas av den behöriga myndighet som ansvarar för tillsynen över den reglerade enheten som verkar inom den största finansiella sektorn (Av artikel 3.2 framgår hur det bestäms vilken sektor som är den största finansiella sek- torn).

– Om det i toppen av det finansiella konglomeratet finns flera blandade finansiella holdingföretag vilka har huvudkontor i olika medlemsstater och det finns en reglerad enhet i var och en av dessa medlemsstater, skall samordningen utövas av den behöriga myndighet som ansvarar för tillsy- nen över den reglerade enhet som har den största balansomslutningen, om dessa enheter verkar inom samma finansiella sektor, eller av den be- höriga myndighet som ansvarar för tillsynen över den reglerade enhet som verkar inom den största finansiella sektorn.

– Om två eller flera reglerade enheter med huvudkontor inom gemen- skapen har samma blandade finansiella holdingföretag som moderföretag och ingen av dessa enheter har auktoriserats i den medlemsstat där det blandade finansiella holdingföretaget har sitt huvudkontor, skall samord- ningen utövas av den behöriga myndighet som har auktoriserat den regle- rade enhet som har den största balansomslutningen inom den största finansiella sektorn.

– Om det finansiella konglomeratet utgör en grupp utan något moder- företag i toppen, eller i övriga fall, skall samordningen utövas av den behöriga myndighet som har auktoriserat den reglerade enhet som har den största balansomslutningen inom den största finansiella sektorn.

I särskilda fall får de relevanta behöriga myndigheterna i samförstånd bevilja undantag från ovan redovisade kriterier och utse en annan behörig myndighet till samordnare. Det får ske om det med beaktande av kon- glomeratets struktur och den relativa betydelsen av dess verksamhet i olika länder skulle vara olämpligt att tillämpa de beskrivna kriterierna. I dessa fall skall de behöriga myndigheterna innan de fattar sitt beslut ge konglomeratet möjlighet att yttra sig.

Skälen för promemorians förslag: I direktivet ges, som framgått, detaljerade regler om vilken behörig myndighet som skall utses till sam- ordnare i det fall ett finansiellt konglomerat driver verksamhet i två eller flera medlemsstater. I Sverige är det Finansinspektionen som är ansvarig för tillsynen av företag inom den finansiella sektorn. Finansinspektionen kan därför komma att utses till samordnare när de förutsättningar som anges i direktivet är uppfyllda.

Valet av samordnare är inte utan betydelse för de företag som ingår i konglomeratet. När Finansinspektionen är samordnare är det inspektio- nen, som med tillämpning av svensk rätt sköter tillsynen, t.ex. genom att bestämma rapporteringens närmare innehåll och omfattning (se bl.a. av- snitt 9).

Samordnaren skall som huvudregel utses med tillämpning av de sär- skilda kriterier som anges i direktivet. Dessa bör – med avseende på Finansinspektionen som samordnare – framgå av bestämmelser i lagen

om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.

125

Översatt till svenska förhållanden skall Finansinspektionen exempelvis utöva tillsynen om företaget i toppen av konglomeratet är ett institut eller ett försäkringsföretag som har auktoriserats i Sverige och detta oavsett om det inom det finansiella konglomeratet finns företag som är belägna i ett annat EES-land. Om moderföretaget till ett svenskt institut eller för- säkringsföretag i stället är ett blandat finansiellt holdingföretag, skall Finansinspektionen ansvara för tillsynen om även holdingföretaget har sitt huvudkontor i Sverige

Direktivet ger emellertid de relevanta behöriga myndigheterna möjlig- het att i särskilda fall frångå de fastlagda kriterierna för utseende av sam- ordnare och utse en annan behörig myndighet till samordnare.

När en samordnare utses av tillsynsmyndigheterna sker det genom en internationell överenskommelse. Enligt 10 kap. 1 § regeringsformen ingås överenskommelse med annan stat eller mellanfolklig organisation av regeringen. Regeringen kan med stöd av 10 kap. 3 § regeringsformen uppdra åt förvaltningsmyndighet att ingå internationell överenskommelse där det inte krävs riksdagens eller Utrikesnämndens medverkan. Riksda- gens medverkan krävs exempelvis om överenskommelsen förutsätter att lag ändras.

Det framstår som mindre lämpligt att Finansinspektionen i varje en- skilt fall måste begära regeringens bemyndigande för att kunna komma överens med andra tillsynsmyndigheter om vem av dem som skall vara samordnare. Ett sätt att undvika detta är att direkt i lagen ange att dessa överenskommelser får ingås av inspektionen. Bestämmelsen bör därför ges en sådan utformning.

11.3Samordnarens uppgifter

Promemorians förslag: När Finansinspektionen är samordnare för ett finansiellt konglomerat skall inspektionen ansvara för den särskilda tillsynen över konglomeratet.

Finansinspektionen skall i sin tillsynsverksamhet samarbeta med behöriga myndigheter i den utsträckning som följer av konglomerat- direktivet.

Promemorians bedömning: Konglomeratdirektivets bestämmelser om informationsutbyte och sekretess föranleder inga förändringar i svensk rätt.

Konglomeratdirektivets innehåll

Samordnarens uppgifter

Förekomsten av en samordnare påverkar inte de behöriga myndigheter- nas uppgifter och ansvar enligt de särregler som gäller för försäkrings- sektorn respektive bank- och värdepapperssektorn (artikel 11.3).

I artikel 11.1 i konglomeratdirektivet anges vilka uppgifter samordna- ren har. Till samordnarens uppgifter hör

– samordning av insamling och spridning av relevanta eller väsentliga uppgifter,

126

–övervakning av och bedömning av ett finansiellt konglomerats finan- siella ställning,

–bedömning av om reglerna om kapitaltäckning, riskkoncentration och transaktioner inom det finansiella konglomeratet enligt artiklarna 6, 7 och 8 följs,

–bedömning av det finansiella konglomeratets struktur, organisation och system för intern kontroll enligt artikel 9,

–planering och samordning av tillsynen, och

–andra uppgifter, åtgärder och beslut som har tilldelats samordnaren genom konglomeratdirektivet eller som följer av direktivets tillämpning.

För att underlätta tillsynen och ge den en bred rättslig grund, skall samordnaren, de andra relevanta behöriga myndigheterna och vid behov andra berörda behöriga myndigheter skapa en särskild organisation för samordningen. Genom den kan samordnaren komma att anförtros ytterli- gare uppgifter. Dessutom kan de gemensamma beslutsprocesserna i artiklarna 3, 4, 5.4, 6, 12.2 16 och 18 liksom rutinerna för samarbetet mellan myndigheterna komma att preciseras.

I direktivet sägs vidare att samordnaren, när den behöver uppgifter som redan överlämnats till en annan behörig myndighet i enlighet med sär- reglerna, bör vända sig till denna myndighet närhelst detta är möjligt i syfte att undvika dubblering av rapporteringen till de olika myndigheter som utövar tillsyn (artikel 11.2).

Informationsutbyte och sekretess

I artikel 12 finns regler om samarbete och utbyte av uppgifter mellan behöriga myndigheter. Av artikel 12.1 följer att samordnaren och övriga behöriga myndigheter skall ha ett nära samarbete med varandra. Dessa myndigheter skall överlämna alla uppgifter som är väsentliga eller rele- vanta för de övriga behöriga myndigheternas utövande av tillsynsupp- gifter enligt särreglerna och detta direktiv. På begäran skall alla relevanta uppgifter överlämnas. Om en tillsynsmyndighet har del av uppgifter som anses väsentliga för en annan myndighet, skall dock uppgifterna över- lämnas på eget initiativ.

Samarbetet skall omfatta insamling och utbyte av bl.a. uppgifter om det finansiella konglomeratets finansiella ställning, organisation, största aktieägare, ledning och utveckling. De behöriga myndigheterna kan också, när det är nödvändigt, utbyta uppgifter om reglerade enheter i ett finansiellt konglomerat med centralbanker, Europeiska centralbanks- systemet och Europeiska centralbanken.

Enligt artikel 12.2 skall de behöriga myndigheterna samråda med varandra innan de fattar beslut i fall som rör sådana förändringar av aktieägar-, organisations- eller ledningsstrukturen i reglerade enheter som kräver de behöriga myndigheternas auktorisation eller godkännande samt större sanktioner eller exceptionella åtgärder som de behöriga myndigheterna vidtar, om deras beslut är av betydelse för andra behöriga myndigheter. En behörig myndighet får besluta att inte samråda i brådskande situationer eller när ett sådant samråd kan äventyra effektiviteten i besluten. Den behöriga myndigheten skall i sådana fall utan dröjsmål informera de andra behöriga myndigheterna.

127

Uppgifter som erhålls inom ramen för den särskilda tillsynen av finan- siella konglomerat omfattas av sektorsdirektivens bestämmelser om tyst- nadsplikt och överlämnande av förtrolig information.

Skälen för promemorians förslag och bedömning

Samordnarens uppgifter

Om Finansinspektionen blir samordnare för ett finansiellt konglomerat, är inspektionen ansvarig för den särskilda tillsynen över konglomeratet. Detta bör tydliggöras i lagen om särskild tillsyn över finansiella konglo- merat.

I samordnarens uppgifter ingår att ha tillsyn över det finansiella kon- glomeratets finansiella ställning och över att de reglerade enheterna i det finansiella konglomeratet följer bestämmelserna om kapitaltäckning, riskkoncentration och transaktioner inom det finansiella konglomeratet (se avsnitten 9.1–9.3). Dessutom skall samordnaren bedöma det finansi- ella konglomeratets struktur, organisation och system för intern kontroll (se avsnitt 9.4).

Av konglomeratdirektivet (artikel 11) framgår vidare vilken roll sam- ordnaren har i förhållande till övriga tillsynsmyndigheter, t.ex. samord- ning av insamling och spridning av uppgifter samt planering och sam- ordning av tillsynen.

I lagen om särskild tillsyn över finansiella konglomerat bör det tas in en bestämmelse motsvarande den i artikel 4.2 enligt vilken Finansin- spektionen i egenskap av samordnare skall informera företag i det finan- siella konglomeratet, vissa behöriga myndigheter och kommissionen om att en viss grupp identifierats som ett finansiellt konglomerat och om utnämningen av samordnare (se avsnitt 8.2).

Det är dock inte nödvändigt att i lag ange i detalj vilka uppgifter Finansinspektionen har i förhållande till andra behöriga myndigheter inom EES. Någon särskild bestämmelse om att Finansinspektionen an- svarar för samordning av insamling och spridning av relevanta eller väsentliga uppgifter samt planering och samordning av tillsynen behövs därför inte. I likhet med vad som föreskrivs i försäkringsrörelselagen (1982:713) (19 kap. 1 § andra stycket) bör det emellertid framgå av lagen om särskild tillsyn över finansiella konglomerat att Finansinspektionen i sin tillsynsverksamhet skall samarbeta med motsvarande utländska till- synsmyndigheter, dvs. behöriga myndigheter, i den utsträckning som följer av konglomeratdirektivet.

Informationsutbyte och sekretess

Förutom en allmän skyldighet att samarbeta innehåller konglomerat- direktivet tämligen detaljerade regler om informationsutbyte mellan sam- ordnaren och övriga berörda tillsynsmyndigheter (artikel 12). Dessutom innehåller det bestämmelser om informationsutbyte med centralbanker.

Finansinspektionen måste ha möjlighet att inhämta den information som behövs från andra tillsynsmyndigheter inom EES och lämna ut så-

128

dan information till dessa myndigheter. Inspektionen bör även ha möjlig- het att utbyta information med centralbanker när det är nödvändigt.

I tidigare lagstiftningsärenden har bedömts att svensk rätt medger det informationsutbyte som olika EG-direktiv föreskriver (se exempelvis prop. 1992/93:89 Ändrad lagstiftning för banker och andra kreditinstitut med anledning av EES-avtalet m.m. s. 135 f, prop. 1994/95:50 Nya kapitaltäckningsregler m.m. s. 134 f och 273 f, prop. 1994/95:184 Genomförande av EG:s tredje skade- resp. livförsäkringsdirektiv s. 230 f, prop. 1995/96:173 Förstärkt tillsyn över finansiella företag s. 93 ff, prop. 1999/2000:94 Moderniserade kapitaltäckningsregler m.m. s. 54 ff och prop. 1999/2000:99 Gruppbaserade försäkringsrörelseregler s. 53 f).

Beträffande Finansinspektionens möjlighet att lämna ut uppgifter till utländska tillsynsmyndigheter och centralbanker kan det konstateras att den informationsskyldighet som följer av EG-direktivens regler till stor del avser sådana uppgifter som är sekretessbelagda enligt 8 kap. 5 § första stycket sekretesslagen (1980:100). En svensk myndighets möjlig- het att lämna ut sekretessbelagda uppgifter till en utländsk myndighet regleras i 1 kap. 3 § tredje stycket sekretesslagen. Sekretessbelagda upp- gifter får enligt bestämmelsen inte lämnas ut till utländsk myndighet eller mellanfolklig organisation i annat fall än om utlämnandet sker i enlighet med föreskrift därom i lag eller förordning eller om uppgiften i motsva- rande fall skulle få lämnas ut till svensk myndighet och det enligt den utlämnande myndighetens prövning står klart att det är förenligt med svenska intressen att uppgiften lämnas till den utländska myndigheten eller mellanfolkliga organisationen. Ovan har föreslagits att det av lagen om särskild tillsyn över finansiella konglomerat uttryckligen skall framgå att Finansinspektionen skall samarbeta med tillsynsmyndigheter inom EES i den utsträckning som följer av konglomeratdirektivet. Utlämnande av sekretessbelagd information till tillsynsmyndigheter kommer där- igenom att ske i enlighet med föreskrift i lag.

När det gäller utlämnande av information till centralbanker torde det möjliggöras av det utrymme för utlämnande efter skadebedömning som finns (8 kap. 5 § första stycket 1 sekretesslagen) och i annat fall på grund av att det är uppenbart att intresset av att lämna ut informationen har företräde framför det intresse som sekretessen skall skydda (1 kap. 3 § och 14 kap. 3 § sekretesslagen).

Bestämmelserna i sekretesslagen får således anses ge Finansinspek- tionen tillräckliga möjligheter att i tillsynsarbetet lämna ut handlingar och uppgifter till behöriga tillsynsmyndigheter och centralbanker (se även avsnitt 14.3).

När det gäller Finansinspektionens möjligheter att inhämta information och bibehålla eventuell sekretess gäller följande. För uppgifter av förtro- lig karaktär som inspektionen har fått från en utländsk myndighet gäller sekretess om uppgifterna har tagits emot enligt avtal härom med främ- mande stat eller mellanfolklig organisation, i den mån riksdagen godkänt avtalet (8 kap. 5 § fjärde stycket sekretesslagen). I begreppet avtal anses ingå rättsakter som gäller till följd av Sveriges medlemskap i EU, dvs. anslutningsfördragen och bindande förordningar och direktiv som utfär- das av EU:s institutioner. Sekretess enligt konglomeratdirektivet gäller därför för information som tagits emot i enlighet med direktivet.

129

Sammanfattningsvis har Finansinspektionen goda möjligheter att lämna ut sekretessbelagd information till behöriga myndigheter i andra medlemsstater och att ta emot information med bibehållen sekretess (jfr prop. 1999/2000:99 s. 54).

11.4		Informationsutbyte mellan företag i ett finansiellt
		konglomerat

	Promemorians förslag: Företag som ingår i ett finansiellt konglome-
	rat skall till det företag som ansvarar för rapporteringen lämna de
	uppgifter som behövs för att utföra denna rapportering.
	Ett företag som ingår i ett finansiellt konglomerat skall vara skyldigt
	att till Finansinspektionen lämna de upplysningar om sin verksamhet
	och därmed sammanhängande omständigheter som inspektionen be-
	höver för att fullgöra den särskilda tillsynen över ett finansiellt kon-
	glomerat.

	Konglomeratdirektivets innehåll: Av artikel 14.1 följer att medlems-
staterna skall säkerställa att det inte finns några rättsliga hinder inom
deras jurisdiktion för att de fysiska och juridiska personer, vare sig de är
reglerade enheter eller inte, som omfattas av extra tillsyn inbördes utby-
ter uppgifter som kan vara relevanta för den extra tillsynen över finansi-
ella konglomerat. Av artikel 14.2 följer vidare att medlemsstaterna skall
föreskriva att deras behöriga myndigheter med ansvar för att utöva extra
tillsyn skall få tillgång till alla uppgifter som kan vara relevanta för den
extra tillsynen, genom att direkt eller indirekt vända sig till företagen i ett
finansiellt konglomerat, vare sig dessa är reglerade enheter eller inte.
	Skälen för promemorians förslag: Bestämmelser som motsvarar
artikel 14.1 i konglomeratdirektivet finns dels för finansiella företags-
grupper i artikel 56.1 i kreditinstitutsdirektivet (2000/12/EG), dels för
försäkringsgrupper i artikel 5.2 i försäkringsgruppsdirektivet (98/78/EG).
Bestämmelserna är införda i 7 kap. 7 § lagen (1994:2004) om kapital-
täckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag
respektive 7 a kap. 9 § försäkringsrörelselagen.
	Av bestämmelsen i försäkringsrörelselagen framgår att de företag som
ingår i försäkringsgruppen och vissa övriga företag skall till ett försäk-
ringsföretag lämna de uppgifter som behövs för att upprätta en gruppba-
serad redovisning. Bestämmelsen i kapitaltäckningslagen har en liknande
utformning.
	Företag som ingår i ett finansiellt konglomerat bör vara skyldiga att
lämna de uppgifter som behövs till det företag som ansvarar för konglo-
meratets rapportering till samordnaren. Detta bör gälla även i förhållande
till ett utländskt företag som är rapporteringsskyldigt till en utländsk till-
synsmyndighet enligt konglomeratdirektivet. Bestämmelser av denna
innebörd bör tas in i lagen om särskild tillsyn över finansiella konglome-
rat.
	En bestämmelse som delvis motsvarar konglomeratdirektivets artikel
14.2 finns i artikel 6.1 i försäkringsgruppsdirektivet. Av den korrespon-
derande bestämmelsen i 19 kap. 4 § försäkringsrörelselagen framgår att
om skyldigheten enligt 7 a kap. 9 § att lämna information till ett försäk-			130

ringsbolag som skall upprätta en gruppbaserad redovisning inte fullgörs, får Finansinspektionen förelägga den som skall lämna informationen att fullgöra sin uppgiftsskyldighet direkt till Finansinspektionen. Om ett företag som omfattas av 7 a kap. 9 § försäkringsrörelselagen ingår i samma koncern som försäkringsbolaget, får Finansinspektionen kontrol- lera uppgifterna på plats hos företaget.

Finansinspektionen bör kunna vända sig direkt även till ett icke-regle- rat företag, dvs. ett företag som inte står under tillsyn, för att få den in- formation som behövs för den särskilda tillsynen över ett finansiellt kon- glomerat. Det bör därför i den nya lagen tas in en bestämmelse om att ett företag som ingår i ett finansiellt konglomerat skall lämna Finansinspek- tionen de upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter som behövs för tillsynen över det finansiella konglome- ratet. Om företaget inte lämnar upplysningarna till Finansinspektionen, bör inspektionen kunna förelägga företaget vid vite att göra det.

11.5		Kontroll av uppgifter

	Promemorians förslag: Finansinspektionen skall, efter begäran från
	en behörig myndighet i ett annat land inom EES, inom ramen för sin
	befogenhet lämna eller kontrollera information som behövs för att den
	utländska myndigheten skall kunna utöva sin tillsyn. Finansinspektio-
	nen får tillåta att denna myndighet själv utför kontrollen. Den ut-
	ländska myndigheten får delta i en kontroll som görs av inspektionen.
	Konglomeratdirektivets innehåll: Av artikel 15 i konglomeratdirek-
tivet framgår att om de behöriga myndigheterna i en medlemsstat i ett
särskilt fall önskar kontrollera uppgifter om en reglerad eller icke-regle-
rad enhet som ingår i ett finansiellt konglomerat men som är hemmahö-
rande i en annan medlemsstat, skall de begära att de behöriga myndig-
heterna i denna medlemsstat låter utföra kontrollen. Den myndighet som
tar emot en sådan begäran skall inom ramen för sin behörighet tillgodose
begäran antingen genom att själv utföra kontrollen, genom att låta en
revisor eller en expert utföra den eller genom att låta den begärande
myndigheten själv utföra den. Den behöriga myndighet som framställt
begäran får, om den så önskar, delta i kontrollen, om den själv inte utför
den.
	Skälen för promemorians förslag: Som förutsätts i artikel 15 kon-
glomeratdirektivet bör det i svensk rätt införas en bestämmelse om att
Finansinspektionen inom ramen för sin befogenhet, skall lämna eller
kontrollera sådan information som en behörig myndighet i ett annat EES-
land begär och behöver för att kunna utöva sin tillsynsskyldighet på
grundval av direktivet.
	Motsvarande regler finns för finansiella företagsgrupper i artikel 56.7 i
kreditinstitutsdirektivet (2000/12/EG) och för försäkringsgrupper i artikel
6.3 i försäkringsgruppsdirektivet (98/78/EG). I svensk rätt återfinns dessa
bestämmelser i 7 kap. 4 § kapitaltäckningslagen respektive 19 kap. 4 §
andra och tredje styckena försäkringsrörelselagen. Trots att direktivens
regler inte skiljer sig åt har de gällande svenska bestämmelserna inte
getts samma utformning.			131

Bestämmelsen i kapitaltäckningslagen medger att Finansinspektionen, inom ramen för sin befogenhet, efter begäran från behörig myndighet i ett annat land inom EES, lämnar eller kontrollerar information som be- hövs för att den utländska myndigheten skall kunna utöva sin tillsyn eller också tillåter att denna myndighet själv utför kontrollen.

Bestämmelsen i försäkringsrörelselagen anger att Finansinspektionen alltid skall genomföra kontrollen. Det är alltså inte möjligt att överlämna till den utländska tillsynsmyndigheten att själv utföra kontrollen. Det framgår inte av förarbetena till bestämmelsen i försäkringsrörelselagen, som är den yngre av dem, varför den getts en annan, mer restriktiv ut- formning än sin motsvarighet i kapitaltäckningslagen (se prop. 1999/2000:99 s. 51).

Bestämmelsen i 7 kap. 4 § kapitaltäckningslagen motsvarar bättre innehållet i artikel 15 i konglomeratdirektivet och bör därför kunna tjäna som förebild för en bestämmelse i lagen om särskild tillsyn över finansi- ella konglomerat varigenom nämnda artikel genomförs. Av en sådan be- stämmelse bör, utöver vad som anges sägs i paragrafen i kapitaltäck- ningslagen, framgå att den utländska myndighet som till Finansinspek- tionen framställt begäran skall få delta i kontrollen om myndigheten i fråga inte själv utför den.

11.6Tystnadsplikt och uppgiftsskyldighet för befattnings- havare i försäkringsföretag och blandade finansiella holdingföretag

Promemorians förslag: En styrelseledamot eller annan befattnings- havare hos ett försäkringsföretag eller ett blandat finansiellt holding- företag som vid fullgörandet av skyldigheter enligt lagen om särskild tillsyn över finansiella konglomerat får kunskap om affärsförhållanden hos ett annat företag inom samma finansiella konglomerat, får inte obehörigen röja vad han eller hon fått veta och inte heller utnyttja kun- skapen i strid med företagets intresse.

Ett försäkringsföretag och ett blandat finansiellt holdingföretag i ett finansiellt konglomerat skall dock vara skyldigt att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget, om det under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersök- ningsledare eller om det i ett ärende om internationell rättslig hjälp i brottmål på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol begärs av åklagare.

Förutom i den nya lagen om särskild tillsyn över finansiella konglome- rat införs i lagen (1972:262) om understödsföreningar och försäkrings- rörelselagen (1982:713) bestämmelser om skyldighet att lämna uppgifter om det under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledare eller om det i ett ärende om internationell rättslig hjälp i brottmål på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol begärs av åklagare.

Bestämmelserna om uppgiftsskyldighet kombineras med bestämmelser om meddelandeförbud och om straff för den som bryter mot meddelan- deförbudet.

132

Skälen för promemorians förslag: Enligt bestämmelserna om tillsyn
över finansiella konglomerat, skall ett reglerat företag eller ett blandat
finansiellt holdingföretag rapportera konglomeratets finansiella ställning
till tillsynsmyndigheten. Med anledning av detta skall dessa företag få
viss finansiell information av övriga företag som ingår i konglomeratet.
Det kan då röra sig om information från institut (kreditinstitut, värdepap-
persbolag och fondbolag), men också från företag som inte står under
finansiell tillsyn, vare sig inom eller utanför Sverige. Det bör därför fin-
nas sekretessbestämmelser som skyddar sådan information som mottas
av det reglerade företaget eller holdingföretaget. För institut gäller redan
sekretess för den beskrivna situationen enligt de särskilda rörelselagarna,
1 kap. 8 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse, 4 kap. 4 § lagen om
utgivning av elektroniska pengar, 2 kap. 19 § lagen (2004:46) om inve-
steringsfonder och 1 kap. 10 § lagen (2004:297) om bank- och finansie-
ringsrörelse. Någon motsvarande bestämmelse om tystnadsplikt finns
inte för försäkringsföretag. Detsamma gäller blandade finansiella hol-
dingföretag. En bestämmelse om tystnadsplikt med avseende på dessa
två typer av företag bör därför tas in i lagen om särskild tillsyn över
finansiella konglomerat. Av bestämmelsen bör framgå att en styrelsele-
damot eller annan befattningshavare hos ett försäkringsföretag eller ett
blandat finansiellt holdingföretag som vid fullgörandet av skyldigheter
enligt lagen om särskild tillsyn över finansiella konglomerat får kunskap
om ett annat företag inom samma finansiella konglomerat, inte obehö-
rigen får röja vad han eller hon fått veta och inte heller utnyttja kunska-
pen i strid med företagens intresse.
Liknande bestämmelser om tystnadsplikt finns för uppgifter som er-
hållits från andra företag i en finansiell företagsgrupp eller en försäk-
ringsgrupp i 7 kap. 13 § kapitaltäckningslagen respektive 26 h § lagen
(1972:262) om understödsföreningar och 7 a kap. 10 § försäkringsrörel-
selagen (1982:713).
Uppgiftsskyldighet
Bestämmelser om tystnadsplikt finns i ett flertal författningar som regle-
rar den verksamhet som t.ex. kreditinstitut, värdepappersbolag och fond-
bolag bedriver. Tillämpningen av dessa bestämmelser har varierat genom
åren, i vart fall hos olika finansiella aktörer. Exempelvis anser sig vissa
bankföreträdare vara förhindrade att lämna ut uppgifter om andra än de
som är misstänkta, medan andra anser ser sig oförhindrade att lämna
motsvarande uppgifter, om uppgifterna har betydelse för förundersök-
ningen.
I regeringens proposition Reformerade regler för bank- och finansie-
ringsrörelse (prop. 2002/03:139) uppmärksammades dessa frågor, samti-
digt som regeringen konstaterade att den vacklande praxisen är otillfreds-
ställande, bl.a. mot bakgrund av att uppgifter från olika typer av institut
ofta är av stor betydelse för utredningar om brott i allmänhet och om
ekonomisk brottslighet i synnerhet (se prop. s. 484 ff). En åklagare eller
polis som ville inhämta uppgifter i anledning av en förundersökning skall
enligt regeringen inte vara beroende av t.ex. den enskilda bankens in-
ställning till om uppgifterna skall lämnas ut eller inte. Regeringen ansåg	133

att vissa klargöranden behövdes. I regeringens överväganden fanns även åtaganden som följer av överenskommelser mellan EU:s medlemsstater att lämna ut uppgifter som t.ex. en bank kan inneha när det sker i en an- sökan om internationell rättslig hjälp i brottmål (se prop. s. 486).

Mot denna bakgrund, men även med hänsyn till Sveriges internatio- nella åtaganden föreslogs i nämnda proposition en bestämmelse som föreskrev bl.a. att ett kreditinstitut eller ett värdepappersbolag är skyldigt att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget om det under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledare eller om det i ett ärende om internationell rättslig hjälp i brottmål på framställning av en annan stat eller en mellan- folklig domstol begärs av åklagare (se 1 kap. 10 § lagen om bank- och finansieringsrörelse, 4 kap. 5 § lagen (2002:149) om utgivning av elek- troniska pengar och 1 kap. 8 a § lagen om värdepappersrörelse). I 7 kap. 13 a § kapitaltäckningslagen infördes en liknande uppgiftsskyldighet för holdingföretag med finansiell verksamhet och holdingföretag med blan- dad verksamhet. Genom prop. 2002/03:150 har en motsvarande bestäm- melse om uppgiftsskyldighet för fondbolag införts (2 kap. 20 § lagen om investeringsfonder). De nya bestämmelserna om uppgiftsskyldighet har medfört följdändringar i 5 kap. 10 § lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål.

I prop. 2002/03:139 konstaterades att behovet för de brottsutredande myndigheterna att erhålla uppgifter under en förundersökning eller i ett ärende om internationell rättslig hjälp i brottmål, framför allt vid utred- ning av ekonomisk brottslighet, inte bara gällde de uppgifter som finns hos en bank eller ett kreditmarknadsföretag. De senaste årens utveckling på de finansiella marknaderna hade inneburit att nya kategorier av finan- siella tjänster hade skapats samtidigt som skillnaderna mellan de olika formerna av finansiella aktörer hade minskat. Uppgifter som fanns hos ett annat finansiellt företag än en bank eller ett kreditmarknadsföretag kunde självklart vara av lika stort värde för de brottsutredande myndig- heterna som om uppgifterna hade funnits hos något av de sistnämnda företagen. Enligt den bedömning som regeringen gjorde borde därför bestämmelserna om uppgiftsskyldighet föras in i samtliga de lagar i vilka det fanns bestämmelser om sekretess eller tystnadsplikt för den finansi- ella verksamheten.

I Ds 2004:50 Internationell rättslig hjälp i brottmål: Tillträde till 2000 års EU-konvention om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Euro- peiska unionens medlemsstater m.m. föreslås att Sverige skall tillträda konventionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater (2000 års EU-konvention), ett tilläggsprotokoll till konventionen och ett avtal mellan EU och Island och Norge som in- nebär att konventionen och tilläggsprotokollet gäller i sin helhet för nämnda länder. Vidare lämnas förslag till lagstiftning som behövs för att Sverige skall leva upp till de åtaganden som tillträdet till instrumenten medför.

Tilläggsprotokollet innehåller bl.a. bestämmelser om information och övervakning av bankkonton i samband med en brottsutredning. Det före- skriver vidare en skyldighet att se till att uppgiftslämnandet eller den på- gående brottsutredningen inte avslöjas för kunden eller någon annan

utomstående. I promemorian föreslås därför bestämmelser som ger den

134

som begär uppgifterna möjlighet att under vissa förutsättningar förordna om meddelandeförbud för banker och vissa andra finansiella företag samt dess styrelseledamöter och anställda. Den som bryter mot meddelande- förbudet kan dömas till böter. Bestämmelserna kopplas till uppgiftsskyl- digheten och föreslås införda i de olika finansrättsliga lagarna. Beträf- fande de närmare motiven för dessa bestämmelser hänvisas till prome- morian.

Även den uppgiftsskyldighet som föreslås i lagen om särskild tillsyn över finansiella konglomerat bör förenas med ett meddelandeförbud som är straffbelagt.

I ett finansiellt konglomerat kommer det alltid att ingå ett kreditinstitut eller ett värdepappersbolag eller motsvarande utländska företag. Som föreslås i det föregående kommer de uppgifter som dessa företag lämnar att vara föremål för tystnadsplikt hos det företag som mottar uppgifterna. De skäl som regeringen anförde i prop. 2002/03:139 om att det inte bör råda några tvivel om när uppgifter kan lämnas under en förundersökning eller i anledning av ett ärende om internationell rättslig hjälp i brottmål gör sig således även gällande för ett försäkringsföretag eller blandat finansiellt holdingföretag som ingår i ett finansiellt konglomerat. En uppgiftsskyldighet bör därför införas i den nya lagen för dessa företag om enskildas förhållanden till företagen. Om en uppgiftsskyldighet inte införs, samtidigt som det införs en sådan skyldighet för många andra ak- törer på den finansiella marknaden, skulle det kunna få motsatt effekt vad gäller tydlighet. Avsaknaden av en uppgiftsskyldighet skulle kunna leda till att omfattningen av en tystnadsplikt skulle skilja sig åt mellan de företag som har att tillämpa bestämmelserna.

I 26 h § lagen om understödsföreningar och i 7 a kap. 10 § försäkrings- rörelselagen finns bestämmelser om tystnadsplikt för uppgifter som mottagits som ett led i tillsynen av försäkringsgrupper. Bestämmelserna motsvarar de som enligt kapitaltäckningslagen gäller för finansiella företagsgrupper. Självfallet bör de företag som berörs av dessa lagar ha samma uppgiftsskyldighet i förhållande till svenska myndigheter som andra aktuella aktörer. En motsvarande uppgiftsskyldighet som föreslås gälla för vissa företag i finansiella konglomerat bör därför införas för de företag som är föremål för tystnadsplikt enligt lagen om understöds- föreningar och försäkringsrörelselagen. Även denna uppgiftsskyldighet bör – trots att det inte följer av tilläggsprotokollet till 2000 års EU-kon- vention – kombineras med ett meddelandeförbud med en därtill hörande ansvarsbestämmelse.

De nya bestämmelserna om uppgiftsskyldighet i de olika lagarna med- för följdändringar i 5 kap. 10 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål.

135

12Tillsyn som utövas av en myndighet i tredje land

Promemorians förslag: Om tillsynen över reglerade företag i ett finansiellt konglomerat skall utövas av en tillsynsmyndighet i ett land utanför EES skall Finansinspektionen, om inspektionen skulle ha varit samordnare för konglomeratet, kontrollera om den tillsyn som utövas av den andra tillsynsmyndigheten är likvärdig med den tillsyn som föreskrivs i konglomeratdirektivet.

Om tillsynen inte bedöms likvärdig, skall Finansinspektionen tillämpa bestämmelserna i lagen om särskild tillsyn över finansiella konglomerat analogt på de reglerade företagen. Efter att ha hört övriga relevanta behöriga myndigheter får dock inspektionen besluta att an- vända sig av andra tillsynsmetoder som säkerställer att de reglerade företagen i det finansiella konglomeratet är föremål för tillräcklig till- syn.

Konglomeratdirektivets innehåll

Tillsyn över ett finansiellt konglomerat när moderföretaget finns utanför EU
Konglomeratdirektivet innehåller särskilda bestämmelser som syftar till
att tillsynen över reglerade enheter som har sitt moderföretag utanför EU
skall bli tillfredsställande. I artikel 18 sägs att de behöriga myndigheterna
skall kontrollera om ett moderföretag i tredje land står under tillsyn som
är likvärdig med den extra tillsyn som föreskrivs i konglomeratdirektivet.
Kontrollen skall utföras av den behöriga myndighet som skulle ha varit
samordnare om ansvaret för konglomerattillsynen hade legat på en myn-
dighet inom EU. Den behöriga myndigheten kan göra en sådan kontroll
på eget initiativ och på begäran av moderföretaget eller av någon av de
reglerade enheter som auktoriserats i EU. Den behöriga myndighet som
skulle ha varit samordnare skall samråda med de andra relevanta behö-
riga myndigheterna och beakta den vägledning som Kommittén för
finansiella konglomerat har gett. Den skall också rådfråga kommittén
innan beslut fattas.
Kommittén för finansiella konglomerat inrättas genom artikel 21 i
konglomeratdirektivet. Kommittén skall bl.a. bistå kommissionen när
kommissionen antar ändringar av direktivet. Av artikel 21.5 framgår att
en annan av kommitténs uppgifter är att ge allmän vägledning om det är
sannolikt att den tillsyn som utövas av en myndighet i tredje land är lik-
värdig med den tillsyn som direktivet föreskriver.
Om tillsynen inte bedöms likvärdig skall, enligt artikel 18.2, de be-
stämmelser som gäller för finansiella konglomerat inom EU tillämpas
analogt på de reglerade företagen. I stället för en sådan analog tillämp-
ning kan medlemsstaterna tillåta att de behöriga myndigheterna tillämpar
andra metoder som säkerställer lämplig extra tillsyn över reglerade en-
heter i ett finansiellt konglomerat. Metoderna måste godkännas av sam-
ordnaren, efter samråd med de andra relevanta behöriga myndigheterna.
Som exempel nämns att tillsynsmyndigheterna kan kräva att det inrättas
ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor inom EU och	136

tillämpa detta direktiv på de reglerade företagen i det finansiella konglo- merat som leds av detta holdingföretag. De metoder som väljs skall emellertid uppfylla de mål för den extra tillsynen som ställs upp i kon- glomeratdirektivet och skall rapporteras till de andra berörda behöriga myndigheterna och kommissionen.

Samarbete med tillsynsmyndigheter i tredje land

Konglomeratdirektivet innehåller också bestämmelser om samarbetet med tillsynsmyndigheter i tredje land. Det sker genom att det i artikel 19.1 i konglomeratdirektivet föreskrivs att artiklarna 25.1 och 25.2 i kreditinstitutsdirektivet (2000/12/EG) och artikel 10a i försäkrings- gruppsdirektivet (98/78/EG) skall tillämpas också vid förhandlingar om avtal med ett eller flera tredje länder rörande metoder för utövande av extra tillsyn över reglerade enheter i ett finansiellt konglomerat.

Artiklarna i kreditinstitutsdirektivet och i försäkringsgruppsdirektivet innehåller bestämmelser om samarbete i fråga om gruppbaserad tillsyn för finansiella företagsgrupper och om tillsyn över försäkringsgrupper. Bestämmelserna i kreditinstitutsdirektivet anger att kommissionen på begäran av en medlemsstat eller på eget initiativ kan lägga fram förslag till rådet om att inleda förhandlingar med ett eller flera länder om möj- lighet att utöva gruppbaserad tillsyn över

–kreditinstitut vars moderföretag har huvudkontor i ett tredje land, och

–kreditinstitut som är belägna i tredje land och vars moderföretag, om detta är ett kreditinstitut eller ett finansiellt holdingföretag, har huvud- kontor inom EU.

Överenskommelsen skall särskilt säkerställa

–att tillsynsmyndigheterna i medlemsstaterna kan inhämta information som behövs för gruppbaserad tillsyn över kreditinstitut eller finansiella holdingföretag som är belägna inom EU och som har dotterföretag som är kreditinstitut eller finansiella institut utanför EU eller som innehar ägarintressen i sådana institut,

–att tillsynsmyndigheterna i tredje land kan inhämta information som behövs för tillsyn över moderföretag med huvudkontor inom deras terri- torium och med dotterföretag som är kreditinstitut eller finansiella insti- tut i ett eller flera medlemsländer eller med ägarintressen i sådana insti- tut.

De bestämmelser som finns i försäkringsgruppsdirektivet innehåller motsvarande bestämmelser men för försäkringsgrupper.

Kommissionen, Rådgivande bankrörelsekommittén, Försäkringskom- mittén och Kommittén för finansiella konglomerat skall granska resulta- tet av de förhandlingar som avses i artikel 19.1 och den därigenom upp- komna situationen (artikel 19.2).

137

Skälen för promemorians förslag

Tillsyn över ett finansiellt konglomerat när moderföretaget finns utanför

EES

Direktivets utgångspunkt är att varje konglomerat skall stå under tillsyn av en enda ansvarig myndighet. Någon separat tillsyn över undergrupper skall alltså inte ske. När företaget i toppen av konglomeratet finns i ett land utanför EES behövs det därmed särskilda bestämmelser för hur till- synen skall utövas. Utgångspunkten för dessa regler är att tillsynen skall utövas av den tillsynsmyndighet som finns utanför EES. För att det skall vara godtagbart att avstå från att utöva tillsyn inom EES skall dock till- synen i det landet vara likvärdig med tillsyn som föreskrivs enligt kon- glomeratdirektivet.

I direktivet sägs att det är den tillsynsmyndighet som skulle ha varit samordnare om kriterierna i artikel 10.2 hade varit uppfyllda som skall pröva frågan om tillsynen i tredje land är likvärdig. Det kan ibland vara svårt att avgöra vilken tillsynsmyndighet det skulle ha varit. Som exem- pel kan nämnas att när konglomeratet leds av ett reglerat företag i tredje land ger direktivet inte något klart svar på frågan om vem som skulle ha varit samordnare. En rimlig tolkning är dock att tillsynsmyndigheterna skall bortse från den del av toppen av konglomeratet som ligger i tredje land när samordnaren utses och enbart se till den del av konglomeratet som ligger inom EES. Om toppen av konglomeratet avgränsas på detta sätt kan det ge ett annat resultat än om hela konglomeratet beaktas.

Om Finansinspektionen skulle ha varit samordnare för konglomeratet om konglomerattillsynen hade skett inom EES bör inspektionen – i en- lighet med vad som sägs i artikel 19.1 – vara skyldig att bedöma om den tillsyn som utövas av tillsynsmyndigheten i tredje land är likvärdig med den extra tillsyn som föreskrivs i konglomeratdirektivet.

Om tillsynen i tredje land inte bedöms likvärdig måste Finansinspek- tionen välja andra lösningar. Huvudregeln är att tillämpa bestämmelserna om den särskilda tillsynen över finansiella konglomerat analogt på samt- liga reglerade företag i konglomeratet som om konglomeratets moderfö- retag fanns inom EES. Denna lösning torde förutsätta att det är möjligt att få information om de företag som finns i tredje land. Ett annat alter- nativ är att välja andra metoder för att säkerställa en lämplig tillsyn över de reglerade företagen i konglomeratet. Direktivet förutsätter att båda dessa möjligheter skall finnas.

Som exempel på andra metoder för tillsynen än en analog tillämpning av de särskilda tillsynsbestämmelserna på hela konglomeratet nämns i direktivet att tillsynen utövas över den inom EES hemmahörande under- gruppen som leds av ett för ändamålet särskilt bildat blandat finansiellt holdingföretag inom EES.

Åtgärder om det inte är möjligt att utöva en effektiv tillsyn

Konglomeratdirektivet anger inte vad som gäller om inte något av dessa alternativ leder till en tillfredsställande lösning. I den situationen finns det emellertid brister i tillsynen över de reglerade företagen i det finansi-

ella konglomeratet. Även om den situationen kan förmodas bli ovanlig

138

bör den kunna hanteras. De ägarprövningsbestämmelser som reglerar situationen när det finns nära förbindelser mellan det reglerade företaget och ett annat företag bör ge inspektionen tillräckliga befogenheter att utöva en effektiv tillsyn och att ingripa om de nära förbindelserna hindrar en sådan tillsyn. Att dessa bestämmelser tillämpas innebär bl.a. följande.

Ägarprövningsbestämmelserna anger att två företag anses ha nära för- bindelser, om

1. det ena företaget direkt eller indirekt genom dotterföretag äger minst 20 procent av kapitalet eller disponerar över minst 20 procent av samtliga röster i det andra företaget,

2. det ena företaget direkt eller indirekt utgör moderföretag till det andra eller det finns en annan likartad förbindelse mellan företagen, eller 3. båda företagen är dotterföretag till eller har en likartad förbindelse med en och samma juridiska person eller står i ett motsvarande förhål-

lande till en och samma fysiska person.

Nära förbindelser har även en fysisk person och ett företag, om 1. den fysiska personen

a) äger minst 20 procent av kapitalet i företaget,

företag, eller

2. det finns en annan likartad förbindelse mellan denna person och företaget.

Med likartad förbindelse avses bl.a. oäkta koncerner, dvs. företag som inte står i sådant samband med varandra att de utgör en koncern men som bl.a. har en gemensam eller i huvudsak gemensam ledning (prop. 1995/96:173 s. 88 och 117).

Av sektorsbestämmelserna följer att ett tillstånd till försäkringsbolag, värdepappersbolag och kreditinstitut får, om bolaget eller institutet kommer att ha nära förbindelser med någon annan, ges endast om för- bindelserna inte hindrar en effektiv tillsyn av företaget. En motsvarande prövning görs när aktierna i ett reglerat företag byter ägare.

Av ägarprövningsbestämmelserna framgår att om ett reglerat företag har nära förbindelser med någon annan och det hindrar en effektiv tillsyn av det reglerade företaget får Finansinspektionen förelägga innehavaren av aktier eller andelar som medför att förbindelserna är nära att avyttra så stor del av aktierna eller andelarna att så inte längre är fallet. Finansin- spektionen får även besluta att den eller de som omfattas av ett sådant beslut inte får företräda aktierna eller andelarna vid stämman. Inspektio- nen får då också begära att tingsrätten förordnar en lämplig person att som förvaltare företräda sådana aktier eller andelar som inte får före- trädas av ägaren (3 kap. 2 f § försäkringsrörelselagen, 6 kap. 3 h § lagen om värdepappersrörelse och 14 kap. 10 § i lagen om bank- och finansieringsrörelse.)

Vid bedömningen av om de nära förbindelserna förhindrar en effektiv tillsyn över det reglerade företaget skall beaktas om lagar, förordningar eller administrativa bestämmelser i ett tredje land som gäller för fysiska eller juridiska personer till vilka företaget har nära förbindelser, eller svå- righeter vid tillämpningen av bestämmelserna, hindrar utövandet av en

effektiv tillsyn (prop. 1995/96:173 s. 89).

139

13 Ingripande

Promemorians förslag: Om ett institut eller ett försäkringsföretag i ett finansiellt konglomerat som Finansinspektionen är samordnare för inte uppfyller lagens krav eller om kraven är uppfyllda men solvensen eller den finansiella ställningen hos ett reglerat företag inom konglo- meratet ändå är hotad, skall inspektionen förelägga det företag som är rapporteringsskyldigt för konglomeratet att vidta åtgärder för att rätta till förhållandet.

Om ett institut eller ett försäkringsföretag bryter mot bestämmelser i lagen om särskild tillsyn över finansiella konglomerat, får Finansin- spektionen dessutom använda sig av de sanktioner som finns i sek- torsbestämmelserna.

Finansinspektionen får, i egenskap av samordnare, förelägga ett blandat finansiellt holdingföretag att vidta åtgärder för att rätta till ett förhållande om holdingföretaget inte uppfyller de krav som ställs på det eller dess ledning enligt denna lag.

Om personer i ledningen för ett blandat finansiellt holdingföretag inte uppfyller de krav som ställs på dem får Finansinspektionen ingripa med stöd av ägarprövningsreglerna.

Om ett reglerat företag eller ett blandat finansiellt holdingföretag underlåter att rapportera i tid, får Finansinspektionen besluta att insti- tutet skall betala en förseningsavgift med högst 100 000 kronor.

Konglomeratdirektivets innehåll: I artikel 16 i konglomeratdirektivet föreskrivs att det skall vara möjligt för tillsynsmyndigheterna att vidta åtgärder mot reglerade enheter eller mot blandade finansiella holding- företag i vissa fall då direktivets regler inte följs. Sådana åtgärder skall vidtas om

1.de reglerade enheterna i ett finansiellt konglomerat inte uppfyller de krav som ställs i artiklarna 6–9 i fråga om kapitaltäckning, riskkoncent- ration, transaktioner inom det finansiella konglomeratet eller rutiner för intern kontroll och metoder för riskhantering, eller

2.dessa krav är uppfyllda men enheternas solvens ändå kan vara hotad eller om transaktionerna inom det finansiella konglomeratet eller risk- koncentrationerna utgör ett hot mot de reglerade enheternas finansiella ställning.

De åtgärder som föreskrivs skall vidtas av samordnaren när det gäller det blandade finansiella holdingföretaget. När det gäller reglerade en- heter skall åtgärderna i stället vidtas av de behöriga myndigheterna. I det fallet skall samordnaren underrätta de behöriga myndigheterna om sina upptäckter.

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 17.2 om ingripande mot blandade finansiella holdingföretag, får medlemsstaterna bestämma vilka åtgärder som deras behöriga myndigheter får vidta när det gäller blan- dade finansiella holdingföretag.

Då så krävs, skall de berörda myndigheterna, inklusive samordnaren, koordinera sina tillsynsåtgärder.

I artikel 17.1 sägs att medlemsstaterna skall se till att de behöriga myndigheterna har befogenhet att vidta alla tillsynsåtgärder som anses

141

nödvändiga för att undvika eller bemöta att reglerade enheter i ett finan- siellt konglomerat kringgår särreglerna.

Enligt artikel 17.2 skall medlemsstaterna se till att påföljder eller åt- gärder, vars syfte är att konstaterade överträdelser eller orsakerna till de- samma skall upphöra kan utdömas respektive vidtas mot blandade finan- siella holdingföretag eller deras faktiska ledare (their effective manage- ment) när dessa bryter mot lagar och andra författningar som antagits för att genomföra bestämmelserna i konglomeratdirektivet. I vissa fall kan sådana åtgärder kräva domstols medverkan. De behöriga myndigheterna skall ha ett nära samarbete för att se till att dessa påföljder och åtgärder får avsedd effekt. Möjligheten att vidta åtgärder mot blandade finansiella holdingföretag skall dock inte påverka tillämpningen av nationella straff- rättsliga bestämmelser.

Skälen för promemorians förslag

Allmänt

Det är naturligt att de bestämmelser som till följd av direktivet införs i nationell rätt kombineras med en möjlighet för tillsynsmyndigheterna att ingripa om dessa bestämmelser inte följs. Det bör dock framhållas att ingripandet inte sker mot konglomeratet som sådant utan mot de regle- rade företagen eller det blandade finansiella holdingföretaget i konglo- meratet.

Möjlighet för Finansinspektionen att ingripa skall för det första finnas när de reglerade företagen inom ett finansiellt konglomerat inte uppfyller de krav som ställs i fråga om kapitaltäckning, riskkoncentration, interna grupptransaktioner samt rutiner för intern kontroll och riskhantering. Även om dessa krav iakttas skall inspektionen emellertid kunna ingripa om företagens solvens ändå kan vara hotad eller om transaktionerna inom det finansiella konglomeratet eller riskkoncentrationerna utgör ett hot mot de reglerade företagens finansiella ställning.

Av direktivet följer vidare att Finansinspektionen skall ha möjlighet att ingripa mot ett blandat finansiellt holdingföretag som inte uppfyller det krav som ställs direkt på det. Det kan vara att företaget missköter rap- porteringen till inspektionen eller inte har tillräckliga rutiner för intern kontroll.

Institut (dvs. kreditinstitut, värdepappersbolag och fondbolag) och för- säkringsföretag står redan under individuell tillsyn. Utgångspunkten är att det inom ramen för den individuella tillsynen kontrolleras om institu- tet eller försäkringsföretaget har en tillfredsställande finansiell ställning med hänsyn till sin koppling till andra företag. För att ett företag skall kunna bedöma sin finansiella ställning behöver det ha tillräckliga system för riskhantering och rutiner för intern kontroll.

Det företag i ett finansiellt konglomerat som har bäst möjlighet att styra och kontrollera verksamheten i ett finansiellt konglomerat är som regel det företag som finns i toppen av gruppen. När ett konglomerat leds av ett reglerat företag är det också detta företag som bör vara ansvarigt för att det finansiella konglomeratets samlade finansiella situation och kontrollsystem är tillfredsställande.

142

Ett konglomerat kan emellertid ha ett blandat finansiellt holdingföretag i toppen. Ett sådant holdingföretag står inte under tillsyn på individuell nivå. Att holdingföretaget har en inte obetydlig roll framgår av att direk- tivet i vissa fall förutsätter att det är holdingföretaget som beräknar kon- glomeratets finansiella ställning och rapporterar den till tillsynsmyndig- heten som är samordnare. Det ställs också krav på att ledningen i hol- dingföretaget är lämplig. Dessutom framgår att det skall vara möjligt att vidta åtgärder mot ett holdingföretag om ett reglerat företag åsidosätter sina skyldigheter enligt direktivet. Det bedöms också rimligt att ett hol- dingföretag som är rapporteringsansvarigt har rutiner för att sköta rap- porteringen och kontrollera de inrapporterade uppgifterna liksom en strategi för hur det skall agera i olika situationer. Finansinspektionen bör kunna vända sig till den rapporteringsansvarige om det uppstår problem i ett finansiellt konglomerat. Om detta företag inte vidtar tillräckliga åt- gärder för att rätta till situationen, bör inspektionen också kunna vända sig direkt till ett institut eller ett försäkringsbolag som är dotterföretag till holdingföretaget och vars finansiella ställning hotas. Detta följer emel- lertid redan av de befintliga rörelsereglerna.

Det kan naturligtvis finnas situationer då holdingföretaget visar sig oförmöget att analysera situationen eller att upprätta åtgärdsplaner som hanterar problemen. I dessa fall kan oförmågan att agera bero på inkom- petens hos ledningen och då bör det vara möjligt att ingripa mot denna med stöd av ägarprövningsreglerna (se mer om detta i det följande). En- bart den omständigheten att ett holdingföretag gör den affärsmässiga be- dömningen att inte skjuta till kapital bör dock inte innebära att styrelsen anses olämplig.

Utgångspunkten bör vara att Finansinspektionen när den ingriper mot institut och försäkringsföretag med anledning av bestämmelserna om finansiella konglomerat skall ha tillgång till samma sanktioner som när dessa överträder sektorsbestämmelserna. I lagen om särskild tillsyn över finansiella konglomerat bör därför göras en hänvisning till de enligt sek- torsbestämmelserna gällande sanktionerna. Detta bör gälla både när ett institut eller ett försäkringsföretag har ansvar för konglomeratets finansi- ella ställning etc. och när ett institut eller ett försäkringsföretag bryter mot andra bestämmelser som gäller för det.

Det måste emellertid också övervägas om de sanktioner som finns i sektorsbestämmelserna ger inspektionen tillräckliga möjligheter att ingripa mot överträdelser mot lagen om särskild tillsyn över finansiella konglomerat. Det kan härvid noteras att det finns en särskild ingripande- bestämmelse i kapitaltäckningslagen som gäller parallellt med de sär- skilda rörelselagarna. Det är rimligt att med den lagens ingripandebe- stämmelse som utgångspunkt bedöma dels om en motsvarande bestäm- melse bör tas in i lagen om särskild tillsyn över finansiella konglomerat, dels om sektorsbestämmelserna behöver ändras.

Ingripande enligt kapitaltäckningslagen

I 7 kap. 12 § lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora expone- ringar för kreditinstitut och värdepappersbolag föreskrivs att om ett in- stitut eller en finansiell företagsgrupp

143

1.har en kapitalbas som understiger det minsta belopp som krävs en- ligt 2 kap. 2–5 §§,

2.inte uppfyller kraven i fråga om system och rutiner enligt 10 §, eller

3.inte nedbringar sina exponeringar till tillåtna nivåer enligt 11 § andra stycket

skall Finansinspektionen förelägga institutet eller det företag i en finansiell företagsgrupp som enligt 6 § skall upprätta den gruppbaserade redovisningen att vidta lämpliga åtgärder för att rätta till förhållandet.

Ingripande mot banker och kreditmarknadsföretag

Enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse skall Finans- inspektionen ingripa när en bank eller ett kreditmarknadsföretag (kredit- institut) inte driver sin rörelse i enlighet med samma lag, andra författ- ningar som reglerar kreditinstitutets verksamhet, kreditinstitutets bolags- ordning, stadgar eller reglemente eller interna instruktioner som har sin grund i lagstiftning som reglerar kreditinstituts verksamhet. Vid mindre allvarliga överträdelser får Finansinspektionen utfärda föreläggande och förbjuda verkställighet av beslut eller meddela anmärkning. För allvar- liga överträdelser skall inspektionen återkalla tillståndet, eller om det är tillräckligt, meddela varning. Inspektionen får besluta att varning eller anmärkning skall förenas med en straffavgift. Inspektionen får förena förelägganden och förbud med vite. Utöver vad som nu sagts får Finansinspektionen ta ut en förseningsavgift med högst 100 000 kronor av en ett kreditinstitut som inte i tid lämnar föreskrivna upplysningar som sin verksamhet.

Lagen om bank- och finansieringsrörelse bedöms ge inspektionen till- räckliga möjligheter att ingripa mot banker och kreditmarknadsföretag som inte följer lagen om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.

Ingripande mot värdepappersbolag

Enligt lagen (1991:981) om värdepappersrörelse får Finansinspektionen, om ett svenskt värdepappersinstitut, dvs. ett värdepappersbolag eller ett kreditinstitut, har fattat beslut som strider mot den lagen eller någon an- nan författning som reglerar dess verksamhet, mot föreskrift som med- delats med stöd av sådan författning eller mot bolagsordningen, förbjuda verkställighet av beslutet. Om beslutet redan verkställts får inspektionen förelägga värdepappersinstitutet att vidta rättelse om det är möjligt. Finansinspektionen får förena förelägganden och förbud med vite.

Finansinspektionen får återkalla ett tillstånd om värdepappersinstitutet genom att överträda en bestämmelse i lagen om värdepappersrörelse eller någon annan författning som reglerar värdepappersinstitutets verksamhet, en föreskrift som meddelats med stöd av sådan författning eller bolags- ordningen. Detsamma gäller om värdepappersinstitutet på annat sätt visat sig olämpligt att utöva sådan rörelse som tillståndet avser. I dessa fall får Finansinspektionen i stället för att återkalla tillståndet, meddela varning.

Lagen om värdepappersrörelse ger inspektionen möjlighet att ingripa med föreläggande eller förbud om värdepappersinstitutet fattat ett beslut

som strider mot en författning som reglerar dess verksamhet. Om värde-

144

pappersinstitutet bryter mot lag utan att det fattat något beslut i strid med lag får emellertid inspektionen bara återkalla tillståndet eller meddela varning. Ingripandebestämmelsen i kapitaltäckningslagen ger dock Finansinspektionen möjlighet att ingripa även vid vissa överträdelser mot den lagen, varvid inspektionen får förelägga bolaget att rätta tillförhål- landet. Ett sådant föreläggande kan förenas med vite.

De ingripandemöjligheter som finns i lagen om värdepappersrörelse i kombination med att det i lagen om särskild tillsyn över finansiella kon- glomerat tas in en bestämmelse motsvarande den i kapitaltäckningslagen bedöms utgöra tillräckligt stöd för att Finansinspektionen skall kunna ingripa mot ett värdepappersbolag som bryter mot lagen om särskild till- syn över finansiella konglomerat.

Ingripande mot institut för elektroniska pengar

För ingripande mot institut för elektroniska pengar gäller enligt lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar motsvarande bestäm- melser som för ingripande mot värdepappersbolag. Dessutom får Fi- nansinspektionen, förelägga ett sådant institut att vidta lämpliga åtgärder för att rätta till förhållandet om det har en kapitalbas som understiger det minsta belopp som krävs enligt samma lag.

I fråga om institut för elektroniska pengar görs således samma bedöm- ning som för värdepappersbolag.

Ingripande mot fondbolag

Också för ingripanden mot fondbolag gäller enligt lagen (2004:46) om investeringsfonder motsvarande bestämmelser som för värdepappers- bolag. Dessutom får Finansinspektionen om fondbolagets egna medel un- derstiger vad som krävs för bolaget, förelägga det att inom tre månader täcka bristen eller att upphöra med verksamheten. Motsvarande gäller om ett fondbolag som har tillstånd att förvalta någon annans finansiella in- strument inte uppfyller det extra kapitalkrav som ställs på den verksam- heten.

Även i fråga om fondbolag görs således samma bedömning som för värdepappersbolag.

Ingripande mot försäkringsbolag

Enligt försäkringsrörelselagen (1982:713) får Finansinspektionen med- dela beslut om anmärkning i fråga om försäkringsbolagens verksamhet som inspektionen anser behövliga.

Finansinspektionen skall vidare förelägga bolaget eller styrelsen att vidta rättelse bl.a. om inspektionen finner att avvikelse har skett från för- säkringsrörelselagen eller någon annan författning som reglerar försäk- ringsbolagets näringsverksamhet eller från bolagsordningen.

Om Finansinspektionen bedömer att försäkringstagarnas rättigheter hotas, skall inspektionen förelägga försäkringsbolaget eller dess styrelse att upprätta och för godkännande överlämna en finansiell saneringsplan.

145

Om ett försäkringsbolags kapitalbas understiger solvensmarginalen enligt 7 kap. 23 eller 25 §§ försäkringsrörelselagen eller, för ett försäk- ringsbolag som avses i 7 a kap. 1 § första stycket 1 samma lag, den gruppbaserade kapitalbasen understiger den gruppbaserade solvensmar- ginalen enligt 4 § samma kapitel, skall Finansinspektionen förelägga bo- laget eller dess styrelse att upprätta en plan för att återställa en tillfreds- ställande finansiell ställning och överlämna planen till inspektionen för godkännande. Om kapitalbasen understiger en tredjedel av solvensmar- ginalen eller garantibeloppet enligt 7 kap. 26 eller 27 § försäkringsrörel- selagen eller om kapitalbasen för ett livförsäkringsbolag inte har den sammansättning som anges i 7 kap. 26 § tredje stycket samma lag, skall inspektionen förelägga bolaget eller dess styrelse att upprätta och för godkännande överlämna en plan för skyndsamt återställande av kapital- basen.

Om ett föreläggande som nämnts i det föregående inte följts inom be- stämd tid och det anmärkta förhållandet inte heller på något annat sätt har undanröjts, skall Finansinspektionen, i fall som är av principiell bety- delse eller särskild vikt, anmäla detta till regeringen.

Finansinspektionen får begränsa bolagets förfoganderätt eller förbjuda bolaget att förfoga över sina tillgångar i Sverige bl.a. om

– bolagets kapitalbas understiger en tredjedel av solvensmarginalen eller inte uppfyller gällande krav på garantibelopp,

– bolagets kapitalbas understiger solvensmarginalen eller, för ett för- säkringsbolag som avses i 7 a kap. första stycket 1 försäkringsrörelsela- gen, den gruppbaserade kapitalbasen understiger den gruppbaserade sol- vensmarginalen enligt 4 § i samma kapitel och det finns skäl att anta att bolagets finansiella ställning kommer att försämras, eller

– det bedöms vara nödvändigt för att skydda de försäkrades intressen vid beslut om förverkande av bolagets koncession enligt 2 § eller enligt nionde stycket.

Ett försäkringsbolags koncession kan förklaras förverkad eller, om det bedöms tillräckligt, varning meddelas om bolaget inte längre uppfyller kraven för koncession eller om bolaget inte inom angiven tid har vidtagit åtgärderna i en plan avseende återställande av kapitalbasen eller i annat fall allvarligt åsidosätter gällande bestämmelser för verksamheten.

Finansinspektionen får – liksom för banker och kreditmarknadsföretag förena anmärkning och varning med en straffavgift. Det är också möjligt för inspektionen att ta ut en förseningsavgift med högst 100 000 kronor från ett försäkringsbolag som inte i rätt tid lämnar föreskrivna upplys- ningar om sin verksamhet enligt 19 kap. 3 § andra stycket.

Försäkringsrörelselagens ingripandebestämmelser är betydligt mer de- taljerade än motsvarande bestämmelser i de övriga rörelselagarna. Det har trots det övervägts att komplettera lagen med specifika bestämmelser om bl.a. skyldigheten att upprätta en plan om försäkringsbolaget inte uppfyller kapitalkravet enligt lagen om särskild tillsyn över finansiella konglomerat. Det har dock bedömts mindre lämpligt att hantera frågor som specifikt rör lagen om särskild tillsyn över finansiella konglomerat i försäkringsrörelselagen. I stället bör en generell bestämmelse motsva- rande den i 7 kap. 12 § kapitaltäckningslagen vara tillräcklig även för dessa bolag. En sådan bestämmelse ger inspektionen möjlighet att före-

lägga bolaget att vidta åtgärder för att rätta till missförhållandet. Ett

146

sådant föreläggande kan utformas som en skyldighet att upprätta en plan för hur de uppkomna problemen skall åtgärdas. Det torde också vara möjligt att med stöd av försäkringsrörelselagen förverka ett försäkrings- bolags koncession eller meddela varning samt att begränsa bolagets för- foganderätt över sina tillgångar i Sverige vid allvarligare överträdelser mot den lagen.

Ingripande mot en understödsförening

Möjligheterna att ingripa mot en understödsförening behandlas i 71 § lagen (1972:262) om understödsföreningar. Enligt bestämmelsen i den paragrafen kan Finansinspektionen meddela de erinringar i fråga om un- derstödsföreningens verksamhet som inspektionen finner påkallade. Dessutom skall Finansinspektionen förelägga en understödsförening att inom viss tid vidta de åtgärder som behövs för rättelse, bl.a. om avvikelse skett från lagen eller de för föreningen gällande stadgarna eller de för- fattningar eller föreskrifter i övrigt som gäller för verksamheten eller annan allvarlig anmärkning kan riktas mot föreningens verksamhet. Om ett sådant föreläggande inte följts, och har föreningen inte heller på annat sätt rättat till det förhållande som föreläggandet avser, får Finansinspek- tionen hos rätten ansöka om att föreningen skall gå i likvidation.

De ingripandebestämmelser som gäller för understödsföreningar har en tämligen ålderdomlig utformning. De torde dock ge Finansinspektionen tillräckliga möjligheter och stöd för att ingripa mot en förening som inte följer lagen om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.

Ingripande mot ett blandat finansiellt holdingföretag

Beträffande ingripande mot ett blandat finansiellt holdingföretag bör det väljas en annan lösning än vid ingripande mot reglerade företag. Sektors- bestämmelserna innehåller olika möjligheter att ingripa mot holding- företag. För banker och kreditmarknadsföretag, gäller enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse att inspektionen har särskilda befogenhe- ter mot holdingföretag som ingår i samma finansiella företagsgrupp som kreditinstituten. Inspektionen har möjlighet att meddela föreläggande, förbud eller anmärkning mot holdingföretaget.

Någon motsvarande möjlighet finns inte enligt lagen om värdepappers- rörelse eller försäkringsrörelselagen.

Med stöd av bestämmelserna i lagen om särskild tillsyn över finansi- ella konglomerat bör Finansinspektionen kunna förelägga holdingföreta- get att vidta åtgärder för att rätta till de förhållanden som brister. Ett sådant föreläggande bör förenas med vite. Denna sanktion bör kunna an- vändas både när holdingföretaget i egenskap av rapporteringsskyldig saknar riskhanteringssystem och kontrollrutiner liksom när holdingföre- taget inte uppfyller andra krav på det eller dess ledning. Att även ägar- prövningsreglerna kan bli tillämpliga i vissa fall framgår av vad som sägs i det följande.

147

Särskilt om ingripande på grund av brister i holdingföretagets ledning

Om en person i ledningen av ett blandat finansiellt holdingföretag be- döms vara olämplig, bör Finansinspektionen ha möjlighet att – i egen- skap av samordnare för det finansiella konglomeratet – ingripa med sanktioner. En lämplig utgångspunkt är att Finansinspektionen får möj- lighet att förelägga företaget att byta ut den person som bedöms olämp- lig. Ett sådant föreläggande bör kunna förenas med vite. Finansinspek- tionen bör kunna nå önskad effekt genom ett sådant föreläggandet.

Om holdingföretaget inte följer föreläggandet, trots att det förenas med vite, kan situationen bli komplicerad. Brister i institutets ledning kan, förutom att skapa osäkerhet om konglomeratets finansiella ställning, bidra till att förtroendet för de reglerade företagen i gruppen skadas.

Ett blandat finansiellt holdingföretag torde dock som regel ha ett kvali- ficerat innehav av aktier i de reglerade företagen och är då också föremål för ägarprövning. Den kvalificerade ägarens lämplighet skall prövas dels i samband med tillståndsgivningen, dels löpande (se t.ex. artikel 7.och 16 i kreditinstitutsdirektivet). Enligt svensk rätt skall prövningen när det gäller juridiska personer, t.ex. ett holdingföretag, avse ställföreträdare för den juridiska personen. Beträffande aktiebolag bör prövningen omfatta de som ingår i styrelsen samt verkställande direktören. I fråga om andra juridiska personer bör personer i motsvarande ställning omfattas av prövningen (prop. 1995/96:173 s. 72).

Prövningen innebär dels att förvärvstillstånd inte skall ges om det är osäkert om ägaren i framtiden kommer att motverka en sund utveckling av det reglerade företagets verksamhet, dels att ägaren skall ha ansvars- känsla och omdöme.

Tillstånd får dock inte beviljas för den som i väsentlig utsträckning har åsidosatt sina skyldigheter i näringsverksamhet eller i andra ekonomiska angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet. Om en ägare efter tillståndsprövning visar sig vara olämplig får Finansinspek- tionen besluta att denne vid stämman inte får företräda fler aktier eller andelar än som motsvarar ett innehav som inte är kvalificerat, förelägga en ägare att avyttra så stor del av aktierna eller andelarna att innehavet därefter inte är kvalificerat eller, om det finns särskilda skäl, begära att tingsrätten förordnar en lämplig person att som förvaltare företräda sådana aktier eller andelar som inte enligt vad som nu nämnts får företrä- das av ägaren.

Även om bestämmelserna delvis överlappar varandra ställs inte exakt samma krav på de ledande befattningshavarna i ett holdingföretag vid ledningsprövningen som vid ägarprövningen. Vid ledningsprövningen ställs det krav på viss kompetens, medan det vid ägarprövningen främst är vandel och omdöme som prövas. Som regel torde det emellertid finnas anledning att ifrågasätta ansvarskänslan och omdömet hos den ägare som inte följer ett av inspektionen meddelat föreläggande om att en person som vid ledningsprövningen bedömts olämplig skall bytas ut. Det be- döms dock inte tillräckligt. Det bör därför i var och en av sektorslagarna tas in en bestämmelse som innebär att ett holdingföretag inte kan god- kännas om kvalificerad ägare om dess ledning inte uppfyller de krav som ställs på ledningen i ett blandat finansiellt holdingföretag. Det betyder att inspektionen redan vid ägarprövningen i samband med auktorisationen

148

och vid ägarbyte kommer att pröva om holdingföretagets kompetens är tillräcklig. Därigenom undviker man situationen att ett företag godkänns som ägare enligt sektorslagstiftningen men att ingripande sedan sker mot samma företag enligt de särskilda regler som gäller för bl.a. finansiella konglomerat.

Enligt konglomeratdirektivet är det samordnaren som ingriper mot ett blandat finansiellt holdingföretag. Det skulle därför kunna ifrågasättas om det är förenligt med direktivet att tillåta att Finansinspektionen, även i de fall då inspektionen inte är samordnare, ingriper mot holdingföreta- get. Här görs dock bedömningen att den omständigheten att samordnaren kan ingripa med stöd av konglomeratbestämmelserna inte bör vara ett hinder för att samma omständigheter kan anföras som skäl för att en ägare också är olämplig. Det finns inte heller någon större anledning att befara att de olika tillsynsmyndigheternas bedömningar av holdingföre- tagets agerande skiljer sig åt eftersom konglomeratdirektivet förutsätter ett nära samarbete dem emellan.

För att löpande kunna göra en prövning av vilka egenskaper de som ingår i holdingföretagets ledning har, bör inspektionen underrättas om förändringar i ledningens sammansättning.

Förseningsavgift

Enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse (15 kap. 10–14 §§) och försäkringsrörelselagen (19 kap. 11 f och g §§) får en bank, ett kredit- marknadsföretag eller ett försäkringsbolag som inte i rätt tid lämnar upplysningar om sin verksamhet till inspektionen påföras en straffavgift med högst 100 000 kronor. Bestämmelserna skall ses mot bakgrund av att det inte alltför sällan inträffar att ett sådant företag inte lämnar rapporter inom föreskriven tid och att inspektionen tidigare saknat verk- ningsfulla medel för att beivra detta (prop. 2002/2003:139 s. 388).

För att Finansinspektionen skall kunna utföra sitt tillsynsuppdrag är det väsentligt att rapporteringen om det finansiella konglomeratet kommer in till inspektionen inom föreskriven tid. Är redovisningen försenad för- sämras inspektionens möjlighet att följa de reglerade företagens finansi- ella ställning. Det är därför viktigt att inspektionen har ett effektivt mot- medel att ta till när ett företag inte rapporterar i tid. Försening är i normalfallet en sorts ordningsförseelse som ofta har sin grund i en fel- hantering någonstans i organisationen. För sådana fall är förseningsavgift en adekvat reaktion som också ger en tydlig signal till företagsledningen. Ett system med förseningsavgifter blir administrativt mer lätthanterligt än att regelmässigt tillgripa vitesföreläggande. Om ett företag skulle mot- sätta sig att ge in en rapport, bör dock inspektionen kunna förelägga det vid vite att komma in med rapporten. Vid upprepade fall av försening eller bristande ansvarstagande i ett företag kan det även bli aktuellt att tillgripa andra sanktioner som finns i sektorslagbestämmelserna.

Enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse och försäkringsrörel- selagen får förseningsavgiften bestämmas till högst 100 000 kronor. Samma högsta nivå för avgiften bör väljas här. En hög avgift bör tillämpas för de stora företagen, medan det för de mindre bör kunna tas ut en lägre avgift. Det bör dessutom finnas en möjlighet att i enskilda fall

149

14 Följdändringar i sektorslagstiftningen

14.1Samrådsskyldighet

Promemorians förslag: I försäkringsrörelselagen (1982:713), lagen (1991:981) om värdepappersrörelse, lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar och lagen (2004:297) om bank- och finansie- ringsrörelse, införs bestämmelser som ålägger Finansinspektionen att i vissa fall samråda med utländska tillsynsmyndigheter innan inspektio- nen ger tillstånd till ett försäkringsbolag, ett värdepappersbolag, ett in- stitut för elektroniska pengar, en bank eller ett kreditmarknadsföretag att driva rörelse.

En skyldighet att samråda skall också finnas i vissa fall när en ny ägare vill förvärva vissa större innehav av aktier eller andelar i ett företag under tillsyn.

Vissa följdändringar av ovan nämnt slag skall också göras i lagen (2004:46) om investeringsfonder.

Konglomeratdirektivets innehåll: Genom konglomeratdirektivet in- förs eller ändras ett antal bestämmelser i befintliga sektorsdirektiv som anger att en tillsynsmyndighet är skyldig att samråda med andra behöriga myndigheter innan den ger tillstånd att driva rörelse:

–artikel 22.1 inför en ny artikel 12a i första skadeföresäkringsdirekti- vet (73/239/EEG),

–artikel 23.1 inför en ny artikel 12a i första livförsäkringsdirektivet (79/267/EEG) (det direktivet har för övrigt upphört att gälla genom liv- försäkringsdirektivet [2002/83/EG] som beslutades i november 2002, dvs. innan konglomeratdirektivet),

–artikel 27.1 inför nya stycken i artikel 6 i investeringstjänstedirekti- vet (93/22/EEG), och

–artikel 29.2 inför nya stycken i artikel 12 i kreditinstitutsdirektivet (2000/12/EG).

Av bestämmelserna följer att de behöriga myndigheterna är skyldiga att samråda inte bara med behöriga myndigheter inom samma sektor utan även med tillsynsmyndigheter inom andra sektorer.

Samrådsskyldigheten är utformad på samma sätt i de olika direktiven. Samråd med behöriga myndigheter skall ske innan tillstånd att driva rörelse ges till ett försäkringsföretag, kreditinstitut eller värdepappers- företag som

–är dotterföretag till ett försäkringsföretag, kreditinstitut eller värde- pappersföretag som är auktoriserat i en annan medlemsstat,

–är dotterföretag till moderföretaget till ett försäkringsföretag, kredit- institut eller värdepappersföretag som är auktoriserat i en annan med- lemsstat, eller

–står under ägarkontroll av samma fysiska eller juridiska personer som har ägarkontrollen över ett försäkringsföretag, kreditinstitut eller värdepappersföretag som är auktoriserat i en annan medlemsstat.

De relevanta behöriga myndigheterna skall samråda med varandra sär- skilt när de bedömer aktieägarnas lämplighet och det goda anseendet och erfarenheten hos chefer som ingår i ledningen för ett annat företag i

151

samma grupp. De skall till varandra överlämna alla de uppgifter om aktieägarnas lämplighet och ledningens goda anseende och erfarenhet som är relevanta för övriga berörda behöriga myndigheter när det gäller att bevilja auktorisation samt fortlöpande bedöma efterlevnaden av upp- ställda verksamhetsvillkor.

Genom konglomeratdirektivet införs eller ändras dessutom ett antal bestämmelser i befintliga sektorsdirektiv som anger att en behörig myn- dighet skall samråda med andra behöriga myndigheter innan den ger till- stånd till att en person förvärvar ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar i ett tillståndspliktigt företag eller ökar sitt innehav så att det överstiger 20, 33 eller 50 procent av kapitalet eller röstetalet eller så att det reglerade företaget genom förvärvet kommer att bli dotterföretag till den förvärvande. Genom konglomeratdirektivet kommer samma regler att gälla för de olika sektorerna:

– artikel 24.1 inför en ny artikel 15.1a i tredje skadeföresäkringsdirek- tivet (92/49/EEG),

– artikel 25.1 inför en ny artikel 14.1a i tredje livförsäkringsdirektivet (92/96/EEG) (det direktivet har för övrigt upphört att gälla genom livför- säkringsdirektivet [2002/83/EG] som beslutades i november 2002, dvs. innan konglomeratdirektivet),

– artikel 27.2 ändrar artikel 9.2 i investeringstjänstedirektivet (93/22/EEG), och

– artikel 29.2 ändrar artikel 16.2 i kreditinstitutsdirektivet (2000/12/EG).

Enligt dessa bestämmelser skall samråd ske om förvärvaren

– är ett försäkringsföretag, ett kreditinstitut eller ett värdepappersföre- tag med auktorisation i en annan medlemsstat

– ett moderföretag till ett försäkringsföretag, kreditinstitut eller värde- pappersföretag med auktorisation i en annan medlemsstat, eller

– en fysisk eller juridisk person som har ägarkontroll över ett försäk- ringsföretag, kreditinstitut eller värdepappersföretag med auktorisation i en annan medlemsstat.

Skälen för promemorians förslag: Några bestämmelser om skyldig- het för Finansinspektionen att samråda med andra tillsynsmyndigheter innan tillstånd att driva rörelse ges till ett försäkringsföretag finns i dag inte i försäkringsrörelselagen (1982:713). Sådana bestämmelser finns inte heller i lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar och ingår inte heller i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse. Nu nämnda lagar saknar också bestämmelser rörande samråd med andra tillsynsmyndigheter i de fall då prövning skall ske av ägarförändringar. Lagen (1991:981) om värdepappersrörelse saknar också bestämmelser om samrådsskyldighet vid tillståndsgivningen. I den lagen finns det dock en bestämmelse om att samråd skall ske vid prövning av ägarföränd- ringar (6 kap. 3 a § tredje stycket).

För att genomföra konglomeratdirektivet – med de ändringar som genom detta görs i sektorsdirektiven – bör nämnda lagar kompletteras med bestämmelser om samrådsskyldighet för Finansinspektionen. I lagen (2004:46) om investeringsfonder finns bestämmelser om samrådsskyl- dighet som därvid bör kunna tjäna som förebild.

Konglomeratdirektivet gör inte någon ändring i UCITS-direktivet

(85/611/EEG). UCITS-direktivet innehåller emellertid en hänvisning till

152

artikel 9 i investeringstjänstedirektivet, dvs. den bestämmelse som behandlar tillsynsmyndigheternas samrådsskyldighet vid ägarbyte i ett företag som tidigare beviljats tillstånd. Mot denna bakgrund bör det i detta avseende göras en ändring i lagen om investeringsfonder. Den be- stämmelse som behandlar Finansinspektionens samrådsskyldighet i sam- band med att ett fondbolag ges tillstånd att driva fondverksamhet bör dock inte ändras.

14.2Avräkning från kapitalbasen för institut enligt kapitaltäckningslagen och för försäkringsbolag

Promemorians förslag: Institut enligt kapitaltäckningslagen (banker, kreditmarknadsföretag, värdepappersbolag och Svenska skeppshypo- tekskassan) och försäkringsbolag skall från kapitalbasen räkna av det bokförda av värdet aktier eller vad som skjutits till i annan form (till- skott) i ett institut, ett institut för elektroniska pengar, ett försäkrings- bolag eller ett motsvarande utländskt företag samt i ett finansiellt in- stitut, ett utländskt återförsäkringsföretag eller ett försäkringsholding- företag, om

1.institutets eller försäkringsbolagets ägarandel överstiger 5 procent av företagets kapital, eller

2.i det fall ägarandelen är mindre än enligt 1,

a)tillskottet eller summan av tillskotten överstiger 5 procent av det egna kapitalet eller de egna fonderna i företaget eller det sammanlagda bokförda värdet av sådana tillskott överstiger 10 procent av summan av institutets eller försäkringsbolagets kapitalbas, eller

b)institutet har ett ägarintresse i det andra företaget.

Avdrag behöver inte göras om institutet eller försäkringsbolaget och det företag i vilket ägandet finns eller tillskott har gjorts står under gemensam gruppbaserad tillsyn enligt reglerna om försäkringsgrup- per, finansiella företagsgrupper eller finansiella konglomerat.

Konglomeratdirektivets innehåll: I artikel 22.2 och 23.2 i konglome-
ratdirektivet görs tillägg till artikel 16.2 i första skadeförsäkringsdirekti-
vet (73/239/EEG) och artikel 18.2 i första livförsäkringsdirektivet
(79/267/EEG) (numera artikel 27.2 i livförsäkringsdirektivet
[2002/83/EG]). Tilläggen innebär att ett försäkringsföretag skall göra
avdrag från kapitalbasen (disponibla solvensmarginalen) för ägar-
intressen som företaget har i försäkringsföretag, återförsäkringsföretag,
försäkringsholdingföretag, kreditinstitut, värdepappersföretag och
finansiella institut. Dessutom skall andra instrument som försäkrings-
företaget har i nämnda företag dras av från kapitalbasen. Det avser bl.a.
kumulativa preferensaktier, förlagslån och fordringar med efterställd rätt
till betalning.
För kreditinstitutföretag föreskriver EG-rätten (artikel 34.2 i kreditin-
stitutsdirektivet [2000/12/EG]) redan en skyldighet att göra avdrag från
kapitalbasen för sådana ägarposter i andra kreditinstitut och finansiella
institut som motsvarar mer än 10 procent av dessa instituts kapital, ford-
ringar med efterställd rätt till betalning samt vissa andra instrument som
ett kreditinstitut innehar hos andra kreditinstitut och finansiella institut, i	153
	153

vilka kreditinstitutet har en ägarandel som i varje enskilt fall motsvarar mer än 10 procent av kapitalet. Avdrag skall också göras för sådana ägarposter i andra kreditinstitut och finansiella institut som motsvarar högst 10 procent av det mottagande institutets kapital, fordringar med efterställd rätt till betalning samt vissa andra instrument som ett kredit- institut innehar hos andra kreditinstitut och finansiella institut än dem som nämnts i föregående mening och som tillsammans överstiger 10 pro- cent av institutets egen kapitalbas.

Konglomeratdirektivet innebär emellertid att avdrag skall ske även för vissa innehav i försäkringsföretag och liknande. Artikel 29.4 i konglome- ratdirektivet innehåller sålunda ändringar i nämnda artikel 34.2 i kredit- institutsdirektivet som innebär att avdrag skall ske också för ägarin- tressen i försäkringsföretag, återförsäkringsföretag och försäkrings- holdingföretag. Dessutom skall andra instrument som företaget har i dessa företag dras av från kapitalbasen. Det avser bl.a. kumulativa preferensaktier, förlagslån och fordringar med efterställd rätt till betalning.

Både enligt försäkringsdirektiven och kreditinstitutsdirektivet gäller att om aktierna i ett kreditinstitut, finansiellt institut, försäkringsföretag, återförsäkringsföretag eller försäkringsholdingföretag innehas tillfälligt i syfte att ge finansiellt bistånd, får den behöriga myndigheten bevilja un- dantag från bestämmelserna om avdrag.

De nämnda direktiven anger också att medlemsstaterna som ett alter- nativ till avdrag av poster från kapitalbasen får tillåta att ett kreditinstitut tillämpar någon av konglomeratdirektivets metoder för beräkning av kapitalbas och kapitalkrav för ett finansiellt konglomerat. Metod 1 (kon- solideringsmetoden) skall användas bara om den behöriga myndigheten är säker på graden av samordnad förvaltning och intern kontroll avseende de företag som skall ingå i sammanställningen. Den valda metoden skall tillämpas konsekvent över tiden.

Medlemsstaterna får vidare tillåta att kreditinstitut eller försäkrings- företag som är föremål för gruppbaserad tillsyn enligt bestämmelserna om finansiella företagsgrupper respektive försäkringsgrupper eller tillsyn enligt bestämmelserna konglomeratdirektivet, inte gör de nämnda av- dragen vid beräkningen av den individuella kapitalbasen.

Enligt EG-rätten gäller det som angetts i fråga om kreditinstitut även värdepappersföretag.

Skälen för promemorians förslag

Allmänt

Det kan noteras att likheterna är stora mellan de bestämmelser som be- handlar avdrag från kapitalbasen för försäkringsföretag och de som be- handlar avdrag från kapitalbasen för kreditinstitut (här banker och kre- ditmarknadsföretag) samt värdepappersbolag. I båda fallen föreskrivs exempelvis att avdrag skall ske för innehav i dessa typer av företag samt i finansiella institut, återförsäkringsföretag och försäkringsholdingföre- tag. Även de poster som skall avräknas är desamma.

154

Bestämmelserna överensstämmer också när det gäller hur stort ett in- nehav i ett försäkringsföretag och i de övriga företag tillhörande försäk- ringssektorn skall vara för att avräkning skall ske. I båda fallen talar direktiven om att avräkning skall ske när det föreligger ett ägarintresse i ett sådant företag. I fråga om när avräkning skall ske för innehav i ban- ker, kreditmarknadsföretag, värdepappersbolag och finansiella institut skiljer sig dock bestämmelserna åt. Enligt försäkringsdirektiven går gränsen också då vid ägarintresse. Enligt kreditinstitutsdirektivet skall dock avräkning för ägarposter och övriga instrument ske redan när kre- ditinstitutets ägarandel överstiger 10 procent av kapitalet eller, när kapi- talandelen är mindre, om ägarposter och övriga poster tillsammans över- stiger 10 procent av kreditinstitutets kapitalbas.

Avräkning från kapitalbasen i institut enligt kapitaltäckningslagen

Enligt 2 kap. 7 § lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora expo- neringar för kreditinstitut och värdepappersbolag skall de som enligt den lagen betecknas institut (dvs. banker, kreditmarknadsföretag, värdepap- persbolag och Svenska skeppshypotekskassan) räkna av värdet av vad som har skjutits till som aktiekapital eller i annan form (tillskott) i ett företag som driver försäkringsverksamhet eller är ett institut eller ett finansiellt institut om

1.institutets ägarandel överstiger fem procent av företagets kapital,

2.i det fall ägarandelen är mindre än enligt 1, tillskottet eller summan av tillskotten överstiger fem procent av det egna kapitalet eller de egna fonderna för företaget eller det sammanlagda bokförda värdet av sådana tillskott överstiger 10 procent av summan av institutets kapitalbas.

Enligt konglomeratdirektivets ändring i artikel 34.2 i kreditinstituts- direktivet skall avräkning ske för ägarposter i institut och finansiella in- stitut. Avräkning skall också ske för fordringar med efterställd rätt till betalning och sådana instrument som avses i artikel 35 i kreditinstitutsdi- rektivet, bl.a. vissa värdepapper med obegränsad löptid och vissa andra instrument som uppfyller vissa närmare angivna villkor. I dessa avseen- den innebär det inte någon materiell ändring i direktivet. Någon ändring i kapitaltäckningslagen behöver därför inte göras för att det skall framgå att innehav av sådana poster i institut och finansiella institut skall räknas av. Det bör dock klargöras att även innehav av sådana poster i institut för elektroniska pengar samt i sådana utländska företag som motsvarar institut skall räknas av. Dessutom kan det bokförda värdet av ägarposter i vissa fall skilja sig från det belopp som ursprungligen skjutits till som aktiekapital, exempelvis om ned- eller uppskrivning av aktierna skett. Av kapitaltäckningslagen bör det därför framgå att avdraget gäller det bokförda värdet av aktierna.

Enligt den nya lydelsen av artikel 34.2 skall avräkning också ske för kumulativa preferensaktier med begränsad löptid (se artikel 35 i samma direktiv) samt vissa skuldförbindelser med efterställd rätt till betalning med en ursprunglig löptid av minst fem år (se artikel 36.3 i samma direktiv). Kumulativa preferensaktier klassas som aktiekapital i svensk rätt och någon ändring i kapitaltäckningslagen behöver därför inte göras för att det skall framgå att avdrag skall ske.

155

Med tillskott avses enligt Finansinspektionens föreskrifter och all- männa råd (FFFS 2003:10) om kapitaltäckning och stora exponeringar annat riskbärande kapital än aktiekapital t.ex. förlagslån och inbetald garantifond samt vissa aktieägartillskott. Någon lagändring för att sådana förlagslån som avses i artikel 36.3 skall avräknas bedöms därför inte heller nödvändig.

Kreditinstitutsdirektivet anger vidare hur stora ägarposterna eller till- skotten i ett institut eller ett finansiellt institut skall vara för att räknas av. I dessa avseenden innebär de ändringar av lydelsen som görs genom konglomeratdirektivet inte någon ändring i sak. Det bedöms därför inte finnas anledning att ändra motsvarande bestämmelser i kapitaltäck- ningslagen, som delvis är strängare än det minimikrav som kommer till uttryck i kreditinstitutdirektivet. De gränsvärden som tidigare ansetts lämpliga bör alltså fortsätta att gälla.

Kreditinstitutsdirektivet i dess tidigare lydelse föreskrev inte att någon avräkning skall göras för ägarposter eller tillskott i försäkringsföretag. Så har emellertid ändå skett i svensk rätt, varvid gränsvärdena för när av- räkning skall ske är desamma som de som gäller i fråga om ägarposter eller tillskott i kreditinstitut och värdepappersbolag. Enligt den ändring som genom konglomeratdirektivet görs i kreditinstitutsdirektivet skall avräkning nu ske för ägarintressen i försäkringsföretag, återförsäkrings- företag och försäkringsholdingföretag. Mot den bakgrunden bör det i kapitaltäckningslagen anges att avräkning skall ske för innehav i försäk- ringsbolag och motsvarande utländska företag, utländska återförsäkrings- företag och försäkringsholdingföretag.

Enligt direktivet skall avräkning ske för ägarintressen i försäkrings- företag, återförsäkringsföretag och försäkringsholdingbolag. I avsnitt 7.2 beskrivs vad som avses med ägarintressen. Om direktivet följs skulle det för försäkringsföretagens del som regel medföra en höjning av de nu gällande gränsvärdena för när avräkning skall ske.

En höjning skulle innebära att olika gränsvärden för när avräkning skall ske blev gällande för å ena sidan kreditinstitut och å andra sidan försäkringsföretag, återförsäkringsföretag och försäkringsholdingföretag. Syftet med avräkningsbestämmelsen är att undvika s.k. double gearing, dvs. att det kapital som skall användas till skydd för institutets verksamhet samtidigt utgör riskkapital i ett annat institut eller för- säkringsföretag (prop. 1994/95:50 s. 207). Det intresset bedöms väga lika tungt oavsett om institutet äger aktier eller har skjutit till kapital i ett annat företag inom bank- eller värdepapperssektorn eller om tillskottet avser försäkringssektorn. Det finns därför inte anledning att för dessa sektorer ha olika gränser för när avräkning bör ske. Av detta följer vidare att de gränser som enligt kapitaltäckningslagen i dag gäller för när avräkning skall ske för innehav i försäkringsföretag inte bör ändras. Dessutom bör samma gränser tillämpas för avräkning av innehav i återförsäkringsföretag och försäkringsholdingföretag.

Kapitaltäckningslagen behandlar bara olika typer av kapitalbindningar, medan konglomeratdirektivets definition av ägarintresse även omfattar bl.a. den situationen när ett institut har 20 procent eller mer av rösterna i ett annat företag. Även om det bedöms mindre troligt att ett institut har ett ägarintresse utan att det samtidigt har en kapitalandel av den storlek

som föreskrivs i kapitaltäckningslagen, dvs. minst fem procent, bör den

156

befintliga bestämmelsen kompletteras med att avdrag skall ske även när det finns ett ägarintresse i ett annat företag inom bank och värdepapperssektorn eller försäkringssektorn.

Enligt kreditinstitutsdirektivet skall inte bara ägarposterna dras av utan
även vissa andra instrument i försäkringsföretag etc. i vilka ett institut
har ägarintresse. Dit hör sådana instrument som avses i artikel 16.3 i för-
sta skadeförsäkringsdirektivet och 18.3 i första livförsäkringsdirektivet
(numera artikel 27.3 i livförsäkringsdirektivet). De instrument som räk-
nas upp där är samma instrument som nämns i artiklarna 35.2 och 36.2 i
kreditinstitutsdirektivet, dvs. värdepapper med begränsad löptid och vissa
andra instrument som uppfyller vissa villkor, kumulativa preferensaktier
med begränsad löptid och vissa skuldförbindelser med efterställd rätt till
betalning med en ursprunglig löptid av minst fem år. Som har nämnts i
det föregående behövs ingen ändring göras i kapitaltäckningslagen
(2 kap. 7 §) för att dessa instrument skall omfattas av avräkningskravet.
Som ett alternativ till avräkning från kapitalbasen är det möjligt för
medlemsstaterna att tillåta att kreditinstitut tillämpar någon av konglome-
ratdirektivets metoder för beräkning av kapitalbas och kapitalkrav för ett
finansiellt konglomerat (se avsnitt 9.1). En tillämpning av dessa beräk-
ningsmetoder innebär att motsvarande elimineringar av innehav och till-
skott görs i en separat beräkning. Detta blir därför en mer komplicerad
procedur än om avdrag görs direkt vid beräkningen av institutets indivi-
duella kapitalbas. Av denna anledning bör inte detta alternativ tillåtas.
Sedan tidigare är det enligt kreditinstitutsdirektivet möjligt för med-
lemsstaterna att förordna att moderföretag som är föremål för gruppbase-
rad tillsyn vid beräkningen av den egna icke-gruppbaserade kapitalbasen
inte behöver göra avdrag för ägarposter i andra kreditinstitut och finansi-
ella institut som omfattas av sammanställningen. Av kapitaltäckningsla-
gen framgår att avräkning inte behöver göras för tillskott som belöper på
företag som omfattas av gruppbaserad redovisning genom fullständig
konsolidering eller genom en klyvningsmetod. Den ändring som görs i
kreditinstitutsdirektivet innebär att avräkning inte heller behöver ske om
företagen omfattas av den extra tillsynen över finansiella konglomerat.
En motsvarande komplettering bör tas in i kapitaltäckningslagen.
Avräkning från kapitalbasen i försäkringsbolag
Motsvarande regler som redogjorts för ovan bör också gälla för avdrag
från kapitalbasen i försäkringsbolag. Det innebär att avdrag skall göras
vid beräkningen av försäkringsbolagets individuella kapitalbas för inne-
hav i ett institut, ett institut för elektroniska pengar, ett försäkringsbolag
eller ett motsvarande utländskt företag samt i ett finansiellt institut, ett
utländskt återförsäkringsföretag eller ett försäkringsholdingföretag. På
samma sätt skall avdrag göras för motsvarande tillskott i ovannämnda
företag som föreslagits beträffande institut.
Regeln om att avdrag på individuell nivå inte behöver ske om företa-
gen ingår i samma försäkringsgrupp eller samma finansiella konglomerat
bör också gälla för försäkringsföretag.
En fråga som återstår att behandla är emellertid var gränsen bör gå för
att avräkning från kapitalbasen skall ske. Möjligheten finns att i svensk
rätt välja samma lösning som i konglomeratdirektivet och ange att avdrag	157

skall ske när det finns ett ägarintresse i de berörda företagen. En annan lösning är att också tillämpa de lägre gränserna i kapitaltäckningslagen även i fråga om försäkringsbolag. För finansiella företagsgrupper har de befintliga bestämmelserna i kapitaltäckningslagen fungerat väl. Några egentliga skäl för att avräkningsreglerna skall vara olika för en bank som äger ett försäkringsföretag än för ett försäkringsföretag som äger en bank finns inte. Möjligen skulle en sådan skillnad kunna utnyttjas för att kringgå de strängare regler som gäller för kreditinstitut och värdepap- persbolag. Mot denna bakgrund bedöms det vara lämpligt att bestämmel- serna om när avräkning skall ske från ett försäkringsbolags kapitalbas får samma utformning som motsvarande bestämmelser i kapitaltäcknings- lagen.

14.3Informationsutbyte och sekretess

Promemorians bedömning: Det krävs inte några lagändringar för att försäkringsdirektivens nya bestämmelser om informationsutbyte mellan tillsynsmyndigheter och centralbanker skall anses genomförda.

Konglomeratdirektivets innehåll: Artikel 16 i tredje skadeförsäk- ringsdirektivet (92/49/EEG) och artikel 16 i livförsäkringsdirektivet (2002/83/EG) innehåller bestämmelser om sekretess. Genom artikel 24.2 i konglomeratdirektivet ändras artikel 16.5c i tredje skadeförsäkringsdi- rektivet om informationsutbyte mellan tillsynsmyndigheter och central- banker eller andra liknande organ. Enligt artikel 25.2 görs en motsva- rande ändring i artikel 15.5c i tredje livförsäkringsdirektivet (92/96/EG) (numera artikel 16.8 i livförsäkringsdirektivet).

Skälen för promemorians bedömning: Enligt artikel 16.5c i tredje skadeförsäkringsdirektivet och artikel 16.8 i livförsäkringsdirektivet i deras tidigare lydelser fick medlemsstaterna tillåta de behöriga myndig- heterna att lämna ut information

–till centralbanker och andra organ med liknande uppgifter i deras egenskap av monetära myndigheter, och

–i förekommande fall till andra offentliga myndigheter med uppgift att utöva tillsyn över betalningssystem,

för att dessa skall kunna fullgöra sina uppgifter. Medlemsstaterna fick också tillåta dessa myndigheter eller organ att till de behöriga myndig- heterna vidarebefordra sådan information. Den information som togs emot skulle vara underkastad tystnadsplikt.

Enligt artikel 16.5c i tredje skadeförsäkringsdirektivet och artikel 16.8

ilivförsäkringsdirektivet i dess tidigare lydelser var det alltså frivilligt för medlemsstaterna att införa bestämmelser om informationsutbyte mellan tillsynsmyndigheten och centralbanker. I den lydelse som artik- larna fått genom konglomeratdirektivet gäller frivilligheten inte längre. Sekretess skall nämligen inte längre hindra informationsutbytet mellan tillsynsmyndigheter och centralbanker m.fl. Dessutom skall artikeln inte hindra centralbanker m.fl. att vidarebefordra sådana uppgifter som till- synsmyndigheten kan behöva. Detta är regler som sedan tidigare gäller för kreditinstitut enligt artikel 30.8 i kreditinstitutsdirektivet och för vär-

depappersbolag enligt artikel 25.6 i investeringstjänstedirektivet	158

(93/22/EEG). De infördes genom det s.k. BCCI-direktivet (95/26/EG). Detta direktiv genomfördes i svensk rätt efter förslag i prop. 1995/96:173. Där drogs – efter en redovisning av tillämpliga bestämmel- ser i sekretesslagen – slutsatsen att det inte krävdes någon lagstiftnings- åtgärd för att BCCI-direktivets regler om informationsutbyte mellan till- synsmyndighet och centralbank skulle anses genomförda (s. 101).

Den bedömning som tidigare gjorts bör fortfarande gälla för kreditin- stitut och värdepappersbolag. De ändringar som nu föreslås i försäk- ringsdirektiven bedöms därför inte heller kräva några lagändringar.

14.4Kontroll av information

Promemorians förslag: När Finansinspektionen på begäran av en be- hörig myndighet hemmahörande inom EES kontrollerar information som avser företag som ingår i en försäkringsgrupp eller en finansiell företagsgrupp, får den myndigheten delta i kontrollen.

Konglomeratdirektivets innehåll: Genom artikel 28.2 i konglome- ratdirektivet görs en ändring av artikel 6.3 i försäkringsgruppsdirektivet (98/78/EG). Om behöriga myndigheter i en medlemsstat vill kontrollera information som rör ett företag som står i vissa närmare angivna förbin- delser med ett försäkringsföretag som är underkastat tillsyn, skall den – enligt artikel 6.3 – hos de behöriga myndigheterna i den andra med- lemsstaten begära att denna kontroll genomförs. De myndigheter som mottar en sådan begäran skall inom ramen för sin behörighet efterkomma den genom att själv genomföra kontrollen, låta de myndigheter som framställt begäran genomföra den eller tillåta en revisor eller annan expert att genomföra kontrollen.

Genom konglomeratdirektivet har i artikel 6.3 gjorts tillägget att den behöriga myndighet som har framställt begäran får, om den så önskar, delta i kontrollen, om den inte själv utför den.

Artikel 56.7 i kreditinstitutsdirektivet (2000/12/EG) innehåller regler motsvarande dem i artikel 6.3 i försäkringsgruppsdirektivet. Genom arti- kel 29.10 i konglomeratdirektivet har det gjorts samma tillägg till reg- lerna i kreditinstitutsdirektivet som till dem i försäkringsgruppsdirektivet.

Skälen för promemorians förslag: I avsnitt 11.5 behandlas en be- stämmelse om kontroll av information som rör ett finansiellt konglome- rat. De skäl som redovisas där har betydelse även för bedömningen här.

Kontroll av information för försäkringsgrupper

Bestämmelser motsvarande dem i artikel 6.3 i försäkringsgruppsdirekti- vet finns i 19 kap. 4 § andra och tredje styckena försäkringsrörelselagen. Dessa bestämmelser innebär att det är Finansinspektionen som själv genomför kontrollen. Av förarbetena till bestämmelserna framgår att en sådan kontroll som sker av ett svenskt företag i samma koncern som det utländska försäkringsföretaget kan utföras tillsammans med represen- tanter från den utländska tillsynsmyndigheten (prop. 1999/2000:99 s. 51). Det tillägg som genom konglomeratdirektivet har gjorts i artikel 6.3 in-

159

nebär alltså inte någon ändring i sak för den utländska myndighetens möjlighet att delta i kontrollen. Mot bakgrund av att direktivet innebär en rättighet att delta i kontrollen bör detta dock komma till direkt uttryck i försäkringsrörelselagen.

Kontroll av information för finansiella företagsgrupper

Motsvarigheten till bestämmelsen i artikel 56.7 i kreditinstitutsdirektivet finns i svensk rätt i 7 kap. 4 § kapitaltäckningslagen. Paragrafen medger att Finansinspektionen, inom ramen för sin befogenhet, lämnar eller kontrollerar information som behövs för att en utländsk myndighet skall kunna utöva sin tillsyn eller också tillåter att denna myndighet själv utför kontrollen.

Det tillägg som genom konglomeratdirektivet har gjorts i artikel 56.7 i kreditinstitutsdirektivet innebär att en utländsk behörig myndighet som framställt begäran får om den så önskar delta i kontrollen om den inte själv utför den. Ett tillägg motsvarande detta bör för fullständighetens skull tas in även i kapitaltäckningslagen.

14.5Lämplighetsprövning av ledningen i försäkringshol- dingföretag och holdingföretag med finansiell verk- samhet

Promemorians förslag: Den som ingår i styrelsen eller är verkstäl- lande direktör, eller är ersättare för någon av dem, skall ha tillräcklig insikt och erfarenhet för att delta i ledningen av ett försäkrings- holdingföretag eller ett holdingföretag med finansiell verksamhet och även i övrigt vara lämplig för en sådan uppgift.

Konglomeratdirektivets innehåll: Genom artikel 28.4 i konglome- ratdirektivet införs en regel i en ny artikel 10b i försäkringsgruppsdirek- tivet som innebär att lämpligheten hos de personer som ingår i lednings- organet för ett ”holdingföretag med blandad verksamhet” skall prövas. I den svenska språkversionen av konglomeratdirektivet sägs att pröv- ningen skall avse ledningen i ett holdingbolag med blandad verksamhet. I den engelska versionen talas dock om ”insurance holding company”, dvs. ett försäkringsholdingföretag. Den engelska lydelsen tas som utgångs- punkt för genomförandet i svensk rätt. I en ny artikel 54 a i kreditinsti- tutsdirektivet införs genom artikel 29.8 i konglomeratdirektivet en regel som innebär att lämpligheten hos de personer som ingår i ledningsorga- net för ett holdingföretag med finansiell verksamhet skall prövas.

Skälen för promemorians förslag: För att genomföra direktivet bör det tas in bestämmelser i försäkringsrörelselagen och kapitaltäcknings- lagen om att den som ingår i styrelsen eller är verkställande direktör eller är ersättare för en sådan person skall ha tillräcklig insikt och erfarenhet för att delta i ledningen av ett försäkringsholdingföretag respektive ett holdingföretag med finansiell verksamhet.

160

Ändringarna motiveras på samma sätt som i avsnitt 10, där motsvarade bestämmelse för ledningen i ett blandat finansiellt holdingföretag be- handlas.

14.6Ändringar i bestämmelserna om försäkringsgrupper

14.6.1Definitionen av försäkringsholdingföretag

Promemorians förslag: Definitionen av försäkringsholdingföretag i 1 kap. 9 e § försäkringsrörelselagen ändras så att den inte omfattar blandade finansiella holdingföretag.

Konglomeratdirektivets innehåll: I försäkringsgruppsdirektivet defi- nieras försäkringsholdingbolag som ett moderföretag vars huvudsakliga verksamhet består i att förvärva och ha ägarintresse i dotterföretag, vilka enbart eller huvudsakligen är ett försäkringsföretag, återförsäkringsföre- tag eller försäkringsföretag i tredje land där minst ett av dotterföretagen är försäkringsföretag. I den definitionen har det gjorts ett tillägg som in- nebär att definitionen inte heller träffar företag som är blandade finansi- ella holdingföretag enligt artikel 2.15 i konglomeratdirektivet.

Skälen för promemorians förslag I 1 kap. 9 e § försäkringsrörelsela- gen definieras försäkringsholdingföretag som ett moderföretag som inte är ett försäkringsföretag och vars verksamhet huvudsakligen består i att förvärva och förvalta andelar i dotterföretag som uteslutande eller huvud- sakligen är försäkringsbolag eller utländska försäkringsföretag.

För att genomföra konglomeratdirektivet bör det till den definitionen läggas att moderföretaget inte heller skall vara ett blandat finansiellt hol- dingföretag enligt konglomeratdirektivet.

14.6.2Definitionen av försäkringsgrupp

Promemorians förslag: Definitionerna i 7 a kap. 1 och 2 §§ försäk- ringsrörelselagen som anger vilka företag som ingår i en finansiell fö- retagsgrupp ändras.

En försäkringsgrupp skall bestå av 1. ett försäkringsbolag och

a)dess dotterföretag eller intresseföretag som är försäkringsföretag,

b)försäkringsföretag med vilket försäkringsbolaget har en gemen- sam eller i huvudsak gemensam ledning,

2. ett försäkringsbolag och dess moderföretag som är

a)ett försäkringsholdingföretag,

b)ett utländskt återförsäkringsföretag eller

c)ett annat utländskt försäkringsföretag med hemvist utanför Euro- peiska ekonomiska samarbetsområdet, eller

3. ett försäkringsbolag och dess moderföretag som är ett annat företag än som avses i 1 och 2 men som inte är ett blandat finansiellt holdingföretag enligt lagen om särskild tillsyn över finansiella kon- glomerat.

161

En försäkringsgrupp skall även omfatta

1.försäkringsbolagets andra dotterföretag och intresseföretag,

2.företag med vilka försäkringsbolaget har en gemensam eller i huvudsak gemensam ledning,

3.företag som försäkringsbolaget är dotterföretag eller intresseföretag till,

4.övriga dotterföretag och intresseföretag till företag som anges i 2 och 3, och

5.företag med vilka företag som avses i 2 och 3 har en gemensam eller i huvudsak gemensam ledning.

Liknande ändringar skall för understödsföreningar göras i lagen om understödsföreningar.

Konglomeratdirektivets innehåll: Genom artikel 28 i konglomeratdi- rektivet ändras definitionerna av företag med ägarintresse, anknutet företag och försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet i artikel 1 i försäkringsgruppsdirektivet (98/78/EG).

Ändringen av definitionen av företag med ägarintresse innebär att un- der den definitionen faller inte bara företag som är moderföretag till ett annat företag eller som har ett ägarintresseföretag till ett annat företag utan även ett företag som är knutet till ett annat företag genom ett sådant förhållande som avses i artikel 12.1 i sjunde bolagsdirektivet (83/349/EEG), dvs. företag som har gemensam eller i huvudsak gemen- sam ledning.

Ändringen av definitionen av ett anknutet företag innebär att under den definitionen faller inte bara företag som dotterföretag till ett annat företag eller föremål för ägarintresse utan även företag som är knutet till ett an- nat företag genom ett sådant förhållande som avses i artikel 12.1 i sjunde bolagsdirektivet.

Definitionen av försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet omfattar ett annat moderföretag än ett försäkringsföretag, ett försäkrings- företag i tredje land, ett återförsäkringsföretag eller ett försäkringshol- dingföretag. I den definitionen har gjorts tillägg som innebär att defini- tionen inte träffar företag som är blandade finansiella holdingföretag en- ligt artikel 2.15 i konglomeratdirektivet.

Skälen för promemorians förslag

Försäkringsgruppsdirektivets definition av försäkringsgrupp

Artikel 2.1 i försäkringsgruppsdirektivet anger tre olika strukturer för försäkringsgrupper:

1.försäkringsföretag med ägarintresse i minst ett försäkringsföretag, ett återförsäkringsföretag eller ett försäkringsföretag i tredje land,

2.försäkringsföretag vars moderföretag är ett försäkringsholdingbolag, ett återförsäkringsföretag eller ett försäkringsföretag i tredje land, och

3.försäkringsföretag vars moderföretag är ett försäkringsholdingbolag med blandad verksamhet.

Av artikel 3.2 framgår vilka andra företag som skall ingå i gruppen och omfattas av tillsynen:

162

1. företag som är anknutna till försäkringsföretag,

2 företag med ägarintresse i försäkringsföretag, och

3. företag som är anknutna till företag med ägarintresse i försäkrings- företag.

Försäkringsrörelselagens definition av försäkringsgrupp

I försäkringsrörelselagen används inte begreppen företag med ägar- intresse och anknutet företag. I stället talas där om moderföretag, dotterföretag och intresseföretag.

I försäkringsrörelselagen (7 a kap. 1 §) definieras en försäkringsgrupp som

1.ett försäkringsbolag och dess dotterföretag eller intresseföretag som är försäkringsföretag,

2.ett försäkringsbolag och dess moderföretag som är

a)ett försäkringsholdingföretag,

b)ett utländskt återförsäkringsföretag eller

c)ett annat utländskt återförsäkringsföretag med hemvist utanför EES,

eller

3. ett försäkringsbolag och dess moderföretag som är ett annat företag än som avses i 1 och 2.

En försäkringsgrupp omfattar enligt 7 a kap. 2 § samma lag även 1. försäkringsbolagets andra dotterföretag och intresseföretag,

2. företag som försäkringsbolaget är dotterföretag eller intresseföretag till, och

3. övriga dotterföretag och intresseföretag till företag som anges i 2. Tidigare har försäkringsgruppsdirektivets definitioner av företag med

ägarintresse omfattat företag som är moderföretag till eller som har ägarintresse i ett annat företag. Samtidigt har definitionen av anknutet företag omfattat företag som är dotterföretag eller är föremål för ägarin- tresse. Genom konglomeratdirektivet har i dessa definitioner gjorts tillägget att de skall omfatta även företag som har gemensam eller i huvudsak gemensam ledning.

Begreppet företag med ägarintresse förekommer i ovan redovisade artikeln 2.1 i försäkringsgruppsdirektivet. Som en konsekvens av att detta begrepp – genom konglomeratdirektivet – fått en vidgad innebörd bör definitionen av försäkringsgrupper i 7 a kap. 1 § försäkringsrörelselagen kompletteras. Den bör i fortsättningen inbegripa även en sådan försäk- ringsgrupp som består av ett försäkringsbolag och försäkringsföretag med vilket bolaget har en gemensam eller i huvudsak gemensam ledning.

Begreppen företag med ägarintresse och företag som är anknutna till

försäkringsföretag förekommer även i den tidigare redovisade artikeln
3.2 i försäkringsgruppsdirektivet. Deras motsvarigheter finns i 7 a kap.
2 § försäkringsrörelselagen, som i likhet med artikel 3.2 anger vilka
övriga företag som skall anses ingå i en försäkringsgrupp. Begreppen får
konsekvenser även för den nämnda paragrafen. Den bör således ändras så
att det framgår att en försäkringsgrupp även omfattar företag med vilka
ett försäkringsbolag har en gemensam eller i huvudsak gemensam led-
ning. Vidare bör det framgå att en försäkringsgrupp också omfattar
dotter- och intresseföretag till företag med vilka försäkringsbolaget har
en gemensam eller huvudsak gemensam ledning liksom företag som har	163

en gemensam eller i huvudsak gemensam ledning med det sistnämnda företaget. Dessutom bör gruppen omfatta – förutom dotterföretag och intresseföretag till företag som försäkringsbolaget är dotterbolag eller intressebolag till – företag som har en gemensam eller i huvudsak gemensam ledning med ett företag som försäkringsbolaget är dotterbolag eller intressebolag till.

Försäkringsrörelselagen innehåller inte någon definition av försäk- ringsholdingföretag med blandad verksamhet. Detta begrepp används bl.a. i artikel 2.3 i försäkringsgruppsdirektivet för att beskriva strukturen i en försäkringsgrupp. Där sägs att en försäkringsgrupp består av bl.a. ett försäkringsföretag vars moderföretag är ett försäkringsholdingbolag med blandad verksamhet. Dess motsvarighet i försäkringsrörelselagen finns i 7 a kap. 1 § första stycket, som anger att en försäkringsgrupp består av ett försäkringsbolag och dess moderföretag som är ett annat företag än som nämnts tidigare i paragrafen (se ovan). Genom konglomeratdirekti- vet undantas från definitionen av försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet även sådana moderföretag som är blandade finansiella hol- dingföretag enligt artikel 2.15 i detta direktiv. I konsekvens med detta bör i det nämnda stadgandet i försäkringsrörelselagen göras ett tillägg som innebär att moderföretaget inte heller skall vara ett blandat finansi- ellt holdingföretag, såsom detta definieras i den nya lagen om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.

Lagen om understödsföreningar

Även i lagen om understödsföreningar finns bestämmelser om försäk- ringsgrupper. I dessa bestämmelser bör göras tillägg motsvarande de som ovan redovisats beträffande försäkringsrörelselagen.

Enligt 26 a § lagen om understödsföreningar består en försäkrings- grupp av en understödsförening och dess dotterföretag eller intresseföre- tag som är försäkringsföretag. Denna bestämmelse bör kompletteras så att en försäkringsgrupp föreligger även när en understödsförening har en gemensam eller i huvudsak gemensam ledning med ett annat försäkrings- företag.

Enligt 26 b § samma lag omfattar en försäkringsgrupp även under- stödsföreningens andra dotterföretag och intresseföretag. Här bör läggas till att en försäkringsgrupp omfattar även andra företag än försäkringsfö- retag med vilka understödsföreningen har en gemensam eller i huvudsak gemensam ledning.

14.6.3Transaktioner inom en försäkringsgrupp

Promemorians bedömning: Det behöver inte göras någon ändring i bestämmelserna om riskhantering i försäkringsrörelselagen och lagen om understödsföreningar med anledning av ändringarna i artikel 8.2 i försäkringsgruppsdirektivet om transaktioner inom grupper.

Konglomeratdirektivets innehåll: Genom artikel 28.3 i konglomerat-
direktivet har första stycket i artikel 8.2 i försäkringsgruppdirektivet fått
en ny lydelse. Den nya lydelsen innebär att medlemsstaterna skall kräva	164
	164

att försäkringsföretag följer adekvata metoder för riskhantering och ruti- ner för intern kontroll, inbegripet sunda rapporterings- och redovisnings- förfaranden, för att på ett lämpligt sätt identifiera, mäta, övervaka och kontrollera interna transaktioner. Medlemsstaterna skall också kräva att försäkringsföretagen minst en gång om året rapporterar betydande trans- aktioner till de behöriga myndigheterna. Allt detta skall övervakas av de behöriga myndigheterna. I dess tidigare lydelse innehöll artikel 8.2 en- dast bestämmelsen skyldighet att minst en gång per år rapportera bety- dande interna transaktioner till de behöriga myndigheterna.

Skälen för promemorians bedömning: Av stabilitetsregeln 1 kap. 1 a § första stycket försäkringsrörelselagen framgår att försäkringsrörelse skall drivas med en för rörelsens omfattning och beskaffenhet tillfreds- ställande kontroll över försäkringsrisker, placeringsrisker och rörelseris- ker så att åtagandena mot försäkringstagarna och andra ersättningsberät- tigade på grund av försäkringarna kan fullgöras. Av förarbetena till den bestämmelsen (prop. 1998/99:87 s. 177 och 178) framgår att riskkon- trollen inte enbart innefattar förmågan att identifiera och följa upp olika slag av risker utan också frågor om intern styrning och intern kontroll.

Enligt 7 a kap. 3 § försäkringsrörelselagen skall ett försäkringsbolag i en försäkringsgrupp också ha god kontroll över affärshändelser och avtal med andra företag inom försäkringsgruppen samt deras påverkan på för- säkringsbolagets ekonomiska ställning så att kraven enligt 1 kap. 1 a § första stycket samma lag kan tillgodoses. Genom bestämmelsen framgår tydligt att de skyddsintressen som rörelsereglerna skall främja i stabili- tetshänseende måste tillgodoses även i gruppsammanhang (prop. 1999/2000:99 s. 64).

Den befintliga riskhanteringsbestämmelsen får anses inrymma krav på att det i ett försäkringsbolag skall finnas metoder för riskhantering och rutiner för intern kontroll för att – såsom direktivet kräver – på ett lämp- ligt sätt identifiera, mäta, övervaka och kontrollera interna transaktioner inom en försäkringsgrupp. Det bedöms därför inte nödvändigt att kom- plettera försäkringsrörelselagen för att genomföra ändringarna i artikel 8.2 i försäkringsgruppsdirektivet.

I 26 c § lagen om understödsföreningar finns en bestämmelse motsva- rande den i 7 a kap. 3 § försäkringsrörelselagen. Någon ändring av den lagen bedöms därför inte heller nödvändig.

14.6.4Samarbete med behöriga myndigheter i tredje land

Promemorians bedömning: Det behöver inte införas någon bestäm- melse i svensk rätt med anledning av den nya artikel 10a i försäkrings- gruppsdirektivet om samarbete med behöriga myndigheter i tredje land.

Skälen för promemorians bedömning: Genom konglomeratdirekti- vet införs en ny artikel 10 a i försäkringsgruppsdirektivet om samarbete med behöriga myndigheter i tredje land. En motsvarande bestämmelse för finansiella konglomerat finns i artikel 19 i konglomeratdirektivet, se avsnitt 12.1.

Av artikeln framgår att kommissionen – på begäran av en medlemsstat

eller på eget initiativ – kan ställa förslag till rådet i fråga om förhand-

165

lingar om avtal med eller flera tredje länder om metoderna för att utöva extra tillsyn över försäkringsföretag bland vars delägare finns företag i tredje land och försäkringsföretag i tredje land bland vars delägare finns företag med huvudkontor inom EU. I samma artikel anges vad som sär- skilt skall framgå av ett sådant. Vidare skall kommissionen och försäk- ringskommittén granska resultatet av förhandlingarna och den därigenom uppkomna situationen.

Försäkringskommittén inrättades genom rådets direktiv (91/675/EEG) om inrättande av en försäkringskommitté. Försäkringskommittén är ett forum för diskussioner och rådgivning till kommissionen i försäkrings- relaterade frågor. Kommittén kan också agera som en kommittologi- kommitté, varvid den assisterar kommissionen när denna utnyttjar sina genomförandebefogenheter enligt försäkringsdirektiven.

Den nya artikel 10a i försäkringsgruppsdirektivet föranleder inte att någon bestämmelse måste tas in i svensk rätt.

14.6.5Beräkning av försäkringsföretagens jämkade solvens

Promemorians bedömning: Det bör inte införas någon bestämmelse i försäkringsrörelselagen eller lagen om understödsföreningar som preciserar metoderna för beräkning av försäkringsföretagens jämkade solvens ytterligare.

Konglomeratdirektivets innehåll: I bilaga 1 till försäkringsgrupps- direktivet finns en ingående beskrivning hur försäkringsföretagens jämkade solvens skall beräknas. Genom artikel 27.5 och 27.6 i konglomeratdirektivet har det gjorts följande ändringar i bilagan.

1.I punkt 1 B görs tillägget att den behöriga myndigheten skall fast- ställa till vilken proportionell andel ett företag skall ingå i det fall det saknas kapitalförbindelser mellan vissa av företagen i en företagsgrupp.

2.I punkt 2 görs ett tillägg som gör det möjligt att vid beräkningen av jämkad solvens hos ett försäkringsföretag som är ett företag med ägarin- tresse i ett kreditinstitut, ett värdepappersföretag eller ett finansiellt in- stitut att tillämpa

a) reglerna om avdrag av ett sådant ägarintresse enligt artikel 16.1 i första skadeförsäkringsdirektivet (73/239/EEG),

b) artikel 18 i första livförsäkringsdirektivet (79/267/EEG), och

c) bestämmelserna som ger möjlighet att under vissa villkor tillåta alternativa metoder och att tillåta att ett sådant ägarintresse inte skall dras av.

Skälen för promemorians bedömning: De beräkningsmetoder för beräkning av gruppbaserad ekonomisk ställning för en försäkringsgrupp som finns i bilaga 1 till försäkringsgruppsdirektivet, har huvudsakligen genomförts genom Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd (FFFS 2002:4) om gruppbaserad kapitalbas och solvensmarginal för för- säkringsföretag och understödsföreningar som ingår i en grupp. Inte heller de tillägg som nu har gjorts bör tas in i lag utan i stället tas om hand i nämnda föreskrifter. Dessa har meddelats med stöd av bemyndi- ganden i 7 a kap. 5 § sista stycket försäkringsrörelselagen och 26 d § sista stycket lagen om understödsföreningar.

166

14.7Ändringar i lagstiftningen för bank- och värdepappersrörelse

14.7.1Nya definitioner

Promemorians förslag: Definitionen av ägarintresse i kapitaltäck- ningslagen ändras så att den får samma innehåll som motsvarande de- finition i den nya lagen om särskild tillsyn över finansiella konglome- rat. I definitionerna av finansiellt holdingföretag och holdingföretag med blandad verksamhet i kapitaltäckningslagen görs ett tillägg som innebär att de inte träffar företag som är blandade finansiella holding- företag.

Skälen för promemorians förslag: Genom artikel 29 i konglomerat- direktivet ändras definitionen av ägarintresse i artikel 1 i kreditinstituts- direktivet (2000/12/EG). Definitionen av ägarintresse ges därmed samma lydelse som i konglomeratsammanhang. Definitionen av ägarintresse har behandlats i avsnitt 7.2. I och med att definitionen av ägarintresse ändras i kreditinstitutsdirektivet bör den definition som finns av detta begrepp i kapitaltäckningslagen ändras och ges samma innehåll som i den nya lagen om särskild tillsyn över finansiella konglomerat (se avsnitt 7.2).

Genom artikel 29 i konglomeratdirektivet ändras också definitionerna av finansiellt holdingföretag och holdingföretag med blandad verksam- het. Motsvarande ändringar görs genom konglomeratdirektivets artikel 27 även i artikel 7.2 i direktivet om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut (93/6/EEG). I definitionerna av finansiellt holding- företag och holdingföretag med blandad verksamhet görs ett tillägg som innebär att definitionerna inte träffar företag som är blandade finansiella holdingföretag enligt artikel 2.15 i konglomeratdirektivet. Motsvarande tillägg bör därför göras till de definitioner av holdingföretag med finansi- ell verksamhet och holdingföretag med blandad verksamhet som finns i kapitaltäckningslagen.

14.7.2Kvalificerat innehav av aktier och andelar i icke- finansiella företag

Promemorians förslag: Vid beräkningen av ett kreditinstituts kvalifi- cerade innehav av aktier och andelar i finansiella företag skall aktier i återförsäkringsföretag inte räknas med.

Skälen för promemorians förslag: Artikel 51 i kreditinstitutsdirekti- vet (200/12/EG) innehåller regler som begränsar ett kreditinstituts kvali- ficerade innehav av aktier och andelar i icke-finansiella företag. Vid tillämpningen av dessa regler behöver kreditinstitutet dock inte räkna med aktier eller andelar i bl.a. försäkringsföretag. Genom konglomeratdi- rektivet (artikel 29.5) har det gjorts en ändring i artikel 51.3 i kredit- institutsdirektivet som innebär att inte heller innehav i återförsäkringsföretag behöver omfattas av begränsningsreglerna. En motsvarande ändring bör göras i 7 kap. 9 § lagen (2004:297) om bank-

och finansieringsrörelse.

167

14.7.3Tillsyn av holdingföretag med finansiell verksamhet

Promemorians bedömning: Det förtydligande som gjorts i artikel 52.2 i kreditinstitutsdirektivet i fråga om tillsyn av holdingföretag med finansiell verksamhet kräver ingen lagändring.

Skälen för promemorians bedömning: Enligt artikel 52.2 i kreditin- stitutsdirektivet skall ett kreditinstitut vars moderföretag är ett finansiellt holdingföretag stå under tillsyn på grundval av en sammanställning av institutets finansiella ställning med den som gäller för det finansiella hol- dingföretaget. Genom artikel 29.6 i konglomeratdirektivet görs en änd- ring i sista meningen i artikel 52.2. Där har tidigare sagt att sammanställ- ningen inte på något sätt skall anses innebära att de behöriga myndighe- terna utövar någon tillsynsfunktion i förhållande till det enskilda finansi- ella holdingföretaget. Den aktuella artikeln i kreditinstitutsdirektivet har nu fått följande lydelse. ”Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 54a skall sammanställningen inte på något sätt anses innebära att de be- höriga myndigheterna har skyldighet att utöva tillsyn i förhållande till det enskilda finansiella holdingföretaget”. Som framgår av avsnitt 14.5 be- handlar artikel 54a den prövning som skall göras av ledningen i ett finan- siellt holdingföretag.

Vilka finansiella företag som är tillståndspliktiga och står under tillsyn av Finansinspektionen framgår av de olika lagar som finns inom bank-, försäkrings- och värdepappersområdena. Enbart den omständigheten att ett holdingföretag med finansiell verksamhet utgör en del av en finansiell företagsgrupp innebär inte att detta företag står under individuell tillsyn av Finansinspektionen. Den ändring av förtydligande karaktär som har gjorts i artikel 52.2 i kreditinstitutsdirektivet innebär inte att denna ord- ning behöver rubbas. Någon lagändring behöver därför inte göras med anledning av ändringen i artikeln.

14.7.4Finansiella företagsgrupper

Promemorians förslag: En finansiell företagsgrupp enligt kapital- täckningslagen skall alltid anses föreligga när två eller flera institut eller finansiella institut har gemensam eller i huvudsak gemensam ledning.

Konglomeratdirektivets innehåll: Artikel 54 i kreditinstitutsdirekti- vet beskriver vilka principer som gäller när en gruppbaserad redovisning upprättas. Enligt den artikeln skall den behöriga myndighet som är an- svarig för den gruppbaserade tillsynen kräva fullständig sammanställning av alla kreditinstitut och finansiella institut som är dotterföretag. Sam- manställning på proportionell grund får dock föreskrivas i fråga om ägarintresse med begränsat ansvar.

Genom konglomeratdirektivet (artikel 29.7) har gjorts ett tillägg i arti- kel 54 som innebär att de behöriga myndigheterna skall bestämma hur sammanställningen skall ske om företagen står i ett sådant samband som avses i artikel 12.1 i sjunde bolagsdirektivet (83/349/EEG), dvs. om

168

företagen har en gemensam eller i huvudsak gemensam ledning (se även avsnitt 7.2).

Genom konglomeratdirektivet (artikel 29.7) upphävs samtidigt tredje strecksatsen i artikel 54.4 i kreditinstitutsdirektivet som anger att de be- höriga myndigheterna skall bestämma om och hur sammanställningen skall ske när två eller flera kreditinstitut eller finansiella institut har en förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganisation som till övervägande del består av samma personer.

Skälen för promemorians förslag: Artikel 54.4 i kreditinstitutsdirek- tivet i dess lydelse före konglomeratdirektivet har genomförts genom bestämmelser i kapitaltäckningslagen. Av 6 kap. 2 § jämfört med 8 kap. 3 § 8 följer att regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får föreskriva att bestämmelserna om finansiella företagsgrupper skall gälla även för två eller flera institut och motsvarande utländska företag som har gemensam eller i huvudsak gemensam ledning. Genom ett bemyndigande i 3 § 8 förordningen (2000:669) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag har regeringen överlämnat till Finansinspektionen att meddela de föreskrifter som avses i 6 kap. 2 § kapitaltäckningslagen.

Av 6 kap. 5–8 §§ kapitaltäckningslagen framgår att om föreskrifter en- ligt 6 kap. 2 § samma lag meddelats skall företag konsolideras fullstän- digt, om inte Finansinspektionen medger antingen att konsolidering sker genom klyvningsmetoden eller kapitalandelsmetoden.

Artikel 54.4 i dess tidigare lydelse har således genomförts i svensk rätt genom bestämmelser som gör det möjligt för Finansinspektionen att föreskriva att en finansiell företagsgrupp skall föreligga när två företag har gemensam eller i huvudsak gemensam ledning. Den nya lydelsen av artikel 54.4 i kreditinstitutsdirektivet innebär att sammanställning blir obligatorisk i de fall två företag har gemensam eller i huvudsak gemen- sam ledning. Vad som däremot är möjligt för en behörig myndighet att bestämma om är hur sammanställningen skall ske.

I kapitaltäckningslagen (6 kap. 1 §) används en lagstiftningsteknik som innebär att en finansiell företagsgrupp skall anses föreligga i de fall där artikel 54 i kreditinstitutsdirektivet föreskriver att konsolidering skall ske. Det finns inte anledning att ändra denna ordning. Mot den bakgrun- den bör 6 kap. 1 § kapitaltäckningslagen ändras så att det framgår att en finansiell företagsgrupp alltid föreligger när två eller flera institut eller finansiella institut har gemensam eller i huvudsak gemensam ledning. I konsekvens därmed bör möjligheten enligt 6 kap. 2 § kapitaltäckningsla- gen att föreskriva att bestämmelserna om finansiella företagsgrupper skall gälla i de ifrågavarande fallen tas bort.

När nu en finansiell företagsgrupp alltid anses finnas när två eller flera institut eller finansiella institut har gemensam eller gemensam ledning bör kapitaltäckningslagen, i linje med vad som förutsätts i konglomerat- direktivet, kompletteras med en möjlighet för Finansinspektionen att be- stämma hur konsolideringen skall ske när det finns en sådan förbindelse. Av 8 kap. 1 § framgår att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall meddela föreskrifter om hur konsolidering skall ske och hur kapitalbasen skall beräknas enligt 6 kap. 6–9 §§.

169

14.7.5Transaktioner med holdingföretag med blandad verksamhet

Promemorians bedömning: Det behövs inte någon bestämmelse i kapitaltäckningslagen om transaktionerna mellan ett institut och ett holdingföretag med blandad verksamhet.

Konglomeratdirektivets innehåll: Genom konglomeratdirektivet (ar- tikel 29.9) har införts en ny artikel 55a i kreditinstitutsdirektivet. Enligt den nya artikeln skall medlemsstaterna då moderföretaget till ett eller flera kreditinstitut är ett holdingföretag med blandad verksamhet se till att den tillsynsmyndighet som är ansvarig för tillsynen över kreditinsti- tuten, utövar en allmän tillsyn över transaktioner mellan kreditinstitutet och holdingföretaget. Tillsynsmyndigheterna skall kräva att kreditinsti- tutet har adekvata metoder för riskhantering och rutiner för intern kon- troll, inklusive sunda rapporterings- och redovisningsrutiner, för att på ett lämpligt sätt identifiera, mäta, övervaka och kontrollera transaktionerna med det holdingföretag med blandad verksamhet som är moderföretag och dess dotterföretag. Tillsynsmyndigheterna skall kräva att kreditin- stituten rapporterar varje annan betydande transaktion med dessa enheter utom stora exponeringar. Om dessa interna transaktioner utgör ett hot mot kreditinstitutets finansiella ställning, skall tillsynsmyndigheten vidta lämpliga åtgärder.

Skälen för promemorians bedömning: I avsnitt 9.4 behandlas en be- stämmelse om system för riskhantering och rutiner för intern kontroll för finansiella konglomerat. Det som sägs i det avsnittet bör beaktas även i fråga om behovet av motsvarande system och rutiner för kreditinstitut och värdepappersbolag som ingår i en finansiell företagsgrupp.

Enligt 6 kap. 2 § lagen om bank- och finansieringsrörelse skall ett kre- ditinstitut identifiera mäta, styra och ha kontroll över de risker som dess rörelse är förknippad med. Kreditinstitutet skall särskilt se till att dess kreditrisker, marknadsrisker, operativa risker och andra risker samman- tagna inte medför att institutets förmåga att fullgöra sina förpliktelser äventyras.

Av bestämmelsen följer (prop. (2002/03:139 s. 278 ff) att det system för riskhantering som kreditinstitutet väljer skall uppfylla de angivna kraven. Institutet skall alltså kunna identifiera sina risker och kunna upp- skatta riskens storlek. Dessutom skall institutet kunna styra riskerna, dvs. aktivt styra rörelsens utveckling och aktivt utnyttja riskreducerande åt- gärder. I kravet på kontroll ligger att det skall finnas en kontrollfunktion som granskar efterlevnaden av olika system och instruktioner.

De risker som kan följa med förbindelserna mellan ett kreditinstitut och ett holdingföretag med blandad verksamhet och holdingföretagets dotterföretag tas om hand av den beskrivna riskhanteringsbestämmelsen. Vid bedömningen av om någon uttrycklig bestämmelse om detta är nöd- vändig måste det också beaktas att någon riskhanteringsbestämmelse av det slag som finns för kreditinstitut inte finns för värdepappersbolag. För dessa gäller i stället sundhetsregeln. Även denna bestämmelse får dock anses innebära att ett värdepappersbolag skall ha system för riskhantering för den angivna situationen. Det behövs därför inte någon bestämmelse i

kapitaltäckningslagen som anger att ett institut skall identifiera, mäta,

170

styra och ha kontroll över sina transaktioner med moderföretag som är holdingföretag med blandad verksamhet och detta holdingföretags dotter- företag.

Artikel 55a i kreditinstitutsdirektivet kräver vidare att kreditinstitutet skall rapportera varje betydande transaktion med holdingföretag med blandad verksamhet och holdingföretagets dotterföretag utom stora ex- poneringar. Enligt 7 kap. 5 § andra stycket kapitaltäckningslagen skall ett holdingföretag med blandad verksamhet lämna den information som be- hövs för tillsynen över de dotterföretag som är institut (samlad informa- tion). Av 7 kap. 6 § andra stycket samma lag framgår att ett holdingföre- tag med blandad verksamhet skall upprätta och ge in den samlade infor- mationen till Finansinspektionen för de räkenskapsperioder och vid de tidpunkter som regeringen föreskriver. Regeringen har bemyndigat inspektionen att meddela sådana föreskrifter. Visserligen föreskriver konglomeratdirektivet att informationen skall lämnas av kreditinstitutet. Samma mål kan dock uppnås om informationen i stället lämnas av hol- dingföretaget med blandad verksamhet. Den uppgiftsskyldighet som konglomeratdirektivet föreskriver behöver därför inte framgå av kapital- täckningslagen. Om ett holdingföretag med blandad verksamhet inte fullgör sin skyldighet kan Finansinspektionen vända sig direkt till institut och få ut uppgifterna (se 13 kap. 3 § och 16 kap. 1 § 5 lagen om bank- och finansieringsrörelse samt 6 kap. 1 och 2 §§ lagen om värdepappers- rörelse).

14.7.6Moderföretag i tredje land

Promemorians förslag: Om tillsynen över institut i en finansiell företagsgrupp skall utövas av en tillsynsmyndighet i ett land utanför EES, skall Finansinspektionen i vissa fall kontrollera om den tillsyn som utövas av den andra tillsynsmyndigheten är likvärdig med den tillsyn som föreskrivs i kreditinstitutsdirektivet.

Om tillsynen inte bedöms likvärdig, skall Finansinspektionen tillämpa kapitaltäckningslagens bestämmelser om tillsyn analogt på företagen. Efter att ha hört övriga berörda behöriga myndigheter får dock Finansinspektionen besluta att använda sig av andra tillsynsme- toder som säkerställer att institutet i den finansiella företagsgruppen är föremål för tillräcklig tillsyn.

Skälen för promemorians förslag: Genom konglomeratdirektivet (artikel 29.11) har en ny artikel 56a om moderföretag i tredje land tagits in i kreditinstitutsdirektivet. Den artikeln, som har samma innebörd som artikel 18 i konglomeratdirektivet, anger hur tillsynsmyndigheterna skall agera när ett kreditinstitut har ett moderföretag som har sitt huvudkontor utanför EES. De lösningar som direktivet anger för finansiella företags- grupper är desamma som när motsvarande situation föreligger för ett finansiellt konglomerat, se avsnitt 12. En motsvarande bestämmelse som den som föreslås för finansiella konglomerat bör därför tas in i kapital- täckningslagen.

171

15		Andra ändringar
15.1		Stora exponeringar

	Promemorians förslag: Ett institut får vid beräkningen av sina stora
	exponeringar bortse från exponeringar som det har mot ett dotterföre-
	tag och ett moderföretag och moderföretagets dotterföretag som ingår
	i samma finansiella företagsgrupp eller motsvarande utländska före-
	tagsgrupp som institutet.

	Gällande rätt: För institut finns särskilda bestämmelser om stora ex-
poneringar i lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora expone-
ringar för kreditinstitut och värdepappersföretag (kapitaltäckningslagen).
Syftet med dessa bestämmelser är att skydda ett institut mot förluster för
det fall att en kund eller grupp av kunder inte kan infria sina åtaganden
mot institutet. Ett annat syfte är att begränsa den maximala förlust som
ett institut kan ådra sig om en kund eller grupp av kunder inte kan infria
sina åtaganden.
	Något förenklat kan sägas att med en exponering avses alla tillgångar
som är beroende av en kunds eller motparts ekonomiska utveckling. Som
exempel kan nämnas fordringar och placeringar i värdepapper.
	En stor exponering definieras som en exponering mot en kund eller en
grupp av kunder som överstiger 10 procent av institutets kapitalbas. Med
kund avses när det gäller placeringar i finansiella instrument emittenten
eller, om det rör sig om derivat, emittenten av den underliggande finansi-
ella tillgången. För andra fordringar och åtaganden avses med kund den
som svarar för fordringen eller åtagandet.
	Det sammanlagda värdet av ett instituts stora exponeringar får inte
överstiga 800 procent av institutets kapitalbas. Vidare får en enskild ex-
ponering mot en kund eller grupp av kunder inte överstiga 25 procent av
institutets kapitalbas. Om en kund eller grupp av kunder ingår i samma
koncern som institutet får värdet av exponeringen emellertid inte övers-
tiga 20 procent av institutets kapitalbas.
	Det är emellertid inte alla exponeringar som omfattas av de nämnda
begränsningarna. Enligt 6 kap. 10 § kapitaltäckningslagen gäller exem-
pelvis att om ett moderföretag är institut skall vid beräkningen av de
gränsvärden som gäller för exponeringarna inte räknas med exponeringar
som ett koncernföretag som är institut har mot andra koncernföretag som
står under tillsyn av Finansinspektionen och omfattas av samma grupp-
baserade redovisning som moderföretaget. Dessutom får Finansinspek-
tionen medge att detsamma skall gälla även för en koncern i vilken
moderföretaget är ett i Sverige etablerat holdingföretag med finansiell
verksamhet.
	Av förarbetena till den bestämmelsen (prop. 1994/95:50 s. 263 och
320) sägs att en förutsättning är att företagen i koncernen står under till-
syn och omfattas av samma gruppbaserade redovisning som moderföre-
taget. En annan förutsättning är att moderföretaget är ett kreditinstitut
eller värdepappersbolag. Anledningen till att undantaget kan medges är
enligt förarbetena att Finansinspektionen löpande har både individuell
tillsyn över varje företag i koncernen och gruppbaserad tillsyn över hela
koncernen samtidigt.			172

När det gäller koncerner där moderföretaget är ett holdingföretag med finansiell verksamhet kan enligt förarbetena tillsynen inte sägas vara lika effektiv, eftersom Finansinspektionen inte utövar någon tillsyn över hol- dingföretaget som sådant. Eftersom det har ansetts finnas ett behov av att kunna tillåta undantag från begränsningar av stora exponeringar även i en sådan koncern har dock inspektionen medgetts möjlighet att i ett enskilt fall medge sådana undantag.

Kreditinstitutsdirektivets innehåll

Enligt artikel 49.6 i kreditinstitutsdirektivet (2000/12/EG) får medlems- staterna undanta exponeringar mot kreditinstitutets moderföretag, andra dotterföretag till moderföretaget eller mot egna dotterföretag från gräns- värdena under förutsättning att dessa företag omfattas av bestämmelserna om gruppbaserad tillsyn som kreditinstitutet självt är underkastat eller motsvarande bestämmelser i tredje land.

Skälen för promemorians förslag

En jämförelse mellan artikel 49.6 i kreditinstitutsdirektivet och 6 kap. 10 § kapitaltäckningslagen visar att den svenska bestämmelsen om möj- ligheten att bortse från exponeringar mot andra koncernföretag har fått en snävare utformning än vad direktivet medger. Trots att direktivbestäm- melsen anger att undantag från gränsvärdena får göras om företagen står under samma gruppbaserade tillsyn fordras enligt svensk rätt att företa- gen i fråga står under individuell tillsyn av Finansinspektionen. Det svenska undantaget är alltså i princip begränsat till svenska företag. Till skillnad från direktivet behandlar den svenska bestämmelsen den situa- tionen att den finansiella företagsgruppen leds av ett institut annorlunda än när den leds av ett holdingföretag med finansiell verksamhet.

I dagsläget finns det emellertid inte enbart svenska företag i de finansi- ella företagsgrupper som står under Finansinspektionens tillsyn. För gränsöverskridande grupper kan det framstå som omotiverat att behandla exponeringar mot ett svenskt dotterföretag på ett annat sätt än motsva- rande exponeringar mot ett utländskt dotterföretag. Bestämmelsen för- hindrar de utländska dotterföretagen att exponera sig mot moderföreta- get. Moderföretaget förhindras också att exponera sig mot sina utländska dotterföretag trots att verksamheten skulle ha kunnat drivas direkt i in- stitutet via filialer i utlandet.

Det är också svårt att finna skäl för att exponeringar mot andra koncernföretag är obegränsade endast i de fall som Finansinspektionen är ansvarig för tillsynen över den finansiella företagsgruppen. Anledningen till att denna typ av exponeringar kan undantas vid beräkningen av expo- neringarna på individuell nivå torde vara att den finansiella företagsgrup- pens sammanlagda exponeringarna övervakas. Att ha skilda regler bero- ende på vilken tillsynsmyndighet som är ansvarig för tillsynen är därför svårt att motivera.

Bland annat mot denna bakgrund görs här bedömningen att den svenska bestämmelsen bör ändras. Dess nya lydelse bör ha samma inne- börd som direktivet.

173

16	Konsekvenser
16.1	Ekonomiska konsekvenser

I avsnitt 8.1 redovisas vilken effekt den valda definitionen av finansiellt
konglomerat kan komma att få för svenska företagsgrupper. Där framgår
att Finansinspektionen vid årsskiftet 2003/2004 har begärt in uppgifter
från ett antal företagsgrupper som, enligt Finansinspektionens uppfatt-
ning, kunde komma att falla in under definitionen i konglomeratdirek-
tivet. Vid en genomgång av de inkomna uppgifterna framkom att sju
företagsgrupper uppfyllde definitionen av finansiellt konglomerat.
Genomförandet av konglomeratdirektivet får inverkan på enskilda re-
glerade företag (institut och försäkringsföretag) samt i viss mån även
icke-reglerade företag som ingår i ett finansiellt konglomerat. Bestäm-
melserna får även inverkan på blandade finansiella holdingföretag.
Reglerade företag och i vissa fall även blandade finansiella holdingföre-
tag som ingår i ett finansiellt konglomerat skall regelbundet rapportera
kapitalbas och kapitalkrav samt interna transaktioner och betydande risk-
koncentrationer till Finansinspektionen. De ekonomiska konsekvenser
som uppstår med anledning av promemorians förslag beror i huvudsak på
denna rapportering samt granskning av dessa rapporter.
Med undantag av blandade finansiella holdingföretag, står de företag
som berörs av promemorians förslag som regel redan under tillsyn av
Finansinspektionen, vilket innebär att de redan omfattas av rapporte-
ringskrav på individuell nivå och i vissa fall även på gruppnivå. Försla-
gen innebär dock att ytterligare rapporteringskrav tillkommer för dessa
företag. Detta medför sannolikt ökade kostnader för personal samt fram-
tagande av nya informationssystem. Många av de uppgifter som skall
rapporteras till tillsynsmyndigheten finns emellertid redan tillgängliga i
bolagens externa eller interna redovisning vilket innebär en viss begräns-
ning av de utökade kostnaderna.
I promemorian föreslås även att institut och försäkringsföretag skall ha
fungerande system för riskhantering och rutiner för intern kontroll, vilket
medför att investeringar i nya systemkomponenter måste göras i den mån
kraven inte redan är uppfyllda.
Även företag som i dag inte står under tillsyn berörs i viss mån av
promemorians förslag. Det gäller finansiella institut, anknutna företag
samt försäkringsholdingföretag. Eftersom dessa företag skall ingå vid
beräkningen av konglomeratets kapitalbas och kapitalkrav, betydande
riskkoncentrationer samt interna transaktioner, kan de komma att omfat-
tas av eventuella interna rapporteringskrav. Ett sådant företag blir emel-
lertid inte direkt rapporteringsskyldigt till Finansinspektionen (om de inte
samtidigt är ett blandat finansiellt holdingföretag, se ovan).
Utöver vad som följer av nuvarande bestämmelser om minsta kapital-
bas på individuell- och gruppnivå skall institut och försäkringsföretag
även ansvara för att det finns tillgängligt kapital för att fylla kapitalkravet
på konglomeratnivå. De elimineringar som görs vid beräkningen av kon-
glomeratets sammanlagda kapitalbas innebär att instituten och försäk-
ringsföretagen kan komma att behöva skjuta till extra kapital för att täcka
konglomeratets kapitalkrav, trots att kraven på individuell och gruppnivå
är uppfyllda. De ytterligare kapitalkrav som ställs på konglomeratnivå	175
	175

torde dock inte bli så omfattande att det föreligger någon risk för att ett enskilt konglomerat skulle få svårigheter att uppfylla dem.

Genom förslagen ökar antalet rapporter som skall tas in och analyseras av Finansinspektionen. Arbetet med att bygga upp rutiner och mallar kommer i ett initialskede att belasta Finansinspektionen resursmässigt. Tillsynen över finansiella konglomerat förutsätter ett utökat samarbete – som dessutom har nya inslag – mellan tillsynsmyndigheter i olika länder. Även det kommer att kräva resurser av inspektionen. Slutligen medför förslagen i promemorian att Finansinspektionen måste utföra ett visst föreskriftsarbete. Sammanfattningsvis innebär detta flera nya arbetsuppgifter för Finansinspektionen.

Finansinspektionen kommer att bistå regeringen med underlag för att bedöma resursbehovet. Finansieringen skall för år 2005 hanteras inom befintliga ramar och därefter inom den ordinarie budgetprocessen.

Utöver det som ovan sagts innebär förslagen även bl.a. att Finansin- spektionen får medge att vissa företag undantas från tillsynen över ett finansiellt konglomerat. Ett sådant beslut får i vissa fall överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Sannolikt kommer dock antalet beslut om sådana undantag att vara mycket få, varvid den ökade arbetsbelastningen hos de allmänna förvaltningsdomstolarna bedöms bli marginell. Det be- döms därför inte behövas ytterligare resurser för domstolsväsendet med anledning av promemorians förslag.

16.2Konsekvenser för små och medelstora företag

De föreslagna nya reglerna om tillsyn över finansiella konglomerat skall tillämpas lika för alla reglerade företag som ingår i ett finansiellt kon- glomerat oavsett företagets storlek. Detsamma gäller icke-reglerade företag som indirekt drabbas av reglerna genom interna rapporterings- krav, som nämnts rör det sig om finansiella institut, anknutna företag samt försäkringsholdingbolag. Konsekvenser i form av ökat administra- tivt arbete kan i viss mån komma att bli mer betungande för mindre företag, i synnerhet om de inte står under tillsyn, än för större finansiella företag som redan står under tillsyn och som därigenom har en upparbe- tad intern funktion inom företaget som handhar de uppgifter som för- anleds av tillsynen. Det bör dock beaktas att det är fråga om tillsyn över finansiella konglomerat, vilket förutsätter att de företag som träffas av reglerna utgör en del av en större finansiell grupp. Rutiner för informa- tion och rapportering bör rimligtvis tas fram på gruppnivå, vilket torde underlätta den administrativa bördan för de i gruppen ingående företa- gen. Reglerna berör inte fristående små och medelstora företag.

176

17 Författningskommentar

17.1Förslaget till lag om särskild tillsyn över finansiella konglomerat

1 kap. Inledande bestämmelser

1 §

Paragrafen anger lagens tillämpningsområde.

2 §

Paragrafen innehåller ett antal definitioner som är grundläggande för för- ståelsen av bestämmelserna i lagen. Definitionerna behandlas ingående i avsnitt 7. Utöver vad som framgår där kan följande nämnas.

Samtliga i punkten 6 angivna företag, utom blandade finansiella hol- dingföretag, tillhör någon av bank- eller värdepappers- eller försäkrings- sektorerna. Till banksektorn hör kreditinstitut (banker, kreditmarknadsfö- retag och institut för elektroniska pengar) och motsvarande utländska företag, vissa finansiella institut samt anknutna företag. Till värdepap- perssektorn hör värdepappersbolag, fondbolag och motsvarande ut- ländska företag, samt vissa finansiella institut. Till försäkringssektorn hör försäkringsföretag och utländska direktförsäkringsföretag, utländska åter- försäkringsföretag, och försäkringsholdingföretag. I punkten a har bank- och värdepapperssektorn slagits ihop, eftersom det inte finns anledning att skilja på dessa sektorer vid tillämpning av lagens bestämmelser.

Ett blandat finansiellt holdingföretag kan tillhöra olika sektorer. Om holdingföretaget också är ett finansiellt institut tillhör det bank- eller värdepapperssektorn och om det är ett utländskt återförsäkringsföretag tillhör det försäkringssektorn.

För tillämpningen av lagen är det i flera fall nödvändigt att avgöra vil- ken av bank- och värdepapperssektorn och försäkringssektorn som är den minsta respektive den största sektorn. Av andra stycket framgår enligt vilka kriterier detta bestäms. Beträffande beräkningsmetodens närmare innebörd hänvisas till författningskommentaren till 2 kap. 3 §.

I punkten 13 definieras relevant behörig myndighet. Vid bedömningen av om en annan myndighet än de som nämns i a och b skall anses rele- vant skall, såsom anges i artikel 2.17 i konglomeratdirektivet, särskilt beaktas den marknadsandel de reglerade företagen i konglomeratet har. Om marknadsandelen överstiger fem procent i medlemsstaten, talar mycket för att den behöriga myndighet i den medlemsstaten skall be- handlas som en relevant behörig myndighet.

Förutom marknadsandelen är bl.a. det inflytande som ett reglerat före- tag har inom konglomeratet av särskild betydelse för relevansbedöm- ningen.

I punkten 14 definieras sektorsbestämmelser. Som exempel på de för- fattningar som avses kan för kreditinstitut nämnas lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, lagen (2002:149) om utgivning av elek- troniska pengar och lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora ex- poneringar för kreditinstitut och värdepappersbolag (kapitaltäcknings- lagen), för värdepappersbolag lagen (1991:981) om värdepappersrörelse

och kapitaltäckningslagen, för fondbolag lagen (2004:46) om invester-

177

ingsfonder samt för försäkringsföretag lagen (1972:262) om understöds- föreningar och försäkringsrörelselagen (1982:713).

3–5 §§

I paragraferna definieras koncern och ägarintresse. Definitionerna stäm- mer i huvudsak överens med de som finns i kapitaltäckningslagen. Se även kommentaren till förslagen till ändring av 1 kap. 1 och 3 §§ kapi- taltäckningslagen.

Bestämmelserna behandlas i avsnitt 7.2.

6 §

I paragrafen definieras begreppet grupp.

Det finns en grupp om företagen har någon av de förbindelser som be- skrivs i paragrafen. Vid bedömningen av gruppens omfattning skall alla företag som har någon av de olika förbindelser som anges i paragrafen, dvs. koncernförhållanden, ägarintressen och gemensam ledning, ingå.

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.2.

7 §

Paragrafen klargör vad som avses med nära förbindelser. En liknande definition finns i bl.a. lagen om bank- och finansieringsrörelse och före- slås här införas även i 1 kap. 9 c § försäkringsrörelselagen.

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.2.

2 kap. Finansiellt konglomerat

1 §

Av paragrafen framgår vilka förutsättningar som skall vara uppfyllda för att en grupp företag skall utgöra ett finansiellt konglomerat. Bestämmel- sen kan inte läsas isolerad. Av de följande paragraferna (2–4 §§) framgår exempelvis den närmare innebörden av vissa begrepp som förekommer i denna bestämmelse.

Av första stycket framgår att det skall finnas en grupp (se definitionen i 1 kap. 6 §).

Av första stycket 1 följer att åtminstone ett av de reglerade företag som ingår i gruppen skall vara ett svenskt företag som är ett institut eller ett försäkringsföretag. (Angående innebörden av institut och försäkrings- företag se 1 kap. 2 §.) Finansinspektionen ansvarar alltid för tillsynen på individuell nivå över ett sådant företag. Om företaget ingår i en finansiell företagsgrupp eller en försäkringsgrupp, kan Finansinspektionen även ha tillsyn på gruppnivå och är då en relevant behörig myndighet med infly- tande över om gruppen är ett konglomerat eller inte.

Enligt första stycket 2 skall ett reglerat företag, dvs. ett institut eller ett försäkringsföretag eller ett motsvarande utländskt företag, som är aukto- riserat inom EES ingå i gruppen för att gruppen skall kunna vara ett kon- glomerat. Företaget kan finnas i toppen av konglomeratet. I ett sådant fall existerar ett konglomerat om det reglerade företaget är moderföretag till ett företag inom den finansiella sektorn, har ägarintresse i ett företag inom den finansiella sektorn eller har en gemensam eller i huvudsak ge-

mensam ledning med ett företag inom den finansiella sektorn. Av 1 kap.

178

2 § 6 framgår vilka företag som skall anses tillhöra den finansiella sek- torn.

Ett finansiellt konglomerat kan också vara för handen om ett reglerat företag som hör hemma inom EES är dotterföretag till ett annat företag än ett reglerat företag som är auktoriserat inom EES. För att gruppen då skall betraktas som ett finansiellt konglomerat skall gruppens verksamhet drivas huvudsakligen inom den finansiella sektorn (jämför 2 §).

Av första stycket 3 och 4 framgår att ytterligare förutsättningar för att det skall föreligga ett finansiellt konglomerat är att minst ett av företagen i gruppen tillhör försäkringssektorn och minst ett av företagen i gruppen tillhör bank- och värdepapperssektorn (se författningskommentaren till 1 kap. 2 § 6).

I första stycket 5 sägs att i ett finansiellt konglomerat skall både den verksamhet som drivs inom försäkringssektorn och den verksamhet som drivs inom bank- och värdepapperssektorn vara betydande. När verk- samheten är betydande framgår av 3 och 4 §§.

Enligt första stycket skall det finnas en grupp i vilken det ingår företag som uppfyller villkoren i punkterna 1–5. En grupp kan per definition be- stå av både finansiella företag och andra företag. Av bestämmelsen följer alltså att om kriterierna i första stycket är uppfyllda ingår alla företag i gruppen – oavsett vilken verksamhet de driver – i det finansiella kon- glomeratet.

Av andra stycket framgår att varje undergrupp i en större grupp skall betraktas som ett finansiellt konglomerat, om förutsättningarna i första stycket är uppfyllda. Det bör dock noteras att den särskilda konglomerat- tillsynen enligt 3 kap. 2 § bara sker på den övre av dessa nivåer.

Bestämmelsen behandlas även i avsnitt 8.1.

2 §

Av paragrafen framgår när en grupp som leds av ett moderföretag som inte är ett reglerat företag som är auktoriserat inom EES driver verksam- het huvudsakligen inom den finansiella sektorn (jämför 1 § första stycket 2 d). Så är fallet om balansomslutningen för företagen inom den finansi- ella sektorn överstiger 40 procent av gruppens totala balansomslutning.

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.1.

3 §

Av paragrafen framgår när företagen i en grupp anses driva betydande verksamhet inom försäkringssektorn eller bank- och värdepapperssek- torn. Den beräkning som skall göras kan uttryckas på följande sätt


balansomslutningen för				kapitalkravet för företa-
företagen	inom	den		gen inom	den specifika
specifika sektorn			+ sektorn		> 10 %
balansomslutningen för				kapitalkravet för samtliga
samtliga företag i grup-				företag i gruppen som till-
pen som	tillhör	den		hör den finansiella sektorn

finansiella sektorn

179

Vid beräkningen skall försäkringssektorn behandlas för sig och bank- och värdepapperssektorn behandlas som en gemensam sektor.

Av 4 § framgår att verksamheten inom försäkringssektorn och bank- och värdepapperssektorn kan anses betydande även i andra fall än de som anges i denna paragraf.

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.1.

4 §

Av paragrafen framgår att även om förutsättningarna i 3 § inte är upp- fyllda är verksamheten inom försäkringssektorn och bank- och värde- papperssektorn betydande om balansomslutningen för den minsta sektorn överstiger sex miljarder euro.

Som framgår av 1 kap. 2 § 6 är den minsta sektorn den sektor som har det lägsta genomsnittet och den största sektorn är den sektor som har det största genomsnittet vid tillämpning av beräkningsmetoden i 3 §.

Av 3 kap. 4 § framgår att det är möjligt att avstå från att behandla en grupp som ett finansiellt konglomerat trots att förutsättningarna i denna paragraf är uppfyllda.

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.1.

5 §

Paragrafen anger att vissa företag i en grupp inte skall tas med vid be- dömningen av dels om gruppen bedriver verksamhet huvudsakligen inom den finansiella sektorn (2 §), dels om gruppens verksamhet inom försäk- ringssektorn eller bank- och värdepapperssektorn är betydande (3 och 4 §§). Dessa företag preciseras närmare i den uppräkning som finns i 5 kap. 6 § första stycket.

Av 6 kap. 2 § framgår att om det finns fler relevanta behöriga myndig- heter än Finansinspektionen är en förutsättning för att bestämmelsen skall gälla att dessa myndigheter kommer överens om det. Ett sådant be- slut skall, enligt konglomeratdirektivet, initieras av den tillsynsmyndig- het som är samordnare för konglomeratet.

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.2.

6 §

En grupp som identifierats som ett finansiellt konglomerat enligt huvud- regeln kan komma att göra väsentliga förändringar i gruppens struktur som får till följd att tidigare uppnådda gränsvärden underskrids. Av be- stämmelsen framgår att gruppen ändå, under där angivna förutsättningar, skall fortsätta att vara ett finansiellt konglomerat till dess att gruppen under tre år inte uppfyllt gränsvärdena. En förutsättning för att bestäm- melsen skall vara tillämplig är dock att gruppen först har identifierats som ett finansiellt konglomerat enligt den senast tillgängliga balansräk- ningen.

Bestämmelsen skall tillämpas bara i undantagsfall. Det skall också be- stämmelsen i artikel 3.6 om att en grupp som sedan tidigare står under konglomerattillsyn skall fortsätta att behandlas som ett finansiellt kon- glomerat under en viss tid när gränsvärdena gått ner under 40 procent, 10 procent och sex miljarder euro men uppgår till 35 procent, 8 procent och fem miljarder euro (se nedan). Finansinspektionen bör undvika att

bestämmelserna kombineras så att den fortsatta tillsynen med stöd av

180

denna bestämmelse och bestämmelsen i 2 kap. 8 § pågår under sex år. Av 6 kap. 2 § framgår att om det finns fler relevanta behöriga myndigheter än Finansinspektionen är en förutsättning för att bestämmelsen i första meningen skall gälla att dessa myndigheter kommer överens om det. Ett beslut om att tillämpa bestämmelsen skall enligt konglomeratdirektivet initieras av den tillsynsmyndighet som är samordnare för konglomeratet.

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.2.

7 §

Om det är av särskild betydelse för tillsynen, skall balansomslutningen ersättas eller kombineras med andra faktorer vid tillämpningen av 2 och 3 §§.

Av konglomeratdirektivet framgår inte vad som avses med intäkts- struktur. En rimlig tolkning är dock att begreppet syftar på varje sektors relativa andel av gruppens intäkter, såsom de framgår av företagens re- sultaträkning.

Det framgår inte heller av direktivet vad som avses med poster utanför balansräkningen. I kapitaltäckningssammanhang betecknas dock sådana åtaganden som är osäkra avseende belopp och tidpunkt för betalning – exempelvis garantiförbindelser – som poster utanför balansräkningen.

Av 6 kap. 2 § framgår att det är Finansinspektionen, eventuellt till- sammans med övriga relevanta behöriga myndigheter, som avgör om bestämmelsen skall tillämpas eller inte.

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.2.

8 §

Ett konglomerat som står under tillsyn kan komma att underskrida de gränsvärden som anges i 2–4 §§. När det sker, skall de lägre gränsvärden som anges i paragrafens första stycke användas i stället.

Enligt andra stycket är det möjligt att bestämma att de lägre gränsvär- den som anges i första stycket inte längre skall tillämpas när det inte be- hövs för den särskilda tillsynen över det finansiella konglomeratet. Om gränsvärdena i 1–4 §§ då inte uppnås, får ett sådant beslut till följd att gruppen inte längre är ett finansiellt konglomerat.

Enligt direktivet är det samordnaren som, efter medgivande av de övriga relevanta behöriga myndigheterna, beslutar om undantag skall medges. Beslutsfattandet behandlas i 6 kap. 2 §.

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.2.

3 kap. Bestämmelsers räckvidd

1 §

Av paragrafen framgår när bestämmelserna för finansiella konglomerat i 4–7 kap. skall gälla.

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 11.1.

2 §

Det kan inom ett finansiellt konglomerat finnas undergrupper som också

är finansiella konglomerat. När så är fallet tillämpas bestämmelserna i 4–

181

7 kap. bara på huvudkonglomeratet och inte också på underkonglomera- ten. Av detta följer bl.a. att tillsynen bara utövas av en enda samordnare och på en enda nivå.

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 11.1.

3 §

Av paragrafen framgår att bestämmelserna om särskild tillsyn över finan- siella konglomerat helt eller delvis skall tillämpas på ett institut eller ett försäkringsföretag trots att villkoren i 2 kap. 1 § inte är uppfyllda.

Av punkten 1 framgår att en förutsättning för att ett sådant beslut skall fattas är att en fysisk eller juridisk person har ägarintresse i, kapitalbind- ningar med eller ett väsentligt inflytande över ett eller flera institut eller försäkringsföretag.

Med kapitalbindningar kan avses bl.a. ägarandelar som understiger 20 procent av rösterna och kapitalet (prop. 1994/95:50 s. 316).

Bestämmelsen är tillämplig exempelvis om ett företag som inte är ett reglerat företag har ägarintresse i ett eller flera institut eller försäkrings- företag. Ett icke-reglerat företag som har ett dotterföretag som är ett re- glerat företag men vars verksamhet inte drivs huvudsakligen inom den finansiella sektorn omfattas också av bestämmelsen.

Av punkten 2 framgår att även villkoren i 2 kap. 1 § första stycket 3–5 skall vara uppfyllda för att förbindelserna skall innebära att bestämmel- serna om särskild tillsyn över finansiella konglomerat blir tillämpliga. Bland företagen skall alltså finnas företag som tillhör såväl försäkrings- sektorn som bank- och värdepapperssektorn. Dessutom skall gruppens verksamhet inom båda dessa sektorer vara betydande.

För att bestämmelserna om finansiella konglomerat skall kunna tilläm- pas på de angivna förbindelserna krävs dessutom enligt punkten 3, att det är nödvändigt att särskild tillsyn sker av institutet eller försäkringsföre- taget såsom för finansiella konglomerat.

När rekvisiten i 1–3 är uppfyllda kommer bestämmelserna i lagen eller vissa av dem att gälla för personer som kommer att ingå i konglomeratet. Av detta följer bl.a. att de bestämmelser i denna lag som i det följande talar om företag tillämpas även på sådana fysiska och juridiska personer som inte är företag men som ingår i vad som enligt denna paragraf be- handlas som ett finansiellt konglomerat.

Bestämmelsen behandlas även i avsnitt 8.3.

4 §

Om verksamheten i en grupp inte når upp till det gränsvärde som anges i 2 kap. 3 § men gruppens verksamhet är betydande enligt 2 kap. 4 § och det inte är nödvändigt eller lämpligt att gruppen står under tillsyn finns det två alternativ. Det ena är att inte betrakta gruppen som ett finansiellt konglomerat. Det andra är att inte tillämpa någon eller några av bestäm- melserna i 5 kap.

Bestämmelsen förutsätter alltså att det inte är nödvändigt eller lämpligt att gruppen står under tillsyn. Det är inte lämpligt att gruppen står under tillsyn om det skulle vara vilseledande. Jämför artikel 3.3 i konglomerat- direktivet som anger att de relevanta behöriga myndigheterna i samför- stånd får besluta sig för att inte betrakta gruppen som ett finansiellt kon-

glomerat etc. om de anser att det inte är nödvändigt eller att det vore

182

olämpligt eller vilseledande. Som exempel på en omständighet som kan beaktas vid bedömningen av om det är nödvändigt eller lämpligt att gruppen står under tillsyn är den relativa storleken på gruppens minsta sektor. Om denna inte överstiger fem procent antingen mätt i termer av det genomsnitt som nämns i 2 kap. 3 § eller i termer av balansomslut- ningen eller solvenskraven för en sådan sektor, skall gruppen helt eller delvis undantas från tillsyn. En annan omständighet som kan motivera sådana undantag är om marknadsandelen, mätt i termer av balansomslut- ningen för bank- och värdepapperssektorn och i termer av tecknade bruttopremier för försäkringssektorn, inte överstiger fem procent i någon medlemsstat.

De ovan nämnda exemplen har hämtats från konglomeratdirektivet. Även andra omständigheter kan naturligtvis motivera att gruppen medges undantag från vissa eller samtliga bestämmelser som gäller för finansiella konglomerat. Vilka de är får dock överlämnas till rättstillämpningen. Här kan bara allmänt sägas att Finansinspektionen naturligtvis bör sträva efter att välja en enhetlig linje i sina bedömningar som ökar förutsebarheten för företagen.

Enligt 6 kap. 2 § är det Finansinspektionen som prövar om gruppen skall undantas helt eller bara delvis från bestämmelserna för finansiella konglomerat. Att denna valmöjlighet skall finnas följer av konglomerat- direktivet. Vilken lösning som skall väljas bör i första hand styras av hur stort behovet av konglomerattillsyn över gruppen är. När det finns flera relevanta behöriga myndigheter för ett finansiellt konglomerat måste emellertid inspektionen komma överens med de andra myndigheterna om vilken lösning som är lämpligast. I en sådan situation kan också möjlig- heten att nå en rimlig överenskommelse behöva vägas in.

Om Finansinspektionen beslutar att helt eller delvis undanta en grupp från tillämpningen av lagen skall inspektionen enligt andra stycket un- derrätta de övriga behöriga myndigheter som berörs av beslutet.

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.2.

5 §

Av 1 § framgår att vissa bestämmelser i lagen gäller bara när ett finansi- ellt konglomerat leds av ett reglerat företag eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor inom EES. När det reglerade företaget eller det blandade finansiella holdingföretaget har sitt huvudkontor utan- för EES gäller emellertid andra bestämmelser. Som framgår av denna paragraf finns dessa i 8 kap.

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 12.

4 kap. Samordnare av den särskilda tillsynen över ett finansiellt konglomerat

1 §

För varje finansiellt konglomerat skall det utses en samordnare. Av 3 kap. 2 § framgår dock att någon samordnare inte skall utses för ett kon- glomerat som ingår som undergrupp i ett större konglomerat.

Samordnaren skall utses bland de tillsynsmyndigheter inom EES som

ansvarar för tillsynen på individuell nivå eller på gruppnivå, dvs. Fi-

183

nansinspektionen eller andra behöriga myndigheter hemmahörande inom EES. I artikel 10 i konglomeratdirektivet anges vilka kriterier som avgör vilken behörig myndighet som skall utses till samordnare. Av 2 § fram- går när Finansinspektionen utifrån dessa kriterier skall vara samordnare.

Samordnaren är ansvarig för tillsynen över det finansiella konglome- ratet. I detta ingår bl.a. att övervaka konglomeratets finansiella ställning och att bedöma om bestämmelserna om kapitaltäckning, riskkoncentra- tion och interna transaktioner följs.

Tillsynen förutsätter ett nära samarbete med de övriga behöriga myn- digheterna, se 6 kap. 5 och 6 §§.

Bestämmelsen behandlas i avsnitten 11.1–11.3.

2 §

Av paragrafen framgår när inspektionen skall vara samordnare.

Vem som skall utses till samordnare beror på konglomeratets struktur. Konglomeratdirektivet pekar ut vilken behörig myndighet som skall vara samordnare i olika fall. Av första och andra styckena framgår när Finansinspektionen, vid en tillämpning av de kriterier som anges i artikel 10 i direktivet, skall vara samordnare.

Enligt första stycket 1 skall inspektionen vara samordnare när ett in- stitut eller ett försäkringsföretag finns i toppen av konglomeratet.

Av första stycket 2–4 framgår när inspektionen skall vara samordnare om det i toppen av konglomeratet finns ett blandat finansiellt holdingfö- retag.

Bestämmelsen i första stycket 2 behandlar den situationen att det blan- dade finansiella holdingföretaget är moderföretag till ett institut eller ett försäkringsföretag. Den bestämmelsen skall tillämpas såväl när det finns ett enda som när det finns flera blandade finansiella holdingföretag i Sverige.

Vid bedömningen enligt första stycket 3 av om de reglerade företagen ingår i samma sektor skall försäkringssektorn och bank- och värdepap- perssektorn bedömas för sig.

Om de reglerade företagen inte verkar inom samma sektor, skall den behöriga myndighet som ansvarar för tillsynen över det reglerade företag som verkar inom den största sektorn vara samordnare. Finansinspektio- nen är samordnare om detta företag är ett institut eller ett försäkrings- företag. Om det då finns två företag som verkar inom samma sektor är en rimlig utgångspunkt att balansomslutningens storlek ånyo bli avgörande för vilken behörig myndighet som utses till samordnare.

Av första stycket 4 framgår när Finansinspektionen skall utses till samordnare för ett finansiellt konglomerat som har ett blandat finansiellt holdingföretag i toppen och det inte finns något dotterföretag som är ett reglerat företag i samma stat. Finansinspektionen är då samordnare om ett institut eller ett försäkringsföretag är det dotterföretag som har den största balansomslutningen av de företag som ingår i den största sektorn.

Av andra stycket 1 framgår när inspektionen skall vara samordnare när det inte finns ett moderföretag i toppen av konglomeratet eller i andra fall som avses i första stycket. Det är exempelvis fråga om de situationer som beskrivs i 3 kap. 3 § .

Konglomeratdirektivet innehåller också en möjlighet att utse en annan

myndighet till samordnare om de fasta kriterierna i ett särskilt fall ger ett

184

olämpligt resultat. Av andra stycket 2 framgår att inspektionen kan komma att vara samordnare även i detta fall, se även 3 §.

Av tredje stycket framgår att Finansinspektionen, trots att förutsätt- ningarna enligt första stycket eller andra stycket 1 är uppfyllda, kan komma överens med övriga relevanta behöriga myndigheter om att en annan behörig myndighet än inspektionen skall utses till samordnare. Inspektionen får träffa en sådan överenskommelse, om den bedömer att det vore olämpligt att inspektionen är samordnare med hänsyn till kon- glomeratets struktur och betydelsen av dess verksamhet i olika länder.

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 11.2.

3 §

I andra fall än de som nämns i 2 § första stycket och andra stycket 1 skall som huvudregel en annan behörig myndighet än Finansinspektionen ut- ses till samordnare. Även i ett sådant fall kan det emellertid finnas anled- ning att utse en annan behörig myndighet än den som enligt huvudreg- lerna i konglomeratdirektivet skall vara samordnare. Finansinspektionen kan i den situationen, i egenskap av relevant behörig myndighet behöva komma överens med övriga relevanta myndigheter om vilken myndighet som skall utses i stället. Som framgår av 2 § andra stycket 2 kan Finans- inspektionen komma att väljas till samordnare i ett sådant fall. Av para- grafen framgår att det är möjligt för Finansinspektionen att ingå en över- enskommelse med övriga relevanta behöriga myndigheter även i andra fall än det som nämns i 2 § andra stycket 2.

4 §

Enligt bestämmelsen skall Finansinspektionen, när den är samordnare, informera de företag och myndigheter som nämns samt kommissionen om att gruppen har identifierats som ett finansiellt konglomerat. Under- rättelsen skall ges formen av ett överklagbart beslut. De relevanta behö- riga myndigheternas överenskommelser skall när det är lämpligt framgå av underrättelsen (se även 6 kap. 2 §).

Bestämmelsen behandlas i avsnitten 8.2 och 11.3.

5 kap. Finansiell ställning

1 §

Det är bara när Finansinspektionen är samordnare som inspektionen kan bestämma vad som skall rapporteras och hur. I paragrafen preciseras vilka bestämmelser i kapitlet som gäller när inspektionen är samordnare.

Bestämmelsen behandlas delvis i avsnitt 11.3.

2 §

Kapitalbasen för ett finansiellt konglomerat skall uppfylla ett särskilt kapitalkrav. Hur kapitalkrav och kapitalbas skall beräknas framgår av följande paragrafer.

Det är de reglerade företagen – i Sverige institut och försäkringsföretag

– som skall se till att kapitalbasen är tillräckligt stor. Redan av vissa

sektorsbestämmelser följer att ett enskilt institut eller försäkringsföretag

185

skall ha ett kapital som är tillfredsställande med hänsyn till riskerna. Av paragrafen framgår att kapitalbasen för institut och försäkringsföretag som ingår i ett finansiellt konglomerat skall vara tillfredsställande med hänsyn till det kapitalkrav som ställs på det finansiella konglomeratet. Om kapitalkravet är uppfyllt men solvensen eller den finansiella ställ- ningen hos ett reglerat företag inom konglomeratet trots detta är hotad, kan det ställas krav på ytterligare kapital.

Av bestämmelsen följer att om kapitalbasen för de företag som ingår i
konglomeratet inte uppfyller det särskilt beräknade kapitalkravet får det
göras en bedömning av vilka krav som skall ställas på de svenska regle-
rade företagen i konglomeratet. Om ett institut eller ett försäkringsföretag
finns i toppen av ett konglomerat torde som regel detta ansvara för att
kapitalbasen är tillräcklig. Detsamma gäller om ett blandat finansiellt
holdingföretag har ett enda dotterföretag och detta är ett institut eller ett
försäkringsföretag. Om det finns flera dotterföretag till holdingföretaget
kan det emellertid finnas situationer då det får göras en bedömning av
var kapitaltillskottet lämpligen bör ske, i den svenska delen av gruppen
eller i den utländska. De utländska reglerade företagens ansvar torde re-
gleras i de länder i vilka de auktoriserats.
Det behöver inte alltid vara den svenska delen av konglomeratet som
skall stå för hela tillskottet. Om den svenska delen av konglomeratet
även är en finansiell företagsgrupp som uppfyller de kapitalkrav som
ställs på finansiella företagsgrupper, kan det i vissa fall vara svårt att
motivera varför detta företags tillstånd skall kunna återkallas på grund av
kapitalbrist på konglomeratnivå. Som regel torde det då finnas andra lös-
ningar på problemet, exempelvis att något annat reglerat företag i grup-
pen gör ett kapitaltillskott eller reducerar sina risker. Om så inte sker, kan
det emellertid finnas anledning att ställa krav på att institutet eller försäk-
ringsföretaget på något sätt skyddar sig mot de risker som kapitalbristen
kan innebära för konglomeratet.
Som framgår av bl.a. ingripandebestämmelserna i 8 kap. kan även hol-
dingföretaget föreläggas att vidta åtgärder om konglomeratet inte upp-
fyller kapitalkravet i första stycket.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.1
3 §
Av bestämmelsen framgår att kapitalbasen och kapitalkravet bestäms
med utgångspunkt från de befintliga sektorsbestämmelserna, bl.a. de i
kapitaltäckningslagen och i 7 a kap. försäkringsrörelselagen. Dessa be-
stämmelser kan emellertid inte rakt av läggas till grund för beräkningen
av kapitalbas och kapitalkrav för ett finansiellt konglomerat. I bilaga till
konglomeratdirektivet framgår att det finns ett antal tekniska principer
som skall beaktas när kapitalbasens storlek bestäms. De olika beräk-
ningsmetoderna i bilagan innehåller också särskilda anvisningar för be-
räkning av kapitalbasen och kapitalkravet för konglomeratet.
Hur kapitalbasen och kapitalkravet mer i detalj skall beräknas kommer
att framgå av föreskrifter, se 9 kap. 1 §.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.1.
4 §
Av paragrafen framgår vilka metoder för beräkningen av kapitalbas och	186
	186

kapitalkrav som får användas av ett finansiellt konglomerat som leds av ett institut eller ett försäkringsbolag eller om Finansinspektionen är den enda relevanta behöriga myndigheten för konglomeratet.

Utgångspunkten är att beräkningen skall utföras enligt en s.k. sam- manläggnings- och avräkningsmetod. Om det finns skäl, får beräkningen emellertid i stället göras enligt en konsolideringsmetod eller enligt en kombination av de nu nämnda metoderna.

Av avsnitt 9.1 framgår vilka kriterier som avgör om beräkningen får ske på annat sätt än enligt sammanläggnings- och avräkningsmetoden.

5 §

I 4 § behandlas metoder för beräkning av kapitalbas och kapitalkrav när ett finansiellt konglomerat har en stark anknytning till Sverige. När det inte finns någon sådan anknytning, skall Finansinspektionen i stället en- ligt förevarande paragraf – efter att ha samrått med de övriga relevanta behöriga myndigheterna och det finansiella konglomeratet – bestämma vilken metod som skall väljas för konglomeratet. Valet står då mellan

1.sammanläggnings- och avräkningsmetoden,

2.konsolideringsmetoden,

3.kravavräkningsmetoden, eller

4.en kombination av ovanstående metoder.

I avsnitt 9.1 och i bilaga 2 till denna promemoria beskrivs de olika metoderna närmare.

6 §

Finansinspektionen skall i vissa fall undanta ett företag som ingår i ett finansiellt konglomerat från beräkningen av kapitalbasen och kapitalkra- vet för konglomeratet.

Enligt första stycket 1 skall ett företag som är beläget i ett land utanför EES undantas, om det finns rättsliga hinder för överföring av information som är nödvändig.

Av första stycket 2 följer att undantag skall göras om företaget är av försumbar betydelse med hänsyn till syftet med den särskilda tillsynen över finansiella konglomerat. Konglomeratdirektivet innehåller dock inte någon bestämmelse om när företaget är av försumbar betydelse (jämför dock artikel 52.2 i kreditinstitutsdirektivet [2002/12/EG]). Även om flera företag var för sig är av försumbar betydelse skall de dock, enligt andra stycket, omfattas av bestämmelserna om beräkning av kapitalkravet om de tillsammans inte är av försumbar betydelse.

Enligt första stycket 3 skall undantag göras om det skulle vara olämp- ligt eller missvisande med hänsyn till syftet med den särskilda tillsynen över finansiella konglomerat att ta med företaget i beräkningen. Det får avgöras i varje enskilt fall om det skulle vara olämpligt eller missvisande att ta med företaget. Innan ett sådant beslut fattas, skall dock Finansin- spektionen enligt tredje stycket normalt samråda med de övriga relevanta behöriga myndigheterna. Något sådant samråd behöver emellertid inte ske i brådskande fall.

Om ett reglerat företag undantas med stöd av första stycket 2 eller 3 skall enligt fjärde stycket det företag som finns i toppen av det finansiella konglomeratet, på begäran av den behöriga myndighet som har tillsyn

över det reglerade företaget som undantagits, lämna upplysningar som

187

kan underlätta den behöriga myndighetens tillsyn över det reglerade fö- retag i fråga.

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.5.

7 §

Riskkoncentrationer skall rapporteras på konglomeratnivå enligt 11 och 12 §§. Härigenom kan Finansinspektionen få en samlad bild av riskkon- centrationen inom ett finansiellt konglomerat.

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.2.

8 §

Av paragrafen framgår att det gäller särskilda bestämmelser om riskkon- centration för ett finansiellt konglomerat som leds av ett blandat finansi- ellt holdingföretag.

Om bank- och värdepapperssektorn är den största sektorn skall be- stämmelserna om stora exponeringar i kapitaltäckningslagen tillämpas för alla företag som ingår i sektorn i fråga och det blandade finansiella holdingföretaget. Av detta följer att för alla dessa företag skall det göras en särskild beräkning av om de uppfyller de nämnda kraven och detta oavsett om företagen i fråga ingår i en finansiell företagsgrupp eller inte.

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.2.

9 §

Interna transaktioner kan avse transaktioner som ett reglerat företag har med såväl företag inom och utom den finansiella sektorn. Interna trans- aktioner skall rapporteras enligt 11 och 12 §§.

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.3.

10 §

Institut och försäkringsföretag som ingår i ett finansiellt konglomerat skall vid varje tidpunkt ha en tillräckligt stor kapitalbas i förhållande till det kapitalkrav som ställs på dem. Kapitalbas och kapitalkrav för det fi- nansiella konglomeratet måste därför beräknas fortlöpande. Rapporte- ringen till inspektionen liksom den beräkning som görs i samband med rapporteringen, behöver dock ske endast vid vissa regelbundet återkom- mande tillfällen. Enligt konglomeratdirektivet räcker det med en gång per år. Som framgår av 9 kap. 1 § får lagen kompletteras med föreskrifter om innehållet, omfattningen och fullgörandet av rapporteringen.

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.1.

11 §

Det är endast sådana riskkoncentrationer och transaktioner som är bety- dande som regelbundet – enligt konglomeratdirektivet minst en gång per år – behöver rapporteras till Finansinspektionen. Vad som skall rapporte- ras bestäms från fall till fall och bedömningen görs i två steg.

Finansinspektionen identifierar först vilka riskkoncentrationer och transaktioner som skall rapporteras. Vid denna identifiering skall inspek- tionen beakta det finansiella konglomeratets specifika grupp- och risk- hanteringsstruktur. Innan inspektionen bestämmer vilka riskkoncentra- tioner och transaktioner som är av intresse, skall inspektionen emellertid

höra de övriga relevanta behöriga myndigheterna.

188

I nästa steg skall Finansinspektionen bestämma vilka risker och trans- aktioner som skall anses betydande. Innan det sker, skall inspektionen höra både övriga relevanta behöriga myndigheter och det finansiella konglomeratet. När inspektionen fastställer tröskelvärden för de risker och transaktioner som skall anses betydande, kan inspektionen göra detta med utgångspunkt i kapitalbaser och eller tekniska regler. Om det inte har fastställts några sådana gränsvärden skall – enligt artikel 8.2 – en transaktion åtminstone anses som betydande om beloppet överstiger fem procent av det totala belopp som kapitalkraven uppgår till inom det fi- nansiella konglomeratet.

Bestämmelsen behandlas i avsnitten 9.2 och 9.3.

12 §

Av paragrafen framgår vilket företag som skall upprätta och ge in rap- porter till Finansinspektionen. Om ett finansiellt konglomerat leds av ett institut eller ett försäkringsföretag är det detta reglerade företag som skall upprätta och ge in rapporter. När ett finansiellt konglomerat inte leds av ett institut eller ett försäkringsföretag, finns det två alternativ. Det ena är att låta det blandade finansiella holdingföretaget upprätta och ge in rap- porterna. Finansinspektionen kan dock – efter att ha hört de övriga rele- vanta behöriga myndigheterna och det finansiella konglomeratet – be- stämma att uppgiften skall i stället fullgöras av ett institut eller ett försäk- ringsföretag i det finansiella konglomeratet. Finansinspektionen bör dock sträva efter att lägga ansvaret för rapporteringen på det reglerade företag som ansvarar för konglomeratets ekonomiska ställning, riskhanterings- system etc.

Bestämmelsen behandlas i avsnitten 9.1–9.3.

13 §

Av sektorsbestämmelserna – t.ex. 6 kap. 2 § lagen om bank- och finansi- eringsrörelse – framgår att institut och försäkringsföretag skall ha system för riskhantering och rutiner för intern kontroll som är anpassade till företagets individuella risksituation.

Den förevarande paragrafen reglerar skyldigheten att ha system för riskhantering och rutiner för intern kontroll på konglomeratnivå, dvs. med hänsyn till det finansiella konglomeratets samlade risksituation. Ansvaret för att sådana system och rutiner finns ligger enligt bestämmel- sen på institut och försäkringsföretag i konglomeratet. De utländska företagens skyldighet i detta avseende regleras av lagstiftningen i det land där företagen auktoriserats.

14 §

Paragrafen behandlar skyldigheten för de rapporteringsskyldiga företa- gen att ha nödvändiga rutiner för intern kontroll för att ta fram de upp- gifter som kan vara av betydelse för tillsynen. En sådan skyldighet finns både i förhållande till Finansinspektionen och till en utländsk myndighet som är samordnare.

15 §

I paragrafens första stycke behandlas skyldigheten för företag som ingår i

ett finansiellt konglomerat att lämna den information som behövs för att

189

det företag som ansvarar rapporteringen till Finansinspektionen eller en utländsk behörig myndighet som är samordnare för konglomeratet skall kunna fullgöra sin rapporteringsskyldighet. Bestämmelsen innebär att ett svenskt företag även är skyldigt att lämna uppgifter till ett utländskt företag som ansvarar för rapporteringen till den utländska samordnaren.

Ett svenskt företag kan ingå i ett finansiellt konglomerat som inte är ett finansiellt konglomerat enligt svensk rätt men enligt konglomeratdirekti- vet. Så kan exempelvis vara fallet om det inte finns ett institut eller ett försäkringsföretag i gruppen men väl ett finansiellt institut. Enligt andra stycket skall även i detta fall de svenska företagen lämna information till det företag som ansvarar för rapporteringen för det utländska finansiella konglomeratet.

16 §

Paragrafen, som beskriver de krav som ställs på ledningen i ett blandat finansiellt holdingföretag, behandlas i avsnitt 10.

6 kap. Tillsyn

1 §

Av paragrafens första stycke framgår att Finansinspektionen skall utöva tillsyn över att denna lag följs.

I fråga om institut och försäkringsföretag får inspektionen, med de tillägg som följer av lagen, bedriva tillsynen med utgångspunkt i de be- stämmelser som finns i rörelsereglerna för respektive institut eller försäk- ringsföretag.

2 §

I fråga om de särskilda beräkningsgrunderna i 2 kap. 5–7 §§ och 8 § andra stycket samt 3 kap. 3 och 4 §§ gäller en särskild beslutsordning. Om Finansinspektionen är den enda tillsynsmyndigheten med intresse i konglomeratet, skall eventuella beslut fattas av inspektionen ensam. Om det förutom inspektionen finns andra, utländska relevanta behöriga myn- digheter inblandade, skall de gemensamt bestämma om exempelvis be- stämmelserna om finansiella konglomerat skall tillämpas eller hur långt- gående ett eventuellt undantag skall vara. I vissa fall, såsom i fråga om 2 kap. 5 och 6 §§, skall initiativet till beslutet tas av samordnaren. För beslut som avses i 2 kap. 8 § andra stycket gäller en annan ordning. Den innebär att samordnaren fattar beslutet men att bestämmelsen får tillämpas endast om de övriga relevanta behöriga myndigheterna medger det. De utländska myndigheterna tillämpar då sitt hemlands lag.

Ett sådant beslut i samförstånd mellan inspektionen och andra myn- digheter är en sådan internationell överenskommelse som enligt 10 kap. 3 § regeringsformen får ingås av inspektionen bara på uppdrag av reger- ingen. Eftersom det redan framgår av förevarande lag (se även 9 kap. 2 §) att inspektionen får träffa en sådan överenskommelse, kan den emellertid ingås utan regeringens godkännande.

Om ett företag i konglomeratet begär att Finansinspektionen prövar om det finns förutsättningar att tillämpa någon av de särskilda beräknings-

grunderna, skall inspektionen fatta ett uttryckligt beslut om huruvida be-

190

stämmelsen enligt svensk rätt är tillämplig. När det finns flera relevanta behöriga myndigheter, måste dessa emellertid ändå komma överens om att tillämpa den särskilda beräkningsgrunden för att den skall gälla.

Enligt andra stycket skall Finansinspektionen, när inspektionen är samordnare för det finansiella konglomeratet dokumentera en eventuell överenskommelse med de andra relevanta behöriga myndigheterna i ett beslut. Överenskommelsen kan när det är lämpligt ingå i underrättelsen enligt 4 kap. 4 §.

Finansinspektionens beslut kan överklagas enligt 10 kap. Domstolens prövning avser om beslutet är förenligt med svensk rätt. Om domstolen ändrar beslutet, t.ex. för att Finansinspektionens beslut strider mot denna lag, påverkar detta inte utan vidare överenskommelsen. Eftersom direkti- vet talar om ett gemensamt beslut mellan tillsynsmyndigheterna och ett beslut bör kunna överklagas, förutsätts här att överenskommelsen kan utformas så att en domstols ställningstagande kan påverka även överens- kommelsens innehåll.

Bestämmelsen behandlas i avsnitten 8.2 och 8.3

3 §

Uppgiftsskyldigheten enligt paragrafen gäller såväl reglerade som icke- reglerade företag. Finansinspektionen kan med stöd av bestämmelsen begära in uppgifter från företag som ingår i finansiella konglomerat för vilka inspektionen är samordnare. Finansinspektionen kan emellertid också begära in uppgifter från svenska företag som ingår i ett finansiellt konglomerat för vilken en annan tillsynsmyndighet är samordnare. Den informationen kan sedan lämnas vidare till samordnaren enligt 5 och 6 §§ (se artiklarna 11.3 och 14.2 i konglomeratdirektivet).

Om företaget inte lämnar begärda upplysningar till Finansinspektio- nen, får inspektionen enligt andra stycket förelägga företaget att göra det. Ett sådant föreläggande kan förenas med vite (se 7 kap. 9 §). Ett ut- ländskt reglerat företag får dock inte bli föremål för ett sådant föreläg- gande. I fråga om sådana företag gäller i stället 7 kap. 3 §.

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 11.4.

4 §

Av paragrafen framgår att Finansinspektionen får göra platsundersök- ningar hos ett blandat finansiellt holdingföretag som enligt 5 kap. 12 § är rapporteringsskyldigt till inspektionen. Inspektionen kan kontrollera bl.a. att ett sådant företag har erforderliga rutiner för intern kontroll för att ta fram uppgifter som kan vara av betydelse för tillsynen över det finansiella konglomeratet.

5 §

I konglomeratdirektivet beskrivs tämligen ingående hur samarbetet mellan myndigheterna skall ske (se t.ex. artikel 11 första stycket och artikel 12). Bestämmelsen i denna paragraf är tillämplig även på sådant samarbete som indirekt följer av direktivet, t.ex. på sådana samordnings- åtgärder som överenskoms enligt artikel 11 andra stycket i konglomerat- direktivet.

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 11.3.

191

6 §

Finansinspektionen kan efter begäran från en utländsk behörig myndig- het behöva kontrollera information från ett företag beläget i Sverige och som omfattar tillsynen över finansiella konglomerat. Av paragrafen följer att inspektionen, i den omfattning som är möjlig enligt gällande lagar och förordningar, skall bistå den utländska myndigheten med dessa uppgifter. Paragrafen ger även den utländska myndigheten en rätt att delta i en kontroll som utförs av inspektionen.

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 11.5.

7 §

Paragrafen innehåller en bestämmelse om sekretess för den som vid full- görandet av sina skyldigheter enligt denna lag får vetskap om vissa affärsförhållanden. Paragrafen utgör bara ett komplement till de särskilda bestämmelser om tystnadsplikt som gäller enligt sektorsbestämmelserna.

Bestämmelsen överensstämmer, bortsett från vissa språkliga juster- ingar, med motsvarande sekretessregel för finansiella företagsgrupper i 7 kap. 13 § kapitaltäckningslagen och för försäkringsgrupper i 7 a kap. 10 § försäkringsrörelselagen.

Institut, försäkringsföretag och blandade finansiella holdingföretag är skyldiga att lämna uppgifter till Finansinspektionen om det finansiella konglomeratet. De behöver för att kunna fullgöra denna skyldighet få viss finansiell information av övriga företag som ingår i konglomeratet. Det kan då röra sig om företag som inte står under finansiell tillsyn, vare sig inom eller utanför Sverige. Syftet med denna sekretessbestämmelse är att skydda sådan information som mottas av det företag som är upp- giftsskyldigt gentemot Finansinspektionen. För institut gäller redan sek- retess för den beskrivna situationen enligt de särskilda rörelselagarna, se 1 kap. 10 § lagen om bank- och finansieringsrörelse, 1 kap. 8 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse och 2 kap. 19 § lagen (2004:46) om investeringsfonder. Någon motsvarande bestämmelse om tystnadsplikt finns inte för försäkringsföretag eller blandade finansiella holdingföretag. Sekretesskyddet i den förevarande paragrafen omfattar därför informa- tion som lämnats till försäkringsföretag och blandade finansiella holding- företag.

Den i paragrafen föreskrivna tystnadsplikten gäller inte bara för styrel- seledamöter och anställda utan också för befattningshavare som fått kän- nedom om förhållanden som omfattas av tystnadsplikt, t.ex. revisorer.

Den som bryter mot bestämmelsen kan dömas för brott mot tystnads- plikt enligt 20 kap. 3 § brottsbalken.

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 11.6.

8 §

Bestämmelsen reglerar försäkringsföretags och blandade finansiella holdingföretags uppgiftsskyldighet till undersökningsledare eller åkla- gare. Sådan uppgiftsskyldighet finns för bl.a. kreditinstitut genom bestämmelser i 1 kap. 11 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse och 7 kap. 13 a § kapitaltäckningslagen.

Förutsättningen för att ett försäkringsföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag skall vara skyldigt att lämna ut uppgifter är att det begärs

av en undersökningsledare (dvs. åklagare eller polis) eller en åklagare

192

samt att det sker under en utredning enligt reglerna om förundersökning i brottmål respektive i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål på framställ- ning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol. Det innebär att en uppgiftsskyldighet alltid föreligger om uppgifterna begärs under en svensk förundersökning och om begäran görs av undersökningsledaren. Pågår inte någon sådan förundersökning eller begärs uppgifterna av någon annan än undersökningsledaren, är företaget inte skyldigt att lämna ut uppgifter enligt denna bestämmelse.

Uppgiftsskyldigheten innefattar även det fallet att begäran om upp- gifter görs för att bistå utländska myndigheter i deras brottsutredningar sedan en ansökan om rättslig hjälp i brottmål framställts. En sådan be- gäran handläggs enligt lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål. En ansökan enligt den lagen handläggs av domstol eller åkla- gare enligt 2 kap. 7 § och under de förutsättningar och enligt det för- farande som gäller för en motsvarande åtgärd under en svensk förunder- sökning eller rättegång (se 2 kap. 1 § första stycket och 10 § nämnda lag). En utredning som åklagaren vidtar sker således enligt reglerna om förundersökning.

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 11.6.

9 §

I 8 § finns bestämmelser om skyldighet att lämna ut uppgifter om enskil- das förhållanden till företag inom ett finansiellt konglomeratet när detta begärs i en svensk förundersökning av undersökningsledaren eller av åklagare i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål.

Enligt första stycket får undersökningsledaren eller åklagaren också förordna om meddelandeförbud i förhållande till kunden eller någon ut- omstående. Förordnandet får riktas till försäkringsföretaget eller det blandade finansiella holdingföretaget i fråga och till dess anställda och styrelseledamöter. Förbudet avser såväl det förhållandet att uppgifter har lämnats ut som att en förundersökning eller ett ärende om rättslig hjälp förekommer. I de flesta fall torde – när ett förordnande över huvud taget är påkallat – räcka med att förordnandet riktas till en begränsad person- krets, t.ex. personer som har handlagt begäran om utlämnandet av upp- gifter och dem som annars känner till saken. Endast i undantagsfall torde det bli aktuellt att rikta förordnandet till samtliga anställda och styrelse- ledamöter. Frågan får bedömas från fall till fall av den som meddelar förordnandet.

Av andra stycket framgår förutsättningarna för att förordna om med- delandeförbud samt villkoren för dess giltighet i tiden. Ett förordnande får ske bara om det krävs för att utredningen om brott inte skall äventyras eller för att uppfylla krav enligt en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige. De överenskommelser som i dag ställer upp sådana krav är tilläggsprotokollet till 2000 års EU-konvention (artikel 4) och tillämpningen av motsvarande bestämmelser i förhållande till Island och Norge med stöd av avtalet den 19 december 2003 mellan EU och dessa stater. Förordnandet skall vara tidsbegränsat och får inte gälla länge än vad som är nödvändigt med hänsyn till syftet med förbudet. Tidsgränsen får dock förlängas. Inget hindrar att ett förordnande återkal- las i förtid när det finns skäl för detta.

193

När det gäller uppgiftslämnande i ett ärende om rättslig hjälp får dock tidsbegränsningen sker bara om den utländska myndighet eller mellan- folkliga domstol som är sökande samtycker till att så sker. Samtycke till en tidsgräns torde kunna erhållas i de flesta fall. Även ett förbud som inte är tidsbegränsat skall dock upphöra att gälla när förbudet inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med åtgärden, vilken åklagaren skall besluta om. För att möjliggöra detta i praktiken bör åklagaren med stöd av 5 kap. 2 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål, kräva att den utländska myndigheten lämnar en underrättelse när meddelandeför- budet inte längre är motiverat och därmed kan upphöra att gälla.

I många fall torde det inte alls vara nödvändigt att förordna om ett meddelandeförbud eftersom ett avslöjande för kunden eller någon annan inte innebär någon risk för brottsutredningen. Beträffande tidsbegräns- ningen finns det naturligtvis inte skäl att låta förbudet bestå längre än till dess inhämtande av uppgifterna ändå avslöjas för kunden, t.ex. i samband med ett förhör eller när förundersökningen redovisas enligt 23 kap. 18 § rättegångsbalken. Undersökningsledaren eller åklagaren måste ta ställ- ning till dessa frågor i det enskilda fallet. När det är fråga om rättslig hjälp är det dock upp till den ansökande utländska myndigheten eller den mellanfolkliga domstolen att avgöra om och i så fall när förordnandet kan upphöra att gälla.

10 §

Av första stycket framgår att institut och försäkringsföretag är skyldiga att med avgifter bekosta Finansinspektionens tillsynsverksamhet enligt den förevarande lagen.

De bestämmelser som finns i denna lag kan komma att medföra att in- stitut eller försäkringsföretag måste göra väsenliga förändringar i befint- liga system, t.ex. för beräkning av kapitalkrav eller för att uppfylla kra- ven på tillfredsställande riskhanteringssystem. Systemen står under Finansinspektionens tillsyn. Inspektionen kan därför behöva göra en in- gående granskning av genomförda ändringar av befintliga system eller av nya system. En sådan granskning kan medföra behov för inspektionen att uppdra t.ex. åt en konsult att utreda frågor som kräver särskild sakkun- skap. Kostnader som uppstår i detta sammanhang och som direkt kan hänföras till installationer eller förändringar av system eller rutiner skall enligt andra stycket betalas av det företag som tillsynen avser. Företaget bör i så fall beredas tillfälla att yttra sig och även ta del av offerter eller liknande för att skaffa sig en uppfattning om den förväntade kostnaden. Motsvarande gäller om inspektionen i samband med den löpande tillsy- nen måste anlita någon med särskild fackkunskap.

En motsvarande bestämmelse finns i 7 kap. 14 § kapitaltäcknings- lagen.

7 kap. Ingripande

1 §

Det företag som enligt 5 kap. 12 § är rapporteringsskyldigt till Finansin- spektionen måste kunna vidta åtgärder för det fall det finansiella kon-

194

glomeratet inte uppfyller de krav som i fråga om kapital, rikskoncentra- tion m.m. som ställs på konglomeratet enligt 5 kap.

Om ett institut eller ett försäkringsföretag i ett finansiellt konglomerat inte uppfyller de krav som ställs på det enligt denna lag eller om den finansiella ställningen för något reglerat företag som ingår i konglome- ratet är hotad, får Finansinspektionen förelägga det företag som gentemot inspektionen svarar för rapporteringen för det finansiella konglomeratet att vidta åtgärder för att rätta till förhållandet. En åtgärd som kan bli ak- tuell är att upprätta en åtgärdsplan för hur problemen, skall lösas. Ett sådant föreläggande får förenas med vite, se 9 §. Om konglomeratets problem kan innebära att utländska reglerade företags finansiella ställ- ning hotas skall Finansinspektionen underrätta berörda tillsynsmyndig- heter, se 3 §.

Sanktionen i denna paragraf kan användas parallellt med de sanktioner som finns i sektorsbestämmelserna. Inspektion bör välja den sanktion som är lämpligast i det enskilda fallet.

2 §

Ett föreläggande enligt paragrafen får förenas med vite, se 9 §.

Som framgår av 1 § kan Finansinspektionen ingripa mot ett blandat finansiellt holdingföretag även i andra fall än de som anges i den föreva- rande paragrafen.

3 §

Av konglomeratdirektivet följer att om ett reglerat företag i en medlems- stat bryter mot vissa bestämmelser skall Finansinspektionen underrätta tillsynsmyndigheten i det andra landet. Det är den utländska myndighe- ten som bestämmer om det finns anledning att ingripa mot företaget eller inte. Av denna paragraf framgår att Finansinspektionen skall underrätta den utländska tillsynsmyndigheten om inspektionen i egenskap av sam- ordnare bedömer att ett reglerat företag som hör hemma i ett annat land inom EES inte uppfyller de krav som ställs på det enligt denna lag eller om kraven är uppfyllda men det reglerade företagets finansiella ställning ändå är hotad.

4 §

Det ligger på Finansinspektionen att avgöra om en försenad rapportering skall medföra förseningsavgift med maximalt belopp eller om förse- ningen är av sådan karaktär att avgiften bör bestämmas till ett lägre be- lopp eller efterges. Allmänt kan sägas att en längre försening i regel är allvarligare än en försening med bara någon dag. Å andra sidan kan även mindre förseningar vid upprepade tillfällen vara allvarliga. När storleken på avgiften bestäms skall hänsyn också tas till institutets storlek.

Om ett företag skulle motsätta sig att ge in en rapport har inspektionen möjlighet att förelägga institutet vid vite att komma in med den.

Vid upprepade fall av underlåtenhet eller försenad rapportering kan in- spektionen använda sig av ingripandemöjligheterna i sektorsbestämmel- serna.

En motsvarande bestämmelse om förseningsavgift finns i 15 kap. 10 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse (se prop.

2002/03:139 s. 387 f och 553).

195

5–8 §§

Av paragraferna framgår vad som gäller för verkställighet av beslut om förseningsavgift.

Av 3 kap. 1 § utsökningsbalken följer att en förvaltningsmyndighets beslut får verkställas enligt den lagen om det finns en särskild föreskrift om detta. Av 6 § framgår att Finansinspektionens beslut om försenings- avgift skall utgöra en exekutionstitel som kan verkställas utan domstols- förfarande. Av den paragrafen framgår att Finansinspektionens beslut att påföra förseningsavgift får verkställas om den är obetald och förfallen till betalning. Av 5 § framgår att förseningsavgiften skall betalas till Finansinspektionen inom 30 dagar efter det att beslutet om den vunnit laga kraft eller den längre tid som anges i beslutet. Om förseningsavgif- ten inte betalas i rätt till skall enligt 7 § Finansinspektionen lämna den obetalda avgiften för indrivning. Den paragrafen klargör också att mål om uttagande av fordran handläggs som allmänt mål hos kronofogde- myndigheten.

Enligt 8 § faller en förseningsavgift som påförts ett institut bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att domen vann laga kraft.

Motsvarande bestämmelser finns i 15 kap. 11–14 §§ lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse (prop. 2002/03:139 s. 553 f).

9 §

Av paragrafen framgår att Finansinspektionen får förena förelägganden enligt denna lag med vite.

8 kap. Moderföretag utanför EES

1 §

Det kan vara så att ett finansiellt konglomerat leds av ett företag som har auktoriserats i ett land utanför EES eller av ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor utanför EES. I dessa fall utövas tillsynen över konglomeratet som huvudregel av tillsynsmyndigheten i det landet. Av paragrafens första stycke framgår att Finansinspektionen, om inspektionen skulle ha varit samordnare för det finansiella konglomeratet enligt bestämmelserna i 4 kap. 2 § första stycket 1–4 första stycket och andra stycket 1, skall bedöma om den tillsyn som den andra tillsynsmyndigheten utövar är likvärdig med den som föreskrivs i konglomeratdirektivet. Bedömningen skall göras för varje enskilt konglomerat.

Av andra stycket framgår att Finansinspektionen skall pröva om tillsy- nen är likvärdig med den enligt konglomeratdirektivet på begäran av moderföretaget eller någon av de reglerade företag som auktoriserats inom EES. Finansinspektionen får också ta upp frågan på eget initiativ.

Enligt tredje stycket får dock Finansinspektionen fatta beslut i frågan först efter att ha hört med övriga relevanta behöriga tillsynsmyndigheter. Dessutom skall inspektionen ha rådfrågat Kommittén för finansiella kon- glomerat. Det torde ligga i sakens natur att inspektionen beaktar det råd

som kommittén ger och att det ingår som en del av beslutsunderlaget.

196

Ett institut och ett försäkringsföretag som ingår i ett konglomerat för vil- ken en tillsynsmyndighet i ett land utanför EES ansvarar för tillsynen har samma ansvar för att kapitalkravet uppfylls. Inte heller får riskkoncent- rationer eller interna transaktioner hota solvensen eller den finansiella ställningen för institutet eller försäkringsföretaget. Detta klargörs i fjärde stycket. Om ett institut eller ett försäkringsföretag överträder de bestäm- melser som där anges kan Finansinspektionen ingripa med stöd av sek- torsbestämmelserna.

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 12.

2 §

Av paragrafen framgår vilka alternativ Finansinspektionen har om tillsy- nen i det tredje landet inte bedöms likvärdig med den tillsyn som före- skrivs i konglomeratdirektivet. Ett alternativ är att tillämpa bestämmel- serna i denna lag analogt på de reglerade företagen i konglomeratet. Det förutsätter att även de företag i toppen av konglomeratet som hör hemma utanför EES ingår i de beräkningar som skall göras, uppfyller rapporte- ringskraven i lagen och har en lämplig ledning etc.

I stället för en analog tillämpning av lagens bestämmelser kan inspek- tionen efter samråd med övriga behöriga relevanta myndigheter, besluta att tillsynen skall organiseras på något annat sätt som säkerställer lämplig extra tillsyn över de reglerade företagen i det finansiella konglomeratet. För att den extra tillsynen skall anses tillräcklig skall den uppfylla målen i konglomeratdirektivet. En alternativ metod, som också nämns i kon- glomeratdirektivet, är att kräva att det inrättas ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor inom gemenskapen och tillämpa bestämmelserna på de reglerade företagna i det finansiella konglomerat som leds av holdingföretaget.

Om Finansinspektionen väljer detta alternativa tillvägagångssätt, skall inspektionen anmäla det till de övriga berörda behöriga myndigheterna och kommissionen.

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 12.

9 kap. Bemyndiganden

1 §

I denna paragraf har samlats de frågor beträffande vilka det överlämnas till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att med- dela föreskrifter som skall komplettera lagbestämmelserna.

I punkten 1 finns ett bemyndigande som gör det möjligt att meddela föreskrifter om hur balansomslutningen och kapitalkraven skall beräknas vid identifieringen av ett finansiellt konglomerat. Den bestämmelsen gör det inte bara möjligt att genom föreskrifter ta in bestämmelser motsva- rande de i artikel 3.7 i konglomeratdirektivet utan även att meddela ytterligare detaljföreskrifter i ämnet.

Bemyndigandena i punkterna 2 och 3 gör det möjligt att meddela före- skrifter om hur kapitalbasen och kapitalkravet för ett finansiellt konglo- merat skall bestämmas, inklusive vilka beräkningsmetoder som skall an- vändas. Sådana föreskrifter kan exempelvis behandla ämnen som berörs i

197

artiklarna 6.3 och 6.4 i konglomeratdirektivet och i bilaga 1 till det- samma.

Bemyndigandet i punkterna 4 och 5 möjliggör föreskrifter om hur de riskkoncentrationer eller transaktioner inom ett finansiellt konglomerat som kan bli aktuella skall värderas. Med stöd av detta kan det t.ex. före- skrivas till vilket belopp en riskkoncentration skall tas upp, jämför be- stämmelserna om stora exponeringar. Eftersom föreskrifterna förutsätter att de riskkoncentrationer och interna transaktioner som kan bli föremål för rapportering identifieras, blir det också möjligt för företagen att be- döma vad rapporteringsskyldigheten kan komma att omfatta.

Bemyndigandet i punkten 6 gör det möjligt att meddela föreskrifter om rapporteringens omfattning och innehåll samt när rapporterna skall ges in till Finansinspektionen.

Enligt punkten 7 får det meddelas föreskrifter om vad systemen för riskhantering och rutinerna för intern kontroll skall innehålla. Detta be- myndigande ger bl.a. möjlighet att meddela föreskrifter med innehåll motsvarande det i artikel 9.1–3 i konglomeratdirektivet.

Punkten 8 innehåller ett bemyndigande rörande avgifterna för tillsy- nen. Sådana bemyndiganden finns i ett flertal andra författning inom det finansiella området.

2 §

Konglomeratdirektivet förutsätter att det är möjligt för de relevanta behö- riga myndigheterna att komma överens i en rad frågor. De överenskom- melser som träffas är sådana internationella överenskommelser som av- ses i 10 kap. 3 § regeringsformen. Att inspektionen får ingå vissa sådana överenskommelser framgår av 6 kap. 2 §.

Det är emellertid inte möjligt att förutse exakt när överenskommelser kommer att behöva ingås eller vad de kommer att innehålla. För att Finansinspektionen inte i de fall då överenskommelsen följer av konglo- meratdirektivet skall behöva begära bemyndiganden beträffande vissa delar av ett avtal eller beträffande särskilda avtal anges i denna paragraf att inspektionen får ingå sådana överenskommelser som följer av kon- glomeratdirektivet. Som exempel på en överenskommelse som omfattas av bestämmelsen kan nämnas den överenskommelse om samordnings- åtgärder som nämns i artikel 11.1.

10 kap. Överklagande och ansvarsbestämmelse

1 §

I likhet med vad som föreskrivs i lagen om bank- och finansierings- rörelse skall beslut som Finansinspektionen meddelar överklagas till länsrätt som första instans och prövningstillstånd krävas för överkla- gande till kammarrätt (jämför prop. 2002/03:139 s. 505 f och 556 f). Be- slut som avses i 20 § 5 förvaltningslagen – dvs. beslut om föreskrifter enligt 8 kap. regeringsformen – skall dock inte kunna överklagas alls. Samma utgångspunkter bör gälla i förevarande sammanhang.

Av första stycket framgår därför att beslut som avses i 20 § 5 förvalt- ningslagen inte får överklagas.

198

Av andra stycket framgår att Finansinspektionens beslut i andra fall överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Enligt tredje stycket krävs prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten.

Av fjärde stycket framgår att Finansinspektionen i brådskande fall kan meddela interimistiska beslut. Det måste då särskilt anges i beslutet att det skall gälla omedelbart.

2 §

Bestämmelsen straffbelägger överträdelser av meddelandeförbudet i 6 kap. 9 §.

17.2Förslaget till lag om ändring i lagen (1972:262) om understödsföreningar

26 a §

Genom de ändringar som görs i paragrafen ändras definitionen av en för- säkringsgrupp.

I första stycket 2 görs ett tillägg som innebär att en understödsförening och de försäkringsföretag med vilket föreningen har en gemensam eller i huvudsak gemensam ledning fortsättningsvis skall behandlas som en för- säkringsgrupp. Bestämmelsen behandlas även i avsnitt 14.6.2.

I andra stycket har det gjorts en redaktionell ändring. Motsvarande lydelser finns i 7 a kap. 1 § försäkringsrörelselagen och 1 kap. 1 § första stycket 10 kapitaltäckningslagen.

26 b §

I direktivet om försäkringsgrupper har det gjorts ändringar som innebär att begreppen anknutna företag och företag med ägarintresse inte bara omfattar moder-dotterbolagsförbindelser och ägarintressen utan även företag med en gemensam eller i huvudsak gemensam ledning. Detta har föranlett ändringar i denna paragraf.

Av punkten 2, som är ny, framgår nu att en företagsgrupp skall omfatta företag med vilka understödsföreningen har en gemensam eller i huvud- sak gemensam ledning.

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 14.6.2.

26 i–26 k §§

Paragraferna, som är nya, innehåller bestämmelser om företags uppgifts- skyldighet till undersökningsledare eller åklagare och meddelandeförbud i anslutning därtill samt en bestämmelse om ansvar för överträdelse av meddelandeförbudet. Beträffande bestämmelsens innebörd hänvisas till författningskommentarerna till 6 kap. 8 och 9 §§ samt 10 kap. 2 § lagen om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.

199

17.3Förslaget till lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713)

1 kap.

8 a §

I paragrafens första stycke har lagts till en hänvisning till en ny bestäm- melse i 7 kap. 24 a § om avräkning från kapitalbasen, eftersom även den bestämmelsen påverkar kapitalbasens storlek.

Av femte stycket i dess nya lydelse framgår att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vill- kor att räkna av poster från kapitalbasen. Bestämmelsen har samma ut- formning som den i 8 kap. 1 § 1 kapitaltäckningslagen.

9 c §

Definitionen av nära förbindelser har getts samma lydelse som den i 1 kap. 6 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse. I sak in- nebär ändringen att nära förbindelse finns bl.a. om ett företag eller en fysisk person äger minst 20 procent av kapitalet, i stället för mer än 20 procent av kapitalet, eller disponerar över minst 20 procent av samtliga röster, i stället för mer än 20 procent av samtliga röster, i försäkrings- bolaget. Övriga ändringar är redaktionella.

9 e §

I paragrafen har gjorts ett tillägg till definitionen av försäkringsholding- företag. Av tillägget framgår att bolaget inte är försäkringsholdingföretag om det samtidigt är ett blandat finansiellt holdingföretag enligt lagen om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 14.6.1.

2kap.

3§

I paragrafen har lagts till ett nytt sjätte stycke. Detta stycke inleds med sista meningen i nuvarande femte stycket (punkten 1). Av den nya be- stämmelsen i punkten 2 framgår att bolagsordningen inte får stadfästas och koncession beviljas för ett försäkringsbolag om den som kan för- väntas komma att få ett kvalificerat innehav i företaget är ett försäkrings- holdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag och dess led- ning inte uppfyller de krav som ställs på ledningen i ett sådant företag enligt 7 a kap. 9 a § denna lag eller 5 kap. 16 § lagen om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.

4 §
Paragrafen är ny. Av första stycket framgår att Finansinspektionen är
skyldig att samråda med en tillsynsmyndighet i ett annat EES-land innan
bolagsordningen stadfästs och koncession beviljas för ett försäkringsbo-
lag som står i där angivna förbindelser till försäkringsföretag, ett kredit-
institut, ett institut för elektroniska pengar eller ett värdepappersföretag
med auktorisation i det andra landet. Samma samrådsskyldighet förelig-	200
	200

ger innan en koncession förlängs. Bestämmelsen har utformats efter förebild i 2 kap. 5 § lagen (2004:46) om lagen om investeringsfonder.

Samrådsskyldigheten skall fullgöras av Finansinspektionen även när det är regeringen som prövar koncessionen. Av andra stycket framgår att i det fallet skall inspektionen överlämna informationen till regeringen.

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 14.1.

3 kap.

2 och 2 d §§

Av den nya punkten 2 i 2 § femte stycket framgår att Finansinspektionen vid prövningen av ett förvärv som görs av ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag skall kontrollera om ledningen i holdingföretaget uppfyller de krav som ställs i 7 a kap. 9 a § i denna lag respektive 5 kap. 16 § lagen om särskild tillsyn över finansiella konglo- merat.

Av den nya bestämmelsen i 2 d § första stycket tredje punkten framgår att Finansinspektionen kan använda sig av där angivna sanktioner, om ledningen i nämnda företag inte längre uppfyller kraven. Övriga änd- ringar är redaktionella.

Bestämmelserna behandlas i avsnitt 13.

2 g §

Av paragrafen, som är ny, framgår när Finansinspektionen är skyldig att samråda med en tillsynsmyndighet i ett annat EES-land innan inspektio- nen ger en person tillstånd att förvärva aktier eller andelar i ett försäk- ringsbolag.

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 14.1.

7 kap.

24 a §

I paragrafen, som är ny, framgår att ett försäkringsföretag måste räkna av aktier och tillskott i vissa företag från kapitalbasen. Bestämmelsen har samma innebörd som 2 kap. 7 § tredje och fjärde styckena kapitaltäck- ningslagen.

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 14.2.

7 a kap.

1 §

Genom de ändringar som har gjorts i paragrafen ändras definitionen av en försäkringsgrupp.

I första stycket 1 b har gjorts ett tillägg som innebär att ett försäkrings- bolag och de försäkringsföretag med vilket försäkringsbolaget har en gemensam eller i huvudsak gemensam ledning fortsättningsvis skall be- handlas som en försäkringsgrupp. Ändringen i första stycket 3 innebär att en försäkringsgrupp inte finns om moderföretaget är ett blandat finansi-

201

ellt holdingföretag enligt 1 kap. 1 § lagen om särskild tillsyn över finan- siella konglomerat. Bestämmelserna behandlas i avsnitt 14.6.2.

I andra stycket har det gjorts en redaktionell ändring. Liknande lydel- ser finns i 1 kap. 4 § lagen om särskild tillsyn över finansiella konglome- rat, 26 a § lagen om understödsföreningar och 1 kap. 1 § 10 kapitaltäck- ningslagen.

2 §

Av punkten 2, som är ny, framgår att en företagsgrupp skall omfatta även andra företag än försäkringsföretag med vilka försäkringsbolaget har en gemensam eller i huvudsak gemensam ledning.

I punkten 4 (tidigare punkten 3) görs ett tillägg som innebär att när ett företag äger ett försäkringsbolag skall inte bara dotterföretag och intres- seföretag till ägaren räknas med utan även företag med vilka ägaren har en gemensam eller i huvudsak gemensam ledning.

Enligt punkten 5 skall, om ett försäkringsbolag har en gemensam eller i huvudsak gemensam ledning med ett annat företag, även det sistnämnda företagets dotterföretag, intresseföretag och företag med gemensam eller i huvudsak gemensam ledning räknas med.

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 14.6.2.

4 §

Ändringen i paragrafen innebär att när den gruppbaserade kapitalbasen bestäms skall hänsyn tas även till de nya bestämmelserna i 7 kap. 24 a § om avräkning av aktier i och tillskott i vissa företag.

9 a §

Paragrafen är ny. Den innehåller ett krav på att den som ingår i ledningen för ett försäkringsholdingföretag skall ha tillräcklig insikt och erfarenhet för att delta i ledningen av ett sådant företag. En motsvarande bestäm- melse för försäkringsbolag finns i 2 kap. 3 § femte stycket 3.

10 a–10 c §§

19 kap.

4 §

Enligt paragrafens tredje stycke får Finansinspektionen kontrollera upp-

gifter på plats hos fysiska och juridiska personer som ingår i en försäk-

202

ringsgrupp som står under tillsyn av en annan tillsynsmyndighet inom EES. Ändringen innebär att om en sådan kontroll görs på begäran av en sådan myndighet får den myndigheten delta i kontrollen.

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 14.4.

11 h §

Enligt 7 a kap. 9 a § skall den som ingår i ledningen för ett försäkrings- holdingföretag, ha tillräcklig insikt och erfarenhet för att delta i ledning av företaget och även i övrigt vara lämplig för en sådan uppgift. Av denna nya paragraf framgår att om någon i ledningen i ett försäkrings- holdingföretag inte uppfyller dessa krav, får inspektionen förelägga företaget att rätta till förhållandet. Ett sådant föreläggande får förenas med vite.

Som framgår av avsnitt 13 är detta emellertid inte den enda möjlighet som inspektionen har. Om det finns brister i holdingföretagets ledning kan de sanktioner som ägarprövningsbestämmelserna innehåller till- lämpas (se t.ex. 2 kap. 3 § och 3 kap. 2 och 2 d §§).

17.4Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse

2 kap.

1 §

I paragrafen har lagts till en ny punkt i andra stycket. I den anges två ytterligare fall då tillstånd att driva värdepappersrörelse inte får beviljas.

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.

3 a §

Av paragrafen, som är ny, framgår att Finansinspektionen är skyldig att samråda med en tillsynsmyndighet i ett annat EES-land innan tillstånd beviljas för ett värdepappersbolag som står i där angivna förbindelser till ett värdepappersföretag, ett kreditinstitut, ett institut för elektroniska pengar eller ett försäkringsföretag med auktorisation i det andra landet. Bestämmelsen har utformats efter förebild i 2 kap. 5 § lagen (2004:46) om investeringsfonder.

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 14.1.

6 kap.

3 a §

Av bestämmelsen i fjärde stycket, framgår när Finansinspektionen är skyldig att samråda med en tillsynsmyndighet i ett annat EES-land innan inspektionen ger en person tillstånd att förvärva aktier eller andelar i ett värdepappersbolag (se även 2 kap. 3 a §). I bestämmelsen har även gjorts vissa redaktionella ändringar för att anpassa lydelsen till motsvarande bestämmelser i andra lagar på det finansiella området, t.ex. försäkrings- rörelselagen.

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 14.1.

203

3 b och 3 f §§

I 3 b § har lagts in ett nytt andra stycke till vilket även andra meningen i första stycket har förts. Av den nya delen av stycket framgår att Finans- inspektionen vid prövningen av ett förvärv som görs av ett holdingföre- tag med finansiell verksamhet eller ett blandat finansiellt holdingföretag skall kontrollera om ledningen i företaget uppfyller de krav som ställs i 6 kap. 11 § kapitaltäckningslagen respektive 5 kap. 16 § lagen om sär- skild tillsyn över finansiella konglomerat. Jämför motsvarande bestäm- melse i 2 kap. 1 § tredje stycket.

Av den nya bestämmelsen i 3 f § första stycket tredje punkten framgår att Finansinspektionen får använda sig av där angivna sanktioner om led- ningen inte längre uppfyller kraven. Övriga ändringar är redaktionella.

Bestämmelserna behandlas i avsnitt 13.

17.5Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag

1 kap.

1 §

I paragrafen har definitionerna av holdingföretag med finansiell verk- samhet, holdingföretag med blandad verksamhet och ägarintresse änd- rats. Ändringarna behandlas i avsnitt 14.7.1. Beträffande ändringen av definitionen av ägarintresse hänvisas även till författningskommentaren till 7 a kap. 1 § försäkringsrörelselagen.

3 §

Den ändring som har gjorts i andra stycket är redaktionell.

2 kap.

7 §

Av paragrafen framgår vilka poster som skall räknas av när kapitalbasens storlek bestäms. I paragrafens tredje stycke har gjorts ett tillägg som in- nebär att det bokförda värdet av aktierna samt tillskott i institut för elek- troniska pengar, försäkringsbolag och motsvarande utländska företag samt i utländska återförsäkringsföretag och försäkringsholdingföretag också skall räknas av från kapitalbasen. Lydelsen har vidare ändrats så att det klargörs att det är institutets bokförda värde av aktierna som skall dras av vid beräkningen av kapitalbas. Dessutom anges ytterligare ett fall då avräkning från kapitalbasen skall ske, nämligen då institutet har ett ägarintresse i något av de uppräknade företagen.

Av tillägget i fjärde stycket framgår att avräkning inte behöver göras för tillskott i företag som ingår i ett finansiellt konglomerat.

Ändringen behandlas i avsnitt 14.2.

204

6 kap.

1 §

I paragrafens första stycke har punkten 3 fått ett nytt innehåll. Av den nya bestämmelsen i den punkten framgår att en finansiell företagsgrupp finns också när ett institut eller ett holdingföretag med finansiell verk- samhet har en gemensam eller i huvudsak gemensam ledning med ett annat institut, finansiellt institut eller något annat företag som nämns i bestämmelsen. Av punkten 4 (nuvarande punkten 3) framgår att gemen- sam eller i huvudsak gemensam ledning även skall beaktas när det be- stäms vilka företag som ingår i en finansiell företagsgrupp i där beskrivet fall.

Beträffande den närmare innebörden av ”gemensam eller i huvudsak
gemensam ledning” hänvisas till författningskommentaren till 1 kap. 6 §
lagen om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 14.7.4.
2 §
Till följd av ändringen i 1 § har första stycket 4 utgått.
6 §
I 7 b § införs en ny bestämmelse om konsolidering när två företag har
gemensam eller i huvudsak gemensam ledning. Av ändringen i den före-
varande paragrafen framgår att även bestämmelsen i 7 b § kan innebära
att företagen i den finansiella företagsgruppen inte konsolideras fullstän-
digt.
7 b §
Av 1 § framgår att en finansiell företagsgrupp kan bestå t.ex. av ett in-
stitut och vissa företag med vilka institutet har en gemensam eller i
huvudsak gemensam ledning. När en sådan finansiell företagsgrupp
föreligger anger inte lagens bestämmelser hur konsolideringen. I stället
skall i dessa fall Finansinspektionen bestämma hur konsolideringen skall
ske, vilket framgår av denna nya paragraf.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 14.7.4.
10 §
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 15.
11 §
Paragrafen är ny. En motsvarande bestämmelse finns i 5 kap. 16 § lagen
om särskild tillsyn över finansiella konglomerat, se författningskom-
mentaren till den bestämmelsen.
7 kap.
4 §
Av paragrafen framgår att Finansinspektionen efter begäran från en till-
synsmyndighet i ett annat EES-land får lämna eller kontrollera informa-
tion som behövs för att den utländska myndigheten skall utöva sin tillsyn
eller också tillåta att myndigheten själv utför kontrollen. Till detta har nu	205
	205

lagts att den utländska tillsynsmyndigheten får delta i kontrollen om den inte själv utför den.

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 14.4.

12 a §

Enligt den nya bestämmelsen i 6 kap. 11 § skall den som ingår i led- ningen för ett holdingföretag med finansiell verksamhet, ha tillräcklig insikt och erfarenhet för att delta i ledningen av företaget och även i övrigt vara lämplig för en sådan uppgift. Av förevarande paragraf, som är ny framgår att om ledningen inte uppfyller dessa krav får inspektionen förelägga holdingföretaget att rätta till förhållandet. Ett sådant föreläg- gande får förenas med vite (se 7 kap. 15 §).

Som framgår av avsnitt 13 är detta emellertid inte den enda möjlighet som inspektionen har. Om det finns brister i holdingföretagets ledning, kan inspektionen nämligen tillämpa de sanktioner som ägarprövningsbe- stämmelserna innehåller (se t.ex. 14 kap. lagen [2004:297] om bank- och finansieringsrörelse).

16 §

Enligt gällande rätt får beslut som avses i 20 § 5 förvaltningslagen – dvs. beslut om föreskrifter enligt 8 kap. regeringsformen – överklagas till regeringen (prop. 1999/2000:94 s. 53). Enligt första stycket i dess nya lydelse framgår att sådana beslut inte får överklagas alls.

Av andra stycket framgår att alla övriga beslut enligt denna lag över- klagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Beträffande skälen för ändringarna hänvisas till författningskommenta- ren till 10 kap. 1 § lagen om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.

7 a kap. Moderföretag utanför EES

1 och 2 §§

Paragraferna är nya. De behandlar den situation där tillsynen över en fi- nansiell företagsgrupp skall utövas av en tillsynsmyndighet utanför EES. Eftersom motsvarande bestämmelser föreslås ingå i lagen om särskild tillsyn över finansiella konglomerat hänvisas till författningskommenta- ren till den lagen (8 kap.).

17.6Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige

5 kap.

13 och 14 §§

Paragraferna har ändrats så att det framgår att den nya bestämmelsen i 7 kap. 24 a § försäkringsrörelselagen om avräkning av aktier och tillskott i vissa företag skall tillämpas vid beräkningen av kapitalbas för skadeför- säkring och livförsäkring.

206

17.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (2004:46) om investeringsfonder

2 kap.

10 och 10 a §§

Bestämmelsen i 10 § andra meningen har flyttats till första stycket i den nya paragrafen 10 a §. Beträffande den närmare innebörden av den be- stämmelsen hänvisas till prop. 2002/03:150 s. 175 och 303.

10 a § andra stycket behandlar fondbolag som inte förvaltar någon an-
nans finansiella instrument. För dessa fondbolag skall gälla de bestäm-
melser om finansiella företagsgrupper i 6 och 7 kap. kapitaltäcknings-
lagen som är tillämpliga för värdepappersbolag. Förutom
bestämmelserna i 6 kap. är alltså de bestämmelser i 7 kap. som handlar
om enskilda företag i en finansiell företagsgrupp tillämpliga, t.ex. 2 § om
tillsynsansvar för finansiella företagsgrupper, 6 § om vem som skall ge in
tillsynsredovisningen och 10 § om övervaknings- och kontrollsystem.
Av bestämmelsen framgår att för fondbolag, dvs. för svenska bolag,
skall gälla de bestämmelser som är tillämpliga för värdepappersbolag. I
exempelvis 6 kap. 1 § kapitaltäckningslagen används dock uttryck som
syftar på bl.a. värdepappersbolag och motsvarande utländska företag. Det
skall då läsas som fondbolag och motsvarande utländska företag, dvs.
förvaltningsbolag. Av detta följer exempelvis att förvaltningsbolagen i
utlandet kan komma att vara ett dotterföretag i en finansiell företags-
grupp.
När ett fondbolag ingår i en finansiell företagsgrupp bestäms kapital-
kravet även enligt 2 kap. 8, 9 och 11 §§ i den förevarande lagen, jämför
2 kap. 5 § kapitaltäckningslagen.
Ett fondbolag upprättar sin årsredovisning enligt årsredovisningslagen
(1995:1554). Av 6 kap. 5 § kapitaltäckningslagen framgår att den grupp-
baserade redovisningen för en finansiell företagsgrupp skall upprättas
med tillämpning av de regler som gäller för upprättandet av koncern-
balansräkning och koncernresultaträkning enligt 7 kap. lagen
(1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag.
Eftersom den lagen inte gäller för ett fondbolag som är moderbolag, har
det i 10 a § tredje stycket tagits in en bestämmelse som för ett sådant
bolag i stället hänvisar till årsredovisningslagen.
Bestämmelserna behandlas även i avsnitt 8.4.
10 kap.
4 §
Bestämmelsen behandlar Finansinspektionens skyldighet att samråda
med utländska tillsynsmyndigheter i vissa fall då aktierna i ett fondbolag
byter ägare. Det bör noteras att bestämmelsen inte innehåller någon skyl-
dighet att samråda när förvärvaren eller någon denne närstående är ett
värdepappersföretag. Det finns nämligen enligt UCITS-direktivet inte
någon skyldighet att samråda i detta fall (se artikel 5 e i detta direktiv,
som infördes genom Europaparlamentets och rådets direktiv
2001/107/EG). Detta hindrar naturligtvis inte att Finansinspektionen som
ett led i beredningen av ärendet samråder även i detta fall.	208
	208

17.10Förslaget till lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse

3 kap.

2 §

I paragrafen har införts en ny bestämmelse i andra punkten andra stycket. Bestämmelsen anger två ytterligare fall då tillstånd att driva bankrörelse eller finansieringsrörelse inte får ges. Jämför motsvarande bestämmelse i bl.a. 2 kap. 1 § andra stycket lagen (1991:981) om värdepappersrörelse och 2 kap. 2 § andra stycket lagen (2002:149) om utgivning av elektro- niska pengar.

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.

8 a §

Av bestämmelsen, som är ny, framgår att Finansinspektionen är skyldig att samråda med en tillsynsmyndighet i ett annat EES-land innan tillstånd beviljas för en bank eller ett kreditmarknadsföretag som står i där an- givna förbindelser till ett utländskt kreditinstitut, ett institut för elektro- niska pengar, ett försäkringsföretag eller ett värdepappersföretag med auktorisation i det andra landet. Bestämmelsen har utformats efter före- bild i 2 kap. 5 § lagen om investeringsfonder.

Samrådsskyldigheten skall fullgöras av Finansinspektionen även när det är regeringen som beslutar i frågan om tillstånd. Av andra stycket framgår att i det fallet skall inspektionen överlämna den information som erhållits av den utländska tillsynsmyndigheten till regeringen.

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 14.1.

7 kap.

9 §

Av paragrafen framgår hur stort ett kreditinstituts kvalificerade innehav i andra företag får vara. Enligt gällande rätt behöver kreditinstitutet vid den beräkningen inte räkna med innehav av aktier och andelar i kreditin- stitut, utländska kreditinstitut, institut för elektroniska pengar, värdepap- persföretag, finansiella institut, anknutna företag eller försäkringsföretag. Den ändring som görs innebär att inte heller kvalificerade innehav i åter- försäkringsföretag behöver räknas med.

Ändringen behandlas i avsnitt 14.7.2.

14 kap.

2 och 6 §§

I 2 § har gjorts ett tillägg i andra stycket. Av bestämmelsen framgår att Finansinspektionen vid prövningen av ett förvärv som görs av ett hol- dingföretag med finansiell verksamhet eller ett blandat finansiellt hol- dingföretag skall kontrollera om ledningen i holdingföretaget uppfyller de krav som ställs i 6 kap. 11 § kapitaltäckningslagen respektive 5 kap. 16 § lagen om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.

209

Beräkningsmetoder för kapitalbas och kapitalkrav för Bilaga 2 ett finansiellt konglomerat

Direktivets bilaga I anger tre olika metoder för beräkning av kapitalbas och kapitalkrav, samt en fjärde som bygger på en kombination av de övriga tre. Dessa ger endast under mycket enkla förhållanden samma resultat. Direktivet tillåter att medlemsstaterna anger vilken metod som skall användas för finansiella konglomerat som i toppen har ett reglerat företag som auktoriserats i medlemsstaten. Detta gäller även sådana kon- glomerat som i toppen har ett finansiellt holdingbolag vars relevanta be- höriga myndigheter är belägna i en och samma medlemsstat. För kon- glomerat som i toppen har ett finansiellt holdingföretag vars relevanta behöriga myndigheter finns i olika medlemsstater skall medlemsstaterna tillåta tillämpning av samtliga metoder. I sådant fall skall samordnaren, efter samråd med andra relevanta behöriga myndigheter och det finansi- ella konglomeratet, besluta om vilken eller vilka metoder som skall an- vändas.

Tekniska principer för beräkningen

Gemensamt för de metoder som direktivet anger är att de bygger på gällande särregler för respektive sektor. För eventuella icke-reglerade företag inom den finansiella sektorn, som inte täcks av särregler på indi- viduell nivå, skall ett teoretiskt kapitalkrav uppskattas.

I övrigt anger direktivet ett antal övergripande tekniska principer för beräkningen av kapitalbas och kapitalkrav för ett finansiellt konglomerat som skall beaktas oavsett vilken beräkningsmetod som tillämpas. Till dessa hör att dubbelt utnyttjade poster i kapitalbasen skall elimineras. Det innebär bl.a. att man säkerställer att kapitalet i kapitalbasen endast räknas in en gång. Dessutom skall kapital som på ett olämpligt sätt skapats inom konglomeratet räknas av från kapitalbasen. Som exempel på kapital som skapats inom gruppen på ett olämpligt sätt kan nämnas internvinster som uppstått vid handel mellan företagen i konglomeratet.

Vidare skall kapitalkraven för de i konglomeratet ingående sektorerna täckas av poster i kapitalbasen enligt motsvarande särregler. Det innebär att vid kontrollen av att eventuellt tillkommande krav på konglomerat- nivå är uppfyllt, får endast sådana poster som får ingå i kapitalbasen en- ligt varje särregelverk beaktas. Vid beräkningen av kapitalbasen för ett finansiellt konglomerat skall behöriga myndigheter dessutom ta hänsyn till i vilken grad kapital verkligen kan överföras och göras tillgängligt mellan företagen i gruppen.

Till vilken andel kapitalbas och kapitalkrav i dotterföretag samt företag med ägarintresse skall ingå i beräkningen på konglomeratnivå framgår av respektive metod. Dock gäller för samtliga metoder att eventuella kapi- talunderskott i ett dotterföretag som huvudregel skall beaktas i sin helhet, oavsett vilken andel av kapitalet i dotterföretaget som ingår i konglome- ratet. Om det saknas kapitalförbindelser med ett företag i ett konglomerat skall samordnaren, efter samråd med övriga relevanta behöriga myndig- heter, avgöra vilken andel av företagets kapitalbas och kapitalkrav som

skall användas som underlag för beräkningarna.

212

I det följande beskrivs och diskuteras de angivna metoderna i detalj. Bilaga 2 Framställningen illustreras sedan av ett räkneexempel.

Metod 1: Konsolideringsmetod
Beräkningen av konglomeratets kapitalbas görs enligt denna metod med
utgångspunkt i gruppens sammanställda (konsoliderade) räkenskaper,
dvs. koncernredovisning eller motsvarande. Att metoden har sin ut-
gångspunkt i sammanställda räkenskaper innebär att man redan i ut-
gångsläget har eliminerat fordringar och skulder samt internvinster mel-
lan gruppföretagen och därigenom fastställt konglomeratets samlade
egna kapital. För beräkningen av konglomeratets kapitalkrav används
inte de sammanställda räkenskaperna. I första hand skall man i stället
göra en sammanläggning av de gruppbaserade kraven för i gruppen ingå-
ende finansiella företagsgrupper respektive försäkringsgrupper. Saknas
undergrupper på sektorsnivå tillämpas i stället individuella krav.
Alla grupper som kan komma att definieras som finansiella konglome-
rat är inte skyldiga att upprätta koncernredovisning. Enligt redovisnings-
lagstiftningen är ett moderföretag som har ett dotterföretag som huvudre-
gel skyldigt att upprätta koncernredovisning. Detta innebär exempelvis
att ett finansiellt konglomerat som bara består av ett reglerat företag och
dess företag med ägarintresse i normalfallet inte behöver upprätta någon
koncernredovisning.
Konsolideringsmetoden liknar den metod som används för beräkning
av kapitalbas för finansiella företagsgrupper. Finansiella företagsgrupper
skall enligt kapitaltäckningslagen upprätta en sammanställd s.k. tillsyns-
redovisning. Även en sådan tillsynsredovisning går att använda som un-
derlag vid tillämpning av konsolideringsmetoden, under förutsättning att
samtliga i konglomeratet ingående företag ingår i tillsynsredovisningen.
Det bör dock noteras att principen för konsolidering av ägarintressen i
tillsynsredovisningen skiljer sig mot den princip som enligt redovis-
ningslagstiftningen skall tillämpas i koncernredovisningen. I koncern-
redovisningen värderas ägarintressen som huvudregel enligt principerna i
kapitalandelsmetoden, vilket innebär att moderbolagets proportionella
andel av det egna kapitalet i företaget räknas in i koncernredovisningen
(se t.ex. 7 kap. 2 §,lagen [1995:1559] om årsredovisning i kreditinstitut
och värdepappersbolag). I tillsynsredovisningen skall dock ägarintressen
som huvudregel konsolideras fullt ut med hjälp av den s.k. förvärvsmeto-
den (6 kap. 6 § kapitaltäckningslagen). I likhet med vad som gäller för
dotterföretag skall då 100 procent av tillgångarna och skulderna i företa-
get med ägarintresse ingå i den sammanställda redovisningen. En orsak
till att denna konsolideringsmetod tillämpas för ägarintressen är att det
underlättar beräkningen av det gruppbaserade kapitalkravet.
För försäkringsgrupper finns inget motsvarande krav på konsoliderade
räkenskaper som finns för finansiella företagsgrupper. Försäkringsrörel-
selagen tillåter emellertid försäkringsföretag att använda sig av konsoli-
deringsmetoden vid beräkning av den gruppbaserade solvensen (7 a kap.
5 §). En förutsättning för detta är att en koncernredovisning upprättats i
enlighet med principerna i redovisningslagstiftningen. Intressebolag räk-
nas därför in med hjälp av kapitalandelsmetoden. Solvenskravet för
intressebolag beräknas då proportionellt till den andel det ingår i	213

koncernredovisningen (se 12 § Finansinspektionens föreskrifter och Bilaga 2 allmänna råd [2002:4] om gruppbaserad kapitalbas och solvensmarginal

för försäkringsföretag och understödsföreningar som ingår i en grupp). Av det ovanstående följer att olika principer gäller för å ena sidan in-

räkning av ägarintressen i koncernredovisningen och i konsoliderings- metoden för försäkringsgrupper och å andra sidan den metod som tilläm- pas av finansiella företagsgrupper. Vid tillämpning av konsoliderings- metoden på konglomeratnivå är det därför viktigt att beakta att gruppfö- retagen ingår med samma andelar vid beräkningen av både kapitalbas och kapitalkrav. Det innebär i praktiken att kapitalkravet i tillämpliga fall behöver justeras så att det överensstämmer med den andel till vilken kapitalbasen i gruppföretaget är inräknad i konglomeratets kapitalbas.

Metod 2: Sammanläggnings- och avräkningsmetoden

Enligt denna metod görs beräkningen på grundval av den individuella redovisningen för vart och ett av gruppföretagen. Konglomeratets kapi- talbas beräknas som summan av kapitalbaserna för varje gruppföretag inom den finansiella sektorn. Vid beräkningen beaktas tillämpliga kapi- taltäcknings-, solvens- eller liknande rörelseregler. För att justera för dubbelt utnyttjade poster minskas denna summa bl.a. med det bokförda värdet av aktierna i gruppföretagen. Kapitalkravet på konglomeratnivå beräknas sedan som summan av kapitalkraven för varje företag inom den finansiella sektorn. Vid beräkningarna av konglomeratets kapitalbas och kapitalkrav skall gruppföretagen ingå till sin proportionella andel.

Metod 3: Kravavräkningsmetoden

Med denna metod beräknas konglomeratets kapitalbas med utgångspunkt i en beräknad kapitalbas hos moderföretaget eller företaget i toppen av konglomeratet. Vid beräkningen skall innehaven i dotterföretag och företag med ägarintresse värderas till kapitalandelen, vilket är detsamma som moderföretagets proportionella innehav av det redovisade egna kapitalet i företaget. Kapitalkravet på konglomeratnivå beräknas i sin tur som moderföretagets krav adderat med det högsta av den proportionella andelen av kapitalkravet för vart och ett av dotterföretagen respektive företagen med ägarintresse, och det bokförda värdet av motsvarande företag.

Enligt denna metod får endast den proportionella andelen av det redo- visade egna kapitalet i dotterföretaget och företaget med ägarintresse räknas in i kapitalbasen på konglomeratnivå. Därför kommer vissa poster (t.ex. förlagslån) som normalt sett får ingå i kapitalbasen för ett dotter- företag eller företag med ägarintresse inte att beaktas. Sammantaget med den uppjustering av kapitalkravet för det finansiella konglomeratet som skall göras i de fall det bokförda värdet av ett dotterföretag eller företag med ägarintresse överstiger den proportionella andelen av kapitalkravet i företaget, gör detta att kravavräkningsmetoden kan betraktas som något strängare än övriga metoder.

214

Sammanfattning av de tre metoderna

Bilaga 2

I nedanstående tabell sammanfattas mycket förenklat de tre metodernas huvudsakliga egenskaper. Samtliga metoder förutsätter att redovisat eget kapital kan behöva justeras när kapitalbasen bestäms. Externa förlagslån kan t.ex. i vissa fall få räknas in i kapitalbasen, trots att de räknas som skuld i redovisningen. Vidare kan t.ex. immateriella tillgångar behöva räknas av när kapitalbasen bestäms, trots att tillgången ingår i det redovi- sade egna kapitalet.

	Konsolideringsmetod	Sammanläggnings- och	Kravavräkningsmetod
		avräkningsmetod
Kapitalbas	Bestäms utifrån konglo-	Sammanläggning av kon-	Bestäms utifrån moder-
	meratets redovisade egna	glomeratets proportionella	företagets eller toppföre-
	kapital enligt en samman-	andel av kapitalbaserna	tagets egna kapital, vari
	ställd redovisning (kon-	för alla företag inom den	ägarintressen inräknats
	cernredovisning).	finansiella sektorn. Av-	proportionellt enligt kapi-
	cernredovisning).	finansiella sektorn. Av-	proportionellt enligt kapi-
		drag för dubbelräknade	talandelsmetoden.
		poster.
Kapitalkrav	Summan av kapitalkraven	Sammanläggning av den	Kapitalkravet i moderfö-
	för varje sektor.	proportionella andelen av	retaget med tillägg för det
		kapitalkraven för alla	högsta av endera
		gruppföretag inom den	a) den proportionella an-
		finansiella sektorn.	delen av kapitalkraven för
		finansiella sektorn.	delen av kapitalkraven för
			övriga företag, eller
			b) bokfört värde av inne-
			haven.

Räkneexempel

I det följande illustreras de tre ovanstående beräkningsmetoderna genom ett förenklat exempel. Konglomeratet i exemplet består av fyra företag. Moderbolaget, som är en bank, äger 100 procent av aktierna i ett försäk- ringsföretag (DB 1), som i sin tur äger 60 procent av aktierna i ett svenskt återförsäkringsföretag (DB 2). Moderbolaget har vidare ett ägarintresse på 30 procent av aktierna i en annan bank (IB 3). Moderban- ken och intressebanken utgör tillsammans en finansiell företagsgrupp och de båda försäkringsföretagen bildar i sin tur tillsammans en försäkrings- grupp.

De individuella kapitalbaserna är beräknade med hjälp av balansräk- ningarna i respektive företag och framgår av tabellen nedan. I tabellen redovisas även individuella kapital- och solvenskrav för respektive före- tag. De kraven i exemplet är antaganden som bygger på en grov upp- skattning av relationerna i företagens balansräkningar. De individuella kraven går således inte att läsa ut av övriga uppgifter i exemplet.

215

Bilaga 2

Moderbanken (MB)

Aktier i DB 1 (100 %)	50	Eget kapital	200
Aktier i IB 3 (30 %)	20	Skulder	880
Förlagsbevis i DB 1	10
Övriga tillgångar	1000
	1080		1080


	DB 1 (Försäkring)
Aktier i DB 2 (60 %)	20	Eget kapital	190
		Förlagslån	10
Övriga tillgångar	780	Skulder	600
	800		800

	DB 2 (Återförsäkring)
Tillgångar	500	Eget kapital	100
		Skulder	400
	500		500

	IB 3 (Bank)
Tillgångar	1000	Eget kapital	100
		Skulder	900
	1000		1000

Kapitalbaser samt kapital- och solvenskrav: individuella gruppföretag

	MB	DB 1	DB 2	IB 3
i) Kapitalbas	200	200	100	100
ii) Krav	-180	-50	-30	-70
Överskott	20	150	70	30
Kapitalbaser samt kapital- och solvenskrav: grupper
	MB+IB 3		DB1+DB 2
i) Kapitalbas		280		240
ii) Krav		-250		-68
Överskott		30		172

Den gruppbaserade kapitalbasen och det gruppbaserade kapitalkravet för den finansiella företagsgruppen (MB+IB 3) är beräknat genom tillämpning av kapitaltäckningslagens regler om sammanställd tillsyns- redovisning. I denna har IB 3 konsoliderats till 100 procent med hjälp av den s.k. förvärvsmetoden. Kapitalbasen för den finansiella företagsgrup- pen består därför av kapitalbaserna i MB (200) och IB 3 (100) med av- drag för det bokförda värdet av aktierna i IB 3 (20). Kapitalkravet består i sin tur av summan av kraven i de båda företagen (180 och 70).

För försäkringsgruppen (DB 1+DB 2) har gruppbaserad kapitalbas och gruppbaserat solvenskrav beräknats med hjälp av sammanläggnings- och totalmetoden, som är den huvudmetod som anges i försäkringsrörelse- lagen. Detta innebär att den gruppbaserade kapitalbasen har beräknats genom att kapitalbasen i DB 1 (200) har adderats med 60 procent av kapitalbasen i DB 2 (60) och avdrag gjorts för det bokförda värdet av aktierna i DB 2 (20). På motsvarande sätt har solvenskravet i DB 1 (50) adderats med 60 procent av solvenskravet i DB 2 (18) för att få fram ett

gruppbaserat solvenskrav för försäkringsgruppen.

216

Metod 1 (konsolideringsmetoden)				Bilaga 2
	Koncernredovisning
Kapitalandel intressebanken	30	Eget kapital	390
Övriga tillgångar	2280	Minoritetsandel DB 2	40
		Skulder/avsättningar	1880

	2310		2310


	MB + IB 3	DB 1 + DB 2	Summa
i) Kapitalbas			430
ii) Gruppbaserade krav	-250	-68	-318
Justering	491	-122	37
Överskott			149

170 % av 70 (kapitalkravet i IB 3)

240 % av 30 (solvenskravet i DB 2)

Konglomeratets kapitalbas är framtagen med hjälp av koncernredovis- ningen. Kapitalbasen består av koncernens egna kapital (390) adderat med minoritetsandelarna i DB 2 (40), i enlighet med vad som gäller en- ligt särreglerna för försäkringsgrupper (se FFFS 2002:4, bilaga 2). IB 3 ingår i kapitalbasen med kapitalandelen av det egna kapitalet, i enlighet med principerna i redovisningslagstiftningen. Konglomeratets kapital- krav är beräknat genom en summering av den finansiella företagsgrup- pens kapitalkrav (250) och försäkringsgruppens solvenskrav (68). Där- efter har två justeringar gjorts. Den första justeringen motiveras av att IB 3 är inräknat till 100 procent i kravet för den finansiella företagsgruppen, men endast ingår med 30 procent i beräkningen av konglomeratets kapi- talbas. För att IB 3 skall ingå med samma proportionella andel i konglo- meratets kapitalkrav som i dess kapitalbas har därför kravet för den fi- nansiella företagsgruppen justerats ned med 70 procent av kapitalkravet i IB 3 (49). Den andra justeringen motiveras på motsvarande sätt av att DB 2 endast ingår till proportionell andel (60 procent) i det gruppbaserade solvenskravet för försäkringsgruppen, men däremot har inräknats till 100 procent vid beräkningen av konglomeratets kapitalbas. En uppjustering av solvenskravet för försäkringsgruppen har därför gjorts med 40 procent av solvenskravet i DB 2 (12).

Metod 2 (sammanläggnings- och avräkningsmetod)

	MB	DB 1	DB 2	IB 3	S:a
i) Kapitalbas	200	200	60	30	490
Justering dubbelräknade. tillg.		-601	-202	-203	-100
					390
ii) Krav	-180	-50	-184	-215	-269
Överskott					121

1Bokfört värde aktier DB 1 (50) samt förlagsfordran i DB1 (10) 2Bokfört värde aktier DB2 (20).

3Bokfört värde aktier IB 3 (20)

460 % av solvenskrav på individuell nivå DB 2 (30). 530 % av kapitalkrav på individuell nivå IB 3 (70).

217

Konglomeratets kapitalbas har beräknats som summan av kapital-	Bilaga 2
baserna i gruppföretagen. För DB 2 och IB 3 ingår den proportionella

andelen av kapitalbasen i respektive företag. Summan har sedan justerats för poster som ingår i kapitalbasen i fler än ett företag. Avdrag har därför gjorts för det bokförda värdet av innehaven i DB 1 (50), DB 2 (20) och IB 3 (20). Avdrag från kapitalbasen har även gjorts för förlagsfordran på DB 1 (10). Kapitalkravet på konglomeratnivå har beräknats som moder- bolagets kapitalkrav summerat med den proportionella andelen av kapi- talkraven och solvenskraven i övriga gruppföretag.

Metod 3 (kravavräkningsmetoden)

	MB	DB 1	DB 2	IB 3	Summa
i) Kapitalbas	200				200
Kapitalandel		190	60	30
justerad för bokfört värde		-50	-20	-20	190
					390
ii) Krav	-180	-50	-201	-21	-271
Överskott					119

1Det bokförda värdena på aktierna i DB 2 (20) utgör underlag för beräkning av kapitalkra- vet, då detta värde är högre än den proportionella andelen av kravet i DB 2 (18).

Konglomeratets kapitalbas har beräknats genom en summering av moderbolagets kapitalbas (200) med kapitalandelen av de egna kapitalen i DB 1 (190), DB 2 (60) samt IB 3 (30). Därefter har en justering gjorts för det bokförda värdet av moderföretagets innehav i gruppföretagen. Konglomeratets kapitalkrav är beräknat som summan av moderbolagets kapitalkrav summerat med den proportionella andelen av kapitalkraven i DB 1 och IB 3 och det bokförda värdet av aktierna i DB 2 (20), då detta är högre än den proportionella andelen av solvenskravet i DB 2 (18).

En kombination av sammanläggnings- totalmetoden samt konsolide- ringsmetoden

Som nämnts tidigare så medger konglomeratdirektivet att en metod base- rad på en kombination av de tre angivna metoderna tillämpas. För att illustrera detta kan man tänka sig att konglomeratet i exemplet utgår ifrån de gruppbaserade räkenskaperna som tagits fram för den i konglomeratet ingående försäkringsgruppen respektive finansiella företagsgruppen. En sammanläggning av dessa räkenskaper skulle resultera i en beräkning enligt nedan.

218

Bestämmelser som genomför direktivet i svensk rätt

Artikel i	Artikeln genomförs genom följande
Europaparlamentets och	bestämmelser i lagen om särskild tillsyn
rådets direktivet	av finansiella konglomerat (LFK) m.fl.
(2002/87/EG)	lagar
1	1 kap. 1 § LFK. Andra meningen i artikeln
	genomförs genom följdändringarna.
2.1	1 kap. 2 § 11 LFK
2.2	1 kap. 2 § 8 LFK
2.3	1 kap. 2 § 16 LFK
2.4	1 kap. 2 § 12 LFK
2.5	1 kap. 2 § 7 LFK
2.6	1 kap. 2 § 15 LFK
2.7	1 kap. 2 § 14 LFK
2.8	1 kap. 2 § 6 LFK
2.9	1 kap. 3 och 5 §§ LFK
2.10	1 kap. 3 och 5 §§ LFK
2.11	1 kap. 4 och 5 §§ LFK
2.12	1 kap. 6 § LFK
2.13	1 kap. 7 § LFK
2.14	2 kap. 1 § LFK
2.15	1 kap. 2 § 3 LFK
2.16	1 kap. 2 § 2 LFK
2.17	1 kap. 2 § 13 LFK. Bestämmelsen i
	artikelns punkt c andra meningen finns i
	författningskommentaren till den
	paragrafen.
2.18	5 kap. 9 § andra stycket LFK
2.19	5 kap. 7 § LFK

Bilaga 3

220

3.1	2 kap. 2 § LFK
3.2	2 kap. 3 § och		1 kap. 2 § p 6 andra stycket
	LFK
3.3	2 kap. 4 §, 3 kap. 4 § och 6 kap. 2 § LFK.
	Bestämmelsen i första stycket punkterna a
	och b finns i författningskommentaren till
	3 kap. 4 § LFK.
3.4	2 kap. 5 och 6		§§ samt 6 kap. 2 § LFK. Att
	samordnaren skall initiera beslutet framgår
	av författningskommentaren.
3.5	2 kap. 7	§ och	6 kap. 2 § LFK
3.6	2 kap. 8	§ och	6 kap. 2 § LFK
3.7	9 kap. 1	§ 1 LFK + föreskrifter

4.1 första stycket	Det finns inte någon uttrycklig
	bestämmelse med detta innehåll. Det har
	bedömts följa av bestämmelsen i 6 kap. 1 §
	första stycket jämförd med lagens övriga
	bestämmelser.
4.1 andra stycket	6 kap. 5 § LFK
4.2	4 kap. 4 § LFK

5.1	6 kap. 1	§ LFK
5.2	3 kap. 1 och 2 §§ LFK
5.3	3 kap. 5	§ LFK
5.4	3 kap. 3	§ LFK. Beträffande tredje stycket
	om kooperativa grupper hänvisas till avsnitt
	8.3.
5.5	Någon bestämmelse med detta innehåll har
	inte tagits in i lagen. Att inte de nämnda

företagen står under tillsyn följer av lagens utformning.

Bilaga 3

221

Bilaga 3


6.1	6 kap. 1		§ LFK
6.2	5 kap. 1, 2, 10, 12 och 13 §§ LFK samt 9
	kap. 1	§ 6		LFK + föreskrifter
6.3	9 kap. 1		§	2 och 3 LFK + föreskrifter
6.4	5 kap. 3		§ och 9 kap. 1 § 2 och 3 LFK +
	föreskrifter
6.5	5 kap. 6		§ LFK

7.1	5 kap. 7	§ och 6 kap. 1 § LFK
7.2	5 kap. 11 och 12 §§ LFK samt 9 kap. 1 § 6
	LFK + föreskrifter
7.3	–
7.4	5 kap. 8	§ LFK

8.1	5 kap. 9 § och 6 kap. 1 § LFK
8.2	5 kap. 11 och 12 §§ LFK samt 9 kap. 1 § 6
	LFK + föreskrifter
8.3	–
8.4	–

9.1	5 kap. 13	§ LFK
9.2	5 kap. 13	§ och 9 kap. 1 § 7 LFK +
	föreskrifter
9.3	5 kap. 13	§ och 9 kap. 1 § 7 LFK +
	föreskrifter
9.4	5 kap. 14	§ och 9 kap. 1 § LFK +
	föreskrifter
9.5	6 kap. 1 §

222

Bilaga 3

10.1	4 kap. 1	§ LFK
10.2	4 kap. 2	§ första stycket och andra stycket 1
	LFK
10.3	4 kap. 2	§ andra stycket 2 och tredje stycket

samt 3 § LFK

11.1	5 kap. 1 §, 6 kap. 1 och 5 §§ samt 9 kap.
	2 § LFK
11.2	Det finns ingen uttrycklig bestämmelse
	med detta innehåll.
11.3	Följer av lagstiftningens utformning.

12.1	6 kap. 5	§ LFK samt 1 kap. 3 § och 8 kap.
	5 § sekretesslagen (1980:100)
12.2	6 kap. 5	§ LFK
12.3	6 kap. 5	§ LFK
12.4	6 kap. 5	§ LFK samt 1 kap. 3 § och 8 kap.
	5 § sekretesslagen

13	5 kap. 16 § LFK

14.1	5 kap. 15 § LFK
14.2	6 kap. 3 § LFK

15	6 kap. 6 § LFK

16	7 kap. 1–3 och 9 §§ LFK

223

17.1	Följer av bestämmelsernas utformning
17.2	7 kap. 2, 4 och 9 §§ LFK

18	8 kap. LFK

–

22.1	2 kap. 4 § försäkringsrörelselagen
	(1982:713, FRL)
22.2	7 kap. 24 a § FRL

23.1	2 kap. 4 § FRL
23.2	7 kap. 24 a § FRL

24.1	3 kap. 2 g § FRL
24.2	19 kap. 1 § andra stycket FRL samt 1 kap. 3
	§ och 8 kap. 5 § sekretesslagen

25.1	3 kap. 2 g § FRL
25.2	19 kap.	1 § andra stycket FRL samt 1 kap.
	3 § och	8 kap. 5 § sekretesslagen

26	1 kap. 1 § lagen (1994:2004) om

Bilaga 3

224

kapitaltäckning och stora exponeringar för	Bilaga 3
kreditinstitut och värdepappersföretag
(kapitaltäckningslagen)

27.1	2 kap. 3 a § lagen (1991:981) om
	värdepappersrörelse
27.2	6 kap. 3 a § lagen om värdepappersrörelse

28.1	26 a och 26 b §§ lagen (1972:262) om
	understödsföreningar (LUF) samt 1 kap. 9 e
	§ och 7 a kap. 1 och 2 §§ FRL
28.2	19 kap. 4 § FRL
28.3	1 kap. 1 a § och 7 a kap. 3 § FRL
28.4	7 a kap. 9 a § FRL
28.5	7 a kap. 5 § fjärde stycket FRL och 26 d §
	femte stycket LUF
28.6	7 a kap. 5 § fjärde stycket FRL och 26 d §
	femte stycket LUF

29.1	1 kap. 1 § kapitaltäckningslagen
29.2	3 kap. 8 a § lagen (2004:297) om bank- och
	finansieringsrörelse och 2 kap. 2 a § lagen
	(2002:149) om utgivning av elektroniska
	pengar
29.3	14 kap. 2 a § lagen om bank- och
	finansieringsrörelse
29.4	2 kap 7 § kapitaltäckningslagen
29.5	7 kap. 9 § lagen om bank- och
	finansieringsrörelse
29.6	–
29.7	6 kap. 1, 2 och 7 b§§ kapitaltäckningslagen
29.8	6 kap. 11 § kapitaltäckningslagen	225
		225

Bilaga 3

29.9	7 kap. 5	§ andra stycket
	kapitaltäckningslagen
29.10	7 kap. 4	§ kapitaltäckningslagen
29.11	7 a kap. kapitaltäckningslagen

30	2 kap. 10 a § lagen (2004:46) om
	investeringsfonder och 1 kap. 2 § 10 och 2
	kap. 1 § LFK
31	–

32	Ikraftträdandebestämmelser

–

Bilaga 1 stycke 1–3		5 kap. 4 och 5		§§ LFK
Bilaga 1	I tekniska	5 kap. 3	§ och	9 kap. 1 § 2 och 3 LFK +
principer		föreskrifter
Bilaga 1	II tekniska	9 kap. 1	§ 2 och 3 LFK + föreskrifter

beräkningsmetoder

Bilaga II	5 kap. 11 § och 9 kap. 1 § 6 + föreskrifter
	(Andra och tredje styckena har ingen direkt
	motsvarighet i lagtexten). Andra stycket
	behöver inte tas in i lag.

226

1	Sammanfattning.................................................................................		4
2	Lagtext	...............................................................................................	6
	2.1	Förslag till lag om särskild tillsyn över finansiella
	........................................................................	konglomerat	6

	kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut
	och värdepappersbolag......................................................	39
2.6	Förslag till lag om ändring i lagen (1998:293) om
	utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige..........	47

		och finansieringsrörelse ....................................................		54
3	Inledning..........................................................................................			59
4	Bakgrund .........................................................................................			60
	4.1	Allmänt om den finansiella regleringen............................		60
	4.2	Tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag............		61
		4.2.1	Allmänt om regleringen av kreditinstitut och
			värdepappersbolag ..........................................	61
		4.2.2	Kapitalkrav m.m. för individuella institut ......	62
		4.2.3	Gruppbaserad tillsyn över kreditinstitut och
			värdepappersbolag ..........................................	64
	4.3	Tillsyn över försäkringsföretag.........................................		65
		4.3.1	Allmänt om regleringen av försäkringsbolag .65
		4.3.2	Solvenskrav m.m. ...........................................	66
		4.3.3	Tillsyn över försäkringsgrupper .....................	67
5	Konglomeratdirektivet.....................................................................			70
6	Genomförande av konglomeratdirektivet........................................			75
	6.1	Hur bör konglomeratdirektivet genomföras?....................		75

		direktivets?........................................................................	76
7	Centrala definitioner........................................................................		77
	7.1	Definition av olika typer av finansiella företag, m.m. ......	77

8	Definition av finansiellt konglomerat..............................................		89
	8.1	Finansiellt konglomerat – huvudregel ..............................	89
	8.2	Särskilda beräkningsgrunder.............................................	93

		bestämmelserna om finansiella konglomerat	....................98
	8.4	Fondförvaltare.................................................................	101
9	Tillsyn över finansiella konglomerat.............................................		104

		finansiellt konglomerat ...................................................	104
	9.2	Betydande riskkoncentration ..........................................	108
	9.3	Betydande interna transaktioner .....................................	113
	9.4	Intern kontroll och riskhantering ....................................	117
	9.5	Undantag från tillsynen av finansiella konglomerat .......	119
10	Tillsyn över ledningsorganet i holdingföretag ..............................		121
11	Hur tillsynen skall utövas ..............................................................		123

	inom EES ........................................................................	123
11.2	Samordnande myndighet ................................................	124
11.3	Samordnarens uppgifter ..................................................	126

	konglomerat ....................................................................	130
11.5	Kontroll av uppgifter.......................................................	131

		finansiella holdingföretag ...............................................	132
12	Tillsyn som utövas av en myndighet i tredje land.........................		136
13	Ingripande......................................................................................		141
14	Följdändringar i sektorslagstiftningen...........................................		151
	14.1	Samrådsskyldighet ..........................................................	151

	kapitaltäckningslagen och för försäkringsbolag .............	153
14.3	Informationsutbyte och sekretess....................................	158
14.4	Kontroll av information ..................................................	159

	försäkringsholdingföretag och holdingföretag med
	finansiell verksamhet ......................................................		160
14.6	Ändringar i bestämmelserna om försäkringsgrupper......		161
	14.6.1	Definitionen av försäkringsholdingföretag...	161
	14.6.2	Definitionen av försäkringsgrupp .................	161
	14.6.3	Transaktioner inom en försäkringsgrupp......	164

värdepappersrörelse ........................................................		167
14.7.1	Nya definitioner ............................................	167

		14.7.2	Kvalificerat innehav av aktier och andelar i
			icke - finansiella företag .................................	167
		14.7.3	Tillsyn av holdingföretag med finansiell
			verksamhet ....................................................	168
		14.7.4	Finansiella företagsgrupper ..........................	168
		14.7.5	Transaktioner med holdingföretag med
			blandad verksamhet ......................................	170
		14.7.6	Moderföretag i tredje land ............................	171
15	Andra ändringar		.............................................................................	172
	15.1	Stora exponeringar ..........................................................		172
16	Konsekvenser ................................................................................			175
	16.1	Ekonomiska ..............................................konsekvenser		175
	16.2	Konsekvenser ...............för små och medelstora företag		176
17	Författningskommentar .................................................................			177

	bank- och finansieringsrörelse ........................................	209
Bilaga 1	Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/87/EG
	om extra tillsyn över kreditinstitut, försäkringsföretag och
	värdepappersföretag i ett finansiellt konglomerat och om
	ändring av rådets direktiv 73/239/EEG, 79/267/EEG,
	92/49/EEG, 92/96/EEG, 93/6/EEG och 93/22/EEG samt
	Europaparlamentets och rådets direktiv 98/78/EG och
	2000/12/EG..........................................................................	211
Bilaga 2	Beräkningsmetoder för kapitalbas och kapitalkrav
	för ett finansiellt konglomerat ..............................................	212
Bilaga 3	Bestämmelser som genomför direktivet i svensk rätt..........	220

	MB+IB3	DB1+DB2	Justering	Summa
i) Kapitalbas	280	240	-601	460
ii) Krav	-250	-68		-318
Överskott				142