Beslut vid regeringssammanträde den 25 augusti 2005.
En särskild utredare skall göra en översyn av bestämmelserna om skildring av barn i pornografisk bild och av anknytande lagstiftning.
Översynen skall syfta till att möjliggöra en mer effektiv bekämpning av barnpornografi och att förstärka barnens ställning vid barnpornografibrott. Utredaren skall lägga fram förslag på hur förändringar bör utformas.
Utredaren skall
- överväga om det är möjligt och lämpligt att införa en
bestämd 18-årsgräns i definitionen av barn i bestämmelserna
om barnpornografi eller att på något annat sätt utvidga
lagstiftningens skydd för unga människor under 18 år,
- överväga om barnpornografibrottet behöver anpassas i
fråga om straffbelagda gärningsformer och om
kriminaliseringen bör utsträckas till ytterligare former av
befattning med barnpornografi,
- överväga vilka behov av undantag från det straffbara
området som finns,
- med utgångspunkt i praxis rörande brottsrubricering och
påföljder vid barnpornografibrott överväga behovet av
förändringar på området,
- klargöra om barn som är avbildade i barnpornografiskt
material kan betraktas som målsägande vid
barnpornografibrottet och vara berättigade till t.ex.
målsägandebiträde och ha rätt till ekonomisk ersättning samt
överväga behovet av förändringar i fråga om ersättning och
stöd i processen,
- överväga om preskriptionsreglerna vid barnpornografibrott
är ändamålsenligt utformade,
- utreda om kravet på s.k. dubbel straffbarhet vid
barnpornografibrott bör tas bort eller begränsas.
Det står utredaren fritt att ta upp även andra frågor inom ramen för utredningsuppdraget.
Utredaren bör studera lagstiftningen i några andra länder som är jämförbara med Sverige, i första hand de nordiska länderna.
Uppdraget skall redovisas senast den 31 augusti 2007.
Straffbestämmelsen om barnpornografibrott finns i 16 kap.
brottsbalken om brott mot allmän ordning. Tidigare bestämmelser om barnpornografi i tryckfrihetsförordningen
(TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) har upphävts. Av grundlagarna framgår att de inte är tillämpliga på skildringar av barn i pornografisk bild (1 kap. 10 § TF och 1 kap. 13 §
YGL).
För barnpornografibrott döms, enligt 16 kap. 10 a §
brottsbalken, den som
1. skildrar barn i pornografisk bild,
2. sprider, överlåter, upplåter, förevisar eller på annat sätt gör en sådan bild av barn tillgänglig för någon annan,
3. förvärvar eller bjuder ut en sådan bild av barn,
4. förmedlar kontakter mellan köpare och säljare av sådana bilder av barn eller vidtar någon annan liknande åtgärd som syftar till att främja handel med sådana bilder, eller
5. innehar en sådan bild av barn.
Detsamma gäller den som i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte av oaktsamhet sprider en barnpornografisk bild.
Med barn avses en person vars pubertetsutveckling inte är fullbordad eller som, när det framgår av bilden och omständigheterna kring den, är under 18 år.
En bild anses vara pornografisk när den, utan att ha några vetenskapliga eller konstnärliga värden, på ett ohöljt och utmanande sätt skildrar ett sexuellt motiv. Bilder av alla slag omfattas, t.ex. bilder i tryckta skrifter, bilder i videogram och bilder som förmedlas via Internet. En bild kan framställas på olika sätt, exempelvis genom att ett verkligt barn fotograferas, filmas eller tecknas av. Genom olika tekniker kan också mer eller mindre verklighetstrogna artificiella bilder skapas. Nya framställningar kan också skapas genom att redan befintliga skildringar mångfaldigas.
Vissa undantag gäller från kriminaliseringen. Förbuden mot skildring och innehav gäller inte den som tecknar, målar eller på något annat liknande hantverksmässigt sätt framställer en barnpornografisk bild, om bilden inte är avsedd att spridas, överlåtas, upplåtas, förevisas eller på annat sätt göras tillgänglig för andra. Även i andra fall skall en gärning inte utgöra brott, om gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig.
Straffskalan för barnpornografibrott är fängelse i högst två år, eller, om brottet är ringa, böter eller fängelse i högst sex månader. För grovt barnpornografibrott, som måste vara uppsåtligt, är straffskalan fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande av om ett brott är grovt skall särskilt beaktas om det har begåtts yrkesmässigt eller i vinstsyfte, utgjort ett led i brottslig verksamhet som utövats systematiskt eller i större omfattning, avsett en särskilt stor mängd bilder eller avsett bilder där barn utsätts för särskilt hänsynslös behandling.
Försök till uppsåtligt barnpornografibrott är straffbart, om det inte är ringa, liksom försök eller förberedelse till grovt barnpornografibrott (16 kap. 17 § och 23 kap. 1 och 2 §§
brottsbalken). Anstiftan och medhjälp är straffbart i enlighet med de generella medverkansbestämmelserna (23 kap. 4 §
brottsbalken).
Preskriptionstiderna för barnpornografibrott av normalgraden är fem år, för ringa brott två år och för grovt brott tio år (35 kap. 1 § brottsbalken). Preskriptionstiderna räknas från dagen då brottet begicks (35 kap. 4 § brottsbalken).
För att kunna lagföra ett barnpornografibrott i Sverige som har begåtts utomlands krävs som regel att gärningen är straffbar även där den begicks, dvs. dubbel straffbarhet krävs
(2 kap. 2 och 3 §§ brottsbalken).
Bestämmelser om skildringar av barn i pornografiska bilder finns också i bl.a. lagen (1994:1478) om förverkande av barnpornografi, lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen, lagen (1998:1443) om förbud mot införsel och utförsel av barnpornografi och lagen (1998:112)
om ansvar för elektroniska anslagstavlor.
Den 1 januari 1999 trädde en omfattande reform av bestämmelserna om barnpornografi i kraft (prop. 1997/98:43, bet. 1997/98:KU19, rskr. 1997/98:214, bet. 1998/99:KU4, rskr. 1997/98:2). I princip all befattning med barnpornografi kriminaliserades. Som skäl för kriminaliseringen anfördes att barnpornografi är en avskyvärd och oacceptabel företeelse samt att varje befattning med barnpornografi innebär en straffvärd kränkning av det avbildade barnet och av barn i allmänhet. Det pekades vidare på risken för att barnpornografi används i syfte att förmå barn att medverka i sexuella handlingar. En kriminalisering angavs också kunna minska efterfrågan på barnpornografi och därmed motverka sexuella övergrepp mot barn (a. prop. s. 64 f.).
Trots det har under 2000-talets inledning antalet polisanmälda barnpornografibrott ökat. I Rikskriminalpolisens digitala referensbibliotek med barnpornografiska framställningar finns i dag cirka 380 000 bilder och filmer av cirka 10 000 olika barn. Av dessa har drygt 100 barn kunnat identifieras som svenska.
Under dessa år har den tekniska utvecklingen, särskilt av informationstekniken, varit betydande och användningen av Internet med olika kommunikationssystem och tekniker har ökat väsentligt. Barnpornografibrott begås numera i stor utsträckning genom användning av informationsteknik, inklusive Internet. Med dagens teknik har det blivit billigare och enklare att framställa, sprida, ta del av och lagra barnpornografi. Enligt polisen upptäcks varje dag nya barnpornografiska bilder på både svenska och utländska barn.
Nya former för att befatta sig med barnpornografi har uppstått. Befattningen är av både kommersiell och annan natur. Exempelvis förekommer det särskilda webbsidor med barnpornografi till vilka tillträde ges mot betalning med betalkort. Det förekommer också exempelvis att personer i nätverk, som verkar via Internet, byter barnpornografiskt material med varandra t.ex. genom fildelningsprogram. Ofta måste en person distribuera egna bilder för att få tillgång till andras bilder. På detta sätt finns en ständig efterfrågan på nytt material som kan förutsätta nya övergrepp mot barn.
Personerna i dessa nätverk använder sig av olika tekniska metoder, t.ex. kryptering, för att förhindra utomstående från att ta del i verksamheten. Teknikutvecklingen har även inneburit att barnpornografiska bilder kan spridas på ett helt annat sätt än tidigare och att de, när de väl har satts i omlopp, förblir i cirkulation. Med Internets utbud av barnpornografi och annat pornografiskt material finns också en risk för att barns och vuxnas gränser förskjuts, t.ex. så att det blir lättare att förmå barn att utföra sexuella handlingar och avbilda dessa.
Under senare år har vidare frågor om lagstiftningen väckts på olika sätt. Utredningen om kunskap om sexuellt exploaterade barn i Sverige har haft i uppdrag att inventera och sammanställa kunskap om sexuell exploatering av barn. I begreppet sexuell exploatering av barn innefattas handel med barn, barnprostitution/sexuell exploatering mot ersättning och barnpornografi. I sitt betänkande Sexuell exploatering av barn i Sverige (SOU 2004:71) har utredningen uppmanat regeringen att utreda vissa lagstiftningsmässiga frågor som rör barnpornografibrottet. Utredningen har också behandlat andra frågor som rör barnpornografi och annan sexuell exploatering av barn, bl.a. utbildning av rättsväsendets personal, behandling av de utsatta barnen och av förövarna, barns användning av Internet, forskning, samverkan mellan olika myndigheter och mellan myndigheter och organisationer samt internationellt samarbete. Utredningen har lämnat förslag på åtgärder inom vissa av dessa områden.
Betänkandet i dessa delar bereds vidare i annan ordning.
Vidare har Rädda Barnen, ECPAT (End Child Prostitution, Child Pornography and Trafficking in Children for Sexual Purposes), Barnombudsmannen m.fl. också uttalat som sin uppfattning att vissa frågor som rör barnpornografibrottet bör övervägas.
En översyn har dessutom yrkats i flera riksdagsmotioner.
Senast under innevarande riksdagsår uttryckte justitieutskottet att det delade motionärernas uppfattning om vikten av att barnpornografibrottet är så heltäckande som möjligt. Utskottet hänvisade till att den ovan nämnda utredningen påtalat ett översynsbehov och ville inte föregripa regeringens ställningstagande i frågan. På utskottets hemställan avslog därför riksdagen motionsyrkandena (bet.
2004/05:JuU16).
De frågor som har uppmärksammats har bl.a. rört avgränsningen av det straffbara området i olika avseenden, barnens möjlighet till skadestånd samt preskriptionsreglerna.
Internationellt har olika åtgärder vidtagits för att motverka barnpornografi. En tillnärmning av straffrättsliga bestämmelser har skett genom EU:s rambeslut om bekämpande av sexuellt utnyttjande av barn och barnpornografi (EUT L 13, 20.1.2004, s. 44), FN:s fakultativa protokoll till konventionen om barnets rättigheter om försäljning av barn, barnprostitution och barnpornografi och Europarådets konvention om IT-relaterad brottslighet (ETS 185). Rambeslutet har genomförts i svensk rätt den 1 april 2005 (prop. 2004/05:45, bet. 2004/05:JuU16, rskr.
2004/05:164). Det föranledde en höjning av straffmaximum för grovt barnpornografibrott men ansågs i övrigt inte kräva några ändringar i bestämmelsen om barnpornografibrott.
Sveriges tillträde till FN-protokollet behandlas i promemorian Ett heltäckande straffansvar för människohandel, m.m. (Ds 2003:45). I promemorian görs bedömningen att svensk rätt uppfyller protokollets bestämmelser om barnpornografibrott. I promemorian Brott och brottsutredning i IT-miljö (Ds 2005:6), som behandlar Sveriges tillträde till Europarådskonventionen, görs bedömningen att svensk rätt uppfyller konventionens bestämmelser om barnpornografibrott. I promemorian föreslås vissa förändrade straffprocessuella regler som får effekt vid utredning av barnpornografibrott.
Samtidigt som straffmaximum höjdes i fråga om grovt barnpornografibrott trädde en reformerad sexualbrottslagstiftning i kraft. Syftet med den nya lagstiftningen är att öka skyddet mot sexuella kränkningar och att ytterligare förstärka den sexuella integriteten, inte minst när det gäller barn och ungdomar.
Det finns mot bakgrund av den redovisade utvecklingen och de frågor som väckts om lagstiftningen ett behov av att se över om bestämmelserna om barnpornografi behöver anpassas för att det skydd som de syftar till att ge skall upprätthållas och om de därutöver kan förändras för att ytterligare förstärka skyddet. Även i övrigt finns behov av att se över hur barnens ställning vid barnpornografibrott kan stärkas i lagstiftningen.
Utredaren skall göra en översyn av bestämmelserna om skildring av barn i pornografisk bild och av anknytande lagstiftning. Översynen skall syfta till att möjliggöra en mer effektiv bekämpning av barnpornografi och att förstärka barnens ställning vid barnpornografibrott. Utredaren skall lägga fram förslag på hur förändringar bör utformas. De särskilda frågor som beskrivs nedan skall ingå i översynen.
Det står utredaren fritt att ta upp även andra frågor inom ramen för utredningsuppdraget.
Utredaren skall i sitt arbete beakta de bestämmelser om barnpornografibrott som finns i EU-rambeslutet och andra internationella straffrättsliga instrument på området.
Utredaren bör även studera lagstiftningen i några andra länder som är jämförbara med Sverige, i första hand de nordiska länderna.
Avgörande för skyddet mot skildring av barn i pornografisk bild är vad som skall förstås med barnpornografi, särskilt vad som avses med barn i straffstadgandets mening. Det har betydelse för såväl brottsbalkens bestämmelse om barnpornografibrott som för bestämmelserna om barnpornografi i TF och YGL samt annan lagstiftning. Med barn avses i detta sammanhang en person vars pubertetsutveckling inte är fullbordad eller som, när det framgår av bilden och omständigheterna kring den, är under 18 år. Huvudregeln är att pubertetsutvecklingen är avgörande.
En person som inte har avslutat sin pubertetsutveckling är att anse som barn oavsett ålder. Med barn avses dock även personer som har fullbordat sin pubertetsutveckling men inte fyllt 18 år vid avbildningstillfället, om det framgår av bilden och omständigheterna kring den, exempelvis bildtexten eller omslaget till en videofilm.
Frågan om en bestämd åldersgräns på 18 år har övervägts vid flera tillfällen. Redan inför Sveriges godkännande 1990 av FN:s barnkonvention väcktes frågan (prop. 1989/90:107 s.
78 f.). Frågan behandlades också i samband med barnpornografireformen 1999 (prop. 1997/98:43 s. 85-89).
Då angavs som skäl mot en fast åldersgräns att en sådan skulle innebära att det straffbara området objektivt sett skulle komma att omfatta alla pornografiska bilder där någon av de avbildade var under 18 år vid framställningstillfället samtidigt som myndigheterna skulle sakna reella möjligheter att ingripa annat än i de fall där det otvetydigt var fråga om barnpornografi. Även för innehavare av pornografiska bilder skulle det kunna vara omöjligt att avgöra om bilderna var förbjudna eller inte. Det skulle bli nödvändigt att identifiera de avbildade personerna. En identifiering och efterföljande förhör skulle riskera att medföra ytterligare kränkning. Det pekades också bl.a. på att en åldersgräns skulle få den konsekvensen att fullt lagliga sexuella beteenden skulle bli kriminaliserade om de spelades in på film.
I sammanhanget kan nämnas att FN:s barnrättskommitté i januari 2005 efter granskning av Sveriges tredje rapport om åtgärder och framsteg i förverkligandet av barnkonventionen har rekommenderat en tydlig åldersgräns vid 18 år.
Definitionen av barn har nyligen prövats av Högsta domstolen (HD) i ett mål om barnpornografibrott där den tilltalade känt till att de avbildade flickorna var 16 år (NJA 2005 s. 80). HD konstaterade där att pubertetsutvecklingen hos flickorna var fullbordad och att det inte kunde anses framgå av bilderna eller omständigheterna kring dem att flickorna var under 18 år. HD fastställde därför underinstansernas domslut att ogilla åtalet.
Internetanvändningen kan sägas ställa nya krav på behovet av att skydda unga personer som befinner sig i en utvecklingsprocess. Enligt bl.a. Rädda Barnen är vidare en identifiering av barn och ungdomar som avbildats pornografiskt till gagn för att de skall kunna få hjälp att bearbeta sina upplevelser. En identifiering kan också förhindra fortsatta sexuella övergrepp.
Mot denna bakgrund finns ett behov av att på nytt inventera och granska skäl som talar för och emot en bestämd åldersgräns. Utredaren skall göra en sådan analys och särskilt överväga hur en bestämd 18-årsgräns skulle förhålla sig till det system som gäller enligt TF och YGL. Om utredaren kommer fram till att det är möjligt och lämpligt att införa en sådan gräns i definitionen eller att på något annat sätt utvidga lagstiftningens skydd för unga människor under 18 år, skall utredaren föreslå en sådan reglering. Utredaren skall i detta sammanhang även beakta reglerna om beslag och förverkande. Om ändringar behövs i TF:s och YGL:s bestämmelser om att skildringar av barn i pornografiska bilder är undantagna från grundlagarnas tillämpningsområden, får utredaren föreslå sådana ändringar.
Även eventuella följdändringar i annan lagstiftning skall föreslås.
Dagens skydd för icke pubertetsutvecklade personer som inte kan identifieras eller som är 18 år eller äldre skall behållas.
Utredaren skall vidare utreda hur situationer där fullt pubertetsutvecklade ungdomar avbildar egna lagliga sexuella beteenden eller liknande fall skall bedömas och vid behov lämna förslag på reglering, se även nedan under rubriken Undantag från det straffbara området.
Innehav utgör i dag en nedre gräns för vad som är straffbelagt som barnpornografibrott. Med innehav avses att ha besittning i civilrättslig mening. Det är inte straffbart att endast titta på en barnpornografisk bild som någon annan förevisar och inte heller att i samband med detta fysiskt hålla i mediet, t.ex. ett fotografi. Den som på sin dators skärm endast tittar på en barnpornografisk bild som förmedlas genom datakommunikation torde inte heller kunna anses inneha bilden.
Teknikutvecklingen har inneburit att barnpornografi numera i stor omfattning framställs och sprids med användning av informationsteknik, inklusive Internet. Det har medfört att barnpornografin blivit mer lättåtkomlig för enbart tittande och att nya former för att befatta sig med barnpornografi har tillkommit och kan förutsättas tillkomma hela tiden i takt med den tekniska utvecklingen. Det förekommer t.ex. att personer med användning av betalkort får tillträde till webbsidor med barnpornografiskt material. Barnpornografiska bilder som någon tittar på via Internet kan vidare sparas via temporär lagring (s.k. cache) på dennes egen dator. Bilderna finns då lätt tillgängliga och kan tas fram flera gånger. Den automatiska hanteringen av temporärfiler kan dessutom manipuleras så att lagringstiden förlängs. Det förekommer också att personer sparar länkar till barnpornografiska webbsidor på Internet och använder dessa för att lätt få tillgång till sidorna. Andra exempel på funktioner som används vid befattning med barnpornografi är webbhotell där filer sparas hos en leverantör av en lagringstjänst och fildelning där den lokala hårddisken är del i ett större virtuellt lagringsutrymme. Det är oklart i vilken omfattning det kriminaliserade området omfattar sådana former av befattning med barnpornografi.
Utredaren skall överväga om barnpornografibrottet behöver anpassas i fråga om straffbelagda gärningsformer och om kriminaliseringen bör utsträckas till ytterligare former av befattning med barnpornografi. Utredaren skall lämna de lagförslag som övervägandena ger anledning till. Förslagen bör utformas på ett teknikneutralt sätt.
Straffbestämmelsen om barnpornografibrott innehåller vissa undantag. Förbuden mot skildring och innehav gäller inte den som tecknar, målar eller på något annat liknande hantverksmässigt sätt framställer en barnpornografisk bild, om bilden inte är avsedd att spridas, överlåtas, upplåtas, förevisas eller på annat sätt göras tillgänglig för andra. Även i andra fall skall en gärning inte utgöra brott, om gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig.
Frågor har emellanåt väckts om omfattningen av undantagen från det straffbara området, t.ex. när pornografiska bilder har förekommit i konstnärliga sammanhang.
En annan fråga, som kan beröra både undantagen och själva definitionen av vad som utgör barnpornografi, gäller situationer där unga människor, t.ex. två 16-åringar, avbildar egna lagliga sexuella beteenden. Ett liknande fall är t.ex. att barn och ungdomar tar pornografiska bilder av sig själva och
"lägger ut" på webbsidor. Hur sådana förfaranden skall bedömas kan inte besvaras på ett generellt sätt. I bedömningen måste bl.a. de avbildades pubertetsutveckling vägas in. Denna fråga skulle sannolikt få ökad betydelse med en bestämd 18-årsgräns, se ovan.
Utredaren skall överväga vilka behov av undantag från det straffbara området som finns. Om utredaren finner att undantagen bör inskränkas eller utvidgas i några avseenden, skall sådana lagändringar föreslås.
Straffskalan för barnpornografibrott är fängelse i högst två år, eller om brottet är ringa, böter eller fängelse i högst sex månader. Straffmaximum för grovt barnpornografibrott höjdes den 1 april 2005 i samband med att den nya sexualbrottslagstiftningen trädde i kraft. Straffskalan ändrades då från fängelse i lägst sex månader och högst fyra år till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Skälen för höjningen var dels att genomföra påföljdsbestämmelsen i EU-rambeslutet, dels att skapa utrymme för en mer nyanserad straffmätning i de mest allvarliga fallen av grovt barnpornografibrott. Vid bedömande av om ett brott är grovt skall särskilt beaktas om det har begåtts yrkesmässigt eller i vinstsyfte, utgjort ett led i brottslig verksamhet som utövats systematiskt eller i större omfattning, avsett en särskilt stor mängd bilder eller avsett bilder där barn utsätts för särskilt hänsynslös behandling.
I rättstillämpningen döms sällan för grovt barnpornografibrott. Exempelvis har innehav av en stor mängd bilder inte ansetts tillräckligt för att bedöma ett brott som grovt (jfr två avgöranden från hovrätten, RH 2001:30 och RH 2003:69). De vanligaste påföljderna för barnpornografibrott som inte är grovt är dagsböter, villkorlig dom i förening med dagsböter samt kortare fängelsestraff.
Med utgångspunkt i den praxis som finns i fråga om brottsrubricering och påföljder vid barnpornografibrott skall utredaren överväga behovet av och lämna eventuella förslag till förändringar på området. Utredaren bör beakta övervägandena i fråga om åtalspreskription och kravet på dubbel straffbarhet, se nedan.
Barnpornografibrottet är systematiskt sett inte ett sexualbrott och är av den anledningen placerat i brottsbalkens 16 kap. om brott mot allmän ordning och inte i dess 6 kap. om sexualbrott. Frågan om brottets placering berördes av regeringen i samband med barnpornografireformen (prop.
1997/98:43 s. 78 f.). Regeringen anförde då bl.a. att brottet tar sikte på förfaranden utöver själva sexualbrottet och att barnpornografin också omfattar ett vidare område än skildringar av sexualbrott. Vidare framhölls att barnpornografibrottet syftar till att skydda inte bara det avbildade barnet från att kränkas utan också barn i allmänhet.
I normalfallet torde det inte finnas någon målsägande, förutom staten, vid brott mot allmän ordning. Det finns dock undantag där brottet riktat sig mera uttalat mot en eller flera individualiserade och identifierade personer. Brottet kan då medföra skadestånd enligt skadeståndslagen (1992:207) och brottsskadeersättning enligt brottsskadelagen (1978:413).
I fråga om barnpornografibrottet finns inte någon utbildad praxis i dessa frågor. Möjligen kan bedömningen variera beroende på vilken form av befattning med barnpornografi det handlar om. I en dom från Huddinge tingsrätt år 2003
(mål nr B 1914-03) gjorde tingsrätten bedömningen att de skildrade barnen i detta mål var att betrakta som målsägande i fråga om gärningsformerna skildrande och spridning och skadeståndsberättigade.
Spridning av och annan befattning med barnpornografiskt material utgör en allvarlig integritetskränkning av det avbildade barnet. Bilder som sprids via Internet finns dessutom tillgängliga för användare globalt och kommer med stor sannolikhet att cirkulera på Internet för all framtid.
Enligt Utredningen om kunskap om sexuellt exploaterade barn i Sverige är det svårt för barn att lägga traumat bakom sig en gång för alla när man inte vet om och när bilderna kommer att dyka upp igen.
Utredaren skall klargöra om barn som är avbildade i barnpornografiskt material kan betraktas som målsägande vid barnpornografibrottet och vara berättigade till t.ex.
målsägandebiträde och ha rätt till ekonomisk ersättning. Om utredaren finner att barnen inte alls eller endast beträffande vissa former av befattning med barnpornografi kan anses som målsägande eller ha rätt till ersättning, står det utredaren fritt att - om det anses befogat - föreslå författningsändringar för att barnen skall få stärkt stöd i processen och utökade möjligheter till ersättning vid barnpornografibrott. Utredaren får också överväga och föreslå andra ändringar för att stärka barnens ställning i rättsprocessen.
Preskriptionstiderna för barnpornografibrott av normalgraden är fem år, för ringa brott två år och för grovt brott tio år.
Preskriptionstiderna räknas från dagen för brottet. För grövre sexualbrott mot barn gäller i stället att preskriptionstiden börjar löpa först när barnet fyller eller skulle ha fyllt 18 år.
En sådan förlängd preskriptionstid har funnits sedan 1995. I samband med sexualbrottsreformen i april 2005 höjdes åldern från 15 år till nuvarande 18 år. Samtidigt utvidgades bestämmelsen till att avse fler sexualbrott. Skälen för denna reglering är det starka intresse som uppbär det straffrättsliga skyddet mot att barn utsätts för sexuella övergrepp sammantaget med det förhållandet att sådana brott i många fall upptäcks först efter lång tid och då inte sällan är preskriberade. I samband med ändringarna 2005 uttalades att det inte är motiverat att göra den särskilda preskriptionsbestämmelsen tillämplig på brott där minimistraffet är dagsböter. Med denna avgränsning gjordes bestämmelsen tillämplig på t.ex. grovt utnyttjande av barn för sexuell posering men inte på sådant brott av normalgraden.
Vissa frivilligorganisationer har framfört att preskriptionstiderna vid barnpornografibrott är för korta och har bl.a. föreslagit att barnpornografibrottet bör omfattas av den särskilda preskriptionsbestämmelsen. Utredningen om kunskap om sexuellt exploaterade barn i Sverige har föreslagit att det bör övervägas att göra bestämmelsen tillämplig även för brottet sexuellt ofredande när brottet har samband med barnpornografibrott.
Utredaren skall mot denna bakgrund överväga om preskriptionsreglerna vid barnpornografibrott är ändamålsenligt utformade. Frågan bör övervägas tillsammans med frågorna om definitionen av barnpornografi, straffskalorna och kravet på dubbel straffbarhet. Om utredaren finner att reglerna bör ändras, skall sådana lagändringar föreslås.
För att kunna lagföra ett barnpornografibrott i Sverige som har begåtts utomlands av t.ex. en svensk medborgare krävs att gärningen är straffbar även där den begicks, dvs. dubbel straffbarhet krävs. I samband med den nya sexualbrottslagstiftningen togs kravet på dubbel straffbarhet bort för vissa allvarligare sexualbrott mot barn under 18 år.
Avgränsningen gjordes på det sättet att brott med böter i straffskalan fortsatt skulle omfattas av ett sådant krav. Som skäl för slopandet av kravet anfördes bl.a. att vuxnas sexuella övergrepp mot barn som begås utomlands vid den s.k.
barnsexturismen utgör allvarliga kränkningar av barns grundläggande rättigheter och mänskliga värdighet och att det inte kan anses tillfredsställande att sådana handlingar kan begås av t.ex. svenska medborgare som besöker andra länder där förfarandet inte är straffbelagt.
Utredaren skall överväga om motsvarande skäl gör sig gällande i fråga om barnpornografibrott. Om utredaren finner att kravet på dubbel straffbarhet vid barnpornografibrott bör tas bort eller begränsas, skall sådana lagändringar föreslås.
Utredaren bör under utredningens gång samråda med företrädare för de frivilligorganisationer och myndigheter som verkar inom ramen för det område som uppdraget avser samt med Tryck- och yttrandefrihetsberedningen
(Ju2003:04).
Utredaren bör följa utvecklingen inom EU och andra internationella forum och särskilt uppmärksamma eventuella nya initiativ på området.
Uppdraget skall redovisas senast den 31 augusti 2007. Om utredaren anser det lämpligt kan någon eller några delar av uppdraget redovisas i ett eller flera delbetänkanden.
(Justitiedepartementet)