den 30 augusti

Svar på fråga 2005/06:2031 om undantag i Dublinförordningen

Statsrådet Barbro Holmberg

Anne-Marie Ekström har frågat mig vilka åtgärder jag har vidtagit för att uppfylla riksdagens beslut den 19 maj 2006 angående möjlighet till undantag från Dublinförordningens regler om vilket land som ska pröva en ansökan om asyl.

EU:s medlemsstater är samtliga parter till 1951 års Genèvekonvention om flyktingars rättsliga ställning och är också bundna av internationella regler om mänskliga rättigheter. EU:s medlemsstater är alla rättsstater och har i princip samma förutsättningar att tillgodose asylsökandes rättigheter. Regeringen stöder EU:s strävan mot ett gemensamt asylsystem.

Dublinförordningens regler om vilken stat som ansvarar för prövningen av en asylansökan som lämnas in i någon av medlemsstaterna bygger på en vedertagen princip i den internationella asylrätten: att en person som flyr undan förföljelse i sitt hemland ska söka skydd i det första land där han eller hon har möjlighet att göra det. Förordningen motverkar på så vis att personer söker asyl i flera stater i unionen, men garanterar samtidigt varje tredjelandsmedborgare som söker asyl i EU att få sin sak prövad i någon av medlemsstaterna. Av denna anledning anser jag att förordningen har ett stort värde och att ansvarsreglerna i den i princip ska upprätthållas.

Ett översynsarbete av Dublinförordningen pågår för närvarande. Som ett första steg i detta arbete avser kommissionen att under hösten presentera en utvärdering. Behovet av ytterligare insatser bedöms därefter utifrån resultatet av kommissionens översyn.

Jag vill i sammanhanget understryka att beslutande myndighet, enligt de undantagsregler som finns i Dublinförordningen, redan i dag har ett betydande utrymme att låta asylprövning ske i Sverige i fall av aktuellt slag. Det gäller till exempel när överföring till en annan medlemsstat inte bedöms kunna ske av praktiska skäl eller av skäl hänförliga till den sökandes personliga förhållanden.