den 25 augusti

Svar på fråga 2005/06:2002 om lokala handlingsplaner för FN:s resolution 1325

Försvarsminister Leni Björklund

Berit Jóhannesson har frågat mig om jag avser att vidta åtgärder för att relevanta myndigheter ska upprätta handlingsplaner för att FN:s resolution 1325 ska implementeras.

Frågan om kvinnors säkerhet och deltagande i fredsbevarande insatser är en central fråga i svensk säkerhetspolitik. Arbetet med FN:s resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet är därför en av regeringen prioriterad fråga, inte minst för mig som försvarsminister. Med målet att öka kunskapen om resolutionen och på andra sätt bidra till dess genomförande har arbetet med genomförandet av resolution 1325 tagits upp i samtal med kolleger världen över, i diskussioner med militära befälhavare och med representanter på plats på fältet.

Utöver vårt bilaterala arbete, har Sverige också varit pådrivande för tillkomsten av en uppförandekod och ett handlingsprogram för genomförandet av resolutionen inom ramen för den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken (ESFP). Arbetet konkretiserades ytterligare i samband med EU:s insats i Demokratiska republiken Kongo (DRK) där vi tillsatte en tjänst som jämställdhetsrådgivare. Vidare har vi initierat en process för att stärka kvinnors deltagande i konfliktförebyggande och krishanteringsinsatser inom ramen för Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa (OSSE). Sverige har också varit ledande i arbetet med att genomföra Nato/EAPR:s policy för antitrafficking genom att anordna ett seminarium med fokus på utbildning.

Vår fleråriga erfarenhet från 1325-arbetet har legat till grund för regeringens handlingsplan som antogs i juni i år och vars mål är att säkra genomförandet av resolutionen.

Handlingsplanen föreslår att vi använder oss av ett tvärsektoriellt angreppssätt som bland annat innebär att myndigheter som sorterar under olika departement och frivilligorganisationer arbetar tillsammans med 1325-frågor. Detta är enligt min mening en av handlingsplanens verkliga styrkor @ det vill säga att vi inte arbetar isolerat var och en för sig, utan i stället agerar tillsammans med andra för att nå hållbara och långtgående resultat i dessa viktiga frågor. Ett exempel är Genderforce där företrädare från polisen, Räddningsverket, Försvarsmakten, Kvinna till Kvinna, Lottorna och Officersförbundet arbetar tillsammans för att förbättra vårt arbete i katastrof- och konfliktområden.

Ett annat exempel på hur olika aktörer arbetar tillsammans är Räddningsverkets samarbete med Röda Korset, FN och hjälporganisationer i bland annat Norge och Danmark för att ta fram gemensamma koncept för hur flyktingläger ska drivas. Det handlar bland annat om att tillgodose kvinnors särskilda behov inom säkerhet, privat utrymme och hygien.

Utöver detta gemensamma arbete är det naturligtvis viktigt att varje enskild myndighet tar sitt ansvar och vidtar nödvändiga åtgärder för att säkerställa resolutionens genomförande. Även här är handlingsplanen @ precis som Berit Jóhannesson antyder @ konkret och fastställer att vi ska använda oss av de styrmedel vi har i förhållande till våra myndigheter.

Som exempel nämner planen regleringsbrev, anvisningar, dialog, uppdrag och andra styrdokument.

Försvarsmaktens jämställdhetsplan för perioden 2006@2008 betonar också vikten av det internationella jämställdhetsarbetet och FN:s resolution 1325. Myndigheten har som konkret mål att öka andelen kvinnliga officerare, värnpliktiga och chefer. Vår förhoppning är att detta i förlängningen ska leda till ökat deltagande av kvinnor i fredsbevarande operationer. Försvarsmakten ska också se över nuvarande befattningsbeskrivningar för att öka möjligheterna för kvinnor att tjänstgöra inom utlandsstyrkan. Försvarsmakten har redan tagit bort kravet om tidigare genomförd utlandsmission för kvinnliga militärobservatörer för att öka andelen kvinnor på dessa befattningar. Jag vill även i detta sammanhang framhålla vårt arbete i Afghanistan där Försvarsmakten utvecklat särskilda observatörsteam där kvinnor ingår. Syftet är att utveckla kontakter och skapa nätverk med kvinnor inom lokalbefolkningen. Detta arbete hade inte varit möjligt utan kvinnliga observatörer.

Andra viktiga områden är forskning och utbildning där Försvarshögskolans insatser för att driva på utvecklingen är viktiga liksom det arbete som pågår med att ytterligare förbättra kunskapen hos utlandsstyrkan om 1325. Även Räddningsverket planerar åtgärder för att öka kunskapen om genusfrågor hos den personal som skickas ut på internationella insatser. Att kvinnor ingår i de team Räddningsverket skickar ut är ofta en förutsättning för att kunna involvera kvinnor i återuppbyggnadsarbetet efter en konflikt.

Avslutningsvis och som om svar på Berit Jóhannessons fråga vill jag säga att jag instämmer i att arbetet med att genomföra resolutionen visat sig kräva nya åtgärder och nya förhållningssätt. För att 1325 ska kunna genomföras fullt ut måste vi @ precis som handlingsplanen anger @ arbeta i flera olika spår. Alla berörda måste ta sitt ansvar samtidigt som vi måste arbeta tillsammans och gränsöverskridande. Det är också så att detta rör sig om ett långsiktigt förändringsarbete. Kunskap och medvetenhet har redan resulterat i en rad konkreta åtgärder, men mycket arbete återstår. Jag har med intresse noterat förslaget om lokala handlingsplaner för 1325 och utesluter inte att sådana kan komma att bli aktuella längre fram.