den 9 augusti

Svar på fråga 2005/06:1960 om skopande flygplan eller brandbombare för effektiv brandbekämpning

Försvarsminister Leni Björklund

Henrik S Järrel har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att tillförsäkra landet effektivare metoder och materiel för bekämpning av större skogsbränder.

Antalet skogsbränder varierar kraftigt mellan olika år beroende på vädret. Räddningsinsatserna vid större skogsbränder kan vara både tids- och resurskrävande. Skogsbränder kan innebära stora kostnader för såväl markägare, skogsbolag, försäkringsbolag som för kommuner och för staten. De allra flesta räddningsinsatser som sker vid bränder i skog och mark är dock enklare insatser.

Statens räddningsverk och Kustbevakningen genomförde under somrarna 1995 och 1996 försök med ett inhyrt amfibieflygplan att bland annat använda för skogsbrandsläckning. Under försökstiden användes flygplanet för skogsbrandsläckning vid elva tillfällen. Flygplanet (Skopan) visade sig, utifrån den begränsade erfarenhet som försöket gav, vara ett effektivt komplement till mer konventionella metoder för att bekämpa skogsbränder., vilket också internationell erfarenhet visar på. Räddningsverket konstaterade dock att kostnaden för denna typ av resurs är betydande och måste vägas mot andra mindre kostnadskrävande alternativ för att bekämpa skogsbränder.

I första hand är det den enskilde som har ansvar för sin egendom och ska vidta åtgärder som syftar till att förhindra olyckor och begränsa konsekvenserna av de olyckor som inträffar. Om det inträffar en olycka eller om det finns en överhängande fara för en olycka, som den enskilde inte kan hantera, har staten och kommunerna en skyldighet, enligt lagen (2003:778) om skydd mot olyckor, att ingripa och ansvara för räddningstjänst. Det är kommunerna som ansvarar för räddningstjänst vid bränder i skog och mark.

Kommunerna har en stor kunskap och erfarenhet när det gäller räddningstjänst. Bland annat genomför den kommunala räddningstjänsten ca 88 000 räddningsinsatser per år eller ca 240 insatser per dag. De erfarenheter som finns från större olyckor, inklusive skogsbränder, visar att kommunerna har haft förmåga att hantera dessa. En förutsättning för detta har varit att man i stor omfattning utnyttjat möjligheterna till samverkan med andra kommuner och statliga myndigheter. En ökad satsning på skogsbrandsbekämpning och förebyggande åtgärder har också skett till följd av stormen Gudruns skador på skog och mark.

Räddningsverket är central förvaltningsmyndighet för räddningstjänst och har regeringens uppdrag att verka för att organisation, ledning och ledningsmetoder samt materiel utvecklas så att samhällets räddningstjänstorgan arbetar och samverkar effektivt. Vidare ska Räddningsverket följa utvecklingen av forskning och teknik inom verksamhetsområdet samt utveckla, anskaffa och underhålla förstärkningsresurser för räddningstjänst. Detta innebär bland annat att Räddningsverket utvecklar utbildningar, utbildningsmaterial, beslutsstöd i form av brandriskprognoser, tillhandahåller materieldepåer och utgör kontaktpunkt för den samverkan som finns inom EU när det gäller räddningstjänst. Myndigheten ska också stödja kommunerna och enskilda i dessa frågor.

I enlighet med den inriktning som regeringen lämnade i propositionen 2005/06:133 Samverkan vid kris @ för ett säkrare samhälle ska den gemensamma användningen av offentliga resurser utvecklas vidare. En översyn rörande samhällets användning av helikoptertjänster bör genomföras. I en sådan översyn kommer räddningstjänstperspektivet att ingå. Vidare ska förmågan att vid stora olyckor och vid kriser ta emot bistånd från andra länder stärkas. I detta sammanhang vill jag påtala att utöver de resurser som finns i landet finns möjligheten att begära hjälp, från andra länder, genom EU:s gemenskapsmekanism för räddningstjänst.

Sverige håller på att införa ett gemensamt radiokommunikationssystem, Rakel, som förväntas förbättra kommunikationsmöjligheterna mellan olika aktörer. På detta sätt kommer den samverkan som krävs mellan kommuner och mellan kommun och statlig myndighet vid större räddningsinsatser att underlättas.

Jag kommer vidare att ta initiativ till ett möte med representanter för landets mark- och skogsägare för att diskutera deras syn på behovet av åtgärder för skydd mot olyckor.

Avslutningsvis vill jag säga att jag är öppen för att i framtiden överväga de ytterligare förändringar på området som kan komma att följa utifrån det systematiska arbetssätt och den kunskapsåterföring som ska prägla arbete med skydd mot olyckor.