den 30 juni

Svar på fråga 2005/06:1854 om Sveriges erkännande av folkmordet på pontierna

Utrikesminister Jan Eliasson

Tasso Stafilidis har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att Sverige ska erkänna folkmordet på pontierna och för att frågan om folkmordet på pontierna förs upp på dagordningen i EU.

Det osmanska rikets upplösning och upprättandet av en ny turkisk republik på dess ruiner drabbade flera etniska och religiösa grupper. De grekiska pontierna, som sedan antiken bebodde Svarta havets kuster, var liksom bland annat armenier och assyrier/syrianer en sådan grupp. I dag återstår endast spillror av den pontiska kulturen i det område som traditionellt utgjort dess högsäte.

Stora delar av den pontiska befolkningen utvandrade dock redan före första världskriget, bland annat till Ryssland. Andra lämnade Turkiet som en konsekvens av Lausannefördragets överenskommelse om en utväxling av turkar och greker. Detta omfattande och för flertalet framtvingade befolkningsbyte drabbade såväl muslimer i Grekland som ortodoxa greker i Turkiet mycket hårt.

Som framgick av mitt tidigare svar i samma fråga finns det dock oklarheter kring händelseförloppen i dessa tragedier liksom om hur våldet mot de drabbade ska rubriceras. Från svensk sida välkomnar vi signaler om Turkiets beredskap att medverka i internationella forskningsforum för att bringa klarhet i dessa frågor.

Vad gäller dagens situation räknas de pontiska ättlingar som bor kvar i Turkiet till den grekisk-ortodoxa religiösa minoriteten, med sin egen patriark i Istanbul. Den grekisk-ortodoxa minoriteten är en av tre religiösa minoritetsgrupper som traditionellt åtnjuter skydd enligt Turkiets tolkning av Lausannefördraget 1923. Att detta skydd respekteras av den turkiska staten är nödvändigt för att Turkiet en dag ska kunna bli EU-medlem.

Jag är övertygad om att den fortsatta EU-processen förblir den bästa drivkraften för fördjupad demokrati och ökad respekt för mänskliga rättigheter i Turkiet, även för landets minoriteter. Från svensk sida verkar vi aktivt, såväl inom ramen för EU-förhandlingarna som i vår bilaterala dialog med Turkiet, för att dessa reformer ska fortsätta och genomföras ute i landet.

I detta sammanhang vill jag också lyfta fram regeringens Turkietprogram som inleddes förra hösten. Inom ramen för detta kan bland annat svenska enskilda organisationer och kommuner inleda samarbeten med turkiska motsvarigheter. Syftet med programmet är att stödja Turkiets EU-process, främja pluralism och öka de mellanfolkliga kontakterna. Ett 20-tal svenska organisationer är med i programmet som bland annat prioriterar minoriteters situation. Även den europeiska kommissionen har inlett ett liknande program som är öppet för samtliga EU:s medlemsländer.

Allt detta torde tjäna till att uppmärksamma de förhållanden och de historiska förlopp som Tasso Stafilidis aktualiserar.