den 29 mars

Svar på fråga 2005/06:1268 om lodjur och andra arter i Västmanlands län

Jordbruksminister Ann-Christin Nykvist

Jörgen Johansson har frågat mig vad jag avser att göra för att den västmanländska naturen ska ges möjlighet till en rimlig balans mellan djurarterna.

Efter förslag i prop. 2000/01:57 om sammanhållen rovdjurspolitik beslöt riksdagen våren 2001 om en miniminivå för lodjuren om 300 årliga föryngringar, vilket motsvarar ca 1 500 lodjur. Målet för förvaltningen av lodjursstammen är enligt beslutet att stammen i landet som helhet inte ska minska, även om antalet djur i renskötselområdet långsamt bör reduceras. En miniminivå på 300 föryngringar ger enligt beslutet utrymme för endast en skyddsjakt i begränsad omfattning. Viss hänsyn till motstående intressen bör emellertid kunna tas i förvaltningen av lodjursstammen. I ett historiskt perspektiv har lodjursstammen dock visat stor känslighet för jakttrycket och fluktuerat kraftigt. Det är därför enligt beslutet viktigt att noggrant följa stammens utveckling för att bedöma effekterna av jakten.

Vid den senaste lodjursinventeringen registrerades 248 lodjursföryngringar i hela landet. Trots detta har Naturvårdsverket fattat beslut om att tillåta jakt på 24 lodjur utanför renskötselområdet under mars månad i år. 2 av dessa fick enligt beslutet fällas i Västmanlands län. Beslutet bygger på forskningsrapporter som tyder på att en jakt av denna omfattning inte kommer att negativt påverka arbetet med att nå miniminivån.

Förvaltningsplaner har utarbetats länsvis på uppdrag av Naturvårdsverket. Dessa ska innehålla regionala miniminivåer uttryckta som regionala delnivåer av de nationella miniminivåerna. Förvaltningsplanerna är viktiga på många sätt och ger bland annat en god uppfattning om viljan att härbärgera rovdjur i det egna länet. Naturvårdsverket har det övergripande ansvaret för att lodjurens miniminivå uppnås och fastställer efter samråd med respektive länsstyrelse de regionala miniminivåerna. Det måste i detta sammanhang beaktas att de regionala förvaltningsplanerna bör betraktas som länens önskemål om täthet av rovdjur eftersom samtliga län sammantaget inte når upp till miniminivån om 300 lodjursföryngringar.

Målet för rovdjurspolitiken ligger fast och en särskild utredare har tillsatts för att analysera effekterna av rovdjurens utbredning. I detta uppdrag ingår bland annat att redovisa och analysera utvecklingen av rovdjursstammarna, att se över rovdjursförvaltningens organisation samt att redovisa hur problem och konflikter innefattande bland annat sociala och ekonomiska aspekter hanteras och hur de förändrats. Min förhoppning är att utredningen ska ge ett bra underlag för att bedöma behovet av eventuella förändringar.