den 21 december

Fråga 2005/06:705 av Håkan Larsson (c) till statsrådet Morgan Johansson (s)

Utredning om övergrepp inom den sociala barnavården

I dag står det klart att det förekom kränkningar och övergrepp på barnhem runtom i Sverige under lång tid på 1900-talet. Mer än 100 000 svenskar har någon gång under sitt liv varit barnhemsbarn och inte sällan behandlats illa. Många barn utsattes för vanvård och övergrepp i stället för att få omvårdnad och kärlek. Tv-programmet ”Stulen barndom” i SVT nyligen uppmärksammade behandlingen av barnhemsbarnen, vilket resulterade i att folkhälso- och socialtjänstminister Morgan Johansson uppdrog till Socialstyrelsen att fram till den 31 mars 2006 göra en genomgång av omfattningen av kränkningarna, övergreppen och vanvården vid barnhemmen under åren 1950@-1980. Socialstyrelsen ska också föreslå åtgärder i syfte att stödja de utsatta och föreslå hur deras erfarenheter ska dokumenteras. I samband med tv-programmet underströk ministern också att ”staten måste ge barnhemsbarnen en oförbehållsam ursäkt för de övergrepp de utsatts för”. Detta är självfallet välkommet och på tiden.

En fråga är emellertid varför Socialstyrelsens uppdrag inleds år 1950. Många svenskar som var barnhemsbarn under 1930- och 1940-talen är fortfarande i livet och bär på minst lika allvarliga kränkningar som de som hamnade i samma situation senare. Varför är inte deras historia lika mycket värd att dokumenteras? Varför ska inte de som utsattes för övergrepp före 1950 få stöd på samma sätt som de som drabbades därefter?

Mot bakgrund av det ovan anförda vill jag fråga statsrådet:

Vilka är skälen till att Socialstyrelsens uppdrag att bedöma omfattningen av kränkningar, övergrepp och vanvård vid institutioner inom den sociala barnavården inte omfattar tiden före 1950?