den 15 september

Fråga 2005/06:2140 av Ulrik Lindgren (kd) till justitieminister Thomas Bodström (s)

Självrisk för brottsoffer

Den som grips och döms för ett brott är skyldig att ersätta offret för de skador som brottet orsakar. Men ibland är gärningsmannen okänd eller kan inte betala offret. Då finns två möjligheter för att få ersättning. Antingen kan offret ha rätt till ersättning från en försäkring eller så kan offret ha rätt till ekonomisk kompensation från staten, så kallad brottsskadeersättning.

Brottskadersättningen ersätter i första hand personskador. Dessa skador kan till exempel avse kostnader för sjukvård och psykoterapi. Ett antal brott medför också en rätt till ersättning för kränkning. De allra flesta fall av sexuella övergrepp ger rätt till sådan kränkningsersättning. Den rätten finns också ofta vid misshandel liksom vid hemfridsbrott, olaga hot, rån och överträdelse av besöksförbud.

Av ersättningsbeloppet drar Brottsoffermyndigheten av en självrisk på 1 500 kr. Brottsskadelagen säger (i 10 §) att Brottsoffermyndigheten är skyldig att dra av en självrisk utom i vissa särskilda undantagsfall. Förklaringen till denna lagregel är att alla försäkringar som kan ge ersättning vid brott brukar ha en självrisk och att det inte ska vara en nackdel att ha försäkring. Dessutom motiveras regeln med att den sorterar bort de allra minsta anspråken som annars skulle tynga hanteringen och ta resurser i anspråk på ett oproportionerligt sätt.

Att förövaren tvingas erlägga en summa till Brottsofferfonden uppfattar alla som en god ordning, men det är principvidrigt att brottsoffret tvingas betala en del av ett ofta, i förhållande till brottets skadeeffekt, mycket blygsamt skadestånd, till Brottsofferfonden.

Mot bakgrund av det ovan anförda vill jag fråga statsrådet:

Vad avser statsrådet att vidta för åtgärder för att komma till rätta med detta missförhållande?